7 saker mina barn behöver veta om världen

Först och främst är jag jättetacksam över reaktionen på mitt senaste inlägg. Det är verkligen så givande att läsa er kommentarer och även skönt att förstå att det finns riktiga människor som läser och tänker saker om det jag skriver. Så tack till alla er som läser och särskilt tack till er som tar er tid att kommentera. Dagens inlägg har jag funderat på länge. Själva titeln är en referens till Fredrik Backmans bok som jag inte minns så värst mycket av, men har för mig att jag uppskattade när väl jag läste. Inlägget ska dock inte handla om plastgiraffer eller Ikea, utan om ekonomi. Second generation FI som jänkarna skulle säga. Vad är det egentligen som ett barn behöver få med sig från oss föräldrar för att bli ekonomiskt framgångsrika som vuxna? 

Det första som jag har tänkt på så många gånger, men som kanske inte du som läser det här tänker på allra först, är att jag tror det är viktigt att lära ens barn att laga mat. Det kan låta larvigt, men de jag vet som lägger absolut mest pengar på utemat är faktiskt personer som inte kan laga mer avancerad mat än typ pulvermos och stekt korv. Och det är nästan så att jag inte kan klandra dem, om alternativet till restaurang vore pulvermos skulle nog även jag äta ute mycket. Men förmågan att laga mat är viktigare och mer omfattande än bara att undvika restauranger. Det handlar också om att koka soppa på spik genom att ta tillvara på det man nu hittar i frysen eller kort datum-hyllan, samt vara van vid att hantera en massa olika livsmedel. Jag tror faktiskt på riktigt att många som har starka åsikter om att baljväxter inte är gott till exempel, helt enkelt inte vet hur man ska tillaga dem. Och jag tror att de aldrig riktigt vant sig vid dem. Så ett tips till alla föräldrar där ute är att låta kidsen hänga på i köket från tidig ålder, och se till att har koll på olika råvaror och väsentligheter som skillnaden mellan bakpulver och jäst. 

Något annat som jag reflekterat över är att det nog är ett vinnande koncept att inte vänja ungarna vid att ha många prylar. Det här måste inte handla om ett fullskaligt minimalisthem med sparsam och fin inredning, utan kanske snarare om att inte ägna helgerna åt att shoppa som rolig aktivitet. Jag tror på min förmåga att agera förebild och att mina barn, även fast det inte alltid känns så just nu, kommer ta efter mig och deras pappa. Om inte vi släpar hem en massa prylar och låter elektroniken hänga med runt ett decennium så tror jag att det blir det normala för dem. Det brukar påstås att barn gör som man gör och inte som man säger och det ligger förhoppningsvis något i det. Nu är iofs min man extremt ointresserad av shopping medan hans mamma nästan gör det till en sport. Så äpplet kan ju falla en bit från trädet ändå, men min svägerska verkar vara nästan precis lika tänd på H&M:s reor som sin mor. Till viss del tror jag också att det här handlar om livsstilsinflation. Jag sa faktiskt det till Mini alldeles nyligen att det är så intressant att saker som hen tycker är naturligast i världen (som nybakt bröd på helgen, ofta från bageri tyvärr) skulle ha varit en extrem lyx för mig när jag var liten. Mini tyckte det var lite märkligt, men tänk om Mini vore van vid att vi bytte bil varannat år, köpte ny TV titt som tätt och ständigt kom hem med nya kap från Zalando. Skulle inte det bli det normala även för Mini då? Jag anar det. Med skillnaden att Mini i så fall säkert skulle vilja göra det ännu bättre (för det är ju så vi människor funkar) så det skulle kanske bli ännu finare bilar och dyrare kläder. 

Jag skulle också vilja att barnen lärde sig prata om pengar. Vi gör ju redan det till viss del. Som att vi har samtal om varför vi inte köper den osten, utan den andra istället, och att man kan passa på att köpa flera ostar på extrapris även om inte alla går åt just nu. Men jag önskar också att mina barn lär sig prata med sina vänner om pengar och därmed vågar sätta gränser när något känns för dyrt eller inte är värt pengarna. Om mina barn i framtiden lever i kärleksrelationer tänker jag att den här förmågan är ännu viktigare. Skulle jag separera idag och ge mig ut på marknaden igen skulle jag välja att prata om pengar i princip direkt. Jag vet att det låter tråkigt, men min erfarenhet är att ekonomi är ett område där det är svårt att komma från två olika världar. Det betyder inte att en partner måste ha samma lön eller vara född i en liknande familj som en själv, men det betyder att slösa och spara nog inte ska skaffa barn ihop. Eller en bil. Eller ett hus. Särskilt viktigt tänker jag att det blir om vi lyckas sprida det ekonomiska tänket, för då blir det jobbigare att leva med en partner som fungerar helt annorlunda. Och för alla med döttrar skulle jag också vilja påstå att det är ännu viktigare. För jag vet inte hur många kvinnor jag läst och hört om som verkar acceptera mannens verklighet och gå med på uppgörelser som att betala allt för barnen, medan han tar hand om bilen och liknande. Nu kan jag komma att få en del kritik själv här eftersom jag mer eller mindre sponsrar min egen partners karriär och pension på bekostnad av min egen, som en del av er påpekat upprepade gånger. Det som jag ändå gör där är att jag reflekterar över mina uppoffringar och för en dialog med min man om dem. Eller ja, det är mest monolog just nu, eftersom han inte har så mycket att säga. Men han har i perioder kompenserat mig ekonomiskt när jag av olika anledningar jobbat deltid eller varit mer föräldraledig än han. Och det är något jag inte tror någon av mina vänner har gjort och det beror nog både på att de är dåliga att tänka på pengar och på att prata om dem. 

En annan sak (egenskap?) som jag tror vore väldigt bra att skicka med mina barn är att lära sig fixa saker själv. Det här tipset kommer egentligen inte från mig, utan snarare från en av mina läsare som väldigt fint beskrev hur hon lärt sig att hon kan göra det mesta på egen hand med hjälp av Youtube. Och visst är det så. Nu är jag inget proffs om inte min hårklippning och kylskåpsrengöring räknas. Jag har ju istället min man som fixar det mesta och är faktiskt lite orolig för huruvida jag skulle kunna fortsätta lära mina barn detta om vi separerade, men visst är det ett viktigt område att jobba på. För alltså, hur svårt är det egentligen att byta däck? Jag tycker det är lite tungt och ibland smutsigt, men det går. Ändå vet jag nästan inte någon som gör det själv, utan i princip alla mina kollegor kör på drive-in och däckhotell. Man får precis som vanligt göra som man vill. Men rent ekonomiskt tror jag ändå att det är för jäkla klokt att lära sig förlita sig på sin förmåga att lösa saker så att man inte måste köpa en massa tjänster och nya produkter så fort något krånglar. 

Jag skulle också vilja att mina barn lär sig uppskatta kostnadsfria aktiviteter. Alla behöver återhämtning och fritidssysselsättningar. Så långt är vi överens. Men alla behöver inte skaffa sig svindyra sådana. Nu vet jag att jag har läsare som har häst. Och jag förstår att det är dyrt. Det finns andra hobbies som säkert kostar ungefär lika mycket och det är självklart helt okej att ha dem, men jag tror det skulle underlätta om mina barn lärde sig att gratis är gott. Vi jobbar aktivt på det här redan nu. När jag skulle natta barnen ikväll innan jag skrev det här så blev Mini helt chockad över att boken jag läste för Plutten var vår egen. "Va, kommer den inte från biblioteket??" Och det säger väl en del om hur naturlig del biblioteket är av vårt liv. Har vi inget för oss funkar alltid biblioteket. Det är trevligt att vara där, det är trevligt att pyssla där och det är otroligt trevligt att inte behöva köpa böcker. Tänk så billigt ett intresse för kultur och litteratur kan vara. Men det måste ju inte handla om läsning utan kan även vara mer fysiskt aktivt. En av mina personliga favoritaktiviteter är att plocka svamp och gå i skogen. Ibland tar vi bilen någonstans och det är ju inte helt gratis, men det behövs inte ens. Vi kan cykla, plocka bär och svamp och få en massa motion och frisk luft alldeles gratis. Det är inte heller helt dumt att bekanta sig med lokala möjligheter att besöka utomhusgym (helt gratis!) eller vänja sig vid löpning som sport. Nu är löparskor i och för sig inte helt gratis och enligt min skoaffär måste man byta löparskor varje år (men det gör jag aldrig ändå), men det krävs verkligen inget gymkort för att få till en redig konditionsträning. Ikväll var vi på kvällspromenad för att hämta ut ett paket jag beställt och då fastnade mina barn utanför ett gym, eftersom det finns en klätterställning där. Jag satt ganska länge och tittade på ett antal män som löptränade på löpband. Det är så klart inget fel på det och jag har själv varit en gymkortsperson, men det behövs verkligen inget gymkort för att få till en träning. När jag hade ett gymkort så användes det mest till löpband och cykling. Ja, det är lite lustigt. Och väldigt oekonomiskt. 

Om de bara skulle lära sig en sak av mig så önskar jag nästan att det vore att vänta på saker. Imorse frågade Mini mig om vi fortfarande har Disney+. Jag bekräftade hens misstanke om att så inte är fallet. Mini blev lite besviken, men är rätt så van vid att vi inte har alla streamingtjänster alltid utan snarare någon ibland. Jag sa att vi kan skaffa en streamingtjänst till höstlovet och att vi får fundera på vilken vi helst vill ha. Nu inser även jag att jag låter ganska tråkig. Men det här handlar egentligen inte om en streamingtjänst som vi så klart skulle kunna kosta på oss, utan snarare om att vilja ha något och lära sig vänta på det. För om vi alltid har Disney + så känns det inte som en så stor njutning, men om vi istället har det bara ibland blir det en väldigt positiv upplevelse när väl vi har det. Lite som att gå på bio. Jag tror att förmågan att vänta även är positiv på många andra områden. Nyligen fick jag en kommentar på bloggen från en läsare som frustrerat tömt korgen på Adlibris och istället ställt sig i kö till titlarna på biblioteket. Den som älskar att läsa och vet hur lång tid man kan få vänta på en populär bok förstår hur svårt det kan vara att göra precis det. Men förmågan att göra det är en otroligt bra en att ha. Det är också användbart när börsen är sur och allt man stoppar in tycks försvinna och det är lätt att fråga sig varför man ska fortsätta. Men det lönar sig ofta att vänta. Och som med exemplet med Disney+ så tror jag dessutom att det ofta blir ljuvligare när man väl gör det istället för att snabbt fixa sig det man vill ha. 

Jag vore inte en riktig FIRE-ist om jag inte ville sprida vidare lite av av mina enorma kunskaper om finansmarknaden. Min blogg är väldigt tom på texter om nyckeltal, fonder och enskilda aktier, men det betyder inte att jag är helt borta när det kommer till finans. Bland vänner och kollegor är det nog vanligare att jag öppet pratar om just det än om sparsamhet i allmänhet. Beroende på mottagarens intresse kan man ju anpassa sig, men om mina barn visar sig vara totalt ointresserade av ekonomi kommer jag predika indexfonder för dem precis som jag gör för nästan alla andra. Egentligen tror jag inte att de behöver veta så mycket mer än att investera brett och till låga avgifter, men om de visar något slags intresse pratar jag gladeligen nyckeltal, årsredovisningar och fundamental analys med dem också. Det är mycket möjligt att jag hellre pratar om hur man får ner snittkostnaden på veckomatsedeln, men vissa kunskaper om hur börsen funkar och kanske framför allt hur ränta-på-ränta funkar vore inte helt fel att sprida till avkommorna. 

Det finns säkert en massa annat fiffigt som jag skulle vilja att de fick med sig hemifrån. Men nu närmar sig klockan midnatt och jag har ändå lyckats skriva ner de punkter jag funderat på när jag varit på en löprunda eller shoppingrunda. Och dessutom känns sju som en bra siffra så jag stannar här. Du får dock hemskt gärna hjälpa till att fylla på listan i kommentarsfältet. Det spelar ingen som helst roll om du faktiskt har barn. Alla kan bidra. Man får skriva ungefär allt förutom att de ska bli goda människor och snälla kompisar för det får bara handla om ekonomi och hur vi kan få våra ungar att bli ekonomiskt smarta. 

Kan vi göra kommentarsfältet till 77 saker våra barn behöver veta om världen? 

Dela, dela, dela. Eller kritisera, ifrågasätt, utveckla eller uppmuntra. Ni vet, sådär som ni brukar göra vad än jag ber om. 

11 orsaker att hata livet just nu

Jag måste medge att även jag börjar tappa modet. Jag vet att jag irriterat en del av er med att ha en positiv attityd till hur man kan (om man vill) hålla sparandet uppe och den inställningen har jag hållit även privat, vilket inte gör mig till världens mest populära kollega, syster eller vän. Men även fast jag egentligen står för min positiva approach till ekonomin även under dessa tider så börjar det kännas mentalt jobbigt även för mig. Idag får ni därför en liten lista på allt som känns jobbigt i mitt liv. Just nu. 

1) Jag vabbar hela, hela tiden. Ni minns mitt muntra inlägg om att ta vabbandet med ro? Det visade sig att det är fan så mycket svårare när barnen är sjuka mer än hälften av tiden och vårt förhållande mest utvecklats till en kampsport där starkast slipper vara hemma. Tydligen är jag inte alls lika bra på muntlig kampsport som min och har därmed knappt satt min fot på jobbet den här hösten. Känns peppande både för sparkontot och min relation med chefen. Inte. Nu senast fick jag en känsla av att min chef börjar misstänka att jag utvecklat något slags missbruk som gör att jag hittar på att mina barn är sjuka för att slippa dyka upp på arbetsplatsen. Och jag tycker nästan att Försäkringskassan borde göra  det för jag ansöker om sanslöst mycket vab. 

2) Jag är sjuk hela tiden. Som en direkt följd av att mina barn är konstant sjuka så är även jag det. Jag vet inte ens längre när en ny förkylning börjat eller om det bara är den gamla som inte gett med sig. Det är näsdukar (av tyg) i hela huset och jag funderar på att börja prenumerera på nässpray och Ipren (eller inte, så klart ett budgetmärke i så fall) för vi hinner liksom inte pausa. Mina kollegor kommenterar mitt ständiga snorande de få gånger jag bedömer mig vara tillräckligt frisk för att sätta min fot på jobbet och jag ägnar därför väldigt mycket tid åt att förklara att jag haft symptom i mer än fem dagar (och därför inte bör smittas). 

3) Jag är dödstrött. En av anledningarna att jag inte avlidit av trötthet är nog ändå allt vabbande. Tack vare sjuka barn har jag kunnat sova middag flera gånger i veckan, vilket känts som en absolut nödvändighet när jag behövt ägna nätterna åt att trösta barn, snyta barn, leta efter flytande Ipren, byta lakan efter kissande barn och liknande. Eller åt att ha ångest över allt jag inte hinner göra på jobbet och det som väntar när jag kommer tillbaka. Och kanske skulle träning kunna bidra positivt om det inte vore för att jag är för sjuk och trött för att träna. Inte så jäkla upplyftande det heller. 

4) Vi har hamnat i en rejäl vardagsdipp här hemma. Det var ju först efter sommaren som vardagen med två heltidsarbetande föräldrar inleddes och det är faktiskt tufft att komma på vad man ska äta, handla mat efter jobbet, leverera barn till fritidsaktiviteter och köpa vinterstövlar i tid. Jag tyckte kanske inte att min man fick riktigt lika mycket gjort under sin föräldraledighet som jag, men han fick uppenbarligen något gjort. Och han hade mer energi på kvällarna och helgerna än han har nu. För nu har vi konstant panik över uppkomna situationer som att mjölken är slut, barnen dödshungriga och vi saknar idé om vad vi ska laga, ytterkläderna är nerkissade och vi missat tvätta dem och liknande. Vi är en rejält kaotisk familj med andra ord och ingen av oss orkar riktigt ta tag i situationen vilket gör oss ännu mer griniga.

5) Relationen är inte på topp. Det är väl inte så att jag planerar en separation, men ungefär allt ovanstående har haft en rejält negativ inverkan på vår relation. Den utsätts för en helt annan press än vad den gjort på år eller kanske någonsin. Och det är tråkigt. Det gör på något vis att allt annat jobbigt blir ännu jobbigare när jag inte ens kan fantisera om ett framtida husköp eller utökande av familjen. Vi klarar oss knappt igenom veckorna, än mindre gör planer för framtiden. Och framtidsplaner är annars det som brukar ha mest positiv inverkan på mig när allt är skit. 

6) Börsen går skit. Även om det är billigare att köpa nu så är det lite mentalt jobbigt att se att mer än en årslön försvunnit i år (inte realiserat, men ni fattar). Dessutom är det inga enorma belopp som vi kan spara med tanke på att jag inte jobbar som jag trodde att jag skulle. Jag har lagt in ett autogirosparande på 12000 i månaden, vilket är ett antal tusenlappar mindre än jag brukade spara innan Plutten kom, men det lär bli typ 90% av min inkomst i den här takten så det lär inte ens funka i längden. Och med en portfölj på runt två miljoner så är det inte heller så att 12 000 hit eller dit känns som att det gör någon markant skillnad. Det i sin tur gör att sparmotivationen tryter lite och det gör faktiskt att börssparande inte känns så värst lustfyllt, vilket jag inte kan komma på varit fallet sedan jag var väldigt grön runt år 2008. 

7) Jobbsökandet går skit. Jag har sökt en hel del jobb som jag inte fått och nu tycker jag mig dessutom se att annonserna blir mindre frekventa, vilket får mig att känna att risken är påtaglig att jag blir kvar hos nuvarande arbetsgivare till nuvarande lön ännu längre. Roligt? Nja. Särskilt inte efter 2022 års löneökning som jag inte tror jag skrivit om förut. Den blev urdålig för sådär tredje året i rad. 

8) Bloggen går skit. Inte för att låta alltför dramatisk, men antalet besökare brukar falla när börsen är skakig och så även just nu. Folk kommenterar mindre ofta, jag har färre besökare och jag tycker inte heller att mina bloggkollegor verkar vara riktigt lika aktiva som tidigare, vilket också är tråkigt. Till viss del kan det säkert handla om att jag inte har så mycket spännande att skriva om, men gissar att marknadssegmentet och den höga inflationen spelar in. Det känns liksom inte så jäkla roligt att prata privatekonomi just nu. 

9) Bostadsmarknaden går inte skit. Jag hade hoppats att läget vi väntat på i husletandet skulle komma nu, precis som jag tänkte våren 2020. Men nej. Området vi vill bo i, och det är jag väldigt bestämd på, har få objekt och de går kanske för lite lägre än förut, men vi pratar ändå belopp som hade varit helt otänkbara så sent som 2019. Och till råga på allt så har jag dessutom kommit till insikt att hög belåning inte är rimligt för oss. Jag tror nämligen att jag skulle må väldigt dåligt om vi köpte en för dyr kåk där räntesatser på 5% skulle göra mig svettig. För att inte tala om effekten det skulle ha på våra chanser att nå FIRE. Med nuvarande kostnadsbas är FIRE kanske på sin höjd fem år bort, åtminstone om börsen skärper sig snart. Jag är inte så säker på att jag vill byta ut den friheten mot en fin villa och 15 års arbete ytterligare. Det skulle vara om jag hittar ett jobb som känns alldeles underbart. Eller åtminstone mer än drägligt. 

10) Allt är dyrare. Jag vidhåller att man kan kontrollera det till stor del. Substitutionseffekten existerar. Jag köper fortfarande svindyrt kött, men äter nästan aldrig kött vilket gör kostnaden relativt låg. Den som äter finkött flera gånger i veckan kan spara massvis på att upptäcka linser osv. Men för oss som var sparsamma redan innan så finns det mindre att göra. Det finns ändå gränser på hur mycket som kan bytas ut mot billigare alternativ. Och det funkar kanske bra i mataffären, men det kan vara svårare när det kommer till vettiga vinteroveraller eller vinterstövlar. Eller typ el. Eller diesel. 

11) Jag har fått konkurrens i mataffären. Jag har känt mig stolt över att jag inte behövt anpassa mitt leverne alltför mycket, men mitt sätt att leva har uppenbarligen upptäckts av många andra, vilket gör det svårare att upprätthålla. Jag försökte mig på att på en tisdag eftermiddag köpa mina två paket med Bregott för 39 kr istället för kanske 65. Tror ni att det fanns? Nej! Så det fick vi vara utan. Alltså vi är inte utan smör. Men vi får hushålla med de förpackningar vi har i frysen ett tag till för vi kunde inte bunkra upp. Inte heller gör jag några större fynd bland kort-datum-varorna. Visst kan jag få tag på någon fruktyoghurt till kidsen, men tidigare köpte jag aldrig creme fraiche till ordinarie pris. Nu köper jag alltid det till ordinarie pris, en sådär 18 kr för 2 dl. Pensionärerna har verkligen utmanat mig där så nu finns det i princip bara varor kvar som de inte gillar. Som fruktkvarg. Så det får mina barn äta. Isn't it lovely? 

Jag tänker inte ens fråga er vad ni hatar med livet idag. Istället hoppas jag att den som är mindre dunkel än jag orkar skriva något. Vad som helst. Och trevlig helg på er! 

Kraften i att inte köpa någonting alls

Efter några tyngre, mer filosofiska inlägg är det nu dags för ett mer konkret sådant om hur man kan spara mer pengar. Jag vet att tiderna för många känns tuffa nu och att andra önskar öka sitt sparande i sämre börstider. Personligen är det här en tid i mitt liv som jag egentligen önskar öka mitt sparande rejält, eftersom jag tror att det kommer löna sig på sikt. Ett rätt så enkelt sätt att spara mer är att konsumera mindre. För de allra flesta tror jag att en period av köpstopp eller köpfritt kan hjälpa till rejält på traven och därför ska det här inlägget handla om det fantastiska i att köpa (nästan) ingenting alls. 

Min svärmor är bra på att göra fotoböcker till vår familj. Vi brukar få minst en om året som ofta följer en specifik period, som en resa eller årstid. Nyligen fick vi ännu en som var från den här sommaren vilket fick våra barn att vilja titta på de gamla böckerna. Det var roligt att se vad vi haft för oss, men en sak som slog mig (de andra verkade inte tänka på det) var att jag har precis samma kläder idag som Minis första år i livet. Och inte bara då, utan min garderob ser ut att ha sett ganska så exakt likadan ut det senaste decenniet eller så. När jag tittade på bilderna på Mini insåg jag också att Pluttens favoritkläder i mångt och mycket är desamma som Mini hade för en himla massa år sedan. Jag kommer ihåg min svärmors förvirring när jag bad henne köpa könsneutrala kläder till sitt första barnbarn så att kläderna skulle kunna användas till framtida syskon, men det är ett beslut som jag fortfarande känner mig nöjd med. 

Alla vet att i princip alla av oss måste köpa saker och så även jag, men det kan nästan kännas revolutionerande att begränsa sin konsumtion så markant att hela ens tankesätt bara måste förändras. Idag har jag inga regelrätta köpstopp med tydliga regler att förhålla mig till, men jag har haft ett år utan nykonsumtion till exempel och kan faktiskt rekommendera det varmt. Särskilt för den som får en glädjekick av att klicka hem saker eller att gå i affärer. Jag vet i och för sig inte hur mycket folk i största allmänhet shoppar, men när jag sitter och pratar med mina kollegor tycker jag det verkar som att många köper en pryl så fort ett visst behov dyker upp eller så fort de känner för det. Min upplevelse är att fokuset de har snarare är att få prylen till bästa möjliga pris än att ifrågasätta behovet från första början. Och i ärlighetens namn är det något jag känner igen mig i. Jag har till exempel en vindjacka som jag inte är helt nöjd med, men som jag köpte för knappa året sedan och när jag såg en kampanj på en jacka från Haglöfs kunde jag för en stund lura i mig själv att en ny vindjacka i annan längd och färg skulle kunna göra mitt liv så himla mycket bättre och att priset i sig rättfärdigade köpet. Någon annan gång har fått stoppa mig själv från att köpa barnkläder som jag nästan bara inte kan låta bli att köpa trots att vi har massvis av Minis gamla grejer till Plutten. "De kostar ju nästan ingenting och strumpor är ju alltid bra att ha!" eller "Det skulle ju vara så fint med en x, y, z och det är ju faktiskt på extrapris."

I det senaste avsnittet av Avanza-podden pratade de om budgetkalkylen från konsumentverket som jag faktiskt hade missat. Tydligen kan man importera rimliga utgifter för kläder, fritid och hygienartiklar istället för att själv sitta och addera siffror i ett eget excelark. Det som blev tydligt av den övningen för mig är att det normala är att spendera en hel del på både det ena och det andra och att det därför bör gå att förbättra sin ekonomi avsevärt genom att ändra sina konsumtionsmönster och faktiskt köpa mindre. Jag är verkligen inget proffs på att handla secondhand och är ofta ute i sista minuten just med barnkläder eftersom jag alltid tycks överrumplas över hur tidigt vinterskor faktiskt behövs eller att vinteroverallen växtes ur tidigare än jag trodde. Men trots det kommer vi inte i närheten av de summor som beskrivs av konsumentverket. Till viss del beror det på att vi i extremt stor utsträckning begränsar inköpen till oss vuxna. Min man brukar ibland skratta åt att det tog mig fem olika beställningar av vinterjackor för att jag skulle hitta en som kändes acceptabel i förhållande till sitt pris medan jag utan att blinka åker till affären och låter Mini välja vinterstövlar efter eget smak och tycke. Jag åker kanske inte till den allra dyraste affären och jag skulle nog säga ifrån om det blev alldeles för dyrt, men jag föredrar på det stora hela att köpa bra grejer som ungarna trivs i till dem medan jag själv kan anpassa vilket väder jag är ute i och inte behöver bry mig alltför mycket om att bli accepterad av min omgivning. Men med det förhållningssättet ligger vi på 1/12 av vad konsumentverket tycker är rimligt. 

Att tänka efter före har även andra fördelar. Det är verkligen lättare att hålla koll på sina saker om man inte har lika många prylar och det är lättare att vårda och ta hand om det man har. Jag pluggade utomlands en termin som ung och var då väldigt fascinerad över hur väl jag tog hand om min handduk (den enda jag hade) och vilken fantastiskt bra koll jag hade på samtliga plaggs tvättråd och huruvida de närmade sig behovet av tvätt. Att äga färre saker gjorde att jag tog bättre hand om det jag hade och som pricken över i:et kände jag mig lugnare. Jag tror även att det kan vara väldigt bra för den som önskar nå ekonomisk frihet och spendera mindre. 

Men hur gör man då konkret för att shoppa mindre? Jag tänker att man antingen kan ge sig själv regler som att man måste vänta ett dygn eller att man har någon annan som accountability partner och faktiskt frågar hen om det är ett verkligt behov eller något man bara inbillar sig. Jag har ju delat med mig av min fantasi om en symaskin som jag insåg att jag egentligen inte behövde när väl jag väl fick tillåtelse att köpa en. Där har vi ett bra exempel på hur en annan person kan få en att vänta med sina inköp eller inse att det upplevda behovet faktiskt är inbillat. För när det kommer till så himla mycket därute är det så lätt att vara blind för ens egna svagheter samtidigt som man ser alla andras tydligt. Jag kan säga till en vän tusen gånger att hen tar alldeles för mycket skit från sin partner, köper på tok för mycket kläder eller velar för mycket gällande yrkesval, men sedan när det kommer till mig själv är det så himla mycket svårare att objektivt ge sig själv liknande kritik. En annan strategi kan vara att fokusera på allt man redan har. Känns det som att du behöver en ny mössa? Börja med en inventering av det du har för att du inte ska råka köpa något i onödan. Dessutom kan det vara ganska glädjande att shoppa hemma, vilket jag tydligen insåg redan för flertalet år sedan. Upptäck vad du redan har, bli glad på nytt och låt därefter bli att köpa något på Zalando eller Adlibris. 

Det var allt för nu. Jag ska försöka låta bli att köpa prylar även framgent. Vad gör man inte för att upprätthålla en 50%-ig sparkvot i inflationstider? 

Tror du att du skulle kunna spara mycket genom att köpa färre prylar? Dela med dig av det eller något annat uppfriskande. Jag behöver diskutera annat än arbetsplatskonflikter och kvalitetsutvecklingsarbete med någon.