Blir tacksamma personer rikare?

Just nu har jag och min man intensiva diskussioner om hur viktig ens lön är och vad man (läs: han) är beredd att göra för att tjäna bättre. Kort sagt är vi ganska oense, men har fastnat i diskussioner om vilken skillnad mer pengar i lönekuvertet faktiskt gör. Hans bild är att jag blivit knasig som övergått till att att säga att det inte är så viktigt och att han istället borde sträva efter att känna sig uppskattad och nöjd. Men det där ordet nöjd och kanske även tacksamhet är väldigt närvarande i mitt huvud just nu. Och just att jag känner mig tacksam och nöjd gör att jag börjat klura på om det kanske är nyckeln till rikedom. Är det lättare att bli rik om man är tacksam?

När jag skriver det här så sitter jag i vår typ 15 år gamla soffa och lyssnar på en countrylista på Spotify (tack AI!). Jag fullkomligt älskar den här soffan trots att barnen spillt ner den massor med gånger och att min favoritplats är särskilt nedsutten. När jag varit borta från soffan, tex vid resor eller besök hos familjen, brukar jag numera vid hemkomsten sätta mig ner och njuta av hur skön och fantastisk den här soffan är. På samma sätt brukar jag njuta lite extra av min egen (Ikea-)säng när jag sovit hos andra med sämre sängar. I min soffa finns det ett par kuddar som är alldeles för välanvända, så till den grad att det inte längre går att tvätta vare sig fodral eller kudden, men jag har älskat dem så mycket att jag inte velat byta ut dem. Och igår när jag gick och la mig i sängen ägnade jag säkert fem minuter åt att njuta av hur mysigt mitt jättebilliga täcke från Jysk är trots (eller kanske på grund av) att det är jättegammalt. Om jag minns rätt så köpte jag det där täcket till studentrummet när jag flyttade hemifrån för hundra år sedan och den främsta anledningen till att jag använder det fortfarande är att min man råkade glömma vårt andra täcke på någon resa eller i något tillfälligt boende för en massa år sedan. Jag plockade därför upp det från förrådet och har sedan ett antal år haft det som mitt huvudsakliga täcke. 

Nu var det ju inte meningen att jag skulle ägna ett helt inlägg åt att lovprisa mina gamla prylar, men det blev visst så ändå. Poängen som jag vill få fram är att det nog är lättare att inte vilja ha så mycket annat (som kostar i inköp och arbetstid) om man är tacksam för det man redan har. Det här kanske låter som ett simpelt resonemang. Tydligen har jag till och med skrivit om det förut, men jag tror att jag har ett annat förhållningssätt till det idag. Jag har nog länge trott att det är bra att vara tacksam för att jag är född i Sverige och inte Kongo eller att jag kunnat studera utan att ruineras till skillnad från mina amerikanska vänner. Men precis som en uppmärksam läsare påpekade när jag skrev om det här för första gången så jämförde jag mig mycket och försökte därigenom skapa mig tacksamhet. Det är ju lätt att känna sig tacksam för att man har en trogen partner till skillnad från syskonet som dras med en otrogen odåga eller att man uppbär en läkarlön istället för en lokalvårdares, men att känna sig tacksam för att man orkat laga en god och billig fredagsmat eller för att ens lakan känns så sköna mot huden är något helt annat. 

Nu inser jag själv att jag låter nästan andlig, men jag kom på alldeles nyligen hur sällan jag saknar något. Jag kan knappt delta i ett normalt samtal på jobbet längre, för jag känner inte att jag kan relatera till en önskan om en större TV, ny bil eller semesterresa till solen. Jag tror till och med att jag lyckades förstöra stämningen alldeles nyligen genom att påpeka att folk har för mycket pengar om det är sånt vi vill prata om och sånt som påverkar vårt välmående. Jag påpekade även det här för min man i en av våra diskussioner nyligen, eftersom jag på riktigt inte förstår vad det är han saknar som gör att han måste tjäna ännu mer pengar. Han tog upp huset som vi inte äger, vilket jag också kan relatera till. Men i övrigt kändes det mest som att diskussionen blev hypotetisk. Han vill tjäna bättre så att han kan ge sina barn mer än han själv hade som barn om de någon gång i framtiden vill ha något mer. Jag förklarade att det kanske är bättre att fokusera på det vi vet att de vill ha nu, nämligen mer tid med oss och dessutom att vi är gladare och mer mentalt tillgängliga. Jag vet inte om budskapet gick hem, men jag tror verkligen att jakten på ekonomisk frihet underlättas av förmågan att känna att det jag har här och nu räcker bra och att jag inte blir lyckligare av mer. Det kan tyckas vara kontraintuitivt att det skulle göra en rikare att vara nöjd än om man som min man strävar efter och kämpar för mer pengar och säkert lyckas med det. Men jag tror ändå att risken med att jaga och sträva efter mer är att man hela tiden bränner det man tjänar och kanske även att jakten gör en så trött att man inte orkar reflektera eller ta hand om de tillgångar man har.

Tror du tacksamhet kan hjälpa till att bygga rikedom? 

Varför intalar vi oss att allt måste vara så dyrt?

För inte alltför länge sedan var min man iväg med vår yngsta på en egen minisemester, bara de två. Vi har genom åren prioriterat den typen av resor med vårt äldsta barn, men nu börjar även lilla bli så pass stor att hen vill åka på egen semester med en förälder. Den här typen av resor rekommenderas varmt, för det är mycket enklare att umgås med ett barn och jag tycker alltid att respektive förälders relation fördjupas med barnet under och efter resan. Jag hade ändå lite dåligt samvete över detta, eftersom det var första gången som vårt äldre barn måste vara den som stannar hemma och var redo att plocka fram plånboken för att kompensera detta. Kan du gissa hur dyra de här dagarna blev? 

Jag började med att fråga om mat. Här hade jag tänkt att det kanske kunde bli en pizza eller grekisk takeaway. Mini tänkte en stund och frågade om vi skulle kunna äta tacos. Jag sa att vi absolut kan äta tacos, men att hen får välja exakt vad den vill och att det även får vara något som vi inte brukar äta. Jag fick då svaret att Mini ville att jag skulle göra stuvade makaroner med falukorv. Inte pizza. Inte thaimat. Utan makaroner och korv till en kostnad av kanske 10 kr per portion. Jag frågade sedan om Mini hade något förslag på aktiviteter. Här tänkte jag att det kanske skulle vara önskvärt med lekland, bio eller något annat kostsamt. Vad svarar Mini? "Kan vi inte titta på Bäst i test och äta chokladbollarna som du bakade igår?" Jahapp, ja men visst, svarar mamman. Sen drog Mini till en kompis och lämnade mig ensam med mina tankar. För vad är det som gör att jag fortfarande tänker att plånboken ska fram när jag ska unna mig eller kanske framför allt barnen något? 

Det är en konstig vana, som säkert typ etablerats i barndomen och är djupt etsad i den svenska kulturen. Eller något sådant. Det jag vet är att jag reflekterat över det här förut. Särskilt under föräldraledigheten med min yngsta unge. Då tror jag att jag lyckades bryta vanan. Jag vet åtminstone att jag hann börja skissa på en inläggsserie om billiga nöjen som aldrig publicerades. Jag tror att en del av problemet ligger i stress. För när jag vet att jag bara är ledig en helg eller att jag har två dagar på mig att göra något roligt med Mini så blir det lätt att jag fattar väldigt snabba beslut och då blir de mindre genomtänkta. Kanske är det samma impuls som gör att vi köper skräpmat när vi är hungriga eller vänder oss till godis och söta drycker på impuls när vi är trötta. Vi vet ju egentligen att det inte gör något bättre, men vi hinner inte riktigt tänka efter och vips så står vi där och sörplar på cola framför datorn i ett försök att stå ut eftermiddagen ut. 

I ett tidigare inlägg så nämnde jag att jag haft kollegor över på middag för inte så länge sedan. Vi är ett gäng som brukar ses lite nu och då, men då vanligen på någon restaurang. Att jag bjöd in dem till mig var faktiskt mest för att jag inte kände att jag orkade med allt stök som är på restauranger i stan fredag kväll. Alla blev jättenöjda och höll med mig om att det här var ett mycket smartare sätt att umgås än att ses på krogen. Det som förvånade mig var att flera av gästerna tog upp just ekonomin som en aspekt. Nu blev det det här besöket närmast gratis för dem eftersom jag stod för maten så klart, men en av mina kollegor tog upp att hon ofta på sistone känt att det inte är värt det med krogbesök. Maten är dyr och alkoholen ännu dyrare och dessutom är miljön ofta så stimmig att man blir alldeles trött efteråt. Då är det mycket smartare att ses hos varandra och rotera. Jag kunde inte hålla med mer. Det här kanske låter som en rätt basal insikt som jag borde ha haft för flera år sedan, men ändock tycker jag det är ett fascinerande exempel på hur vi kan göra ungefär samma sak (umgås) på ett annat sätt än vi brukar och därigenom minska våra utgifter. 

Det här var också något som jag slogs av en helg nyligen när min man en söndag tyckte vi skulle gå på café. Jag påminde honom om att stans i princip enda söndagsöppna café slagit igen och att vi har hela frysen full med kakor från mitt bakexperimenterande på sistone. Vi lät därför alla familjemedlemmar välja kakor och bullar från frysen, packade ihop frukter och kokade kaffe till termosen och knatade sedan iväg på fika i naturen. Väl där träffade vi en främling och hann gå igenom ämnen som fåglar, förskolor och kommunens bästa promenadstråk. Det var en av de bästa helgerna på länge och till en extremt låg kostnad. Motion fick vi dessutom och socialare än vad det brukar vara för oss att gå på café en helg. 

Så hur dyra blev de där dagarna? Inte dyrare än en vanlig måndag ungefär. Och det trots att jag säkert hade kunna lägga en extra tusenlapp på de där 48 timmarna bara för att min impuls sa just det. Nej, det måste inte kosta pengar att göra något lite extra speciellt. Kanske kan det få vara speciellt bara för att ens småsyskon inte är hemma och man får sin förälder lite för sig själv? Eller så kan det få vara speciellt för att man får välja maten helt själv? Eller kanske för att man får både popcorn och chokladbollar som fredagsmys? Det finns många sätt att göra något speciellt, och pengar är faktiskt inte det enda eller ens bästa sättet. 

5 saker jag hellre är beroende av än min arbetsgivare

Nyligen meddelade jag i möte min chef att jag bestämt mig för att vara föräldraledig hela sommarlovet detta år. Som ni som varit med ett tag kanske vet så är det den sista sommaren innan vår lilla blir fyra och endast 96 dagar med föräldrapenning får sparas. Det är alltså dags att använda upp de där föräldrapenningdagarna jag inte använde under ungens första år i livet så att de inte brinner inne. Reaktionen gjorde inte direkt att jag blev en mer lojal arbetstagare, utan jag fick en stark känsla av att min chef både är ytterst fundersam kring mina prioriteringar och hur jag kan försörja mig med tanke på all ledig tid jag tagit mig under de senaste åren. Efter att ha hamnat i försvarsställning en stund (kanske helt obefogat, chefen kanske inte menade något illa alls) slutade jag prata och började istället tänka på just hur glad jag är att jag inte längre är beroende av mitt jobb på det sätt de allra flesta är. När jag gick hem efter arbetsdagen började jag som en direkt konsekvens fundera på saker jag hellre är beroende av än min arbetsgivare. Den listan följer här. 

1. Min man.  Kontroversiellt, jag vet. Redan nu kan jag föreställa mig kommentarsfältet som svämmar över med feministiska kommentarer om hur hemskt det är att jag kan tänka mig att leva på min man, eller åtminstone att han tillåts höja familjens levnadsstandard, men det är sant. För hittills i mitt liv, när saker gått åt helvete, har han stått där. Han har steppat upp, tagit över allt jag vanligtvis gör och när jag inte trott att jag klarat av något så har han sagt att vi gör det här tillsammans och så blir x, y och z klart. Vad har min arbetsgivare gjort när jag sagt att jag inte fixar något längre? Antingen sagt att det säkert blir bättre sen eller uppmanat mig (och kollegorna) att sluta gnälla så mycket. 

2. Min familj. Jag må inte ha världens bästa relation med alla mina familjemedlemmar, men ändå tar det väldigt mycket mindre emot att ta hjälp av mina syskon eller föräldrar än min arbetsgivare. Om allt skiter sig känns det betydligt mer lockande att brainstorma arbetsplatsidéer med syskonen eller flytta in i föräldrarnas källare än att förlita mig på att min arbetsgivare bryr sig om mig och värdesätter mitt arbete. 

3. Mina vänner. Ni börjar ju ana vart jag är på väg med det här inlägget, men för att göra det ännu tydligare så kommer även vännerna in på listan. Jag vet inte hur många gånger i livet jag har hamnat i småknepiga (om än ibland bara psykiskt) situationer och då har det funnits människor där som trots att vi saknar blodsband tänker åt mig, agerar åt mig och lugnar ner mig. Tänk er att att mannen är otrogen med en ung kollega och jag inte vet vart jag ska ta vägen och allt känns kaos. Jag vet direkt vem det är som kommer installera mig och barnen i sin källare, göra en lista på tillgångar, ringa en advokat och ny karriärsplan om det visar sig att kalkylen inte håller eftersom jag sagt upp min innan jag fyllt 40. Det tror jag är en viktigare tillgång än ett CV utan glapp. Det kanske låter märkligt. Men heltidsarbetande Frihetsmamman har svårt att upprätthålla den typen av relationer  på lång sikt så till viss del är det sant att man (jag) inte kan få allt. Tiden att investera i goda relationer, tycker jag därför borde ligga högt upp på priolistan hos många av oss. 

4. Min egen förmåga att anpassa mig.  Som det känns just nu så värdesätter jag min förmåga att ställa om till Lidl-köp, konventionellt producerade livsmedel, Spotify med reklam högre än mitt arbete. Visst är det så att jag uppskattat en viss livsstilsinflation de senaste fem åren, men jag har trots det stor tilltro till att jag kan gå tillbaka till ett enklare leverne om nödvändigt. En stor del av mig är dessutom säker på att jag automatiskt kommer göra det till stor del när väl jag slutar jobba och känner att jag har tid att springa i flera mataffärer, baka bröd och laga mat från grunden i större utsträckning än just nu. 

5. Socker. Okej, det hör kanske inte hemma här. Men det lät bättre att ha fem saker att hellre vara beroende av än fyra. 

Så vad betyder egentligen allt detta? Egentligen inte så mycket. Mer än att jag äntligen verkligen förstått vad som är viktigt och inte, samt att jag verkligen vill lägga mer av min begränsade energi på andra människor snarare än tråkiga arbetsuppgifter. Det betyder inte att jag eller någon annan som inte är så beroende av förvärvsinkomst behöver säga upp sig. Men det är ändå en ganska trevlig insikt att ha med sig in i ett lönesamtal, en omorganisation eller en grå tisdagsmorgon. Sen kan jag medge att jag ibland önskar att min arbetsgivare uppskattade mig mer och i större utsträckning var beroende av mig och därmed värdesatte mig högre. Och jag vet att det säkert är så för många av er som läser det här. Men många av oss är eller anses vara väldigt utbytbara och har inte den lyxen. Då är det desto trevligare att inte vara det minsta beroende av arbetsgivaren.