Varför kan inte alla bli ekonomiskt oberoende?

I mitt privata liv får jag titt som tätt frågor om hur jag resonerar kring prisökningarna. Jag misstänker att jag får extra många frågor om det eftersom jag har ett rykte av mig att vara sparsam (snål?) och ekonomiskt medveten. Därför blir de flesta lite besvikna när jag säger att jag inte ändrat något alls utan beter mig precis som innan vårt bolån blev betydligt dyrare och elräkningen högre. För mig är det lite som att jag nu skördar frukten av att ha en låg kostnadskostym i grunden, vilket fått mig att fundera på varför inte alla strävar mot ekonomiskt oberoende. 

För någon dag sedan tog jag en kvällspromenad till en mataffär. Jag skulle med ett extrapris i botten köpa ingredienser till familjens fredagsmiddag. Det kunde jag inte för basvaran, en köttdetalj, var slut. Det förvånade mig för det var tisdag och en affär som inte så många verkar handla i. Då slog det mig att det väldigt ofta är så just nu, att extrapriserna och kort datum-varorna är slut, och att det kanske ligger något i att gemene man ändrat sina vanor till följd av inflationen. Jag plockade istället på mig varor som mest var för mitt eget nöjes skull, som chips och godis, och gick till kassan för att betala. Väl där insåg jag att ett av extrapriserna inte gick in och funderade en kort stund på om jag skulle påkalla personalen till självscanningen för att få ytterligare sju kronor i rabatt. Jag brukar vara nitisk med sånt, men valde att låta bli för en gångs skull. Helt plötsligt kände jag att det inte var värt de extra minuterna det skulle ta att påkalla personalen. I nära anslutning till det här blev ett av mina barn sjuka. Det var ett tag sedan vi behövde tänka på vab eftersom en av oss varit föräldraledig under så lång tid, men jag minns det som att det ofta blev rätt hårda diskussioner mellan mig och min man om vem som skulle stanna hemma och att jag oftast var den som gav med mig till slut, men att jag då kände mig rätt bitter under tiden. Nästan alltid satt jag och försökte jobba minst 2-4 timmar hemifrån, ibland så mycket som en hel arbetsdag, och jag minns att de här dagarna var så sjukt stressiga. För det kändes som att min chef mest var irriterad för att jag inte var på kontoret och jobbade 100% samtidigt som Mini verkade väldigt besviken på sin mamma som var mentalt frånvarande. Så min uppoffring gjorde egentligen ingen nöjd och jag fick inte ta emot den tacksamhet från jobbet som jag själv tyckte jag var värd. Som ett resultat av det minnet, och av att jag nu bryr mig mindre om pengar än tidigare, valde jag att inte inleda någon större diskussion med min man och jag valde också att bara vara hemma med min sjuka unge. Det är vid ett sådant tillfälle som jag skriver det här. Barnet tittar på tv och sitter i soffan här bredvid mig. Jag är kanske inte lika involverad i det tecknade programmet som hen, men jag är inte stressad och jag har inte dåligt samvete gentemot min arbetsgivare. 

Till viss del har vi ju så klart den extra "fördelen" att ha varit föräldralediga länge och är därför vana vid att sakna åtminstone en halv inkomst. Så även om det blir sjukt mycket vab (som det brukar bli efter inskolning på förskola) kommer vi med största sannolikhet få mer pengar in än vad vi haft de senaste åren, särskilt om det är jag som stannar hemma och inte min man. Men jag tror ändå inte att det framför allt handlar om det, utan snarare att vi har så mycket utrymme i vår ekonomi att vi i praktiken inte skakas mycket alls av en tripplad bolåneränta eller högre livsmedelspriser. Den som minns mitt genom tiderna mest lästa inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa, kanske kan dra slutsatsen att det ändå är rätt många som faktiskt inte har det utan extremt låga räntor som stöd. Idag känns en 50%-ig belåningsgrad på ett litet boende inte alls så dumt ändå, även fast villadrömmen fortfarande finns här. Faktum är att vi till och med har möjlighet att vara greedy när andra är fearful och därför överväger att ge oss in på villajakten på allvar nu när marknaden är orolig. Det är definitivt inte alla som känner så. 

Om vi bortser från min egen ekonomiska situation så känner jag ändå att det är lite tråkigt att det blivit såhär. Det råder verkligen panik i samhället och i princip allt handlar om hushållens privatekonomi. Jag lyssnade på ett avsnitt av Charlie och Mathias podd (På riktigt) och de menade att det här kommer bli en rejäl kris med anledning av att den drabbar alla, och då kanske framför allt medelklassen. Det finns ingen anledning att misstro deras slutsats, men jag kan tycka att det finns en anledning att ifrågasätta varför det behövt bli så. Just nu är tydligen den populäraste varan att lägga upp på Blocket ett spabad till exempel, vilket min man gick igång på eftersom han de senaste åren varit mycket road över att många inte verkar kunna lägga undan pengar utan känt ett behov av att bränna allt som kommer in på just spabad och uppvärmda pooler. För om man nu idag känner att man inte vet hur man ska klara bolåneräntan känns det inte som att man borde ha lagt en halv miljon på att installera en pool eller ett antal tiotusen på ett spabad för ett år sedan. Och om man inte kan hantera en räntekostnad på låt säga 5% så tycker jag nog att det är dumt att utöka bolånet för något så onödigt som ett bad. 

Frågan nu är vilken värld vi just nu hade befunnit oss i om fler vore ekonomiskt sinnade och strävade efter ekonomiskt oberoende. Den som följt mig länge vet att jag inte på något sätt strävat efter att påverka folk att gå i mina fotspår, utan jag har tyckt att vi gott kan förbli en begränsad skara som njuter av varandras sällskap medan resten dividerar om köksrenovering och charterresor. Men nu börjar jag inse att världen nog hade varit betydligt bättre om fler hade varit som jag. Och som dig. För då hade lågkonjunkturen sannolikt inte slagit lika hårt när folk fortsatt köpa samma typer av varor i mataffären, besöka sina lokala kaféer och butiker. På så vis skulle inte två av tre restauranger i anslutning till min arbetsplats behövt slå igen. De hade kanske inte startats från början, men det hade nog inte blivit lika hattigt för företagarna om folk hållit en jämn konsumtionsnivå. Nu låter det som att jag försöker sälja att allt kan fortsätta precis som vanligt för alla alltid och så är det kanske inte. Men om jag ska gå tillbaka till mitt eget exempel så innebär en 10%-ig kostnadsökning ungefär 2000-2500 kr i högre kostnader i månaden. Nu gick räntorna upp rejält i veckan så det kommer garanterat bli värre, men i praktiken just nu pratar vi om ett sparande som minskar med en dryg tusenlapp per vuxen i vårt hushåll. Vi kan fortfarande lägga undan mer än jag tjänar på en månad, men inte lika mycket som vi annars hade kunnat spara. Och det känns okej. Vi behöver inte förklara för barnen varför de bara får popcorn som fredagsmys numera och vi kan fortfarande planera för nästa sommars semester som kan få kosta ungefär lika mycket som den förra (och den var extravagant). Life goes on. Och jag önskar att det gjorde det även för alla Minis kompisar och för mina kollegor. 

Nu ser det kanske inte ut så och så kommer det med största sannolikhet aldrig heller att se ut, men om jag fick komma med ett förslag till alla därute som kan påverka andra så vore det att lobba för åtminstone en 20%-ig slack i livet. Vi har i mitt tycke pratat alldeles för mycket om ett sparande på 5-10%, men tydligen glömt bort att det inte handlar om kapitalet det sparandet bygger upp i framtiden, utan snarare om styrkan i att leva på mindre än man får in. För visst är det ändå rätt så trevligt att inte alls behöva ändra sin levnadsstandard när man är föräldraledig, råkar bli sjukskriven eller inflationen stiger till 10%, utan istället bara justera ner sitt sparande? Då har man ändå nått någon slags grad av ekonomiskt oberoende och det är fantastiskt skönt. 

Tror du världen skulle bli bättre eller sämre om folk i största allmänhet hade mer utrymme i sin ekonomi? Dela med dig av det, eller något helt annat. 

Varför inte Moderaterna kommer göra dig rik

Valet är över. Vi verkar inte ha ett så värst tydligt resultat och definitivt inte någon tydlig majoritetsregering i sikte. Jag tillhör gruppen som velade in i det sista och faktiskt bestämde mig på vägen till vallokalen. Och det var dessutom rätt kort innan stängning. Så nu har ni en uppfattning om hur politiskt övertygad jag är. Men dagens inlägg ska inte handla om politik, rubriken till trots. Den ska handla om bilden av att politiken är avgörande för vår ekonomi och varför jag ställer mig kritisk till just det. 

Redan på valnatten börjar en kompis och jag skriva om det otydliga valresultatet. Vi har en diskussion fram och tillbaka om vad det innebär och vad fördelarna respektive nackdelarna blir. Till slut skickar han en kommentar som både irriterar och fascinerar mig på samma gång, nämligen att fördelen med valresultatet är att han ökar sina chanser att nå FIRE. Han förklarade att han behövde en blå regering med lägre ISK-skatt och ytterligare jobbskatteavdrag för att kunna nå FIRE. Är det verkligen så? Spelar politiken så stor roll? Är det faktiskt politikerna som avgör huruvida en person kan spara ihop ett större kapital? Den som är tillräckligt politiskt nitisk skulle säkert kunna ge honom rätt. Om Nooshi Dadgostar skulle bli statsminister skulle skatterna på en hel del områden sannolikt stiga och ISK-skatten skulle kunna bli betydligt högre. För den som (till skillnad från min vän) tjänar riktigt bra skulle inkomstskatterna säkert också bli betydligt högre. För den som är lite mer verklighetstrogen är en vänsterpartistisk statsminister garanterat lite mindre realistisk. Och under en socialdemokratisk regering har det definitivt gått ganska enkelt att bygga kapital. Jag om någon är ett exempel på det. Jag hade i princip ingenting när Socialdemokraterna tog makten 2014, men det gick ändå att skrapa ihop ett par miljoner som "under medelinkomsttagare" på under ett decennium. Så det går även utan en moderat statsminister. Det är jag ett levande exempel på. 

Men vad är det då som gör att jag menar att det inte är politiken som är avgörande för om man når FIRE eller inte? För tveklöst är det ju så att även jag skulle gynnas av lägre ISK-skatt och ett ytterligare jobbskatteavdrag för medel- och låginkomsttagare. Jo, jag tänker att mina egna val är desto viktigare än politikernas. Det kan låta självklart, men är nog inte det för väldigt många. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga "om bara jag fick upp lönen så skulle jag kunna spara", "om bara elpriset inte vore så högt skulle jag kunna spara", "om inte min fru vore så slösaktig" osv. Och i praktiken skulle det ju kunna vara så, men det som ger framgång i jakten på ekonomisk frihet är snarare kreativitet och att vara kritisk till saker andra säger och även saker man alltid själv har tagit som sanning. 

I praktiken kan det här betyda så himla mycket olika saker för olika personer. Ibland så känner jag  mig till och med dum som lägger energi på saker som att plocka äpplen hos grannar och göra mos, eller cykla till jobbet även när det spöregnar. Men anledningen till att jag gör det varje enskild gång är ju inte att det är viktigt för min FIRE-resa varje dag, utan snarare att mitt tankesätt är annorlunda än de flestas. Det handlar inte om att spara en 50-lapp en gång, utan om att alltid ställa sig frågande till huruvida en utgift är nödvändig eller om problemet kan lösas på ett annat sätt. Ni som läser det här vet säkert redan det. Men om ni kommer till punkten att ni faktiskt glömmer bort att man kan ta bilen när det regnar eller att den omedelbara reaktionen på att barnens sylt är slut inte är att åka till Ica då har ni kommit långt. 

Jag har förresten lagat en massa kläder på sistone. Mestadels Minis, som tyvärr redan till stor del är urvuxna eftersom jag lagar så sällan, men Plutten kommer få ärva. Det är typexemplet på en syssla som alltid känns helt värdelös om man har i åtanke tiden lagningen tar och priset för att köpa nya eller begagnade byxor. När jag började laga kläder för runt två år sedan så ville jag lösa tidsproblemet med att köpa en symaskin. Min man sa nej till det. Han lovade att han personligen skulle köpa en maskin till mig om jag visade att jag fortsatte laga kläder ett tag. Nu har jag visat honom det. Nu vill han köpa en maskin. Men nu vill inte jag det istället. Det är för att jag kommit på att det inte gör så mycket om jag syr lite för hand medan vi tittar på Agenda eller en lördagsfilm. Jag har också insett att det inte alltid är helt rätt att köpa sig till en besparing. Det är inte omöjligt att konsumera sig till en ekonomisk besparing. Bilisten som köper en elcykel kan säkert göra det för att ge ett exempel. Men impulsen att ett problem ska lösas genom att köpa något är inte sund. Ofta så löser man faktiskt problem bättre genom att plocka bort saker än att lägga till dem. Den som inte hinner cykla med en vanlig cykel på grund av gympass, hämtning och lämning av barn eller husdjur , fotbollsträningar och liknande kanske skulle dra ner på vardagens måsten istället för att minska tiden för cykling genom att lägga till eldrift. 

Det finns många sätt att tänka annorlunda. Det finns många val att göra annorlunda. Personligen tror jag att det är otroligt mycket viktigare att komma dit än vad Sveriges statsminister heter. Jag tror till och med att det är kontraproduktivt att sätta sitt hopp till diverse reformer eller skattesänkningar, eftersom det lätt blir till en ursäkt att inte få igång sparandet här och nu. Med det sagt så gör alla så klart som de vill. Men jag vågar mig på att gissa att den som hittar en metod att nå ekonomisk frihet under rådande förutsättningar är den som kommer vara som mest framgångsrik. Oavsett om framtiden innebär lägre ISK-skatt eller en återinförd fastighetsskatt. 

Är det för mycket begärt att vi får offra oss lite?

Jag misstänker att jag kan göra någon upprörd med dagens inlägg. Jag känner mig nämligen väldigt annorlunda, lite socialt utanför. Det är hög inflation och valtider. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att det talas om att det är så synd om olika grupper och att standardsamtalet i fikarummet är hur jobbigt livet är med de nya, högre priserna. Men sedan fastnade jag framför tv:n en söndagkväll och slötittade på Agenda som handlade om elpriserna och energipolitiken i Tyskland kontra Sverige och jag började då fundera på varför tyskarna pratar om hur de ska begränsa sin energiförbrukning medan vi i Sverige pratar om hur skattebetalarna ska kompensera oss så att vi kan leva precis som vanligt. Är det verkligen rimligt att livet ska fortgå som om ingenting har hänt samtidigt som världen är upp och ner? 

Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag växte upp på den svenska landsbygden. Inte i Norrlands inland, men likväl i en mindre kommun utan en närliggande kollektivtrafik och där folk i största allmänhet har minst en bil per person med körkort. Jag vet inte hur många gånger jag försvarat för mina storstadsvänner att man måste ha bil på landsbygden och att det är viktigt att bensinpriserna inte blir alltför extrema för alla stackarna som är bilberoende. Lite som en politiker som tjatar om att hela landet ska leva. Nyligen hälsade jag på en vän som bor kvar i området och plötsligt började jag titta på hembygden med andra ögon. De avstånd jag som barn upplevde som så långa inser jag att jag låtit Mini cykla sedan 4-5-årsåldern. Och trots att vi idag bor i en stad så är det helt normalt att det tar en 20-30-40 minuter för oss att cykla till våra jobb, fritidssysselsättningar och diverse affärer på daglig basis. Hade jag gjort det i min ungdom hade jag enkelt kunna spontant köpa en godispåse, gå på kafé eller träffa typ alla mina kompisar även utan en bil. Om jag dessutom hade ägt en elcykel hade jag kunnat relativt smidigt ta mig till resten av mina vänner eller till regionbussarna. Om mina föräldrar hade haft en ellådcykel hade de kunnat storhandla, veckohandla eller skjutsa oss till fotbollen med cykel. Men det hade de ju så klart inte. De hade istället två bilar. 

Någon dag efter mitt Agenda-tittande handlade någon annan nyhetssändning om en familj som precis som jag under min uppväxt var beroende av två bilar i familjen. Paret beskrev att de vanligen tidigare för flexibilitetens skull tagit två bilar till sina jobb (fast de arbetade på samma arbetsplats) en mil bort från hemmet, men att de inte längre har råd med det eftersom bensinpriserna är så höga. De pratade också om fritidsaktiviteter och att de känt ett behov av att skjutsa barnens vänner eftersom de bor på landet och inte vill att barnen ska känna sig exkluderade. Allt det här är saker mitt tidigare jag skulle ha skrivit under på och relaterat till, men med mina nya glasögon började jag fundera på om det inte till viss del även här handlar om att vi är orimligt bortskämda. Skulle jag idag flytta ut på landsbygden och ha en mil till jobbet skulle jag så länge som möjligt transportera barnen med en lådcykel eller elcykel med cykelvagn. Skulle jag köpa en till bil skulle jag sannolikt lättare kunna räkna hem kostnaden för en elbil, eftersom jag skulle köra den mer och kunna ladda bilen i hemmet i stor utsträckning. Ibland brukar jag själv surfa efter boenden på landet på Hemnet. Föga förvånande skulle vi kunna få en villa med pool och stor trädgård för mindre än vi betalat för vårt radhus och då pratar vi inte direkt några jätteavstånd från staden, utan runt 15 km. Med andra ord skulle vi kunna sänka boendekostnaden (eller höja familjens standard) i utbyte mot högre transportkostnader, vilket är något som sällan nämns i debatten. 

I Sverige möts nämndes ännu en tid senare att elpriserna skulle sjunka markant om Sverige sparade in 5% av sin elförbrukning. Den siffran gjorde mig ännu mer förbannad över att vi inte pratar om att spara el utan istället hoppar in direkt på subventioner. För även jag (eller kanske vi)  som är snål på det mesta, däribland elförbrukningen skulle kunna spara 5% genom att dra ner på min mans duschar, korta tiden jag själv duschar, sänka inomhustemperaturen ytterligare och minska användandet av tvättmaskinen något genom att systematiskt ha "skräpkläder" direkt när jag kommer hem så att min yngsta inte hinner kladda ner mig med yoghurt eller typ snor. Och då har jag, till skillnad från flera grannar, ingen uppvärmd pool. Inte heller har jag någon utomhusbelysning, jag badar i princip aldrig i badkar, har ingen motorvärmare (eftersom jag i princip aldrig kör bil) och det är inte direktverkande el som värmer min bostad. Ja, priserna är höga och jag kan till och från känna ett uns av obehag över det. Men jag tycker fortfarande inte så värst synd om mig själv eller övriga svenskar. Vi hade vad som då kallades för skyhöga kostnader även i vintras. Det var innan Ukraina. Och redan då talades det flitigt om att det skulle bli värre. Man skulle kunna tro att folk beställt sig en värmepump då eller installerat sig några solceller. Det verkar som att många missade det ändå och nu är så illa tvungna att förlita sig på statligt stöd ännu en vinter. 

Mitt resonemang är som vanligt förenklat och det finns så klart alltid personer som blir lidande utan att ha haft några förutsättningar att ta höjd för de ökade kostnaderna. Däribland vissa företag som får sina förutsättningar försämrade märkbart, vilket tyvärr späder på inflationen för resten av oss ännu mer. Men med det sagt så finns det många av oss som skulle kunna offra oss för att ta igenom den här tiden finfint. Min kompis till exempel kanske skulle låta barnen ta skolbussen hem ibland istället för att skjutsa dem hejvilt för att det är det som de alltid brukar. Paret som tog två bilar till jobbet kanske skulle investera i en cykel så kan den som inte hämtar barnen ta cykeln hem istället. Den som har en tvååring med blöjor skulle kunna potträna istället för att jaga kuponger på Facebook. Den som äter drygt 80 kg kött per år skulle kunna köpa hem några förpackningar baljväxter och sänka sina kostnader för livsmedel markant. Och i princip alla skulle kunna sänka inomhustemperaturen och sin förbrukning av varmvatten. Poängen är att det finns sätt att dra ner sina kostnader oavsett om det gäller elen eller fredagsmiddagen, men att man måste offra sig lite på vägen. Men med det sagt så väljer ju alla själva vad de ska göra. Det går ju bra att fortsätta gnälla i fikarummet medan man surt betalar dyr diesel för att köra fyra km till arbetsplatsen och ännu lite till för parkering. Eller så plockar man fram cykeln från garaget och sparar flera hundra i veckan bara genom att förflytta sig för egen maskin och så kan man fortsätta konsumera el som förut eller äta lika mycket kött som tidigare. Det är upp till var och en. Jag för min del tänker satsa på att offra mig lite och sitta tyst under eftermiddagsfikat istället. 

Hur kommer du hantera elpriset och alla andra kostnadsökningar?