Att stressa sig fattig

För inte allt för länge sedan skrev Fru EB om tendensen att köra all in när hon ändå var igång och spenderade. Beteendet likställdes med en bulimikers förhållande till mat. Jag kände igen mig, både när det kommer till hälsa och ekonomi. Som en ekonomisk jämförelse så var mars månads kreditkortsräkning på drygt 6000 medan aprils var på över 25 000 kr. Jag har också ofta dagar med över 20 000 steg, men andra med 2000. Efter ett tag in i dyrmånaden så kändes det faktiskt inte som att det spelade någon roll längre. Det här tycker jag är ett intressant fenomen som säkerligen inte drabbar alla. Men vad är det som gör att det blir så här?

Om vi ska börja med det uppenbara, nämligen att det är lätt att känna att en liten hundralapp på konditorifika eller ett par hämtpizzor inte spelar någon som helst roll när man ändå lagt 15 000 på en weekendresa och kreditkortsskulden (som betalas i sin helhet varje månad så klart) växt sig helt enorm så är det uppenbart helt irrationellt resonerat. 200 kr spelar inte mindre roll en månad bara för att jag redan spenderat 25 000, även om min störda hjärna kan intala sig det. Egentligen är det faktiskt precis tvärtom. Om jag redan dragit på mig en skuld som motsvarar mer än min lön innevarande månad så är det ju extra viktigt att den inte blir ännu högre så att jag måste ta SMS-lån för att lösa problemet. Men så resonerar inte min irrationella hjärna, vilket gör att jag måste lära mig att jobba runt det här problemet. Nu låter det som att jag gör mig själv väldigt speciell, men tydligen är det här ett känt fenomen. Jag hittar ingen vettig källa på det, men det har garanterat ett fräsigt namn, och jag vet att jag läst om det i termer av att man enkelt kan öka ett bud på en bostad med 100 000 bara för att slippa budgivning eller skrämma konkurrenterna samma dag som man åker till extra affärer för att maxa rabatten på hushållsosten. En krona är egentligen alltid en krona och 100 000 alltid 100 000, men av någon anledning kan vi gilla att sätta kronan i relation och på så sätt jaga den största rabatten istället för störst ekonomisk besparing. 

Jag har också insett att jag stressar mig till konsumtion. Tidigare har jag skrivit om att vi nu när vi arbetar heltid kan bli otroligt oplanerade och därigenom dra på oss fabriksbrödsköp, hämtmat, och en massa matinköp till ordinarie pris i mataffären, men det är inte det jag menar här. På påsklovet insåg jag att jag blivit en riktig Svenne-banan som vill maxa varje ledig dag och att det leder till onödigt höga kostnader. Det tog ett tag innan jag hajade vad jag höll på med, men i kort insåg jag att jag verkligen känt av att mina lediga dagar är begränsade och att jag därför vill få ut det mesta av dem. Det tråkiga är att "det mesta" allt som oftast innebär konsumtion. Det kan innebära att förbättra en vab-dag genom att passa på att köpa bagerifrukost när jag ändå lämnar Mini i skolan. Eller att klämma in två resor på påsklovet för att verkligen maximera den lediga tiden. Eller kanske att släpa hela familjen på kafé och/eller bio en ledig studiedag eller slumpmässig söndag. För mig är det här fenomenet rätt nytt. Jag har ju varit föräldraledig en massa de senaste 7-8 åren och även jobbat deltid, vilket både gjort att ekonomin varit mer begränsad och att jag haft mer tid. Det är väl egentligen först nu som jag börjat känna mig stressad över att tiden som föräldraledig är förbi och att jag kommer förpassas till kvalitetstid med mina barn snarare än kvantitet. 

När jag väl kommit till insikt om hur mycket jag förändrats blev jag för en stund lite arg. Ni har ju sagt att ni önskar läsa mer om min vardag och för att erbjuda lite av detta så kan jag dela med mig av när jag strax därefter tog barnen på en långpromenad för att storhandla på annandag påsk. Väl i affären blev jag vansinnigt irriterad på brödpriset och bestämde mig för att baka på eftermiddagen istället för att göda Ica. Det glömde jag dock bort helt och hållet, vilket min man tog upp ungefär halv elva på kvällen. Jag svarade glättigt att det inte gjorde något. Vi var ju ändå lediga och kunde dra till bageriet på tisdagsmorgonen och köpa oss finfrukost. Jag gick och la mig, men hittade sedan tillbaka till ilskan över hur mycket jag förändrats. Istället började jag tänka på en kommentar på inlägget Sparbluffen från Micke som tipsade om att jag borde nattjäsa bröd. Så strax före elva på kvällen gick jag ner till köket och satte en deg. Det visade sig ta 14 minuter och nästföljande dag fick mina barn nybakade tekakor till frukost. Det var tydligen jättegott, enligt Mini, och med den stora fördelen att jag på förhand kunde garantera att det fanns bröd som de faktiskt gillar. Ibland är ju tekakorna slut när väl jag kommer till bageriet och framför allt det äldre av mina barn brukar ha mycket svårt att tackla besvikelsen. 

Som ett resultat av detta kommer jag framöver att försöka hitta billiga nöjen med fokus på barnfamiljen. Jag är nämligen alldeles för less på att stressa mig fattig och minska mitt sparutrymme utan någon egentlig ökad livskvalitet. Jag hoppas orka skriva om mina försök och kanske ta en bild eller två ibland. Redan nu inser jag att det med stor sannolikhet kommer vara väldigt basic-aktiviteter, men för en gångs skull så tänker jag att jag gör det för min skull och inte för er. Jag behöver helt enkelt bryta vanan att umgås på kaféer, köpa mig till glädje och ha konsumtion som default-aktivitet. To be continued. 

Har du något förslag på billiga eller gratis nöjen att roa familjen med? Dela gärna med dig av det eller exempel på din egen ekonomiska irrationalitet.  Det uppskattas. 

Att bränna pengar för att det är det alla gör

Den som varit med ett tag vet att frisörkostnaden var något av det första som kapades när jag blev (mer) ekonomiskt medveten. Därför kan det komma som en överraskning att jag faktiskt betalade  för en klippning nyligen. Min man blev kanske mest förvånad av alla, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle se mer framgångsrik ut inför kommande arbetsintervjuer med en frisörklippning och dessutom att jag genom att gå till frisören igen efter en himla massa år skulle se om jag missat en massa livskvalitet genom att hålla mig borta. Så hur blev det? Kommer jag bli en trogen salongskund framöver?

Nja, det första min man sa när jag kom hem var att han hade kunnat klippa mig så som frisören gjort. Och jag måste medge att jag åtminstone själv hade kunnat göra det. Jag är i och för sig inte så van salongskund, men jag hade trott att de skulle kunna åstadkomma något mer än vad jag själv hade kunnat ordna med Youtube och 20 minuter utan barn. Det hade hon kanske också kunnat om jag hade begärt en avancerad frisyr eller bett henne justera. Nu bestämde jag i princip längden och bad henne göra vad som passade mig bäst och för det betalade jag ungefär 500 kr och det innefattade inte något annat än en vanlig rak klippning. Som en följd av detta är jag tveksam till att jag kommer återkomma inom någon snar framtid och jag är numera övertygad om att jag inte gått miste om någon enorm livskvalitet genom att ha klipp mitt eget hår de senaste sex-sju åren. Nåväl, det är väl skönt att veta. 

Men detta till trots tycker jag faktiskt inte att besöket var helt värdelöst. Även om jag själv inte var så sugen på småprat så visade det sig att min grannkund var otroligt sugen på att prata om sitt eget liv och likaså hennes frisör. Att jobba som frisör måste handla väldigt mycket om konsten att kunna prata om totalt ointressanta saker under väldigt lång tid. Jag minns en gång när jag befann mig utomlands och fick för mig att gå till frisören. Just det faktumet att jag var helt värdelös på det lokala språket gjorde att jag fick för mig att prata som en galning om livet i Sverige för en frisör som säkerligen ägnade större delen av tiden åt att försöka förstå min katastrofala grammatik. Han fick sig en 45 minuter lång utläggning gällande svensk politik, mat, Dalahästar och nog även lite popmusik. Min kompis som satt bredvid mig undrade efteråt varför jag inte bara tog tillfället i akt att konstatera att jag var svensk och rätt värdelös på det lokala språket och därför med gott samvete kunde sitta tyst, men det hade jag inget bra svar på. Än idag tycker jag synd om den där manliga frisören som råkade ut för mig. 

Tillbaka till 2023 så tyckte jag nästan lika synd om frisören bredvid mig. Hon hade en kvinnlig kund som närmade sig 60 år och verkade komma dit regelbundet för färgning och klippning, kanske var sjätte vecka eller så. Hon delade också väldigt generöst med sig av livet som delades mellan villan i det finare området (som jag önskar flytta till, men inte har råd med) och en härlig lägenhet i Spanien. Hon och gubben arbetade båda i Sverige, så som jag förstod det kunde de bara sporadiskt åka till Spanien över en helg nu och då. Jag uppfattade också att vänner och bekanta av någon anledning (ekonomin? klimatet?) numera inte är lika sugna på att följa med dem till lägenheten, vilket var besvärligt för min grannkund. En stund senare gick hon över till att beklaga sig över de höga elpriserna och berättade att hon känt sig tvungen att installera solceller och elda braskaminen hela vintern eftersom det är hopplöst att betala de höga elräkningarna nuförtiden. Frisören instämde i detta och berättade att hon just flyttat till ett radhus och inte alls varit beredd på att betala 5-6000 varje månad i elräkning. Jag vet inte riktigt hur hon lyckas ha så höga kostnader, men något säger mig att elräkningen ändå var ett större problem för frisören än för damen som åkte till lägenheten i Spanien på helgerna. 

Det roligaste med besöket hos frisören var ändå en känsla av att vi gör en massa saker bara för att vi alltid gjort dem. Nu vill inte jag förringa frisöryrket eller påstå att det är helt onödigt, men lite onödigt tycker jag ändå att det är. Vi lägger hundralappar eller kanske till och med tusenlappar på att småprata om elpriserna medan en underbetald kvinna (med största sannolikhet) klipper och färgar våra hår. Nu finns det så klart många som till skillnad från mig går dit och får en frisyr de inte hade kunnat återskapa själva med hjälp av Youtube, men det är ju ändå bara hår. Vi skulle rent krasst kunna göra som min kollega som bara rakar av det. Eller köpa en sax på Apotea för en hundralapp och göra det själva en gång i halvåret. Och då är ju inte frisören ens något extremt exempel. Hur många av oss lägger inte tiotusentals kronor på solresor där vi aldrig ens lämnar hotellkomplexet? Bara för att vi vill ha värme och vila upp oss från jobbet. Det är ju också en ganska märklig företeelse. Det är också märkligt att köpa en massa födelsedagspresenter till en ettåring som inte fattar någonting. Vi var sådana skumma typer som gjorde så med Mini blev jag varse häromdagen när Google delade med sig av ett minne. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag av att större delen av det vi gör som människor beror på andras förväntningar. Och för den som vill uppnå ekonomisk frihet eller kanske till och med oberoende eller FIRE så är det ju rätt besvärligt att känna sig bunden av förväntningar. Nyckeln är så klart att träna bort det där, men frågan är hur lätt det är att varaktigt vara framgångsrik om man samtidigt lever med barn eller en partner som i sin tur också så klart präglas av sin omgivning. 

Brukar du gå till frisören? Har du några sådana där utgifter som känns som att de bara finns där för att de ska det? 

Är det nu vi ska köpa oss en villa?

Den som har varit med ett tag vet att jag tänkt på att köpa en villa rätt länge. Vi var på allvar på väg att göra det 2017-2018, men sen kom vi av oss lite och plötsligt kändes det som att priserna skenat och vi var för sent ute. Delvis på grund av detta skrev jag ett väldigt frekvent läst inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa för några år sedan. Jag har ofta tänkt på mina observationer i det där inlägget och diskussionen som följde efter i kommentarsfältet, men ändå inte helt kunnat släppa drömmen om en villa. Nu är ju folk allmänt rädda, räntorna är höga och bostadspriserna har faktiskt sjunkit något. Är det kanske nu vi borde våga ta steget att köpa oss ett nytt boende? 

Det finns en del aspekter som talar emot. Den allra tyngst vägande sådana är att vi båda är less på jobbet och har börjat fundera på ett miljöombyte. Det skulle kunna vara att flytta hem till någon av våra hemstäder för att bo närmare släktingar som skulle kunna vara barnvakt, eller ett par expat-år utomlands bara för att det är roligt. Min man är mer sugen på att det första alternativet medan jag dras åt det senare. Om vi riktar in oss på det senare så måste inte en flytt vara katastrofal. Vi skulle säkert kunna hyra ut villan, vilket kanske inte ens vore möjligt med nuvarande bostadsrättsradhus. Men det är klart att det känns sådär att binda sig vid ett dyrt lån och sedan inte ens utnyttja fastigheten. Samtidigt älskar jag läget där vi bor nu. Det finns väldigt många barn i området och Pluttens förskola ligger riktigt nära, typ hoppa på ett ben-nära. Likaså ett fenomenalt löpspår som åtminstone min man använder flitigt. Att byta upp sig skulle onekligen också bli dyrare. Nu kanske inte det minskande sparutrymmet stör mig allra mest utifrån att det ändå känns som att mitt nysparande inte gör till eller ifrån, men det är ändå lite jobbigt att öka sina utgifter. Det innebär ju också en permanent (nåja, men åt det hållet) ökad utgiftskostym som kommer finnas kvar även om räntorna går ner. Fyra miljoner ska ju betalas tillbaka någon gång, mer eller mindre. 

Samtidigt är jag vansinnigt trött på att bo i en bostadsrätt. Som nu råkar jag tycka att vi borde höja våra avgifter i förväg trots bundna föreningslån ett tag till, eftersom vi kommer få kraftigt ökade utgifter inom en relativt snar framtid. Men det vill inte styrelsen. De vill ju inte öka sina egna utgifter ännu mer under föräldraledighet, dåliga tider etc. Så vi fortsätter att betala en för låg avgift som med stor sannolikhet kommer behöva chockhöjas snart. Jag är också less på att inte känna mig hemma. Min man är expert på att påpeka att vårt boende bara är tillfälligt så han vill inte att vi ska göra om något, investera några större belopp i boendet eller lägga så mycket energi på stället. Det gör att många besökare tror vi är nyinflyttade när de går husesyn. Men ja, det var ju några år sedan vi flyttade in. Och vi har fortfarande inte fullt möblerat alla rum.

Jag längtar inte bara bort från saker, utan även till. En större trädgård istället för vår gräsplätt vore härligt att ha nu när våren närmar sig och det förhoppningsvis ska odlas en massa. Jag längtar också till ett ordentligt gästrum som släkt och vänner kan känna att de trivs i. Jag längtar till sovrum utan papperstunna väggar där vi inte hör varandras minsta andetag. Jag längtar till ett garage där bilen kan stå eller åtminstone till att ha ett eluttag i anslutning till bilen så att vi skulle kunna använda motorvärmare eller köpa en elbil och ladda hemma. 

Men åter till det här med ekonomin. Det tar emot att låna så mycket pengar som krävs. Känslomässigt, logiskt, FIRE-istiskt. På väldigt många plan med andra ord. Jag tycker inte att det känns ansvarsfullt att ha en boendekostnad på 20 000 kr eller mer med våra rätt så normala löner. Hade någon köpt huset åt mig hade jag inte skrämts av potentiella takrenoveringar eller höga elräkningar, men att dra på mig en så hög fast kostnad för lånet gör att viss risk finns att jag skulle kissa på mig vid alltför jobbiga besked från riksbanken. Och det är ju inte roligt. Frågan är om det någonsin kommer kännas annorlunda? Vi tjänar ändå några tusenlappar mer nu än vad vi gjorde 2018, men jag tycker mentalt ändå inte att jag är redo mentalt för att ha så mycket högre utgifter än vad jag hade som student. Vi har ju det så klart, men jag tycker fortfarande att målsättningen borde vara en riktigt låg kostnadskostym som kan bantas ännu mer vid behov. Vi kan ju sluta ha streamingtjänster igen. Vi kan sluta äta eko-kött och hålla oss till baljväxter. Vi kan sälja vår gamla bil och köra kommunalt och cykel genomgående. Men det där lånet ska ju betalas oavsett. Och rent krasst så är vi inte i position att radera lånet helt ens om vi säljer av allt vårt börskapital, vilket känns läskigt. Det har varit oväntat skönt att dividera med banktjänstemän om att vi kanske lika gärna kan göra en Cosmonomics och nolla bolånet. Det är inte många som kan det, menar jag. Så ja, det är en tuff nöt att knäcka. Och det handlar väldigt lite om vad vi faktiskt behöver utan mer om villhöver. Det gör det svårare att motivera. Hade vi behövt en ny, bra bil för att kunna pendla till drömjobbet eller en båt för att kunna hälsa på mormor så hade det nog känts lättare. Men nu tar det emot. Så till den grad att vi nog faktiskt fortfarande inte tycker oss ha råd att egentligen köpa oss en villa. Tråkigt, men så lär det förbli. För om inte inflationen sänker priserna med mer än 5-10% så finns det inte så mycket mer att hoppas på utan vi får leva med att vi inte är familjen som känner oss rika nog att bo i en friliggande villa. 

Vad ska till för att du ska acceptera en högre belåning?