1) Jag vabbar hela, hela tiden. Ni minns mitt muntra inlägg om att ta vabbandet med ro? Det visade sig att det är fan så mycket svårare när barnen är sjuka mer än hälften av tiden och vårt förhållande mest utvecklats till en kampsport där starkast slipper vara hemma. Tydligen är jag inte alls lika bra på muntlig kampsport som min och har därmed knappt satt min fot på jobbet den här hösten. Känns peppande både för sparkontot och min relation med chefen. Inte. Nu senast fick jag en känsla av att min chef börjar misstänka att jag utvecklat något slags missbruk som gör att jag hittar på att mina barn är sjuka för att slippa dyka upp på arbetsplatsen. Och jag tycker nästan att Försäkringskassan borde göra det för jag ansöker om sanslöst mycket vab.
2) Jag är sjuk hela tiden. Som en direkt följd av att mina barn är konstant sjuka så är även jag det. Jag vet inte ens längre när en ny förkylning börjat eller om det bara är den gamla som inte gett med sig. Det är näsdukar (av tyg) i hela huset och jag funderar på att börja prenumerera på nässpray och Ipren (eller inte, så klart ett budgetmärke i så fall) för vi hinner liksom inte pausa. Mina kollegor kommenterar mitt ständiga snorande de få gånger jag bedömer mig vara tillräckligt frisk för att sätta min fot på jobbet och jag ägnar därför väldigt mycket tid åt att förklara att jag haft symptom i mer än fem dagar (och därför inte bör smittas).
3) Jag är dödstrött. En av anledningarna att jag inte avlidit av trötthet är nog ändå allt vabbande. Tack vare sjuka barn har jag kunnat sova middag flera gånger i veckan, vilket känts som en absolut nödvändighet när jag behövt ägna nätterna åt att trösta barn, snyta barn, leta efter flytande Ipren, byta lakan efter kissande barn och liknande. Eller åt att ha ångest över allt jag inte hinner göra på jobbet och det som väntar när jag kommer tillbaka. Och kanske skulle träning kunna bidra positivt om det inte vore för att jag är för sjuk och trött för att träna. Inte så jäkla upplyftande det heller.
4) Vi har hamnat i en rejäl vardagsdipp här hemma. Det var ju först efter sommaren som vardagen med två heltidsarbetande föräldrar inleddes och det är faktiskt tufft att komma på vad man ska äta, handla mat efter jobbet, leverera barn till fritidsaktiviteter och köpa vinterstövlar i tid. Jag tyckte kanske inte att min man fick riktigt lika mycket gjort under sin föräldraledighet som jag, men han fick uppenbarligen något gjort. Och han hade mer energi på kvällarna och helgerna än han har nu. För nu har vi konstant panik över uppkomna situationer som att mjölken är slut, barnen dödshungriga och vi saknar idé om vad vi ska laga, ytterkläderna är nerkissade och vi missat tvätta dem och liknande. Vi är en rejält kaotisk familj med andra ord och ingen av oss orkar riktigt ta tag i situationen vilket gör oss ännu mer griniga.
5) Relationen är inte på topp. Det är väl inte så att jag planerar en separation, men ungefär allt ovanstående har haft en rejält negativ inverkan på vår relation. Den utsätts för en helt annan press än vad den gjort på år eller kanske någonsin. Och det är tråkigt. Det gör på något vis att allt annat jobbigt blir ännu jobbigare när jag inte ens kan fantisera om ett framtida husköp eller utökande av familjen. Vi klarar oss knappt igenom veckorna, än mindre gör planer för framtiden. Och framtidsplaner är annars det som brukar ha mest positiv inverkan på mig när allt är skit.
6) Börsen går skit. Även om det är billigare att köpa nu så är det lite mentalt jobbigt att se att mer än en årslön försvunnit i år (inte realiserat, men ni fattar). Dessutom är det inga enorma belopp som vi kan spara med tanke på att jag inte jobbar som jag trodde att jag skulle. Jag har lagt in ett autogirosparande på 12000 i månaden, vilket är ett antal tusenlappar mindre än jag brukade spara innan Plutten kom, men det lär bli typ 90% av min inkomst i den här takten så det lär inte ens funka i längden. Och med en portfölj på runt två miljoner så är det inte heller så att 12 000 hit eller dit känns som att det gör någon markant skillnad. Det i sin tur gör att sparmotivationen tryter lite och det gör faktiskt att börssparande inte känns så värst lustfyllt, vilket jag inte kan komma på varit fallet sedan jag var väldigt grön runt år 2008.
7) Jobbsökandet går skit. Jag har sökt en hel del jobb som jag inte fått och nu tycker jag mig dessutom se att annonserna blir mindre frekventa, vilket får mig att känna att risken är påtaglig att jag blir kvar hos nuvarande arbetsgivare till nuvarande lön ännu längre. Roligt? Nja. Särskilt inte efter 2022 års löneökning som jag inte tror jag skrivit om förut. Den blev urdålig för sådär tredje året i rad.
8) Bloggen går skit. Inte för att låta alltför dramatisk, men antalet besökare brukar falla när börsen är skakig och så även just nu. Folk kommenterar mindre ofta, jag har färre besökare och jag tycker inte heller att mina bloggkollegor verkar vara riktigt lika aktiva som tidigare, vilket också är tråkigt. Till viss del kan det säkert handla om att jag inte har så mycket spännande att skriva om, men gissar att marknadssegmentet och den höga inflationen spelar in. Det känns liksom inte så jäkla roligt att prata privatekonomi just nu.
9) Bostadsmarknaden går inte skit. Jag hade hoppats att läget vi väntat på i husletandet skulle komma nu, precis som jag tänkte våren 2020. Men nej. Området vi vill bo i, och det är jag väldigt bestämd på, har få objekt och de går kanske för lite lägre än förut, men vi pratar ändå belopp som hade varit helt otänkbara så sent som 2019. Och till råga på allt så har jag dessutom kommit till insikt att hög belåning inte är rimligt för oss. Jag tror nämligen att jag skulle må väldigt dåligt om vi köpte en för dyr kåk där räntesatser på 5% skulle göra mig svettig. För att inte tala om effekten det skulle ha på våra chanser att nå FIRE. Med nuvarande kostnadsbas är FIRE kanske på sin höjd fem år bort, åtminstone om börsen skärper sig snart. Jag är inte så säker på att jag vill byta ut den friheten mot en fin villa och 15 års arbete ytterligare. Det skulle vara om jag hittar ett jobb som känns alldeles underbart. Eller åtminstone mer än drägligt.
10) Allt är dyrare. Jag vidhåller att man kan kontrollera det till stor del. Substitutionseffekten existerar. Jag köper fortfarande svindyrt kött, men äter nästan aldrig kött vilket gör kostnaden relativt låg. Den som äter finkött flera gånger i veckan kan spara massvis på att upptäcka linser osv. Men för oss som var sparsamma redan innan så finns det mindre att göra. Det finns ändå gränser på hur mycket som kan bytas ut mot billigare alternativ. Och det funkar kanske bra i mataffären, men det kan vara svårare när det kommer till vettiga vinteroveraller eller vinterstövlar. Eller typ el. Eller diesel.
11) Jag har fått konkurrens i mataffären. Jag har känt mig stolt över att jag inte behövt anpassa mitt leverne alltför mycket, men mitt sätt att leva har uppenbarligen upptäckts av många andra, vilket gör det svårare att upprätthålla. Jag försökte mig på att på en tisdag eftermiddag köpa mina två paket med Bregott för 39 kr istället för kanske 65. Tror ni att det fanns? Nej! Så det fick vi vara utan. Alltså vi är inte utan smör. Men vi får hushålla med de förpackningar vi har i frysen ett tag till för vi kunde inte bunkra upp. Inte heller gör jag några större fynd bland kort-datum-varorna. Visst kan jag få tag på någon fruktyoghurt till kidsen, men tidigare köpte jag aldrig creme fraiche till ordinarie pris. Nu köper jag alltid det till ordinarie pris, en sådär 18 kr för 2 dl. Pensionärerna har verkligen utmanat mig där så nu finns det i princip bara varor kvar som de inte gillar. Som fruktkvarg. Så det får mina barn äta. Isn't it lovely?
Jag tänker inte ens fråga er vad ni hatar med livet idag. Istället hoppas jag att den som är mindre dunkel än jag orkar skriva något. Vad som helst. Och trevlig helg på er!
Låter som du har det jobbigt just nu och småbarnsåren med sjukdomar och slitningar i relationen är tufft. Men acceptera att det är som det är just nu, det vänder sen. Vad du kan göra för att få vardagen att funka bättre är att tillsammans med din man sätta er ner och fundera på vad som är viktigast för er just nu för att få vardagen att fungera. Fokusera på en eller ett par saker som ni försöker styra upp. Det kan vara planering för mat eller ungarnas kläder till nästa dag. Resten skiter ni i för tillfället. När ni fått in rutin för det ni tyckte var viktigast nu tar ni nästa grej. Ser man att man behöver göra allt samtidigt blir man lätt överväldigad, bättre att ta en sak i taget och se till att den funkar.
SvaraRaderaKämpa på! Inspirerande som vanligt att läsa dina inlägg! /erohT
SvaraRaderaTack, jag ska göra mitt bästa!
RaderaJag har inte kommenterat innan men följt din blogg ett tag. Kände att nu var det dax för lite bloggpepp i alla fall 🙂 Bra inlägg över lag och många ämnen som jag och maken ofta pratar om. Och jag gillar verkligen att du försöker hålla en positiv inställning. Fast ibland går det inte, så är det bara.
SvaraRaderaHoppas peppen ger lite glädje i alla fall. /Pia
Hej Pia! Och tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar för första gången. Jag uppskattar peppen och hoppas höra mer från dig i framtiden.
RaderaSmåbarnsåren är ett krig. Jag kan nästan köra en copy paste på det du skriver + att jag fick för mig att flytta och renovera (och vara skyhögt belånad). Väggen synades grundligt.
SvaraRaderaJag tror verkligen på att ta ner förväntningar och acceptera skiten. Men dessa ständiga VAB/sjukdomar tar på energin. Pissigt är vad det är.
Själv har ryggen säckat ihop. Svårt att vara peachy när man har ont (precis som när man är sjuk). Bläh.
Men... helg!
Jag tror du har en poäng med förväntningar och det är nog läge att sänka kraven. Så tack för det!
RaderaMen usch, vad jobbigt med ryggen. Jag för min del tycker att du haft tillräckligt med hälsobesvär för det här året. Hoppas du blir bättre snart!
Håller med om bostadsmarknaden, sjunkit några få procent trots att ränta och drift ökat rejält. Justerat för det, är det som att husen stigit med typ 25% i år. Justerar man även för att handpenningen krossats på börsen får man väl sikta in sig på något fuktskadat ruckel med 2 timmars pendelavstånd. :(
SvaraRaderaJag förstår din frustration. Vi har nog ändå kontaktinsatsen rätt så tryggad i nuvarande boende och en del utanför till typ pantbrev, men om vi inte hade haft det hade det känts ännu jobbigare. Hoppas din kontantinsats återhämtar sig snart!
RaderaMen angående boendepriserna så är det ju bara sjukt. De var alldeles för höga för folks inkomster tidigare och då kunde man ändå mentalt förstå det eftersom räntorna såg ut att förbli låga, men NU? Nu borde väl de flesta inse att de inte kan lägga X miljoner på ett hus med renoveringsbehov som förra ägaren köpte för en spottstyver för 10-30 år sedan?
Angående punkt 9) Bostadsmarknaden. Hur tänker du angående hur mycket man bör/kan lägga på en bostad(lån) när man strävar mot FIRE? Vi behöver större, och är så himla osäkra på hur mycket som faktiskt är rimligt att lägga på ett boende. Upplever att folk normaliserat de högra bostadspriserns.
SvaraRaderaTack för detta inlägg, känns bra att få läsa nåt väldigt ärligt! Fastän jag inte tycker jag köpt nåt speciellt (förutom lite secondhandkläder till barnen och presenter till att alla barnkalas) har jag brännt massa pengar de senaste månaderna, och har kännt mig ledsen för det. Har inte fattat varför, har ju inte gjort nåt speciellt.
Lycka till med jobbsökandet!
RaderaJag önskar jag hade ett bra svar, men det här är nog ämnet som gör mig allra mest osäker just nu och där jag nog ändå ändrat åsikten efter den här krisen. Förut har jag nog tänkt mig att jag skulle kunna ha ett lån på runt 3 000 000 och ändå våga mig på att säga upp mig och leva på kapitalet på sikt, men nu har jag börjat tänka att de som säger att man bör betala av sina lån först har en poäng. Och om vi köper något som ger oss tre miljoner i lån så är väl FIRE kanske 10 år extra långt bort. Och om vi pratar fire om 15 år från nu så är jag lite osäker på om det är värt det. Då är nästan båda mina barn utflugna. Egentligen kan jag väl lika gärna jobba då? Det är ju då jag inte behöver vara ledig på sportlovet eller vill boka sommarland på lågsäsong. Nu har jag en del kollegor som gnäller mycket över att det är så jobbigt att vi med skolbarn vill vara ledig tex på sommarlovet, men när jag själv inte hade barn så spelade det inte alls så stor roll när på året jag var ledig.
RaderaSen beror det ju också på var ni bor och övriga förutsättningar. Pratar vi Stockholm så får man acceptera andra priser och storlekar på lån än i Eslöv. Det jag ändå vill skicka med dig är att inte låta fiktiva behov göra att ni skyndar till större. Vi bodde litet länge med Mini och när jag tänker tillbaka inser jag att det fanns noll behov av större då egentligen, även fast jag upplevde att vi faktiskt behövde det. Likaså nu faktiskt. Min man pratar ofta om behovet av större, men det tycker jag inte alls att vi har NU. Vi har ett varsitt rum till barnen, om än små sådana, och en sällskapsyta. Och vi hade inte ens behövt Pluttens rum för det spenderas i princip ingen tid i det. Det jag däremot känner ett behov av är en större trädgård. Och det är ju så klart inget behov utan mer en önskan. Och sen vill jag trivas. Jag tror att slippa en bostadsrättsförening skulle göra mycket för trivseln och även att kunna permanent förändra saker utan medgivande. Som en lekstuga i trädgården, plantera fruktträd och bygga ett förråd bara för att man vill. Men så klart inget behov, utan mer att det vore najs. Men ja, det handlar ju så klart OCKSÅ om att ha det lite najs här och nu. Jag har två barn, ett par miljoner på börsen och en lågt belånad bostad. Jag kan känna lite att det fan i mig är dags att få skörda lite frukt. Min man däremot tycker alltid att vi ska vänta tills vi tjänar mer pengar eller priserna sjunker. Det börjar irritera mig.
Vi hade ett sånt här år förra året (och kanske i år igen, vem vet). Var sjuka jämt, och alla var hemma och det blev jobbigare och jobbigare. Under vintern hade jag järnbrist och sen till våren tyckte läkaren mina d-vitaminnivåer var "katastrofala". Så inte nog med att det var mentalt påfrestande, jag var helt urlakad efter diverse sjukdomar och bristen på ork som följer. Som gräddet på moset trivdes inte barnet på förskolan och uppvisade utmattningssymptom, så det skulle man också oroa sig över och försöka lösa.
SvaraRaderaMan får släppa allt (inkl sparkvoten) och bara överleva. Matlista, matvaror levererade hem och se till att göra saker man mår bra av (utan barn och man, they drag you down!!!).
Stor igenkänning på det mesta faktiskt. Pluttfisen trivs inte heller så bra på förskolan, vilket gör att allt känns mycket jobbigare. Min man vill inte att hen ska vara där så mycket till följd av detta, men har inte själv lusten att gå ner i tid, vilket gör att vi ständigt har dåligt samvete och är lite småsura på varandra för att den andra inte hämtar tidigare eller lämnar senare. Jag är kanske lite mer känslokall än han, men alltså att gå ner i tid nu när jag redan i princip knappt arbetar känns helt orimligt.
RaderaJag tror att din sista punkt är jätteviktig och jag tar med mig att jag måste vara tydligare kring det här. Enda sedan Mini kom har jag haft en tendens att fråga mannen om lov innan jag gör saker medan han i större utsträckning bara dragit iväg. Jag ska försöka kommunicera tydligare kring behovet av att vara borta från familjen för det är verkligen inte sådär superenergigivande att ge sig iväg på utflykter med dem. Det kan absolut vara skoj, men oftast känns det mer som att jag tar hand om barnen medan min man tar hand om sig själv. Mini sa här om dagen att "Pappa är med sin telefon när vi åker bort medan mamma jagar Plutten och är med oss" och det är väl ungefär så det brukar se ut.
Hur gick det med barnet förresten? Trivs hen bättre nu?
RaderaInsåg att jag skrev ett väldigt egocentriskt svar och helt glömde fråga hur det gått för er. Har det löst sig med vitaminbrist och utmattat barn? Att oroa sig för sina barn är typ det värsta som finns.
Vårt barn har en npf-diagnos så det är väldigt viktigt att hushålla med hans energinivåer, förskolan har hittat bättre anpassningar och ny storbarnsavdelning så han trivs avsevärt bättre. Det har lättat på familjeångesten avsevärt. I övrigt mår vi bättre, utmaningen är alltid att inte fastna i den där onda spiralen av "orkar inte, gör inget, mår ännu sämre".
RaderaJag tycker personligen det är viktigt att båda "ber om lov", turas om eller vad man nu har för system för egenaktiviteter. Vi delar våra kalendrar också så det är först till kvarn.
Såg några diskussioner nedan om vab. Ja, det är en eländig rävsax. Mycket svårare än fledighet. Min man vabbar mer, han är sin egen chef och kan ta igen på kvällar och helger. Men idag vabbar jag! Känns lättare nu när barnet är större och pandemin är över så man vågar visa sig någonstans med lite snor och hosta...
När ni med ”Lite snor och hosta” kommer till lekplatsen och smittar ned vårt äldre barn som kommer hem och smittar sin lillebror så innebär det veckor av inneliggande vård på sjukhus för vårt hjärtsjuka barn.. Håll er hemma när ni är sjuka…
RaderaFör att inte spamma kommentarsfältet med alltför mycket gnäll (annars min bästa gren) så nöjer jag mig med börsen. Men alltså, börsen! Hur kul är det att langa in pengar ena dagen för att en vecka senare upptäcka att nu har man mindre än innan man man handlade? Jo, jag vet att man köper billigt, men det känns verkligen inte så.
SvaraRaderaFör övrigt vill jag bara säga att jag gillar din blogg!
DDT
Idag hade jag nästan föredragit om du hade spammat mig med gnäll framför att ge mig positiva tips, så det gör ingenting alls. (Ska försöka uppskatta de konstruktiva kommentarerna mer imorgon när jag är mindre deppig)
RaderaOch BÖRSEN, alltså jag håller med. Man kan lika gärna låta bli. Jag gör ju inte det, utan autogirosparandet får fortsätta, men det känns inte helt lockande att gräva i förrådet bland saker att sälja så att jag kan investera några extra tior eller hundringar när svängningarna sannolikt gör att de är borta fem minuter senare eller så. Sen KOMMER det löna sig i framtiden. Men har full förståelse för att det är många som har svårt att hålla motivationen uppe just nu.
Det var tråkigt att höra. Jag kan inte annat än hoppas att Ni tillsammans får ordning på grejerna. Att gå isär är inte någon barnlek det heller.
SvaraRaderaMen jag kommenterar här på din blogg !! ;) Det var ju en av sakerna som var negativt.
Håller definitivt med om det där att man fått konkurrens i matbutiken. Förr fnyste folk åt reducerade priser -50% och sneglade föraktfullt på mig som nappade åt mig. Så är det inte nu.
Det är snällt att du kommenterar. Du har inte märkt att intresset i din blogg svalnat något? Jag brukar säga att det är en på hundra som kommenterar, men bortsett från idag är det numera nästan bara en på trehundra som tar sig tid att kommentera. Jag föreställer mig att det trista sentimentet påverkar många av oss. Det är roligt att vara börsintresserad i goda tider och för jäkla trist i tider som dessa.
RaderaKommentarerna har minskat i min blogg, men antalet besökare har ökat. Nu har jag till slut svarat på din kommentar på min blogg ;)
RaderaHaha, jag brukade säga att det krävs 100 läsare för en kommentar, men hos mig (bortsett från detta inlägg) har det gått ner till kanske 300 läsare för en kommentar. Så jag instämmer i det.
RaderaVad tråkigt att ni har det tufft nu! Jag gillar verkligen din blogg. Håller med om att småbarnsåren är jobbiga i perioder, ibland får väl sparandet komma i andra hand. Sjukdomsmängden kan slå så olika mot olika familjer (de som är immuna mot vinterkräksjukan borde skriva det på tinder, är ju bästa genen att ge barnen). Nu är vår yngsta 3 och jag ser verkligen framsteg i antal sjukdomar (en vabbdag i höst hittills), energinivå (har kunnat träna regelbundet några veckor) och glädje i vardagen. Det blir bättre! Kan verkligen rekommendera att hitta på saker utan barn och man, man behöver göra något för sin egen skull. Allt ifrån promenader, kanske med telefonsamtal eller podd, till AW eller semesterdagar med syrran/vänner. När minsta var för liten att lämna (pga amning) åkte vara hon och jag tåg till syrran och sov borta.. Man behöver bryta av vardagen och träffa annat folk än bara sin familj! Sedan bra att diskutera vardagsuppgifter och dela upp dem, om så bara dela upp matlagningen eller enas om en plan för den (storkok varannan gång funkar ju också). Vi gör det lätt för oss och kör mycket äggröra (funkar både till pasta+ost eller asiatiskt med ris+grönsaker). Mannen och barnen äter gärna falukorv/köttbullar +pasta och min man har lärt sig att koka/steka ägg till mig då och servera någon grönsak (ofta ärtor/broccoli/morotsstavar). Jag brukar göra en böngryta en gång i veckan och äter mycket av den, resten av familjen får äta halvfabrikat hur mycket de vill (fast barnen äter ändå grönsakerna också) Hoppas ni hittar något som funkar! / L
SvaraRaderaTack för att du gillar bloggen och tar dig tid att kommentera. Det värmer mycket, ska du veta!
RaderaJag kan faktiskt tänka mig att du har rätt i att det lugnar ner sig relativt snart. Minns att det första halvåret på förskola var ett rent helvete även med Mini, men då hade vi fördelen att inte ha flera barn som dessutom kunde smitta varandra. Den aspekten gör allt lite jobbigare och jag var inte smart nog att förutse det. Istället tänkte jag mig att Minis hittills (på sistone) låga sjuktal skulle hålla i sig, men icke. Oavsett Corona eller ålder på barn brukar också oktober vara en riktigt dålig tid för vår familj så jag ska nog inte heller utgå från att det är likadant ens i november/december.
Just att jag tycker att det är så jobbigt med vab känns också märkligt med tanke på att jag egentligen inte vill jobba, åtminstone inte i en så styrd form. På sätt och vis så borde jag vara nöjd när jag måste stanna hemma, men ändå känns det inte alls så där skoj som jag trodde det skulle göra. Kollegorna blir lidande, jag får en massa mer att göra när väl jag är på plats och det blir en inkomstförlust som jag inte riktigt räknat med. Jag kanske får börja räkna med det helt enkelt? Istället för att tjäna drygt 30 000 i månaden så är min nya månadslön 15 eller så. :P
Intressant det där med att göra en gryta till dig själv. Jag gillar idén! Vi har nämligen börjat göra skit som jag inte kan minnas att jag ätit på år och dar, som pulvermos och fiskpinnar och köpta köttbullar, för att det ska gå snabbt och barnen bli nöjda, men jag äter sällan av det själv. Då kanske en rätt som får stå i kylen under hela veckan kan vara en god idé. Det blev lite så ikväll faktiskt. Vi kom hem skitsent och jag orkade ingenting så slängde ihop en ugnspannkaka till barnen, vilket jag förstod att min man inte skulle vilja äta. Det slutade med att han och jag åt rester från kylen. Inte riktigt så jag vill ha det, men om man inte förberett något i tid så är det bara att gilla läget. Han kanske dessutom lär sig att svara när jag kvällen innan frågar vad vi ska äta dagen därpå så att jag kan förbereda något som vi faktiskt gillar att äta nästkommande fredag.
Jag har heller aldrig kommenterat men vill säga var snäll mot dig själv, sänk förväntningar och ambitioner och ta en dag i taget. Klyschor, jag vet, men småbarnstiden går fort och innehåller också små härliga dagliga guldkorn.
SvaraRaderaJag skrev inte så mycket (eller alls) om det som är bra just nu men det är definitivt mina barn. Jag har verkligen en massa guldkorn med dem, som att se hur snälla de är mot varandra och hur mycket de älskar varandra. Den lilla skrattar massvis och vi ägnade närmare två timmar åt att promenera tillsammans idag efter förskolan medan jag fick höra att jag skulle "spinga". "Spinga, mamma. Foot!" Det var så roligt att jag fick påminna mig själv om att inte glömma bort det.
RaderaMen ja, visst ska man inte vara för hård mot sig själva. Jag beställde faktiskt Hello fresh i veckan för att jag inte orkar tjafsa och fundera på mat längre, och framför allt vara sur på min man för att han inte gör det. Jag hoppas att det visar sig bli en avlastning och leda till färre konflikter i vardagen. Tack för att du premiärskrev. Hoppas du gör det igen någon gång. :)
Här kommer ett handfast tips om vabb. Efter en uppslitande nattdiskussion om vem som skulle vara hemma med det kräkande barnet, bestämde jag och min man följande:
SvaraRaderaHan tog all vabb mån-ons och jag gjorde motsvarande tors-fre. Det allra viktigaste på jobbet styrdes till de dagar man säkert var närvarande. Detta höll vi fast vid under många år med smärre variation av dagar över tid. På så vis blev det lättare både på jobbet och hemma.
Jag tycker det är ett jättebra råd och jag har fört det på tal, men vi har inte enats fullt ut gällande det. Helt ärligt upplever jag det lite som att han försöker komma med så dåliga lösningar att jag ger med mig, som nu i veckan när han sa att han absolut kunde vabba men att han skulle jobba fullt ut, delta i diverse aktiviteter där det var viktigt att han inte stördes och att ungen (Mini) i så fall fick vara tyst hela dagen. Eftersom jag känner Mini och försökt mig på vobbning nyligen insåg jag att det inte skulle vara ett vinnande koncept och stannade hemma istället. Han slapp med andra ord. Men jag VET att du har rätt. Rent objektivt alltså. Alltid svårare i praktiken. Särskilt som den med betydligt lägre lön och ett mindre framstående jobb.
RaderaEtt tips är att båda vobbar hemifrån samtidigt så att man kan avlasta varandra vid möten och dyl.
Raderablir lite irriterad med vobb egentligen - att ta hela lönen men inte riktigt gör hela jobbet
RaderaDet där med vobb är ju alltid svårt. Jag tycker inte att jag brukar få så mycket mindre gjort när jag väl gör det, men då brukar jag sluta när väl Mini tappat humöret och det tar sjukt mycket av min energi. Jag blir spänd och stressad på ett helt annat sätt. Plutten är för liten för vobb och behöver mer en förälders fulla uppmärksamhet. Visst kan man se det som att man "stjäl" av arbetsgivaren om man inte kan prestera fullt ut, men det är samtidigt inte riktigt så enkelt. Min man till exempel, jobbar redan mycket mycket mer än heltid i tid så om han skulle vobba och bara prestera på 50% skulle det inte vara mer än rättvist mot arbetsgivaren. För arbetsgivaren som är i trängt läge och faktiskt behöver all output som den kan få (som min) och inte kan ta in någon vikarie kan jag tänka mig att de är glada med vad man än får. Förra veckan vet jag till exempel att merparten av mina kollegor med sjuka barn (och det var flera) vobbade istället. Jag gissar att min chef är tacksam över att övriga gjorda det till skillnad från mig. Sen rent krasst så påverkas ju prestationen av en rad andra faktorer. Jag presterade jättedåligt på jobbet en dag nyligen och om jag tänker tillbaka på den dagen så är det knappt att jag borde få lön, men jag var ju där. Det var bara att ingenting funkade. Så det är ju inte alltid man är på topp ens när man inte har barnen bredvid sig så det kanske också är stöld i så fall?
RaderaMen allvarligt - vad är det för utpressning din man håller på med? Säga att han ska vobba hela dagen och att barnet ska vara tyst? Det är ju helt orimligt. Dags att han tar sitt föräldraansvar. 🤬
RaderaBlir alltid glad når du har nye innlegg med mye godt til ettertanke, og dette fikk meg også til å huske 6 mnd tilbake når vi var akkurat der! Det går over! Hilsen fra Norge
SvaraRaderaVad roligt att höra! Har du hittat hit från Sparo? Det känns som han har en del norska läsare efter att han flyttade till Norge.
RaderaHade tänkt säga det sist men att inte ställer upp med vab är otroligt dåligt tycker jag. Och det där med fler barn - två är liksom inte bara två ggr så mycket jobb (för att inte tala om 3 barn :D ) - det är någon slags icke linjär ökning!
SvaraRaderaJa, det kan man tycka. Jag har egentligen en väldigt god förståelse för varför det är svårare för honom än för mig. Han är mer bunden till platsen och har mer ansvarsfulla uppgifter än jag. Men det jag önskar från honom vore att han försökte schemalägga en dag eller helst två för aktiviteter som är mindre viktiga eller kan göras från distans så att han lättare kan stanna hemma ibland åtminstone.
RaderaVad gäller det sista så visst är det så. De smittar dessutom ner varandra när de gosar och kramas och smakar saker av varandra och så stökar de ner huset rejält tillsammans. MEN det är också väldigt fint med syskon. Jag fullkomligt älskar att se mina två tillsammans. De bråkar sällan och är nästan alltid väldigt fina mot varandra.
Stor i igenkänning på många punkter. Fundera igår redan om det verkligen är vettigt att spara precis som ni 12000 på börsen varje månad. Men det är det såklart. Jag fokuserar just nu på att vara extra tacksam för de val vi gjort som gör att vi har relativt låga utgifter. B la låg belåning, shoppar inte för kul, handlar alltid på Willy. Tar ofta cykel/promenerar. Hoppas du hittar ett nytt jobb snart och fortsätt skriv. Jag läser alltid, med stor glädje. / Therese
SvaraRaderaHej Therese. Funderade du igår alltså på om det är vettigt att spara mycket? För att börsen kan gå ner mer eller för att det är viktigare att ha roligt för pengarna? Jag orkar inte försöka mig på att tajma marknaden med mitt löpande inflöde (som inte kommer bli så stort om inte mina barn skaffar sig ett immunförsvar snart) men däremot känns det mer osäkert vad jag ska göra med pengarna som redan finns utanför marknaden. Hade pga dålig tajming börjat pytsa in mitt tidigare kontantinsatssparande på börsen sedan hösten 2021 så har inte lika mycket pengar kvar, men likväl en del utanför börsen ändå. Där är jag inte lika säker på när man ska pytsa in allt. Däremot är jag övertygad om att det på sikt är klokt att investera nu, men det kan absolut bli så att det går ner ännu mer framgent och att det därför är klokare att vänta. Den som lever får se.
RaderaI övrigt känner jag igen mig i det du skriver, att det är skönt med låga kostnader så där generellt. Ett leasingavtal på bil kändes helt ok för ett år sedan, men hade idag blivit dyrt, likaså diverse andra krediter och ett stort bolån. Vi har ju inte heller något större lån på aktuell bostad, men man kan ju alltid amortera mer, särskilt nu när det kan komma att löna sig bättre än tidigare samtidigt som börsen är sådär.
Tack för peppen också! Jag blir alltid så glad när du kommenterar!
Barn ger så mkt glädje men är många gånger utplånande. Jag drev företag, skötte hemmet och tog allt, precis som du. Mannen reste mkt, tjänade bra och gjorde karriär. Han var hemma med barn, bara när jag var tvungen att åka iväg några dagar för att få andrum. I övrigt ingen föräldraledighet.
SvaraRaderaSå här i efterhand så kan jag rannsaka mig själv och ta på mig att jag satte mig i den situation. Av kärlek. Men kärleken tog slut och även om det var asjobbigt i flera år, så ordnade det upp sig. Barn blev äldre och numera lever jag utan partner, orkar inte länge kompromissa och anpassa mig. Brände ut mig på den punkten. Har ändå ett bra liv m god ekonomi och ångrar inte åren med småbarn och äktenskap. Jag väljer att minnas det som var bra, men känslan av den stress som fanns, känns så väl igen.
En ärlig kommentar: det låter som att maktbalansen är väldigt skev i ditt förhållande. Du är en en ”förlorare” när det gäller obetalt arbete, ansvarstagande, känslomässig investering, psykiskt välbefinnande, etablering på arbetsmarknaden och rent ekonomiskt. Dessutom att leva med en person som inte verkar så intresserad av att förändra saken. Av erfarenhet vet jag att det är svårt att leva så i längden utan att drabbas av någon form av ohälsa. Sök professionell hjälp.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaÅh, vill ge dig en kram! Ta en lång varm dusch, moffa choklad, ta en promenad, ring en vän. Eller nåt annat som gör att du känner att du är snäll mot dig själv.
Har heller aldrig kommenterat tidigare, är en ganska ny bloggläsare som hittat hit via Fru EB.
Jag känner igen mig från det att våra två äldsta barn var små. Det var galet tufft och vi funderade över hur vi skulle överleva vintrarna. Sen hände nåt när barn nummer två blev kanske tre år. Och med våra tre yngre barn har vi gått emot hur de flesta gör. Vi har stannat hemma längre med dom (till 3 års ålder) båda jobbat deltid, bott utomlands för att enklare kunna leva på en lön. Jag tänker att vi ”bäddar mjukt” när barnen är små för det är ett stort jobb. Vi har väldigt långt till FIRE men tar förskottsFIRE genom att jobba så lite vi kan nu när barnen är små. Det underlättar sååå att en är hemma! Just nu är en hemma heltid med vår 9-månaders bebis samt pluggar och den andre jobbar 75%, ledig en dag i veckan plus lite kortare dagar.
Iofs kan jag också dela med mig av deppighet, jag har en skada i ett ben som gör att jag nu går med kryckor och är sjukskriven medan min man nu vabbar. För två år sen behövde jag gå med gips i 7 månader och jag är LIVRÄDD att hamna där igen.
De pengar vi kan sätta undan är såklart inte alls i paritet med det ni sparar. Men när vi kan leva på mindre kan vi köpa oss tiden nu på en gång. Förlåt om denna kommentar inte alls är vad du behöver en deppig dag som denna! Det låter också väldigt jobbigt att inte va överens om vabbande osv. Tänker att det är det allra viktigaste, att ni får nån slags samsyn i det.
Du skriver superbra inlägg och jag gillar din blogg väldigt mycket, keep up the good work!!! Och ta hand om dig.
/A
en gissning är att det är mannen som jobbar...
RaderaJapp det stämmer bra att han jobbar nu när bebisen är liten! För att jag ammar. Men av bebisens 9 månader har vi varit hemma tillsammans 4 månader. Och på 3 föräldralediga år hinner vi båda vara hemma länge, men jag antar att det inte ”duger” jämställdhetsmässigt om min man är hemma 1 1/2 år om jag är hemma 2? (Om du inte får ihop matematiken 2+1 1/2 =3 så beror det på att vi kommer vara hemma båda två tillsammans kanske totalt 1/2 år).
RaderaDet duger inte heller att han när vi inte är föräldralediga jobbar 75% för jag då jobbat 50% gissar jag?
Ja, din kommentar fick mig att gå igång! För jag blir galen på att det är viktigare att dela exakt lika än att kunna vara hemma länge/jobba mindre. Det var precis så vi resonerade med våra första två barn (då delade vi exakt lika på föräldraledigheten, lät dom börja på förskola vid 18 månaders ålder och jobbade sen båda 80%) och höll på att helt köra slut på oss själva. Köra slut på sig själv resulterar ofta i sjukskrivning och det är sällan bra för vare sig samhälle eller individ avseende både mående och ekonomi. MEN då har man iaf gjort ”rätt”?
Förlåt Frihetsmamman att jag skriver mycket i ett svar som inte är riktat till dig. Kunde bara inte låta bli.
/A
Håller med dig! Det är bara en lösning som anses fullgod och man ska gärna lida så mkt som möjligt. Vår son började förvisso förskola vid 18 mån men bara på halvtid. Min man var ledig resten och tog all vab fram till barnet var 2 år. Om vi fått fler barn hade vi definitivt förlängt föräldraledighet ännu längre. På pappret var jag ledig 11 mån och min man 7 mån på heltid. Vi jobbar fortfarande deltid, hade gärna jobbat ännu mindre men inte lyckats lösa det med min typ av tjänst.
RaderaJag har full förståelse för att du gick igång, A. Jag läser din kommentar med stort intresse och tycker du har en poäng vad gäller att njuta lite i förväg och inte vara för fokuserad på målet. Jag resonerade ju lite så i början på året och hann med viss tid av deltidsarbete. Men det är ju alltid en balansgång. Till viss del saknade jag mitt jobb, åtminstone mina kollegor, efter ett drygt år hemma så det kändes inte helt uppoffrande att lämna över föräldraledigheten till min man då.
RaderaMEN gud vad jag vill ge dig en high five du ifrågasätter hur jämställt det är att din man bara varit hemma 1,5 år medan du har varit hemma i två. Det där får vi också höra ibland, alltså att min man ju bara var hemma knappt ett år medan jag var hemma mer än ett år. Men hur många i min bekantskapskrets har en man som varit hemma i mer än ett halvår? Inte så många. Jag tror att jämförandet är rätt så skadligt och det är ofta jag tänker på hur lustigt det är i Sverige att föräldrar får mer kritik för en ojämställd fördelning än för att de inte tar sig tiden att vara hemma med sina barn. Att skicka en 12 månaders, som inte ens kan gå, till förskolan verkar inte alls särskilt ovanligt eller något som någon tänker så mycket på. Kanske är det till och med bra för att man bidrar till ytterligare skatteintäkter och säkerställer att ens karriär inte blir lidande?
Åh tack för att du svarade Frihetsmamman! Det gör mig glad. Och för att du känner igen dig i det där jämställdhetsjämförandet. Jag blir galen på det! Precis som du skriver, hur många pappor är hemma mer än 6 månader? Och jag tror att det till viss del kan vara så att det anses ”bättre” att ha 12-månadersbebisar på förskolan för att jobba in skatteintäkter. Att det är normen gör mig ledsen. Jag har tyckt att det varit skönt att jobba när min man varit föräldraledig, ingen vab, inga lämningar och hämtningar osv. Så gillar att växeldra!
RaderaJag har inte läst så många av dina äldre inlägg, får göra det. Har tyckt så mycket om de senast inläggen ex om elen, varför inte ett visst parti kommer göra dig ekonomiskt fri etc. Tycker att du har väldigt kloka tankar! Och kan formulera dom väl.
Såg någon här förresten som kommenterade kring en ickelinjär ökning av ”arbete” när det kommer till antal barn. Måste kommentera det eftersom jag tolkade det i din text som att du kanske önskade dig något mer barn längre fram. Från en familj som nu har fem barn i åldrarna 9 månader -13 år; det var jobbigast när de två äldsta var små!! Det har aldrig varit så tufft som då. Så ha förtröstan!
Ja du, småbarnsåren.. Första terminen på förskola var antingen jag eller son sjuka jämt. Hopplöst var det. Sen bytte han till ”storbarnsavdelning” och trivdes inte alls, grät vid varje lämning och ”jag vill inte åka till dom, det är inte roligt där”. Då jobbade jag ändå bara 50% men ändå. Tjafs om vab o annat har jag aldrig haft eftersom jag varit ensam med honom 24/7 o det har faktiskt varit skönt, ska det bli nåt gjort får jag göra det själv liksom.
SvaraRaderaHursomhelst så är mitt tips att dela vab så att ni har bestämda dagar, då blir det ingen diskussion. Fortsätt m matkassar ett tag, underlättar det är det ju värt. Sen är det ju också så, vilket såklart är lätt att säga, att om bara nåt år så är barnen större o då blir det mindre vab osv. Förstår att det inte hjälper ett dugg när man är mitt i det men plötsligt är de 20 o man har oceaner av tid. This too shall pass och allt sånt. Kram till dig! //Lisa
I värsta fall leder väl bestämda dagar till att den som är ansvarig en viss dag tar beslutet att barnet är tillräckligt ok fär att vara på förskolan
Radera"I värsta fall leder väl bestämda dagar till att den som är ansvarig en viss dag tar beslutet att barnet är tillräckligt ok fär att vara på förskolan"
RaderaSkrattade lite åt det här eftersom det faktiskt har hänt två gånger att min man lovat ta torsdag+ fredag, men så tycker han att de varit friska nog och skickat iväg dem iaf. Jag vill inte påstå att han gjorde fel, men åtminstone en av gångerna hade jag inte gjort samma val, men jag var ju redan på jobbet och kunde inte ta den diskussionen med honom. Han brukar ofta tycka att de är friskare än jag.
"Om du kan gå klädd i så där lite kläder kan du väl inte vara så himla sjuk?"
Ett tips för vabb är att sätta sig gemensamt och i förväg bestämma vem som vabbar vilken dag om det blir aktuellt. Så slipper man ha den trista diskussionen varje dag (och framförallt inte inför barnen). Försök dela det rättvist, i perioder kanske någon har svårare att komma ifrån men det tvingar båda att prioritera och inte tycka att allt man själv gör på jobbet är viktigare än vad den andre gör på jobbet. Någon gång i veckan eller så kan man stämma av hur det blev med vabbandet och justera så att det blir rättvist. Kvinnor tar ut oerhört mycket mer vab än män, det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Om det är tufft hemma så kan det vara en lättnad att bara komma iväg till jobbet och få ta en kaffe i lugn och ro och prata med kollegorna.
SvaraRaderaTycker du ska vara lite försiktigt med att bygger hela din FIRE runt att du har en partner som drar in pengar - då är det väl 'Partner FIRE' istället för renodlad FIRE. Risken finns att du vill så gärna uppnå FIRE och/eller ha din nuvarande livstil eller det där huset i ditt favorit område att du hamnar lite i FIRE-fällan/kvinnofällan dvs att du måste förbli ihop. FIRE ska vara en riktig FIRE på individnivå tycker jag. För övrigt tycker jag att dina inlägg är superbra
SvaraRaderaGör jag det? Ni verkar vara en del som är väldigt övertygande om att jag planerar leva på min man, men jag vet inte ens om jag tänkt det. Ibland känner jag mig väldigt ombytlig och det är möjligt att jag inte ens delat med mig av hur jag tänker just nu, men det som jag tolkar som att du med visst förakt beskriver som partner-FIRE (eller hemmafru-liv?) är ganska långt från hela sanningen. Det är ganska få manliga bloggare som får höra samma sak, även när deras fruar planerar att jobba eller fortsätter jobba när de slutar.
RaderaVi har för övrigt väldigt uppdelad ekonomi, där jag inte engagerar mig sådär jättemycket i hans portfölj och redan nu täcker väl kapitalet min andel av våra gemensamma kostnader. Jag jobbar dock ändå, eftersom jag vill att mitt sparkapital ska täcka mer än bara min andel av våra gemensamma kostnader så att jag till exempel enklare kan separera.
Tack för att du uppskattar merparten av inläggen och för att du tog dig tid att skriva.
Vet inte - det har pratats om det en del på både Mi30 och FFFs bloggar - båda manliga. Alltså med partner-FIRE means inte så klart att partnern står för allt - mer som du beskriver att man täckar sin egen del av kostnaderna men inte de kostnader man skulle ha om man är själv. Jag tror det är rätt vanligt att folk gör FIRE på det sättet så jag tycker inte det ska behöva vara så kontroversiell eller könsvinklad - som sagt det har diskuterats då och då på Mi30 och FFF. som både två skulle väl kunna beskrivas som partner-FIRE, tex Mi30s frus lön täcker alla deras vardagskotnader. Skillnaden för honom är väl att han inte har några barn så han skulle lätt kunna bo i en etta. Jag tycker att för ensam FIRE utan barn skulle 3 miljoner kunna räcka men med 2 eller 3 barn behövs snarare kanske 6 miljoner. Så som sagt patner FIRE betyder bara att man är ett par och FIRE funkar just pga att man är par och bor ihop - jag tycker som sagt inte det är så konstigt och de flesta gör nog det. Sedan kan det vara bra att vara medveten om att det är så, men om man gör bedömningen att risken att seperaras och att man skulle behöva täcka allt själv är rätt liten så är det väl bara att köra. Ursäkta att jag tog upp den och/eller beskrev den fel. Imponerande att du tog dig att svara på alla inlägg - uppskattas
RaderaJag har läst din blogg i flera år och det jag gillar med den är att den känns så jordnära. Det du skriver om kan man läsa om oavsett hur börsen går, du ger så bra tips om att leva billigt. Så jag önskar att du bloggade mer!
SvaraRaderaJag får lite ont i magen av att läsa om hur din man är, han känns väldigt egoistisk. En mansgris faktiskt, förlåt att jag skriver det.
Jag kan förstå att man har kämpat med sparandet och ser friheten där i horisonten, men ett tips i all välmening. Småbarnsåren kommer inte tillbaka, det låter som en klyscha, men så är det. Har du möjlighet att gå ner i tid nu när de är små - gör det. Du och dina barn kommer tacka dig, och livet kommer bli så mycket bättre. Direkt kommer kanske senare än tänkt, men du kommer iallafall inte behöva ångra att du inte spenderat mer tid med barnen.
Sedan vill jag säga att njut av livet även vid vabb, det är ju mysigt att bädda ner sig framför en film och snusa på det lilla huvudet bredvid.
Och det är din man som är förloraren, det är du som kommer ha närmast kontakt med barnen när de växt upp, och det kan han aldrig ta igen när de är stora och han sen tycker att han vill vara nära.
En sak till, när våra barn var små vabbade halva dagen var, så vi bytte vid lunch, kanske kan vara något?
Hej Alexandra och tack för din kommentar. Jag blir alltid glad av att få höra att någon läser och även att det jag gör spelar roll. Så tack för att du tog dig tid att kommentera. Jag ska försöka svara på på ett lika bra sätt som du gjorde.
RaderaJag förstår utifrån din kommentar och andras att jag inte beskriver honom på ett jättecharmerande sätt. Det finns liksom inte så mycket anledning för mig att skriva om att han hämtar oftare på förskolan och fritids, engagerar sig massvis i Minis fritidsaktiviteter eller städar överlägset mest, utan just nu så skrev jag ju om det som känns problematiskt, nämligen vab-diskussioner och övergripande ansvar.
Ett ytterligare problem är att jag inte vill skriva alltför konkret om vad jag och han jobbar med. Om jag hade gjort det misstänker jag att många skulle ha stor förståelse för att han har svårt att vabba lika ofta och varför han anser att jag borde kunna göra det utan så mycket besvär. För att konkretisera kan man säga att mina närmaste kollegor oavsett kön generellt är den förälder som vabbar allt som oftast medan min mans närmaste kollegor oavsett kön inte vabbar särskilt ofta. Så även jag har en förståelse för varför han har svårare att vabba än jag och han har också en tydligare karriärstege där det finns ett visst antal mål som ska uppnås för att han ska klättra, komma upp i lön och befogenheter. Om jag inte byter jobb kommer jag med största sannolikhet göra exakt samma sak om ett år och 30 år och under tiden öka min lön med mellan 1 och 2,5% årligen. För familjen som helhet blir det därmed också bättre om han får fokusera på min karriär, medan min egen väg till en högre inkomst och mer utmanande arbetsuppgifter är mindre konkret. Med det sagt förstår jag också att jag inte gynnas av att ta det största ansvaret hemma. Om det aldrig blir "min tur" så kommer min pension bli onödigt låg, det bli svårare att hitta ett roligt jobb och orka glänsa på det och vem vet om han byter ut mig mot ett yngre exemplar sen och då får jag inte ens ta del av hans ekonomiska fördelar. Så ja, det är inte optimalt, men han är nog inte riktigt ett så stort svin som du som läsare kan få för dig. Jag har inte många vänner som har en man som tagit ut i princip lika mycket föräldraledighet som de har till exempel och jämfört med många så gör han jättemycket. Om jag jämför med hur jag själv är uppväxt så är det otroligt stor skillnad. Min mamma är otroligt imponerad över min man som städar, alltid brukar erbjuda sig att hjälpa till med matlagningen och som utan ett ord tar disken även hemma hos dem. Det som skaver för egen del är att det är ansvaret som är betungande. Det är jobbigt att hålla reda på allt och vara den som ska ha svar på vad vi ska äta, var nallen är, när läxan ska lämnas in, boka sommarsemester, om det finns tillräckligt med extrakläder på förskolan och när barnkalaset är. Och det börjar märkas även på jobbet och socialt. Jag har fått svårare att komma ihåg saker och missar därför saker på jobbet och har svårt att sova på nätterna, eftersom jag funderar på allt jag ska komma ihåg. Han kan alltså göra en hel del, men det är jag som alltid måste komma ihåg vad som ska göras och instruera honom när och hur han ska göra det. Men så är jag kanske lite kontrollerande? Jag blev till exempel inte alls så glad som jag trodde att jag skulle bli när han frivilligt tvättat igår eftersom han hade blandat vitt med nya mörka plagg och allt blev grådassigt i färgen. Mitt system med en tvättkorg med färgsortering blev på en gång helt onödigt för nu är det mesta grått ändå. :/ Andra kvinnor skulle säkert inte ha något problem med det.
Jag tycker du har helt rätt i att njuta även vid vab. Mina ungar är så himla fina att jag faktiskt tycker mig göra det, men det har blivit lite väl mycket av varan just nu. Det vore skönt att arbeta en hel arbetsvecka någon gång i år åtminstone.
RaderaDet du skriver om relationen till barnen är väl lite utav en tröst. Jag har överlägset bäst relation till dem trots att han varit hemma mer i närtid än jag och det är en glädje på ett personligt plan, men så klart också en sorg eftersom jag vill att mina barn ska ty sig till sin pappa.
Ditt förslag om halva dagen var har min man också tagit upp någon gång och jag ratat eftersom jag lägger ganska mycket tid på att resa till och från jobbet, vilket gör det lite jobbigt att bara vara där halva dagen. Och jag har svårt att jobba hemifrån när barnen är hemma eftersom de alltid ropar på mig, det lärde vi oss under pandemin när jag skulle jobba hemma samtidigt som han var föräldraledig. Men jag kanske får omvärdera det om sjukdomarna inte lägger sig.
Du tar också upp att gå ner i tid. Det är något jag tänkt mycket på och som min man enligt egen utsago tänkt sig, åtminstone innan han började jobba efter föräldraledigheten och insåg att han redan jobbar mycket mer än 40 h och kommer få svårt att minska tiden i praktiken. Anledningen till att jag själv inte gått ner i tid just nu är att jag i så fall skulle bli så illa tvungen att även ta all vab, eftersom min man inte skulle ha rätt till hel vab så länge jag arbetar 75% och att jag anat att det skulle bli en del vab och att det då är dumt att gå ner i tid också. Åtminstone om man har ambitionen att jobba något överhuvudtaget, men jag är absolut inte främmande för att gå ner i tid framöver. Det kommer jag säkert göra allra senast till hösten eller så om jag inte byter jobb eller börjar plugga istället.
Hoppas du fortsätter läsa och kommentera och tack för dina tips. (Fick dela upp svaret då det tydligen blev för långt. Första ggn det händer mig.)
Jag förstår hur du menar med att det ibland kan låta som att en person är värre än den egentligen är, när man bara ville klaga på en specifik punkt. Och det måste man få göra, ber om ursäkt att jag drog för höga växlar på det du skrev. Och han låter som en jättefin kille, förstår nu att det att han ansvarar för inte kräver att man ska komma ihåg saker, och då blir det ju tyngre för dig. Ställer du för höga krav på hur livet ska vara? Finns det sätt att förenkla saker? Jag brukar tänka så här kring mat tex. att jag lagar tacos ena dagen, och dagen efter tacopaj. Gör jag potatismos och köttbullar blir det fiskgratäng dagen efter. Då behöver man inte tänka så mycket, och man kan laga samma mat varje vecka. Och smörgåsmiddag är också ok. Men livet med småbarn är inte lätt så jag förstår din frustration. Hoppas att ni får vara friska snart. Själv har jag en son med NPF (ADHD och högfungerande autism) så här känns det ibland som att småbarnsåren aldrig tar slut, han är 12. Och ja, jag hade också blivit jätteirriterad om min man hade förstört kläderna. Vilket faktiskt hände en gång för 12 år sen vilket resulterade i att han inte får tvätta sedan dess. Stor kram på dig, jag kommer självklart fortsätta besöka din fina blogg.
RaderaAlexandra här igen, glömde ändra från Anonym.
RaderaFire- inte direkt
SvaraRaderaÄven om du skulle få ett nytt jobb kvarstår ju problemet med vab. Svårt att komma in ordentligt på ett nytt jobb om man är borta mycket i början.
SvaraRaderaJa, så är det säkert. Men jag tror faktiskt inte att vabbandet kommer hålla i sig. Någon gång lär ju ungen få ett immunförsvar? Och om jag har dödsviktiga saker att göra på jobbet (eller en provanställning) kanske jag vinner kampen lättare. :)
RaderaAllt blir ju eländigt när man är sjuk. Hoppas det snart stabiliserar sig på förskolan så du också kan få vara frisk.
SvaraRaderaEtt tips om kvällsmat är att sätta fram bröd, pålägg och grönsaker. Jag växte upp på mackor och mjölk till kvällsmat och det gick utmärkt. Tar 5 minuter att ordna.
Så är det, sjukdom suger.
RaderaVad gäller det andra du tar upp så handlar det ju om att sänka kraven och just det är väl ändå något för mig att ta med mig. Det kan bli enbart pannkakor, halvfabrikat, mackor och liknande i perioder utan att det är katastrof.
Tack för att du delar med dig.
Åh, vad jag känner med dig och känner igen hela situationen...
SvaraRaderaNär vi var i den perioden i livet så hade vi matkasse och städhjälp. Det gick inte annars. Och vi införde grötsöndag. Dvs gröt till kvällsmat och inte dubbla mål lagad mat.
VAB delade vi 50/50 på. Det funkade hyfsat för båda. Någon gång fick ena ungen följa med mig till jobbet och sitta med på mötet. Inte jättecharmigt, men detta var före pandemin och telefonkonferens och teamsmöten.
Vad jag vill säga är som många andra: var snäll mot dig själv. Och det är ok att ha en överenskommelse mellan dig och din man som inte är att dela lika på VAB. Acceptera att det är ditt jobb/ansvar att vabba? Då behöver du inte bli besviken att han aldrig gör det? Och ni kan ju till och med ha en ekonomisk uppgörelse runt det? Han kompenserar dig ekonomiskt varje vabdag?
Jag läser alltid din blog med behållning, oavsett ämne!
/C
Vill bara smyga in och ge dig en stor kram. Träffade en annan FIRE-person i helgen och vi pratade om att försöka få ihop en träff snart så man får lite mer energi. Typ i Enköping. Får se om jag orkar dra ihop nåt innan våren hunnit komma...
SvaraRaderaPrickade av fyra av dina punkter ovan, för jag antar att jag inte kan räkna mina hästar som relation... ;-) Men jag har tack och lov hållit mig frisk, försöker bara hitta en lucka i schemat där jag kan vaccinera mig och sedan vara "sjuk" i några dagar. Det går inte så bra, förstår inte varför allt ska hända både på jobbet och privat på hösten. Suck liksom...
Återigen, stor kram och hoppas att det känns bättre efter att du fått skriva här. <3
Jag har inte så bra koll på Enköping och lämpliga ställen att ses på där, men har tänkt flera gånger att det vore roligt med en träff på en mindre ort dit man kanske kan köra bil och ta med sig barnen. Alltid lite krångligt att åka till Stockholm med barnen, åtminstone om träffpunkten inte blir centralen. Så det låter spännande.
RaderaHoppas det ordnar sig för dig också, kostnadsökningarna är ju inte sådär jätteskojiga när man har sparår. :(
Var ungefär i landet bor du kära Frihetsmamma?
RaderaSkulle bara säga att jag älskar din blogg och läser allt. Tack för att du delar med dig. Det är verkligen svårt att få ihop både tillvaron och relationen när barnen är små och sjuka. Stor igenkänning på det. Kämpa på! Det blir bättre snart. Kram
SvaraRaderaTack! Jätteroligt att höra att du uppskattar det jag skriver och även faktiskt att andra haft problem med sjuka barn och stressig tillvaro. Jag hoppas verkligen det blir bättre snart och tack för att du tog dig tid att kommentera! Kram
RaderaHej!
SvaraRaderaJag klampar in och tycker till lite, inte säkert rätt, lyssna bara om du vill :)
Jag är man och har för det mesta tjänat väsentligt mer än min sambo/fru. Det gör det inte ok att hon ska ta all vab, vi har delat relativt lika (Hon aningen mer skulle jag gissa på). Att någon tjänar mer gör ju bara att det finns marginaler.
Nu är det ju inte dig jag ska säga till, visa för honom. Skärp dig och bli lite mer modern! ;)
Finns olika sätt att jobba på, kommit några tips ovan. Vi körde med att vi alltid sa till om det var möten/dagar som var "omöjliga" att vabba på. Då var den dagen bokad, den andra fick alltså anpassa sina möten. Kanske skaffa ytterligare en kalender för att hålla reda på det?
Förresten, för vår del tog det flera år innan vabbandet minskade. (Yngsta är 5 nu). Tror ni januari, februari blir bättre? Planera för lika illa och bli glatt överraskade om det blir bättre än så.
Sedan till nästa tips. Går stick i stäv med Fire. Vi bor inte där vi har någon släkt i stan. Men har i omgångar anlitat olika tonårsgrannar att vara barnvakt. Låt dem hämta på förskolan och laga enkel middag och stanna några timmar. Själva går ni och fikar (cafe eller naturen). Bra sätt att få ägna sig åt varandra.
Förlåt om jag skrev klumpigt, men gör något även om ni inte gillade dessa ideer!
Snacka om förbättringspotential :-)! Det ÄR tillåtet att gnälla och inte vara positiv hela tiden. Hoppas ändå att någon av punkterna löser sig snabbt. De tycks ju hänga ihop lite, så börjar det gå åt rätt håll kanske fler punkter hänger med av bara farten.
SvaraRaderaJag läser din blogg och inspireras, har också småbarn (relativt) 5 och 10 år. Använder pizzadegsreceptet, eller låter sambon göra det. Vi har bjudit släkten på det när barnen fyllt år. Så mycket godare än dom tråkiga pizzakit som vi annars använt. Tack för en jättebra blog!
SvaraRaderaVad roligt att höra! Och pizzakit tycker jag i princip är oätliga så jag är glad att du hittat ett bättre alternativ. :) Det kommer ett nytt inlägg på fredag som jag hoppas du kan bidra till. Din expertis som småbarnsförälder efterfrågas. /Frihetsmamman
Radera