En kollega som kommit att bli en nära vän var den som först lyfte det här med mig. Hon påpekade efter att jag reagerat starkt på ett av infall av vår chef att jag är extremt trygghetssökande. Egentligen är det väldigt logiskt, jag har länge insett att mitt behov av ekonomisk trygghet är större än de flesta andras och jag har förstått att det präglat min önskan av att nå FIRE och bygga kapital. En annan kompis pratade också med mig om det här nyligen. Hon sa att hon tycker det är fascinerande att jag som ändå haft en ekonomiskt trygg uppväxt har ett sånt enormt stort behov av ekonomisk trygghet. Kompisen själv däremot har växt upp med stor ekonomisk osäkerhet och har därför hela det vuxna livet levt snålt och krävt en stor buffert för att må bra. Båda mina vänner har ju rätt i sina observationer. Troligen har det här någon djupt psykologisk orsak som jag borde lägga en förmögenhet på att rota i hos en psykolog, men det har jag inte riktigt lust till just nu.
För ett tag sedan hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände att jag fått nog på riktigt. Jag har genom åren inom mitt yrke flera gånger tänkt tanken att det kanske har kommit till vägs ände, men den här känslan var annorlunda. Jag sa faktiskt till och med till min chef att det kanske räcker nu, att jag nog inte pallar jobba kvar. I nära anslutning till detta pratade jag med den nära kollegan om att jag tycker det känns så himla jobbigt att vara så här nära FIRE och nu behöva ge upp på grund av arbetsgivarens nycker. Jag redogjorde för min plan på att nå ca: 3,5 miljoner och sedan ställa mig helt öppen till att ta ett kortare vikariat för att det känns roligt eller söka en tjänst på 40%, alternativt gå en utbildning för skojs skulle och bara se om jag trivs med jobbet efteråt. Hon ställde den uppenbara frågan: "Men varför gör du inte bara det nu?" Jag började försöka formulera ett sammanhängande svar, men vi båda två insåg nog svaret på det på en gång, nämligen mitt enorma behov trygghet.
Diskussionen med min kollega väckte ändå något inom mig. Jag började fundera på om det verkligen är viktigare att känna sig trygg än att känna sig glad. För i ärlighetens namn är det inte några längre stunder som jag känt mig glad på jobbet de senaste fem åren och i den mån jag gjort det har det uteslutande berott på kollegorna jag jobbar med snarare än på bra chefer eller utmanande arbetsuppgifter. En vän föreslog att jag skulle tackla trygghetsbehovet genom att anmäla mig till någon slumpmässigt utvald kurs och ansöka om tjänstledighet för studier. På så vis finns en möjlighet att återgå till anställningen kvar, men jag slipper gå dit på ett tag och kan under tiden fundera vidare och möjligen leta andra jobb. Egentligen tycker jag att det är en bra mellanväg och inte så kategoriskt "Stanna kvar ett tag och bli sedan tidig pensionär för alltid" eller "Ha roligt tills pengarna tar slut och lev sedan på soc". Men det svider och plågar trygghetsnarkomanen som skriver det här. För tänk om inte heller min man står ut? För som det ser ut nu är vi två föräldrar till små barn som vantrivs på jobbet. Men så slog det mig att vi säkert skulle klara oss på hans a-kassa om han tvingas sluta och om vi inte gör det så klarar vi oss åtminstone ett par år med bara de likvida medel vi har ett knapptryck bort. Kanske är det dags att välja glädjen, mindre stress på morgonen och mer frihet nu på bekostnad av drömmen av FIRE inom en rätt snar framtid. Och på bekostnaden av att känna sig helt trygg under tiden.
Det svårhanterliga i hela situationen är att jag först nu börjar inse att pengar faktiskt inte kan köpa trygghet för alla. Eller åtminstone att pengarna inte är hela lösningen. För mina pengar, som täcker hela familjens utgifter i åtminstone 10 år om inte börsen kraschar totalt, var inte tillräckliga för att jag skulle säga upp mig på studs när jag kände att jag fått nog. Och de är inte tillräckliga för att vi ska känna oss avslappnade nog för min man att kräva förändring på sin arbetsplats trots att han vantrivs. Han har till och med fått höra från mig att han ska tagga ner och låta ledningen köra med honom ett tag så att allt lugnar ner sig. Vad är det då vi har Pippi-pengar fuck off-kapital till? Samtidigt så vet jag att för många andra så skulle en miljon på börsen betyda mycket trygghet och faktiskt göra att de skulle ta mindre skit. Men uppenbarligen är inte pengarna i sig (eller åtminstone inte förrän man nått enorma belopp, är helt skuldfri, har utflyttade barn och närmar sig vanlig pensionsålder) tillräckliga för att en otrygg person som jag ska känna sig trygg. Så min slutsats blir därför att pengar nog tyvärr inte köper trygghet i den utsträckning jag hade förväntat mig eller önskat, men samtidigt att de så klart underlättar. För om jag inte hade haft en krona på banken hade jag nog inte spontant vågat lyfta i samtal med min chef att jag känner att jag fått nog. Eller jag tror åtminstone inte det.
Vad tror du, kan pengar köpa trygghet?
