FIRE eller skilsmässa?

Efter att ha läst ett inlägg om att få med familjen på frihetståget började jag reflektera över min egen situation. Jag och min man har varit tillsammans typ hela våra vuxna liv och fick barn relativt tidigt i livet (iaf med storstadsmått mätt). Vi har egentligen aldrig gått igenom en sån där större ekonomisk resa som jag läst om hos andra bloggare, i böcker och på finanstwitter. Vi har liksom aldrig varit några större consumer suckers eller haft några dyrare vanor. På sätt och vis är jag avundsjuk på er som kan minnas "ögonblicket" när ni vaknade upp och när ni fick med er partner. Själv vet jag inte ens om jag har fått med mig min partner på tåget än.  

Dessa funderingar ledde i alla fall till att jag tog ett snack med mannen och frågade honom om han också eftersträvar frihet. Då svarade han att han hoppas jobba tills han dör. Hans jobb är nog mer ett kall än ett sätt att få mat på bordet så det är inte så konstigt som det låter. I vilket fall som helst så började jag fundera på om det här är ett problem för mig. Jag vet inte vad jag tycker om den saken. Han såg på mig att jag blev lite fundersam och (för att undvika separation?) försäkrade mig om att han inte har något emot att vara ekonomiskt oberoende (vem som nu har det?) och kunna välja att jobba eller inte. 

Men om det nu är så att ens partner inte vill nå FIRE, kan hen (vi) då göra de uppoffringar som krävs för att verkligen komma dit? Om ens partner inte vill nå RE-delen i FIRE, kan man då ha ett liv tillsammans när (om?) man väl kommer dit?  

Jag vet inte riktigt vad jag tror eller hur jag ser på den saken faktiskt. Jag har en känsla av att ni andra därute som är riktigt framgångsrika och pepp på livsstilen ofta har er partner med er i det hela om ni nu har en. Så vad ska jag göra nu? Som jag ser det så kan jag försöka göra en IGMR och sälja in en bok eller kanske en film (tips emottages tacksamt!) eller så fokuserar jag på mig själv och låter det bara vara. För som det råkar slumpa sig så är min man av sig själv ungefär världens snålaste person (trots att han inte kommer från Småland), så det är inte så konstigt att det här inte blivit ett problem för mig än så länge. (Vi pratar om en person som går omkring med reservmobil i två år för att han inte kan bestämma sig om vilken ny han ska köpa och som lever på alla möjliga rester som jag sannolikt annars hade kastat. Barnet brukar kalla honom för familjens hund.) Vad som händer återstår att se, men gissningsvis kommer min man aldrig att vilja gå lika helhjärtat in i den här livsstilen som jag och det får jag sannolikt lära mig leva med om jag inte vill ställa in mig på skilsmässa. 

Har ni fått era partners med på tåget? Har ni i så fall några tips till mig och tror ni att det kan komma med tiden?