Vad händer om jag blir av med jobbet?

Överallt pratas det nu om artificiell intelligens (AI) och jobb som försvinner. Samtidigt befinner vi oss i en tid där det börjar märkas att företag och offentlig verksamhet försöker bli mer lönsamma och spara pengar, vilket ofta leder till neddragningar och rena varsel. Men i ett läge av privatekonomisk styrka kan det kanske vara bra att bli uppsagd? Eller åtminstone inte dåligt? 

Som av en händelse läste jag i IGMR:s blogg att hans fru varslats, men att det kändes helt okej tack vare deras ekonomiska krockkudde. På min arbetsplats genomförs just nu en stor omorganisation där en del sannolikt kommer bli övertaliga och som alltid när det är mycket oro så byter flera jobb och då särskilt de som är starka på arbetsmarknaden och som har förhandsinformation. Hos oss innebar det att cheferna började röra på sig rätt tidigt, redan förra hösten och på våren, vilket lustigt nog var något positivt för mig eftersom att bli av med dåligt ledarskap visade sig göra otroligt mycket för mitt välbefinnande. Nu är det dock lite orolig stämning på jobbet. Det tisslas och tasslas och jag vet fler än en som räknat LAS-år (jag vet iofs inte riktigt vad som gäller för LAS längre så det konceptet kanske är passé) och funderar på vad de ska göra i den nya organisationen. Samtidigt har arbetsgivaren börjat automatisera en del arbetsuppgifter (för att hjälpa och underlätta för oss förstås!), vilket ytterligare späder på den oroliga stämningen. 

Oväntat nog har jag inte brytt mig det minsta. Jag erkände till och med för en kollega att jag hoppas att de får köpa ut mig för att smidigt bli av med mig. Om grunden i LAS finns kvar står jag nämligen troligtvis väldigt säker, eftersom jag ändå jobbat en hel del år och det har kommit extremt många nya efter mig. För några dagar sedan gick jag därför in på Avanza och kollade min ekonomiska status. Enligt mitt sparmål är jag i mål om ganska exakt fyra år med brasklappen att inflationen gjort mina inplanerade FIRE-siffror något tveksamma. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vara helt arbetsfri under mina fria år så portföljen kommer nog inte behöva belastas fullt ut. 

Faktum är att jag nästan ser på arbetslöshet med viss värme. Jag inser att det vore ganska skoj att haka på ett lärarvikariat på 10% som ingen annan vill ha eftersom det är på för låg procent eller ett föräldravikariat på fem månader i något suspekt högkvalificerat jobb som ingen annan skulle våga lämna sina fasta anställning för under så kort tid. Eller varför inte en programmeringskurs eller kommunal kockutbildning? Poängen är att det finns så många möjligheter därute. Och för den som likt mig inte är så låst kring sin yrkestitel eller en hög lön, samt inte har en så stor kostnadskostym så finns det alla möjligheter i världen. Särskilt med några miljoner på banken. Jag läste att en annan bloggare, KtM, får runt 100 000 i utdelningar per år. Vi har ungefär lika mycket pengar men främst i fonder och därför har jag inte tänkt så mycket på direktavkastning. Men enligt 4%-regeln så har ju även jag en passiv årlig inkomst på 100 000 kr. Det är ju faktiskt jättemycket pengar! 

För att komma till någon slags slutsats så känns det som att det är i lägen som dessa som portföljen och den här livsstilen verkligen kommer till sin rätt. För vad kan vara bättre än att få riktigt dåliga besked och inte behöva oroa sig för sin ekonomi? Okej, det finns säkert en massa saker som är bättre, men nog allt är det en enorm trygghet att veta att det faktiskt inte gör så mycket att bli arbetslös. En trygghet som väldigt få utanför den här sfären har. 

Vad händer om du blir av med jobbet? Oroar du dig för det? 

Kan man bli fattig av att vilja bli rik?

Jag har unnat mig Netflix den här månaden. Efter att ha sett färdigt den serie som gjorde att jag betalade 99 kr från början hade jag fortfarande en sådär 28 dagar kvar på mitt abonnemang. Med anledning av detta så började jag söka runt efter privatekonomiska program och hittade serien "Så blir du RIK". Den är lite amerikanskt flummig, men ändå utan en massa religiösa inslag (hittills) och helt okej att slötitta på. Programmet möter ett antal olika individer och par som drömmer om rikedom, men gör ungefär allt fel och ofta så blir de faktiskt fattigare av sin önskan att bli rika. 

Vi får till exempel möta en före detta lyxhustru som säljer ett hus för 2,2 miljoner dollar och tycker det är en bra idé att betala en förvaltare 1% för att hon ska "tjäna pengar" på sina pengar. Hon verkar ganska korkad så även programledaren håller med om att det nog inte är så dumt för henne att få lite stöd, men att betala 1% av kapitalvärdet för det besväret är ju ren och skär kapitalförstöring. Tyvärr fattar inte den här kvinnan det hur ofta hon än får det förklarat för sig och till slut verkar tv-teamet ge upp och låta henne fortsätta vara sjukt korkad i sin jakt på personlig rikedom. 

Det är nog inte många som kan relatera till ovanstående kvinna, men sedan lär vi känna ett par som bland många tveksamma beslut har fått för sig att köpa på sig saker billigt eftersom de tror sig kunna sälja dem dyrare och tjäna pengar. Mannen i familjen är särskilt stolt över en helt ny micro som han tror sig kunna få 60 USD för men bara betalat 17 USD för. Problemet med det? Jo, de hyr ett förråd för 400 dollar i månaden för att förvara prylarna. Programledaren slår ner deras argument rätt fort när han konstaterar att den tiden som paret tror sig behöva för att sälja skiten kostar lika mycket i hyra som de hoppas få in vid försäljning. De kan alltså lika gärna donera sakerna idag och slippa några månader med hyra och därmed gå plus minus noll. Vi är inte lika hysteriska när det kommer till förrådshyrning i Sverige, men jag kunde ändå relatera till situationen. Jag har också en massa prylar som kostar mig energi och som jag varken tar tag i att sälja eller som jag accepterar att helt enkelt donera. Hur rationellt är det egentligen? 

Ett tag in i programmet förklarar programledaren att det är svårt med psykologi och visst är det så. Min man vill till exempel köpa en ny bil eller allra minst en takbox för att vi ska kunna frakta skidor till skidorten och därmed slippa hyra varje år. Problemet är bara att vi åker skidor max en gång om året, men det är lätt att intala sig att det är ekonomiskt smart att äga istället för att hyra och samtidigt glömma bort alla kringkostnader. Vi kanske sparar pengar på våra skidor efter någon säsong (räknat på inköpskostnaden/användningar jämfört med att hyra x antal gånger), men knappast om vi räknar in takboxen eller till och med en större bil. 

I serien får vi även följa ett annat par där det är mamman i familjen som tjänar (svin-)bra med pengar och pappan som är hemmaförälder. Efter ett tag slog det mig att hennes inkomst (som förvisso aldrig räckte till) kanske var tack vare hennes utgifter. Hon såg ut att lägga mycket pengar på sig själv och sitt välmående och jag uppfattade det som att bil och märkeskläder var viktigt för framgången och hennes image på jobbet. Nu avundas jag inte den familjen. De verkade ha det svårare i relationen än vi och gick back varje månad ändå så hon hade inte så mycket positivt från sin höga lön, som jag uppfattade det. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om jag skulle ha högst lön av alla inom min yrkesroll (det har jag absolut inte idag) om jag inte slösade en massa energi på att baka limpor och vara runt mina barn. Yrkeskvinnan i programmet var hemma en dag med sina barn och var förfärad över hur jobbigt det är, och ibland slås jag av just hur dränerande det är att aldrig få en paus från barnen. Vem vet, mina kollegor som outsourcar städ och matlagning kanske har lyckats få upp sin lön genom god prioritering? Nu vet jag inte vad som är bäst, men klart är att den personliga önskan att bli rikare kan få en negativ effekt. För vissa för att de tror sig kunna köpa sig till besparingar. För andra (som yours truly) genom att de snålar sig till lägre inkomster. Oavsett kan ens önskan om rikedom potentiellt göra en (åtminstone lite) fattigare. 

Har du sett den här serien? Några reflektioner från den eller erfarenheter av att vilja bli rik men göra sig onödigt fattig istället? 

Sparar man pengar med årskort?

Vilken tråkig fråga att inleda ett blogginlägg med för svaret är väl med största sannolikhet "det beror på" för de allra flesta av oss. Men årskortets vara eller icke vara är något jag funderat allt mer på i samband med mina tankar om billiga nöjen. För ett årskort borde väl kunna vara ett svinbilligt sätt att roa sig med träning, badhusbad, nöjesfält eller liknande. Eller?

Vi måste nästan börja med att diskutera mina erfarenheter av årskort hittills. Jag har köpt ett årskort på ett gym i yngre ålder och även ett på det lokala badhuset. Båda köpen var kopplade till arbetsgivarnas friskvårdsbidrag som gjorde att jag inte i praktiken betalade den fulla kostnaden själv. Och kanske bidrog det, men hur mycket tror ni att jag använde dem? Inte särskilt mycket alls. Jag kämpade mig plikttroget till badhuset med barnen ett par gånger (ett barn i taget) medan min man som också hade årskort i samma veva enbart följde med mig och barnen en enda gång i samband med att Mini fyllde år. Jag tror att jag räknade ut att det krävdes minst 30 besök för att man skulle ha sparat på det, något som inte jag (och definitivt inte min man) alltså gjorde. 

Man kan väl säga att det med den bakgrunden var lite småkorkat att köpa årskort på en rätt så lokal nöjespark, med skillnaden att det inte krävs 30+ besök för att det ska löna sig, utan snarare typ tre. Vi fick idén förra sommaren när vi insåg att vi betalat säkert runt 600 kr per person för en dag på ett nöjesfält, men hade kunnat köpt ett årskort för 800 kronor och därigenom sluppit hetsa oss igenom parken på en dag även om det bara hade inneburit att vi delade upp vårt besök på två dagar. Nu har vi av rent öppningstekniska skäl inte haft möjlighet att se om just detta årskort lönar sig eller inte, men när jag satt och försökte planera möjliga besök i parken slog det mig vad det är som är problemet med alla dessa årskort. För själva problemet ligger ju i att det ofta är så att de som har råd att pytsa ut en massa pengar på säsongsliftkort, årskort på djurparker och badhus ofta inte har tid att använda dem. Eller så kanske det finns en del tid på lediga helger (tid finns väl alltid egentligen), men så står man där efter en tuff jobbvecka med störiga kunder och gnälliga kollegor och känner att det sista man pallar göra är att ägna en hel jäkla dag (50% av ens lediga tid i veckan!) på att göra ungarna glada på Liseberg. Och då spelar det ju mindre roll att man köpt hela familjen ett säsongskort à 2295 kronor per person om man inte pallar använda det. 

Precis som vanligt lyckas jag inte skriva ett muntert inlägg, men är inte det här en situation som egentligen ganska tydligt visar på problematiken med dagens samhälle? Eller kanske är det inte ens ett problem, utan snarare en tydlig illustration av hur det ser ut. Lite som ett vykort från 2023 som någon hittar om 100 år eller gör en tv-serie om lika storslagen och fascinerande som Downton Abbey varit för mig. Vi köper saker och kläder som sällan används för att vi jobbar för mycket för att hinna använda dem. En kompis till mig vandrade i höstas med några andra av våra gemensamma vänner och hon var otroligt imponerad över hur tydligt allas personligheter syntes i utrustningen de hade. En av vandrarna hade riktigt bra utrustning och identifierar sig som en person som vandrar, men hade i princip aldrig använt utrustningen för att han inte har tid för det. En annan hade alldeles för dåliga kläder för att han själv inte tyckte att han höll på med vandring i någon större utsträckning, men vandrade naturligtvis betydligt mer än den pryltokige. Det blev kanske en lite lång utvikning, men poängen jag ville göra är att många av oss har större ambitioner än vi har ork och tid för. Och det leder till beslut som att köpa årskort på badhuset men inte gå dit oftare än någon gång per år eller köpa bästa möjliga vandrarutrustning, men aldrig ha tid att vandra. Ironin i det är ju så klart att så länge inte arbetsgivaren står för hundra procent av det där årskortet så gör ju årskortet i sig att man måste arbeta mer för att ha råd att finansiera det. Och då blir det där ekorrhjulet allt mer tydligt. 

Samtidigt tänker jag att ett årskort har potential att vara ett riktigt smart ekonomiskt beslut. För om man har tiden så kan man ju använda det massvis. Låt säga att man gör vad jag borde ha gjort i sommar men inte gjorde, och tar ledigt hela skolans sommarlov. Då finns ju tiden att gå till utomhusbadet, djurparken, nöjesfältet eller vad det nu är och då kanske man därigenom kan hålla sig ifrån dyra resor, restaurangbesök och annat som ofta hör sommaren till. För uppriktigt sagt är ju en sommar för drygt 6000 (tre årskort på Liseberg) för oss ett kap jämfört med en charterresa till Kreta eller ens en vecka på Västervik resort eller valfri stugby på Gotland. Det kräver dock i vanlig ordning lite planering och medhavd matsäck, men det har jag ju skrivit om flera gånger förut. Årskortet kan således möjliggöra minskade utgifter för annat, åtminstone om man faktiskt uppskattar fler mindre upplevelser framför en större. 

Vi får väl se hur det blir för oss med vårt senast årskort. Det återstår ännu att se. Men jag hoppas kunna lyckas bättre att ta tillvara på det än vad jag gjort hittills i livet och jag hoppas att det kan bidra till en fin sommar. Och om det blir en bra grej kan jag inte låta bli att tänka att jag längtar till mer frihet, mer tid och större möjligheter att ta tillvara på diverse årskort i framtiden. För det är något alldeles speciellt med att göra pensionärerna sällskap i badhuset en onsdag förmiddag. Det är för mig en dröm som jag hoppas uppfylla inom inte alltför många år. 

Brukar du köpa årskort? Brukar de löna sig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet och jag hoppas du får en fin 1 maj!