Ekonomisk ångest

Nu är det januari igen och jag kommer inte ens försöka mig på någon summering över 2024 eller sätta några mål för 2025. Åtminstone inte här i bloggen. Det har hänt en del, absolut, och förhoppningsvis är ännu mer på gång, men det får vi ta framöver. Jag sitter och skriver det här en alldeles för tidig morgon trots att jag har en ledig dag och det beror faktiskt på att jag vaknade med en viss nivå av ekonomisk ångest idag. Dagens inlägg ska därför handla om ekonomisk ångest och stress. 

Jag tror att det är fler än jag som då och då, eller kanske till och med ofta, känner ett uns av ekonomisk ångest. För mig har det funnits vitt skilda orsaker till detta, men en sådan sak kan vara oro för förändrade förutsättningar. Jag minns till exempel en gång (tror till och med att det var under 2024) när min man var så less på jobbet att jag (som också var less på jobbet) sa åt honom att säga upp sig och istället låta mig bli ensam familjeförsörjare. Det blev aldrig så, men jag tror vi båda övervägde det på riktigt och där och då minns jag en ganska stor stresskänsla. Vi har historiskt sagt att vi ska kunna leva på en inkomst, allra helst den lägre, men då insåg vi att hans lön faktiskt stigit med ganska mycket mer än min de senaste fem åren och att vi ändå höjt utgifterna en del med tiden. Vi brukade stolt klara oss på 20 000 kr i månaden, men där är vi inte idag och vi var det definitivt inte då med allt högre räntor och allmän inflation. Egentligen vet jag inte hur jag kom ur den där känslan, men på något sätt så lyckades jag ändå bli kvitt ångesten. 

En annan situation som kan ge mig ekonomisk ångest är när media skriver mycket om att börsen går dåligt. Konstigt nog, blir det lättare när börsen går precis lika dåligt, men det inte skrivs så mycket. Under 2024 hade vi augusti-dippen till exempel. Jag minnst att jag faktiskt var stark nog att dipp-köpa, men jag mådde inte så himla bra under tiden. När börsen går lite smådåligt under en längre tid känns det faktiskt bättre än när den går skitdåligt under enstaka dagar. Varje gång funderar jag lite på om det är början på ett jätteras och jag är på någon slags fallande kniv-jakt, men först när det vänder känner jag nog mig helt lugn igen. När jag lyssnade på Avanzapoddens årskrönika insåg jag något jag intellektuellt förstått tidigare, men inte riktigt tagit in, nämligen att det här är vanliga känslor. Tydligen så var det riktigt många som faktiskt sålde av i dippen och om jag ska vara bara lite positiv i det här så är det att jag aldrig agerat på min oro än så länge. 

När vi nu är inne på media så slås jag av deras makt även inom området januari-oro. Det här är något som oftast inte påverkar mig så mycket, särskilt inte i januari, men just i år upplever jag faktiskt att jag påverkas en hel del av alla tidningsartiklar och nyhetssnack om sparuari. De få gånger jag åker bil, har jag till och med lyssnat på en radiokanal som tjatar om hur tufft det är i januari och att deras lyssnare ska bli sparsamma tillsammans med kanalen i januari. Egentligen borde jag gilla när folk pratar om att vara sparsamma, jag menar, den här bloggen finns ju typ till framför allt för att uppmuntra till det. Det är dock något med en allmän kriskänsla som uppstår som jag inte alls är så förtjust i och den kan bero på att det framför allt är ett fokus på hur man ska lösa problemet med den extrema konsumtionen i december eller beta av ens höga lån nu när blancolånen inte längre kommer vara avdragsgilla på samma sätt. Hade det istället handlat om positiva saker, som att man kan gå ner i arbetstid om man drar ner på fast fashion-köpen eller kan nå miljonen innan 40 om man sparar 10% av sin lön så vore det en annan sak, tror jag. Kanske är det här det som är själva kärnan till att få folk att spara mer? Att koppla det till positiva saker alltså. Jag vet att jag hört i klimatsammanhang, att det är viktigt att man slutar tjata om hur jobbigt det blir att sluta flyga, äta kött och att inte få göra en massa saker och istället fokusera på det positiva. Dessutom så går mycket hand i hand när det kommer till klimat och ekonomi. Det är till exempel mycket billigare att låta bli att köpa onödiga leksaker och kläder än att leta rätt på den bästa rabatten för att få bästa möjliga pris. Ofta tror jag gemene man (jag själv inkluderad) lägger alldeles för mycket tid på det senare. Den hör januari-oron behöver förresten inte vara i januari. Den kan uppstå när som helst, som typ vid en invasion av ett land eller en prischock på elmarknaden mitt i sommaren. 

Så hur hanterar man detta eller hur bör man hantera detta? Jag har skrivit att jag inte exakt vet hur jag gjort och jag vet att jag ibland skenat iväg rejält mentalt. Det har hänt att jag fått tunnelseende och i panik köpt billiga, utländska ägg på Lidl, blivit storkund på stans "invandrar-butik" och tagit extremt korta duschar. Inget av det här har hjälpt min ångest alls. Det som däremot har hjälpt är när jag lugnat ner mig och fått sitta i excel och räkna lite på olika scenarier. Vad händer om räntan går upp x antal procent? Vad händer om vi köper ett hus? Vad har vi faktiskt för kostnader idag? Vad kan vi dra ner på? Allt som oftast behöver jag inte dra ner på någonting, för jag blir positivt överraskad när jag väl tagit mig tid och räknat på det. Men just idag, när jag faktiskt inlett den här tidiga morgonen i ensamhet med att räkna, så har jag hittills sagt upp ett abonnemang och när mannen vaknar ska jag fråga honom om vi kan säga upp två till.  Att ha koll kan med andra ord vara riktigt befriande och att agera när väl man har fått koll, kanske ännu lite mer befriande faktiskt. 

Inser själv att jag frågar fel personer nu, men brukar ni någonsin få ekonomisk ångest? Och hur hanterar ni det? 

God jul och bekännelser från en dyr tid

Det var länge sedan. Jag har haft rätt så fullt upp både på jobbet och hemma och dessutom känt en gnutta dåligt samvete över att jag slösat pengar som en riktig Svenne Banan. Det känns inte riktigt rimligt att predika sparsamhet och sedan bete sig som en riktig slösa, men så har det verkligen varit på sistone. Jag tänker därför göra en lista på alla ekonomiska fel jag begått den här månaden, men först passa på att önska er alla en god jul och ett gott nytt år. Jag hoppas skriva mer 2025 och dessutom berätta mer om en del förändringar som är på gång. 

1. Jag har ätit utemat som om det inte fanns någon morgondag. I vår familj är det nästan bara jag som lagar mat och jag har verkligen totalt tappat lusten att laga någon som helst mat. Vi har som en konsekvens ätit ute flera gånger i veckan på sistone. Inte bra för vare sig plånboken eller midjemåttet, men jag får skylla på att jag varken haft matlust (och därför för en gångs skull behövt motivera i mig mat) eller energi i största allmänhet. Jag fullkomligt hatar hösten och vintern när jag ägnar hela dagarna åt att jobba och knappt får något dagsljus alls. Snälla våren, kom snart!

2. När jag väl lagat mat så har det varit dyr mat. Vi pratar kött i 99% av rätterna och jag har ju min ovana (skojar bara, jag är stolt över det egentligen) att köpa dyrt och mestadels ekologiskt kött. Det hör ihop både med den bristande matlusten, men också med den låga energinivån som gjort att både jag och mannen velat slippa matrelaterade konflikter med våra barn. Fördelen med det är att jag knappast lär ha några bristsjukdomar, men nackdelen är att det kommer bli ännu svårare att få kidsen att vänja sig vid miljövänliga och hälsosamma vegetariska maträtter framöver. Men ja, vi får ta det när det kommer. 

3. Jag har köpt en del dyrare saker till hushållet. Jag hade till exempel en rolig erfarenhet från en svensk möbelaffär när jag sa till butiksbiträdet att jag ville ha ett bord som håller tills jag dör. Vår nuvarande köksbord är nämligen så litet att vi får problem bara ett av barnen har en kompis på besök, eftersom det bara finns fyra platser vid bordet så det tyckte jag det var dags att ta tag i så Mini får slippa skämmas och mor- och farföräldrar får det lite trevligare när de hälsar på. Butiksbiträdet verkade väldigt förvånad över det kravet, men var ändå behjälplig och kalaset slutade på alldeles för mycket pengar så snart har vi ett nytt bord. Det hade garanterat gått att lösa på ett annat sätt, typ secondhand eller Ikea, men jag köpte mig ett bord som jag faktiskt tror kommer förbli i min ägo tills ålderdomshemmet eller vi skiljer oss (men jag kommer kämpa för att det förblir mitt i så fall). Så vi kanske kan rättfärdiga det höga priset med att kostnaden per dag blir låg? 

4. Jag har även köpt totalt onödiga saker. I år på Black Friday (eller black week, black month eller vad det nu var i år, det varade ju en evighet) köpte jag saker jag aldrig skulle ha köpt annars. Jag köpte till exempel en inspirationsbok för ett liv utanför ekorrhjulet av Alexandra Landegren för att jag inte orkade vänta ett halvår på att bli näst på tur på biblioteket. Det är kanske inte hela sanningen, utan jag gillar att stötta andra okonventionella personer som vi som hänger här, men att det var 10 personer före i kön och endast ett exemplar spelade in. Jag köpte dock inte bara en bok, utan faktiskt flera andra, både kokböcker och romaner, där bara en av titlarna uppfyllde mitt tidigare kriterium om att jag ska ha lånat den förut och velat återkomma till den. Avanza bjöd dessutom in mig i någon slags kundpanel och belönade mig med ett presentkort som jag använde till att köpa totalt onödiga saker på Cervera. Saker som jag villhövde, men egentligen inte alls behövde. Här gjorde det dock lite ont. Trots att jag tidigt bestämde mig för vad jag ville köpa så tog det till sista dagen av den där svarta månaden eller veckan eller vad det nu var som jag gjorde det och dessutom efter lite pepp från en vän. Blev jag lyckligare av sakerna jag köpte? Tveksamt. Boken som Alexandra skrev har hittills givit mig mest glädje, eftersom jag inte kunde få tag i den på annat sätt och den är vansinnigt igenkännande för oss som avskyr ekorrhjul och morgonmöten. Hon valde en helt annan väg än vi för att slå sig fri (van life), men jag tror att vi är många som kan relatera till känslan av att kvävas på arbetsplatser och känna oss totalt oviktiga när väl vi ber om något från jobbet (tjänstledighet i hennes fall) och får klart för oss hur utbytbara vi är. Den är hittills läsvärd så jag rekommenderar den varmt. Kanske är kötiden kortare på ditt närmaste bibliotek? 

5. Jag har spenderat alldeles för mycket pengar på julklappar. Mina ungar har fått alldeles för mycket i julklapp och på julafton kändes det som ett stort misslyckande när den minsta hetsöppnade sina klappar och knappt la märke till vad som var i paketen. Den äldsta hanterade det bättre och fick generellt färre, men dyrare klappar, men jag kände efteråt att det var totalt onödigt att vi la så mycket pengar på julen när de ju också fick så bra klappar från kusiner och far- och morföräldrar. Tydligen planerade genomsnittshushållet att lägga 3000 på julklappar i år och det överskred vi vida. Det får jag jobba på till nästa år. 

För att avsluta min lista så har ändå mitt stora spenderande givit mig några insikter som jag kommer ta med mig. Jag har till exempel insett att jag vanligtvis handlar extremt lite. De näthandlar som jag ändå tycker mig vara en riktig kund till, tycks jag bara ha handla på en gång per 1-2 år och nyproducerade kläder verkar det som att jag köper så sällan att alla mina bonuspoäng alltid försvinner innan årets slut. Det är ju ganska bra som en grundidé, även om jag så klart inte är någon stor bidragsgivare till svensk BNP. Samtidigt nu när jag köpt lite mer än vanligt och är i butikernas rullor så hinner jag märka hur lätt det är att dras med. Innan jag skrev det här inlägget så kollade jag min mail som var överfull med mellandagsreor och klipp hit och dit och av bara farten så klickade jag ner en tv i kundvagnen, en klänning i en annan butik och lite barnkläder i en tredje. Och det var trots att jag innan inte hade en tanke på att jag hade något behov av dessa saker. Jag tror därför att det är rätt smart rent ekonomiskt att hålla sig borta från kundklubbar och diverse kundutskick som näthandlarna gör. Nåväl, alltid kan man ju göra om och göra rätt, särskilt när ett nytt år närmar sig. 

Hoppas juldagarna varit härliga och att ni får några extra lediga dagar framöver! 

Är det jobbigt att tvingas vara sparsam?

Det senaste året har jag varit otroligt osugen på ekonomiböcker, poddar och liknande. Det har känts som att allting som det finns att lära sig vet jag redan och det som jag inte lärt mig nu, kommer jag aldrig lära mig. Men så har jag börjat gå lite mer promenader på sistone och då är det ganska skönt att lyssna på något som inte är alltför kognitivt krävande och inte heller kräver full koncentration som ljudböcker kan göra. Jag har därför lyssnat en del på ekonomipoddar och nu alldeles senast ett 10 år gammalt avsnitt från Sveriges radio. Inspirationen kom inte från slösurfade på SR, utan från Miljonär innan 30 som skrev ett inlägg på temat påtvingad sparsamhet. Det fick mig att fundera på om det kan vara jobbigt att leva som en snålis - när det egentligen inte är valfritt. 

För att kort sammanfatta avsnittet så pratar reportern med personer som måste handla det billigaste möjliga i den billigaste möjliga affären. Vi pratar riktigt lågpris. När reportern pratar med personerna som är där och jagar klipp på tillfälliga partier av ägg, fisk och chili con carne så är det typiska kundgrupper som hon träffar; pensionärer, arbetslösa, socialt utsatta (gissningsvis missbrukare) och liknande. Hon småpratar också med dem om hur de ska skrapa ihop till matpengar när de sista sex kronorna tagit slut och pantburkar kommer på tal. När jag lyssnade på dem slog det mig att den där reportern lika gärna hade kunna intervjua mig. Föräldralediga eller deltidsarbetande Frihetsmamman (och förhoppningsvis FIRE-fria jag) kan definitivt hittas dagtid i en matbutik med klippvaror och i kundvagnen hittas nästan enbart produkter på extrapris. Dyker hon på någon pantburk på marken, böjer hon sig ner och plockar upp den. Det gjorde jag faktiskt senast idag när jag hämtade Mini i skolan. Precis där jag parkerat cykeln låg det en burk, varpå jag böjde mig ner och plockade upp den. I nästa sekund mötte min blick grannen som var där och hämtade sina barn och jag skämdes inte det minsta, men det uppfattade jag det som att personerna i radioprogrammet gjorde. 

Visst är det så att allt som man tvingas till blir mindre roligt, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om man inte skulle kunna lägga skammen åt sidan och äga den där påtvingade sparsamheten. För jag blev nästan lite sporrad av vad de köpte och tänkte att de skulle kunna fixa sig ett litet sparande i indexfonder på ett ISK (Avanzas egna kan man köpa för så lite som en krona) och på så vis förbättra sina förutsättningar. Men det är klart, om inget i livet någonsin kommer bli bättre och om man inte har någon ekonomisk ljusning att se fram emot som till exempel att få ett jobb när man är arbetslös så är det kanske viktigare att få en fin tisdag med några godisbåtar och flaskvatten än att med säkerhet ha mat hela månaden. Och ja, det kanske är förståeligt. Men det är också en påminnelse om hur lätt det är att känna sig som ett ekonomiskt offer och att faktiskt i princip alla skulle kunna leva lite mer sparsamt. Alla kan inte spara 20 000 i månaden, men nästan alla har något som de skulle kunna göra för att förbättra situationen. Flaskvattendrickaren skulle kunna spara alla sina pantburkar under några månader till en billig version av en sodastream och därefter alltid kunna dricka bubbelvatten oavsett dag i veckan och socialbidragets ankomst. Svenskar boendes i villaområden eller deras närhet skulle kunna ha 0 kr i kostnader för frukt i augusti-september om de bara besvärade sig med att plocka upp det som finns skänkes om man bara orkar böja sig ner. I år har jag varit näst intill stenhård på att bara plocka gratis äpplen så länge de finns och det har säkert sparat oss en femhundralapp eller så. 500 kr i en indexfond blir bekant pengar det med. 

Men ja, visst är det roligare att vara sparsam när det inte är ett måste. Av egen erfarenhet vet jag ju att det också är roligare att vara lite extra sparsam de första åren när alla pengar in på ISK:t ger en tydlig skillnad. Men jag hoppas ändå att de senaste årens ökande priser har lärt oss svenskar att det finns en del att göra om man fokuserar mer på extrapriser, är lite kompromissvillig vad gäller märken och produkttyp och är beredd att vara otrogen mot sin matbutik. Vi har varit otrogna sedan tidernas begynnelse så vi har inte ändrat vårt beteende i någon större utsträckning, men jag tycker mig få sällskap av kollegor och grannar på Lidl som innan mest verkade besökas av daglediga invandrare i min stad. 

Tycker du att det är roligt att vara sparsam eller känns det jobbigt? 

Måste det vara så dyrt att leva?

SVT släppte nyligen scoopet att det är billigare att köpa läkemedel på nätet än direkt på apoteket. Det är väl inte direkt ett scoop utan något som jag faktiskt trodde alla känner till, men oavsett har vi här ännu ett exempel på att det går att göra exakt samma sak på ett billigare sätt. Vilket för mig in på frågan som så många ställer mig, hur gör man egentligen för att spara pengar när allt är så dyrt? 

För den som inte orkar klicka på länken så "granskar" SVT apoteken och upptäcker till sin förfäran att det är mycket billigare om en person beställer sina läkemedel på nätet och väljer expressbeställning till butik. Gör man det så hamnar får man varan inom två timmar, men i praktiken på vårt vanliga apotek, inom en halvtimme. Det gäller oavsett om det är klockan 20 en lördagkväll som jag beställer eller en tisdag klockan 10. Alla är vi ju olika, men för min del är det få gånger som jag inte kan vänta så länge, åtminstone när jag befinner mig i min hemstad och inte endast är på genomresa. Jag minns en gång när jag inte orkade vänta och då var jag gravid och hade en extrem svampinfektion varpå jag skickade iväg mannen på direkten. Han kom hem med en salva för fotsvamp (och det var alltså inte fotsvamp jag hade) som kostade nästan dubbelt så mycket som vid nätbeställning så det gör jag inte om. Fördelen med beställning på nätet är alltså inte bara saker som lägre pris och cashback på beställningen utan dessutom att du får rätt sorts salva vid besvärliga tillstånd. En så kallad win-win-situation med andra ord. 

Det mest intressanta för mig med det här klippet är att så många a) inte känner till det och b) tycker att det är bedrägligt beteende. Jag kanske också skulle tycka det vore förjäkligt om jag inte hade vetat om det innan SVT upplyste mig, men det ändå en sak som jag kan tycka är rätt enkelt att åtgärda. Det är så klart allra billigast att inte behöva (och därmed köpa) läkemedel som paracetamol, springmaskmedel och nässpray överhuvudtaget, men om du ändå är i behov av det till och från (eller hela tiden) är det mitt starka tips att beställa på nätet och då eventuellt vid trängande behov att själv hämta upp det på apoteket. Ändå misstänker jag att det inte är supermånga som använder sig av detta superenkla sparhack. En kollega till mig hämtade ut sin receptbelagda medicin när jag följde med henne en gång. Då var kön för recept svinlång och under tiden passade hon på att spontanshoppa annat också. Jag minns att jag påpekade att hon ju lika gärna kan beställa på nätet till lägre priser, men hon såg inte det minsta sugen ut på att göra det utan konstaterade krasst att då får hon det ju inte direkt. 

I kommentarsfältet senast fick jag en kommentar om att vi inom "branschen" Fire tenderar att se ner på andra, men det önskar jag med detta inlägg starkt dementera. Min kollega får köpa precis så mycket som hon vill på fysiskt apotek. Hon och alla andra får också jobba till 67, lägga tusenlappar varje månad på kläder eller hämtpizzor, det gör mig ingenting. Det tråkiga är bara om man ena stunden gör just det, och andra stunden beklagar sig för att allt är så dyrt. Ovan nämnda kollega brukar absolut aldrig klaga på att det är omöjligt att spara, så jag låter henne vara ifred, men det finns många som inte är lika exemplariska. En kompis till mig med man bjöd på middag alldeles nyligen och maken sa till exempel att det är omöjligt under rådande ränteläge. Hans fru, tillika min kompis, gav honom rätt hårt motstånd på det eftersom hon är bra insatt i min familjs ekonomiska framgångar och förutsättningar, men det är ju allmänt känt att det är så svårt att spara. 

Den som följt mig ett tag vet ju att min allmänna inställning är att det går ganska bra att spara pengar. Och detta gäller även om man är föräldraledig, jobbar deltid eller har en lägre lön. Det handlar rent krasst om att anpassa sig efter sina inkomster och ifrågasätta en massa normer. Min kompis man tjänar dubbelt så mycket som jag gör, men som han själv konstaterade så har han inte lyckats komma upp i 100 000 än för allt är så dyrt. Jag är inte säker på att BMW:n på uppfarten eller poolen i trädgården håller med om att allt är så dyrt och att det är helt omöjligt att spara pengar. Men om man nu står där och tycker att allt är så dyrt är väl apoteksvarorna ett ypperligt tillfälle att börja dra ner på kostnaderna? Så om det här råkar vara din allra första dag som sparsam tycker jag att du kan börja där. Betala mindre för exakt samma vara och förlora på köpet i princip ingen komfort what so ever. 

Brukar du köpa apoteksvaror på nätet eller direkt i butik?

Vi lämnar FIRE-rörelsen

I kommentarsfältet till mitt förra inlägg slog det mig att jag mentalt gjort en större resa än jag delat med mig av. Det känns inte alltid så eftersom jag diskuterat förändringarna med en del av er som jag lärt känna privat i olika omfattning, men nog har livet tagit en ny vändning här hemma. Att jag inte skrivit om det beror nog delvis på att det jag skriver blir så definitivt och jag är lite rädd att uppfattas som flyktig. Men här kommer ett försök på att förklara var vi står nu och varför vi överväger att (åtminstone tillfälligt) lämna FIRE-rörelsen. Jag hoppas det inte blir för rörigt. 

Först vill jag vara tydlig med vad som inte förändrats. Jag älskar fortfarande frihet och ledighet. Det finns inget skönare än att att ta sovmorgon, att kunna krama ut det sista ur sommaren med sköna dopp en vardag i augusti och inte behöva oroa sig för förskolans stängningsdagar eller huruvida man ska orka eller hinna skjutsa barn till fritidsaktiviteter. Det är också riktigt skönt att kunna dra till badhuset en slumpartad onsdag för att jag eller barnen känner för det och för att jag orkar just då (och för att inte hela stan är där som på helgen). Ekorrhjulet står i vägen för allt sånt. Att vara uppbunden alla veckans dagar, att slösa sin energi på fel saker (arbetet) och vara trött hela tiden är inte det minsta lockande. Det är fortfarande sant. 

Vad som däremot inte längre är lika självklart är att mitt liv kommer vara lika billigt för alltid. Jag och min man var iväg i somras över helgen till en storstad och vi båda kände väldigt tydligt att det här är något som vi vill ha mer av i livet. Det måste inte vara så storslaget, men plötsligt så ändrade nog även jag mig till att vi behöver ha en ordentlig resbudget för framtiden. Just nu är det dock inte primärt pengar som hindrar oss utan barnen. De kommer säkert kunna följa med oss på riktigt roliga saker om fem år och framåt, men just nu är resorna inte roliga för oss vuxna på samma sätt som det är att i detalj studera Berlinmurens rester (tuggandes på en autentisk kebab), Louvrens alla verk eller stå stilla och förundras över Angkor Wats storhet. Både av ekonomiska- och klimatskäl känns det också mer etiskt rimligt att resa i långsamt tempo och därför tänker jag mig att det kommer dröja ett tag innan jag och mannen i praktiken får se de sydostasiatiska undren (för visst finns det väl en massa sådana?) eller tågluffa oss genom fantastiska Europa utan stress. 

I och med att barnen bor med oss här och nu känner jag också ett behov av att göra vårt gemensamma liv till det bästa möjliga. Vi har i princip alltid sparat 50% av våra inkomster, vilket betyder att vi inte båda behöver jobba. Det har lett till ett gemensamt börskapital (som vi inte avser nalla av) på drygt fem miljoner kronor. Om allt går som det ska och börsen brukar, bör det ha fördubblats om 10 år. Om 10 år är Plutten 13 och Mini kanske redan har flyttat ut eller är i stånd att göra det snart. Det betyder att vi om 10 år sannolikt har ett boende med låg belåning (oavsett om det är det här eller en flådig villa), ett dubblerat kapital och ett tommare bo. Om 20 år har kapitalet dubblats igen och barnen är med största sannolikhet rätt ointresserade av oss. Här och nu behöver vi därför fråga oss vad som skulle göra den här fasen i livet bättre för oss alla. Den gamla Frihetsmamman skulle ha svarat FIRE och att lämna arbetslivet rakt av, medan den nya jag inser att nuvarande kapital och övrig situation inte räcker för att jag ska känna mig trygg med att kasta in handduken helt än. Samtidigt har vi så pass mycket pengar att jag inte behöver spara längre. Jag gör det ändå, för jag har trots allt fortfarande rätt så höga inkomster och är naturligt snål på många plan, men vi behöver inte spara längre. Snöbollen är redan satt i rullning och de insättningar vi gör gör inte någon enorm skillnad. Det gör att jag känner att det är dags att leva lite mer hållbart istället. Jag skulle således vilja veta vilken utgiftsnivå som känns "lagom" för oss, men utan att vi sparar en massa för sämre tider eller frihet efter 50. Jag skulle också vilja köpa det där dumma huset som Mini tjatat om sedan hen var typ två. Det är därför vi försöker göra det nu, utan att det ska bli sämre för barnen på något sätt. 

Planen ser därför ungefär ut som så att vi ska 1) köpa en bostad som känns rätt, 2) hitta en lagom ekonomisk nivå och 3) anpassa inkomsterna efter utgifterna (dvs minska dem). Det är i nuläget väldigt oklart hur jag ska bete mig för att hitta ett lämpligt deltidsjobb i väldigt låg omfattning, men det är fullt möjligt att jag tar en tillfällig paus och skolar om mig en period, säger upp mig och startar eget plus vikarierar eller söker något suspekt deltidsjobb som jag aldrig provat på tidigare. Varför gör jag då detta istället för att arbeta heltid fem år till eller helt stanna hemma redan nu? Utöver allt annat jag skrivit om så är det för att göra övergången lättare, inte helt lämna arbetslivet (med efterföljande svårigheter att återinträda vid separation, eller om jag ändrar mig) och för att se hur mycket jag klarar och orkar arbeta. När sjukskrivna ska tillbaka till arbete är det ganska vanligt att de går tillbaka på deltid för att träna upp sig. Jag är inte sjukskriven, men jag är sliten och tidigare försök till deltidsarbete hos nuvarande arbetsgivare har inte fungerat bra på jobbet. Kanske finns det en gyllene lösning à la Ebba Busch som jag bara inte hittat ännu? Och med det menar jag att jag skulle vilja se hur mycket tid jag skulle kunna jobba utan att bli alltför sliten, få tid och energi för sago- och läxläsning och samtidigt upprätthålla positiva känslor för jobbet. 

För att avsluta på ett mer lättsamt sätt, delar jag med mig av en trevlig historia från mitt eget vardagsliv. I fredags åt jag nämligen lunch med en kollega och då utbrast han nästan lite lyriskt efter ett tag att han glömt hur mycket lättare mitt liv kommer bli om cirka två år när den yngsta börjar bli lite mer självständig och dessutom går i skolan. Jag gick hem till min man efteråt, med tårfyllda ögon, och sa att vi slösat bort småbarnsåren på att lida och kämpa oss igenom tiden istället för att med glädje lekt med trolldeg och och agerat patient åt snoriga barn som inte kan vara på förskolan och vill leka doktor. Varför har vi bråkat om vem som måste stanna hemma med våra barn när de är sjuka? Ja, ni känner ju igen tankegångarna för i ärlighetens namn har jag ju tänkt på det förut. Det enda som är nytt är egentligen att vi snart kommit förbi den jobbiga tiden och då inser att den (med stor sannolikhet) aldrig kommer åter. Så ja, det är dags att pröva något nytt helt klart, även om det innebär att vi lämnar FIRE-rörelsen för ett tag. 

Villrådig i paradiset

För några veckor sedan fick jag för mig att det nu blivit dags för oss att köpa hus. Jag fick någon slags allmän känsla av att vara rätt så rik och tyckte för mig själv att det nu jäklar är dags för mig att ta tag i husdrömmen. För ovanlighetens skull fick jag med mig min man i övertygelsen och det var faktiskt riktigt nära att vi köpte ett hus som kostade mer än vi har investerat på börsen just nu, det vill säga väldigt mycket. Vi vann inte den budgivningen och tur var väl kanske det för nu har jag återigen börjat fundera på om vi varit helt fel ute som velat lägga en massa miljoner på ett hus. 

Det finns mycket som talar för ett husköp, tycker jag. Det är framför allt det enda jag upplever att jag "offrat" för att ha den sparkvot som jag haft under det senaste decenniumet. Dessutom börjar vårt äldsta barn bli stort och om vi ska ha någon som helst användning av trädgårdens fördelar med gungställningar, lekstugor och studsmattor så bör det vara nu och inte om 10 år. Vårt nuvarande boende är i en bostadsrättsförening och det är en boendeform som jag inte uppskattar alls, vilket tydligt talar emot att bo kvar. Detta eftersom jag hellre gör saker själv än dividerar med grannar om huruvida något är nödvändigt och dessutom föredrar att själv vara ansvarig för mina skulder framför att dela dem med folk som bara tänker kortsiktigt och vill säkerställa att de har lägsta möjliga avgift här och nu.  

Men ni känner ju mig. Jag kan ju inte bara bestämma mig för något och köra, utan jag måste alltid vela om något. Så nu när jag i princip bestämt mig för att köpa hus så är jag istället osäker på var någonstans det huset ska vara. Jag har ju så klart tänkt att folk som flyttar till billigare hus på nya orter är svinsmarta, men ändå aldrig själv varit så värst sugen på att flytta alltför långt. Vi bor i vår stads dyraste område och att bara flytta 5 km skulle göra stor skillnad prismässigt och om vi är öppna för flytt ännu längre så kan vi gå ner ytterligare. Som ni säkerligen redan vet är det också möjligt att gå ner i pris om vi skulle känna för att renovera en massa efter tillträdet, men då pratar vi om att byta tak, uppvärmningssystem, bygga ut och renovera badrum från 70-talet. Något som jag känner mig väldigt osugen på och framför allt tror skulle påverka familjens mående för mycket. Så istället tänker jag mig att vi har följande alternativ: 

1) Bita i det sura äpplet och betala 6-7 miljoner för att Mini ska slippa byta skola och barnen umgängeskrets. Det kräver sannolikt ingen total slakt av portföljen, men självklart finns en alternativkostnad av att lägga mer på boendet. 

2) Flytta en bit bort och komma ner till kanske 5 miljoner eller eventuellt lägga 6 miljoner med den stora fördelen att få ett nyare hus i riktigt bra skick. Här kan barnen också gå kvar i nuvarande skola och förskola, men inför den lillas skolval blir det sannolikt en annan skola som är aktuell. Beroende på vilken stadsdel det blir kan det öka kostnaderna för pendling, eftersom vi nu cyklar och går överallt, men kanske inte kan det framöver. 

3) Flytta till en helt annan del av stan och lägga 4-5 miljoner, med nackdelarna att barnen måste byta skola och förskola, samt får större närhet till socioekonomiskt utsatta områden och allt som det medföljer. Dock med den uppenbara fördelen att vi spenderar mindre pengar. 

4) Flytta ännu längre bort till ett boende som kostar väldigt mycket mindre, men som är i en annan stad/ort. Vi pratar mellan 2-4 miljoner och behov av ny bil, men kanske helt utan behov av bolån. 

5) Flytta ut på landet. Köpa en mindre gård, där vi blir väldigt bilberoende, men sannolikt inte måste betala mer än 3 miljoner och dessutom kan odla i större skala och kanske även ha en del djur. Låter idylliskt, men är kanske inte lika idylliskt i verkligheten. På sistone har jag lockats allt mer av detta, men har nog inte riktigt familjen med mig. 

När vi diskuterar här hemma märker jag att jag och äldsta barnet är väldigt sugna på alternativ 1, medan min man tycker alternativ 4 är trevligast. Det yngsta barnet har nog inte så tydliga preferenser, men har i vissa hus vi besökt betett sig som hemma och i andra hus inte alls trivts. Det har dock mer berott på hur lekvänligt huset är än på vilket område det befinner sig i. 

Så ja, det mentala går framåt. Men sen så kommer jag på att familjen som helhet nått FIRE om vi skiter i hus och bara säljer nuvarande bostadsrätt och istället bor i en hyresrätt. Det är kanske inte så konstigt att jag blir lite villrådig i mitt priviligierade tillstånd? 

Jag är faktiskt för rik för det här

Sällan, men ändå ibland påminner jag mig själv om att jag vare sig är student eller urfattig. Det kan sitta långt inne, men ibland är det skönt att komma till den insikten. En gång var alldeles nyligen, när jag och barnen begav oss på shoppingtur, lite halvt improviserat. 

Tänk dig att det spöregnar och och du inser att dina överdragsbyxor är försvunna och att ditt ena barns jacka är ungefär en decimeter för kort i ärmarna. Du befinner dig på annan ort och familjen kommer vistas mycket utomhus de kommande dagarna. Du är inte i läget att du kan vänta på kampanjer eller rea hos någon kedja eller på ett internetköp, inte heller kan du surfa runt på Vinted eller Sellpy för att hitta ett second hand-kap. Du tar dig därför ut till ett större köpcentrum med avsikten att lösa åtminstone ett av problemen. Din vana trogen beger du dig till ett riktigt budgetställe där allt är rätt billigt även utan kampanj, men utan att kvaliteten är toppen. Vi kan kalla det stället Lager 157 (för det är så det heter). 

Du går in, plockar på dig några basplagg på impuls för att sedan landa på barnavdelningen. Väl där inser du att storleken på barnjackan du söker saknas, varpå du surfar på hemsidan för att se om den ens ska vara i lager. Det visar sig att den ska vara det, varpå du går till en oengagerad medarbetare och frågar. Medarbetaren suckar, men tar sedan ner en jacka från ställningen högst upp. Du granskar jackan och noterar sedan att den har stora fläckar som inte går bort när du försöker putsa bort dem. Du går därför återigen på jakt efter en medarbetare som högst motvilligt slutar prata med sin kollega om dennes helgplaner och sedan plockar ner nästa jacka på tur. Hon går därefter därifrån men lägger till att hon lämnar kvar utrustningen för att plocka ner plagg så att vi kan göra det själv nästa gång. Du hinner snabbt fundera på varför hon inte passar på att ta ner ett gäng jackor i den storleken trots att hon fått information av dig om att alla jackor i brösthöjd är i en och samma storlek, men släpper det sedan eftersom det faktiskt inte är ditt problem. 

Du är därefter så trött att du inte orkar fundera så mycket på vad mer du behöver, som ev. nya skalbyxor till dig själv, utan beger dig till kassan. Under tiden passerar du kanske sex ytterligare medarbetare som viker kläder och snicksnackar med varandra.  Du hinner tänka att de verkligen inte kan känna sig värst stressade här trots att det var lördag en timme innan stängning. Ungefär samtidigt utbrister ditt yngre barn att det behöver bajsa. När du tänker dig att du närmar dig kassan så fastnar du i någon slags folksamling. Det tar ett par sekunder för dig att inse att det här inte är en jättestor familj eller gratis fika som bjuds, utan kön för att få äran att betala för de där varorna du plockat på dig. Du står i kön i ungefär fem minuter utan att den rör sig, irriterar dig sedan över att du sett åtminstone 10 medarbetare som vikt kläder och pratat om sina privatliv samtidigt som de inte ens har alla tillgängliga kassor öppna. Du hinner tänka att den här butiken förtjänar snattare och att du aldrig någonsin känt dig så sugen på att helt sonika gå ut ur butiken med varorna i handen utan att betala. De gör det helt enkelt för svårt att göra rätt. 

Ungefär här någonstans inser du att du att du faktiskt inte måste handla just på den här affären. Du är inte så fattig att du saknar alternativ. Du gör därför något helt okarakteristiskt för dig själv och lägger ner tygpåsen du plockat varor i, berättar för barnen att det är dags att gå vidare. Du lämnar butiken i sällskap av ett mycket förvånat barn och ett mycket bajsnödigt barn. Du knatar över gatan till Stadium Outlet och plockar på dig motsvarande, men något dyrare, jacka till barnet och ett impulsköp till dig själv och går och betalar. Det tar inte mer än fem minuter. Jackan blev en femtiolapp dyrare. 50 kr blir mycket på 200 år med ränta på ränta. Faktiskt hela 37 miljoner. Det är nästan inte så att jag tror det själv. Men trots det går du ut från affären med en känsla av att det varit värt det. Du är fan för rik för att handla på Lager 157. 

Vad känner du att du är för rik för?