Odla dig till ekonomiskt oberoende

Okej, titeln är nog rätt så missvisande. De flesta av oss har svårt att Sara Bäckmo- eller Mandelmann-style bli självförsörjande på grönsaker och växtligheter och som jag konstaterade förra året kostar det dessutom en del att odla i form av startkostnader som pallkragar, krukor och jord. Jag vet inte ens om jag kommer gå plus detta år i ärlighetens namn. Samtidigt har en hel del bloggare noterat fördelarna med odling och jag minns att jag redan för flera år sedan läste om Sparos odlingar och skogsplock som sparade in honom en hel del pengar. För den som inte känner till honom (finns du?) så bor han alltså i lägenhet i Stockholm och inte på bondgård på landet i Småland. I det här inlägget tänkte jag skriva lite tips om hur jag tänker att du (och jag) kan spara pengar med odling.

1) Odla sånt du äter och inte det andra odlar. Låter det självklart? Ja, kanske, men ändå verkar jag glömma bort det varje säsong. Jag har till exempel odlat en massa paprika i år, men det är verkligen ingen i familjen som gillar paprika. Eftersom jag är snålast i familjen kommer jag garanterat äta upp den ändå, men nog allt hade det varit smartare att odla lite extra morötter som både jag och mannen är tokiga i än paprika. 

2) Odla sånt som är dyrt. Det jobbiga som jag insett är att typ ingenting är dyrt nu när det är säsong, men det finns ju smarta vägar runt det. Till exempel konsumerar min familj en jäkla massa sylt och då kan det vara en god idé att odla bär att göra sylt på, eller ännu bättre, plocka blåbär i skogen. På så vis blir det lättare att spara pengar på ens odlande och förädlande än om man odlar gul lök som nästan är gratis året runt.

3) Odla grödor som ger mat. Här tänker jag att zucchini och aubergine till exempel kan bli en riktigt fin bas för sommarens kost. Och om du inte redan visste det så är det busenkelt att odla zucchini. Det behövs ett frö och en stor kruka, samt lite humlor så har du mat till två vegetariska rätter i veckan för hela familjen under större delen av sommaren. 

4) Anpassa dig efter det du odlar. Det här tror jag kanske är mest viktigt. Många av oss kanske odlar nu, men det gäller att vara lite kreativ och laga mat därefter. Det slog mig till exempel idag att vi kanske borde skippa köttätandet helt till september och utnyttja allt som trädgården har att erbjuda. Om du är duktig på att handla i säsong är det här säkerligen en baggis för dig, men om du tycker det är svårt är mitt tips att du går ut och tittar i trädgården/kolonilotten/skogen och sedan tar middagsplanerna därifrån. Har du en zucchini att skörda (och det kan bli bråttom med dem), varför inte göra zucchinibiffar till middag? Om du stöter på ett gäng kantareller, passa på att köra på kantarellrisotto istället. Oavsett har du mycket att vinna på att anpassa dig. För er utan gnälliga barn är det säkert inte ens svårt. 

5) Gå ut i skogen. Särskilt centralt för alla som bor i lägenhet och saknar tillgång till odlande släktingar som bara vill bi av med sina rabarber/zucchinis/bär. Inte för att jag är någon expert på detta, men utifrån lokala Facebook-sidor märker jag att det finns en jäkla massa bär och svamp att ta tillvara på och som folk gärna säljer till andra. Varför inte plocka själv så att du har till din sylt, smoothies, kakor eller vad det nu må vara? Gör det!

6) Våga fråga. En central aspekt för mig under lägenhetsåren var att fråga folk om jag kunde passa på att få plocka deras bär/rabarber eller annat som de ändå inte använde. Om man dessutom känner personerna relativt bra är det inte ens så jobbigt, men gratis. 

7) Undvik allt för dyr utrustning när du börjar odla. Visst kan det vara smidigt med fina och praktiska krukor till dina odlingar eller fiffiga bevattningssystem, men särskilt för den som inte vet om den orkar fortsätta och har något intresse kan det vara klokare att börja enkelt. Förså i mjölkkartonger, testa så busktomater i den där halvdassiga hinken som inte används längre men finns i hushållet och om du ändå ska handla utrustning, tänk utanför boxen. Det finns till exempel en massa hinkar och baljor man kan odla i för runt 10-20% av priset av en kruka på Plantagen. Varför inte testa detta så blir startkostnaden lägre och tröskeln likaså. Om det visar sig att odlingen blir en livsstil och du bryr dig mycket om utseende kan du alltid uppgradera senare, eller långsamt leta efter mer estetiskt tilltalande alternativ på second hand-affärer. 

8) Kom ihåg att det är helt okej att misslyckas. För mig var det faktiskt en kommentar på Fru EB:s blogg som blev ögonöppnande här. Om jag inte minns fel (kan inte hitta inlägget igen) så beklagade Fru EB sig lite över att det var lite besvärligt det här med eget odlande (och lätt att göra fel!) och kommentaren handlade om att vi som alla varit nya vad gäller sparsamhet och investerande innan vi bemästrade det inte bör förvänta oss att odlingen kommer gå helt smärtfritt på direkten. Egentligen är det rätt självklart, men jag måste medge att jag velat kasta in handduken rätt många gånger när sniglarna ätit upp mina grödor, jag råkat torka ut en planta eller planterat i för lite jord. Det har känts sjukt jobbigt, men som kommentaren påpekade så finns det inget som säger att det skulle gå helt smärtfritt på en gång och man får nog snällt acceptera en viss läroperiod även här.  

9) Våga börja. En rätt central aspekt i sparande är att man ska våga göra första insättningen och kasta loss. Det är samma vad gäller odling. Jag tror att folk är rätt olika gällande omfattningen, vissa sätter in 50% av lönen på en gång eller odlar upp hela trädgården, medan andra känner sig mer bekväma med 500 kr och en enskild planta tomater. Gör som du vill, men våga börja. Om du sätter igång först nu skulle jag skippa att så ett tomatfrö och istället satsa på sallat eller morötter som är rätt snabbodlat och köldtåligt och kan ge utdelning redan i år. 

10) Använd gratis näring. Växter behöver näring och det är ändå rätt dyrt att köpa jord och gödsel på säck i tid och otid, så försök ta hand om den jord du har och förbättra den. Här vet jag att andra bloggare, till exempel Ibland gör man rätt, är betydligt mer insatta än jag, men av det jag förstått så är det smart att ta tillvara på gräsklipp, morotsblast och annat organiskt material som dyker upp i trädgården och mata jorden med istället för att skicka iväg det till kommunens kompoststation och samtidigt köpa näring på flaska och ständigt ny jord. Guldvatten (en del urin och typ 10-20 delar vatten) ska också vara ett smart och ekonomiskt alternativ. Än har jag inte provat det för att min man skulle vägra äta saker då, men jag kommer säkert prova framöver och hålla honom lyckligt ovetande. 

Det är faktiskt lite lustigt, men för ett år sedan kände jag inte till flera av ovanstående punkter. Guldvatten fanns till exempel inte i mitt vokabulär och tanken på att morotsblast skulle hamna någon annanstans än i komposten skulle ha känts skrattretande. För mig, trots en hel del misslyckanden under året, känns det här som ett tydligt tecken på att jag ändå lär mig mer och mer och att det går framåt. Förhoppningsvis kan odlandet inte bara bidra till otroligt mycket godare mat (inget slår egna morötter och tomater!) utan också till att vi i familjen når FIRE snabbare. 

Använder du dig av odling för att spara pengar? Har du några tips att komma med? 

Är frihetssökare parasiter?

En sak som FIRE-anhängare ofta får kritik för är att de är parasiter som lever på andra. Det spelar ingen roll hur mycket en person bidragit med i skatteintäkter under sin livstid eller vad man gör med sin fritid när man väl är fri, utan på något sätt så är det oundvikligt att man får en hel del pajer kastade på sig om man likt Åsa Axelsson eller Familjen Fri går ut i öppenheten och berättar om en alternativ livsstil. Det här parasittänket delas av såväl vanliga Svensson som politiker av alla dess färger. Sparo skrev om det här för inte allt för länge sedan på ett ypperligt sätt och jag kan inte låta bli att hålla med honom om att det är särskilt lustigt när vänsterpartister tycker att ens bidragande i skattekronor är det som avgör ens värde som medborgare och vad som är moraliskt. Oavsett om personer som lever på kapitalinkomster (som en del av bloggens läsare likt mig säkerligen gör eller önskar göra) har den här våren fått mig att gång på gång förundras över den svenska ekonomiska kulturen, eftersom det kastas ut pengar åt alla håll och alla bara ska ha och ha. Är det kanske jakt på bidrag jag borde fokusera på istället för att ta ansvar för min egen ekonomi?

För att vara tydlig så är jag stolt över att föräldrar kan vara hemma med sina barn och att möjlighet till ersättning finns för de som blir sjukskrivna eller permanent inkapabla till att arbeta. Jag tycker också att det är bra att a-kassa finns och att det på ytterkanten finns ekonomiskt bistånd när det verkligen behövs. Men det som vi sett under den här krisen tycker jag har varit något annat än en grundläggande trygghet. Första gången jag tappade hakan var när man ändrade a-kassereglerna så att en månads medlemsskap räknades som fyra. Vi har alltså en försäkring som går ut på att man är med i den oavsett om man tror sig bli arbetslös eller ej ifall man skulle råka bli det. För mig är arbetslöshet extremt osannolik och det finns många yrkeskategorier som nästan helt säkert aldrig kommer bli arbetslösa, men ändå är vi med för att ha den försäkring som det är tänkt som. Vad är det då som gör det rimligt att man helt plötsligt släpper in en massa människor i försäkringen som kanske redan vet eller anar att de inom kort kommer bli arbetslösa bara för att de ska garanteras ersättningen? För mig tappar försäkringen därmed sitt syfte och om regeringen tycker att alla borde vara med så borde a-kassa redan från början ha lagstadgats eller göras om till något allmänt bidragssystem som Försäkringskassans förmåner.

Som har omtalats i media rejält på sistone gäller det här även en massa andra av Corona-förmånerna. Artister som har tillgångar de flesta av oss bara kan drömma om har fått en massa ersättning för förlorad inkomst vad gäller konserter som ställts in, samtidigt som de fortsätter tjäna pengar på royalties och försäljning av skivor. Som blivande mamma läser jag en hel del i olika forum om andra gravida och deras funderingar och har snappat upp en hel del intressanta tendenser även bland vanliga löntagare. Det kan vara alltifrån att man nu passar på att sjukskriva sig själv 21 dagar för att "man får" vid varje liten enskild förkylning eller oro för att drabbas av Corona, eller att man hittar på en trovärdig diagnos som graviditetsillamående för att slippa vårda Covid-sjuka eller träffa några patienter alls på jobbet. Har också läst om kvinnor som fejkar besvär för att ha anledning att komma in på gynmottagningen och få ett ultraljud eftersom de känner sig så oroliga att deras 6-veckors embryo inte lever. Nu senast läste jag om en mamma som ville avbryta semestern för att ansöka om vab när hennes femåring blev förkyld under hennes semester. Tydligen är det helt okej att göra så, men vad är rimligheten i att man inte kan ta hand om sitt eget barn när det är förkylt utan att få pengar från Försäkringskassan?

Min man och jag har allt oftare till följd av den här galna våren börjat diskutera om vi är avarter i det svenska samhället. Kanske borde vi inte ens få kalla oss svenskar? För när Mini är sjuk brukar vi försöka arbeta del av dag hemifrån och ibland faktiskt hela dagar när hen är tillräckligt sjuk för att ändå bara ligga. Vi har arbetat hemifrån när vi själva varit sjuka och inte velat smitta ner arbetsplatsen och är det så att vi bara är sjuka en endaste dag (till exempel vid migrän) har vi stannat hemma en enda dag och tagit karensen. Vi har inte stannat hemma lite extra för att vi ändå tagit smällen av en karens. Förresten, det är nog mest jag som gjort så. Min man har haft tre sjukdagar någonsin under sin karriär. De tre dagarna inföll den här våren i mars och Mini var sjuk samtidigt och hade ändå inte fått gått i förskolan. I övrigt har han bitit ihop till och med efter en operation där han fick tre veckors sjukskrivning.

Vem är det som är parasiten? Är det den som har ett tillräckligt stort kapital för att inte tjata på vården om läkarintyg i tid och otid? Eller är det den som har 10 sjukperioder på ett år? Är det den som stannar hemma en längre tid med barnen när de är små eller är det den som måste avbryta sin semester för att ta ut VAB så fort barnet blir snorigt? Min strategi har hittills alltid varit att jobba hårt och göra rätt för mig, att inte svika mina kollegor och att jobba på under en begränsad tid för att sedan med gott samvete kunna göra en exit. Sannolikt kommer det bara leda till att jag i slutändan drabbas av höjda kapitalskatter för att finansiera alla som plötsligt är sjuka i 21 dagar istället för 7, avbryter sin sommarsemester för att vabba under två snoriga veckor i juli eller ansluter sig till a-kassa efter att de varslats. Kanske är det nu som det är läge för att byta strategi och göra som alla andra istället? Kanske är sommaren 2020 startskottet för att vara en parasit utan att känna sig omoralisk, lite så som politikerna verkar tycka att vi ska göra?


Har ni reflekterat över den svenska privilegierade kulturen?  Hur hanterar ni i så fall den?