För några veckor sedan fick jag för mig att det nu blivit dags för oss att köpa hus. Jag fick någon slags allmän känsla av att vara rätt så rik och tyckte för mig själv att det nu jäklar är dags för mig att ta tag i husdrömmen. För ovanlighetens skull fick jag med mig min man i övertygelsen och det var faktiskt riktigt nära att vi köpte ett hus som kostade mer än vi har investerat på börsen just nu, det vill säga väldigt mycket. Vi vann inte den budgivningen och tur var väl kanske det för nu har jag återigen börjat fundera på om vi varit helt fel ute som velat lägga en massa miljoner på ett hus.
Det finns mycket som talar för ett husköp, tycker jag. Det är framför allt det enda jag upplever att jag "offrat" för att ha den sparkvot som jag haft under det senaste decenniumet. Dessutom börjar vårt äldsta barn bli stort och om vi ska ha någon som helst användning av trädgårdens fördelar med gungställningar, lekstugor och studsmattor så bör det vara nu och inte om 10 år. Vårt nuvarande boende är i en bostadsrättsförening och det är en boendeform som jag inte uppskattar alls, vilket tydligt talar emot att bo kvar. Detta eftersom jag hellre gör saker själv än dividerar med grannar om huruvida något är nödvändigt och dessutom föredrar att själv vara ansvarig för mina skulder framför att dela dem med folk som bara tänker kortsiktigt och vill säkerställa att de har lägsta möjliga avgift här och nu.
Men ni känner ju mig. Jag kan ju inte bara bestämma mig för något och köra, utan jag måste alltid vela om något. Så nu när jag i princip bestämt mig för att köpa hus så är jag istället osäker på var någonstans det huset ska vara. Jag har ju så klart tänkt att folk som flyttar till billigare hus på nya orter är svinsmarta, men ändå aldrig själv varit så värst sugen på att flytta alltför långt. Vi bor i vår stads dyraste område och att bara flytta 5 km skulle göra stor skillnad prismässigt och om vi är öppna för flytt ännu längre så kan vi gå ner ytterligare. Som ni säkerligen redan vet är det också möjligt att gå ner i pris om vi skulle känna för att renovera en massa efter tillträdet, men då pratar vi om att byta tak, uppvärmningssystem, bygga ut och renovera badrum från 70-talet. Något som jag känner mig väldigt osugen på och framför allt tror skulle påverka familjens mående för mycket. Så istället tänker jag mig att vi har följande alternativ:
1) Bita i det sura äpplet och betala 6-7 miljoner för att Mini ska slippa byta skola och barnen umgängeskrets. Det kräver sannolikt ingen total slakt av portföljen, men självklart finns en alternativkostnad av att lägga mer på boendet.
2) Flytta en bit bort och komma ner till kanske 5 miljoner eller eventuellt lägga 6 miljoner med den stora fördelen att få ett nyare hus i riktigt bra skick. Här kan barnen också gå kvar i nuvarande skola och förskola, men inför den lillas skolval blir det sannolikt en annan skola som är aktuell. Beroende på vilken stadsdel det blir kan det öka kostnaderna för pendling, eftersom vi nu cyklar och går överallt, men kanske inte kan det framöver.
3) Flytta till en helt annan del av stan och lägga 4-5 miljoner, med nackdelarna att barnen måste byta skola och förskola, samt får större närhet till socioekonomiskt utsatta områden och allt som det medföljer. Dock med den uppenbara fördelen att vi spenderar mindre pengar.
4) Flytta ännu längre bort till ett boende som kostar väldigt mycket mindre, men som är i en annan stad/ort. Vi pratar mellan 2-4 miljoner och behov av ny bil, men kanske helt utan behov av bolån.
5) Flytta ut på landet. Köpa en mindre gård, där vi blir väldigt bilberoende, men sannolikt inte måste betala mer än 3 miljoner och dessutom kan odla i större skala och kanske även ha en del djur. Låter idylliskt, men är kanske inte lika idylliskt i verkligheten. På sistone har jag lockats allt mer av detta, men har nog inte riktigt familjen med mig.
När vi diskuterar här hemma märker jag att jag och äldsta barnet är väldigt sugna på alternativ 1, medan min man tycker alternativ 4 är trevligast. Det yngsta barnet har nog inte så tydliga preferenser, men har i vissa hus vi besökt betett sig som hemma och i andra hus inte alls trivts. Det har dock mer berott på hur lekvänligt huset är än på vilket område det befinner sig i.
Så ja, det mentala går framåt. Men sen så kommer jag på att familjen som helhet nått FIRE om vi skiter i hus och bara säljer nuvarande bostadsrätt och istället bor i en hyresrätt. Det är kanske inte så konstigt att jag blir lite villrådig i mitt priviligierade tillstånd?
