Målet med FIRE att bli eremit?

På sistone har jag ledsnat allt mer på jobbet och då inte på grund av stress, press eller meningslösa arbetsuppgifter, utan snarare på grund av socialt spel. Jag skaffade mig för snart ett halvår sedan en ny strategi som gick ut på att hålla mig borta från mina kollegor i största möjliga mån och det har fungerat bra, förutom att jag relativt ofta är tvungen att interagera med dem. Är FIRE det bästa sättet att undvika detta?

På en arbetsplats måste man ju allt som oftast larva runt på APT, möten, kvalitetsutvecklingsarbete och gemensamma raster. Jag har till och med en tidigare kollega som inte fick en vettig löneökning trots riktigt bra arbetsinsats med motiveringen att hon inte var tillräckligt social med kollegorna på rasterna (hon sa upp sig i direkt anslutning till det lönesamtalet ska tilläggas). Personligen gillar jag att undvika andra människor som jag inte riktigt kan lita på eller slappna av runt, men inte ens jag lyckas ju isolera mig helt och hållet. Till exempel hamnade jag nyligen på lunch med några kollegor som satte sig bredvid mig och en annan kollega (vi har samma strategi) trots att vi planerat att vara ifred. Under den lunchen ställdes en fråga till mig som jag inte svarade på, för att jag inte tyckte att det angick vederbörande. Det slutade med en större arbetsplatskonflikt som jag fortfarande inte lyckats smita ifrån. En annan gång har någons formulering på en fikarast lett till samtal med chefer, samtidigt som ingen riktigt vågar säga vem som sagt vad. Det är absolut inte jag själv som oftast står i centrum för olika konflikter, men det är på största allvar fler konflikter på min arbetsplats än vad det är bland ungarna på mitt barns förskola. Konflikter om arbetet i sig är väl förståeligt till viss del. Men konflikter om vem som var trevlig mot vem, vem som inte blev inbjuden på AW, vem som inte blev medbjuden på rast och så vidare känns inte värdigt människor över 12. Eller vad tycker ni?

Fördelen med allt tjafs på jobbet är att min FIRE-motivation bara växer. Jag känner på allvar att ett liv utan ovalda kollegor vore väldigt mycket bättre. Jag tror inte direkt att jag skulle bli deprimerad av att inte gå till jobbet (snarare AV jobbet) som Onkel Tom nyligen pratade om i en video. Personligen tror jag att ett liv som eremit vore mindre deprimerande än ett liv på min arbetsplats. Kanske kan jag se FIRE som möjliggörare att nå eremit-livet?

Varför inte bara leva på sin partner?

Fru EB skrev nyligen om det här med att plötsligt inse att man jobbar för att kunna slösa pengar (typ) och att det är rätt orimligt om man inte lever för sitt arbete. Jag håller med henne, men kan inte låta bli att fundera på hur det blir för alla oss (vi är säkert en del ändå) som faktiskt lever med folk som just ser sitt arbete som en del av dem själva och som även som rika skulle fortsätta arbeta. Jag har ju tidigare skrivit om den typen och tror nog ändå att det finns en hel del sådana därute (även fast det är lätt att bli hemmablind bland andra FIRE-ister). Är det rimligt att vi har samma exit-strategier som andra eller borde vi anpassa vår livsstil efter våra partners?

Det finns flera olika aspekter av detta. Dels så är jag ju medveten om att jag kommer få vara både tidig och sen pensionär på egen hand, eftersom min man högst sannolikt kommer jobba tills han antingen blir störtad eller trillar av pinn. Utifrån att jag vet det så kanske det inte är optimalt att göra som en del andra FIRE-par som kör hårt under en begränsad tidsperiod (säg 10 år kanske) för att sedan njuta av tiden med varandra på en random ort präglad av geoarbitrage. Jag kommer istället vara fast i en medelstor eller större stad och med rätt höga bostadskostnader. Som jag ser det så finns det två vettiga lösningar på den här situationen. Den ena är skilsmässa och har behandlats av mig tidigare och den andra är att helt enkelt göra vår nuvarande vardag lite bättre genom att till exempel jobba deltid och på så vis undvika friktionen i vardagen något. Vi vore nog lyckligare om jag jobbade mindre, lagade bättre mat och orkade med intimitet än vad vi är nu när jag stressar mot FIRE. Eller vad tror ni? Kanske vore det också lite som att både äta kakan och ha den kvar. Jag liksom blir lite förtidspensionär, men bara på en sådär 25%. Eller heter det sjukersättning numera?

Men sen finns det en rätt ovettig lösning som de flesta kvinnor äcklas av. Och det är att helt enkelt bara lämna yrkeslivet redan nu och låta strebern i hushållet försörja oss andra. Varför inte egentligen? Han trivs. Vi skulle ändå kunna spara minst 10 k i månaden med hans nuvarande lön (och den lär stiga betydligt under kommande år, säkert snabbare om han får fokusera mer på jobb och mindre på förskolehämtningar), vilket sannolikt är mer än snittfamiljen. Till följd av vettigare planering och mer insourcing ala Åsa skulle vi säkert spendera ännu mindre pengar och på så vis spara ännu mer. Kanske skulle jag dessutom kunna ta något gig vid sidan av, men jag skulle ju absolut inte behöva det och sannolikt bli helt skattebefriad på de små summorna.

Vad talar emot min ovettiga, ofeministiska 50-talslösning? Ja, han skulle ju kunna dra. Och det vore ju jobbigt. Men vi har redan varit tillsammans en tredjedel av våra liv så det känns ju som att han borde kunna stå ut ett tag till och med all extra energi kanske jag både skulle släppa till oftare och få en tajtare kropp. Och han brukar säga att jag är sexig när jag bakar. (Ni får förlåta mig, det var så länge sedan att jag bloggade regelbundet att filtret är borta nu igen) En annan aspekt som jag oroar mig lite för är att han skulle gå och dö. Han verkar frisk som en nötkärna, men det händer ju att folk blir påkörda av bussar eller får en allvarlig diagnos och dör fort. Om något av detta skulle inträffa är jag rädd för att jag skulle ha svårt att återgå till arbetsmarknaden efter en längre tids exit. Sannolikt skulle det inte vara jättelätt för en avdankad före detta kontorsnisse att skaffa sig ett prima jobb sådär 5-15 år efter att ha lämnat arbetsmarknaden. Och då kanske jag skulle befinna mig i skiten på riktigt. Vem vet?

Nu har jag flummat runt tillräckligt så jag bryter här. Men sammanfattningsvis så har jag börjat fundera mer och mer på möjligheten att leva på min partner och för- och nackdelar med det. Just nu känns fördelarna större, åtminstone när väl mina personliga sparpengar uppgår till cirkus 1,5-2 miljoner. Sen kanske snöbollen kan snurra i sin ensamhet. Eller vad tycker ni? Är jag galen?

Goda nyheter!

Nu ska jag berätta en rolig sak, nämligen att vi till sist köpt oss en ny bostad. Vi bestämde oss till sist efter tips från er bland annat för att köpa ett mindre radhus i tremiljonersklassen som ligger relativt centralt. Vad är fördelarna med det då? Jo...

1) Det ligger rätt så nära båda våra arbetsplatser, vilket leder till att det är lättare att jobba heltid och inte ha vårt barn boendes på förskolan. Vi valde alltså att prioritera läge framför storlek och större trädgård i och med att vi hade fått lägga betydligt mer på en friliggande villa i samma område.

2) Vi lånar inte ihjäl oss. Även om jag inte är lika rädd för lån som många andra så känns det skönt att veta att vi tack vare helt okej bostadskostnader kommer att kunna leva på en lön även fortsättningsvis, oavsett om det är min eller mannens. Jag känner faktiskt att vi inte alls gör oss skyldiga till livsstilsinflation, vilket känns ruggigt skönt. Särskilt eftersom vi under resans gång faktiskt var rätt nära att bara köpa en villa för 5 miljoner för att få precis ALLT vi ville ha.

3) Vi slipper omfattande trädgårdsskötsel och städning. Även om jag är alldeles för snål för att ens överväga RUT-tjänster så känns det skönt att inte ens behöva fundera på om det är värt det. Vår lilla trädgård och bostad bör vi kunna ta hand om själva (läs mannen bör fixa att städa själv, jag hatar att städa). Här kommer hela FIRE-tänket in. Det handlar ju inte bara om att spara pengar utan även energi!

4) I och med att vi köpt en bostadsrätt kommer det sannolikt vara lättare att sälja och förknippat med färre kostnader (typ lagfart/pantbrev) som man gärna slipper. Jag tänker att ett hus kanske blir aktuellt längre fram om vi hittar det perfekta objektet eller är mer säkra på VAR vi vill bo. Det är vi inte riktigt nu. Personligen drömmer jag om en gård på landet och att själv sluta jobba eller bara jobba 40-60 % varpå pendling känns mer okej än med små barn fem dagar i veckan.


Även om husköpet känns positivt så leder det även till en del negativa saker, som en viss hysteri vad gäller inköp av trädgårdssaker, möbler osv. Men det får vi sura över en annan gång. Idag får jag vara nöjd och glad.



/Frihetsmamman

Gör mitt kapital att jag har råd att slösa pengar?

Det här är delvis ett gnällinlägg för vilket jag ber om ursäkt i förväg, men utöver att jag är smått irriterad så tycker jag att det här är ett spännande fenomen i sig. Fenomenet är vanligt förekommande och jag kan erkänna att jag gör mig skyldig till detta gång på gång själv. Diskussionen uppstod med en kollega/kompis som jag vanligtvis tycker väldigt mycket om och därför har varit rätt uppriktig mot gällande mina FIRE-ambitioner. Frågan jag ställer er är redan här om min kollega har en poäng? 

Nu förstår ju ni så klart inte alls vad jag pratar om så jag börjar med att backa. Situationen är som följande. Min kollega bor i en lite billigare stadsdel rätt långt från stan, medan jag bor i en mer central stadsdel. I hans stadsdel hålls under helgen en utställning om något som jag skulle kunna tycka vore intressant att besöka, men inte jätteintressant. Till följd av detta skrev jag till honom och frågade om det finns gratis parkering i hans stadsdel. Jag har aldrig varit där själv tidigare, men trodde att det sannolikt skulle vara gratis i och med att det ligger så långt borta från stan. Han svarade i princip: "Nej, men du som har så mycket pengar på banken borde väl ha råd att betala för parkering." Det här gick jag igång på direkt, eftersom samma kollega slösar rätt stora belopp pengar på köpelunch, kioskköp på jobbet och dylikt. Så jag svarade honom att jag inte förstod varför det faktum att jag inte käkar lunch ute på daglig basis, shoppar kläder som andra eller slösar pengar på energidryck har med saken att göra. Där någonstans slutade diskussionen, men det blev väldigt klart att min kollega tycker att jag har råd att lägga pengar på parkering i och med att jag inte köper lunch och annat på daglig basis som han gör.

Om man ska titta på situationen objektivt tycker jag inte att mina pengar på Avanza har något alls med parkeringsutgifter att göra. Min man sa direkt när jag berättade om samtalet något i stil med: "Det här misstaget gör de fattiga hela tiden. De tror att de rika är rika för att de har höga inkomster och inte för att de är sparsamma och tänker över sina utgifter." Som vi alla vet så stämmer ju det här i grund och botten. Det är viktigare att hålla koll på sina kostnader än sina inkomster, eftersom det för de flesta är lättare att kontrollera utgifterna. Men ändå har folk svårt att ta till sig av detta. Min kollega vet med sig att han för samma jobb tjänar runt 20% mer än jag som det är. Han vet att jag har jobbat deltid det senaste halvåret och att vi båda har barn. Han vet att jag har pluggat betydligt längre än han och därför har större studieskulder och han vet att han har haft fler år i arbetslivet och därmed hittills tjänat betydligt mer än jag. Ändå är det väldigt lätt för honom att attackera mig för mitt sparande som om jag vore en H&M-arvtagare med helt andra förutsättningar.

Personligen kommer jag tillbaka till min pappas talessätt om att det är just att jag inte lägger pengar på parkering (eller energidryck/utelunch/kioskvaror) som gör att jag har mitt sparkapital. Jag må vara skeptisk till att leva på andra och därför gärna betala för min egen mat eller köpa dyrare varor som ger till mer pengar till producent. Men jag ser ingen anledning att slösa pengar på ett parkeringshus om jag inte måste.


PS. Jag inser redan på förhand att gemene man tycker att min kollega har en poäng. Men jag är ändå nyfiken på om ni redan frälsta tycker att jag tar det här med FIRE för långt.