Är det för mycket begärt att vi får offra oss lite?

Jag misstänker att jag kan göra någon upprörd med dagens inlägg. Jag känner mig nämligen väldigt annorlunda, lite socialt utanför. Det är hög inflation och valtider. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att det talas om att det är så synd om olika grupper och att standardsamtalet i fikarummet är hur jobbigt livet är med de nya, högre priserna. Men sedan fastnade jag framför tv:n en söndagkväll och slötittade på Agenda som handlade om elpriserna och energipolitiken i Tyskland kontra Sverige och jag började då fundera på varför tyskarna pratar om hur de ska begränsa sin energiförbrukning medan vi i Sverige pratar om hur skattebetalarna ska kompensera oss så att vi kan leva precis som vanligt. Är det verkligen rimligt att livet ska fortgå som om ingenting har hänt samtidigt som världen är upp och ner? 

Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag växte upp på den svenska landsbygden. Inte i Norrlands inland, men likväl i en mindre kommun utan en närliggande kollektivtrafik och där folk i största allmänhet har minst en bil per person med körkort. Jag vet inte hur många gånger jag försvarat för mina storstadsvänner att man måste ha bil på landsbygden och att det är viktigt att bensinpriserna inte blir alltför extrema för alla stackarna som är bilberoende. Lite som en politiker som tjatar om att hela landet ska leva. Nyligen hälsade jag på en vän som bor kvar i området och plötsligt började jag titta på hembygden med andra ögon. De avstånd jag som barn upplevde som så långa inser jag att jag låtit Mini cykla sedan 4-5-årsåldern. Och trots att vi idag bor i en stad så är det helt normalt att det tar en 20-30-40 minuter för oss att cykla till våra jobb, fritidssysselsättningar och diverse affärer på daglig basis. Hade jag gjort det i min ungdom hade jag enkelt kunna spontant köpa en godispåse, gå på kafé eller träffa typ alla mina kompisar även utan en bil. Om jag dessutom hade ägt en elcykel hade jag kunnat relativt smidigt ta mig till resten av mina vänner eller till regionbussarna. Om mina föräldrar hade haft en ellådcykel hade de kunnat storhandla, veckohandla eller skjutsa oss till fotbollen med cykel. Men det hade de ju så klart inte. De hade istället två bilar. 

Någon dag efter mitt Agenda-tittande handlade någon annan nyhetssändning om en familj som precis som jag under min uppväxt var beroende av två bilar i familjen. Paret beskrev att de vanligen tidigare för flexibilitetens skull tagit två bilar till sina jobb (fast de arbetade på samma arbetsplats) en mil bort från hemmet, men att de inte längre har råd med det eftersom bensinpriserna är så höga. De pratade också om fritidsaktiviteter och att de känt ett behov av att skjutsa barnens vänner eftersom de bor på landet och inte vill att barnen ska känna sig exkluderade. Allt det här är saker mitt tidigare jag skulle ha skrivit under på och relaterat till, men med mina nya glasögon började jag fundera på om det inte till viss del även här handlar om att vi är orimligt bortskämda. Skulle jag idag flytta ut på landsbygden och ha en mil till jobbet skulle jag så länge som möjligt transportera barnen med en lådcykel eller elcykel med cykelvagn. Skulle jag köpa en till bil skulle jag sannolikt lättare kunna räkna hem kostnaden för en elbil, eftersom jag skulle köra den mer och kunna ladda bilen i hemmet i stor utsträckning. Ibland brukar jag själv surfa efter boenden på landet på Hemnet. Föga förvånande skulle vi kunna få en villa med pool och stor trädgård för mindre än vi betalat för vårt radhus och då pratar vi inte direkt några jätteavstånd från staden, utan runt 15 km. Med andra ord skulle vi kunna sänka boendekostnaden (eller höja familjens standard) i utbyte mot högre transportkostnader, vilket är något som sällan nämns i debatten. 

I Sverige möts nämndes ännu en tid senare att elpriserna skulle sjunka markant om Sverige sparade in 5% av sin elförbrukning. Den siffran gjorde mig ännu mer förbannad över att vi inte pratar om att spara el utan istället hoppar in direkt på subventioner. För även jag (eller kanske vi)  som är snål på det mesta, däribland elförbrukningen skulle kunna spara 5% genom att dra ner på min mans duschar, korta tiden jag själv duschar, sänka inomhustemperaturen ytterligare och minska användandet av tvättmaskinen något genom att systematiskt ha "skräpkläder" direkt när jag kommer hem så att min yngsta inte hinner kladda ner mig med yoghurt eller typ snor. Och då har jag, till skillnad från flera grannar, ingen uppvärmd pool. Inte heller har jag någon utomhusbelysning, jag badar i princip aldrig i badkar, har ingen motorvärmare (eftersom jag i princip aldrig kör bil) och det är inte direktverkande el som värmer min bostad. Ja, priserna är höga och jag kan till och från känna ett uns av obehag över det. Men jag tycker fortfarande inte så värst synd om mig själv eller övriga svenskar. Vi hade vad som då kallades för skyhöga kostnader även i vintras. Det var innan Ukraina. Och redan då talades det flitigt om att det skulle bli värre. Man skulle kunna tro att folk beställt sig en värmepump då eller installerat sig några solceller. Det verkar som att många missade det ändå och nu är så illa tvungna att förlita sig på statligt stöd ännu en vinter. 

Mitt resonemang är som vanligt förenklat och det finns så klart alltid personer som blir lidande utan att ha haft några förutsättningar att ta höjd för de ökade kostnaderna. Däribland vissa företag som får sina förutsättningar försämrade märkbart, vilket tyvärr späder på inflationen för resten av oss ännu mer. Men med det sagt så finns det många av oss som skulle kunna offra oss för att ta igenom den här tiden finfint. Min kompis till exempel kanske skulle låta barnen ta skolbussen hem ibland istället för att skjutsa dem hejvilt för att det är det som de alltid brukar. Paret som tog två bilar till jobbet kanske skulle investera i en cykel så kan den som inte hämtar barnen ta cykeln hem istället. Den som har en tvååring med blöjor skulle kunna potträna istället för att jaga kuponger på Facebook. Den som äter drygt 80 kg kött per år skulle kunna köpa hem några förpackningar baljväxter och sänka sina kostnader för livsmedel markant. Och i princip alla skulle kunna sänka inomhustemperaturen och sin förbrukning av varmvatten. Poängen är att det finns sätt att dra ner sina kostnader oavsett om det gäller elen eller fredagsmiddagen, men att man måste offra sig lite på vägen. Men med det sagt så väljer ju alla själva vad de ska göra. Det går ju bra att fortsätta gnälla i fikarummet medan man surt betalar dyr diesel för att köra fyra km till arbetsplatsen och ännu lite till för parkering. Eller så plockar man fram cykeln från garaget och sparar flera hundra i veckan bara genom att förflytta sig för egen maskin och så kan man fortsätta konsumera el som förut eller äta lika mycket kött som tidigare. Det är upp till var och en. Jag för min del tänker satsa på att offra mig lite och sitta tyst under eftermiddagsfikat istället. 

Hur kommer du hantera elpriset och alla andra kostnadsökningar?