Det här inlägget kan med fördel läsas efter man har lyssnat på RikaTillsammanspoddens avsnitt #352. Jag har försökt att göra det sammanhängande även om man inte lyssnat på avsnittet, men är inte helt säker på att jag lyckats.
I det senaste avsnittet av Rikatillsammans-podden gick Jan igenom familjens (eller snarare hans) investeringsresa och det avsnittet var faktiskt ovanligt intressant. Vi har två väsentligen skilda bakgrunder investeringsmässigt där min största nit varit att jag köpt några enskilda aktier som underpresterat, medan han investerat i träd och tveksamma fastigheter och som en följd kallats till turkisk domstol. En av de viktigaste poängerna som han berör i avsnittet är att man inte ska lägga för mycket fokus på sparformen, utan att det är viktigare att tjäna bra och spara mycket än att hitta den bästa aktien eller fonden. Han klämde till och med till med att rika personer är rika för att de tjänar mycket och har en hög sparkvot, inte för att de hittat rätt investeringar. Det fick mig att fundera på min egen investeringsresa. Hur har den sett ut och håller jag med Jan?
Under avsnittet lyfte Jan några mål som han haft genom åren, där han bland annat strävat efter att ha en miljon på börsen. Det är ett mål som jag tror många av oss kan relatera till och enligt Avanza är det ungefär fem år sedan jag nådde det målet. Han lyfte också målet att ha nått mer än en miljon i avkastning. Det är ingen milstolpe som jag reflekterat över, men efter en snabb koll på Avanza kunde jag konstatera att även jag nått över en miljon i avkastning. Men precis som Jan konstaterar så är det ändå inte den där avkastningen som är den stora merparten av ens kapital, utan även jag har sparat betydligt mer än vad jag fått i avkastning. I praktiken är det inte så märkligt för någon som inte haft så lång tid på sig att njuta av ränta-på-ränta, men det visar ändå på vikten av att lägga in en hel del på kontot för att bli ekonomiskt fri.
Det som jag inte visste om Jan var att han inte haft så höga inkomster under större delen av sin karriär. Jag beskrev mig redan tidigt i den här bloggen som "en kvinna med under medellön" och det här under den här bloggens livstid inte förändrats. Inte ens när jag fått en större löneförhöjning och tänkt att jag kanske nu äntligen passerat medellönen för kvinnor så har jag lyckats göra det. Jag kan därför konstatera att jag lyckats spara ihop mina miljoner med hög sparkvot, men knappast med hjälp av en så värst hög lön. Nu är vi ju två i hushållet och jag tror att min man sedan ett par år passerat medellönen för män, men under större delen av vårt liv tillsammans har inte heller han haft en så värst imponerande lön. Det har gått ett tag sedan jag orkade följa sparkvoten i detalj, men jag skulle gissa att den legat på 50% i snitt under den senaste 7-8 års-perioden. Idag ligger jag en bit under 50% i mitt månadssparande, men jag kan se att jag tidigare år legat avsevärt högre och att jag dessutom vanligen sparar mer än jag tror eftersom jag nu och då spontanköper aktier eller säljer saker och trycker in på ett särskilt konto utöver mitt månadssparande.
Så vad har jag då lärt mig under min investeringsresa? Jag tycker egentligen inte att jag utvecklats så jättemycket, utan det har snarare handlat om att jag ska landa i hur jag vill ha det och hur mycket tid jag lägger på privatekonomi. När andra barnet kom och livet blev stressigare tappade jag intresset för enskilda aktier och övergick helt i fonder i mitt månatliga sparande. Jag har aldrig någonsin trott att jag kan eller haft en ambition att överträffa index och det har jag fortfarande inte. Däremot tror jag inte att jag från början förstod vilket jäkla maraton det skulle vara. I början var jag nästan hög på att se hur stor skillnad varje insättning gjorde och varje ny milstolpe kändes fantastisk. Idag vet jag att det är ihärdighet som är nyckeln och anledningen till att jag nästan kommit i mål. Jag skulle därför rekommendera en yngre version av mig själv eller mina egna barn att försöka spara så mycket som möjligt på ett så automatiskt sätt som möjligt, där jag tänker att indexfonder är det naturliga valet. Kanske måste det inte enbart bestå av globala indexfonder, men jag tänker att huvudsaken att det är i fonder man kan återvända till för utvärdering vart femte år eller så och inte behöver gå igenom ofta. I samband med att jag lyssnade på podden gick jag även igenom mina egna fonder och kunde se att jag har en del som underpresterat globala indexfonder, de flesta så kallat aktiva fonder. Däremot verkar det inte göra någon större skillnad exakt vilken globalfond som jag köpt, för de verkar rätt så likartade även om den som utesluter fossila aktier presterat något sämre än de som inte gjort det. Jag äger fortfarande aktier, men den största kakan av kapitalet ligger i olika indexfonder och jag köper bara aktier för skojs skull idag. Lite som när andra kvinnor spontanköper skor, fast jag spontanköper ett gäng aktier i Nibe eller kanske Investor.
Så för att sammanfatta så verkar jag ha nått ekonomisk framgång framför allt med hjälp av en hög sparkvot och indexfonder. Om jag tänker tillbaka på de senaste åren tycker jag till skillnad från Jan, däremot att jag nästan lagt för mycket fokus på min inkomst av tjänst. För om det är något som jag upplevt är att det att det alltid är lättare att spara en slant genom att låta bli att handla något, än att försöka övertyga chefer om mitt värde. Nu beror det så klart på vem man är, men jag har definitivt lagt alldeles för mycket energi på att göra ett bra jobb och konstigt nog är det inte förrän nu, när jag är på väg att bege mig därifrån (åtminstone vet att min tid kan vara förbi om jag så önskar) som jag inser hur dumt det varit. Jag pratade med en headhunter för några månader sedan, som verkade greppa min personlighet rätt bra och hon förklarade för mig att personer med mina prestationskrav ofta vinner på att tagga ner och så är det säkert. Det är möjligt att mitt sätt att jobba, min lojalitet gentemot uppdraget, har gynnat min arbetsgivare genom åren, men det har knappast gynnat mina barn eller min hälsa. Om den insikten hade kommit för en så där 10 år sedan tror jag att mitt yrkesverksamma liv hade varit avsevärt lättare och kanske också att jag hade orkat arbeta längre. Samtidigt hade jag säkert fått något lägre löneökningar och på så vis också kunnat spara mindre, men det hade nog gjort en mindre skillnad totalt sett om jag istället levt ett liv utan söndagsångest.
Har ditt sätt att spara och resonera om ekonomi förändrats mycket med åren? Dela gärna med dig i så fall.
