Förra helgen hängde jag en massa med min bästa kompis, ni vet hon som har en massa barn och inte är världens bästa på ekonomi (men världens bästa när det kommer till allt annat ungefär). Vi pratade en hel del om hennes ekonomi och jag föreslog en del åtgärder som de skulle kunna göra utan att offra så mycket. Hon var med på det och planerar att byta ut Telia mot Vimla och även att säga upp ett mobilt bredband, samt några andra onödiga löpande kostnader. Hur upplyft hon än kände sig av våra samtal så kunde jag se att det var något som störde henne mot slutet av vår tjejhelg och hon förklarade varför. "Frihetsmamman (så sa hon ju så klart inte), jag har ett jobb, flera barn, ett stort hus, pendlar och sköter nästan allt hushållsarbete själv. Jag behöver ta tag i min vikt, renovering av hus, prylbantning och mycket annat. Hur ska man orka styra upp sin ekonomi också?"
Jag tycker hon lyfter något intressant här. För jag misstänker att alla vi med barn känner igen oss i att det är svårt att ta tag i större förändringar samtidigt som man kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Personligen så är jag hjälpt av två saker, nämligen att jag bestämt mig för att pengar och ekonomi kommer först. Det betyder så klart inte att det är viktigare än allt, men det är viktigare för mig än viktnedgång, att ha ett välstädat hem, prylbantning och andra projekt som man gärna drar igång. Den andra stora fördelen är att jag började med det här (om än i mindre skala) innan jag fick barn och jag utvecklade ett enormt intresse och engagemang för frågan redan under min föräldraledighet. Om jag istället skulle ha hittat bloggar och börjat läsa böcker som heltidsarbetande mamma med barn i förskolan är jag tveksam till att jag skulle ha orkat så mycket. Kanske hade jag aldrig ens tagit mig igenom den första boken.
Efter att hon hade lyft det här ämnet så funderade jag en stund och kom sedan med ett förslag. Eftersom jag vet att ekonomi aldrig kommer bli lika viktigt för henne som för mig, medan hon däremot verkligen prioriterar hälsa och viktnedgång till exempel, så föreslog jag att hon skulle försöka hitta beröringspunkter mellan de olika sakerna som är viktiga. Som The Simplicitas skriver så är till exempel Portionen under tian en bra start och även ett hälsosamt alternativ. På samma sätt kan prylbantning inbringa en del extra pengar som hjälper området ekonomi om man bara ser till att sälja saker. På så vis är det kanske även lättare att ta sig tiden och energin till att göra något sådant.
I övrigt så visste jag inte riktigt vad jag skulle tipsa om. Jag var kluven mellan att föreslå att ta tag i saker som inte innebär någon uppoffring (som telefonabonnemanget) eller de saker som verkligen gör skillnad men också smärtar. I slutändan blev det lite av varje, men jag försökte verkligen lägga visst fokus på att få henne att tänka två gånger på huruvida hon skulle köpa en hund som kommer orsaka att de behöver köpa en ny, större bil eller inte. Det återstår att se hur bra det gick.
Vilka tips skulle ni ge en nybörjare som inte vet hur den ska orka ta tag i ekonomin?
Har ni några smarta spartips som jag kan vidarebefordra?
Tvåbarnsmamma, frihetssökande, ledighetsälskande. Delar här med mig av min resa mot ekonomisk frihet, som jag med största sannolikhet når innan jag fyller 40. Vill du nå mig kan du alltid maila frihetsmamman(at)gmail.com
fredag 22 mars 2019
måndag 11 mars 2019
Borde jag bli hemmafru?
Den roliga effekten av min idol Åsa Axelssons bok är att allt fler personer i min närhet har börjat diskutera möjligheten att en i paret helt slutar arbeta eller starkt reducerar sin arbetstid till förmån för att göra mer saker själv. Vi pratar alltifrån bakning och saftning till att sy egna kläder och handla varor till reducerat pris på tisdagsmorgnar. Jag tycker det är fantastiskt. Inte främst för att jag tror att så många kommer göra det i praktiken, men för att det är bra att ändå ifrågasätta normen om två heltidsarbetande föräldrar som kämpar hårt för att få den heltidsarbetande vardagen att gå ihop. För är det verkligen sant att det viktigaste är att jobba så många år som möjligt och i så hög omfattning som bara går?
Jag tillhör gruppen som nästan känner mig inspirerad av amerikanernas hemmafruliv. Inte för att jag per automatik tycker att kvinnan ska vara hemma och sköta barnen, men för att jag tror att det för många familjer (inte nödvändigtvis alla) är rimligare att spendera mer tid tillsammans inom familjen än i öppna kontorslandskap och på pendeltåg. När frågan om vad jag skulle göra efter att ha nått FIRE dyker upp i min umgängeskrets eller på nätet känns det för mig aldrig som en svår fråga att besvara. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha svårt att fylla dagarna med matlagning, bakning, tillagning av sylt och saft och lagning av trasiga kläder. Jag är ingen höjdare på att sy, men skulle säkert kunna lära mig med tiden. Vad som är knasigast är att jag inte kan föreställa mig att det skulle kännas tråkigt ens när jag läser mina egna ord. Objektivt inser jag ju att det inte låter alltför upphetsande att ägna sitt liv åt att baka och laga mat åt enbart den egna familjen, men det är ändå det roligaste jag kan tänka mig.
I helgen var jag på Willys ensam och råkade komma hem med kort datum-nötfärs. Då kunde jag i vanlig ordning (älskar kort datum!) inte hålla mig från att köpa hem drygt två kilo. Eftersom min man (inte så oväntat) blev sur för ännu ett impulsköp nu när vi vill rensa frysen valde jag att direkt göra något med färsen. Jag sa därför åt man och barn att roa sig på eget håll och så satte jag mig i köket och gjorde en miljard köttbullar i ugn. Jag har inte gjort köttbullar i ugn förr, men det var rätt smidigt att bara göra som vanligt och slänga in i ugnen (250 grader, varmluft) på ugnspapper. Efter 8-10 minuter hade jag en massa köttbullar och sen var det bara att göra om. Anledningen till att jag gjorde detta var att min unge är inne i en köttbullsfas där makaroner och dessa runda skapelser är allt som duger. Och personligen vill jag typ kräkas när jag äter Mamma Scan/Garant/Icas version i butik. Poängen med det här är inte att påvisa hur enkelt det är att göra köttbullar i ugn. Det vet säkert ni andra redan. Men det som var så härligt var att jag kände mig så himla kick ass-bra efteråt. Jag känner mig aldrig så nöjd på jobbet ens när jag presterat riktigt bra i chefens ögon som när jag har lyckats riktigt bra med en sats kanelbullar, gjort ett riktigt gott bröd eller fått till en grym pastasås.
Frågan som därför successivt har väckts är om jag helt enkelt borde hoppa av ekorrhjulet redan nu, göra en Åsa (minus sjukskrivning) och bara ägna mig åt sånt som är tillfredsställande. Jag är dock inte helt säker på att det skulle kännas lika tillfredsställande om jag helt ägnade mig åt det. För som Alfons farmor konstaterade i Lycklige Alfons så måste man ha tråkigt också för att ha roligt. Hur jag än vrider och vänder på det är jag riktigt glad över det sparade kapital jag faktiskt har. Tack vare det kommer ränta-på-ränta göra mig rätt rik med tiden ändå. Jag måste bara stå ut med min man och leva på honom i en sådär 20 år först.
Överväger du hemmafru/hemmaman-livet innan att ha uppnått FIRE på riktigt?
Jag tillhör gruppen som nästan känner mig inspirerad av amerikanernas hemmafruliv. Inte för att jag per automatik tycker att kvinnan ska vara hemma och sköta barnen, men för att jag tror att det för många familjer (inte nödvändigtvis alla) är rimligare att spendera mer tid tillsammans inom familjen än i öppna kontorslandskap och på pendeltåg. När frågan om vad jag skulle göra efter att ha nått FIRE dyker upp i min umgängeskrets eller på nätet känns det för mig aldrig som en svår fråga att besvara. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha svårt att fylla dagarna med matlagning, bakning, tillagning av sylt och saft och lagning av trasiga kläder. Jag är ingen höjdare på att sy, men skulle säkert kunna lära mig med tiden. Vad som är knasigast är att jag inte kan föreställa mig att det skulle kännas tråkigt ens när jag läser mina egna ord. Objektivt inser jag ju att det inte låter alltför upphetsande att ägna sitt liv åt att baka och laga mat åt enbart den egna familjen, men det är ändå det roligaste jag kan tänka mig.
I helgen var jag på Willys ensam och råkade komma hem med kort datum-nötfärs. Då kunde jag i vanlig ordning (älskar kort datum!) inte hålla mig från att köpa hem drygt två kilo. Eftersom min man (inte så oväntat) blev sur för ännu ett impulsköp nu när vi vill rensa frysen valde jag att direkt göra något med färsen. Jag sa därför åt man och barn att roa sig på eget håll och så satte jag mig i köket och gjorde en miljard köttbullar i ugn. Jag har inte gjort köttbullar i ugn förr, men det var rätt smidigt att bara göra som vanligt och slänga in i ugnen (250 grader, varmluft) på ugnspapper. Efter 8-10 minuter hade jag en massa köttbullar och sen var det bara att göra om. Anledningen till att jag gjorde detta var att min unge är inne i en köttbullsfas där makaroner och dessa runda skapelser är allt som duger. Och personligen vill jag typ kräkas när jag äter Mamma Scan/Garant/Icas version i butik. Poängen med det här är inte att påvisa hur enkelt det är att göra köttbullar i ugn. Det vet säkert ni andra redan. Men det som var så härligt var att jag kände mig så himla kick ass-bra efteråt. Jag känner mig aldrig så nöjd på jobbet ens när jag presterat riktigt bra i chefens ögon som när jag har lyckats riktigt bra med en sats kanelbullar, gjort ett riktigt gott bröd eller fått till en grym pastasås.
Frågan som därför successivt har väckts är om jag helt enkelt borde hoppa av ekorrhjulet redan nu, göra en Åsa (minus sjukskrivning) och bara ägna mig åt sånt som är tillfredsställande. Jag är dock inte helt säker på att det skulle kännas lika tillfredsställande om jag helt ägnade mig åt det. För som Alfons farmor konstaterade i Lycklige Alfons så måste man ha tråkigt också för att ha roligt. Hur jag än vrider och vänder på det är jag riktigt glad över det sparade kapital jag faktiskt har. Tack vare det kommer ränta-på-ränta göra mig rätt rik med tiden ändå. Jag måste bara stå ut med min man och leva på honom i en sådär 20 år först.
Överväger du hemmafru/hemmaman-livet innan att ha uppnått FIRE på riktigt?
torsdag 7 mars 2019
Stackars oss unga som blir fattigpensionärer!
Jag är inte den som vanligen hänvisar till eller blir upprörd över medias ekonomiartiklar, men alltså, är det inte l-i-t-e tröttsamt att höra om hur synd det är om pensionärer och oss kommande pensionärer? Nu är det Expressen som intervjuar Strandhäll om de kommande pensionärernas situation och tidigare har tidningen också skrivit om en 70-åring som tvingas leva på 14 000 kr efter skatt.
Jag är ung och i högsta grad påverkad av detta så jag tycker det är legitimt att agera motvikt till Strandhäll och co. Därför känner jag att en punktlista återigen är på sin plats för att redogöra för varför det inte är synd om oss unga som ska bli pensionärer om typ 40 år:
1) Vi är ju läskunniga tack vare att alla måste och får ta del av en jäkla massa utbildning. Det leder till att vi är medvetna om att den allmänna pensionen inte kommer vara så hög och dessutom borde kunna läsa oss till ett alternativt sätt att trygga pensionen än att gråta ut i Expressen.
2) Vi har tiden på vår sida och har därför alla möjligheter i världen att ta tag i detta nu (när vi råkat hamna på Expressen.se och blivit upplysta om det inte skett tidigare). En tusenlapp i månaden under 40 år in i en kapitalförsäkring och en indexfond och plötsligt blir pensionen till en fest (ungefär 3 miljoner efter skatt bör kunna sätta en rejäl guldkant på tillvaron under de sista 20-30 åren i livet i min mening).
3) Det är inte så jäkla dyrt att vara pensionär. Den där 70-åringen beklagar sig över att "bara ha 7000 kr att leva på efter att hyran är betald". Vad är det som hon måste lägga de pengarna på? Kokain? Flygresor till Dubai i första klass? De pensionärer jag känner hänger mest på biblioteket och bakar kakor och jag tycker att 5000 kr (efter matkostnad på 2000 kr enligt schablon) låter som jäkligt mycket skoj. Varför skulle vi behöva lägga lika mycket pengar på saker när vi är pensionärer som när vi jobbar? Sannolikt har bolånen amorterats ner och behovet av barnprylar, bilar och nya kläder försvinner. Det kostar att jobba och den som är ålderspensionär har sannolikt ackumulerat det mesta den vill och behöver ha under en livstid, kanske till skillnad från en gravid kvinna som behöver ny garderob till sig själv och tusen prylar till en unge.
4) Vi borde med miljön i åtanke kunna anpassa oss lite efter jordklotet och sluta konsumera oss till sopberg. Vi som är medvetna om miljöproblem och överkonsumtion borde rimligen kunna skaffa oss lite rejälare sparkvoter och faktiskt naturligt hamna på en 30, 40 eller 50%-ig sparkvot och vips så är det inget problem att leva på halva lönen vid pensionen. Enkelt va? För mig känns det bakvänt att jobba för att höja pensionen istället för att minska konsumtionen. Resultatet blir ju detsamma i grund och botten.
Vad tycker ni? Är det synd om oss ungdomar som kommer leva som "fattigpensionärer"?
Jag är ung och i högsta grad påverkad av detta så jag tycker det är legitimt att agera motvikt till Strandhäll och co. Därför känner jag att en punktlista återigen är på sin plats för att redogöra för varför det inte är synd om oss unga som ska bli pensionärer om typ 40 år:
1) Vi är ju läskunniga tack vare att alla måste och får ta del av en jäkla massa utbildning. Det leder till att vi är medvetna om att den allmänna pensionen inte kommer vara så hög och dessutom borde kunna läsa oss till ett alternativt sätt att trygga pensionen än att gråta ut i Expressen.
2) Vi har tiden på vår sida och har därför alla möjligheter i världen att ta tag i detta nu (när vi råkat hamna på Expressen.se och blivit upplysta om det inte skett tidigare). En tusenlapp i månaden under 40 år in i en kapitalförsäkring och en indexfond och plötsligt blir pensionen till en fest (ungefär 3 miljoner efter skatt bör kunna sätta en rejäl guldkant på tillvaron under de sista 20-30 åren i livet i min mening).
3) Det är inte så jäkla dyrt att vara pensionär. Den där 70-åringen beklagar sig över att "bara ha 7000 kr att leva på efter att hyran är betald". Vad är det som hon måste lägga de pengarna på? Kokain? Flygresor till Dubai i första klass? De pensionärer jag känner hänger mest på biblioteket och bakar kakor och jag tycker att 5000 kr (efter matkostnad på 2000 kr enligt schablon) låter som jäkligt mycket skoj. Varför skulle vi behöva lägga lika mycket pengar på saker när vi är pensionärer som när vi jobbar? Sannolikt har bolånen amorterats ner och behovet av barnprylar, bilar och nya kläder försvinner. Det kostar att jobba och den som är ålderspensionär har sannolikt ackumulerat det mesta den vill och behöver ha under en livstid, kanske till skillnad från en gravid kvinna som behöver ny garderob till sig själv och tusen prylar till en unge.
4) Vi borde med miljön i åtanke kunna anpassa oss lite efter jordklotet och sluta konsumera oss till sopberg. Vi som är medvetna om miljöproblem och överkonsumtion borde rimligen kunna skaffa oss lite rejälare sparkvoter och faktiskt naturligt hamna på en 30, 40 eller 50%-ig sparkvot och vips så är det inget problem att leva på halva lönen vid pensionen. Enkelt va? För mig känns det bakvänt att jobba för att höja pensionen istället för att minska konsumtionen. Resultatet blir ju detsamma i grund och botten.
Vad tycker ni? Är det synd om oss ungdomar som kommer leva som "fattigpensionärer"?
tisdag 5 mars 2019
Varför jag hatar barnkalas
Rubriken till trots så gillar jag barnkalas på det stora hela och jag tycker det känns självklart att mitt barn både ska få firas och fira andra på olika sätt, men jag ser ändå stora ekonomiska nackdelar. För ett tag sedan var jag till exempel på ett barnkalas (min unges kompis) som mitt barn uppskattade jättemycket, men detta till trots kunde jag inte låta bli att få viss ekonomisk ångest av det.
När jag var barn (förvisso ett tag sedan nu) minns jag att en födelsedagspresent skulle kosta typ 20-30 kronor. Om någon var särskilt rik eller hade ambitiösa föräldrar nog så kunde en present kosta närmare en femtiolapp. Jag minns att jag fick humörringar, muggar och plastbollar. Men boy, vad tiderna har förändrats! I ett facebookforum läste jag nyligen till exempel att föräldrar tydligen tycker runt 100-200 kr per barn är rimligt för ett kompiskalas. Det är en summa som jag lägger på syskonbarn eller möjligen nära vänners barn och inte tycker känns rimligt att ge till 25 ungar varje vår när kalassäsongen drar igång på allvar. En anledning till att jag kan ge lite dyrare presenter till personer som jag står närmares barn är att jag kan fråga dem vad barnen önskar sig eller skulle uppskatta. För mig känns det bisarrt att lägga större summor på en random present som det är högst oklart om barnet uppskattar. På det senaste kalaset vi var på medtog jag en bok från presentförrådet (egentligen avsedd för mitt barn i julklapp, men tyckte hen fick för mycket så gav inte alla presenterna i slutändan) som kanske kostade runt 60-70 kr. Jag tänkte att det var en relativt dyr present och var inte orolig över att behöva skämmas för det. Som det visade sig dock så framstod jag som en rejäl snåljåp. Majoriteten av alla föräldrarna tycktes ha lagt runt 200 kr (vissa ännu mer!) och köpt presenter av sådan karaktär (typ dyrare spel, lego, playmobil, dockor) som jag trodde enbart föräldrar eller far/morföräldrar gav. Jag var tacksam för att min unge och födelsedagsbarnet inte verkade märka att det var så stora monetära skillnader för då hade det kanske blivit ännu värre.
Utöver att jag hatar presentgivande, presentletande och presentkostnader stör jag mig också på att alla föräldrar som ordnar kalas tävlar i att vara bäst förälder. Det ska vara fiskdammar, dekorationer, konditoritårtor och sju (15?) sorters kakor. Sen så vill man ju inte vara totalt onyttig och erbjuder därför färsk exotisk frukt, lunch och annat som gör en till en väldigt bra och hälsosam förälder. Hur trevligt det än må vara att gå på ett sådant kalas så är det desto jobbigare att anordna ett själv. För att inte tala om den ekonomiska pärs det innebär att bjuda 20 ungar och ibland medföljande föräldrar på tårtor, jordgubbar, muffins och dryck. Lägg till lite tallrikar med Pippi-tema, serpentiner, ballonger med personliga tryck och godispåsar så blir det ännu bättre. Vad hände med att bjuda på lite hemgjorda bullar, ett par förpackningar ballerina-kakor, blandsaft? Om man vill festa till det lite så kan man väl blåsa upp ett par, tre ballonger från Willys och servera saften med IKEAs sugrör. I min mening så börjar dagens kalas likna USAs allt mer (eller har folk redan börjat hyra clowner och apor här?) och det tycker jag blir särskilt uppenbart när allt fler har dem på lekland och betalar kuvertpris på 200 kr per unge.
Personligen överväger jag starkt att bara servera ungarna blandsaft, baka en sats bullar och ett gäng chokladbollar och låta det räcka. Jag vet inte vad min knodd skulle tycka om det, men någon måste väl ändå dra ner ambitionsnivån lite? Eller? Vad tycker ni?
Hur mycket pengar får det kosta att anordna ett barnkalas och hur mycket är rimligt att lägga på presenter till andras ungar?
PS. Minimalisterna föreslog för ett tag sedan att deras barns gäster skulle swisha en summa, typ 60 kr, istället för att ta med sig en massa presenter. Jag tyckte det lät lite jobbigt, men alltså, det är ju i ärlighetens namn en mycket smidigare lösning för alla. Personligen hade jag nog sänkt summan något ändå.
När jag var barn (förvisso ett tag sedan nu) minns jag att en födelsedagspresent skulle kosta typ 20-30 kronor. Om någon var särskilt rik eller hade ambitiösa föräldrar nog så kunde en present kosta närmare en femtiolapp. Jag minns att jag fick humörringar, muggar och plastbollar. Men boy, vad tiderna har förändrats! I ett facebookforum läste jag nyligen till exempel att föräldrar tydligen tycker runt 100-200 kr per barn är rimligt för ett kompiskalas. Det är en summa som jag lägger på syskonbarn eller möjligen nära vänners barn och inte tycker känns rimligt att ge till 25 ungar varje vår när kalassäsongen drar igång på allvar. En anledning till att jag kan ge lite dyrare presenter till personer som jag står närmares barn är att jag kan fråga dem vad barnen önskar sig eller skulle uppskatta. För mig känns det bisarrt att lägga större summor på en random present som det är högst oklart om barnet uppskattar. På det senaste kalaset vi var på medtog jag en bok från presentförrådet (egentligen avsedd för mitt barn i julklapp, men tyckte hen fick för mycket så gav inte alla presenterna i slutändan) som kanske kostade runt 60-70 kr. Jag tänkte att det var en relativt dyr present och var inte orolig över att behöva skämmas för det. Som det visade sig dock så framstod jag som en rejäl snåljåp. Majoriteten av alla föräldrarna tycktes ha lagt runt 200 kr (vissa ännu mer!) och köpt presenter av sådan karaktär (typ dyrare spel, lego, playmobil, dockor) som jag trodde enbart föräldrar eller far/morföräldrar gav. Jag var tacksam för att min unge och födelsedagsbarnet inte verkade märka att det var så stora monetära skillnader för då hade det kanske blivit ännu värre.
Utöver att jag hatar presentgivande, presentletande och presentkostnader stör jag mig också på att alla föräldrar som ordnar kalas tävlar i att vara bäst förälder. Det ska vara fiskdammar, dekorationer, konditoritårtor och sju (15?) sorters kakor. Sen så vill man ju inte vara totalt onyttig och erbjuder därför färsk exotisk frukt, lunch och annat som gör en till en väldigt bra och hälsosam förälder. Hur trevligt det än må vara att gå på ett sådant kalas så är det desto jobbigare att anordna ett själv. För att inte tala om den ekonomiska pärs det innebär att bjuda 20 ungar och ibland medföljande föräldrar på tårtor, jordgubbar, muffins och dryck. Lägg till lite tallrikar med Pippi-tema, serpentiner, ballonger med personliga tryck och godispåsar så blir det ännu bättre. Vad hände med att bjuda på lite hemgjorda bullar, ett par förpackningar ballerina-kakor, blandsaft? Om man vill festa till det lite så kan man väl blåsa upp ett par, tre ballonger från Willys och servera saften med IKEAs sugrör. I min mening så börjar dagens kalas likna USAs allt mer (eller har folk redan börjat hyra clowner och apor här?) och det tycker jag blir särskilt uppenbart när allt fler har dem på lekland och betalar kuvertpris på 200 kr per unge.
Personligen överväger jag starkt att bara servera ungarna blandsaft, baka en sats bullar och ett gäng chokladbollar och låta det räcka. Jag vet inte vad min knodd skulle tycka om det, men någon måste väl ändå dra ner ambitionsnivån lite? Eller? Vad tycker ni?
Hur mycket pengar får det kosta att anordna ett barnkalas och hur mycket är rimligt att lägga på presenter till andras ungar?
PS. Minimalisterna föreslog för ett tag sedan att deras barns gäster skulle swisha en summa, typ 60 kr, istället för att ta med sig en massa presenter. Jag tyckte det lät lite jobbigt, men alltså, det är ju i ärlighetens namn en mycket smidigare lösning för alla. Personligen hade jag nog sänkt summan något ändå.
fredag 1 mars 2019
Är FIRE en folkrörelse?
Nu har jag trots dålig inspiration på bloggen lyckats ta mig igenom flera ekonomiböcker. Den första som frälste mig var som jag tidigare nämnt Åsa Axelssons ekorrhjulsbok som var helt otroligt brilliant. Den var inte bara unik och normbrytande, utan dessutom rolig och omöjlig att lägga ifrån sig. Det är sällan ekonomiböcker har den inverkan på mig även om jag är genuint intresserad av det jag läser för det mesta. Därefter gav jag mig in på Familjen Fris bok som jag lyckades få tag på via korttidslån på biblioteket. Jag har velat rätt mycket gällande huruvida jag skulle köpa böckerna, men kom till sist fram till att samma regler bör gälla ekonomiböcker som andra böcker, dvs att jag bara köper böcker jag återkommer till regelbundet. Oftast kvalificerar sig barnböcker, men ibland även ekonomilitteratur eller böcker om barnuppfostran. Eftersom båda böckerna har fått så stort genomslag är jag inte heller särskilt orolig för att författarna ska bli lidande av detta.
Det som slog mig när jag läste Oskar och Maribels bok var att den inte innehöll något nytt alls. Jag tror att det var en av få gånger som jag inte lärt mig något alls av en bok faktiskt. För den som läst Oskars blogg kändes dessutom större delen av materialet igen, varpå det blev ännu mindre givande. Det betyder inte att boken var dålig, tvärtom, den var jättebra för målgruppen. Men jag, eller ni som läser den här bloggen, är inte målgruppen. Målgruppen är Anders, 44, som är gift med Anna, 42, och som har tomt på kontot när månaden är slut, alternativt sparar en 500-lapp pliktskyldigt till pensionen vid 67. Anders är lite trött på att känna sig orolig för ekonomin när han blir sjukskriven för lumbago och Försäkringskassan tar tid, eller för att värmepumpen ska gå sönder. Han gillar därför tanken på att sluta äta utelunch och spara någon tusenlapp i månaden. Jag blir arg på mig själv när jag äter ute typ en vardag i månaden och får ångest av en födelsedagsmiddag ute med familjen för 600 kr. Kort sagt är jag och Anders olika. Men det är okej, för Oskars plan är inte att skriva en banbrytande bok för FIRE-entusiaster, han vill nå folket. Och det verkar ju onekligen ha fått visst genomslag, de är i TV och tidningar i tid och otid.
Betyder det att vi kommit så långt att FIRE med betoning på ekonomiskt oberoende (och inte tidig pension) har blivit en folkrörelse? Och om så är fallet, är det bra eller dåligt? Jag känner mig kluven till detta. Jag gillar faktiskt tanken på att FIRE tillhör en viss grupp. Ett specifikt community som hjälper varandra och peppar varandra till att bryta normer och göra sånt som alla tror är omöjligt. För mig känns FIRE faktiskt lite som när jag slutade gymnasiet med bäst betyg på hela skolan, som att jag gillar att vara bäst och tillhöra en liten unik skara. Jag vill inte ha betygsinflation och sällskap av hela landet eller världen. Samtidigt skäms jag lite för det här. Jag vill ju gärna få med mig alla jag älskar i detta, eftersom jag tror det skulle göra alla gott att ha valmöjligheter. Varför är jag då inte lika driven som Oskar i att få med Anders och alla andra vanliga människor i detta? Jag vet inte, men för min del får gärna massorna därute fortsätta vara consumer suckers. De får gärna prioritera tjänster framför prylar och välja så bra produkter och tjänster som möjligt för miljön. Men det gör mig inte så mycket om de flesta fortsätter konsumera för åtminstone 90% av sin lön.
Är FIRE på väg att bli en folkrörelse? Vad tycker ni i så fall om det?
Det som slog mig när jag läste Oskar och Maribels bok var att den inte innehöll något nytt alls. Jag tror att det var en av få gånger som jag inte lärt mig något alls av en bok faktiskt. För den som läst Oskars blogg kändes dessutom större delen av materialet igen, varpå det blev ännu mindre givande. Det betyder inte att boken var dålig, tvärtom, den var jättebra för målgruppen. Men jag, eller ni som läser den här bloggen, är inte målgruppen. Målgruppen är Anders, 44, som är gift med Anna, 42, och som har tomt på kontot när månaden är slut, alternativt sparar en 500-lapp pliktskyldigt till pensionen vid 67. Anders är lite trött på att känna sig orolig för ekonomin när han blir sjukskriven för lumbago och Försäkringskassan tar tid, eller för att värmepumpen ska gå sönder. Han gillar därför tanken på att sluta äta utelunch och spara någon tusenlapp i månaden. Jag blir arg på mig själv när jag äter ute typ en vardag i månaden och får ångest av en födelsedagsmiddag ute med familjen för 600 kr. Kort sagt är jag och Anders olika. Men det är okej, för Oskars plan är inte att skriva en banbrytande bok för FIRE-entusiaster, han vill nå folket. Och det verkar ju onekligen ha fått visst genomslag, de är i TV och tidningar i tid och otid.
Betyder det att vi kommit så långt att FIRE med betoning på ekonomiskt oberoende (och inte tidig pension) har blivit en folkrörelse? Och om så är fallet, är det bra eller dåligt? Jag känner mig kluven till detta. Jag gillar faktiskt tanken på att FIRE tillhör en viss grupp. Ett specifikt community som hjälper varandra och peppar varandra till att bryta normer och göra sånt som alla tror är omöjligt. För mig känns FIRE faktiskt lite som när jag slutade gymnasiet med bäst betyg på hela skolan, som att jag gillar att vara bäst och tillhöra en liten unik skara. Jag vill inte ha betygsinflation och sällskap av hela landet eller världen. Samtidigt skäms jag lite för det här. Jag vill ju gärna få med mig alla jag älskar i detta, eftersom jag tror det skulle göra alla gott att ha valmöjligheter. Varför är jag då inte lika driven som Oskar i att få med Anders och alla andra vanliga människor i detta? Jag vet inte, men för min del får gärna massorna därute fortsätta vara consumer suckers. De får gärna prioritera tjänster framför prylar och välja så bra produkter och tjänster som möjligt för miljön. Men det gör mig inte så mycket om de flesta fortsätter konsumera för åtminstone 90% av sin lön.
Är FIRE på väg att bli en folkrörelse? Vad tycker ni i så fall om det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)