I kommentarsfältet till mitt förra inlägg slog det mig att jag mentalt gjort en större resa än jag delat med mig av. Det känns inte alltid så eftersom jag diskuterat förändringarna med en del av er som jag lärt känna privat i olika omfattning, men nog har livet tagit en ny vändning här hemma. Att jag inte skrivit om det beror nog delvis på att det jag skriver blir så definitivt och jag är lite rädd att uppfattas som flyktig. Men här kommer ett försök på att förklara var vi står nu och varför vi överväger att (åtminstone tillfälligt) lämna FIRE-rörelsen. Jag hoppas det inte blir för rörigt.
Först vill jag vara tydlig med vad som inte förändrats. Jag älskar fortfarande frihet och ledighet. Det finns inget skönare än att att ta sovmorgon, att kunna krama ut det sista ur sommaren med sköna dopp en vardag i augusti och inte behöva oroa sig för förskolans stängningsdagar eller huruvida man ska orka eller hinna skjutsa barn till fritidsaktiviteter. Det är också riktigt skönt att kunna dra till badhuset en slumpartad onsdag för att jag eller barnen känner för det och för att jag orkar just då (och för att inte hela stan är där som på helgen). Ekorrhjulet står i vägen för allt sånt. Att vara uppbunden alla veckans dagar, att slösa sin energi på fel saker (arbetet) och vara trött hela tiden är inte det minsta lockande. Det är fortfarande sant.
Vad som däremot inte längre är lika självklart är att mitt liv kommer vara lika billigt för alltid. Jag och min man var iväg i somras över helgen till en storstad och vi båda kände väldigt tydligt att det här är något som vi vill ha mer av i livet. Det måste inte vara så storslaget, men plötsligt så ändrade nog även jag mig till att vi behöver ha en ordentlig resbudget för framtiden. Just nu är det dock inte primärt pengar som hindrar oss utan barnen. De kommer säkert kunna följa med oss på riktigt roliga saker om fem år och framåt, men just nu är resorna inte roliga för oss vuxna på samma sätt som det är att i detalj studera Berlinmurens rester (tuggandes på en autentisk kebab), Louvrens alla verk eller stå stilla och förundras över Angkor Wats storhet. Både av ekonomiska- och klimatskäl känns det också mer etiskt rimligt att resa i långsamt tempo och därför tänker jag mig att det kommer dröja ett tag innan jag och mannen i praktiken får se de sydostasiatiska undren (för visst finns det väl en massa sådana?) eller tågluffa oss genom fantastiska Europa utan stress.
I och med att barnen bor med oss här och nu känner jag också ett behov av att göra vårt gemensamma liv till det bästa möjliga. Vi har i princip alltid sparat 50% av våra inkomster, vilket betyder att vi inte båda behöver jobba. Det har lett till ett gemensamt börskapital (som vi inte avser nalla av) på drygt fem miljoner kronor. Om allt går som det ska och börsen brukar, bör det ha fördubblats om 10 år. Om 10 år är Plutten 13 och Mini kanske redan har flyttat ut eller är i stånd att göra det snart. Det betyder att vi om 10 år sannolikt har ett boende med låg belåning (oavsett om det är det här eller en flådig villa), ett dubblerat kapital och ett tommare bo. Om 20 år har kapitalet dubblats igen och barnen är med största sannolikhet rätt ointresserade av oss. Här och nu behöver vi därför fråga oss vad som skulle göra den här fasen i livet bättre för oss alla. Den gamla Frihetsmamman skulle ha svarat FIRE och att lämna arbetslivet rakt av, medan den nya jag inser att nuvarande kapital och övrig situation inte räcker för att jag ska känna mig trygg med att kasta in handduken helt än. Samtidigt har vi så pass mycket pengar att jag inte behöver spara längre. Jag gör det ändå, för jag har trots allt fortfarande rätt så höga inkomster och är naturligt snål på många plan, men vi behöver inte spara längre. Snöbollen är redan satt i rullning och de insättningar vi gör gör inte någon enorm skillnad. Det gör att jag känner att det är dags att leva lite mer hållbart istället. Jag skulle således vilja veta vilken utgiftsnivå som känns "lagom" för oss, men utan att vi sparar en massa för sämre tider eller frihet efter 50. Jag skulle också vilja köpa det där dumma huset som Mini tjatat om sedan hen var typ två. Det är därför vi försöker göra det nu, utan att det ska bli sämre för barnen på något sätt.
Planen ser därför ungefär ut som så att vi ska 1) köpa en bostad som känns rätt, 2) hitta en lagom ekonomisk nivå och 3) anpassa inkomsterna efter utgifterna (dvs minska dem). Det är i nuläget väldigt oklart hur jag ska bete mig för att hitta ett lämpligt deltidsjobb i väldigt låg omfattning, men det är fullt möjligt att jag tar en tillfällig paus och skolar om mig en period, säger upp mig och startar eget plus vikarierar eller söker något suspekt deltidsjobb som jag aldrig provat på tidigare. Varför gör jag då detta istället för att arbeta heltid fem år till eller helt stanna hemma redan nu? Utöver allt annat jag skrivit om så är det för att göra övergången lättare, inte helt lämna arbetslivet (med efterföljande svårigheter att återinträda vid separation, eller om jag ändrar mig) och för att se hur mycket jag klarar och orkar arbeta. När sjukskrivna ska tillbaka till arbete är det ganska vanligt att de går tillbaka på deltid för att träna upp sig. Jag är inte sjukskriven, men jag är sliten och tidigare försök till deltidsarbete hos nuvarande arbetsgivare har inte fungerat bra på jobbet. Kanske finns det en gyllene lösning à la Ebba Busch som jag bara inte hittat ännu? Och med det menar jag att jag skulle vilja se hur mycket tid jag skulle kunna jobba utan att bli alltför sliten, få tid och energi för sago- och läxläsning och samtidigt upprätthålla positiva känslor för jobbet.
För att avsluta på ett mer lättsamt sätt, delar jag med mig av en trevlig historia från mitt eget vardagsliv. I fredags åt jag nämligen lunch med en kollega och då utbrast han nästan lite lyriskt efter ett tag att han glömt hur mycket lättare mitt liv kommer bli om cirka två år när den yngsta börjar bli lite mer självständig och dessutom går i skolan. Jag gick hem till min man efteråt, med tårfyllda ögon, och sa att vi slösat bort småbarnsåren på att lida och kämpa oss igenom tiden istället för att med glädje lekt med trolldeg och och agerat patient åt snoriga barn som inte kan vara på förskolan och vill leka doktor. Varför har vi bråkat om vem som måste stanna hemma med våra barn när de är sjuka? Ja, ni känner ju igen tankegångarna för i ärlighetens namn har jag ju tänkt på det förut. Det enda som är nytt är egentligen att vi snart kommit förbi den jobbiga tiden och då inser att den (med stor sannolikhet) aldrig kommer åter. Så ja, det är dags att pröva något nytt helt klart, även om det innebär att vi lämnar FIRE-rörelsen för ett tag.
