Om vi bortser från faktumet att vi kommer flytta från mindre till större och därför har fler ytor att fylla (haha, det låter rätt vidrigt, men ni fattar nog vad jag menar) så har vi också problemet att vi dragit ut på alla inköp till max. Nyligen diskuterade jag och Fri2032 detta och hon erkände då att hon likt mig gärna skjuter upp klädinköp så länge det bara går. Jag känner igen mig i det här och började fundera på om det något slags fysiskt one more year-syndrom som vi gör oss skyldiga till. För om grillen, tv:n, sängen, skjortan eller skorna kan duga i ett ytterligare år så kan vi ju boosta sparkvoten åtminstone ett år till. I praktiken låter det jättesmart, men det har också sina brister.
Som nu när vi ska flytta och kollar lite på vad det skulle kosta att köpa den där tv:n vi pratat om i säkert fem år, matberedaren som varit trasig i åtminstone tre år, och en ny cykel i och med att den gamla blev stulen för fyra år sedan så blir det jäkligt dyrt. Till skillnad från Svensson så innebär inte det att vi inte kan köpa de här sakerna, men det innebär att det blir mycket pengar på en gång. Och i en värld där jag präktig som jag är har trott att jag gått runt på under 7000 i månaden och nu måste punga ut runt 30 000 på saker som vi pratat om att köpa i hundra år så känns det som att jag misslyckats. För om vi skulle fördela ut den här summan på ett år blir det ju snarare så att jag har 10 000 kr i kostnader månatligen, vilket är typ 50% mer än jag hade trott. Det blir ju rätt stor skillnad ändå.
Dessutom så upplever jag att jag kan känna att jag vill köpa mig en finare produkt nu när jag väntat så länge. Hade jag köpt en tv för fem år sedan hade jag sannolikt inte valt en 65 tummare för 8000 kr. Men när jag väntat i fem år extra känns det som att jag måste få en extrastor, extrabra och extradyr produkt. Är det logiskt? För Svensson sannolikt ja. För er? Sannolikt inte direkt. Men likväl är det så jag instinktivt resonerar.
Har ni er gjort skyldiga till one more year syndrome med prylar? Hur tacklar ni detta?