Har jag drabbats av one more year syndrome?

I samband med att jag började fixa och trixa inför flytt skapade jag och min man en "att köpa-lista". För oss är det något nytt, vi har enbart haft det för att komma ihåg att olivoljan, muskotnöten eller liknande sällanköpsvaror tagit slut. Det vi dock slagits av mängden saker vi tänker oss att vi ska köpa. Det känns lite som att vi inte köpt något alls på 100 år. Hur kommer det sig egentligen?

Om vi bortser från faktumet att vi kommer flytta från mindre till större och därför har fler ytor att fylla (haha, det låter rätt vidrigt, men ni fattar nog vad jag menar) så har vi också problemet att vi dragit ut på alla inköp till max. Nyligen diskuterade jag och Fri2032 detta och hon erkände då att hon likt mig gärna skjuter upp klädinköp så länge det bara går. Jag känner igen mig i det här och började fundera på om det något slags fysiskt one more year-syndrom som vi gör oss skyldiga till. För om grillen, tv:n, sängen, skjortan eller skorna kan duga i ett ytterligare år så kan vi ju boosta sparkvoten åtminstone ett år till. I praktiken låter det jättesmart, men det har också sina brister.

Som nu när vi ska flytta och kollar lite på vad det skulle kosta att köpa den där tv:n vi pratat om i säkert fem år, matberedaren som varit trasig i åtminstone tre år, och en ny cykel i och med att den gamla blev stulen för fyra år sedan så blir det jäkligt dyrt. Till skillnad från Svensson så innebär inte det att vi inte kan köpa de här sakerna, men det innebär att det blir mycket pengar på en gång. Och i en värld där jag präktig som jag är har trott att jag gått runt på under 7000 i månaden och nu måste punga ut runt 30 000 på saker som vi pratat om att köpa i hundra år så känns det som att jag misslyckats. För om vi skulle fördela ut den här summan på ett år blir det ju snarare så att jag har 10 000 kr i kostnader månatligen, vilket är typ 50% mer än jag hade trott. Det blir ju rätt stor skillnad ändå. 

Dessutom så upplever jag att jag kan känna att jag vill köpa mig en finare produkt nu när jag väntat så länge. Hade jag köpt en tv för fem år sedan hade jag sannolikt inte valt en 65 tummare för 8000 kr. Men när jag väntat i fem år extra känns det som att jag måste få en extrastor, extrabra och extradyr produkt. Är det logiskt? För Svensson sannolikt ja. För er? Sannolikt inte direkt. Men likväl är det så jag instinktivt resonerar. 

Har ni er gjort skyldiga till one more year syndrome med prylar? Hur tacklar ni detta? 

Det här med billig mat...

Nu har ju jag förvisso gått och blivit REKO-fantast tack vare en blogg-kollega som man nästan kan anklaga för att jobba för andra sidan (storspenderarna), men detta åsido så tycker jag att midsommarveckan gör det uppenbart att det går rätt bra att vara ekonomiskt klok. Åtminstone för vissa. Vi ska dock spendera midsommar med ett större sällskap där arrangören är allt annat än ekonomiskt klok. I vanliga fall är ju det helt okej, men den här gången ska hon handla och dela upp kostnaden mellan alla gäster. Det i sig är ett initiativ jag gillar, jag tycker det är bra när alla är med och bidrar, men det blir lite jobbigare när den som handlar har svårt att hålla i plånboken. Idag ska jag skriva lite om varför.

När jag ser på midsommar tänker jag mig att den optimala lösningen vore antingen knyt, eller att alla fixar det de själva vill ha. Låt säga att Fri2032 vill ha lyxkorvar från REKO och Sparo vill äta kikärtsbiffar, då är det ju smidigast om var och en får ta med det de vill. Värdparet ordnar en grill eller två som man kan nyttja under dagen. Om vi tänker oss samtidigt att allas vår cava-älskare Fru EB vill dricka sig dyngrak (inte för att hon brukar det, men ni förstår tanken) på alkohol, medan jag föredrar kranvatten som sovit i frysen så känns det ju enklast att hon tar med sig sin cava och jag fixar mitt eget vatten.

Nu är det ju dock sällan så det blir och då skulle man ju kunna tänka sig att en person handlar och alla bidrar med sin del. Det som dock vore idealiskt i den situationen är att man faktiskt planerar menyn utifrån vad som är ekonomiskt rimligt. Jag och knodden käkade till exempel fetaostbiffar (köttfärs 49 kr/kg, fetaost för 10 kr per förpackning) och färskpotatis för 90 öre/kg. Kostnaden för den maten jag gjorde idag blev runt 22 kr och det råkade bli fyra portioner i vår familj. Utifrån att det är midsommarvecka tänker jag att färskpotatis, oavsett om den kokas eller rostas, är ett givet inslag för typ 0 kr. Flera butiker säljer för 1 öre/kg och vi är inte fler gäster än att det borde räcka till oss trots att det ofta begränsas till typ 5 kg per kund och butik. Sen tänker jag mig att man skulle kunna välja ett billigare kött på extrapris. Jag såg till exempel svensk fläskytterfilé (nåväl, kotlett) för 49 kr/kg. Hade man varit förutseende hade man även kunnat handla den för två veckor sedan till vrakpriset 39 kr/kg. För den som gillar sill så finns det ju även det på extrapris på många ställen. Då tänker jag mig att man väljer ett vettigt alternativ rent prismässigt, kanske från Coop för en femma eller 6.90 för Garants på Willys. Jag tänker mig inte att man går in på närköpet och handlar Abbas sill till ordinarie pris. Jag tänker mig inte heller att man bestämmer sig för vilken köttbit man är sugen på och handlar just det på samma närköpsbutik, fast till 10-20 personer. Jag resonerar ungefär likadant vad gäller dessert. I min värld är det inte smartast att ha för utgångspunkt att man ska hitta något exotiskt som man är sugen på att bjuda på, utan snarare något som är gångbart utifrån allergier, är barnvänligt och inte kostar så mycket. Kanske betyder det att det är läge att dumpa den lyxiga midsommartårtan man läste om i Buffé (passionsfrukt:dyrt, vaniljpulver:dyrt, färska ordgubbar på midsommar:dyrt) och istället väljer en hemgjord tårta utan krusiduller eller en kladdkaka med vaniljglass och någon jordgubbe som dekoration.

Jag vet inte hur dyrt vårt firande kommer bli. Men jag har väldigt svårt att tro att värdparet har utgått från annonsbladet när de valt menyn och handlat. Med lite otur kommer det gå på närmare tusenlappen trots att vi inte dricker alkohol, är stora i maten eller tycker det är nödvändigt med fint kött (observera att jag menar detalj, inte ursprung).

Hur planerar ni festmat? Låter ni priserna styra till någon del? 

Får FIRE påverka familjens semester?

Kul med så mycket respons på mitt senaste inlägg, både i kommentarsfältet och via mail. Jag uppskattar det mycket! Lustigt nog fick det mig att fundera lite på semesterresor som tidigare varit en enorm last i Frihetsfamiljens (prior baby frihet) liv. Vi lade lätt över 100 000 kr per år på resor. Jag önskar att jag överdrev här, men tyvärr gör jag inte det. Och då har jag ändå inte direkt varit på Antarktis som vissa andra som kanske läser det här...

Någon gång för länge sedan sa jag att barn minsann inte kostar så mycket pengar för att de inte kräver så mycket som vi föräldrar tror och dessutom begränsar oss vad gäller res- och utematsimpulser. Det är förvisso sant, men de har även många önskemål och jag misstänker att det blir fler med åldern. Just nu vill min knodd gärna träffa Pippi Långstrump. Ett alternativ är ju att betala en kompis som är rätt lik för att klä ut sig. Även om jag köper hela outfiten till henne så blir det nog billigare än en resa till Vimmerby. Det känns dock lite snålt. Och jag minns själv hur mycket jag älskade Astrid Lindgrens värld som barn. Så efter viss diskussion kom vi (läs: jag) fram till att det nog är värt det ändå. Tyvärr så kollade jag inte på priserna förrän efter jag avslöjade för ungen att vi skulle åka och hälsa på Pippi och Emil. Det visade sig vara hutlöst dyrt. Typ 500 kr per skalle och dag i inträde, men sen 1500-2000 kr per natt i någon sunkig stuga om man ska bo i Vimmerby (vi lär behöva absolut minst två nätter med tanke på restid). Plus 60 kr för p-a-r-k-e-r-i-n-g. Jag minns inte några exakta summor förutom just dessa 60 kr eftersom de stör mig något så ofantligt. Inte en jäkel kan gå eller åka tåg till Vimmerby, det är inte direkt Skansen, så de bara jävlas.

För att sluta gnälla och bli lite mer vuxen så har jag kommit fram till att vi måste se till att åka ändå. Men vi måste försöka göra det smartare. Smartare än att åka dit mitt i juli och betala 2000 kr (+städning, frukost osv) per natt för oss tre. Kruxet är att jag inte riktigt vet hur. Funderar lite på tältning, vad tror ni om det? Det ska tilläggas att vi inte ens äger ett tält. Alla barnfamiljsresehacks ni kan komma är väldigt välkomna!

För att återgå till ursprungsfrågan så tycker jag att FIRE måste få påverka familjens och barnens semester. Det kanske fortfarande är viktigt att göra något tillsammans, att få se något nytt och att få ha något att berätta för kompisarna om (för vi har ju faktiskt råd), men det kanske får bli en tältsemester som varar tre dagar. Med frukt till frukost och lunchmackor snarare än fyrstjärnigt hotell och utemat tre dagar i veckan. När jag själv läser vad jag skriver får jag känslan av att jag har koll på läget. Men jag tror jag kommer få det riktigt svårt i praktiken. Jag brukar envisas med fina hotell med bra lägen och måste erkänna att jag lagt närmare 300 USD per natt när jag varit i såväl Los Angeles som San Francisco och Miami. Min bästis pratade om att hon var sur på sin make för att han inte vill offra hotellvistelsen på deras sommarsemester. Hon tycker att stuga duger bra. Jag föreslog tält. Hon tyckte jag var helt galen och sa att hon inte var beredd att gå så långt med tre barn. Vi får se vad jag tycker om jag faktiskt genomför det.

Hur påverkar er FIRE-strävan er semester? 

Har ni några supertips för att få ner kostnaden för en resa till Pippi? 

Har vi alla en ekonomisk last?

Ett ämne som behandlades på Camp FI var det här med ekonomiska laster. Det kom av att en anonym och relativt ny(FI)frälst person som var där erkände att hen hade rätt goda ekonomiska förutsättningar för att aldrig mer arbeta, men att det var en fråga om att bemästra kostnadsbiten. När Fru EB hörde detta frågade hon vad det var som var hens last. Om jag inte minns fel föreslog någon att det kanske var onlinecasinon som var problemet (på skämt alltså). Och när man pratar laster och snabba svar är det lätt att tänka sig att det finns ett svar som förklarar varför ens ekonomi inte är på topp, men är det verkligen så?

Utan att outa vederbörande så mycket så var hens last inte något jag kan tänka mig är svindyrt och jag tror därför inte heller att alla de tips som hen fick skulle göra att hens ekonomi blev dubbelt så bra. Men det vet ju så klart inte jag egentligen. Om någon skulle fråga mig vad mina laster är så vet jag inte riktigt vad jag skulle svara, kanske goda ostar. Och visst är det onödigt dyrt med fina ostar från utlandet. Detta till trots skulle jag tro att min ostkonsumtion kostar mig (oss) runt 200 kr i månaden, dvs 2400 kr per år. Även om jag är medveten att det är helt onödigt att käka ost för 200 kr i månaden så kan jag inte se att just den kostnaden i sig är skillnaden mellan att gå till jobbet fem dagar i veckan och att inte göra det.

Min bästa kompis är också snabb på att prata om deras ekonomiska problem och hitta förklaringen till dem. Oftast är det hennes makes fel och laster och inte hennes egna. Han vägrar till exempel att äta vegetariska rätter och är väldigt bestämd på att ha just hushållsost på mackan från just ett specifikt mejeriföretag. Dessutom gillar han tydligen att äta alldeles för mycket mackor, vilket hon beskriver som riktigt kostsamt. Jag känner ju dem båda och är helt övertygad om att hon har helt rätt i att det är ett riktigt problem för deras ekonomi att han gör och är så, men jag tror ju inte att det är hela sanningen. Dels kan de ju förhålla sig till att han har sina laster och vanor genom att till exempel storhandla osten på extrapris (ost har bäst före typ 9 månader framåt så det är bara att shoppa loss) och genom att baka eget bröd till en bråkdel av kostnaden. Sedan föreslog jag också något mer extremt, nämligen att han får äta vad hon lagar. Jag tipsade om något jag läst om FI-sammanhang, nämligen att man måste komma påminna sig själv om att man inte är någon kung som förtjänar att älska all mat man äter hela tiden. Det tyckte hon lät väl radikalt, men om jag vore den som lagade mat hela tiden (vilket jag är) så skulle jag inte acceptera att min partner domderade över vad jag lagade.

Om jag ska återgå till dagens egentliga ämne så tror jag att de flesta av oss har laster (möjligen exkluderat Sparo) som bidrar till en något sämre ekonomi än vad vi annars hade kunnat ha. Det kan vara REKO-beroende, ostar, kosttillskott, cafébesök, öl eller snus. Men jag tror sällan det är förklaringen till en för hög kostnadsnivå (om det inte är hästar, de är dyra på riktigt). Min teori är att det snarare är ett synsätt som är förklaringen till att man spenderar mer än man hade önskat. Den som unnar sig ostar kanske också känner sig värd ett finare vin på helgerna. Den som gillar shopping på REKO kanske också känner ett stort behov av ta kosttillskott för att förbättra hälsan. Oavsett vilka laster vi har är de nog sällan ensamma orsaken till att vi spenderar för mycket pengar. Däremot kan attityd och mönster leda till att vi spenderar orimligt mycket. Men då är det ju inte osten i sig som är problemet, utan snarare att jag är värd den och en massa annat.

Nu är jag nyfiken. Har ni läsare några laster och vad gör ni för att hantera dem? Försöker ni begränsa er eller låter ni dem kosta vad de kosta vill? 

Reflektioner från Camp FI

Idag var det dags för Camp FI och jag var naturligtvis där. Trots att jag saknade några bloggare som jag hemskt gärna hade träffat så var det jätteroligt att få träffa så många fantastiska människor. Ni som var där kom från hela landet och hade vitt skilda bakgrunder. En del var redan FI, medan andra (som jag) hade en bra bit kvar. För er som är intresserade tänkte jag lista det bästa med dagen utan inbördes ordning i min (högst subjektiva) mening. 

1) Jag kunde gå dit utan att fundera på hur jag såg ut. Nu såg ni förvisso rätt städade ut allihopa, men jag själv var svettig, röd i ansiktet och osminkad. Det oroade mig inte ett dugg innan, vilket var superskönt. På ett liknande event i ett annat sammanhang hade jag nog funderat på kläder och smink ordentligt innan jag begav mig. Alltid skönt att slippa sånt larv. 

2) Jag gjorde bort mig rätt tidigt inför bland andra Sparo och Fri2032 när jag utbrast orden "Nej, nej jag är inte en sån" när Fri2032 konstaterade att REKO inte är så bra om man vill spara pengar. Det jag ville säga var egentligen att jag gärna lägger pengar på bra livsmedel, men undviker onödig konsumtion i övrigt. Tyvärr var det inte så det uppfattades, utan gruppen började istället fundera på om jag var en random person som bara halkat med när jag såg att det nalkades "gratis" alkohol. Oavsett var det en isbrytare och det var roligt att få skratta rätt tidigt in på eventet. 

3) Jag fick lära mig att jag tydligen inte ser ut som vissa hade trott. Jag borde ha frågat hur jag såg ut i personens tankar, men jag var mest imponerad över att någon läst min blogg så jag glömde helt bort det i min iver. 

4) Jag fick lära mig att jag kan ha något gemensamt med affärsjurister och ekonomichefer, vilket bidrog till en ökad känsla av att folk är mer lika ändå. Kul för mig som alltid känner mig lite bortkommen bland såväl höginkomsttagare som "stockholmare". 

5) Jag fick vara mig själv för en stund. Innan jag gick dit hade jag inte bestämt mig för om det var som Anonym (någon skrev för övrigt Anonym på sin namnskylt, rätt kickass av hen) eller som Frihetsmamman, men jag kände mig väl på plats så hemma att jag berättade att jag var jag. Det som var skönt med det var att jag kände det som att jag fick vara mig själv. På jobbet, bland vänner, inför min familj så vågar jag inte riktigt vara öppen med just hur fokuserad jag är på FI. Eller egentligen är jag väl inte så värst öppen alls, även fast många vet att jag sparar rätt mycket pengar jämfört med en del andra. Idag däremot kunde jag det. Även fast vi inte pratade sparkvoter, investeringsalternativ och dylikt hela tiden så var det skönt att kunna vara helt totalt öppen hela dagen vad gäller ekonomi (och mycket annat också ska tilläggas). Jag visste det inte innan, men det var rätt välbehövligt och spontant är jag sugen på att dra paralleller till att leva i garderoben som homosexuell. Det är helt enkelt väldigt skönt att få en ögonblick att vara den FI-suktande, snåla personen som man är samtidigt som man slapp fundera på vad någon annan tyckte om saken. Det var till exempel inte en enda person som rynkade pannan när jag eller någon annan berättade att vi hade gått till Bellmansro i 30 graders värme, gassande sol och bland en miljard nationaldagsfirare. För mig var det primärt för att spara 45 kr och helt värt det. Helt ärligt, i ett annat sällskap, hade det nog sett annorlunda ut. 

Så tack för idag, mina vänner. Jag hoppas ännu fler kommer nästa år! Särskilt tack till Fru EB som organiserat så fint och till studenten A som äntligen fick ett ansikte. 

Finns det något som kallas FIRE blues?

Alla (åtminstone många) som har fött barn upplever en stunds deppighet där rim och reson försvinner och allt bara känns skit. Om jag inte minns fel upplevde jag själv det runt tre dagar efter att ha fött min unge. De senaste dagarna har jag gått omkring med en känsla att jag upplever samma sak igen, men utan att ha gått igenom en förlossning med efterföljande mjölkproduktion. Vad beror det på?

Efter att ha köpt radhuset som för övrigt ligger i ett väldigt fint område främst med påkostade villor och dyra bilar har jag konstigt nog börjat känna mig fattig. Jag har funderat på om det här är så bra vi någonsin kommer ha det standardmässigt och om det är ett dåligt val för min familj och mitt barn. Alla stora trädgårdar, med pooler, studsmattor, fotbollsmål och häftiga uteplatser gör att jag plötsligt känner mig relativt fattig. Särskilt eftersom jag vet att det var mitt val. Vi hade kunnat köpa en sån där villa. Banken hade gått med på det och jag hade inte ens behövt sälja mina aktier och fonder, men vi valde att inte göra det. Hur vet jag med säkerhet att det var korrekt? Jag brukar oftast se på dyra tyska bilar med avsky och känna mig närmast skadeglad att andra slösar sina pengar på sånt samtidigt som det finns bränslesnåla och prisvärda asiatiska bilar därute. Men nu känns det inte så. Nu känns det som att jag påminns om att jag inte lyckats så jäkla bra här i livet. Som om jag skulle vilja ha mer helt enkelt. Mer hus, mer trädgård, mer fritid, mer lyx och mer sparande på en gång. Men det är ju inte riktigt så det funkar här i livet.

Egentligen tycker jag objektivt sett att jag är hur korkad som helst som resonerar såhär. Jag hade dessutom sannolikt känt mig malplacerad bland rikingar som investerar i hus och trädgård som om det plötsligt skulle leda till ett kassaflöde. Samtidigt så känns det lite som att mina val påverkar fler än mig själv i och med att jag också har ett barn som inte får en lekstuga eller kan spela fotboll i trädgården som andra barn. Det känns också som att mitt barn kanske går miste om en del i och med att hen inte träffar Lollo och Bernie på charterresor som andra barn.

Det jäkligaste i det här är att det inte är ett dugg synd om mig. Hur mycket jag än skulle vilja ha en villa för fem-sex miljoner så vill jag ju också bli fri från mitt jobb. Det är således ett medvetet val att välja som vi gjort. Vi hade nog haft det betydligt jobbigare om vi inte kunde köpa en villa än för att vi väljer att inte göra det. Min man ser det dock som att vi inte kan. Han tycker det är bisarrt att folk lånar 85% av bostäders värde och att man alltid bör ha ett rejält utrymme i ekonomin ändå. Inte så svensk i sina resonemang med andra ord. Nåväl, förhoppningsvis släpper det här också inom kort. Precis som min baby blues gjorde för ett antal år sedan.

Har du upplevt FIRE blues?