Är man fri om man är beroende av en partner?

På sistone har jag fått allt fler kommentarer på bloggen angående sparande och jämställdhet där jag har fått en del vettiga frågor om hur jag resonerar i mitt eget förhållande och kanske även en del mer skeptiska kommentarer. Jag har även sett liknande funderingar i andra bloggar så jag utgår från att intresset för den här frågan ändå inte är helt obefintligt. I vanlig ordning har jag inte kunnat ge ett så bra svar på det, så jag tänkte istället resonera vidare i detta inlägg. Min fundering är alltså hur fri man kan vara om man ändå på något plan är beroende av en partner. 

Jag har de senaste åren arbetat på olika scenarier som i kort går ut på att välja mellan att sluta jobba efter att (1) en ansenlig men inte fyraprocentregel-godkänd summa pengar har uppnåtts, att (2) sluta efter att jag utifrån nuvarande ekonomisk situation uppfyller fyraprocentsregeln (för halva familjens utgifter) eller (3) nå ett belopp där jag klarar mig även om min man lämnar mig för en fräsch Barbie-liknande blondin imorgon. Jag vet idag att jag är i mål enligt scenario ett och att det inte är jättelångt till scenario två. Vad jag dock har otroligt dålig koll på är hur mycket pengar som skulle krävas för scenario tre, eftersom jag inte vet vilket typ av boende jag skulle köpa, hur bostadsmarknaden utvecklas framgent och om jag skulle behöva betala det helt med cash på grund av stelhet bland bankerna vid nylån till fria typer. Till följd av detta gillar jag inte alls att fundera på scenario tre, det är helt enkelt för mycket osäkerhet som mest gör mig deprimerad. Som mamma kan jag ändå känna att de kritiker som tagit upp detta inte har helt fel. Jag är ju någonstans ansvarig för två små individer som inte vill hamna på gatan bara för att mamma och pappa slutar älska varandra. 

Samtidigt tycker jag att det inte är helt självklart att det bara är dåligt att vara beroende av varandra i en relation. Nyligen läste jag i Lev Lokalt (Oskar Lindbergs nya bok) att det är lustigt att så många av oss (alla?) gladeligen är beroende av en arbetsgivare, men tycker det är jobbigt att vara beroende av flera grannar, vänner och familjemedlemmar för att till exempel renovera huset, få en barnfri kväll eller för att få hjälp med något annat. Vi tycker det är rimligare att bli mer beroende av arbetsgivaren än att ställa oss i tacksamhetsskuld till grannen för att den ställer upp med barnpassning eller skjutsar till varannan fotbollsträning. För mig var det här något jag aldrig tänkt på tidigare. Precis som många andra har jag upplevt det som extremt jobbigt att vara skyldig andra något och därför gärna lagt pengar på saker som inte hade behövts i ordets striktaste mening.

Det här fick mig att fundera vidare på min parrelation och jag insåg då att pengar är det minsta beroendeförhållandet jag och min man har, även fast jag i detta nu lever på hans lön. Han är till exempel hopplös på att hålla koll på saker och jag tror att han verkligen inte skulle ha en aning om vilka räkningar som ska betalas, när förskolan är stängd eller när det är barnkalas om jag dog imorgon. Jag tror också att han skulle glömma att tvätta innan det är slut på kalsonger och missa ta med badkläder till simträningen. Ibland frågar jag honom hur han skulle klara av att hantera sitt liv om jag skulle dö och han brukar alltid med stort allvar svara att han inte skulle klara det utan sina föräldrar eftersom det är för mycket att ta hand om för honom. Jag vill på intet sätt påstå att min man är en ohjälpsam fossil, utan det finns andra områden jag inte har någon koll på och är totalt beroende av honom i. Varenda gång en lampa går sönder i bilen eller däcktrycket ska kollas blir jag svettig och jag lämnar därför gladeligen över det till honom precis som däckbyten på alla våra fordon och andra smutsiga sysslor. 

Nu var ju inte syftet med det här inlägget att diskutera jämställdhet och hushållssysslor, men min poäng är att vi genom åren blivit allt mer beroende av varandra. Det påminns jag om i princip dagligen, nu senast när jag letade efter tejp och behövde fråga honom var den fanns. Vad det här beroendet betyder i praktiken är att det finns viss friktion som redan nu skulle göra det jobbigt att separera, samtidigt som vi båda har personligheter som nog gör en separation mer osannolik än vissa andra. Min man hade också ett möte med sin chefs chef för ett tag sedan där han fick höra att han blivit extremt viktig för organisationen och att de ser det som att han inom kommande 5-10 år kommer klättra till organisationens ledning om han vill och orkar. När han tog upp det här med mig insåg vi båda att det är en osannolik utveckling utan min inblandning i hans och barnens liv. Skulle vi få för oss att separera och han vill fortsätta karriärklättra så får vi med andra ord hoppas att den där blondinen har lika bra koll på vilka byxor som är trasiga eller vad som är Minis drömpresent på födelsedagen som jag har. 

Utifrån det här har jag nog kommit fram till att det just i mitt fall känns lite onödigt att bygga upp ett jättestort hängslen- och livrem-kapital som tryggar familjen i alla situationer. På sätt och vis är jag ju inte helt fri eftersom det finns situationer som jag skulle behöva återgå i arbetslivet och jag inser att det vore klokt att ha vissa strategier för hur det skulle gå till vid behov. Jag tänker till exempel att jag skulle kunna driva ett företag med viss inkomst eller åtminstone som är aktivt och ha det som täckmantel när jag är fri eller att jag gör upp en plan för en utbildning jag skulle kunna ta om det behövs längre fram och ha klart för mig hur den skulle finansieras. Med det sagt tycker jag ändå att jag skulle vara ekonomiskt fri, även om min man behöver finansiera halva livskostnaden och gör det med hjälp av lönearbete. Och jag kommer också känna mig fri även om han likt idag betalar allting och våra gemensamma besparingar bara får växa av egen kraft. Samtidigt är vårt gemensamma kapital ganska exakt dubbelt så stort som mitt enskilda. Det betyder att vi båda egentligen är helt okej fria den dag jag själv uppnår 4%-regeln, även om vi inte kan åka jorden runt varje år eller köpa en svindyr villa. Det finns med andra ord en del fluff ekonomiskt, även om vi inte pratar några enorma tjänstepensioner eller villor i Stockholmsområdet. 

Inför att jag färdigställde det här inlägget så kom det in en del kommentarer (på min uppmaning) och jag hade rätt trevliga diskussioner med många av er som fick mig att fundera ännu mer på hur viktig min roll i familjelivet varit för att min man har kunnat lyckas så bra på jobbet. Som det slumpade sig lyckades min bättre hälft dessutom i samma veva glömma bort någonting som var jätteviktigt för Mini, vilket ledde till en hätsk diskussion mellan oss föräldrar, där jag frågade honom hur det kommer sig att han kan ha stenkoll på jobbet, men vara så lost hemma. Vi vet ju svaret på den frågan förvisso, men för mig blev det ändå en viss påminnelse om hur viktigt det arbete jag utför hemma är. På samma ämne funderade en anonym läsare i kommentarsfältet om hennes önskan att gå ner i tid ordentligt eller eventuellt sluta jobba helt beror på arbetsfördelningen hemma. Den kommentaren har jag inte kunnat släppa helt. Jag känner ju absolut att jobbet är dränerande i sig själv, men nog allt påverkar allt hemarbete min känsla av att vår familj behöver ha en förälder hemma. För det tycker jag nog egentligen. Jag förstår inte hur familjer klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid, kanske pendlar och orkar ha en aktiv fritid. I den här familjen är vi typ stolta om barnens kläder är relativt hela, någon orkar laga mat och deklarationen skickas in i tid. 

Hur resonerar du kring behov av kapital? Vågar du räkna med att någon annan täcker halva hyran eller tycker du att det är viktigt att vara helt självförsörjande? 

Måste allt handla om pengar?

Jag vet att titeln känns en aning malplacerad i en ekonomiblogg, men det är ändå en fråga jag ställt mig själv allt oftare i samband med att jag funderat på en eventuell sysselsättning efter att min FIRE-siffra är uppnådd. Jag tycker mig höra och läsa att det är viktigt att jobba, att det finns alternativ som gör arbetslivet drägligare och att det finns roliga sätt att tjäna pengar, men tänk om man inte vill tjäna pengar? Är det något fel på en då?

Jan Bolmeson har flera gånger provocerat mig när han pratat om att det är så lätt och roligt att tjäna pengar och att man inte ska slösa bort livet på extremsparande. Hans ständiga råd är att jobba med sin hobby istället, eller åtminstone att man gör något som man brinner för. Jag tycker egentligen inte att han har fel i att det är en god idé att hitta ett jätteroligt jobb som man gärna utför, men tanken på att det är möjligt för alla provocerar mig lite. För mig personligen (utifrån mina preferenser och hobbies) känns det ganska ouppnåeligt, även fast jag absolut förstår att en del kan försörja sig som bloggare och liknande. Jag tror dock inte att jag som skriver på svenska om sparande kommer bli tät på några blogginlägg nu och då och jag har inga planer på att uppmuntra mina följare att investera i afrikanska träd så den inkomstkällan ryker den också tyvärr. 

Samtidigt tar andra bloggare som jag vanligen har mer gemensamt med regelbundet upp att även vi som strävar mot FIRE vill jobba, men kanske i en annan form eller under andra premisser. Det tycker jag mig också läsa mig till i mitt kommentarsfält nu och då, men jag har börjat fundera allt mer på om jag håller med. Visst är det så att den som når FIRE har rätt så mycket driv och uthållighet och gissningsvis skulle kunna lyckas med diverse arbetsuppgifter, men jag personligen har insett att jag nog egentligen mest är i behov av att känna att jag gör någon nytta. Den nyttan måste inte nödvändigtvis inbringa skattemedel eller fylla mitt sparkonto. I nuläget kan den nyttan vara något så simpelt som att ha lagat Minis byxor eller att ha bakat ett gäng limpor, men i framtiden tror jag säkert att jag skulle kunna vilja skala upp det till att odla hela familjens grönsaksbehov under 4-5 månader eller så. Det som dock slår mig är att jag är mer engagerad i tanken på att spara pengar än att tjäna dem. När jag här om dagen frustade runt i trädgården och svor över skadedjur sa min man faktiskt något om hur mycket lättare det är att tjäna pengar än att odla sig till en besparing. Och han har ju rätt. Jag förstår det jag med, men någonstans känner jag mig nästan rebelliskt trött på att allt ska handla om att tjäna pengar. Hur får man in tillräckligt för att köpa rätt kläder, bo fint och ha en beundransvärd fritid? Då känner jag mig istället benägen att verkligen arbeta för brödfödan och odla min egen mat eller sy kläder av gamla lakan bara för att slippa vara som alla andra. 

En annan aspekt av pengar som jag är less på är att det tjatas om allt som extremsparare går miste om. Den senaste tiden har jag och min man typ följt alla våra impulser. Vi har ätit ute flera gånger, beställt takeout flera gånger i veckan, köpt nyproducerade kläder av bekvämlighet och fler av varje exemplar än vad som egentligen behövs. Vi har bytt ut köksredskap till hållbara alternativ, bokat roliga aktiviteter med vänner, betalat semestrar och bjudit folk på diverse middagar. Hur har det då påverkat budgeten? Knappt alls. Vi lyckas alltså inte bränna 20 000 i månaden ens när vi outsourcar matlagningen och går på kafé stup i kvarten. Miljonär innan 30 skrev ett tänkvärt inlägg där han föreslår att man frågar sig om det som skaver under extremsparande-åren är allt man inte konsumerar eller om det är tiden man ändå jobbar. För mig är det solklart att sparandet inte är någon större uppoffring. Jag skulle kanske vilja bo på ett annat sätt och det skulle kunna bli dyrt, men det är nog den enda konsumtionen jag känner att jag av ekonomiska skäl går miste om här och nu. En större garderob eller fler handväskor skulle inte göra mig lyckligare, en finare bil definitivt inte heller. Och om det som gör en glad eller nöjd inte kostar så värst mycket pengar så kanske inte pengar måste ta över ens liv. Då kanske det är okej att inte fokusera så mycket på pengar. 

Men visst är det ändå så att pengar behövs för att man ska kunna välja att inte fokusera på dem. Jag tror egentligen att jag inte insåg det på allvar förrän min bästa vän ställde den där frågan om varför jag går upp på morgonen. Det jag i praktiken gör nu är att jag väljer att fokusera på sparande och på pengar för att mitt framtida liv ska handla desto mindre om pengar. För pengar i sig är ju faktiskt inte så himla roliga. Så drömmen om FIRE handlar inte bara om friheten att slippa APT:er, semesterplaneringar och småprat om kollegans renoveringar, utan även om att slippa fundera på om jag odlar för att det är kul eller för att spara någon hundralapp. Att ta bort pengar från ekvationen gör att det är lättare att på allvar känna vad man gör av glädje och inte för att det sparar en pengar eller ger pengar in. 

Tycker du att pengar har en för stor roll i ditt liv? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet.