onsdag 21 februari 2024

Hur bör man förbereda sig för att säga hejdå till jobbet?

Målet för många av mina läsare och i princip alla bloggare inom FIRE-sfären är väl ändå att få säga hejdå till jobbet. Det kanske inte måste vara för alltid, men det är få som kämpar med FIRE i sikte för att ändå vilja stanna i en tillsvidareanställning på heltid när väl man uppnår sitt mål. Det finns självklart även en mental förberedelse att göra, men det här inlägget ska framför allt handla om hur bra ekonomisk situation man faktiskt behöver ha innan steget kan tas. Hur väl förberedd behöver jag vara innan jag tackar för mig? 

Den första förberedelsen som jag knappast behöver gå in på är ju att ha ett kapital som täcker ens önskade utgiftsnivå. För egen del är det fyraprocentsregeln jag förlitar mig på och har därför sedan några år tillbaka ett fastställt belopp jag önskar fylla min kapitalförsäkring med innan jag säger upp mig. Det här är nog något som många av oss tänkt jättemycket på och kanske loggar in både en och två gånger för mycket på Avanza eller Nordnet för att se hur vi närmar oss målet. Det här är med andra ord ingenting jag funderar jättemycket på längre, även fast det så klart är klokt att göra en riktig ekonomisk avstämning (hur mycket bränner vi faktiskt nu) och prognos (hur mycket tror vi att vi kommer bränna i framtiden) innan man skriver under avskedsansökan. Däremot har jag börjat fundera mycket på hur likvid jag vill vara när väl jag kastar in handduken. Vi är ju i situationen att min man sannolikt kommer fortsätta jobba åtminstone några år framöver och i nuläget sparar vi gemensamt mer än min månadslön, så vi bör kunna klara oss bra på hans lön även framåt. Behövs det i det läget några större summor alls? Det är klart att det ska finnas en buffert ifall värmepumpen går sönder eller han blir sjukskriven, men det kanske inte behövs 300 000 i buffertspar för att säkerställa att vi klarar oss ett år utan någon som helst form av inkomst. 

Jag har också klurat på boendesituationen. Tidigare har jag tänkt att jag vill att vi ska ha flyttat till vår drömvilla, alltså bo där vi vill bo i princip för alltid och att vi ska vara lågt belånade. Problemet med den drömmen är att vi verkar ha svårare för att bestämma oss för var och hur  vi ska bo än att spara pengar, vilket leder till att det nog faktiskt blir så att jag når mitt målkapital innan vi köper en villa. En kritiker kan påpeka att en för tidig exit kommer försämra möjligheterna att få köpa en villa och denne har i så fall rätt. Och där vet jag faktiskt inte hur vi ska resonera. Ska vi jobba vidare i väntan på en eventuell bostad eller ska vi ta ut friheten nu och njuta i den bostad vi faktiskt bor? Det är ingen lätt fråga att svara på, men om det är något som känns otroligt deprimerande så är det blotta tanken att arbeta kvar för kunna visa för banken att vi tjänar mycket mer pengar än vi faktiskt behöver för att leva så att vi får låna pengar som vi egentligen rent krasst inte behöver låna. Vi har ju faktiskt mer pengar i fonder och aktier än vi någonsin skulle få för oss att köpa en bostad för i dagsläget. Svårt. 

En del strävar också efter total skuldfrihet innan exit. Det är något som vi med dagens boende och aktuell CSN-skuld mycket väl skulle kunna ordna i en handvändning. Rent ekonomiskt är det så klart inte lönsamt, men jag har ändå en vän som faktiskt valde betala av hela CSN-lånet för att känna sig mentalt fri. Min skuld är för stor för att jag skulle känna mig motiverad att göra just det, men jag kan ändå förstå känslan av att det vore skönt att inte ha några inbetalningar alls att göra, och det skulle ju så klart påverka kassaflödet positivt. Det är ändå runt 7000 kr i månaden som vi idag betalar för bo- och studielån. Vi skulle med andra ord klara oss på 23 000 kr i månaden istället för nuvarande 30 000 om vi valde att släcka våra lån. Den rationelle skulle dock välja att investera pengarna istället. Men privatekonomi är inte alltid rationellt och kanske vore det otroligt skönt att veta att det enbart är utgifter för försäkringar, till bostadsrättsföreningen och mat som är nödvändigt på riktigt. På samma tema så handlade Ekonomibyrån nyligen om just bostäder och där tog en av gästerna upp kulturella skillnader när det kommer till lån. Tydligen satsar britterna starkt på att betala av sina bostadslån inom 20 år, vilket jag antar innebär att de är skuldfria när de når pensionen. Jag ska inte fördjupa mig i den diskussionen här och nu, men ibland blir jag inspirerad av länder (och personer) med den här kulturen, som faktiskt eftersträvar att betala av sina lån. Då kan jag, åtminstone för en stund, känna att jag också vill göra just det. Andra gånger tänker jag precis tvärtom när jag slås av hur omöjligt ett nytt bolån kommer vara för mig den dagen jag faktiskt slutar jobba för gott. 

På ett mindre och väldigt irrationellt plan kan jag ibland också tänka att jag vill förbereda mig ekonomiskt genom att ha gjort de dyrare privatekonomiska köpen innan exit. Här pratar vi egentligen inte om summor som spelar roll, men det skulle gissningsvis kännas lite mentalt jobbigt om bilen gick sönder veckan efter sista lönen någonsin kommit eller om den snart 10 år gamla datorn kraschar just då. I svaga stunder kan jag även känna att jag vill ha alla ytterkläder och skor jag behöver för en tid framöver, men det är ju naturligtvis småsummor i sammanhanget. Egentligen tror jag det handlar mest om att underlätta i början. För inledningsvis kommer det troligtvis kännas svinläskigt att inte gå till jobbet och då tror jag det är bra att inte tillåta sig få ännu fler hjärnspöken genom att ha ovanligt dyra månader på en gång. 

Som ni ser finns det mycket jag funderar på, men lite jag vet. När jag skrev det här så kollade jag också upp vad en villa i Stockholm kostar och insåg i samma veva just hur lite pengar vårt totala sparande är i sammanhanget. Plötsligt betvivlar jag för en stund hela idén att sluta jobba utan att vara en multimiljonär och känner mig jättefattig. Andra gånger, som när jag pratar med kompisen som kämpar för att spara ihop en miljon och just kommit till 200 000 så känner jag mig jätterik. Det är mycket märkligt. Jag hoppas jag kommer någonstans med mina funderingar, helst innan jag fyller 40. 


Vilka ekonomiska milstolpar skulle du vilja ha nått innan du tar sommarlov för alltid (eller åtminstone så länge som du känner för det)? 

måndag 12 februari 2024

Jakten på frihet - vad har hänt med mig?

Ibland slås jag över att jag idag gör saker jag aldrig skulle ha gjort i början på min sparresa. Det känns ibland som att jag tappat bort mig själv, ibland som att jag mognat och ibland som att jag fortfarande är på jakt efter den magiska nivån för hur jag egentligen vill leva. Det här inlägget ska handla om skillnaden mellan Frihetsmamman för snart ett decennium sedan när allt började och Frihetsmamman idag. 

En av de mest påtagliga skillnaderna som min älskade man ofta tar upp är hur snabb jag är på att skaffa diverse streamingtjänster numera. Idag har vi fyra stycken aktiva abonnemang samtidigt. Jag tror att jag fram tills för kanske två-tre år sedan sällan ens hade en pågående tjänst. Att det blivit såhär beror på flera olika saker, men den absolut mest orsakande är bristande ork och behov av återhämtning. Vi har till exempel skaffat Storytel till Mini så att hen går i säng på egen hand, Spotify så att jag slipper reklam när jag lyssnar på musik och en tv-programstjänst efter vad vi är sugna på. Just nu tv4 play för tillgång till BritBox. Utöver det har vi en annan tjänst till lågt pris som bara följer med (HBO). Alla står i mitt namn och har skaffats av mig, för att vara transparent. Han är alltså inte det minsta skyldig till den här livsstilsinflationen. 

Vi har de senaste åren även lagt mer pengar på semestrar och upplevelser. I år har vi köpt årskort på det lokala badhuset, förra året på en annan attraktion. Egentligen tycker jag att årskort på relativt lokala attraktioner är en ekonomiskt bra idé, men likväl är det en ny företeelse för min familj. Man kan ju lika gärna bada i havet (eller kanske skogen) och leka i kommunala lekparker. Och det körde vi länge på, men nu tycker jag att minst ett årskort är en okej utgift även fast det brukar landa på 7-10 papp årligen. Ett årskort som används är oftast en ekonomiskt bra idé. Problemet är väl bara att de flesta av oss jobbar så mycket att vi inte har tid att använda årskorten. Eller använda streamingtjänster för den delen. 

När jag gav mig in i det här projektet var jag också en mästare på att laga billig mat, baka bröd och ordna billiga tillställningar när det var dags för födelsedagar och andra festligheter. Jag minns att jag skrev ett inlägg om barnkalas som nått många. Nu, sådär hundra år senare har jag precis lovat ett av barnen att nästa kalas kommer vara på lokal, där mat och underhållning fixas på stället. Mamma bara betalar. Och det får jag verkligen  göra, för det kommer kosta väldigt mycket pengar. Min man såg ut att misstänka att jag slagit mig i huvudet när jag lovade detta och kan till och med ha yttrat att jag minsann får betala det själv. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte. För jag orkar inte underhålla 10 ungar, pynta huset och baka en massa saker som ungarna säkert spyr upp eller inte behagar äta upp ändå. Så ja, här har jag bloggen att tacka för att jag påminns om just hur mycket jag förändrats. 

Ju närmare mitt ekonomiska mål jag kommer (och det är verkligen riktigt nära nu), desto mindre glorifierar jag också FIRE som lösningen på alla mina problem. Tolka mig rätt, jag är fortfarande så tacksam över att jag gav mig in på det här för alla dessa år sedan, men jag vet inte om det kommer vara helt enkelt eller ens helt rätt att bara lämna in en avskedsansökan och hänga med mina barn en massa så snart mitt konto har X antal miljoner. Det beror på flera olika saker, som att den enorma inflationen gjort mig lite osäker på hur länge jag klarar mig på ett visst belopp, att det är en väldigt stor kontrast från att mestadels arbetat heltid och att jag är osäker på vad som är bäst för barnen. Kan de kanske umgås för mycket med sina föräldrar? Och hur påverkas de i så fall rent socialt av att hänga med mig istället för jämnåriga? Det här är sånt som jag inte tänkt jättemycket på, eftersom jag mentalt tänkt att det är framtidens problem. Men plötsligt så vänder börsen, kapitalet växer och så är vi inte så långt ifrån det där monetära målet jag haft. 

Andra saker har inte förändrats alls. Google är till exempel vänlig nog att påminna mig om att jag väldigt sällan köper nya kläder eller möbler, vilket turligt nog fortsatt bidrar till relativt låga omkostnader. Jag tycker fortfarande att det känns rätt att använda kläder tills de går sönder, stolar tills de är helt nedsuttna och vitvaror tills de är omöjliga att reparera. Jag hade ett gäng kollegor över för ett tag sedan, varav några för första gången, och först skämdes jag lite för att mitt hem är så enkelt. Sen kom jag på att det ju är onödigt eftersom mitt hem passar väldigt bra ihop med mina värderingar och det jag utstrålar i dialoger med dem. Jag tycker ju på riktigt att det känns fel att köpa en massa nyproducerade saker och textilier, så då är det ju inte mer än rätt att det framgår av mitt hem. 

Så ja, Frihetsmamman har förändrats. Kanske till det bättre. Kanske till det sämre. Kanske är det en nödvändighet för att orka ta sig igenom det maraton som jakten på ekonomisk frihet faktiskt är. Eller så är det ett resultat av att fler nollor på sparkontot gör att några tusenlappar för barnkalas känns obetydliga. Vem vet. 


måndag 1 januari 2024

Nytt år, nya möjligheter!

Så kom då ett nytt år igen. Det blir på en gång uppenbart att tiden går. Och just tiden och dess gång har varit ständigt i tankarna på sistone. För jäklar vad fort den går! Mini är verkligen inte så mini längre och både jag och min bättre hälft blir allt gråare och rynkigare. Att vi ser tristare ut är väl i och för sig ingen katastrof, men det som det representerar är desto jobbigare. För vad representerar egentligen de gråa hårstråna på riktigt? 

Som jag skrev är Mini inte så mini längre. Och Plutten är verkligen inte heller så liten. Det märks. Livet börjar på många sätt och vis bli enklare, allt eftersom barnen blir mer självständiga. Samtidigt påminns vi om att tiden med dem är väldigt begränsad. De tycks fortfarande vilja umgås med oss, och en filmkväll med chips och saft är fortfarande populärt och likaså en dag på badhuset. Men vi inser samtidigt att det inte kommer vara så för alltid. För Minis del har jag en känsla av att det kan vara den absolut sista tiden i livet som kvalitets- och kvantitetstid med päronen är populärt, även om jag så klart inte kan veta med säkerhet. Det är lustigt med föräldraskapet, för jag har snart ägnat ett decennium åt att längta efter egen tid och tystnad, men när småbarnsåren är på väg bort så känns det ändå vemodigt. Ännu jobbigare är att det känns som att jag stressat mig igenom dessa år, med undantag föräldraledigheten med Plutten. Vad skulle det egentligen vara bra för? 

Till följd av allt detta ägnar jag därför mycket tid åt att få min man att inse samma saker som jag och passa på att spendera mer tid med våra barn, och faktiskt även pengar. För en del av föräldrapaketet som jag önskar ge mina barn är upplevelser. Det kan låta konstigt med tanke på att jag under många år förespråkat aktiviteter som är kostnadsfria eller nära på och försökt hacka både bad och semesterresor. Jag vill fortfarande agera smart. Vi kommer därför med största sannolikhet inte åka på dyra resor när alla andra gör det och försöka att vara selektiva med rörliga utgifter på resorna som lunchmat och fika. Däremot känns det otroligt viktigt att mina barn som vuxna kan minnas tillbaka på sin barndom och känna att de haft roligt med sina föräldrar och att vi inte snålat oss igenom allt. Med största sannolikhet kommer de ändå tycka att vi borde gjort precis tvärtom och prioriterat annorlunda, för det för väl de flesta. Men jag vill ändå känna att jag gjort mitt bästa och givit dem det mina värderingar säger att jag önskar ge dem. Min älskade man har tagit upp tajmingen och frågat om det just nu, med osäkra arbetssituationer, hög inflation och svag krona är rimligt att ge sig iväg på en längre resa. Han har naturligtvis rätt, men samtidigt känns det för första gången som att barnen är tillräckligt stora för att få ut mycket av en resa och tillräckligt små för att uppskatta sina föräldrars sällskap. 

Jag har också på allvar börjat fundera över kvantitetstid. Inget beslut är fattat ännu, men efter år av velande tror jag att jag under 2024 kommer göra en stor förändring gällande hur jag spenderar min tid. Det finns lite olika alternativ, som studier, byte av jobb eller kraftig minskning av arbetstid, eller kanske en kombination av alternativen, men jag är relativt säker på att mitt liv kommer se väsentligen annorlunda ut när jag skriver mitt första inlägg 2025. 

Hoppas ni haft en fin jul och en härlig nyårsafton. Själv ska jag ta tag i att inhandla fyllningen till nyårspizzan som vi ska äta ikväll. (Nä, jag lovar att jag inte alltid är så här präktig. Om det blir något inlägg om utgifter 2023 för mat kommer alldeles för mycket utemat att dölja sig där.) 

Gott nytt år! 

fredag 10 november 2023

Kan pengar köpa trygghet?

Trygghet, trygghet, trygghet. Och att undvika olust och osäkerhet. På olika sätt har det präglat mig otroligt mycket hela livet, men det är först på senare tid som jag börjat inse det. Och hur är det egentligen, kan pengar köpa trygghet? 

En kollega som kommit att bli en nära vän var den som först lyfte det här med mig. Hon påpekade efter att jag reagerat starkt på ett av infall av vår chef att jag är extremt trygghetssökande. Egentligen är det väldigt logiskt, jag har länge insett att mitt behov av ekonomisk trygghet är större än de flesta andras och jag har förstått att det präglat min önskan av att nå FIRE och bygga kapital. En annan kompis pratade också med mig om det här nyligen. Hon sa att hon tycker det är fascinerande att jag som ändå haft en ekonomiskt trygg uppväxt har ett sånt enormt stort behov av ekonomisk trygghet. Kompisen själv däremot har växt  upp med stor ekonomisk osäkerhet och har därför hela det vuxna livet levt snålt och krävt en stor buffert för att må bra. Båda mina vänner har ju rätt i sina observationer. Troligen har det här någon djupt psykologisk orsak som jag borde lägga en förmögenhet på att rota i hos en psykolog, men det har jag inte riktigt lust till just nu. 

För ett tag sedan hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände att jag fått nog på riktigt. Jag har genom åren inom mitt yrke flera gånger tänkt tanken att det kanske har kommit till vägs ände, men den här känslan var annorlunda. Jag sa faktiskt till och med till min chef att det kanske räcker nu, att jag nog inte pallar jobba kvar. I nära anslutning till detta pratade jag med den nära kollegan om att jag tycker det känns så himla jobbigt att vara så här nära FIRE och nu behöva ge upp på grund av arbetsgivarens nycker. Jag redogjorde för min plan på att nå ca: 3,5 miljoner och sedan ställa mig helt öppen till att ta ett kortare vikariat för att det känns roligt eller söka en tjänst på 40%, alternativt gå en utbildning för skojs skulle och bara se om jag trivs med jobbet efteråt. Hon ställde den uppenbara frågan: "Men varför gör du inte bara det nu?" Jag började försöka formulera ett sammanhängande svar, men vi båda två insåg nog svaret på det på en gång, nämligen mitt enorma behov trygghet. 

Diskussionen med min kollega väckte ändå något inom mig. Jag började fundera på om det verkligen är viktigare att känna sig trygg än att känna sig glad. För i ärlighetens namn är det inte några längre stunder som jag känt mig glad på jobbet de senaste fem åren och i den mån jag gjort det har det uteslutande berott på kollegorna jag jobbar med snarare än på bra chefer eller utmanande arbetsuppgifter. En vän föreslog att jag skulle tackla trygghetsbehovet genom att anmäla mig till någon slumpmässigt utvald kurs och ansöka om tjänstledighet för studier. På så vis finns en möjlighet att återgå till anställningen kvar, men jag slipper gå dit på ett tag och kan under tiden fundera vidare och möjligen leta andra jobb. Egentligen tycker jag att det är en bra mellanväg och inte så kategoriskt "Stanna kvar ett tag och bli sedan tidig pensionär för alltid" eller "Ha roligt tills pengarna tar slut och lev sedan på soc". Men det svider och plågar trygghetsnarkomanen som skriver det här. För tänk om inte heller min man står ut? För som det ser ut nu är vi två föräldrar till små barn som vantrivs på jobbet. Men så slog det mig att vi säkert skulle klara oss på hans a-kassa om han tvingas sluta och om vi inte gör det så klarar vi oss åtminstone ett par år med bara de likvida medel vi har ett knapptryck bort. Kanske är det dags att välja glädjen, mindre stress på morgonen och mer frihet nu på bekostnad av drömmen av FIRE inom en rätt snar framtid. Och på bekostnaden av att känna sig helt trygg under tiden. 

Det svårhanterliga i hela situationen är att jag först nu börjar inse att pengar faktiskt inte kan köpa trygghet för alla. Eller åtminstone att pengarna inte är hela lösningen. För mina pengar, som täcker hela familjens utgifter i åtminstone 10 år om inte börsen kraschar totalt, var inte tillräckliga för att jag skulle säga upp mig på studs när jag kände att jag fått nog. Och de är inte tillräckliga för att vi ska känna oss avslappnade nog för min man att kräva förändring på sin arbetsplats trots att han vantrivs. Han har till och med fått höra från mig att han ska tagga ner och låta ledningen köra med honom ett tag så att allt lugnar ner sig. Vad är det då vi har Pippi-pengar fuck off-kapital till? Samtidigt så vet jag att för många andra så skulle en miljon på börsen betyda mycket trygghet och faktiskt göra att de skulle ta mindre skit. Men uppenbarligen är inte pengarna i sig (eller åtminstone inte förrän man nått enorma belopp, är helt skuldfri, har utflyttade barn och närmar sig vanlig pensionsålder) tillräckliga för att en otrygg person som jag ska känna sig trygg. Så min slutsats blir därför att pengar nog tyvärr inte köper trygghet i den utsträckning jag hade förväntat mig eller önskat, men samtidigt att de så klart underlättar. För om jag inte hade haft en krona på banken hade jag nog inte spontant vågat lyfta i samtal med min chef att jag känner att jag fått nog. Eller jag tror åtminstone inte det. 


Vad tror du, kan pengar köpa trygghet? 

måndag 25 september 2023

Vem orkar egentligen jobba?

Under ett samtal med en kompis började jag reflektera över min egen trötthet. Jag känner själv att den för mig (tillsammans med mina barn) har varit en viktig drivkraft att nå frihet. Kanske är det så att det finns folk som inte riktigt orkar jobba? 

Det hade varit vettigt om jag kunde börja inlägget med en rolig anekdot om föräldraskapet för det är som bekant uttröttande. Tyvärr upplever jag att det var långtifrån början på min egen trötthet. När vi fick barn började vi redan under de första kolikdrabbade månaderna dividera om vem som egentligen var tröttast. Jag minns att jag vid flertalet tillfällen under åren försökt få min man att förstå varför han borde ha hanterat sömnlösheten bättre än jag och då med motiveringen att han ju inte varit så himla trött innan barnen, vilket jag däremot varit. Och det har jag verkligen varit. Jag har allra helst sovit till lunch på helgerna sedan tidiga tonåren och det har så länge jag kan minnas krävt en jäkla massa pannben för mig att ta mig upp till skola, universitet, arbetsplatser och liknande. Jag är långtifrån en morgonmänniska och tycker det borde vara olagligt att tvinga små barn att börja skolan klockan 8 på morgonen (inte riktigt, men lite så). 

Jag har genom åren försökt hitta olika lösningar, bytt kost, knaprat vitamintillskott, börjat träna, spenderat mer tid i dagsljus, käkat antidepressiva och en massa annat, men jag tycker inte att det har blivit bättre. Däremot blev det avsevärt sämre när jag fick covid-19 2021. Efter det sov jag middag dagligen tills jag började jobba och det inte var möjligt på arbetsplatsen. Det har gått så långt att jag börjat acceptera att jag är en tröttis som inte riktigt är gjord för att leva ett fullt liv. Och så kanske det är för mig. Det finns säkert tröttare och piggare människor därute. Jag är uppväxt med två föräldrar som jag minns som väldigt trötta och en av mina föräldrar somnar i tid och otid. 

Samtidigt kan jag känna mig rätt trött på att leva så här och fundera på hur knasig jag är som ägnar 10-12 år åt att nå FIRE bara så att jag får vila mer. Den typiske personen i min situation hade väl sjukskrivit sig istället eller bokat in en solsemester. Kanske gått i terapi. Vad gör jag? Jag kämpar på med heltidsarbete, skippar bilen under milen och veckohandlar i tre olika matbutiker för att maxa rabatterna. Lägg till att kämpa så hårt på jobbet att jag ofta glömmer ta raster och är så trött efteråt att jag inte orkar prata med mina barn. Men det är egentligen inte kopplat till min motivation att nå FIRE. Jag har alltid varit såhär. Jag hade svinbra betyg genom såväl grund- som gymnasieskola och likaså på universitetet. Alla uppdrag jag tagit på mig, både privat och i jobbet tar jag på så stort allvar att jag bara inte kan misslyckas. När jag skulle försöka framhäva mig under årets lönesamtal tog jag till och med upp mitt enorma engagemang som en tillgång för organisationen. Min chef höll med om att jag tar mig igenom arbetsveckan med ett häpnadsväckande engagemang, men frågade om jag verkligen får tillräckligt med återhämtning på jobbet för att orka med min vardag. Det hade jag inte tänkt så mycket på. För sanningen är väl att det kostar att vara perfekt och på topp hela tiden och det lönar sig inte ens i lönekuvertet. 

Innan jag ansöker om förtidspension har jag därför bestämt mig för att försöka en ny strategi för att se om jag kan ta mig igenom livet med mindre motstånd. Jag ska testa att inte jobba lika hårt. Alldeles nyligen blev jag sjuk (som så ofta annars) och jag valde faktiskt att sjukanmäla mig. Det tog emot och jag ägnade alldeles för mycket energi åt att fundera på om jag inte skulle ha kunnat jobba på distans ändå, ha dåligt samvete både gentemot mina kollegor och mina barn (som gick förskola och fritids som vanligt fast jag låg på soffan). Jag planerar också att framöver gå hem när min arbetstid är slut, även om det är något jag känner att jag måste göra, inte vara mest involverad och anmäla mig frivillig på APT:er och helt sonika skjuta upp arbetsuppgifter som jag inte orkar genomföra just nu. Jag kommer också acceptera att meningar i min blogg innehåller fel eller är lika skumt formulerade som den förra. Jag kommer inte korrekturläsa 10 gånger. Det får bli fel helt enkelt. Kanske hjälper det? Kanske gör det det inte. Men då har jag ändå försökt. Varit ambitiös i min försök att vara oambitiös  så att säga. Kanske kommer det påverka min lön negativt. Men eftersom min chef uttryckt att mitt engagemang snarare är vad hon förväntar sig än något speciellt, men samtidigt varit helt nöjd med mina kollegor som tar sig igenom arbetsdagen utan att yppa ett ord eller engagera sig i någonting så tänker jag att jag knappast lär straffas för det. Och i det här skedet så gör inte några hundralappar hit eller dit på framtida lönesamtal någon större skillnad ändå. Det är med andra ord läge att tagga ner. Och försöka hitta en större slacker-livsstil. Lite inspirerad av min kollega Eva, 60+. Hon vet att hon ska gå i pension snart ändå och framstår mest som trött. Jag vet ju faktiskt också att jag ska gå i pension snart, eller åtminstone att jag kan det. Så jag är ju så att säga 60+ utan att ha fyllt 40. 

Jag vet inte om jag är ensam om det här problemet, men jag tror inte det. Det går nästan inte en dag utan att jag tittar på folk i ren beundran över att de pallar jobba heltid (eller nästan), skjutsa ungarna till tre fritidsaktiviteter per person, laga mat och hålla ett städat hem. Det finns flerbarnsföräldrar som faktisk tar sig till gymmet mer än tre gånger i veckan eller upprätthåller en hobby på sin fritid med regelbundenhet. Jag tycker de är superhjältar. Mitt liv känns mest som ett jobb (som en barnlös vän just sa) och jag behöver verkligen semester från det. För den som är som jag så är det svårt att orka jobba på riktigt. Och jag undrar verkligen vilket antal timmar som vore optimalt för att jag skulle stå ut långsiktigt. Det står väl skrivet i stjärnorna. Nu är jag trött igen. Dags att sova. Tills klockan ringer lagom till detta publiceras och jag återigen får kämpa för att komma upp. 


Hur mycket tror du att det vore optimalt att jobba för att orka leva också?

måndag 11 september 2023

Är det fel sorts människor som strävar efter FIRE?

Miljonär innan 30 skrev nyligen om den så kallade FIRE-paradoxen och resonerade kring huruvida det stämmer att den som lyckas nå FIRE är för driven för att vara nöjd med RE-delen. Slutsatsen han drar är att det inte nödvändigtvis är så, men jag kan inte låta bli att fundera på om det ändå inte finns en poäng i att det är fel sorts människor som får för sig att nå FIRE? 

Om du inte hängt med i debatten så går paradoxen kort och gott ut på att den som är driven nog att faktiskt nå ekonomiskt oberoende sannolikt inte är nöjd med att vara ledig, medan den som skulle trivas svinbra med det faktiskt har noll chans att nå dit. Jag vet inte om jag är helt säker på att en driven person inte skulle trivas med ledighet och arbetsfrihet, men däremot kan jag verkligen tänka mig att det finns en massa människor som skulle älska att vara ekonomiskt oberoende men aldrig kommer nå dit. Jag har faktiskt en kompis som jag tror skulle trivas svinbra med att vara ekonomiskt fri. Han gillar inte bara att vara ledig, men är dessutom bra på att komma på nya, roliga projekt som att brygga öl, vandra lokala leder eller läsa en kurs på universitetet i något själv-utvecklande. Vad han däremot inte är bra på är att spara pengar. Jag hör faktiskt honom säga "Ja, MEN..." så ofta att jag tappat intresset för att uppmuntra honom. Det finns fler i hans kategori. Under tidigare sommarjobb och vikariat har jag kommit i kontakt med en massa personer som uppenbart allra helst är lediga, men som slösar bort sina pengar på cigaretter och fillers och därför inte kommer komma dit om de inte råkar vinna storkovan på triss. 

Jag kan ändå föreställa mig att många som når ekonomisk frihet är rejält ambitiösa och därför riskerar att inte älska friheten så som de hade tänkt att de skulle. Personligen vet jag inte om det stämmer på mig. Mina kollegor uppfattar mig som väldigt engagerad och jag har en historia av fasligt bra betyg och många högskolepoäng, men jag har sedan ett bra tag tillbaka slutat att ta på mig extrauppgifter och extrauppdrag (även om de genererar extra pengar). Jag känner mig inte heller tillräckligt ambitiös för att jobba extra på helgen eller söka nya jobb. På många sätt känner jag mig faktiskt riktigt lat, vilket rimmar bättre med RE-delen i FIRE än med FI-delen. Samtidigt lyckas jag ju spara pengar. Även om de senaste två åren varit sega utvecklingsmässigt på börsen så har jag ändå klarat spara ordentligt med pengar och tycker mig sådär i största allmänhet ha en väldigt god spar-"kondition". 

Kanske är den allra bästa FIRE-personligen den som är lite lagom ambitiös? Den som ändå är verklighetsförankrad och har självförmågan (self efficacy) nog att förstå att den är sin egen lyckas smed, men samtidigt inte drömmer alltför stort och kräver konstant klättrande. Det skulle kunna vara jag.  Jag har full koll på att valet i matbutiken, klädaffären och hos mäklaren påverkar mina möjligheter att bygga kapital, men jag är också ganska nöjd med ett lågintensivt liv. För bara några dagar sedan tycker jag att jag hade en perfekt kväll. Det var fredag och jag hade slutat tidigt och därigenom hunnit hämta barnen i tid och lagat en hemlagad middag som alla åt. Barnen nattades utan konflikter för jag var inte helt sönderstressad och när de gått och lagt sig la jag mig på soffan och läste en bok jag stått i kö för på biblioteket. Samtidigt var tv:n igång och jag lyssnade på utländsk popmusik som Youtube föreslagit. I och med att jag inte betalar för någon musikstreaming så kom det reklam ibland, precis som det gör när jag lyssnar på radiokanaler som Lugna Favoriter och Rix FM. Men det gjorde inte mig inte så mycket. Jag kan ha ätit något också och drack garanterat ett glas isvatten till. Det är lite lyx över att ha isbitar i ett finare glas även om drycken bara är vatten. 

Vem vet, jag kanske bara glorifierar det här livet som jag strävat efter sedan Mini bra var några månader. Det kanske är dötråkigt att vara ledig och jag kanske är mer ambitiös än vad jag tror. Men annars tror jag att jag kan vara lite lagom ambitiös och lat och därigenom faktiskt både nå FIRE och trivas med det. Det är dock fullt möjligt att det redan är exakt den gruppen som strävar efter FIRE. Den superambitiösa sådana däremot jagar säkert ekonomiskt oberoende (istället för frihet), skapar coola företag och hamnar på listor över inflytelserika personer. Den gruppen når nog ekonomisk frihet ganska lätt, men den kommer aldrig njuta av RE-delen. Eller så generaliserar jag bara alldeles för mycket och oförtjänt. Men det är någonstans här jag har landat. 


Vad tycker du om FIRE-paradoxen? Är den sann?


måndag 28 augusti 2023

Det ÄR enkelt att laga billig mat

I perioder är maten en riktig utmaning för oss. Ibland beror det på att vi är trötta och inte pallar laga mat. Ibland snarare på att vi konstant är sugna på saker vi inte är så bra på att laga själva. Ibland beror det istället på att vi tycker det är jobbigt med disk. Och ibland beror det på att vi inte kommer på vad man kan laga. Nyligen insåg jag att vi kommit in i den senare fasen. "Kommer inte på" vad man kan laga. I den fasen är det väldigt lätt att vända sig till närmaste restaurang eller till Uber Eats så får alla välja vad de vill istället. Det är också lätt att bli sur på ens partner för att denne har lika kass fantasi som en själv. Oavsett anledning är det inte en så ekonomisk fas. Med den enormt höga kreditkortsräkningen (orsakad av sommarens alla utsvävningar) i minnet bestämde jag mig för att vi faktiskt får skärpa oss nu. 

Att laga billig mat är egentligen inte så himla svårt. En bra bas är en billig grundråvara. I detta fall gula ärter. Den här rätten innehåller även en halv gul lök som verkar ha blivit något av en lyxråvara numera, men turligt nog blir det inte så mycket lök per portion.  Man trycker bara ner allt i en bunke inför nästa steg. 



Fram med stavmixern så har vi sedan en deg som man antingen kan göra till bollar eller till biffar. Den här gången blev det biffar. 


Rätten har sedan byggts på med potatis som är en annan billig basvara och som blir tusen gånger godare rostad om man blandar den med olja och kryddor innan man stoppar in den i ugnen för rostning. Den här potatisen kan eventuellt se lite tråkig ut. Den hade armar lika långa som jag själv, men blev jättegod till slut ändå. 


Som den superexemplariska mamma jag är så serverades även lite grönsaker till maten. Morötter för 10 kr/kg och en egenodlad gurka. Såsen var en "gåva" från Ica, men normalt sett brukar jag bara blanda ihop grekisk eller turkisk yoghurt med gurka och vitlök så har vi en rätt så billig (tzatziki-)sås som passar till de flesta vegobiffarna. 


Det är inte meningen att jag ska konvertera bloggen till en matblogg. Det finns andra som är bättre på att laga mat än jag. Men kanske kan det vara skönt att komma ihåg att det kan vara sjukt enkelt och billigt att laga mat. När jag lagade den här rätten så räknade jag ut vad det kostade. Tyvärr har jag glömt priset per portion, men definitivt under tian. Och det tog inte många minuter att få fram. Den största väntan var på potatisen som behövde drygt 20 minuter i 225 graders ugn. Det gick totalt sett snabbare än vad det brukar göra när jag beställer från stans indiska restaurang. Billig mat måste således inte vara så värst tidskrävande eller svår. 





Har du några bra och billiga recept att dela med dig av? Skicka gärna länkar eller recept i kommentarsfältet!