Det ÄR enkelt att laga billig mat

I perioder är maten en riktig utmaning för oss. Ibland beror det på att vi är trötta och inte pallar laga mat. Ibland snarare på att vi konstant är sugna på saker vi inte är så bra på att laga själva. Ibland beror det istället på att vi tycker det är jobbigt med disk. Och ibland beror det på att vi inte kommer på vad man kan laga. Nyligen insåg jag att vi kommit in i den senare fasen. "Kommer inte på" vad man kan laga. I den fasen är det väldigt lätt att vända sig till närmaste restaurang eller till Uber Eats så får alla välja vad de vill istället. Det är också lätt att bli sur på ens partner för att denne har lika kass fantasi som en själv. Oavsett anledning är det inte en så ekonomisk fas. Med den enormt höga kreditkortsräkningen (orsakad av sommarens alla utsvävningar) i minnet bestämde jag mig för att vi faktiskt får skärpa oss nu. 

Att laga billig mat är egentligen inte så himla svårt. En bra bas är en billig grundråvara. I detta fall gula ärter. Den här rätten innehåller även en halv gul lök som verkar ha blivit något av en lyxråvara numera, men turligt nog blir det inte så mycket lök per portion.  Man trycker bara ner allt i en bunke inför nästa steg. 

Fram med stavmixern så har vi sedan en deg som man antingen kan göra till bollar eller till biffar. Den här gången blev det biffar. 

Rätten har sedan byggts på med potatis som är en annan billig basvara och som blir tusen gånger godare rostad om man blandar den med olja och kryddor innan man stoppar in den i ugnen för rostning. Den här potatisen kan eventuellt se lite tråkig ut. Den hade armar lika långa som jag själv, men blev jättegod till slut ändå. 

Som den superexemplariska mamma jag är så serverades även lite grönsaker till maten. Morötter för 10 kr/kg och en egenodlad gurka. Såsen var en "gåva" från Ica, men normalt sett brukar jag bara blanda ihop grekisk eller turkisk yoghurt med gurka och vitlök så har vi en rätt så billig (tzatziki-)sås som passar till de flesta vegobiffarna. 

Det är inte meningen att jag ska konvertera bloggen till en matblogg. Det finns andra som är bättre på att laga mat än jag. Men kanske kan det vara skönt att komma ihåg att det kan vara sjukt enkelt och billigt att laga mat. När jag lagade den här rätten så räknade jag ut vad det kostade. Tyvärr har jag glömt priset per portion, men definitivt under tian. Och det tog inte många minuter att få fram. Den största väntan var på potatisen som behövde drygt 20 minuter i 225 graders ugn. Det gick totalt sett snabbare än vad det brukar göra när jag beställer från stans indiska restaurang. Billig mat måste således inte vara så värst tidskrävande eller svår. 

Har du några bra och billiga recept att dela med dig av? Skicka gärna länkar eller recept i kommentarsfältet! 

Gränslösa arbetsgivare - när får vi nog?

Det här är ett inlägg jag funderat på länge och skrivit på till och från utan att riktigt bli nöjd. Men ämnet som jag funderat kring är arbetsgivare som tänjer lite väl mycket på gränserna, både de allmänna och kanske mer specifikt mina egna. 

Inspirationen kommer egentligen från min mans arbetsplats. Jag har gång på gång stört mig på hans chefers eller ledningsgruppens agerande. Det kan röra sig om att någon ringer honom i hemmet om något som de får för sig är superviktigt 06.45 eller 18.37, vilket för tydlighetens skull är utanför hans arbetstider och vanligtvis dessutom gäller otroligt oviktiga saker. Eller så bokar de in ett möte till klockan 18 (gärna en fredag också) dagen innan mötet sker, vilket alltså kräver att någon annan (jag) hämtar våra barn, då förskolan och fritids inte accepterar att man ändrar tiderna så snabbt inpå. De kan också boka in möten efter avtalad arbetstid de dagar som de har arbetstidsförkortning (skärtorsdagen är en klassiker fast nästan ingen arbetar då) och är superskickliga på att pricka in alla stängda dagar på förskolan och fritids för obligatoriska aktiviteter. En gång uppmanades han att ta med sig Mini, som kanske var 4 år då, på någon utvecklingsdag eftersom det var superviktigt trots att hans chef beviljat honom föräldraledigt och han bokat in en resa långt tidigare. Han åkte aldrig på den resan och jag fick ta hand om Mini istället. Vi fick inte pengarna tillbaka för resan, då störiga arbetsgivare som bekant inte är skäl för återköp ens vid kreditkortsbetalning. I slutändan var det bara runt hälften av kollegorna som behagade komma på den där aktiviteten som han missat resan för och dagen handlade om något i stil med "inkluderande samtal" eller "kreativ brainstorming i multikulturella sammanhang". När någon vid annat tillfälle påpekat att de är ensamstående föräldrar och därför inte kan följa med på övernattningar brukar stämningen bli frostig och det enormt dåliga samvete som cheferna försöker ge min man när väl han vabbar är så påtagligt att det verkligen tar emot. Jag minns en gång när jag tvingade honom att vabba (vilket jag sällan gör) och en chef skickade ut ett mail till alla om att det akuta mötet behövde bokas om på grund av att min man till skillnad från alla andra deltagare prioriterade att vabba framför att delta i mötet. 

Ibland har jag tänkt att det är förståeligt om små arbetsgivare stör sig lite på när folk utnyttjar rätt till föräldraledighet eller har många vab-dagar, men det verkar som att även större sådana besväras av småbarnsföräldrar. Jag tycker mig i sociala medier läsa om flertalet liknande historier, där anställda i förskola, på sjukhus eller större fabriker har synpunkter på eller till och med straffar anställda för att de har sjuka barn. En vän till mig drevs in i sjukskrivning delvis av den enorma ångest som hen fick av att meddela chefen att något barn återigen blivit sjukt. Tänk dig vattkoppor som drabbar en efter en och så råkar man ha tre eller kanske fyra barn. Jag har själv, mina barn till trots, blivit på sämre humör till och från när jag insett att flera av mina kollegor vabbar, men i den känslan har jag egentligen aldrig ifrågasatt att de gör det. Det är klart att bördan blir större för dem som är på plats i många fall, men att att någon, chef eller kollega, skulle ifrågasätta att man måste vara hemma tycker jag är skumt rakt igenom. En tidigare chef till mig, en barnlös sådan, brukade förresten också vara rätt kylig när jag meddelade att barnen var sjuka. Ibland meddelade jag hen uttryckligen något som behövde åtgärdas, ombokas eller fixas, men kom i princip alltid tillbaka till att hen inte hade brytt sig. Istället fick jag bli utskälld över möten jag inte deltagit i, missa deadlines och liknande som gjorde min arbetsmiljö allmänt dålig. Jag började till sist ringa eller sms:a väl utvalda kollegor direkt istället så fixade de det för att jag skulle undvika obehag vid återkomsten. 

Något som jag också reflekterat mycket över är hur mycket mina egna gränser förskjuts med tiden fast alltså snarare blir striktare. Jag tror, men kan inte påstå att jag vet, att det har med den ekonomiska tryggheten att göra. När min man senast utsattes för något av sin arbetsgivare (värre än vanligt ska tilläggas) kände jag bara att jag fått nog. Plötsligt så kändes det inte okej längre och jag började istället aktivt leta bland alternativa tjänster för honom att söka. Han blev lite ledsen av chefens agerande vid tillfället och blev ovanligt passiv så han behövde lite uppmuntran. Något som jag även själv blivit i perioder när livet känts tungt och det därför varit svårt att se objektivt på situationen. Jag räknade lite på vårt kapital och insåg att vi faktiskt inte är så värst långt ifrån FIRE någon av oss och sa till honom att jag tycker att han borde överväga att be dem dra åt helvete istället och bara säga upp sig. Han blev kanske något gladare av att inse att vi har rätt rejält med fuck off-pengar, men tog på en gång upp att han inte vet riktigt vem han är om han inte har sitt jobb. Det var en intressant tanke. För jag upplever att många av oss som strävar efter FIRE successivt har vänt oss bort från våra jobb och titlar, vilket jag inbillar mig gör det lättare att skiljas från sin tjänst. Min man däremot har aldrig haft så mycket emot att jobba och planerat fortsätta med det. Han gillar att berätta vad han jobbar med, medan jag undviker att ta upp det med folk jag träffar utan fokuserar hellre på andra gemensamma intressen. Den processen tycker jag varit viktig för mig. Men den har ju samtidigt lett till en lägre ambitionsnivå till viss del orsakad av brist på livegen- het(?). Det är dock ett annat ämne som vi säkerligen diskuterat tidigare. 

Vad är det då som gör en arbetsplats outhärdlig? Jag tror att det till stor del handlar om ledarskap. Jag tycker det är superbra och rimligt med strikta regler om och när det behövs. Tidigare i min karriär satt jag till exempel i kundtjänst och det sa sig självt att det var viktigt att jag jobbade de arbetstider som kundtjänsten skulle bemannas. Men när chefen bara för sakens skull kräver att man sitter på kontoret och arbetar istället för hemma eller vägrar godkänna ens semester för att de hittat på att det en klämdag måste vara en sexioprocentig bemanning är jag mindre förstående. Som ni märker är jag även sjukt intolerant mot arbetsgivare som har svårt för småbarnsföräldrar. Och väldigt ofta är jag, likt min man, den som påpekar när arbetsgivaren inte är tillräckligt barnvänlig. Det gör mig nog inte superpopulär och är rätt jobbigt till och från, men om kanske är det här det jag kommer ägna mina sista år i arbetslivet åt - bara för att jag kan och har fått nog. 

Har du några roliga (eller mindre roliga) exempel på när din arbetsgivare överskridit dina gränser? Dela gärna med dig i så fall.