Det var länge sedan nu. Inte särskilt planerat, men närmast en nödvändighet för att överleva. Jag har nämligen börjat jobba igen och det är ungefär precis så jobbigt som jag föreställde mig det. Det är mörkt och det är kallt. När jag åker till jobbet är cykelbelysningen på och likaså när jag cyklar hem. Att inte få ta del av dagsljus utan istället ägna dagarna i ett öppet kontorslandskap känns sådär. Den enda ljuspunkten med det är att jag får träffa vuxna människor igen och en hel del av dem är riktigt trevliga att vara runt. Ja, eller inte bara det. Jag njuter också lite av att min man får vara "ledig" på dagarna som han trott att jag varit det senaste året. Det tog ungefär en dag för honom att inse att det knappast är ett rent nöje att vara hemmaförälder.
Jag skulle kunna dela in problemen med att jobba i lite olika kategorier. Det första problemet var att jag redan de första timmarna tillbaka befann mig på ett av min arbetsplats ständiga möten om ingenting och kände att jag bara ville zooma ut och göra något helt annat istället. Förutom att det är är jobbigt att ha värdelösa möten i sig, är det nästan ännu jobbigare att vissa andra är så engagerade i helt ointressanta frågor. Det är liksom svårt att vara engagerad i att någon aldrig diskar sin kaffekopp eller tenderar att avvika minimalt i dokumentation, men trots det är det alltid någon som är extremt engagerad i en sådan fråga och ska prata med absolut alla om det fast vi alla egentligen vet att det bara är Göran som inte sköter disken och att dokumentationen bara är en formalitet. Är det bara på mitt jobb som ingen pratar med den det faktiskt gäller när någon gör något fel utan istället skickar ut vänliga påminnelser på mail om ditten och datten till hela kontoret, alternativt tar upp punkter som att "vissa inte alltid kommer i tid till möten" med hela gruppen istället för att bara ta Annelie åt sidan och säga att man stör sig på hennes sena ankomster?
Det andra som kändes jobbigt ungefär en vecka in är det här med att jag måste vara så planerad hela tiden. Även om jag önskar semester två dagar i november så måste chefen säga sitt och han påpekar gång på gång vikten av att vara ute i jättegod tid trots att det i vår verksamhet egentligen inte spelar någon som helst roll vilka dagar jag är på plats. Jag jobbar alltså inte som läkare eller förskollärare, där planering av ledighet även enstaka dagar rimligtvis är viktigt på riktigt, utan på kontor. Och med uppgifter som påverkas mer av om mina barn är sjuka och vi alla därför sover dåligt än om jag är helt borta och leker skogsmulle en tisdag. Jag förstår att ni andra löneslavar säkert inte har något problem med det (ni är väl vana), men för någon som jag, som alltså vant sig vid att lite spontant spendera en tisdag i skogen om vädret är fint är det en omställning.
Det leder mig in på det tredje stora problemet och det är att det suger helt otroligt mycket att göra saker samtidigt som alla andra människor. Hade jag levt i ett helt jämställt förhållande där min man på eget bevåg tog ansvar för att köpa gummistövlar till Mini när de gamla är urväxta, storhandla veckans mat och låna böcker på biblioteket åt barnen hade det säkerligen varit ett mindre problem än det nu är, men det gör jag ju inte. Så därför är jag en sån där mamma som springer på Ica Maxi en lördag eftermiddag, cyklar till stan en söndag för att köpa stövlar och stressat rusar in på biblioteket en onsdagkväll när alla andra också måste stressa dit. Det gör mig irriterad i största allmänhet. Lite uttröttad. Och det är definitivt inte bra för relationen till någon i min familj. Jag är en sån där mamma som numera mest tjatar om att kläder inte bor på golvet och som blir sur på min man för att han aldrig tömmer återvinningen eller går ut med soporna. Kort sagt är det inte riktigt den jag vill vara.
Det där med att vara den man vill vara är intressant. På något vis har det blivit extremt centralt sedan jag kom tillbaka. Med viss risk för att jag glorifierar mitt tidigare liv, så tror jag ändå att jag tidigare kände att arbetsuppgifterna i sig hade ett visst syfte. Åtminstone vet jag med säkerhet att jag någon gång tidigare känt så. Så känns det inte nu. Så därför är det extremt svårt att ta sig upp på morgonen. Motivationen är verkligen på noll. Oroa er inte, jag tror att jag ändå bidrar så jag sviker varken mina kollegor eller organisationen, men det känns som att jag inte riktigt förstår varför jag gör de arbetsuppgifter jag gör längre. Och det beror inte på att det är några nya arbetsuppgifter, jag kämpar på med i princip exakt samma grejer, dokumentation och möten som tidigare. Det är bara det att jag uppfattar typ badrumsstäd eller långkok som mer meningsfyllda sysslor.
Som en direkt konsekvens av att vara tillbaka i ekorrhjulet har jag ägnat typ all vaken arbetsfri tid åt att hitta en väg ut. Jag är framför allt sugen på att plugga, men kan inte alls bestämma mig för vad och kämpar ständigt med en gnagande känsla av att jag kanske ändå vill ha ett till barn. Och då är det rätt praktiskt att ha ett jobb och en lön, både vid eventuellt behov av större bostad och för att kunna vara sjukskriven (vid behov) och föräldraledig med en okej ersättning. Jag vet att det säkert finns sätt att skydda sin SGI, men det känns ändå som väldigt mycket lättare att vara en vanlig heltidsanställd tjänsteman vid eventuell graviditet och kommande föräldraledighet.
Så där står jag nu. Med ett växande missnöje över arbetslivet, men utan en bra lösning. Med växande bitterhet, men utan att vara kapabel att fatta ett riktigt beslut för hur jag vill leva kommande år. Det låter ganska typiskt för mig, jag vet. Egentligen står jag och stampar på ungefär samma ställe som jag gjorde för typ tre år sedan, men med skillnaden att min hy är betydligt tristare och bankkontot fetare.
Nog om mig.
Hur är det med er?
