Kan pengar köpa trygghet?

Trygghet, trygghet, trygghet. Och att undvika olust och osäkerhet. På olika sätt har det präglat mig otroligt mycket hela livet, men det är först på senare tid som jag börjat inse det. Och hur är det egentligen, kan pengar köpa trygghet? 

En kollega som kommit att bli en nära vän var den som först lyfte det här med mig. Hon påpekade efter att jag reagerat starkt på ett av infall av vår chef att jag är extremt trygghetssökande. Egentligen är det väldigt logiskt, jag har länge insett att mitt behov av ekonomisk trygghet är större än de flesta andras och jag har förstått att det präglat min önskan av att nå FIRE och bygga kapital. En annan kompis pratade också med mig om det här nyligen. Hon sa att hon tycker det är fascinerande att jag som ändå haft en ekonomiskt trygg uppväxt har ett sånt enormt stort behov av ekonomisk trygghet. Kompisen själv däremot har växt  upp med stor ekonomisk osäkerhet och har därför hela det vuxna livet levt snålt och krävt en stor buffert för att må bra. Båda mina vänner har ju rätt i sina observationer. Troligen har det här någon djupt psykologisk orsak som jag borde lägga en förmögenhet på att rota i hos en psykolog, men det har jag inte riktigt lust till just nu. 

För ett tag sedan hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände att jag fått nog på riktigt. Jag har genom åren inom mitt yrke flera gånger tänkt tanken att det kanske har kommit till vägs ände, men den här känslan var annorlunda. Jag sa faktiskt till och med till min chef att det kanske räcker nu, att jag nog inte pallar jobba kvar. I nära anslutning till detta pratade jag med den nära kollegan om att jag tycker det känns så himla jobbigt att vara så här nära FIRE och nu behöva ge upp på grund av arbetsgivarens nycker. Jag redogjorde för min plan på att nå ca: 3,5 miljoner och sedan ställa mig helt öppen till att ta ett kortare vikariat för att det känns roligt eller söka en tjänst på 40%, alternativt gå en utbildning för skojs skulle och bara se om jag trivs med jobbet efteråt. Hon ställde den uppenbara frågan: "Men varför gör du inte bara det nu?" Jag började försöka formulera ett sammanhängande svar, men vi båda två insåg nog svaret på det på en gång, nämligen mitt enorma behov trygghet. 

Diskussionen med min kollega väckte ändå något inom mig. Jag började fundera på om det verkligen är viktigare att känna sig trygg än att känna sig glad. För i ärlighetens namn är det inte några längre stunder som jag känt mig glad på jobbet de senaste fem åren och i den mån jag gjort det har det uteslutande berott på kollegorna jag jobbar med snarare än på bra chefer eller utmanande arbetsuppgifter. En vän föreslog att jag skulle tackla trygghetsbehovet genom att anmäla mig till någon slumpmässigt utvald kurs och ansöka om tjänstledighet för studier. På så vis finns en möjlighet att återgå till anställningen kvar, men jag slipper gå dit på ett tag och kan under tiden fundera vidare och möjligen leta andra jobb. Egentligen tycker jag att det är en bra mellanväg och inte så kategoriskt "Stanna kvar ett tag och bli sedan tidig pensionär för alltid" eller "Ha roligt tills pengarna tar slut och lev sedan på soc". Men det svider och plågar trygghetsnarkomanen som skriver det här. För tänk om inte heller min man står ut? För som det ser ut nu är vi två föräldrar till små barn som vantrivs på jobbet. Men så slog det mig att vi säkert skulle klara oss på hans a-kassa om han tvingas sluta och om vi inte gör det så klarar vi oss åtminstone ett par år med bara de likvida medel vi har ett knapptryck bort. Kanske är det dags att välja glädjen, mindre stress på morgonen och mer frihet nu på bekostnad av drömmen av FIRE inom en rätt snar framtid. Och på bekostnaden av att känna sig helt trygg under tiden. 

Det svårhanterliga i hela situationen är att jag först nu börjar inse att pengar faktiskt inte kan köpa trygghet för alla. Eller åtminstone att pengarna inte är hela lösningen. För mina pengar, som täcker hela familjens utgifter i åtminstone 10 år om inte börsen kraschar totalt, var inte tillräckliga för att jag skulle säga upp mig på studs när jag kände att jag fått nog. Och de är inte tillräckliga för att vi ska känna oss avslappnade nog för min man att kräva förändring på sin arbetsplats trots att han vantrivs. Han har till och med fått höra från mig att han ska tagga ner och låta ledningen köra med honom ett tag så att allt lugnar ner sig. Vad är det då vi har Pippi-pengar fuck off-kapital till? Samtidigt så vet jag att för många andra så skulle en miljon på börsen betyda mycket trygghet och faktiskt göra att de skulle ta mindre skit. Men uppenbarligen är inte pengarna i sig (eller åtminstone inte förrän man nått enorma belopp, är helt skuldfri, har utflyttade barn och närmar sig vanlig pensionsålder) tillräckliga för att en otrygg person som jag ska känna sig trygg. Så min slutsats blir därför att pengar nog tyvärr inte köper trygghet i den utsträckning jag hade förväntat mig eller önskat, men samtidigt att de så klart underlättar. För om jag inte hade haft en krona på banken hade jag nog inte spontant vågat lyfta i samtal med min chef att jag känner att jag fått nog. Eller jag tror åtminstone inte det. 

Vad tror du, kan pengar köpa trygghet? 

Vem orkar egentligen jobba?

Under ett samtal med en kompis började jag reflektera över min egen trötthet. Jag känner själv att den för mig (tillsammans med mina barn) har varit en viktig drivkraft att nå frihet. Kanske är det så att det finns folk som inte riktigt orkar jobba? 

Det hade varit vettigt om jag kunde börja inlägget med en rolig anekdot om föräldraskapet för det är som bekant uttröttande. Tyvärr upplever jag att det var långtifrån början på min egen trötthet. När vi fick barn började vi redan under de första kolikdrabbade månaderna dividera om vem som egentligen var tröttast. Jag minns att jag vid flertalet tillfällen under åren försökt få min man att förstå varför han borde ha hanterat sömnlösheten bättre än jag och då med motiveringen att han ju inte varit så himla trött innan barnen, vilket jag däremot varit. Och det har jag verkligen varit. Jag har allra helst sovit till lunch på helgerna sedan tidiga tonåren och det har så länge jag kan minnas krävt en jäkla massa pannben för mig att ta mig upp till skola, universitet, arbetsplatser och liknande. Jag är långtifrån en morgonmänniska och tycker det borde vara olagligt att tvinga små barn att börja skolan klockan 8 på morgonen (inte riktigt, men lite så). 

Jag har genom åren försökt hitta olika lösningar, bytt kost, knaprat vitamintillskott, börjat träna, spenderat mer tid i dagsljus, käkat antidepressiva och en massa annat, men jag tycker inte att det har blivit bättre. Däremot blev det avsevärt sämre när jag fick covid-19 2021. Efter det sov jag middag dagligen tills jag började jobba och det inte var möjligt på arbetsplatsen. Det har gått så långt att jag börjat acceptera att jag är en tröttis som inte riktigt är gjord för att leva ett fullt liv. Och så kanske det är för mig. Det finns säkert tröttare och piggare människor därute. Jag är uppväxt med två föräldrar som jag minns som väldigt trötta och en av mina föräldrar somnar i tid och otid. 

Samtidigt kan jag känna mig rätt trött på att leva så här och fundera på hur knasig jag är som ägnar 10-12 år åt att nå FIRE bara så att jag får vila mer. Den typiske personen i min situation hade väl sjukskrivit sig istället eller bokat in en solsemester. Kanske gått i terapi. Vad gör jag? Jag kämpar på med heltidsarbete, skippar bilen under milen och veckohandlar i tre olika matbutiker för att maxa rabatterna. Lägg till att kämpa så hårt på jobbet att jag ofta glömmer ta raster och är så trött efteråt att jag inte orkar prata med mina barn. Men det är egentligen inte kopplat till min motivation att nå FIRE. Jag har alltid varit såhär. Jag hade svinbra betyg genom såväl grund- som gymnasieskola och likaså på universitetet. Alla uppdrag jag tagit på mig, både privat och i jobbet tar jag på så stort allvar att jag bara inte kan misslyckas. När jag skulle försöka framhäva mig under årets lönesamtal tog jag till och med upp mitt enorma engagemang som en tillgång för organisationen. Min chef höll med om att jag tar mig igenom arbetsveckan med ett häpnadsväckande engagemang, men frågade om jag verkligen får tillräckligt med återhämtning på jobbet för att orka med min vardag. Det hade jag inte tänkt så mycket på. För sanningen är väl att det kostar att vara perfekt och på topp hela tiden och det lönar sig inte ens i lönekuvertet. 

Innan jag ansöker om förtidspension har jag därför bestämt mig för att försöka en ny strategi för att se om jag kan ta mig igenom livet med mindre motstånd. Jag ska testa att inte jobba lika hårt. Alldeles nyligen blev jag sjuk (som så ofta annars) och jag valde faktiskt att sjukanmäla mig. Det tog emot och jag ägnade alldeles för mycket energi åt att fundera på om jag inte skulle ha kunnat jobba på distans ändå, ha dåligt samvete både gentemot mina kollegor och mina barn (som gick förskola och fritids som vanligt fast jag låg på soffan). Jag planerar också att framöver gå hem när min arbetstid är slut, även om det är något jag känner att jag måste göra, inte vara mest involverad och anmäla mig frivillig på APT:er och helt sonika skjuta upp arbetsuppgifter som jag inte orkar genomföra just nu. Jag kommer också acceptera att meningar i min blogg innehåller fel eller är lika skumt formulerade som den förra. Jag kommer inte korrekturläsa 10 gånger. Det får bli fel helt enkelt. Kanske hjälper det? Kanske gör det det inte. Men då har jag ändå försökt. Varit ambitiös i min försök att vara oambitiös  så att säga. Kanske kommer det påverka min lön negativt. Men eftersom min chef uttryckt att mitt engagemang snarare är vad hon förväntar sig än något speciellt, men samtidigt varit helt nöjd med mina kollegor som tar sig igenom arbetsdagen utan att yppa ett ord eller engagera sig i någonting så tänker jag att jag knappast lär straffas för det. Och i det här skedet så gör inte några hundralappar hit eller dit på framtida lönesamtal någon större skillnad ändå. Det är med andra ord läge att tagga ner. Och försöka hitta en större slacker-livsstil. Lite inspirerad av min kollega Eva, 60+. Hon vet att hon ska gå i pension snart ändå och framstår mest som trött. Jag vet ju faktiskt också att jag ska gå i pension snart, eller åtminstone att jag kan det. Så jag är ju så att säga 60+ utan att ha fyllt 40. 

Jag vet inte om jag är ensam om det här problemet, men jag tror inte det. Det går nästan inte en dag utan att jag tittar på folk i ren beundran över att de pallar jobba heltid (eller nästan), skjutsa ungarna till tre fritidsaktiviteter per person, laga mat och hålla ett städat hem. Det finns flerbarnsföräldrar som faktisk tar sig till gymmet mer än tre gånger i veckan eller upprätthåller en hobby på sin fritid med regelbundenhet. Jag tycker de är superhjältar. Mitt liv känns mest som ett jobb (som en barnlös vän just sa) och jag behöver verkligen semester från det. För den som är som jag så är det svårt att orka jobba på riktigt. Och jag undrar verkligen vilket antal timmar som vore optimalt för att jag skulle stå ut långsiktigt. Det står väl skrivet i stjärnorna. Nu är jag trött igen. Dags att sova. Tills klockan ringer lagom till detta publiceras och jag återigen får kämpa för att komma upp. 

Hur mycket tror du att det vore optimalt att jobba för att orka leva också?

Är det fel sorts människor som strävar efter FIRE?

Miljonär innan 30 skrev nyligen om den så kallade FIRE-paradoxen och resonerade kring huruvida det stämmer att den som lyckas nå FIRE är för driven för att vara nöjd med RE-delen. Slutsatsen han drar är att det inte nödvändigtvis är så, men jag kan inte låta bli att fundera på om det ändå inte finns en poäng i att det är fel sorts människor som får för sig att nå FIRE? 

Om du inte hängt med i debatten så går paradoxen kort och gott ut på att den som är driven nog att faktiskt nå ekonomiskt oberoende sannolikt inte är nöjd med att vara ledig, medan den som skulle trivas svinbra med det faktiskt har noll chans att nå dit. Jag vet inte om jag är helt säker på att en driven person inte skulle trivas med ledighet och arbetsfrihet, men däremot kan jag verkligen tänka mig att det finns en massa människor som skulle älska att vara ekonomiskt oberoende men aldrig kommer nå dit. Jag har faktiskt en kompis som jag tror skulle trivas svinbra med att vara ekonomiskt fri. Han gillar inte bara att vara ledig, men är dessutom bra på att komma på nya, roliga projekt som att brygga öl, vandra lokala leder eller läsa en kurs på universitetet i något själv-utvecklande. Vad han däremot inte är bra på är att spara pengar. Jag hör faktiskt honom säga "Ja, MEN..." så ofta att jag tappat intresset för att uppmuntra honom. Det finns fler i hans kategori. Under tidigare sommarjobb och vikariat har jag kommit i kontakt med en massa personer som uppenbart allra helst är lediga, men som slösar bort sina pengar på cigaretter och fillers och därför inte kommer komma dit om de inte råkar vinna storkovan på triss. 

Jag kan ändå föreställa mig att många som når ekonomisk frihet är rejält ambitiösa och därför riskerar att inte älska friheten så som de hade tänkt att de skulle. Personligen vet jag inte om det stämmer på mig. Mina kollegor uppfattar mig som väldigt engagerad och jag har en historia av fasligt bra betyg och många högskolepoäng, men jag har sedan ett bra tag tillbaka slutat att ta på mig extrauppgifter och extrauppdrag (även om de genererar extra pengar). Jag känner mig inte heller tillräckligt ambitiös för att jobba extra på helgen eller söka nya jobb. På många sätt känner jag mig faktiskt riktigt lat, vilket rimmar bättre med RE-delen i FIRE än med FI-delen. Samtidigt lyckas jag ju spara pengar. Även om de senaste två åren varit sega utvecklingsmässigt på börsen så har jag ändå klarat spara ordentligt med pengar och tycker mig sådär i största allmänhet ha en väldigt god spar-"kondition". 

Kanske är den allra bästa FIRE-personligen den som är lite lagom ambitiös? Den som ändå är verklighetsförankrad och har självförmågan (self efficacy) nog att förstå att den är sin egen lyckas smed, men samtidigt inte drömmer alltför stort och kräver konstant klättrande. Det skulle kunna vara jag.  Jag har full koll på att valet i matbutiken, klädaffären och hos mäklaren påverkar mina möjligheter att bygga kapital, men jag är också ganska nöjd med ett lågintensivt liv. För bara några dagar sedan tycker jag att jag hade en perfekt kväll. Det var fredag och jag hade slutat tidigt och därigenom hunnit hämta barnen i tid och lagat en hemlagad middag som alla åt. Barnen nattades utan konflikter för jag var inte helt sönderstressad och när de gått och lagt sig la jag mig på soffan och läste en bok jag stått i kö för på biblioteket. Samtidigt var tv:n igång och jag lyssnade på utländsk popmusik som Youtube föreslagit. I och med att jag inte betalar för någon musikstreaming så kom det reklam ibland, precis som det gör när jag lyssnar på radiokanaler som Lugna Favoriter och Rix FM. Men det gjorde inte mig inte så mycket. Jag kan ha ätit något också och drack garanterat ett glas isvatten till. Det är lite lyx över att ha isbitar i ett finare glas även om drycken bara är vatten. 

Vem vet, jag kanske bara glorifierar det här livet som jag strävat efter sedan Mini bra var några månader. Det kanske är dötråkigt att vara ledig och jag kanske är mer ambitiös än vad jag tror. Men annars tror jag att jag kan vara lite lagom ambitiös och lat och därigenom faktiskt både nå FIRE och trivas med det. Det är dock fullt möjligt att det redan är exakt den gruppen som strävar efter FIRE. Den superambitiösa sådana däremot jagar säkert ekonomiskt oberoende (istället för frihet), skapar coola företag och hamnar på listor över inflytelserika personer. Den gruppen når nog ekonomisk frihet ganska lätt, men den kommer aldrig njuta av RE-delen. Eller så generaliserar jag bara alldeles för mycket och oförtjänt. Men det är någonstans här jag har landat. 

Vad tycker du om FIRE-paradoxen? Är den sann?

Det ÄR enkelt att laga billig mat

I perioder är maten en riktig utmaning för oss. Ibland beror det på att vi är trötta och inte pallar laga mat. Ibland snarare på att vi konstant är sugna på saker vi inte är så bra på att laga själva. Ibland beror det istället på att vi tycker det är jobbigt med disk. Och ibland beror det på att vi inte kommer på vad man kan laga. Nyligen insåg jag att vi kommit in i den senare fasen. "Kommer inte på" vad man kan laga. I den fasen är det väldigt lätt att vända sig till närmaste restaurang eller till Uber Eats så får alla välja vad de vill istället. Det är också lätt att bli sur på ens partner för att denne har lika kass fantasi som en själv. Oavsett anledning är det inte en så ekonomisk fas. Med den enormt höga kreditkortsräkningen (orsakad av sommarens alla utsvävningar) i minnet bestämde jag mig för att vi faktiskt får skärpa oss nu. 

Att laga billig mat är egentligen inte så himla svårt. En bra bas är en billig grundråvara. I detta fall gula ärter. Den här rätten innehåller även en halv gul lök som verkar ha blivit något av en lyxråvara numera, men turligt nog blir det inte så mycket lök per portion.  Man trycker bara ner allt i en bunke inför nästa steg. 

Fram med stavmixern så har vi sedan en deg som man antingen kan göra till bollar eller till biffar. Den här gången blev det biffar. 

Rätten har sedan byggts på med potatis som är en annan billig basvara och som blir tusen gånger godare rostad om man blandar den med olja och kryddor innan man stoppar in den i ugnen för rostning. Den här potatisen kan eventuellt se lite tråkig ut. Den hade armar lika långa som jag själv, men blev jättegod till slut ändå. 

Som den superexemplariska mamma jag är så serverades även lite grönsaker till maten. Morötter för 10 kr/kg och en egenodlad gurka. Såsen var en "gåva" från Ica, men normalt sett brukar jag bara blanda ihop grekisk eller turkisk yoghurt med gurka och vitlök så har vi en rätt så billig (tzatziki-)sås som passar till de flesta vegobiffarna. 

Det är inte meningen att jag ska konvertera bloggen till en matblogg. Det finns andra som är bättre på att laga mat än jag. Men kanske kan det vara skönt att komma ihåg att det kan vara sjukt enkelt och billigt att laga mat. När jag lagade den här rätten så räknade jag ut vad det kostade. Tyvärr har jag glömt priset per portion, men definitivt under tian. Och det tog inte många minuter att få fram. Den största väntan var på potatisen som behövde drygt 20 minuter i 225 graders ugn. Det gick totalt sett snabbare än vad det brukar göra när jag beställer från stans indiska restaurang. Billig mat måste således inte vara så värst tidskrävande eller svår. 

Har du några bra och billiga recept att dela med dig av? Skicka gärna länkar eller recept i kommentarsfältet! 

Gränslösa arbetsgivare - när får vi nog?

Det här är ett inlägg jag funderat på länge och skrivit på till och från utan att riktigt bli nöjd. Men ämnet som jag funderat kring är arbetsgivare som tänjer lite väl mycket på gränserna, både de allmänna och kanske mer specifikt mina egna. 

Inspirationen kommer egentligen från min mans arbetsplats. Jag har gång på gång stört mig på hans chefers eller ledningsgruppens agerande. Det kan röra sig om att någon ringer honom i hemmet om något som de får för sig är superviktigt 06.45 eller 18.37, vilket för tydlighetens skull är utanför hans arbetstider och vanligtvis dessutom gäller otroligt oviktiga saker. Eller så bokar de in ett möte till klockan 18 (gärna en fredag också) dagen innan mötet sker, vilket alltså kräver att någon annan (jag) hämtar våra barn, då förskolan och fritids inte accepterar att man ändrar tiderna så snabbt inpå. De kan också boka in möten efter avtalad arbetstid de dagar som de har arbetstidsförkortning (skärtorsdagen är en klassiker fast nästan ingen arbetar då) och är superskickliga på att pricka in alla stängda dagar på förskolan och fritids för obligatoriska aktiviteter. En gång uppmanades han att ta med sig Mini, som kanske var 4 år då, på någon utvecklingsdag eftersom det var superviktigt trots att hans chef beviljat honom föräldraledigt och han bokat in en resa långt tidigare. Han åkte aldrig på den resan och jag fick ta hand om Mini istället. Vi fick inte pengarna tillbaka för resan, då störiga arbetsgivare som bekant inte är skäl för återköp ens vid kreditkortsbetalning. I slutändan var det bara runt hälften av kollegorna som behagade komma på den där aktiviteten som han missat resan för och dagen handlade om något i stil med "inkluderande samtal" eller "kreativ brainstorming i multikulturella sammanhang". När någon vid annat tillfälle påpekat att de är ensamstående föräldrar och därför inte kan följa med på övernattningar brukar stämningen bli frostig och det enormt dåliga samvete som cheferna försöker ge min man när väl han vabbar är så påtagligt att det verkligen tar emot. Jag minns en gång när jag tvingade honom att vabba (vilket jag sällan gör) och en chef skickade ut ett mail till alla om att det akuta mötet behövde bokas om på grund av att min man till skillnad från alla andra deltagare prioriterade att vabba framför att delta i mötet. 

Ibland har jag tänkt att det är förståeligt om små arbetsgivare stör sig lite på när folk utnyttjar rätt till föräldraledighet eller har många vab-dagar, men det verkar som att även större sådana besväras av småbarnsföräldrar. Jag tycker mig i sociala medier läsa om flertalet liknande historier, där anställda i förskola, på sjukhus eller större fabriker har synpunkter på eller till och med straffar anställda för att de har sjuka barn. En vän till mig drevs in i sjukskrivning delvis av den enorma ångest som hen fick av att meddela chefen att något barn återigen blivit sjukt. Tänk dig vattkoppor som drabbar en efter en och så råkar man ha tre eller kanske fyra barn. Jag har själv, mina barn till trots, blivit på sämre humör till och från när jag insett att flera av mina kollegor vabbar, men i den känslan har jag egentligen aldrig ifrågasatt att de gör det. Det är klart att bördan blir större för dem som är på plats i många fall, men att att någon, chef eller kollega, skulle ifrågasätta att man måste vara hemma tycker jag är skumt rakt igenom. En tidigare chef till mig, en barnlös sådan, brukade förresten också vara rätt kylig när jag meddelade att barnen var sjuka. Ibland meddelade jag hen uttryckligen något som behövde åtgärdas, ombokas eller fixas, men kom i princip alltid tillbaka till att hen inte hade brytt sig. Istället fick jag bli utskälld över möten jag inte deltagit i, missa deadlines och liknande som gjorde min arbetsmiljö allmänt dålig. Jag började till sist ringa eller sms:a väl utvalda kollegor direkt istället så fixade de det för att jag skulle undvika obehag vid återkomsten. 

Något som jag också reflekterat mycket över är hur mycket mina egna gränser förskjuts med tiden fast alltså snarare blir striktare. Jag tror, men kan inte påstå att jag vet, att det har med den ekonomiska tryggheten att göra. När min man senast utsattes för något av sin arbetsgivare (värre än vanligt ska tilläggas) kände jag bara att jag fått nog. Plötsligt så kändes det inte okej längre och jag började istället aktivt leta bland alternativa tjänster för honom att söka. Han blev lite ledsen av chefens agerande vid tillfället och blev ovanligt passiv så han behövde lite uppmuntran. Något som jag även själv blivit i perioder när livet känts tungt och det därför varit svårt att se objektivt på situationen. Jag räknade lite på vårt kapital och insåg att vi faktiskt inte är så värst långt ifrån FIRE någon av oss och sa till honom att jag tycker att han borde överväga att be dem dra åt helvete istället och bara säga upp sig. Han blev kanske något gladare av att inse att vi har rätt rejält med fuck off-pengar, men tog på en gång upp att han inte vet riktigt vem han är om han inte har sitt jobb. Det var en intressant tanke. För jag upplever att många av oss som strävar efter FIRE successivt har vänt oss bort från våra jobb och titlar, vilket jag inbillar mig gör det lättare att skiljas från sin tjänst. Min man däremot har aldrig haft så mycket emot att jobba och planerat fortsätta med det. Han gillar att berätta vad han jobbar med, medan jag undviker att ta upp det med folk jag träffar utan fokuserar hellre på andra gemensamma intressen. Den processen tycker jag varit viktig för mig. Men den har ju samtidigt lett till en lägre ambitionsnivå till viss del orsakad av brist på livegen- het(?). Det är dock ett annat ämne som vi säkerligen diskuterat tidigare. 

Vad är det då som gör en arbetsplats outhärdlig? Jag tror att det till stor del handlar om ledarskap. Jag tycker det är superbra och rimligt med strikta regler om och när det behövs. Tidigare i min karriär satt jag till exempel i kundtjänst och det sa sig självt att det var viktigt att jag jobbade de arbetstider som kundtjänsten skulle bemannas. Men när chefen bara för sakens skull kräver att man sitter på kontoret och arbetar istället för hemma eller vägrar godkänna ens semester för att de hittat på att det en klämdag måste vara en sexioprocentig bemanning är jag mindre förstående. Som ni märker är jag även sjukt intolerant mot arbetsgivare som har svårt för småbarnsföräldrar. Och väldigt ofta är jag, likt min man, den som påpekar när arbetsgivaren inte är tillräckligt barnvänlig. Det gör mig nog inte superpopulär och är rätt jobbigt till och från, men om kanske är det här det jag kommer ägna mina sista år i arbetslivet åt - bara för att jag kan och har fått nog. 

Har du några roliga (eller mindre roliga) exempel på när din arbetsgivare överskridit dina gränser? Dela gärna med dig i så fall. 

Är det egentligen så himla svårt att minska sina transportkostnader?

Under en långpromenad under en av sommarens allra sista lediga dagar lyssnade jag på en podd som handlade om Malmös 2030-mål (klimatneutralitet). Under avsnittet tog en av programledarna upp att hon idag med större barn kan se fördelarna med att äga färre bilar och transportera sig på miljövänliga sätt, men att det tidigare kändes extremt främmande med små barn som skulle släpas till förskola och skola, och all efterföljande stress. Hon sa att det var riktigt svårt att komma i tid till jobbet som det var och att inte ha haft en bil till sin hjälp hade varit betydligt svårare. Personligen är vi ju i ungefär den situationen, men har ändå valt att resa bilfritt nästan uteslutande, vilket fick mig att fundera på om det är så himla svårt egentligen. Och vad man kan göra för att göra det lättare för sig. 

Grunden till att leva ett liv där bilen används så lite som möjligt har för oss varit att designa livet på ett så smart sätt som möjligt. I praktiken betyder det att vi varit väldigt selektiva med var vi bosatt oss. Det har nämligen underlättat avsevärt för oss att bo nära och kunna leva lokalt i staden där vi bor. Men den som dock har ett strikt ekonomiskt perspektiv till lägre transportkostnader kan fundera ett varv extra på om det är värt att bosatta sig längre bort från jobb, aktiviteter och skola och därigenom få högre transportkostnader men lägre boendekostnader i övrigt. För ett antal år sedan, innan pandemin och hemarbete, var vi själva inne på att flytta till landet. Men det valde vi till slut bort för att framför allt jag tyckte det skulle bli för jobbigt med alla transporter, och dessutom dyrt. Jag är dessutom rätt bekväm av mig och skulle kunna  låta bli att göra saker just för att jag vet att det kostar att ta bilen och att det är svårt att hitta parkering till exempel. Nu bor vi därför relativt nära båda våra arbeten. Men långt viktigare än att vi bor nära våra arbeten är att vi bor nära Minis skola och flera förskolor, varav en är Pluttens. Vi kan dessutom promenera hem efter en utekväll på stan (och sådana har vi ju väldigt många av!)  eller om vi (som jag alldeles nyligen) tappat bort cykelnyckeln. Vi kan också rätt så enkelt cykla till biblioteket, biografen och mataffären. Det mesta finns rätt nära med andra ord. 

Att bo nära är således en sak som underlättat i att få ner transportkostnaderna i vår familj. Men många som bor nära oss med liknande förutsättningar har ändå rätt höga transportkostnader och väljer bilen nästan hela tiden. Nyligen hade Mini en vanligtvis bilburen kompis över och jag bad då föräldrarna att hen skulle komma till oss med cykel för att vi skulle kunna hitta på mer saker under tiden. Det visade sig att barnet som ändå går i skolan och är i samma ålder som Mini inte alls var så värst cykelvan. Barnet trillade under dagen omkull, hade svårt att starta efter att ha stannat, blev trött och hade inte alls koll på trafikvett som vilken sida man cyklar på. Då slog det mig just hur viktigt det varit för oss att barnen tidigt lärt sig vistas i trafiken och att bygga upp deras fysiska förmåga och uthållighet. Jag vet inte hur gammal Mini var när hen lärde sig cykla, men en av våra grannar med liknade transportfilosofi lyckades lära sin nyblivna treåring att cykla utan stödhjul till diverse aktiviteter, däribland förskolan på daglig basis. Det finns andra sätt så klart, vi använder till exempel cykelstol flitigt och äger även en cykelvagn. Men så småningom blir barnen för stora för att släpas runt på och då är det viktigt att de både fysiskt fått in vanan att för egen maskin transportera sig längre sträckor och vet hur de ska bete sig i trafiken för att det ska kunna ske på ett säkert sätt. 

Jag tror också att det är viktigt att kunna planera och samköra olika aktiviteter. Vi har sedan urminnes tider kombinerat mathandling med långpromenader, vilket gör att vi slipper ta bilen vid stor- och inte-så-stor-handling. Ibland inser vi att vi saknar en viktig ingrediens till kvällens middag och då brukar en av oss (vanligen min man) passa på att kombinera dagens träning med handling och springa till mataffären. Vi brukar också passa på att hämta ut paket eller handla i samband med att vi söver Plutten eller är på väg hem från jobbet (den som inte hämtar då så klart). I den mån det är möjligt brukar jag även passa på att sköta vissa ärenden under mina raster på jobbet, eftersom jag arbetar centralt. Det kan bland annat handla om att lämna en bok på biblioteket eller lämna in ett paket hos ett ombud. 

En ytterligare aspekt som jag tror jag även skrivit om tidigare är att ha en positiv syn på att transportera sig med cykel eller till fots. En kollega till mig cyklar betydligt längre från hemmet till jobbet än jag, men beskriver det som gratis motion. Och om man väljer att se på det som gratis motion eller som en möjlighet till träning när barnen  har barnomsorg, blir det ju mycket roligare än om man mentalt går omkring och ser det som en uppoffring. För visst är det trist att cykla till jobbet när det spöregnar, vilket det tydligen ska göra idag när det här publiceras. Men då får man vara nöjd med att man ändå tog sig ut och fick både frisk luft och motion trots spöregn. Jag tror också att man ska våga ifrågasätta hur tidsbesparande bilen faktiskt är. Jag vet med säkerhet att det går snabbare för mig att cykla än att ta bilen till jobbet till exempel på grund av köer och svårigheter att hitta parkeringsplatser. Det är inte likadant för alla. Men ofta är nog bilen inte riktigt lika tidseffektiv som vi tror, särskilt inte för oss med kortare pendlingsavstånd. 

Jag tror därför inte alls att det är så himla svårt att minska sina kostnader för transport om man bara vill. Det säger sig självt att den som lever som vi inte behöver fler än en bil (om ens någon), vilket innebär en halverad kostnad jämfört med familjen som tror sig behöva två. Det är också en möjlighet att minska de rörliga utgifterna för transport markant och där besparingen dessutom blir tydlig på en gång. Så våga låta bilen stå och ta dig an regnet. Det kan vara värt att lägga några hundralappar extra på sköna regnkläder om du inte redan har gjort det och bra vinterdäck så småningom. Men det kan det vara värt tycker jag. 

Använder du bilen mer än du skulle vilja? Vad kan du göra åt det? Dela med dig av det eller något helt annat. 

Vem har råd att bli sjukskriven?

När jag var gravid med Plutten mådde jag rätt dåligt under en period. Jag blev som ett resultat av detta sjukskriven, en erfarenhet som fick mig att fundera på huruvida vanligt folk egentligen har råd att bli det. För det är ju faktiskt både kostsamt och kan ta tid att få ersättning, om man ens får det överhuvudtaget. Innan jag blev sjuk vet jag med mig att jag har funderat på hur folk hamnar i situationen att de går från ett bra jobb till rejäl utsatthet, till exempel hemlöshet. Det är väl kanske inte jättevanligt, men ibland läser man om personer som tidigare haft till synes vanliga liv och sedan hamnat rejält i skiten och är beroende av socialtjänst eller lever på gatan. Jag har alltid trott att det skulle vara kopplat till missbruk och allvarligare psykisk ohälsa, men efter att ha varit sjuk själv i vad som jag då upplevde som en längre period slog det mig att mycket kan gå åt helvete rätt snabbt. 

Det första problemet jag upplevde under min sjukskrivning var att jag mådde så dåligt att jag sket i allt. Symptomen kom plötsligt och  lamslog mig helt. Jag lyckades knappt ringa vårdcentralen för att få en läkartid och när jag väl orkade det så hänvisade de mig till mödravården istället. Jag minns inte riktigt hur jag gick tillväga för att till slut få en läkartid, men jag tror att min man var involverad och arg och att jag själv till sist kan ha fått ett utbrott på en stackars barnmorska. Nästa pärs kom när jag träffade den där läkaren som sjukskrev mig, men verkligen skrev världens sämsta läkarintyg. Jag insåg direkt att det var osannolikt att Försäkringskassan skulle godkänna det där värdelösa intyget, eftersom det mest stod vad som var bra med mig och inte det som var dåligt. Jag skickade åtminstone en kopia på det till min chef och eftersom jag aldrig hade varit sjukskriven tidigare så utgick hen väl sannolikt från att jag inte var hittepåsjuk. Efter det här ägnade jag en ganska lång period åt att inte göra någonting alls. Jag ansökte inte om någon ersättning från Försäkringskassan utan koncentrerade mig på att att överleva. Så småningom insåg jag att jag hade varit hemma i över en månad utan att ens ha ansökt om någon ersättning och då upptäckte jag att min arbetsgivare inte hade sjukanmält mig. De skulle kolla upp hur det där funkade och lyckades efter en vecka eller så skicka in en anmälan, varpå jag försökte lista ut hur jag fick en blankett för att ansöka om pengar. Efter en lång tid i kundtjänst så fick jag hjälp med hur jag skulle göra och efter några dagars postgång åt båda håll så hade en ansökan om sjukpenning kommit in till Försäkringskassan. Tyvärr var det ju pandemi och ungefär 100 års handläggningstid så det dröjde betydligt mer än 30 dagar ytterligare innan jag fick några pengar. Jag tror att jag friskanmälde mig ungefär tre dagar efter att jag fått en stor klumpsumma utbetald från Försäkringskassan. 

Egentligen är det inte så värst intressant hur jobbig erfarenhet jag hade av att vara sjukskriven, utan snarare hur länge man klarar sig utan pengar. Jag hade förvisso min man, men ett stort antal räkningar som stod i mitt namn och om jag minns rätt så betalade inte han dem, utan det gjorde min buffert. Även i sparkretsar pratas det ofta om att man inte behöver en större buffert (man kan ju alltid sälja lite aktier), men våren/sommaren 2020 var det inte så roligt att sälja aktier för att betala hyran. Det var inte heller något jag hade haft ork att göra. Det var bökigt nog att logga in på räntekontot för att plocka ut delar av den och faktiskt trycka på "skicka" på internetbanken. Lustigt nog minns jag inte att jag oroade mig för pengar under min sjukskrivning, eftersom jag visste att jag hade en välfylld buffert och den kom verkligen till användning. Jag kommer faktiskt ihåg ett tillfälle när jag låg i min säng och reflekterade över att jag verkligen inte var i stånd att arbeta. Det hade inte spelat någon roll om Försäkringskassan hade sagt definitivt nej till min ansökan om pengar eller om min man hade skjutsat mig till jobbet och sagt åt mig att skärpa mig. Jag hade inte kunnat jobba ändå. Det är en ganska läskig känsla. Men också en skön. För det är väl därför man sparar pengar, särskilt i en buffert? 

Nu har jag inte ens  skrivit om det här med att ersättningen som man får (om man får någon alls) från Försäkringskassan är betydligt lägre än lönen. Personligen hann jag av naturliga skäl inte känna av det där så värst mycket, utan jag minns bara en enorm tacksamhet över att jag fick några pengar alls när jag var sjukskriven. Men för många måste det svida rejält att inte ens få ut 80% av lönen. Här blir det ju väldigt tydligt att låga utgifter är att föredra, då man kan fortsätta leva livet som vanligt även vid lägre inkomster. För den som inte har låga utgifter är ändå en buffert att föredra. För visst kan man kanske dra ner på sina utgifter om det skiter sig, men jag är otroligt tacksam över att inte ha behövt fundera på om jag skulle ta bort Minis streamingtjänst eller mitt gymkort när jag var sjukskriven. Inte heller behövde jag byta ut fredagtacosen mot ärtsoppa och förklara för Mini varför vi plötsligt inte kunde äta lördagsgodis eller betala för fotbollsspelandet. Jag behövde inte heller kämpa mig igenom en tobaksavvänjning eller sälja av saker. 

Sammanfattningsvis kan det bli dyrt att vara sjukskriven och något som många inte riktigt tar höjd för, men där bufferten kan spela en desto viktigare roll - om man bara ser till att skaffa sig en sådan. 

Ljuva sommar - eller?

Sommar, sol och sköna dagar. Eller nja, det regnar ju mest och är inte alls så värst soligt alls. Det är många som är besvikna över vädret och rusar iväg på charterresor till ett (i mitt tycke) inte alltför härligt södra Europa därifrån många tvärtom flyr till kylan och avundas oss och våra behagligare temperaturer. Är det inte lite lustigt ändå? Att gräset alltid tycks vara grönare på andra sidan.

Själv har jag inte så mycket emot det lite sämre vädret. Jag hoppas att det bidrar till en okej skörd för våra bönder och lägre (dvs mindre ökande) livsmedelspriser i höst och vinter än det annars hade blivit. Jag misstänker att de importerade grödorna kommer bli betydligt dyrare till följd av den sydeuropeiska hettan. Eller syd och syd. Även Polen och Tyskland kokar och både de nationerna är stora livsmedelsproducenter, så inflationen blir knappast hjälpt av vädret Europa (exklusive Skandinavien) upplever just nu. På det privata planet är jag just nu mest fascinerad över stressen som många av oss upplever att ha en fantastisk sommar, präglad av resor och upplevelser. Och då menar jag faktiskt inte "alla andra" utan även vi. Vi har varit på resande fot en rätt stor andel av ledigheten som tack vare föräldrapenning blivit något längre än min arbetsgivares strikta maximala fyra veckor. Och ändå var det första min man kom att tänka på när vi kom hem från den senaste turen vad vi skulle boka in härnäst. Det har minst sagt inte varit en ekonomisk sommar och vi har mer än en gång behövt diskutera vilket förhållningssätt som vi vill ska råda under diverse ledigheter. 

Samtidigt upplever jag stora inre konflikter gällande framtiden. Min man är sugen på fler barn och på grund av vår stigande ålder känns det som att det är viktigt att landa i ett beslut i den frågan så snart som möjligt. Jag känner mig också osäker på om jag är larvig som fantiserat om en villa i flera år utan att faktiskt göra slag i saken. Ett samtal med min pappa, en väldigt ekonomisk herre, bidrog till en känsla av att jag kanske väntar lite väl länge på grund av en orimlig rädsla för såväl dålig ekonomi som att vara fastbunden i ett hus som inte enkelt och billigt kan säljas om vi ändrar oss. Utöver det känns det också lite märkligt att vara så extremt nära de kalkylerade FIRE-summorna och ändå inte riktigt veta vad jag ska göra när väl jag är där.

Jag har också reflekterat jättemycket över livsstilsinflation den här sommaren. Både min egen och andras. Men det ämnet är så intressant att jag borde vika det åt ett enskilt inlägg framöver. För egentligen är jag ju en enkel människa. Jag har alldeles nyss bakat en kaka med Plutten. En mjuk kaka som skulle innehålla hallon och filmjölk, men som i slutändan gjordes på 2021 års skörd av blåbär och en skvätt mjölk. Plutten råkade bryna matfettet istället för att smälta det, så kakan får säkert en alldeles ny och spännande smak. De senaste dagarna har jag smugit iväg och läst när barnen roat sig med studsmattan eller Disney +-abonnemanget som jag råkade glömma avbryta efter att ha sett färdigt på de serier jag ville se och sommarens resor avslutats. Under bara helgen har jag därför läst två böcker som självklart lånades på biblioteket. På eftermiddagarna har vi ätit en himmelsk chokladkaka som jag hittat receptet till i en kokbok på biblioteket. När barnen somnat har jag och mannen roat oss med public service, både utländsk och svensk, och tittat på diverse serier. Favoriten är helt klart Morden i Midsomer som är ett lika viktigt inslag under sommaren som jordgubbar. Jag tror att det kan ha varit sommarens bästa dagar i mitt tycke. Trots att det mest regnat och jag gått ungefär 1500 steg per dag. Och kortet, det har inte dragits en enda gång under helgen. Den erfarenheten påminde mig om att det inte måste vara så dyrt att leva och njuta. Något jag tror vi ofta glömmer. Midjemåttet däremot, det kommer få bli höstens problem. 

Jag hoppas ni har en fin sommar vad ni än tar er för. Och att ni kommer ihåg att njuta av det lilla. Oavsett om det är en deckare från biblioteket, en egenbakad fikabuffé eller en löprunda i duggregn. Det måste verkligen inte vara dyrt att njuta och om det är något år man ska passa på att stanna hemma är det nog i år, när vår valuta lika gärna kan användas som toapapper som att växlas in till euro eller danska kronor. 

Spara pengar med utflyktslådan

Det är varmt och soligt och badutflykterna avlöser varandra. Kanske blir det också en och annan utflykt till nöjesparker. Som vi alla vet kan utflykterna bli svindyra eller jättebilliga beroende på hur förberedda vi är inför dem. Idag vill jag dela med mig av mitt för stunden bästa utflyktstips, nämligen utflyktslådan. 

Jag vet att jag berört ämnet ekonomiska utflykter tidigare, till exempel här. Det som är skillnaden för mig är att jag inte längre är planerad på det sätt jag brukade vara. En kollega till mig erkände nyligen att hon inledningsvis (hon har bara jobbat i ett par år) blev rätt skrämd av mina ständigt hembakade mackor och välförberedda matlådor. Där är jag inte längre. Det blir alldeles för mycket Pågen-limpa och pulvermos. Som en konsekvens är jag inte heller längre så duktig att ungarna får hembakade kanelbullar, småkakor och fröknäcke på stranden. Det hade varit mycket billigare att vara så duktig. Och jag hade garanterat känt mig nöjdare med mig själv om jag hade varit i det läget. Men det gäller att laga efter läge och då kom jag på mitt nya life hack, utflyktslådan. Eller snackslådan som den kallas här hemma. 

I kort går det ut på att alltid köpa hem lite extra av sånt som går ut på utflykter, och vanligen lite mer av det som kan lagras längre. Majskakor är ett exempel på något som håller länge och lämpar sig ypperligt för utflykter till både nöjespark och badsjö. När priset är rätt brukar jag därför köpa på mig några extra och se till att ha när det är dags för utflykt. Kanelgifflar eller butiksmuffins kan funka på samma sätt, men har betydligt sämre hållbarhet så där köper jag lite mer restriktivt men ser ändå till att försöka ha tillgängligt till när det är dags. När det sedan är dags att dra iväg plockar vi bara ihop några av grejerna till utflyktspåsen och kompletterar så klart med lite annat mer kostcirkelvänligt (ifall du oroade dig för mina barns hälsa) som mackor, korv i termos, pannkakor, frukt, gurkstavar och liknande. Särskilt korv i termos är väldigt bra enligt kostcirkeln och aktuella kostråd, har jag förstått. 

En rätt så tom utflyktslåda som ändå fyller sitt syfte.

Om du är mer som gamla jag så är det här inte ett så himla ekonomiskt råd. Men om du sätter det i relation till att köpa en muffins i slumpmässig nöjespark för 35 kr eller en festis för 25 kr för att barnet blev akuttörstigt så är det svinekonomiskt. Det rekommenderas därför starkt för andra trötta, stressade och slitna småbarnsföräldrar som inte saftar, syltar och bakar hela dagarna. Komplettera gärna med välfyllda vattenflaskor, antingen frysta under natten innan avfärd eller i termosflaskor så slipper ni betala för att undvika uttorkning. 

Har du några bra utflyktstips att dela med dig av? 

Vad händer om jag blir av med jobbet?

Överallt pratas det nu om artificiell intelligens (AI) och jobb som försvinner. Samtidigt befinner vi oss i en tid där det börjar märkas att företag och offentlig verksamhet försöker bli mer lönsamma och spara pengar, vilket ofta leder till neddragningar och rena varsel. Men i ett läge av privatekonomisk styrka kan det kanske vara bra att bli uppsagd? Eller åtminstone inte dåligt? 

Som av en händelse läste jag i IGMR:s blogg att hans fru varslats, men att det kändes helt okej tack vare deras ekonomiska krockkudde. På min arbetsplats genomförs just nu en stor omorganisation där en del sannolikt kommer bli övertaliga och som alltid när det är mycket oro så byter flera jobb och då särskilt de som är starka på arbetsmarknaden och som har förhandsinformation. Hos oss innebar det att cheferna började röra på sig rätt tidigt, redan förra hösten och på våren, vilket lustigt nog var något positivt för mig eftersom att bli av med dåligt ledarskap visade sig göra otroligt mycket för mitt välbefinnande. Nu är det dock lite orolig stämning på jobbet. Det tisslas och tasslas och jag vet fler än en som räknat LAS-år (jag vet iofs inte riktigt vad som gäller för LAS längre så det konceptet kanske är passé) och funderar på vad de ska göra i den nya organisationen. Samtidigt har arbetsgivaren börjat automatisera en del arbetsuppgifter (för att hjälpa och underlätta för oss förstås!), vilket ytterligare späder på den oroliga stämningen. 

Oväntat nog har jag inte brytt mig det minsta. Jag erkände till och med för en kollega att jag hoppas att de får köpa ut mig för att smidigt bli av med mig. Om grunden i LAS finns kvar står jag nämligen troligtvis väldigt säker, eftersom jag ändå jobbat en hel del år och det har kommit extremt många nya efter mig. För några dagar sedan gick jag därför in på Avanza och kollade min ekonomiska status. Enligt mitt sparmål är jag i mål om ganska exakt fyra år med brasklappen att inflationen gjort mina inplanerade FIRE-siffror något tveksamma. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vara helt arbetsfri under mina fria år så portföljen kommer nog inte behöva belastas fullt ut. 

Faktum är att jag nästan ser på arbetslöshet med viss värme. Jag inser att det vore ganska skoj att haka på ett lärarvikariat på 10% som ingen annan vill ha eftersom det är på för låg procent eller ett föräldravikariat på fem månader i något suspekt högkvalificerat jobb som ingen annan skulle våga lämna sina fasta anställning för under så kort tid. Eller varför inte en programmeringskurs eller kommunal kockutbildning? Poängen är att det finns så många möjligheter därute. Och för den som likt mig inte är så låst kring sin yrkestitel eller en hög lön, samt inte har en så stor kostnadskostym så finns det alla möjligheter i världen. Särskilt med några miljoner på banken. Jag läste att en annan bloggare, KtM, får runt 100 000 i utdelningar per år. Vi har ungefär lika mycket pengar men främst i fonder och därför har jag inte tänkt så mycket på direktavkastning. Men enligt 4%-regeln så har ju även jag en passiv årlig inkomst på 100 000 kr. Det är ju faktiskt jättemycket pengar! 

För att komma till någon slags slutsats så känns det som att det är i lägen som dessa som portföljen och den här livsstilen verkligen kommer till sin rätt. För vad kan vara bättre än att få riktigt dåliga besked och inte behöva oroa sig för sin ekonomi? Okej, det finns säkert en massa saker som är bättre, men nog allt är det en enorm trygghet att veta att det faktiskt inte gör så mycket att bli arbetslös. En trygghet som väldigt få utanför den här sfären har. 

Vad händer om du blir av med jobbet? Oroar du dig för det? 

Kan man bli fattig av att vilja bli rik?

Jag har unnat mig Netflix den här månaden. Efter att ha sett färdigt den serie som gjorde att jag betalade 99 kr från början hade jag fortfarande en sådär 28 dagar kvar på mitt abonnemang. Med anledning av detta så började jag söka runt efter privatekonomiska program och hittade serien "Så blir du RIK". Den är lite amerikanskt flummig, men ändå utan en massa religiösa inslag (hittills) och helt okej att slötitta på. Programmet möter ett antal olika individer och par som drömmer om rikedom, men gör ungefär allt fel och ofta så blir de faktiskt fattigare av sin önskan att bli rika. 

Vi får till exempel möta en före detta lyxhustru som säljer ett hus för 2,2 miljoner dollar och tycker det är en bra idé att betala en förvaltare 1% för att hon ska "tjäna pengar" på sina pengar. Hon verkar ganska korkad så även programledaren håller med om att det nog inte är så dumt för henne att få lite stöd, men att betala 1% av kapitalvärdet för det besväret är ju ren och skär kapitalförstöring. Tyvärr fattar inte den här kvinnan det hur ofta hon än får det förklarat för sig och till slut verkar tv-teamet ge upp och låta henne fortsätta vara sjukt korkad i sin jakt på personlig rikedom. 

Det är nog inte många som kan relatera till ovanstående kvinna, men sedan lär vi känna ett par som bland många tveksamma beslut har fått för sig att köpa på sig saker billigt eftersom de tror sig kunna sälja dem dyrare och tjäna pengar. Mannen i familjen är särskilt stolt över en helt ny micro som han tror sig kunna få 60 USD för men bara betalat 17 USD för. Problemet med det? Jo, de hyr ett förråd för 400 dollar i månaden för att förvara prylarna. Programledaren slår ner deras argument rätt fort när han konstaterar att den tiden som paret tror sig behöva för att sälja skiten kostar lika mycket i hyra som de hoppas få in vid försäljning. De kan alltså lika gärna donera sakerna idag och slippa några månader med hyra och därmed gå plus minus noll. Vi är inte lika hysteriska när det kommer till förrådshyrning i Sverige, men jag kunde ändå relatera till situationen. Jag har också en massa prylar som kostar mig energi och som jag varken tar tag i att sälja eller som jag accepterar att helt enkelt donera. Hur rationellt är det egentligen? 

Ett tag in i programmet förklarar programledaren att det är svårt med psykologi och visst är det så. Min man vill till exempel köpa en ny bil eller allra minst en takbox för att vi ska kunna frakta skidor till skidorten och därmed slippa hyra varje år. Problemet är bara att vi åker skidor max en gång om året, men det är lätt att intala sig att det är ekonomiskt smart att äga istället för att hyra och samtidigt glömma bort alla kringkostnader. Vi kanske sparar pengar på våra skidor efter någon säsong (räknat på inköpskostnaden/användningar jämfört med att hyra x antal gånger), men knappast om vi räknar in takboxen eller till och med en större bil. 

I serien får vi även följa ett annat par där det är mamman i familjen som tjänar (svin-)bra med pengar och pappan som är hemmaförälder. Efter ett tag slog det mig att hennes inkomst (som förvisso aldrig räckte till) kanske var tack vare hennes utgifter. Hon såg ut att lägga mycket pengar på sig själv och sitt välmående och jag uppfattade det som att bil och märkeskläder var viktigt för framgången och hennes image på jobbet. Nu avundas jag inte den familjen. De verkade ha det svårare i relationen än vi och gick back varje månad ändå så hon hade inte så mycket positivt från sin höga lön, som jag uppfattade det. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om jag skulle ha högst lön av alla inom min yrkesroll (det har jag absolut inte idag) om jag inte slösade en massa energi på att baka limpor och vara runt mina barn. Yrkeskvinnan i programmet var hemma en dag med sina barn och var förfärad över hur jobbigt det är, och ibland slås jag av just hur dränerande det är att aldrig få en paus från barnen. Vem vet, mina kollegor som outsourcar städ och matlagning kanske har lyckats få upp sin lön genom god prioritering? Nu vet jag inte vad som är bäst, men klart är att den personliga önskan att bli rikare kan få en negativ effekt. För vissa för att de tror sig kunna köpa sig till besparingar. För andra (som yours truly) genom att de snålar sig till lägre inkomster. Oavsett kan ens önskan om rikedom potentiellt göra en (åtminstone lite) fattigare. 

Har du sett den här serien? Några reflektioner från den eller erfarenheter av att vilja bli rik men göra sig onödigt fattig istället? 

Sparar man pengar med årskort?

Vilken tråkig fråga att inleda ett blogginlägg med för svaret är väl med största sannolikhet "det beror på" för de allra flesta av oss. Men årskortets vara eller icke vara är något jag funderat allt mer på i samband med mina tankar om billiga nöjen. För ett årskort borde väl kunna vara ett svinbilligt sätt att roa sig med träning, badhusbad, nöjesfält eller liknande. Eller?

Vi måste nästan börja med att diskutera mina erfarenheter av årskort hittills. Jag har köpt ett årskort på ett gym i yngre ålder och även ett på det lokala badhuset. Båda köpen var kopplade till arbetsgivarnas friskvårdsbidrag som gjorde att jag inte i praktiken betalade den fulla kostnaden själv. Och kanske bidrog det, men hur mycket tror ni att jag använde dem? Inte särskilt mycket alls. Jag kämpade mig plikttroget till badhuset med barnen ett par gånger (ett barn i taget) medan min man som också hade årskort i samma veva enbart följde med mig och barnen en enda gång i samband med att Mini fyllde år. Jag tror att jag räknade ut att det krävdes minst 30 besök för att man skulle ha sparat på det, något som inte jag (och definitivt inte min man) alltså gjorde. 

Man kan väl säga att det med den bakgrunden var lite småkorkat att köpa årskort på en rätt så lokal nöjespark, med skillnaden att det inte krävs 30+ besök för att det ska löna sig, utan snarare typ tre. Vi fick idén förra sommaren när vi insåg att vi betalat säkert runt 600 kr per person för en dag på ett nöjesfält, men hade kunnat köpt ett årskort för 800 kronor och därigenom sluppit hetsa oss igenom parken på en dag även om det bara hade inneburit att vi delade upp vårt besök på två dagar. Nu har vi av rent öppningstekniska skäl inte haft möjlighet att se om just detta årskort lönar sig eller inte, men när jag satt och försökte planera möjliga besök i parken slog det mig vad det är som är problemet med alla dessa årskort. För själva problemet ligger ju i att det ofta är så att de som har råd att pytsa ut en massa pengar på säsongsliftkort, årskort på djurparker och badhus ofta inte har tid att använda dem. Eller så kanske det finns en del tid på lediga helger (tid finns väl alltid egentligen), men så står man där efter en tuff jobbvecka med störiga kunder och gnälliga kollegor och känner att det sista man pallar göra är att ägna en hel jäkla dag (50% av ens lediga tid i veckan!) på att göra ungarna glada på Liseberg. Och då spelar det ju mindre roll att man köpt hela familjen ett säsongskort à 2295 kronor per person om man inte pallar använda det. 

Precis som vanligt lyckas jag inte skriva ett muntert inlägg, men är inte det här en situation som egentligen ganska tydligt visar på problematiken med dagens samhälle? Eller kanske är det inte ens ett problem, utan snarare en tydlig illustration av hur det ser ut. Lite som ett vykort från 2023 som någon hittar om 100 år eller gör en tv-serie om lika storslagen och fascinerande som Downton Abbey varit för mig. Vi köper saker och kläder som sällan används för att vi jobbar för mycket för att hinna använda dem. En kompis till mig vandrade i höstas med några andra av våra gemensamma vänner och hon var otroligt imponerad över hur tydligt allas personligheter syntes i utrustningen de hade. En av vandrarna hade riktigt bra utrustning och identifierar sig som en person som vandrar, men hade i princip aldrig använt utrustningen för att han inte har tid för det. En annan hade alldeles för dåliga kläder för att han själv inte tyckte att han höll på med vandring i någon större utsträckning, men vandrade naturligtvis betydligt mer än den pryltokige. Det blev kanske en lite lång utvikning, men poängen jag ville göra är att många av oss har större ambitioner än vi har ork och tid för. Och det leder till beslut som att köpa årskort på badhuset men inte gå dit oftare än någon gång per år eller köpa bästa möjliga vandrarutrustning, men aldrig ha tid att vandra. Ironin i det är ju så klart att så länge inte arbetsgivaren står för hundra procent av det där årskortet så gör ju årskortet i sig att man måste arbeta mer för att ha råd att finansiera det. Och då blir det där ekorrhjulet allt mer tydligt. 

Samtidigt tänker jag att ett årskort har potential att vara ett riktigt smart ekonomiskt beslut. För om man har tiden så kan man ju använda det massvis. Låt säga att man gör vad jag borde ha gjort i sommar men inte gjorde, och tar ledigt hela skolans sommarlov. Då finns ju tiden att gå till utomhusbadet, djurparken, nöjesfältet eller vad det nu är och då kanske man därigenom kan hålla sig ifrån dyra resor, restaurangbesök och annat som ofta hör sommaren till. För uppriktigt sagt är ju en sommar för drygt 6000 (tre årskort på Liseberg) för oss ett kap jämfört med en charterresa till Kreta eller ens en vecka på Västervik resort eller valfri stugby på Gotland. Det kräver dock i vanlig ordning lite planering och medhavd matsäck, men det har jag ju skrivit om flera gånger förut. Årskortet kan således möjliggöra minskade utgifter för annat, åtminstone om man faktiskt uppskattar fler mindre upplevelser framför en större. 

Vi får väl se hur det blir för oss med vårt senast årskort. Det återstår ännu att se. Men jag hoppas kunna lyckas bättre att ta tillvara på det än vad jag gjort hittills i livet och jag hoppas att det kan bidra till en fin sommar. Och om det blir en bra grej kan jag inte låta bli att tänka att jag längtar till mer frihet, mer tid och större möjligheter att ta tillvara på diverse årskort i framtiden. För det är något alldeles speciellt med att göra pensionärerna sällskap i badhuset en onsdag förmiddag. Det är för mig en dröm som jag hoppas uppfylla inom inte alltför många år. 

Brukar du köpa årskort? Brukar de löna sig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet och jag hoppas du får en fin 1 maj! 

Att stressa sig fattig

För inte allt för länge sedan skrev Fru EB om tendensen att köra all in när hon ändå var igång och spenderade. Beteendet likställdes med en bulimikers förhållande till mat. Jag kände igen mig, både när det kommer till hälsa och ekonomi. Som en ekonomisk jämförelse så var mars månads kreditkortsräkning på drygt 6000 medan aprils var på över 25 000 kr. Jag har också ofta dagar med över 20 000 steg, men andra med 2000. Efter ett tag in i dyrmånaden så kändes det faktiskt inte som att det spelade någon roll längre. Det här tycker jag är ett intressant fenomen som säkerligen inte drabbar alla. Men vad är det som gör att det blir så här?

Om vi ska börja med det uppenbara, nämligen att det är lätt att känna att en liten hundralapp på konditorifika eller ett par hämtpizzor inte spelar någon som helst roll när man ändå lagt 15 000 på en weekendresa och kreditkortsskulden (som betalas i sin helhet varje månad så klart) växt sig helt enorm så är det uppenbart helt irrationellt resonerat. 200 kr spelar inte mindre roll en månad bara för att jag redan spenderat 25 000, även om min störda hjärna kan intala sig det. Egentligen är det faktiskt precis tvärtom. Om jag redan dragit på mig en skuld som motsvarar mer än min lön innevarande månad så är det ju extra viktigt att den inte blir ännu högre så att jag måste ta SMS-lån för att lösa problemet. Men så resonerar inte min irrationella hjärna, vilket gör att jag måste lära mig att jobba runt det här problemet. Nu låter det som att jag gör mig själv väldigt speciell, men tydligen är det här ett känt fenomen. Jag hittar ingen vettig källa på det, men det har garanterat ett fräsigt namn, och jag vet att jag läst om det i termer av att man enkelt kan öka ett bud på en bostad med 100 000 bara för att slippa budgivning eller skrämma konkurrenterna samma dag som man åker till extra affärer för att maxa rabatten på hushållsosten. En krona är egentligen alltid en krona och 100 000 alltid 100 000, men av någon anledning kan vi gilla att sätta kronan i relation och på så sätt jaga den största rabatten istället för störst ekonomisk besparing. 

Jag har också insett att jag stressar mig till konsumtion. Tidigare har jag skrivit om att vi nu när vi arbetar heltid kan bli otroligt oplanerade och därigenom dra på oss fabriksbrödsköp, hämtmat, och en massa matinköp till ordinarie pris i mataffären, men det är inte det jag menar här. På påsklovet insåg jag att jag blivit en riktig Svenne-banan som vill maxa varje ledig dag och att det leder till onödigt höga kostnader. Det tog ett tag innan jag hajade vad jag höll på med, men i kort insåg jag att jag verkligen känt av att mina lediga dagar är begränsade och att jag därför vill få ut det mesta av dem. Det tråkiga är att "det mesta" allt som oftast innebär konsumtion. Det kan innebära att förbättra en vab-dag genom att passa på att köpa bagerifrukost när jag ändå lämnar Mini i skolan. Eller att klämma in två resor på påsklovet för att verkligen maximera den lediga tiden. Eller kanske att släpa hela familjen på kafé och/eller bio en ledig studiedag eller slumpmässig söndag. För mig är det här fenomenet rätt nytt. Jag har ju varit föräldraledig en massa de senaste 7-8 åren och även jobbat deltid, vilket både gjort att ekonomin varit mer begränsad och att jag haft mer tid. Det är väl egentligen först nu som jag börjat känna mig stressad över att tiden som föräldraledig är förbi och att jag kommer förpassas till kvalitetstid med mina barn snarare än kvantitet. 

När jag väl kommit till insikt om hur mycket jag förändrats blev jag för en stund lite arg. Ni har ju sagt att ni önskar läsa mer om min vardag och för att erbjuda lite av detta så kan jag dela med mig av när jag strax därefter tog barnen på en långpromenad för att storhandla på annandag påsk. Väl i affären blev jag vansinnigt irriterad på brödpriset och bestämde mig för att baka på eftermiddagen istället för att göda Ica. Det glömde jag dock bort helt och hållet, vilket min man tog upp ungefär halv elva på kvällen. Jag svarade glättigt att det inte gjorde något. Vi var ju ändå lediga och kunde dra till bageriet på tisdagsmorgonen och köpa oss finfrukost. Jag gick och la mig, men hittade sedan tillbaka till ilskan över hur mycket jag förändrats. Istället började jag tänka på en kommentar på inlägget Sparbluffen från Micke som tipsade om att jag borde nattjäsa bröd. Så strax före elva på kvällen gick jag ner till köket och satte en deg. Det visade sig ta 14 minuter och nästföljande dag fick mina barn nybakade tekakor till frukost. Det var tydligen jättegott, enligt Mini, och med den stora fördelen att jag på förhand kunde garantera att det fanns bröd som de faktiskt gillar. Ibland är ju tekakorna slut när väl jag kommer till bageriet och framför allt det äldre av mina barn brukar ha mycket svårt att tackla besvikelsen. 

Som ett resultat av detta kommer jag framöver att försöka hitta billiga nöjen med fokus på barnfamiljen. Jag är nämligen alldeles för less på att stressa mig fattig och minska mitt sparutrymme utan någon egentlig ökad livskvalitet. Jag hoppas orka skriva om mina försök och kanske ta en bild eller två ibland. Redan nu inser jag att det med stor sannolikhet kommer vara väldigt basic-aktiviteter, men för en gångs skull så tänker jag att jag gör det för min skull och inte för er. Jag behöver helt enkelt bryta vanan att umgås på kaféer, köpa mig till glädje och ha konsumtion som default-aktivitet. To be continued. 

Har du något förslag på billiga eller gratis nöjen att roa familjen med? Dela gärna med dig av det eller exempel på din egen ekonomiska irrationalitet.  Det uppskattas. 

Att bränna pengar för att det är det alla gör

Den som varit med ett tag vet att frisörkostnaden var något av det första som kapades när jag blev (mer) ekonomiskt medveten. Därför kan det komma som en överraskning att jag faktiskt betalade  för en klippning nyligen. Min man blev kanske mest förvånad av alla, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle se mer framgångsrik ut inför kommande arbetsintervjuer med en frisörklippning och dessutom att jag genom att gå till frisören igen efter en himla massa år skulle se om jag missat en massa livskvalitet genom att hålla mig borta. Så hur blev det? Kommer jag bli en trogen salongskund framöver?

Nja, det första min man sa när jag kom hem var att han hade kunnat klippa mig så som frisören gjort. Och jag måste medge att jag åtminstone själv hade kunnat göra det. Jag är i och för sig inte så van salongskund, men jag hade trott att de skulle kunna åstadkomma något mer än vad jag själv hade kunnat ordna med Youtube och 20 minuter utan barn. Det hade hon kanske också kunnat om jag hade begärt en avancerad frisyr eller bett henne justera. Nu bestämde jag i princip längden och bad henne göra vad som passade mig bäst och för det betalade jag ungefär 500 kr och det innefattade inte något annat än en vanlig rak klippning. Som en följd av detta är jag tveksam till att jag kommer återkomma inom någon snar framtid och jag är numera övertygad om att jag inte gått miste om någon enorm livskvalitet genom att ha klipp mitt eget hår de senaste sex-sju åren. Nåväl, det är väl skönt att veta. 

Men detta till trots tycker jag faktiskt inte att besöket var helt värdelöst. Även om jag själv inte var så sugen på småprat så visade det sig att min grannkund var otroligt sugen på att prata om sitt eget liv och likaså hennes frisör. Att jobba som frisör måste handla väldigt mycket om konsten att kunna prata om totalt ointressanta saker under väldigt lång tid. Jag minns en gång när jag befann mig utomlands och fick för mig att gå till frisören. Just det faktumet att jag var helt värdelös på det lokala språket gjorde att jag fick för mig att prata som en galning om livet i Sverige för en frisör som säkerligen ägnade större delen av tiden åt att försöka förstå min katastrofala grammatik. Han fick sig en 45 minuter lång utläggning gällande svensk politik, mat, Dalahästar och nog även lite popmusik. Min kompis som satt bredvid mig undrade efteråt varför jag inte bara tog tillfället i akt att konstatera att jag var svensk och rätt värdelös på det lokala språket och därför med gott samvete kunde sitta tyst, men det hade jag inget bra svar på. Än idag tycker jag synd om den där manliga frisören som råkade ut för mig. 

Tillbaka till 2023 så tyckte jag nästan lika synd om frisören bredvid mig. Hon hade en kvinnlig kund som närmade sig 60 år och verkade komma dit regelbundet för färgning och klippning, kanske var sjätte vecka eller så. Hon delade också väldigt generöst med sig av livet som delades mellan villan i det finare området (som jag önskar flytta till, men inte har råd med) och en härlig lägenhet i Spanien. Hon och gubben arbetade båda i Sverige, så som jag förstod det kunde de bara sporadiskt åka till Spanien över en helg nu och då. Jag uppfattade också att vänner och bekanta av någon anledning (ekonomin? klimatet?) numera inte är lika sugna på att följa med dem till lägenheten, vilket var besvärligt för min grannkund. En stund senare gick hon över till att beklaga sig över de höga elpriserna och berättade att hon känt sig tvungen att installera solceller och elda braskaminen hela vintern eftersom det är hopplöst att betala de höga elräkningarna nuförtiden. Frisören instämde i detta och berättade att hon just flyttat till ett radhus och inte alls varit beredd på att betala 5-6000 varje månad i elräkning. Jag vet inte riktigt hur hon lyckas ha så höga kostnader, men något säger mig att elräkningen ändå var ett större problem för frisören än för damen som åkte till lägenheten i Spanien på helgerna. 

Det roligaste med besöket hos frisören var ändå en känsla av att vi gör en massa saker bara för att vi alltid gjort dem. Nu vill inte jag förringa frisöryrket eller påstå att det är helt onödigt, men lite onödigt tycker jag ändå att det är. Vi lägger hundralappar eller kanske till och med tusenlappar på att småprata om elpriserna medan en underbetald kvinna (med största sannolikhet) klipper och färgar våra hår. Nu finns det så klart många som till skillnad från mig går dit och får en frisyr de inte hade kunnat återskapa själva med hjälp av Youtube, men det är ju ändå bara hår. Vi skulle rent krasst kunna göra som min kollega som bara rakar av det. Eller köpa en sax på Apotea för en hundralapp och göra det själva en gång i halvåret. Och då är ju inte frisören ens något extremt exempel. Hur många av oss lägger inte tiotusentals kronor på solresor där vi aldrig ens lämnar hotellkomplexet? Bara för att vi vill ha värme och vila upp oss från jobbet. Det är ju också en ganska märklig företeelse. Det är också märkligt att köpa en massa födelsedagspresenter till en ettåring som inte fattar någonting. Vi var sådana skumma typer som gjorde så med Mini blev jag varse häromdagen när Google delade med sig av ett minne. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag av att större delen av det vi gör som människor beror på andras förväntningar. Och för den som vill uppnå ekonomisk frihet eller kanske till och med oberoende eller FIRE så är det ju rätt besvärligt att känna sig bunden av förväntningar. Nyckeln är så klart att träna bort det där, men frågan är hur lätt det är att varaktigt vara framgångsrik om man samtidigt lever med barn eller en partner som i sin tur också så klart präglas av sin omgivning. 

Brukar du gå till frisören? Har du några sådana där utgifter som känns som att de bara finns där för att de ska det? 

Är det nu vi ska köpa oss en villa?

Den som har varit med ett tag vet att jag tänkt på att köpa en villa rätt länge. Vi var på allvar på väg att göra det 2017-2018, men sen kom vi av oss lite och plötsligt kändes det som att priserna skenat och vi var för sent ute. Delvis på grund av detta skrev jag ett väldigt frekvent läst inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa för några år sedan. Jag har ofta tänkt på mina observationer i det där inlägget och diskussionen som följde efter i kommentarsfältet, men ändå inte helt kunnat släppa drömmen om en villa. Nu är ju folk allmänt rädda, räntorna är höga och bostadspriserna har faktiskt sjunkit något. Är det kanske nu vi borde våga ta steget att köpa oss ett nytt boende? 

Det finns en del aspekter som talar emot. Den allra tyngst vägande sådana är att vi båda är less på jobbet och har börjat fundera på ett miljöombyte. Det skulle kunna vara att flytta hem till någon av våra hemstäder för att bo närmare släktingar som skulle kunna vara barnvakt, eller ett par expat-år utomlands bara för att det är roligt. Min man är mer sugen på att det första alternativet medan jag dras åt det senare. Om vi riktar in oss på det senare så måste inte en flytt vara katastrofal. Vi skulle säkert kunna hyra ut villan, vilket kanske inte ens vore möjligt med nuvarande bostadsrättsradhus. Men det är klart att det känns sådär att binda sig vid ett dyrt lån och sedan inte ens utnyttja fastigheten. Samtidigt älskar jag läget där vi bor nu. Det finns väldigt många barn i området och Pluttens förskola ligger riktigt nära, typ hoppa på ett ben-nära. Likaså ett fenomenalt löpspår som åtminstone min man använder flitigt. Att byta upp sig skulle onekligen också bli dyrare. Nu kanske inte det minskande sparutrymmet stör mig allra mest utifrån att det ändå känns som att mitt nysparande inte gör till eller ifrån, men det är ändå lite jobbigt att öka sina utgifter. Det innebär ju också en permanent (nåja, men åt det hållet) ökad utgiftskostym som kommer finnas kvar även om räntorna går ner. Fyra miljoner ska ju betalas tillbaka någon gång, mer eller mindre. 

Samtidigt är jag vansinnigt trött på att bo i en bostadsrätt. Som nu råkar jag tycka att vi borde höja våra avgifter i förväg trots bundna föreningslån ett tag till, eftersom vi kommer få kraftigt ökade utgifter inom en relativt snar framtid. Men det vill inte styrelsen. De vill ju inte öka sina egna utgifter ännu mer under föräldraledighet, dåliga tider etc. Så vi fortsätter att betala en för låg avgift som med stor sannolikhet kommer behöva chockhöjas snart. Jag är också less på att inte känna mig hemma. Min man är expert på att påpeka att vårt boende bara är tillfälligt så han vill inte att vi ska göra om något, investera några större belopp i boendet eller lägga så mycket energi på stället. Det gör att många besökare tror vi är nyinflyttade när de går husesyn. Men ja, det var ju några år sedan vi flyttade in. Och vi har fortfarande inte fullt möblerat alla rum.

Jag längtar inte bara bort från saker, utan även till. En större trädgård istället för vår gräsplätt vore härligt att ha nu när våren närmar sig och det förhoppningsvis ska odlas en massa. Jag längtar också till ett ordentligt gästrum som släkt och vänner kan känna att de trivs i. Jag längtar till sovrum utan papperstunna väggar där vi inte hör varandras minsta andetag. Jag längtar till ett garage där bilen kan stå eller åtminstone till att ha ett eluttag i anslutning till bilen så att vi skulle kunna använda motorvärmare eller köpa en elbil och ladda hemma. 

Men åter till det här med ekonomin. Det tar emot att låna så mycket pengar som krävs. Känslomässigt, logiskt, FIRE-istiskt. På väldigt många plan med andra ord. Jag tycker inte att det känns ansvarsfullt att ha en boendekostnad på 20 000 kr eller mer med våra rätt så normala löner. Hade någon köpt huset åt mig hade jag inte skrämts av potentiella takrenoveringar eller höga elräkningar, men att dra på mig en så hög fast kostnad för lånet gör att viss risk finns att jag skulle kissa på mig vid alltför jobbiga besked från riksbanken. Och det är ju inte roligt. Frågan är om det någonsin kommer kännas annorlunda? Vi tjänar ändå några tusenlappar mer nu än vad vi gjorde 2018, men jag tycker mentalt ändå inte att jag är redo mentalt för att ha så mycket högre utgifter än vad jag hade som student. Vi har ju det så klart, men jag tycker fortfarande att målsättningen borde vara en riktigt låg kostnadskostym som kan bantas ännu mer vid behov. Vi kan ju sluta ha streamingtjänster igen. Vi kan sluta äta eko-kött och hålla oss till baljväxter. Vi kan sälja vår gamla bil och köra kommunalt och cykel genomgående. Men det där lånet ska ju betalas oavsett. Och rent krasst så är vi inte i position att radera lånet helt ens om vi säljer av allt vårt börskapital, vilket känns läskigt. Det har varit oväntat skönt att dividera med banktjänstemän om att vi kanske lika gärna kan göra en Cosmonomics och nolla bolånet. Det är inte många som kan det, menar jag. Så ja, det är en tuff nöt att knäcka. Och det handlar väldigt lite om vad vi faktiskt behöver utan mer om villhöver. Det gör det svårare att motivera. Hade vi behövt en ny, bra bil för att kunna pendla till drömjobbet eller en båt för att kunna hälsa på mormor så hade det nog känts lättare. Men nu tar det emot. Så till den grad att vi nog faktiskt fortfarande inte tycker oss ha råd att egentligen köpa oss en villa. Tråkigt, men så lär det förbli. För om inte inflationen sänker priserna med mer än 5-10% så finns det inte så mycket mer att hoppas på utan vi får leva med att vi inte är familjen som känner oss rika nog att bo i en friliggande villa. 

Vad ska till för att du ska acceptera en högre belåning? 

Sparbluffen

Jag läste för några veckor sedan ett inlägg från Fri2032 som väckte en massa tankar. Hon konstaterade att det för närvarande inte är så himla roligt att ha en sparblogg, eftersom hon de facto inte sparar några pengar. Jag sparar pengar. Faktiskt till och med rätt så mycket, men det är i kronor och ören inte mer än 2018 och jag tjänar faktiskt ganska mycket mer nu än då. Men jag känner mig inte ens sparsam längre. Faktum är att jag känner mig mest som folk. Det gör att jag i sparsammanhang känner mig lite som en bluff.  Så vad är det egentligen som har förändrats? 

När jag läste det här inlägget från Fru EB så slogs jag av det igen. Hon tar upp hämtpizza som en abnormitet. I kommentarsfältet får hon medhåll. Vi åt hämtpizza senast i fredags och det är i ärlighetens namn väldigt normalt förekommande i den här familjen sedan vi båda började jobba heltid. I fredags berodde det på att min man vabbade och inte på egen hand kunde komma på vad vi skulle äta och jag drog till jobbet och lämnade honom ensam i det. Gången innan berodde det nog på min egen lättja, sannolikt i kombination med en av mannens tjänsteresor eller egen sjukdom. När de chockhöjde priserna någon gång förra året har jag för mig att jag höll mig borta i protest i några månader, men jag föll tillbaka till sist. Och jag reflekterar inte ens så mycket över det. Man måste inte köra all in. Vi brukar fortfarande dela på två pizzor allt som oftast, eftersom min man inte är så överförtjust i pizza och inte blir ledsen om vi andra är superhungriga och han får komplettera med något annat. Men i takt med att framför allt Mini bli äldre så lär det bli aktuellt med en tredje pizza och en ökning i kostnad med 50%. Verkligen inte så ekonomiskt för lite bröd och ost. 

Mina kollegor brukade göra sig lustiga över allt mitt hembakade bröd. Men jag måste vara den enda som i inflationskrisen slutat baka bröd. Jag orkar det alldeles för sällan. Och det är något som brukade kännas ungefär lika naturligt som att borsta tänderna. Inte ens när jag vabbar kommer jag mig för att göra det. Fast jag vet att det är både ekonomiskt och väldigt mycket godare. Jag gillar verkligen inte Skogaholmslimpa och Polarbröd egentligen. Dumt med andra ord. 

I helgen sålde jag en grej. Det var nog det första jag lagt ut till försäljning på ett år eller så. Jag tappade helt lusten efter att PostNord slarvat bort ett paket sist jag försökte, vilket kostade otroligt mycket tid och energi för mig som säljare. Det gick faktiskt jättesmidigt den här gången, sannolikt på grund av att försäljningen inte inkluderade PostNord och köparen var en helt normal person som kunde klockan och hade en telefon med Swish. Men försäljningen inbringade en femtiolapp. Dagen innan hade jag köpt nya kläder för 1397 kr. Det bara slog mig återigen att det hade varit lättare att inte ge med mig när Mini tjatade om en ny tröja för 150 kr dagen innan än att sälja en pryl för en femtiolapp. Jag har massor att sälja, framför allt alla mina tygblöjor som garanterat går att sälja och har ett bra andrahandsvärde. Men att ta 100 kort, beskriva skicket på alla grejer och boka frakt med ett fraktbolag som kanske eller kanske inte faktiskt levererar varan känns inte jättelockande. Inte så himla ekonomiskt smart här heller. 

När det kommer till matlagning känner jag mig också ganska bluffig. Förra veckan åt vi kött sex av sju dagar, och det är ju inte ens billigt kött vi köper utan ekologiskt och svenskt. Och det var inte jättelångt ifrån att även söndagen blev en dyr kötträtt, eftersom min man fick för sig att det vore roligt att grilla. Men jag fick honom på andra tankar när även han insåg just hur mycket kött vi konsumerat under veckan. Vad hände med ärtsoppa och linsgrytor? Bara för att straffa mig själv tror jag bestämt det får bli en sådan här ikväll. Apropå mat så blir det inte så många besök i mataffären. Jag har inte helt klart mig om det är till vår plånboks fördel eller nackdel, eftersom jag tycker mig märka att det ofta smyger sig ner en godispåse när jag ska handla extrapriser på Coop en vanlig tisdag. Men förut brukade jag nog åtminstone fixa tre olika affärer i veckan när inte Corona begränsade mina shoppingmöjligheter. 

Så vad ska bloggen handla om? Ska jag vara uppriktig och skriva som det är, att börssvängningar har betydligt större effekt på mitt kapital än huruvida jag plockar upp pantburkar och håller mig till en strikt vegansk kost? Eller att det nog ändå är en framgångssaga att orka fortsätta månad ut och månad in med regelbundna insättningar i indexfonder? Jag är övertygad om att det på sikt är en bra sak att orka hålla i och hålla ut, pumpa in pengar på månadsbasis utan vidare reflektion och inte överkonsumera. Men det är ungefär lika roligt att läsa om som att titta på målarfärg som torkar. Jag är tacksam för att vi har ett sparutrymme. Och tacksam för att vi har ett kapital som borde göra pension innan femtio möjlig för oss båda även utan en endaste insatt krona till. Men ändå känns det som att jag för att kunna uttala mig borde vara mer som Günther Mårder. Och som att den stora motivationen som jag fortfarande hade när jag påbörjade det här projektet för över sju år sedan försvunnit. Det finns liksom inte så många gränser att tänja på. Jag vet att jag kan laga jättebillig mat. Jag vet att jag kan plocka många pantburkar. Jag vet att jag kan sysselsätta mig med jättebilliga nöjen och egen matsäck. Jag vet att jag kan jobba övertid och spara några extra tusenlappar. Men det hjälper ju bara på marginalen. Och hur pepp blir man av att spara 14 000 istället för 13000? 

Min fråga till er blir därför hur ni håller motivationen uppe under er sparresa och om motivationen förändrats med tiden? Jag är också jättenyfiken på vad ni uppskattar att läsa om. 

(Inte så bra) status i mars 2023

Hej allihopa!

Jag ber om ursäkt för att jag försvann igen. Om jag skulle följa upp mitt statusinlägg i januari skulle jag säga att livet fortsatt lite i samma anda. Jag har hälsomässigt kämpat med att känna mig helt i botten, dra mig upp och tänka att börjar bli bättre, falla ner igen och kravla mig upp. Det har varit problem på en rad olika områden som enskilt hade varit möjligt att hantera men i kombination med andra problem känts svåröverkomliga. Men som min kloka mamma påpekade, så är det ju ofta lite så livet fungerar och förhoppningsvis blir man starkare när väl skiten är över.

Rent ekonomiskt går livet sådär. Vi har lyckats skaffa oss flera streamingtjänster (tre stycken för närvarande) samtidigt, vilket delvis beror på att vi är för lata för att avsluta dem efter inledande rabatterad period. Vi har också börjat äta en massa mer kött för att min man lagar större delen av maten och ingen av oss orkar bråka med framför allt Mini om huruvida den billigare och mer hälsosamma maten är äcklig eller faktiskt fullt ätbar och smarrig. Det har också blivit en massa sjukdagar för mig och VAB för oss båda. På plussidan står (obs: ironi) att vi inte orkat boka någon semester alls så där ligger vi inte ute med några pengar. Vem vet, vi kanske stannar hemma och odlar tomater hela sommaren istället. I och för sig tror jag mig se ett ökat kassaflöde på mitt privatkonto trots det där ökande sparandet vid årsskiftet, vilket skulle kunna tyda på att ekonomin är mycket bättre än jag tror. 

På det mer filosofiska planet är jag tacksam över att ha fått kontakt med flera läsare (och bloggare) som delat med sig av såväl sina erfarenheter som föräldrar som yrkesmässiga kunskaper. Även fast jag inte alltid är så duktig på att svara vare sig på mail eller kommentarer så läser jag allt (tids nog) med stor behållning. Tänk vad fint att det är så många som faktiskt läser vad en helt vanlig småbarnsmamma som jag skriver och tar sig tid att ge feedback, dela med sig av hur de själva löste motsvarande problem och vilka lärdomar de fått med sig. Ofta känns den här bloggen som en enda stor vänskapskrets eller familj och jag hoppas så innerligt att jag får möjlighet att träffa fler av er i framtiden. 

Om det är någonting som jag reflekterat över mycket på sistone så är det att livet är föränderligt. En stor del av mitt livspussel har gått ut på att försöka lösa de väldigt olika behoven hos mina barn där det ena verkat sakna tid med sin mamma på ett sätt som nästan gjort det plågsamt att både hämta och lämna det, medan det andra barnet blivit argt och bråkat vid varje hämtning för att det inte vill gå hem med oss tråkiga föräldrar. Nu har vindarna vänt, och det verkar plötsligt som att även det äldre barnet önskar sig mer tid med oss föräldrar och mindre tid på fritids. Samtidigt har jag en man som avskyr sitt jobb så mycket att han till och med själv reflekterat över risken för negativ inverkan på våra barn. Och det är en snubbe som tidigare levt för jobbet. Det har varit hela hans personlighet. Dessutom har jag som varit så ilsken på mitt jobb (oroa er inte, det är jag fortfarande till stor del) tackat nej till ett nytt jobb som jag erbjudits eftersom jag har förtroende för min nytillträdda chef och lönen inte skulle gått upp alls på det nya jobbet. Jag vet inte om det var ett korrekt beslut, men jag känner att det är värt ett försök. För att se det från den ljusa sidan så fick jag åtminstone ett nytt jobb, vilket betyder att mina referenser och hela person inte kan ha varit alltför katastrofal. 

Jag vet inte när jag kommer skriva igen. För den som är orolig kan jag trösta er med att om jag försvinner helt och fullt så finns det en del läsare som vet vem jag är och kan meddela saker som typ "hon blev påkörd av en buss och är hjärndöd", "hon blev lämnad för en yngre version och har blivit galen", eller åtminstone konkreta saker som att jag faktiskt avlidit. Ibland så får jag spontana idéer om saker jag skulle kunna skriva om. Men sen kommer jag på att jag inte riktigt orkar och bör lägga energin på saker som att öppna min post eller deklarera istället. Eller för den delen att göra de övningar som min nytillkomna terapeut givit mig. Det skulle dock inte förvåna mig om bara faktumet att jag skrev dessa rader gör att jag vaknar med enorm inspiration redan imorgon och därför överöser er med inlägg nästkommande vecka, men då är det så det är. 

För nu så önskar jag er en fortsatt trevlig vecka och hoppas att ni tar er igenom inflationen med åtminstone viss kvarvarande livsglädje! 

Vem är egentligen fattig på riktig?

Det är sällan jag får någon större chock när jag läser om ekonominyheter, men när jag läste den här artikeln blev jag faktiskt överraskad. Tydligen så skulle mina barn leva under låg ekonomisk standard om jag separerade från min man och likaså om jag skulle börja studera och vi tillsammans behöva leva på min mans lön. Det ledde till en fundering kring vem som egentligen är fattig. Är vår bild av vem som lever under låg ekonomisk standard helt rimlig?

Först måste vi börja med en skärmdump på vad som tydligen är låg ekonomisk standard. Det är lite lustigt för under 2021 levde vi större delen av året till 100% på min mans lön som var något lägre än vad som tydligen räknades som låg ekonomisk standard. Nu har vi förvisso två barnbidrag som jag antar ska räknas in, men för enkelhetens skull bortser jag mentalt från dem eftersom vi sparar de pengarna till våra barn.  Som ni kan se så har den ensamstående tvåbarnsföräldern med medellön en låg ekonomisk standard. 

Jag och min man brukar, som jag säkerligen skrivit om tidigare, ibland roa oss med att fundera på vad vi skulle göra med alla våra pengar om vi skulle sluta spara. På sistone har den leken mest gått ut på att lista ut vad vi skulle göra om vi skulle leva på 30-40 tusen i månaden, eftersom det ändå skulle medföra en viss ökning i utgifter. Under den där tiden som vi levde på hans lön sparade vi ju samtidigt minst 10 000 i månaden till oss själva så vi har aldrig riktigt upplevt den typen av konsumtion. Vi har inte kommit till någon smart slutsats där ännu, men oavsett så tycker vi idag att en konsumtion i linje med låg ekonomisk standard 2021 (och nu är det 2023!) är extravagant. 

Om jag fattat rätt så bygger definitionen av låg ekonomisk standard på en en viss procentsats av medianen i samhället (60%). Samtidigt kan vi se att den disponibla inkomsten i Sverige ökat kraftigt de senast 70 åren. Nu skriver jag 70 åren just för att jag hittat en graf över det, men den har ökat rätt så jämnt inflationsjusterat med tiden. Det intressanta med det är ju att vi med största sannolikhet samtidigt har ökat vår uppfattning av hur mycket pengar som krävs för ett drägligt liv. Med andra ord har vi kollektivt drabbats av livsstilsinflation. När jag reflekterar över det slås jag av hur märkligt det är att en person som har större konsumtionsutrymme än vad min älskade farmor någonsin hade kunnat drömma om här och nu i dagens Sverige drabbats av något så negativt som låg ekonomisk standard. Ni hör ju bara hur illa det låter. Jag drar automatiskt paralleller till miljonprogramsområden, arbetslöshet och trångboddhet. Utanförskap. Allt sånt där dåligt som politiker pratar om i debatter. Men att det i praktiken handlar om akademiker i bostadsrätter i städer som Karlstad, Jönköping och Sundsvall, tänker nog inte så många. Vi tänker nog inte heller att det är personer som har iPhones, märkeskläder eller åker till Turkiet på charter varje sommar. 

Men kanske är det ändå det som det i praktiken betyder? Om en vanlig tvåbarnsfamilj (som vi) kunde klara sig på runt 20 000 kronor i månaden under 2021 genom att ha köttfria dagar, planera sina inköp och köpa begagnade kläder till barnen samtidigt som allt under 34 000 räknades som lågt så känns plötsligt begreppet låg ekonomisk standard helt urvattnat. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till mitt inlägg om jämförelser. Vi kanske på allvar borde sluta jämföra oss med grannen och vända blickarna mot Bangladesh och de där sömmerskorna som syr våra kläder som vi slentrianshoppar i köpcentret varje lördag efter löning? Kanske skulle vi därigenom ändra uppfattning om vad som faktiskt är fattigdom på riktigt. 

Samtidigt är det ju positivt att reallönerna ökat med tiden. Det är väl positivt att nästan alla föräldrar kan unna sig en utlandsresa om året med barnen, barnkalas på Leos lekland, eller en årskonsumtion av cigaretter om man så föredrar. Många behöver inte ens välja. Att jag själv tror mig leva mig på 90-talet och bli nöjd med min löneökning för att den är lite högre än mammas 1995 är kanske ett personligt misslyckande och ett tecken på att jag inte lyckats anpassa mig så bra till samtiden. Jag borde kanske försöka få mer. Mer pengar, högre standard och fler resor. Men ändå är det något som skaver. För det känns lite som att vi gnäller alldeles i onödan. Nyligen uppdagades en konflikt på min arbetsplats som nästan ingen av oss ens hade noterat. En av mina kollegor sammanfattade det hela med att hon inte förstod varför vi kollektivt ska lösa något som inte är ett problem. Det är lite den känslan jag drabbas av när gemene man upprörs av sena elstöd eller vi ägnar våra dagar åt att prata om dyrt frukostbröd. Vi klagar helt enkelt alldeles för mycket. Och kanske är den låga ekonomiska standarden ett tydligt tecken på att vi kollektivt skaffat oss ett alldeles onödigt stort behov av få in stora summor så att vi kan bränna dem lika fort. Eller vad tror du? 

Lever du under låg standard? Eller har du frivilligt sett till att du konsumerar under beloppen för låg ekonomisk standard? Vad tänker du? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.