Ska jag leva här och nu eller sen?

Ett ämne som inte alltför sällan kommer upp när man pratar om sparande och kanske "extremsparande" speciellt är den upplevda konflikten många känner mellan nu och sedan. Och jag tror det är väldigt lätt att spontant känna att det finns ett stort problem att spara en massa här och nu för att slippa jobba sedan, men är det verkligen så?

En god vän till mig lyfte den här frågan för ett tag sedan och jag upplevde hen som lite förtvivlad över ämnet. Personen erkände att hen inte delade min entusiasm riktigt, eftersom det även kändes viktigt att leva här och nu. Ni som följt mig länge har säkerligen läst om mina egna grubblerier om detta tidigare, men då framför allt vad gäller att arbeta mycket nu och inte alls sen, eller arbeta lite nu och fortsatt en del senare i livet. Anledningen till det stavas mini. Det känns lite småtrist att gå i pension lagom till mini flyttar hemifrån och då ha en massa tid att göra det ena eller det andra, men ha missat hela minis uppväxt. Det här är ett ganska deppigt dilemma och jag hör och läser om flera andra FIRE-småbarnsföräldrar som resonerar ungefär på samma sätt. Än så länge, trots att jag predikar en del på min blogg, så vet jag inte riktigt vad som är bäst. Men förhoppningsvis listar jag ut det innan mini flyttar hemifrån åtminstone.

Åter till dagens ämne, finns det egentligen stora konflikter mellan att leva här och nu och sen? På sätt och vis gör det väl det. Om det jag drömmer om här och nu är att resa till Thailand kanske det känns träligt att inte göra det för att kunna gå i tidig pension om 15 år. På samma sätt kanske hemstäd sparar en tid samtidigt som man slipper göra något man eventuellt avskyr och då kanske det känns mindre kul att sluta för att kunna gå i pension ett halvår tidigare. Men de allra flesta aktiviteterna eller köpen upplever jag inte alls så konfliktfyllda. När jag till exempel klipper mig själv behöver jag inte lägga mer än 10 minuter för att få ett helt okej resultat. Att leta sig till stan och köa på drop in, alternativt ringa och boka tid att passa, kostar betydligt mer tid än så. Och då har jag inte ens talat om det som vi redan frälsta redan gör på daglig basis, nämligen översätta vår timlön netto till våra köp. Jag tippar att jag sparar tre timmar ungefär på att klippa mig själv framför att gå till frisören och betala med min arbetstid. Här känner jag att det mest ekonomiska alternativet således enbart innebär vinster för mig. Många av mina kollegor klagar en del på att det blir alldeles för mycket hämtmat. Om man tänker sig att man sparar tid på att köpa hämtmat tycker jag i regel att man är ute och cyklar. Om jag ska fundera på vad jag ska köpa, beställa, vänta och hämta mat tar det vanligen mer tid än om jag ordnar en medelsvår vardagsrätt. Om jag istället tar fram en falukorv och kokar makaroner (ungens favorit) kan jag säga med säkerhet att det går snabbare än hämtmaten.

I övrigt kan det säkert också bero på intressen. Tycker man det är kul att gå på stan och "fynda" kläder på reor känner man säkert att det är tråkigt att köra på köpstopp eller fokusera på att spara pengar. Men om man som jag (skojar tyvärr inte), hellre skrubbar toaletter, än går på stan är det otroligt befriande att veta att jag inte har någon som helst anledning att gå på stan. Tänk vad mycket tid jag sparar! Min bättre hälft är inte lika exalterad över detta, men han tvingas acceptera att jag inte har någon anledning att gå på stan förutom möjligen att hämta och lämna böcker på biblioteket. Den slutsatsen jag drar av det hela är att jag tror att man ska vara kritisk till såväl sig själv som andra som oroar sig för den här upplevda konflikten. För om man grottar ner sig lite djupare i ämnet och frågar sig själv varför man känner en konflikt och vad man går miste om genom sina val, inser man nog alltför ofta att det snarare är en ursäkt för att inte leva enligt sina egna värderingar. Sällan är sparsamhet en anledning till att försaka sina önskemål och drömmar, utan snarare ett resultat av att man faktiskt optimerar sitt liv.

Upplever du en konflikt mellan att leva här och nu och sen? Berätta gärna på vilket sätt. 

Mål för 2020

Precis som för ett år sedan så är jag inte så jättepositiv till nyårslöften, men jag kan ändå konstatera att de jag satte för 2019 överträffades eller uppnåddes. Mest stolt är jag över att det gått så bra med den vegetariska kosten för mig och min man (däremot inte så bra för mini). Sparandet överträffades också trots en hel del deltidsarbete och lång föräldraledighet på sommaren. Till sist hamnade jag på runt 134 000 kr investerade (nysparande, jag räknar inte med resespar eller liknande i sparkvoten, utan enbart pengar in på Avanza), vilket känns bra under omständigheterna i och med att målet var 100 000 kr.

Vad gäller målen för 2020 har jag velat lite fram och tillbaka. Framför allt eftersom jag inte vet om jag orkar jobba heltid eller inte. Jag har testat att göra det under hösten, men det har varit väldigt slitsamt. Min man är också sugen på att flytta i tid och otid, och villapriserna sjunker ju inte precis. Jag väljer ändå att utgå från att jag är fortsatt enbarnsmamma, sammanboende i nuvarande boende och heltidsarbetande. Det känns helt enkelt lättast, även om förutsättningarna naturligtvis kan förändras snabbt.

1)

Så för 2020 vill jag ge mig själv lite att bita i och börjar därför med ett högt mål som kommer bli riktigt jobbigt, nämligen ett stort nysparande. Jag satsar på att lägga in 150 000 på börsen under 2020. Merparten av det sparandet går automatiskt i indexfonder via månadssparande och så tänker jag nog fortsätta för att orka fortsätta. Jag har nämligen riktigt svårt att orka fortsätta köpa nära börsen går upp. Det märktes särskilt under 2019, där motivationen blev rätt låg när börsen steg. Tack vare mitt automatiska sparande hölls tempot ändå uppe, vilket jag är mycket tacksam för.

2)

Max 10 kollektivtrafiksresor. För de allra flesta är det ju bra att åka kollektivt (tänker då både på miljö och plånbok), men för mig innebär kollektivtrafikresor en onödig kostnad och miljöbelastning, eftersom jag i regel inte har bilen som alternativ utan cykeln. Jag satsar därför på att dra åt svångremmen ytterligare där och hålla mig borta från lokaltrafiken.

3)

Dra ner på andelen utemat och fika betydligt för hela familjen. Jag tänker runt 500 kr i månaden för oss tre. Det motsvarar ungefär en middag på kvarterskrog och en utelunch för en vuxen. Det här kommer bli riktigt kärvt och jag har inte förankrat det hos familjen, men vi båda är riktigt less på Happy meal och största kostnaden har helt klart varit snabbmat för Minis skull. Jag borde skriva mer om hur jag jobbar med det här, eftersom jag känner att det handlar om att ändra sitt mindset rätt rejält i familjen AB. Hittills har jag dock lyckats med att istället för café packa med mig festis och muffins och gå ut i naturen med familjen. Jag räknar med att jag får lite draghjälp av att vårt favoritcafé höjt sina priser med runt 15 % sedan december. Här pratar vi inte direkt inflationsökning...

4)

Rensa dator och mobil för att undvika köpa nya. Alltså jag är riktigt less på att det är mjukvaran som gör att man måste köpa nya produkter i tid och otid. Mitt senaste problem är att min mobil är full och jag därför inte kan installera uppdateringar av typ Bank-ID och operativsystem. Det är riktigt surt och jag tror att det blir svårlöst, men jag vägrar att handla nytt så det blir till att kämpa på. Tips uppskattas om det är någon som har någon fiffig lösning på vad man bör rensa för maximal effekt. På samma sätt har jag också börjat rensa sociala medier för att undvika att distraheras av värdelösa inlägg i flödet. För mig är varken amningshjälp eller köp- och sälj särskilt intressant och då är det skönare att slippa se det.

5)

Här kommer ett mer radikalt mål som min man är ytterst skeptisk till, men jag väljer att köra på det ändå. Jag ska prova köpstopp av nya kläder. Jag får köpa begagnade saker och trosor i värsta fall. Strumpor däremot får jag klara mig utan om de tar slut. Det här borde kanske inte vara så extremt, men för någon som fortfarande inte tappat sina graviditetskilon och hittills vägrat köpa nya kläder för att jag "snart kommer gå ner dem" är det rätt radikalt. Jag har köpt rätt få plagg och främst när något gått sönder de senaste åren. I skrivande stund äger jag två par jeans, efter att två stycken gått sönder lagom till julmiddagen. Mitt löfte började bra när jag så sent som idag hade sönder ett part strumpor och inser att jag inte har så många kvar. Jag har inte heller någon vinterjacka, regnkläder (rimmar illa med målet på att cykla hela året, va?) eller träningskläder i rätt storlek. Det bästa vore om jag gick ner en sådär 10 kg pronto, men det kan nog bli svårt, särskilt utan träningskläder...



Har du några löften eller fokusområden för det nya året? 

Kommentera gärna med tips så kanske mina egna kan utökas ytterligare.