För den som inte följer mig på Twitter (och det är det ju typ inte en kotte som gör, så du är inte ensam om att inte göra det) så måste jag börja med att dela med mig av min enorma kärlek för Åsa Axelsson. Jag tycker hennes ekorrhjulbok är såväl roande som givande och dessutom känns den rätt unik i sitt slag. Detta kanske just för att den inte handlar om FIRE, 4%-regler och investeringstips, utan snarare om frugal living, att inte vara mainstream och att hitta alternativa lösningar. Nu lånade jag den på biblioteket som e-lån (aslång kö, annars gillar jag fysiska böcker bättre) men jag hade inte direkt blivit ledsen om jag hade betalat för den där boken. Den kanske till och med kommer läsas igen! Till följd av att den var så briljant har jag fått med mig flera saker av boken. Dagens ämne behandlas egentligen inte av Åsa så utförligt, men eftersom jag tänkt på det tidigare så tycker jag det är dags att prata om att snitta ned sina matkostnader.
Åsa som är lite mer badass än jag valde att tvinga i familjen gröt som lunch för att få måltider som kostar mindre än 22 kr per person. Jag gillar inte gröt så jag är inte beredd att gå så långt (typ maratonlångt för mig), men det finns ju så mycket annat att göra. Personligen gillar jag tanken på att göra några riktigt billiga rätter varje vecka för att istället kunna fixa riktigt god mat andra dagar. Gårdagens middag (misstänker att jag blir utskälld om jag har några dietister som läsare) bestod till exempel av pannkakor med sylt. Det blev en kostnad på 2,5 kr per portion och barnet åt faktiskt upp. Annat var det när jag serverade hen daal för 4 kr per portion eller en annan linsgryta som jag hittade någonstans på FEBs blogg. Här vet jag med mig att min familjs portionsstorlekar avviker från normalfamiljens, men även om någon äter dubbelt så mycket så kommer man ju rätt billigt undan.
Nyckeln till att få ner kostnaderna riktigt ordentligt verkar vara att ha en riktigt billig bas som linser, bönor, kikärtor eller att använda sig av mindre mängder kött. Kanske genom att späda ut köttfärsen med linser eller genom att välja rätter där väldigt lite kött behövs. I mitt fall är det ofta pastasåser där köttet närmast blir en krydda. En annan viktig del är att inte vara så strikt med recept. Våga skippa ingredienser och våga ersätta saker med annat. Det funkar oftast riktigt bra. Det ideala vore att hitta rejält intressanta rätter som dessutom är superbilliga. I mitt fall är väl rätterna (förutom pannkakorna som både jag och mini gillar) ofta en viss kompromiss rent smakmässigt. Jag föredrar köttfärssås utan linser och hade nog hellre ätit en god köttbit än daal. Men som Fru minimera konstaterat så är jag ju ingen kung och då måste man kanske inte äta sin favoriträtt sju dagar i veckan. I och med detta konstaterande så känns det rimligt att acceptera att dra ner sin snittkostnad rejält och därigenom också göra miljön en tjänst.
Här följer några recept:
Linsgryta med tomater (plocka bort allt du inte har hemma, i mitt fall halva receptet, men det gick bra ändå)
Daal (går lika bra med pulveringefära enligt mig)
Morsans Bönquesadillas (hur nu det stavas)
Vän av ordning vill säkert lägga till att man också kan äta billiga kötträtter. Och det stämmer ju. Min lokala Icabutik sålde till exempel falukorv för 15 kr (a 800 gram) förra veckan och det bäddar ju för en billig korvstroganoff eller dylikt. På samma sätt kan man ju handla kött till halva priset vid kort datum, eller billigare delar av köttet och även på så vis få ner snittkostnaden rejält. Möjligheterna är oändliga, även för oss som är lite kinkiga med ursprung och slaktdetalj.
Brukar du jobba på att få ned matkostnaderna genom att basen blir billiga rätter som drar ner snittkostnaden?
PS. Min familj har legat på i snitt tre tusen inklusive utemat de senaste månaderna. Utematen har då stått för ungefär en tusenlapp. Så det funkar.
tisdag 19 februari 2019
söndag 17 februari 2019
Att byta ekonomisk personlighet
Jag har funderat på det här inlägget länge. Så pass länge att jag var tvungen att googla mig själv för att se om jag redan skrivit om det och sedan förträngt det. Men det verkar jag inte ha gjort, åtminstone inte vad jag kan se. En sak som många av oss FIRE-strävare pratar om är ju att få andra att inse vilka möjligheter som finns med FIRE. Till följd av detta väljer vissa att skriva böcker och prata i morgonsoffor, andra bloggar om ämnet och vissa försöker övertala bästisen att ta med sig matlåda till jobbet. På olika sätt försöker olika personer att påverka andra till att agera på ett i deras tycke bättre sätt. Och det är ju ädelt på många sätt och vis. Men samtidigt finns det också en hel del personer som försöker påverka folk i deras närhet åt andra hållet. Och då menar jag inte främst Bianca Ingrosso eller andra c-kändisar som tjänar pengar genom att influera folk, utan snarare nya vänner, bekantskaper eller partners som påverkar folk till att förändras ekonomiskt.
Okej, bakgrundshistorien är min kompis R som jag känt i många år. Den personen som jag lärde känna var väldigt ekonomisk och jag brukade till och med ha henne som ekonomisk idol. Anledningen till det var att hon var vad jag skulle kalla "naturligt snål" och tänkte igenom såväl klädinköp som livsmedelsinköp noga. Hon konstaterade till exempel att kött var för dyrt och slutade helt sonika med det, eftersom det inte kändes värt det ekonomiskt. Det är få som kan se på mat så rationellt som hon gjorde och jag tyckte därför att hon var en riktig stjärna. Hon hade också en 50%-ig sparkvot utan någon som helst tanke på att sluta jobba och utan att hon kände att hon offrade något. Som hon själv beskrev det så "blev det bara så". Så småningom träffade hon dock en ny kille.
Hennes nya kille lever ett helt annat liv. Han oroar sig aldrig för pengar, bor på en fin adress och uppskattar fina restauranger. Detta trots extremt låga inkomster. Till följd av detta tar hans pengar slut regelbundet och min kompis (som egentligen är snål och principfast) "måste" till och från swisha honom pengar som hon varit skyldig honom för en gemensam present eller dylikt för att han råkat använda upp sina egna pengar helt. Jag upplever inte att han lever på henne, men hon som alltid haft en buffert på minst 100 k är ändå tillsammans med en kille vars pengar bara tar slut mitt i månaden och han måste då se till att få pengar från henne på en gång för att han står på en restaurang och inte kan betala sin nota annars. De är lite som dag och natt. Att vara lite olika kan kanske vara charmigt. Problemet som uppstått är dock att hon successivt blivit som han. När vi var på en kvarterskrog och notan kom skrattade hon för att allt var så billigt jämfört med vad hon och hennes kille var vana vid. Hon har också övergått till att inte ha någon sparkvot alls. På en resa till Stockholm släpade samma kille in henne på NK och hon gick hem med en märkeskappa för flera tusen lite spontant. Det kanske inte är så märkvärdigt för er Stockholmare därute, men för min kompis som övervägt varje inköp från H&M som om det vore ett äktenskap så är det en rätt brutal skillnad.
En kväll när hennes kille var bortrest så frågade jag henne hur det kändes att ha gått från ett liv i självvald enkelhet till att göra av med allt hon får in. Hon medgav att hon blivit överraskad över att hennes förhållande kostat så mycket pengar och att hon hoppades på att det skulle bli bättre. Men hur kan det bli bättre om man har fundamentalt olika uppfattningar om hur mycket pengar man kan bränna på olika middagar ute, hur mycket kläder får kosta och så vidare? Den där kvällen fick jag en känsla av att hon för en kort stund påmindes lite om hur mycket som har hänt under deras relativt korta förhållande. Detta till trots verkar hon inte alls ha ändrat sig, utan det är fortfarande frekventa utemiddagar, fina kläder och planer på att flytta till Stockholms innerstad som gäller.
Anledningen till att jag bryr mig över vad någon annan gör är att jag i grund och botten känner att jag saknar min kompis. Jag känner det lite som att jag har förlorat en vän och bundsförvant och vi har inte alls lika lätt att umgås längre. Vi är ofta är oense om hur mycket pengar våra träffar får kosta och vi har inte längre samma förståelse för varandra rent personlighetsmässigt. Jag tycker det här är spännande för jag har sett det som att man inte så lätt ändrar sin ekonomiska personlighet. Jag trodde, delvis baserat på Lyxfällan ska medges, att det näst intill är omöjligt att förändras ekonomiskt i någon större omfattning. Att ekonomiskt beteende nästan alltid kommer från uppfostran och att man är lite fast med det, precis som många lär sig matvanor och träningsvanor hemifrån.
Vad tror ni? Är det lätt att byta ekonomisk personlighet och hur får man någon att gå tillbaka till att bli "sig själv"?
Okej, bakgrundshistorien är min kompis R som jag känt i många år. Den personen som jag lärde känna var väldigt ekonomisk och jag brukade till och med ha henne som ekonomisk idol. Anledningen till det var att hon var vad jag skulle kalla "naturligt snål" och tänkte igenom såväl klädinköp som livsmedelsinköp noga. Hon konstaterade till exempel att kött var för dyrt och slutade helt sonika med det, eftersom det inte kändes värt det ekonomiskt. Det är få som kan se på mat så rationellt som hon gjorde och jag tyckte därför att hon var en riktig stjärna. Hon hade också en 50%-ig sparkvot utan någon som helst tanke på att sluta jobba och utan att hon kände att hon offrade något. Som hon själv beskrev det så "blev det bara så". Så småningom träffade hon dock en ny kille.
Hennes nya kille lever ett helt annat liv. Han oroar sig aldrig för pengar, bor på en fin adress och uppskattar fina restauranger. Detta trots extremt låga inkomster. Till följd av detta tar hans pengar slut regelbundet och min kompis (som egentligen är snål och principfast) "måste" till och från swisha honom pengar som hon varit skyldig honom för en gemensam present eller dylikt för att han råkat använda upp sina egna pengar helt. Jag upplever inte att han lever på henne, men hon som alltid haft en buffert på minst 100 k är ändå tillsammans med en kille vars pengar bara tar slut mitt i månaden och han måste då se till att få pengar från henne på en gång för att han står på en restaurang och inte kan betala sin nota annars. De är lite som dag och natt. Att vara lite olika kan kanske vara charmigt. Problemet som uppstått är dock att hon successivt blivit som han. När vi var på en kvarterskrog och notan kom skrattade hon för att allt var så billigt jämfört med vad hon och hennes kille var vana vid. Hon har också övergått till att inte ha någon sparkvot alls. På en resa till Stockholm släpade samma kille in henne på NK och hon gick hem med en märkeskappa för flera tusen lite spontant. Det kanske inte är så märkvärdigt för er Stockholmare därute, men för min kompis som övervägt varje inköp från H&M som om det vore ett äktenskap så är det en rätt brutal skillnad.
En kväll när hennes kille var bortrest så frågade jag henne hur det kändes att ha gått från ett liv i självvald enkelhet till att göra av med allt hon får in. Hon medgav att hon blivit överraskad över att hennes förhållande kostat så mycket pengar och att hon hoppades på att det skulle bli bättre. Men hur kan det bli bättre om man har fundamentalt olika uppfattningar om hur mycket pengar man kan bränna på olika middagar ute, hur mycket kläder får kosta och så vidare? Den där kvällen fick jag en känsla av att hon för en kort stund påmindes lite om hur mycket som har hänt under deras relativt korta förhållande. Detta till trots verkar hon inte alls ha ändrat sig, utan det är fortfarande frekventa utemiddagar, fina kläder och planer på att flytta till Stockholms innerstad som gäller.
Anledningen till att jag bryr mig över vad någon annan gör är att jag i grund och botten känner att jag saknar min kompis. Jag känner det lite som att jag har förlorat en vän och bundsförvant och vi har inte alls lika lätt att umgås längre. Vi är ofta är oense om hur mycket pengar våra träffar får kosta och vi har inte längre samma förståelse för varandra rent personlighetsmässigt. Jag tycker det här är spännande för jag har sett det som att man inte så lätt ändrar sin ekonomiska personlighet. Jag trodde, delvis baserat på Lyxfällan ska medges, att det näst intill är omöjligt att förändras ekonomiskt i någon större omfattning. Att ekonomiskt beteende nästan alltid kommer från uppfostran och att man är lite fast med det, precis som många lär sig matvanor och träningsvanor hemifrån.
Vad tror ni? Är det lätt att byta ekonomisk personlighet och hur får man någon att gå tillbaka till att bli "sig själv"?
söndag 10 februari 2019
Våga fixa fredagspizzan själv!
För många därute är pizza en sån där sak som man bara inte får för sig att göra själv. Barnfamiljen kanske provar ett sånt där pizzakit när den vill vara lite ekonomisk, men det finns inte någon (tror jag iaf) som på allvar tycker att en familjepizza från pizzakit är någon lyxig måltid. Jag har därför ganska envist fortsatt handla pizza från kvarterskrogen och nu och då även handlat en lyxigare variant på en lokal italiensk restaurang. I och med att min unge ännu inte blivit så stor i maten har familjen klarat sig på två pizzor och ibland till och med på en eftersom min man nöjer sig med rester efter mig och barnet. Men som vi kan se på Lyxfällan kostar ändå pizza rätt mycket. Min enkla svampvariant brukar kosta 72 kr och om man skulle få för sig att vilja ha en köttbit på runt 100 kr. I min familj är vi lite speciella och räknar med utemat/café i matbudgeten, det vill säga, vid månadsavstämningen så hamnar dessa köp under kategorin mat. Jag gillar den strategin av olika anledningar så det lär vi fortsätta med, men det som är störande är att runt 20-25% av vår matkostnad alltid kommer från dessa restauranger och caféer. Det var rätt länge sedan som jag började störa mig på detta och jag och min man kom då på att en relativt stor kostnad för oss varit den där fredagspizzan.
Att pizzan blivit en kostsam historia stör mig särskilt mycket, eftersom jag för länge sedan lärde mig att det är den maträtt restauranger har störst marginaler på (tack vare programmet Kniven mot strupen). Min man kom därför på redan under sin föräldraledighet att vi borde kunna göra en godtagbar variant själva. Efter rätt mycket experimenterande med olika sorters surdegar, mjölsorter och så vidare har vi landat i att det är löjligt enkelt att lyckas med pizzadeg. Det visade sig duga bra med enbart följande ingredienser:
10 gram jäst
10 gram salt
3, 25 dl kallt vatten
500 gram vetemjöl special (har vi nästan aldrig hemma, men funkar bra med vanligt vetemjöl)
Det visade sig att hemligheten var att kalljäsa degen över natten minst, men gärna ännu längre. Den håller sig flera dagar i kylen. Nu skriver jag inte så mycket om hur man gör, men det är enkel vetedeg så behandla den ungefär som när du gör kanelbullar. Vi har en hushållsassistent. Enligt min syster gör det att degarna blir bättre, men jag tycker främst att den bidrar till att jag bakar mer själv än förr.
Såhär kan det se ut. Om jag har kavlat ut degen blir de inte sådär runda (min man borde däremot överväga att bli pizzabagare på riktigt), men goda ändå. Det bästa är att jag vågat börja ersätta den där slentrianpizzan med vännerna/systern/mamma med min egna version. Min mamma (som annars inte är så där moderligt uppmuntrande ska tilläggas) blev helt såld och tycker nu att vi kan ersätta alla våra pizzaköp med min hemlagade variant. Vi brukar göra sås på antingen krossade tomater (med olivolja och pizzakryddor) eller på tomatpuré och vatten (också med lite olja och pizzakryddor). Vad gäller ost så grundar vi med billig ost (denna gång Eldorado Gouda för 39 kr/kg) och toppar med någon finare mozzarella. Min personliga favorit är Galbanis stora förpackning. Den finns dock inte på Willys så då brukar det bli vad som nu råkar vara på kort datum eller extrapris. Till sist är det bara att slänga in pizzan i ugnen (helst på baksten, men vi har tappat bort vår) på 250-300 grader. Desto varmare, desto bättre tycker jag.
Vad blir besparingen? Minst 60 kr per pizza. Tar man det för en genomsnittsfamilj som köper fyra pizzor åt gången och äter pizza en gång i veckan så pratar vi plötsligt om 12 480 kr per år i ren besparing. Om man är mer hälsosam och bara äter varannan vecka blir det istället 6 240 kr (för den som inte är så bra på huvudräkning). Det känns som Lyxfällan borde satsa på att tipsa om en bra pizzadeg istället för kuvert med kontanter. Eller vad tror ni?
Har ni lärt er laga något själva som ni förr betalade alldeles för mycket pengar för?
PS. Pizza är också bra för att alla olika smakpreferenser kan tillgodoses utan någon kompromiss. Jag kan få äta vegetariskt, ungen kan få sig lite skinka (senast julskinka) och mannen vilka rester han nu hittar i kylen. Pizza är den moderna versionen av pyttipanna.
Att pizzan blivit en kostsam historia stör mig särskilt mycket, eftersom jag för länge sedan lärde mig att det är den maträtt restauranger har störst marginaler på (tack vare programmet Kniven mot strupen). Min man kom därför på redan under sin föräldraledighet att vi borde kunna göra en godtagbar variant själva. Efter rätt mycket experimenterande med olika sorters surdegar, mjölsorter och så vidare har vi landat i att det är löjligt enkelt att lyckas med pizzadeg. Det visade sig duga bra med enbart följande ingredienser:
10 gram jäst
10 gram salt
3, 25 dl kallt vatten
500 gram vetemjöl special (har vi nästan aldrig hemma, men funkar bra med vanligt vetemjöl)
Det visade sig att hemligheten var att kalljäsa degen över natten minst, men gärna ännu längre. Den håller sig flera dagar i kylen. Nu skriver jag inte så mycket om hur man gör, men det är enkel vetedeg så behandla den ungefär som när du gör kanelbullar. Vi har en hushållsassistent. Enligt min syster gör det att degarna blir bättre, men jag tycker främst att den bidrar till att jag bakar mer själv än förr.
Såhär kan det se ut. Om jag har kavlat ut degen blir de inte sådär runda (min man borde däremot överväga att bli pizzabagare på riktigt), men goda ändå. Det bästa är att jag vågat börja ersätta den där slentrianpizzan med vännerna/systern/mamma med min egna version. Min mamma (som annars inte är så där moderligt uppmuntrande ska tilläggas) blev helt såld och tycker nu att vi kan ersätta alla våra pizzaköp med min hemlagade variant. Vi brukar göra sås på antingen krossade tomater (med olivolja och pizzakryddor) eller på tomatpuré och vatten (också med lite olja och pizzakryddor). Vad gäller ost så grundar vi med billig ost (denna gång Eldorado Gouda för 39 kr/kg) och toppar med någon finare mozzarella. Min personliga favorit är Galbanis stora förpackning. Den finns dock inte på Willys så då brukar det bli vad som nu råkar vara på kort datum eller extrapris. Till sist är det bara att slänga in pizzan i ugnen (helst på baksten, men vi har tappat bort vår) på 250-300 grader. Desto varmare, desto bättre tycker jag.
Vad blir besparingen? Minst 60 kr per pizza. Tar man det för en genomsnittsfamilj som köper fyra pizzor åt gången och äter pizza en gång i veckan så pratar vi plötsligt om 12 480 kr per år i ren besparing. Om man är mer hälsosam och bara äter varannan vecka blir det istället 6 240 kr (för den som inte är så bra på huvudräkning). Det känns som Lyxfällan borde satsa på att tipsa om en bra pizzadeg istället för kuvert med kontanter. Eller vad tror ni?
Har ni lärt er laga något själva som ni förr betalade alldeles för mycket pengar för?
PS. Pizza är också bra för att alla olika smakpreferenser kan tillgodoses utan någon kompromiss. Jag kan få äta vegetariskt, ungen kan få sig lite skinka (senast julskinka) och mannen vilka rester han nu hittar i kylen. Pizza är den moderna versionen av pyttipanna.
onsdag 6 februari 2019
Är det här deltidsfällan?
Efter att ha talat så gott om deltidsarbete (åtminstone innan jag började arbeta deltid) är det säkert en del av er som undrar huruvida det är så härligt som jag fick det att framstå. Trots min rubriksättning har inlägget mycket lite (eller inget alls) att göra med hur min löneutveckling påverkas (det kommer nog när jag har lönesamtal nästa gång) eller min tjänstepension. Ni får istället hålla tillgodo med några halvsmarta reflektioner.
För det första så verkar det som att chefer inte förstår att arbetsmängden måste minska när man går ner i tid. På något vis så tycks min chef räkna min arbetsbelastning som om jag vore heltidsarbetande. I princip varje dag måste jag påminna hen om (när jag får höra att jag har minst att göra) att det beror på att jag jobbar väldigt mycket mindre än mina kollegor. Hen verkar alltid lika överraskad när jag räknar om min arbetsbörda till heltidsmått och det visar sig att jag de facto har mest att göra. Tyvärr verkar vi genomgå någon slags måndag hela veckan i och med att samma diskussion upprepar sig minst tre gånger varje vecka och jag har därför insett att det nog är läge att sluta tjata, för min chef lär sig inte räkna mer bara för att jag bistår med den faktiska matematiken.
För det andra så visade det sig att min unge hellre är på förskolan än med mig. Den här insikten kom ganska så på direkten i och med att mina hämtningar började ta mellan 30 och 90 minuter varje jäkla dag. Kanske borde jag ha fått med mig förskolekompisarnas föräldrar i det här projektet också? På så vis hade det sannolikt gått lättare att få hem den otacksamma skitungen som säkerligen inte tycker förskolan är så kul utan hens kompisar (partners in crime snarare).
Det tredje problemet kom jag att tänka på när jag läste kommentarsfältet hos FEB (där någon beskrev sina ungar som "skitjobbiga" och som några man inte gärna umgås med mer än kortare stunder i stöten). Nämligen att jag inte är så säker på att jag mår så bra av att umgås så här mycket med mitt barn. Om man bortser från de helvetiska förskolehämtningarna som gör ungen avigt inställd till mig innan vi ens kommit hem, så är jag dessutom ledig med ungen på helger och vissa vardagar i veckan. Jag tyckte det var skoj till en början (och det är det ju till viss del fortfarande egentligen), men fy fasiken vad jobbigt det är också. Det får mig nästan att sakna excel, APT och annan skit som jag flytt som pesten. Det krävs aktiviteter för att hålla skitungen nöjd och dessutom så riskerar minska snedsteg att leda till utbrott och surande i flera timmar. Jag har nog aldrig känt mig som en sån dålig mamma som jag börjat göra sedan jag börjat jobba deltid. Det blir så påtagligt att jag faktiskt rätt så ofta gör mitt barn mer argt än glatt. För att inte tala om att det faktiskt är mer uttröttande att ta hand om ett barn än att sitta på ett kontor.
Sen så har vi det här med maten. Eftersom jag numera har mer tid hemma och känner mig sådär präktig har jag som bekant börjat laga mer från grunden. Det är inte det minsta uppskattat. Jag envisas för att det är billigare (och jag känner att pengar spelar roll på ett helt annat sätt nu), men vi vet allihopa att min unge vore lyckligare om jag jobbade heltid och köpte korv, färdiga köttbullar och kokade makaroner (serverat med ketchup) var och varannan dag.
Avslutningsvis så har vi det här med ekonomin. Jag har det trots allt väldigt mycket sämre ställt än förr. Jag är inte ledsen över att laga mer mat och ha lägre matkostnader (för det har vi), men jag tycker det är tråkigt att förlora ett antal tusen i månaden samtidigt som alla ovanstående besvär finns. Det visade sig inte alls vara guld och gröna skogar, utan jag våldför mig i princip på mitt barn (enligt hen) genom att gå ner i tid och pengar för hens skull. Det här var inget som jag hört FFF skriva om eller MMM. För dem verkar tid med barnen vara mysigt. Jag känner mig nästan tröttare än förr och mindre uppskattad som mamma. Det var inte riktigt det jag var ute efter.
Är det dags att ge upp det här med deltid? Har ni någon visdom att dela med er av?
PS. Det finns så klart fördelar också. Jag kan storhandla en vardag i veckan (blir dock inte av varannan gång på grund av att min lilla älskling inte vill lämna lägenheten), kan laga och baka mer vilket är gott och billigt, samt kan träffa andra personer som råkar vara lediga (morföräldrar och kompisar) mer än förr.
För det första så verkar det som att chefer inte förstår att arbetsmängden måste minska när man går ner i tid. På något vis så tycks min chef räkna min arbetsbelastning som om jag vore heltidsarbetande. I princip varje dag måste jag påminna hen om (när jag får höra att jag har minst att göra) att det beror på att jag jobbar väldigt mycket mindre än mina kollegor. Hen verkar alltid lika överraskad när jag räknar om min arbetsbörda till heltidsmått och det visar sig att jag de facto har mest att göra. Tyvärr verkar vi genomgå någon slags måndag hela veckan i och med att samma diskussion upprepar sig minst tre gånger varje vecka och jag har därför insett att det nog är läge att sluta tjata, för min chef lär sig inte räkna mer bara för att jag bistår med den faktiska matematiken.
För det andra så visade det sig att min unge hellre är på förskolan än med mig. Den här insikten kom ganska så på direkten i och med att mina hämtningar började ta mellan 30 och 90 minuter varje jäkla dag. Kanske borde jag ha fått med mig förskolekompisarnas föräldrar i det här projektet också? På så vis hade det sannolikt gått lättare att få hem den otacksamma skitungen som säkerligen inte tycker förskolan är så kul utan hens kompisar (partners in crime snarare).
Det tredje problemet kom jag att tänka på när jag läste kommentarsfältet hos FEB (där någon beskrev sina ungar som "skitjobbiga" och som några man inte gärna umgås med mer än kortare stunder i stöten). Nämligen att jag inte är så säker på att jag mår så bra av att umgås så här mycket med mitt barn. Om man bortser från de helvetiska förskolehämtningarna som gör ungen avigt inställd till mig innan vi ens kommit hem, så är jag dessutom ledig med ungen på helger och vissa vardagar i veckan. Jag tyckte det var skoj till en början (och det är det ju till viss del fortfarande egentligen), men fy fasiken vad jobbigt det är också. Det får mig nästan att sakna excel, APT och annan skit som jag flytt som pesten. Det krävs aktiviteter för att hålla skitungen nöjd och dessutom så riskerar minska snedsteg att leda till utbrott och surande i flera timmar. Jag har nog aldrig känt mig som en sån dålig mamma som jag börjat göra sedan jag börjat jobba deltid. Det blir så påtagligt att jag faktiskt rätt så ofta gör mitt barn mer argt än glatt. För att inte tala om att det faktiskt är mer uttröttande att ta hand om ett barn än att sitta på ett kontor.
Sen så har vi det här med maten. Eftersom jag numera har mer tid hemma och känner mig sådär präktig har jag som bekant börjat laga mer från grunden. Det är inte det minsta uppskattat. Jag envisas för att det är billigare (och jag känner att pengar spelar roll på ett helt annat sätt nu), men vi vet allihopa att min unge vore lyckligare om jag jobbade heltid och köpte korv, färdiga köttbullar och kokade makaroner (serverat med ketchup) var och varannan dag.
Avslutningsvis så har vi det här med ekonomin. Jag har det trots allt väldigt mycket sämre ställt än förr. Jag är inte ledsen över att laga mer mat och ha lägre matkostnader (för det har vi), men jag tycker det är tråkigt att förlora ett antal tusen i månaden samtidigt som alla ovanstående besvär finns. Det visade sig inte alls vara guld och gröna skogar, utan jag våldför mig i princip på mitt barn (enligt hen) genom att gå ner i tid och pengar för hens skull. Det här var inget som jag hört FFF skriva om eller MMM. För dem verkar tid med barnen vara mysigt. Jag känner mig nästan tröttare än förr och mindre uppskattad som mamma. Det var inte riktigt det jag var ute efter.
Är det dags att ge upp det här med deltid? Har ni någon visdom att dela med er av?
PS. Det finns så klart fördelar också. Jag kan storhandla en vardag i veckan (blir dock inte av varannan gång på grund av att min lilla älskling inte vill lämna lägenheten), kan laga och baka mer vilket är gott och billigt, samt kan träffa andra personer som råkar vara lediga (morföräldrar och kompisar) mer än förr.
lördag 2 februari 2019
Varför är Familjen Fri så avskyvärda?
Inledningsvis vill jag börja med att tipsa er alla som har Netflix (själv är mitt konto inaktivt just nu, men det funkar bra ändå) att lämna inköpsförslag på Playing with FIRE documentary av Scott Rieckens. Instruktion utan bilder (för tom jag klarade mig med texten och jag är halvt tekniskt invalid) finns i botten av detta inlägg. Jag har själv gjort det, dock inte idag eftersom jag är så vansinnigt upptagen under dagen för en gångs skull. Just do it. Åter till dagens ämne. En massa bloggare har skrivit om Familjen Fris bok Ut ur ekorrhjulet och koncensus verkar vara att den är läsvärd. Jag själv har inte läst den ännu, kanske beror det på att jag inte fått den i förtid av författarna (eller har alla speedköpt den och sedan läst den blixtsnabbt?), men jag planerar definitivt att läsa den så småningom. Eftersom jag inte har läst den så är det här inlägget ingen bokrecension, men vad jag förundras över varje gång någon får lite uppmärksamhet i media för sin FIRE-strävan är all skit de får ta.
Familjen Lindberg är van vid det här och har varit med om det tidigare, tex när de talade ut i kvällstidningarna om sin livsstil. Denna gång upplever jag dock att deras budskap fått större spridning och det talas till och med om dem i lunchrummet där jag jobbar. Till följd av detta verkar en stor del av befolkningen snarare ha blivit provocerad än inspirerad och tydligen är deras handlingar och livsbeslut avskyvärda för att:
1) Vem ska ta hand om saker och ting i samhället? Vem ska undervisa barn och sälja mat på Ica? På a) svarar jag "Den som faktiskt vill göra det fast den inte måste" och på b) "Allra helst en robot eller dylikt som är billig i drift och som inte sliter ut folk."
2) Vem ska betala in skatt till VÄLFÄRDEN? (Valrörelsens mest uttjatade ord för övrigt. Verkar mest ha resulterat i varsel av myndighetspersonal och inte till så värst mycket mer välfärd vad jag kan se) Sannolikt kommer de som vill jobba och betala skatt göra det och min förhoppning är att de flesta hittar en meningsfull sysselsättning (sannolikt som ofta genererar lön) som gör dem lyckliga. Vissa kanske skriver böcker, medan andra granskar deklarationer eller opererar bort tumörer. Troligen slutar folk inte bara jobba helt och hållet för att de sparat nog pengar till att kunna göra det om det är det de önskar.
3) De köper billig mat och billiga kläder! Vem betalar egentligen för det? (Inte så insatt i om det är sant, men någon i något forum hävdade bestämt det iaf) Jo, det är väl sant att billig mat och billiga kläder ofta kommer med en annan sorts kostnad. Det kan vara förstörda vattendrag i Bangladesh, övergödning i Östersjön eller konkurshotade gårdar på den svenska landsbygden. Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag personligen inte är jättepositivt inställd till att alltid fokusera på billigast möjliga produkt. Detta till trots så är väl knappast Familjen Fri några särskilt stora miljöbovar för det? Troligen köper snitt-FIRE-familjen betydligt mindre skit än alla de som arbetar heltid och ägnar helgerna åt lite förströelse i det lokala varuhuset? Dessutom tror jag inte generellt att sparsamma familjer nödvändigtvis måste inhandla allt på Lidl. Jag personligen är ett stort fan av REKO-ringar, gårdsbutiker och har i princip helt övergett egna märkesvaror av etiska skäl. Utifrån kritiken på Aktiepappas inlägg om kött misstänker jag att de flesta andra därute (även ekonomi-intresserade) har vissa krav på den mat de köper. Det innebär inte att jag tror att Familjen Fri är några särskilda helgon vad gäller konsumtion, men jag har väldigt svårt att se att de på något vis är sämre än de allra flesta andra därute. Kanske kan den sparsamma familjen köpa svenskt eller ekologiskt kött, men äta det hälften så ofta? Kanske inhandlas fairtrade-bananer, men bara en gång i veckan? Kanske köps kläder, men bara begagnade? Just vad gäller kläder vet jag dessutom med säkerhet att de är ett föredöme.
4) De tror att de är sparsamma, men lever i själva verket på 20 000 kr i månaden! Hur kan de inte fatta att det är mycket pengar för många familjer därute? Vilken värld lever de i? Personligen tycker jag att det här argumentet är svårast att bemöta. För vad som är mycket eller lite för en familj är inte alltid helt lätt att svara på. Likaså inte vad som är drägligt för en viss familj. Jag har alltid tyckt att deras årsbudget på 240 k låter helt rimlig och vi skulle i vår familj inte ha några större problem att leva på det. Faktum är att vi utan problem levt under det under de 1,5 år som vi varit föräldralediga på heltid. För oss vore deras budget dock inte "jättemycket pengar" heller och eftersom någon kritiskt spridit budskapet att familjen Fri lever på en annan planet ekonomiskt så misstänker jag att det finns trebarnsfamiljer i Sverige som lever på väldigt mycket mindre än så. Jag vet inte hur det är möjligt i och med att bostadsbidrag finns för föräldrar med låga inkomster och barnbidrag för alla föräldrar. Men kanske är det en stor grupp som lever på ännu mindre än så. Jag vet inte. Oavsett så tycker jag att man måste vara medveten om att deras livsstil inte är för alla och att de aldrig heller påstått att den är det. Sannolikt finns det människor som har det riktigt tufft och tycker att det vore otänkbart att ha råd att bo i hus eller skaffa tre barn, eftersom det är så dyrt. Men samtidigt så kan en annan (typ jag) bli provocerad av att någon annan undrar hur de ska klara sig på bara 5000 kr i klädbudget varje månad. Slutsatsen blir därför att absolut alla kan hitta någon som har det mycket bättre än en själv och att andras livsval och situation kan provocera. För mig är det dock inget vettigt argument för att hata en familj som skriver en bok om att hänga med sina barn och njuta av livet istället för att färdas i kostym till jobbet i en metallburk 5 mil bort varje dag. Live and Let Live.
Som ni kanske nu förstår så tycker inte jag alls att Familjen Fri är avskyvärd. Jag eller någon som tittar på Nyhetsmorgon kan säkerligen ha åsikter om deras val av mjölk, kläder eller yrkesväg, men det betyder inte att jag tycker att det är rimligt att de ska mötas av så här mycket kritik varje gång de pratar öppet om deras livsval. Tänk om jag behövde stå till svars lika mycket för att jag väljer att köpa byxor på H&M, inte köper ekologisk mjölk, konsumerar kött eller vad det nu är? På något vis är det visst så att bara för att folk vet att de valt att sluta jobba och har ett visst kapital på börsen så förtjänar de att granskas, kritiseras och att behöva rättfärdiga allt de gör och uttalar. Jag tycker det är orättvist.
Är du orolig för att the FIRE is spreading?
Gå till Netflix "Hjälpcenter", "Föreslå TV-serier eller filmer". Ange "Playing with FIRE documentary (Scott Rieckens)"+skicka. Gör det idag, häftigt va? Tack till FEB för instruktion!
PS. Vill du ha en bättre instruktion så innehåller hennes blogg säkerligen också bilder.
Familjen Lindberg är van vid det här och har varit med om det tidigare, tex när de talade ut i kvällstidningarna om sin livsstil. Denna gång upplever jag dock att deras budskap fått större spridning och det talas till och med om dem i lunchrummet där jag jobbar. Till följd av detta verkar en stor del av befolkningen snarare ha blivit provocerad än inspirerad och tydligen är deras handlingar och livsbeslut avskyvärda för att:
1) Vem ska ta hand om saker och ting i samhället? Vem ska undervisa barn och sälja mat på Ica? På a) svarar jag "Den som faktiskt vill göra det fast den inte måste" och på b) "Allra helst en robot eller dylikt som är billig i drift och som inte sliter ut folk."
2) Vem ska betala in skatt till VÄLFÄRDEN? (Valrörelsens mest uttjatade ord för övrigt. Verkar mest ha resulterat i varsel av myndighetspersonal och inte till så värst mycket mer välfärd vad jag kan se) Sannolikt kommer de som vill jobba och betala skatt göra det och min förhoppning är att de flesta hittar en meningsfull sysselsättning (sannolikt som ofta genererar lön) som gör dem lyckliga. Vissa kanske skriver böcker, medan andra granskar deklarationer eller opererar bort tumörer. Troligen slutar folk inte bara jobba helt och hållet för att de sparat nog pengar till att kunna göra det om det är det de önskar.
3) De köper billig mat och billiga kläder! Vem betalar egentligen för det? (Inte så insatt i om det är sant, men någon i något forum hävdade bestämt det iaf) Jo, det är väl sant att billig mat och billiga kläder ofta kommer med en annan sorts kostnad. Det kan vara förstörda vattendrag i Bangladesh, övergödning i Östersjön eller konkurshotade gårdar på den svenska landsbygden. Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag personligen inte är jättepositivt inställd till att alltid fokusera på billigast möjliga produkt. Detta till trots så är väl knappast Familjen Fri några särskilt stora miljöbovar för det? Troligen köper snitt-FIRE-familjen betydligt mindre skit än alla de som arbetar heltid och ägnar helgerna åt lite förströelse i det lokala varuhuset? Dessutom tror jag inte generellt att sparsamma familjer nödvändigtvis måste inhandla allt på Lidl. Jag personligen är ett stort fan av REKO-ringar, gårdsbutiker och har i princip helt övergett egna märkesvaror av etiska skäl. Utifrån kritiken på Aktiepappas inlägg om kött misstänker jag att de flesta andra därute (även ekonomi-intresserade) har vissa krav på den mat de köper. Det innebär inte att jag tror att Familjen Fri är några särskilda helgon vad gäller konsumtion, men jag har väldigt svårt att se att de på något vis är sämre än de allra flesta andra därute. Kanske kan den sparsamma familjen köpa svenskt eller ekologiskt kött, men äta det hälften så ofta? Kanske inhandlas fairtrade-bananer, men bara en gång i veckan? Kanske köps kläder, men bara begagnade? Just vad gäller kläder vet jag dessutom med säkerhet att de är ett föredöme.
4) De tror att de är sparsamma, men lever i själva verket på 20 000 kr i månaden! Hur kan de inte fatta att det är mycket pengar för många familjer därute? Vilken värld lever de i? Personligen tycker jag att det här argumentet är svårast att bemöta. För vad som är mycket eller lite för en familj är inte alltid helt lätt att svara på. Likaså inte vad som är drägligt för en viss familj. Jag har alltid tyckt att deras årsbudget på 240 k låter helt rimlig och vi skulle i vår familj inte ha några större problem att leva på det. Faktum är att vi utan problem levt under det under de 1,5 år som vi varit föräldralediga på heltid. För oss vore deras budget dock inte "jättemycket pengar" heller och eftersom någon kritiskt spridit budskapet att familjen Fri lever på en annan planet ekonomiskt så misstänker jag att det finns trebarnsfamiljer i Sverige som lever på väldigt mycket mindre än så. Jag vet inte hur det är möjligt i och med att bostadsbidrag finns för föräldrar med låga inkomster och barnbidrag för alla föräldrar. Men kanske är det en stor grupp som lever på ännu mindre än så. Jag vet inte. Oavsett så tycker jag att man måste vara medveten om att deras livsstil inte är för alla och att de aldrig heller påstått att den är det. Sannolikt finns det människor som har det riktigt tufft och tycker att det vore otänkbart att ha råd att bo i hus eller skaffa tre barn, eftersom det är så dyrt. Men samtidigt så kan en annan (typ jag) bli provocerad av att någon annan undrar hur de ska klara sig på bara 5000 kr i klädbudget varje månad. Slutsatsen blir därför att absolut alla kan hitta någon som har det mycket bättre än en själv och att andras livsval och situation kan provocera. För mig är det dock inget vettigt argument för att hata en familj som skriver en bok om att hänga med sina barn och njuta av livet istället för att färdas i kostym till jobbet i en metallburk 5 mil bort varje dag. Live and Let Live.
Som ni kanske nu förstår så tycker inte jag alls att Familjen Fri är avskyvärd. Jag eller någon som tittar på Nyhetsmorgon kan säkerligen ha åsikter om deras val av mjölk, kläder eller yrkesväg, men det betyder inte att jag tycker att det är rimligt att de ska mötas av så här mycket kritik varje gång de pratar öppet om deras livsval. Tänk om jag behövde stå till svars lika mycket för att jag väljer att köpa byxor på H&M, inte köper ekologisk mjölk, konsumerar kött eller vad det nu är? På något vis är det visst så att bara för att folk vet att de valt att sluta jobba och har ett visst kapital på börsen så förtjänar de att granskas, kritiseras och att behöva rättfärdiga allt de gör och uttalar. Jag tycker det är orättvist.
Är du orolig för att the FIRE is spreading?
Gå till Netflix "Hjälpcenter", "Föreslå TV-serier eller filmer". Ange "Playing with FIRE documentary (Scott Rieckens)"+skicka. Gör det idag, häftigt va? Tack till FEB för instruktion!
PS. Vill du ha en bättre instruktion så innehåller hennes blogg säkerligen också bilder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)