Att vara öppen med FIRE eller inte - ett dilemma

En av de svårare sakerna med min strävan efter FIRE upplever jag är att avgöra vilka jag ska vara uppriktiga med och vilka som inte ska känna till det. Det är en rätt tuff balansgång där jag känner att jag gång på gång gått på minor när jag valt att vara uppriktig. Ni minns kanske till exempel min diskussion med en tidigare kollega angående om mitt sparande var skäl nog att slösa pengar på vad jag anser vara onödigt. Nyligen började jag reflektera kring det här igen, fast i en motsatt situation. Jag kände plötsligt att jag bara önskade att jag kunde skrika ut "Vi lever så här av val, inte av fattigdom". 

För att vara tydlig så tycker jag öppenhet har tydliga fördelar. Den första jag kan se är att jag känner mig mer ärlig och öppen med vem jag är när jag är tydlig med varför jag inte vill följa med ut på lunchen, väljer att ha en liten och billig bil eller föreslår hemmaträff framför en utekväll. Det känns som jag inte lever enligt mina värderingar om jag inte kan berätta tydligt varför jag gör saker utan istället är vag eller till och med ljuger om att jag har det lite tajt nu och därför inte vill följa med. Personligen har jag alltid värdesatt öppenhet och uppriktighet, även när det inte varit det smidigaste, så just därför tar det emot en hel del för mig att gå en annan väg. En annan viktig fördel jag ser med att vara uppriktig är att jag slipper att andra tycker synd om mig. På min arbetsplats sticker jag inte direkt ut som fattiglapp, eftersom ingen är särskilt välbetald, men på Minis förskola blir det gång på gång jobbigt att vi väljer enklare bil, enklare cyklar och billigare kläder. Det är aldrig någon som säger något till oss vuxna, men det märks att Mini börjar tycka att det är lite jobbigt att de andra alltid "slår hen" i flådighetstävlingen. Personligen är det här det som mest har överraskat mig, både att det börjar i så tidig ålder och att jag tycker det är så jobbigt att Mini får det "sämre" än andra barn. Det har för övrigt också varit de största och jobbigaste diskussionerna jag och min man har haft, där han allt mer ifrågasätter att Mini blir lidande av vår livsstil. Jag däremot har hittills sagt att det är omgivningen som är fel, inte vår livsstil. Det vore därför skönt att helt enkelt kunna förklara för de andra föräldrarna att vi har ambitionen att sluta arbeta, eller minska på arbetet rejält inom något år. Det känns liksom bättre än att förklara för en fem-åring att en Monarkcykel är löjligt dyr. En tredje aspekt som jag gillar med öppenhet är att det möjliggör inspiration till andra. Nu är det bara två personer i mitt liv som jag påverkat rätt rejält med mina egna ambitioner, men det har varit otroligt givande att se andra ändra sina beteenden och öka sina sparkvoter. Gemensamt för de personerna är att de inte trivs på sina jobb och gärna skulle göra en tidig(are) exit från arbetsmarknaden. 

Nyligen lyssnade jag på en föreläsning med Farbror Fri. En lyssnare undrade vilka nackdelar han och familjen såg med sin livsstil. Min känsla var att frågeställaren var ute efter ett svar om att han gärna skulle vilja resa mer eller gå på café oftare, men föga förvånande (för mig) var det inte alls utebliven konsumtion som var nackdelen enligt Oskar utan något helt annat. Han beskrev det som jobbigt att andra människor inte förstår varför familjen lever som de gör och han tog även upp att man riskerar få en del kritik för sitt beslut. Vi redan frälsta kommer kanske ihåg kritiken familjen Fri och Åsa Axelsson fått ta emot efter att ha släppt sina böcker och medverkat i typ Expressen. Sånt slipper man ju helt om man helt sonika väljer att vara helt tyst om sina planer. Man slipper bli kallad parasit (för att man inte betalar inkomstskatt som en vanlig arbetare) och man slipper försvara sin livsstil. Det är alltså en klar fördel med att vara tyst och anonym. En lite lustig fördel som min man ofta tar upp är att anonymitet minskar risken för att bli brottsutsatt. När man har en billig bil och halvsunkiga kläder så ser man inte ut att ha mycket att stjäla rent fysiskt (till exempel i ens hem) samtidigt som riskerna för att bli utsatt för ekonomisk brottslighet lär minska. Stora delar av mig ångrar även att jag varit uppriktig med delar av min familj, eftersom jag nu har ett syskon som roar sig ordentligt på min bekostnad när jag gör något avvikande. Jag upplever mig ofta kritiserad om jag berättar att jag lånat något av en kompis, inte tycker en viss kostnad är rimlig eller inte låter Mini få något särskilt. Särskilt utskrattad blir jag om jag frågar om de inte har någon barnjacka att sälja till oss (eftersom samma syskon har äldre barn än vi) innan jag köper en helt ny. Hade mina syskon och föräldrar inte känt till våra planer hade de aldrig tyckt det vore märkligt att jag först frågade dem efter diverse barnutrustning, även fast det helt klart bara gynnar oss alla om jag köper av dem istället för att de måste gå igenom en Traderaförsäljning och vi handla nytt. 

För att summera känns det som att såväl öppenhet som anonymitet har sina fördelar, men att det nog ändå är enklast att vara väldigt diskret med sina planer om man ska passa in i samhällets normer. Det utesluter inte att vara öppen med några väl utvalda personer, men jag tänker att jag kommer passa mig för att berätta för förskoleföräldrarna i ren frustration eller sprida ordet bland kollegorna. Tyvärr kan jag inte göra något åt att min familj redan känner till våra exit-planer, men jag behöver inte göra det värre genom att låta ännu fler människor i vår omgivning känna till det. Sen blir det ju en helt annan sak när (om?) vi väl når frihet för då blir det nog svårt att låtsas vara arbetslös eller liknande, men det problemet får vi ta när det kommer. 

Är du uppriktig med folk i din omgivning om dina planer? Varför, eller varför inte? 

Varför jag hatar banker

Ibland känner jag mig som en total hycklare rent privatekonomiskt och det gäller framför allt när det kommer till uppgifter som kräver någon slags förhandling. Det beror framför allt på att jag tycker det är så sjukt jobbigt och det blir bara värre och värre med åldern, inte bättre. Till följd av detta är jag den där turisten som betalar vad som står på prislappen även i Thailand (inte för att jag varit där, men ni förstår principen) om ingen knuffar på mig och skäller på mig tills jag prutar ner priset lite. I Sverige är det ju inte direkt läge att förhandla om mjölkpriset eller tröjan på H&M, men när det kommer till vissa saker ska man faktiskt förhandla även här. Den största effekten av sådan förhandling får man hos arbetsgivaren och banken. Trots att alla vet att det är förhandlingsläge där så tycker jag det är sjukligt jobbigt att sitta mittemot chefen och diskutera lönen (trots att jag vet att jag presterar sjukt bra på jobbet!) eller i telefonen med banken. Nu senast var det dags för banklåneräntan som jag så motvilligt skjutit upp en längre tid. 

Scenariot är ungefär som vanligt. Jag sitter där och ska kvartalsvis betala min ränta och inser att den stuckit iväg trots att jag ändå har en sån där rabatt och alltså inte betalar listränta. Jag inser att jag nog borde kolla på snitträntorna och inser att min banks är betydligt lägre än min ränta och blir lite sådär lagom irriterad. Jag har en lågt belånad bostad, men inte ett jättelågt lån och vi har gemensamt en del tillgångar hos banken. Jag förstår att de skulle föredra om jag hade mitt Avanzasparande där, men en uppriktig bankman berättade vid senaste tillfället att det inte skulle göra någon större skillnad med något sparande eller flytt av befintligt kapital dit. Trots att jag vet att jag inte kan blunda för min irritation tar det typ en vecka innan jag tar mig för att ringa och när jag väl gör det är det två dagar kvar tills lånet läggs om, det är med andra ord rätt bråttom. Jag ringer lunchtid och får veta att banken inte har någon tillgänglig bankman och att jag i så fall får försöka igen imorgon bitti. Och "ju tidigare jag ringer, desto större chans har du att få prata med någon". Bara här bli jag lack. Alltså adrenalinet pumpar och jag känner mig typ förbannad under resten av dagen. 

Detta till trots så gör jag som kundtjänstkvinnan sagt och ringer tidigt på morgonen till banken. De ska höra av sig klockan 11.15 och jag sitter på helspänn tills de faktiskt ringer upp klockan 13.30. Alla har faktiskt inte jobb som möjliggör att sitta och vänta på en banksnubbe, så här blir jag också rätt irriterad, även fast mitt jobb möjliggör sådant väntande. När han väl ringer spelar bankmannen mycket förvånad över att jag vill sänka min ränta och diskussionen blir ganska tråkig där jag pratar om belåningsgraden och befintlig sparande och han håller med, men säger att det typ inte gör någon skillnad. Till sist föreslår han så generöst en sänkning med 10 punkter, men med den fantastiska dealen att göra det till 15 punkter om jag börjar spara 1000 kr i månaden hos dem. Jag skrattar lite för att jag tycker det är en så dålig deal att han blir lite osäker och frågar mig om jag har utrymme att spara något alls och jag förklarar att jag kan lösa det här lånet utan några problem och att min sparkvot inte direkt är låg, men att jag är väldigt osugen på att byta ut Avanza mot kuckelimuck-storbank. Jag förklarar att jag däremot inte har några problem att byta ut storbanken mot Avanza som erbjuder bättre ränta via Stabelo. Tyvärr är det lite av en lögn, eftersom jag inte lyckats med Stabelo riktigt på grund av deras rätt stela villkor för anställningsform.  

Så vad  gör jag? Jag accepterar de 10 punkterna, flyttar inte mitt sparande och förklarar för bankmannen att de har en för dålig hemsida, app och dessutom för kasst utbud samt villkor vad gäller courtage för att jag ska överge Avanza. Jag avslutar samtalet med ett tomt hot om att jag inför nästa kvartal kommer se över ett byte till annan aktör. Eftersom jag känner mig själv inser jag att jag sannolikt inte kommer byta bank eller ens ringa igen vid nästa kvartal och att jag därför blir kvar med de dåliga villkoren tills jag antingen tar tag i ett byte till SBAB (för att slippa förhandla) eller uppfyller Stabelos villkor. Eftersom jag återigen är irriterad ringer jag också min man och föreslår att vi löser lånet på bostaden så att bli slipper "ha med de där jävlarna att göra igen". Han förstår min frustration, men förklarar att det nog inte är det smartaste rent ekonomiskt. Nu kanske någon tycker att jag borde överlämna förhandlandet till honom. Då ska jag berätta om den gången jag faktiskt försökte det för några månader sedan. Jag hör hur han pratar med banken som förklarar att de inget kan göra åt räntan och han svarar: "Okej, tack så mycket ändå." och lägger på (!). Han kom alltså inte med ett endaste motargument utan var tacksam för samtalet som gav absolut ingenting... 

Gillar du banker? Skulle du kunna överväga att lösa lånet bara för att slippa banken? 

Ekonomisk kris eller flockbeteende?

Jag kanske har levt under en sten de senaste åren, men när jag vaknade idag var det till typ 100 mail och sms om olika rabatter. Ännu fler följde sedan under dagen. Det var inte riktigt som under den värsta Coronapaniken när Polarn och Pyret hade 40% rabatt på allt under en period och KappAhl 70% rea på halva sortimentet typ, utan det känns mer som en mini-Black Friday som innefattar mer än bara kläder. Frågan är varför det kommer just nu?

Jag är inte väl insatt i hur marknadsföring fungerar eller hur vinstdrivande företag agerar när väl någon börjar köra på stora kampanjer, men jag tycker ändå att det är spännande att typ alla gör det samtidigt. Har de kommit överens om att de ska ha medlemshelg, klubbhelg eller rabatter till alla-helg? Eller var det bara så att någon började och resten hakade på? Eller är det kanske snarare ett tecken på något större? 

Mitt nya favoritprogram är Ekonomibyrån på SVT. I veckans avsnitt pratade de om deflation och inflation och slutsatsen som panelen drog var att vi sannolikt kommer se prissänkningar under de kommande månaderna. Om det stämmer låter det rimligare att alla kampanjer beror på att företagen inser att vinsterna och shoppinglusten inte kommer hägra under höst- och vintermånaderna och att de därför passar på att mjölka sina kunder medan de kan, innan R-talet stiger och paniken kommer åter. Utifrån vad man kan se ute i Europa nu i kombination med svensk lättnad på restriktioner, gissar jag att hösten och vintern kommer bli minst lika jäklig som våren. Det innebär i så fall sannolikt en tråkig tid på hemmafronten för mig och mindre spontanshopping i gallerior för många andra. 

Så hur agerar vi när vi överöses av kampanjer, somliga bättre än de brukar vara när de är som bäst? Vi gör ingenting. Jag måste erkänna att dessa sms väckte någon instinktiv önskan om att "passa på" att göra ett klipp, men än så länge har jag lyckats hålla mig. För stunden är det en sak som känns som ett riktigt behov i hushållet och det är nya kalsonger till min man, men eftersom han aldrig beställer något själv så är det inte han som överöses med mail och sms så han har inte ens fattat att det är kampanjhelg den här helgen. För att vara lite positiv så känns det faktiskt som att jag äntligen lärt mig något. 

Tror du vi kommer begränsa vår shopping under hösten eller blir det business as usual? 

PS. Om du fattar varför jag överöses med kampanjer just exakt nu får du också gärna förklara det för mig. 

Är konsumtionsvanor en generationsfråga?

Jag tror jag skrivit en del om min familj tidigare och säkerligen delgivit att jag haft en relativt enkel uppväxt. Min känsla har alltid varit att det snarare varit av val och inte tvång. Jag växte upp i en kärnfamilj i villa med två arbetande föräldrar med medellön (tror jag i alla fall), vilket naturligtvis bidrog till bättre förutsättningar än vad den ensamstående lokalvårdaren med fyra barn hade. För ett tag sedan pratade vi om min uppväxt och jag berättade att jag vad gäller deras ekonomiska val känner mig nöjd trots att jag vet att jag inte fick så mycket som de egentligen hade ekonomiskt utrymme att ge. Det låter ju fint, men trots det upplever jag att mina föräldrar har väldigt svårt att acceptera en rad ekonomiska och miljörelaterade val som jag gör som vuxen, vilket fick mig att fundera på om det ändå finns rätt rejäla generationsskillnader vad gäller konsumtion. 

För någon vecka sedan var min mamma till exempel på besök, varpå Mini berättade att jag hade köpt något nytt plagg åt hen på Stadsmissionen. Mini var så glad vid tillfället, men min mamma såg bara besvärad ut. Efter ett tag sa hon typ: "Ja, så kan man göra. Själv så var det länge sedan jag köpte några kläder, men det är väl dags för en shoppingrunda snart." Jag berättade då att jag personligen gått över till enbart secondhand och berättade om Sellpy som jag varit mycket nöjd med utöver Stadsmissionen. När jag berättade det kunde hon så klart inte hålla sig utan utbrast: "Men ÄR du verkligen SÅ fattig, Frihetsmamman? Måste du köpa begagnade kläder att ha på dig?" Hon vet ju att att jag inte är SÅ fattig, eftersom hon på samma sätt kan förfäras över att jag köper (dyrare) mat direkt från bonden, istället för att handla billigast möjliga på Willys. På samma sätt är min pappa väldigt konfunderad över att jag trots min graviditet och alltså kommande bebis inte vill köpa en större bil. Han pratar mycket om komfort och tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna resa bekvämt med packning när väl bebisen är här. Jag förstår resonemanget och jag tror att fler än 50-talister delar det, men hur viktigt är egentligen komfort för en familj som åker bil så sällan att det nästan är pinsamt att de ens äger en bil? Hade vi väntat vårt fjärde barn hade det absolut känts som en rimlig fråga, men att vi vuxna ska sitta så bekvämt som möjligt den där enda bilresan i månaden som vi gör tillsammans känns inte jätteviktigt. 

Jag har försökt klura på vad det är mina föräldrar har så svårt för och jag inser att det har kämpigt att förstå konceptet att man väljer att framstå som fattig. De kan inte tänka sig något mer pinsamt än att grannarna skulle se att de gick in på Röda korset, plockade upp pantburkar från marken eller sålde av onödiga saker. Mina föräldrar har faktiskt dragit sig för att sälja sina egna saker med värde (typ fungerande vitvaror) för att de är rädda att någon ska tro att de behöver de där hundralapparna. Samtidigt upplever jag dem som väldigt fokuserade på att maxa sin egen standard för lite pengar, alltså att de vill ha oxfilé men till lägsta möjliga pris eller nya kläder men helst handlar dem på typ Ullared. 

Ju mer jag började tänka på det här ämnet, desto mer insåg jag att kärnproblemet i min familj kanske inte är att deras generation är annorlunda utan att vi är olika från varandra och att de är mina föräldrar. För om det är någonting som är genomgående med föräldrar så verkar det vara att de helst vill styra och ställa över sina barn även när deras barn är vuxna och fullt kapabla att bestämma över sina egna liv. Åtminstone mina och min mans har väldigt mycket synpunkter på yrkesval, barnuppfostran, bostadsort och vilken mat vi äter, vilket kanske är själva grunden till att de ständigt påpekar att vår konsumtion är fel och deras korrekt. Min bästa kompis pappa tyckte sig iofs ha rätt att bestämma vilken duschkabin hon skulle installera så tror det är fler som har problemet. 

Samtidigt gissar jag att det ändå finns rätt stora konsumtionsskillnader mellan generationerna. Det finns de som minns krig och tuffa tider och därför är extremt sparsamma med såväl pengar som resurser. Det finns även de som är vana vid godare tider (om än lite rädda för höga räntor) och tycker det är självklart att köpa en bra bil om de har möjlighet till det. Sen finns det ju också min egen generation som jag upplever som lite kluven mellan de personer som vill maxa allt med fina kläder och bilar och de som är på jakt efter zero waste-butiker och använder tygblöjor till sina barn. Jag tror få 50-60-talister skulle använda tygblöjor av miljöskäl, medan det verkar vara en stor trend bland dagens småbarnsföräldrar. 

Nu har jag gjort sådär igen att jag skrivit ett helt inlägg som kretsar kring en fråga jag inte riktigt kan svara på. Det är alltid lika deppigt när jag kommer till slutet och inser att jag inte riktigt vet vad jag tror svaret är. I min vanliga anda får jag därför avsluta inlägget med att fråga er, mina kloka läsare, vad ni tror. 

Tror ni att det finns stora generationsskillnader och hur ser dragen för dem i så fall ut? 

PS. Jag hinner inte ens posta inlägget innan jag kommer på att det nog är rätt vanligt att miljöintresset är en rätt stor skillnad som föranleder konsumtionsskillnader. Mina föräldrar är inte direkt fans av Greta Thunberg och tycker det är närmast en synd att överväga solceller i Sverige. "Det kan ju aldrig löna sig!" 

Förmågan att planera skillnaden mellan rik och fattig?

Det är med viss förfäran jag inser att det här inlägget påbörjades i juni och att det nu är september. Det har gått så lång tid att jag knappt minns vad jag ville skriva eller vad det var som föranledde att jag började klura på det här. Detta till trots tänkte jag ge mig in på att skriva lite om hur viktigt det är att planera och agera på planerna för att spara pengar. 

För att det här inlägget inte ska bli för abstrakt kan vi gå tillbaka till en fin sommardag som jag och familjen delade vid en närliggande utomhuspool. Ja, som ni kanske förstår var det rent ekonomiskt inte det smartaste beslutet att välja att bada i pool istället för gratis hav/sjö, men det där med rutschkanor och andra exotiska lekmöjligheter triggar inte bara barnet i familjen utan även pappan så vi befann oss på ett sådant ställe. Inför besöket som var vårt första på aktuell plats googlade jag lite och läste att matutbudet innanför grindarna var rätt begränsat och inte heller av sådan art att det kändes lämpligt för en gravid kvinna och ett växande barn. Vi (läs: jag) valde därför att göra en egen lunch, packa vettiga mellanmål och egna drycker. Eftersom den här turen var rätt spontan och jag själv inte sådär galet sugen på att åka så kan jag inte påstå att det var världens bästa mat som gjordes och familjen bidrog även till rätt mycket nedskräpning genom att jag tog med butiksköpta festisar och andra engångsartiklar.

Det som var roligt med besöket var att min man som innan gnällt lite över att jag var så tråkig och inte bara kunde vara spontaaaaaan, blev helt förfärad över utbud och kostnad för mat och fika på stället. En hamburgare (typ sunkig Sibylla-puck) kostade 85 kr, pommes 30 kr och en burk med läsk eller festis 20 kr. Ville man vara lite ekonomisk och slå till på en kokt korv med bröd istället fick man punga ut 25 kr. Vilket klipp! Plötsligt fick jag en väldigt tacksam man, även fast Mini garanterat gärna hade käkat lite skräp till orimliga priser. Hur agerade då snittgästen? Om man bortser från några ungdomstjejer som var på plats utan föräldrar så verkade kutym vara att man faktiskt betalade och köpte det som såldes på plats. Vissa hade med sig klämmisar och barnmat hemifrån till de riktigt små barnen, samt någon mellisfrukt, men de flesta köpte lunch och fika på plats. Personligen kan jag uppleva restaurangmat eller fika som en härlig upplevelse och därmed värt att betala för, men det är skillnad på att gå och köpa en delicatoboll för 20 kr på badplatsen och att gå på ett gemytligt konditori och äta en närproducerad blåbärsbulle. Den kritiske kanske kan säga att folk inte visste att det var dåligt utbud och kommer agera annorlunda nästa gång. Det köper jag dock inte, eftersom jag tjuvlyssnade på folks konversationer och fick veta att det var mindre folk än vanligt och att de fått bättre platser än tidigare. Jag kan därför inte göra annat än att dra slutsatsen att de allra flesta var fullt medvetna om badplatsens begränsningar, men ändå valde att åka dit med sina luftmadrasser, filtar, klämmisar och liknande, dock utan mat och dryck. 

Det här vet ju vi frälsta stämmer om så mycket annat. Hur många är vi inte som har kollegor som lagar mat åt familjen varje kväll, men ändå hamnar i att de måste köpa en dagens för 119 kr på kvarterskrogen eftersom de glömde eller inte fick mat över till matlådan? Det är inte särskilt svårt att göra lite extra mat till dagen därpå när man ändå lagar mat och för den som vet med sig att man är dålig på det kan man ju alltid frysa storkok i förväg eller köpa typ Dafgårds färdigrätter för 24 kr styck att ta till när det verkligen krisar. För mig är det här vanligen inget problem och när jag levt ensam har det varit vansinnigt enkelt även att implementera. För oss uppstår vanligen problemet när jag försöker uppfostra min familj att det inte alltid är mamman i huset som ska planera, inhandla och laga mat till familjen. Då brukar vi synda och slösa helt onödiga pengar. Det här blir ett litet sidospår, men en del av er har frågat hur det har gått efter mitt inlägg om kostsamma förhållanden och en rätt stor skillnad är att jag lämnar över en del stafettpinnar till min man. Jag accepterar inte längre att han utgår från att jag ska ha tagit fram och förberett mat och det är flera gånger som han kommit hem från jobbet (han jobbar numera på kontoret enligt arbetsplatsens skit-i-Corona-riktlinjer) och frågat varför maten inte är klar eller ens in the making. (Jag brukar kontra med att fråga honom samma sak för övrigt.) Då hamnar vi i hämtpizza-träsket där han naturligtvis själv får stå för hämtandet. 

Så hur viktigt är det då att planera och tänka i förväg? Jo, jag tror det är döviktigt. När jag var på Camp FI i Stockholm förra året så blev jag helt golvad över hur välplanerade folk var och utifrån bilderna från motsvarigheten i Malmö är jag tämligen säker på att man kunde se samma tendenser där. (Visst var det någon som bakade bullar åt deltagarna?!?) Folk hade med sig hemgjorda sallader, egengjort fika och kranvatten i mängder. Kranvatten liksom! Hur ofta händer det? För att jämföra så var jag på ett liknande event för föräldralediga mammor i huvudstaden några år tidigare och då minns jag att jag i princip var den enda bland närmare 100 deltagare som hade tagit med mig egengjord mat. De andra köpte antingen på närliggande kafé eller handlade sallad på Stockholm central. Föräldralediga mammor är i regel inte sådär jättetäta så jag hade gissat att fler skulle ha ordnat lite mat eller tagit med sig en termos med kaffe. Nu vill inte jag med det här inlägget dissa allt dåligt folk gör eller få det att framstå som att FI-ers är perfekta människor (jag såg faktiskt även en köpemacka eller två under Camp FI), men själva poängen är att jag är övertygad om att gemene man skulle kunna spara otroligt mycket mer pengar med hjälp av lite planering. 

Hur ska då detta gå till? Ja, det beror ju på vilka problem man har och svaga punkter. Men för den som är beroende av kaffe eller energidryck (och det minns jag är många från min studietid) kan man ju till exempel börja ta med en termos eller handla drycken på Ica istället för Pressbyrån. För den som glömmer matlådan dagligen kanske lösningen är att köpa hem 10 Dafgårdslådor att ha i frysen hemma (om jobbet inte har plats) och skriva en lapp på dörren. Man kanske inte måste gå från att slösa pengar på utemat och hämtkaffé till linsgryta och kranvatten, utan det kanske är en tillräcklig förbättring med ett mellansteg. Min familj har också en massa saker att arbeta på och därmed rätt stor potential att spara mer pengar. Jag tror att vi skulle komma långt med veckomatsedel och ett litet lager med mat. I detta nu försöker jag träna min man på att skriva upp saker han gör slut på i köket till exempel (för att undvika utbrott när jag inser att typ mjölet är slut och jag står mitt i brödbaket), men det skulle gå att optimera ännu mer om man alltid köpte mjölet till bra pris och vi (han) istället skrev upp när det bara fanns ett paket kvar eller så. 

När jag ändå är igång kan jag inte låta bli att ge mig in i Swedbank-diskussionen och Allas-diskussionen, den senare som även behandlades på Uppesittarkväll. Min hypotes är nämligen att även de som känner sig ekonomiskt trängda skulle kunna spara tusenlappar varje månad på bättre planeringsförmåga. Om jag har rätt i det antagandet betyder det både att folk har möjlighet att 1) spara en hel del varje månad och 2) att bli miljonärer innan 65. Med det sagt finns det ju så klart människor därute med riktigt dåliga förutsättningar, men de flesta med jobb eller som lever tillsammans med någon skulle kunna se till att bli betydligt rikare än de är idag. Och någonstans, även om man inte kan kalla medelsvensson för fattig, blir det för individen skillnaden mellan rik och fattig(are). 

Hur viktigt tror du det är att planera för att kunna nå ekonomisk frihet? 

Förstör arbetslivet våra hjärnor?

 I sommar har jag (till min arbetsgivares förtret) tagit mig friheten att vara lite extra ledig. Det är inte första gången jag nyttjat föräldraledighet för att möjliggöra detta, men varje gång jag är ledig lite längre än fyra veckor så slås jag över att jag faktiskt har ett intellekt. Någonstans undrar jag om jag har arbetslivet att tacka för att det totalt försvinner resten av året? 

För att det här inte ska verka alltför flummigt innan jag ens har börjat vill jag vara tydlig med att jag innan mitt heltidsarbetande alltid har varit en väldigt engagerad person. Inte på det sättet att jag varit med i sjutton föreningar och tränat som en galning, men jag har bokstavligen älskat att läsa en bok om typ ett krig, se dokumentärer om miljön eller eller läsa en artikel om en intressant person. Det fina med det var att jag hade lätt att prata med folk på fester och i andra sammanhang och inte kände mig helt bortkopplad från verkligheten. De senaste åren har något hänt. Min man kommenterade för någon månad sedan att jag bytt ut kvalitetslitteraturen till fördel för chic-lit. Det var ett uppvaknande för mig. Han har också påpekat att han redan pratat om något förut när jag läser en notis om något som låter spännande. På det stora hela kan man säga att jag gått från att prata med min man om riskerna med kärnkraft och nyttan av ökad återvinning till att prata om vad vi ska äta till middag. 

Den som är kritisk kan påpeka att det här sannolikt har med föräldraskapet att göra och jag är helt enig om att det har påverkat en hel del. Jag minns min föräldraledighet med Mini och hur jag tappert släpade med mig böcker på promenaderna, men halvt somnade i parken eller stördes av skrik innan jag läst en sida. Men Mini har växt, sover hela nätter och är inte ett särskilt krävande barn. Det märks särskilt på att min man återigen är helt och totalt involverad i allt det där jag brukade bry mig om, medan jag tycker det är ett avancerat resonemang att komma fram till veckans matsedel. Jag måste därför erkänna att jag inte hör mer än kanske 25 % av vad min säger och att jag ofta har fått avbryta läsning av blogginlägg av mer avancerad eller längre karaktär. Jag orkar inte heller läsa längre nyhetsartiklar. 

Vad har det här då med arbetslivet att göra? Jo, jag tror att det till stor del är mitt jobb som orsakat den här totala utmattningen. Jag klarar liksom av att göra mitt jobb, att laga mat och oftast även ta hand om tvätt och sånt, men jag har ingen hjärnkapacitet kvar till att engagera mig i förgiftningar av ryska oppositionsledare, valet i Belarus eller utvecklingen av artificiell intelligens som mitt fackförbund tycker jag borde intressera mig för. Egentligen är det här sorgligt. Jag fick till exempel reklam för Illustrerad Vetenskap och jag tror att den intellektuella delen av mig skulle uppskatta en sådan prenumeration, men den arbetande jag är mest fokuserad på att få något producerat på jobbet och mat på bordet. 

Vad hände då den hör sommaren? Jag har sett fler dokumentärer än under hela 2019 tillsammans. Jag har läst böcker om matsvinn, zero waste och miljökrisen. Jag och min man har efter att Mini somnat suttit i köket och diskuterat huruvida drycker i aluminiumburkar (som återvinns efter transport till Tyskland), plast-PET (som återvinns i Norrköping) eller glas är mest miljövänligt. Vi har pratat om hur vi kan minska vårt avfall och hur vi ska ställa oss till köttkonsumtion framöver. Det fina för mig är att det känns både som att jag fått tillbaka mig själv och min relation, eftersom det intellektuella utbytet har varit en viktig del av vårt förhållande tidigare. Nu har jag inte i detalj pratat med min man om det här, men jag gissar att även han känner att det är viss skillnad på mig. Det lär vara rätt frustrerande att leva med en person som uppenbarligen inte hör vad man säger, särskilt när man själv känner att man har en mental kapacitet. 

Vad har jag då lärt mig av detta? Förutom att heltidsnormen är helt vrickad så känner jag ganska tydligt att jag måste passa mig för att inte bli ett kolli kommande år med ytterligare ett barn och eventuellt återgång i heltidsarbete därefter. Jag tänker också att jag måste vara öppen för att inse att det kräver visst agerande från min sida, kanske att vara en något mindre perfekt medarbetare som inte ger allt hela dagarna, gå ner i tjänstgöringsgrad eller vara tydlig med min man när det blir för jobbigt. Kanske kan han frigöra lite energi genom att laga mat nu och då eller ta över beslutsfattandet så att jag får något färre saker att tänka på? För att svara på min egen fråga så misstänker jag att arbetslivet åtminstone för mig  sabbar min hjärna rätt rejält och att det i sin tur leder till både att jag blir kvar på samma arbetsplats för länge (orkar inte göra något åt problemet) och att jag blir en tråkigare människa. Vissa andra däremot ser ju sitt jobb som en intellektuell utmaning eller åtminstone som stimulerande, men den här småbarnsmamman är nog tyvärr inte en av dem. 

Upplever du att ditt arbete leder till en intellektuell utveckling eller till hjärnans förfall?