fredag 5 november 2021

Tillbaka i ekorrhjulet

Det var länge sedan nu. Inte särskilt planerat, men närmast en nödvändighet för att överleva. Jag har nämligen börjat jobba igen och det är ungefär precis så jobbigt som jag föreställde mig det. Det är mörkt och det är kallt. När jag åker till jobbet är cykelbelysningen på och likaså när jag cyklar hem. Att inte få ta del av dagsljus utan istället ägna dagarna i ett öppet kontorslandskap känns sådär. Den enda ljuspunkten med det är att jag får träffa vuxna människor igen och en hel del av dem är riktigt trevliga att vara runt. Ja, eller inte bara det. Jag njuter också lite av att min man får vara "ledig" på dagarna som han trott att jag varit det senaste året. Det tog ungefär en dag för honom att inse att det knappast är ett rent nöje att vara hemmaförälder. 

Jag skulle kunna dela in problemen med att jobba i lite olika kategorier. Det första problemet var att jag redan de första timmarna tillbaka befann mig på ett av min arbetsplats ständiga möten om ingenting och kände att jag bara ville zooma ut och göra något helt annat istället. Förutom att det är är jobbigt att ha värdelösa möten i sig, är det nästan ännu jobbigare att vissa andra är så engagerade i helt ointressanta frågor. Det är liksom svårt att vara engagerad i att någon aldrig diskar sin kaffekopp eller tenderar att avvika minimalt i dokumentation, men trots det är det alltid någon som är extremt engagerad i en sådan fråga och ska prata med absolut alla om det fast vi alla egentligen vet att det bara är Göran som inte sköter disken och att dokumentationen bara är en formalitet. Är det bara på mitt jobb som ingen pratar med den det faktiskt gäller när någon gör något fel utan istället skickar ut vänliga påminnelser på mail om ditten och datten till hela kontoret, alternativt tar upp punkter som att "vissa inte alltid kommer i tid till möten" med hela gruppen istället för att bara ta Annelie åt sidan och säga att man stör sig på hennes sena ankomster? 

Det andra som kändes jobbigt ungefär en vecka in är det här med att jag måste vara så planerad hela tiden. Även om jag önskar semester två dagar i november så måste chefen säga sitt och han påpekar gång på gång vikten av att vara ute i jättegod tid trots att det i vår verksamhet egentligen inte spelar någon som helst roll vilka dagar jag är på plats. Jag jobbar alltså inte som läkare eller förskollärare, där planering av ledighet även enstaka dagar rimligtvis är viktigt på riktigt, utan på kontor. Och med uppgifter som påverkas mer av om mina barn är sjuka och vi alla därför sover dåligt än om jag är helt borta och leker skogsmulle en tisdag. Jag förstår att ni andra löneslavar säkert inte har något problem med det (ni är väl vana), men för någon som jag, som alltså vant sig vid att lite spontant spendera en tisdag i skogen om vädret är fint är det en omställning. 

Det leder mig in på det tredje stora problemet och det är att det suger helt otroligt mycket att göra saker samtidigt som alla andra människor. Hade jag levt i ett helt jämställt förhållande där min man på eget bevåg tog ansvar för att köpa gummistövlar till Mini när de gamla är urväxta, storhandla veckans mat och låna böcker på biblioteket åt barnen hade det säkerligen varit ett mindre problem än det nu är, men det gör jag ju inte. Så därför är jag en sån där mamma som springer på Ica Maxi en lördag eftermiddag, cyklar till stan en söndag för att köpa stövlar och stressat rusar in på biblioteket en onsdagkväll när alla andra också måste stressa dit. Det gör mig irriterad i största allmänhet. Lite uttröttad. Och det är definitivt inte bra för relationen till någon i min familj. Jag är en sån där mamma som numera mest tjatar om att kläder inte bor på golvet och som blir sur på min man för att han aldrig tömmer återvinningen eller går ut med soporna. Kort sagt är det inte riktigt den jag vill vara. 

Det där med att vara den man vill vara är intressant. På något vis har det blivit extremt centralt sedan jag kom tillbaka. Med viss risk för att jag glorifierar mitt tidigare liv, så tror jag ändå att jag tidigare kände att arbetsuppgifterna i sig hade ett visst syfte. Åtminstone vet jag med säkerhet att jag någon gång tidigare känt så. Så känns det inte nu. Så därför är det extremt svårt att ta sig upp på morgonen. Motivationen är verkligen på noll. Oroa er inte, jag tror att jag ändå bidrar så jag sviker varken mina kollegor eller organisationen, men det känns som att jag inte riktigt förstår varför jag gör de arbetsuppgifter jag gör längre. Och det beror inte på att det är några nya arbetsuppgifter, jag kämpar på med i princip exakt samma grejer, dokumentation och möten som tidigare. Det är bara det att jag uppfattar typ badrumsstäd eller långkok som mer meningsfyllda sysslor. 

Som en direkt konsekvens av att vara tillbaka i ekorrhjulet har jag ägnat typ all vaken arbetsfri tid åt att hitta en väg ut. Jag är framför allt sugen på att plugga, men kan inte alls bestämma mig för vad och kämpar ständigt med en gnagande känsla av att jag kanske ändå vill ha ett till barn. Och då är det rätt praktiskt att ha ett jobb och en lön, både vid eventuellt behov av större bostad och för att kunna vara sjukskriven (vid behov) och föräldraledig med en okej ersättning. Jag vet att det säkert finns sätt att skydda sin SGI, men det känns ändå som väldigt mycket lättare att vara en vanlig heltidsanställd tjänsteman vid eventuell graviditet och kommande föräldraledighet. 

Så där står jag nu. Med ett växande missnöje över arbetslivet, men utan en bra lösning. Med växande bitterhet, men utan att vara kapabel att fatta ett riktigt beslut för hur jag vill leva kommande år. Det låter ganska typiskt för mig, jag vet. Egentligen står jag och stampar på ungefär samma ställe som jag gjorde för typ tre år sedan, men med skillnaden att min hy är betydligt tristare och bankkontot fetare. 

Nog om mig. 

Hur är det med er? 

23 kommentarer:

  1. Jag är just förskollärare och har svårt att ta ledigt lite spontant, det har du helt rätt i. Jag har önskat ledigt vid jul och nyår men måste avvakta vad chefen säger, juljouren måste bemannas. Den är en sammanslagning av olika förskolor och personal och tar mkt energi, jag är trött som en gnu redan nu så jag hoppas innerligt att jag får ledigt.

    Mitt jobb känns roligt och viktigt och jag har haft turen att dessutom jobba med utbildningsuppdrag den här terminen, så jag har haft det ännu bättre än vanligt. Synd att det inte märks på lönen alls, bara... Jag kommer faktiskt tacka nej till uppdrag nästa termin, för jag inser att jag inte jobbar halvtid med de båda delarna utan snarare 75% på vardera. Jag överkompenserar för min frånvaro och det här känns inte hållbart i längden. Ett ganska typiskt upplägg för min kommun, dock! Här pratas alltid om att vi ska "brinna" för saker - gärna så till den grad att vi själva kompenserar för bristen på tid och pengar.
    //Fröken

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gissar, men med viss risk att jag skönmålar igen, att de flesta som har ditt jobb ändå kan se ett klart syfte med det. Ibland fantiserar jag om att utbilda mig till lärare i förskola/lägre årskurser, men jag inser att det också är väldigt krävande. Precis som du beskriver är det nog ofta så att man ska ta av sin egen tid och energi för att känna sig nöjd med sin prestation.

      Jag hoppas du får din julledighet! Min bild är att de flesta borde få det, eftersom det verkar vara väldigt få barn på förskolan vid alla attraktiva tillfällen som jul/juli/midsommar osv. Jag brukar sällan få vara ledig utöver röda dagar, eftersom min arbetsgivare kräver fysisk närvaro av minst hälften vid alla tillfällen trots att det egentligen inte finns någon som helst fördel med att vara på jobbet 28 december istället för 10 januari. Jobbet ska göras någon gång liksom, men de har bestämt sig för att så ska det vara så då får de njuta av sjukt omotiverade medarbetare som missar tid med familjen. Inte så win-win över det. :)

      Radera
  2. Känner igen mig väldigt mycket i ditt inlägg! Särskilt i meningen "förutom att det är är jobbigt att ha värdelösa möten i sig, är det nästan ännu jobbigare att vissa andra är så engagerade i helt ointressanta frågor. Det är liksom svårt att vara engagerad i att någon aldrig diskar sin kaffekopp eller tenderar att avvika minimalt i dokumentation". Det är så jag känner alltsom oftast på jobbet, och jag kan inte låta bli att undra om alla spelar teater, eller om de faktiskt bryr sig på riktigt om att Anna bokat det största konferensrummet tre dagar i rad?

    Nåväl, jag har äntligen gjort min exit-plan klar. Ska sätta den på pränt i helgen. Det ska bli en högtidsstund!

    Mvh Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tanken har slagit mig! Du har kanske rätt, de kanske inte bryr sig på riktigt. Konferensrumstjafset känns definitivt igen!

      Grattis till exitplanen! Är den nära förestående?

      Radera
  3. Hejsan!
    Låter som det är dags att göra något åt jobbsituationen.
    Plugga går absolut att göra, men känns som du kanske borde prova något annat först eftersom du inte ens är säker på vad det skulle vara.
    Finns det inte något "lättare" att prova. Till exempel byta tjänst internt, byta arbetsgivare med liknande uppgifter, eller byta till ett jobb där du bara använder en del av det du kan sedan tidigare men samtidigt får lära dig något nytt. Går ju också att starta eget inom befintligt kunskapsområde.
    Allt detta är fortfarande inom ramen för "meningslösa kontorsuppgifter" men kanske går att få en nytändning. Exempelvis om bolaget jobbar med att förbättra miljön?

    Har du någon att diskutera med? Kan vara svårt att komma fram på egen hand. Kan också vara svårt att diskutera om ni inte är öppna med målen i livet. Håller tummarna att du har någon att diskutera öppet med!
    (Annars har du ju en blogg där det kanske går att få stöd eller hitta någon ;) )
    /Erik

    SvaraRadera
  4. Är där också. Vi har beslutat att börja njuta lite av det vi sparat/skapat och i alla fall ta ALLA lov lediga för att göra ngt med familjen. En bit på vägen till annat utkristalliserar sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt och säkert helt rätt resonerat! Hoppas du snart känner dig bättre!

      Radera
  5. Superbra skrivet, jag känner igen mig i flera utav delarna du skriver. Ändå sedan företaget jag jobbar för blev uppköpta och nu är del av en större organisation med 2-300 anställda så har det blivit fler meningslösa möten och regler över hur arbetet ska ske. Riktigt kondomstyre om man får uttrycka sig så.

    Jag är inne på samma spår som dig och kommer troligen att flytta och plugga vidare nästa år då jag är väldigt less och omotiverad i min nuvarande anställning. Även fast att jag är hyfsat välbetald så saknar jag att arbetet ske ge en mening och faktiskt betyda någonting. Att kunna gå hem efter jobbet och känna att man bidragit till någonting positivt, att jobbet ska vara meningsfullt helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med mening och att göra något som betyder något känner jag igen mig i! Det är därför jag dras mer och mer till att skaffa mig ett allmännyttigt yrke även fast det i praktiken innebär mindre frihet i form av distansarbete och liknande. Vad är det du funderar på att studera? Hur har du resonerat?

      Radera
  6. Varför behöver man SGI om man har ändå uppnått FI?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör man väl inte, men jag har inte nått fire och lär inte göra det de kommande fem åren heller. Så under dessa år känns SGI viktigt. :)

      /Frihetsmamman

      Radera
    2. Ah, just det ok hade för mig du hade egentligen uppnått fire för dina omkostnader

      Radera
    3. Nej, det har jag inte och så länge som jag inte har det känns det väldigt riskabelt att lämna a-kassan, facket och sänka eller tappa sgi. Det vore ju hemskt trist att bli ensamstående till följd av separation eller dödsfall och helt sakna trygghetsnät. Ja, eller inte helt. Men du förstår kanske vad jag menar.

      Radera
  7. Härligt att du är tillbaka! Här alltså. Det låter inte lika härligt att vara tillbaka på jobbet. Jag är på lite samma ställe som du, förutom att jag varken har små barn eller planer på fler (fast det beror på vilken dag man frågar…). Jag står och stampar på jobbet, har fått flera nya uppgifter men får förmodligen inte någon vidare löneökning, så känslan av att känna sig utnyttjad är lite på jäsning.

    Jag tar ungefär ett halvår i taget och har nu bestämt att jag ska jobba heltid fram till 1 september nästa år. Så framåt sommaren behöver jag ta ett beslut om nästföljande halvår. Jag klarar mig på 50% lön och investeringarna växer så man skulle väl kunna säga att det närmar sig möjligheter för Coast-FIRE. Men jag köttar på några år till tror jag även om jag tycker 100% är ganska hemskt. Jobbar jag färre procent får jag ändå göra lika mycket jobb. Hur mycket jobbar du nu?

    Jag tror ändå att jag ska försöka vara kvar på den här arbetsplatsen, i framtiden tror jag att det skulle kunna vara perfekt att jobba här ett par dagar i veckan. Och det är så himla svårt att föreställa sig något annat än det jag har nu. Försöker ibland skissa upp vad jag ska göra kommande år men jag kan inte se så långt fram. Inte ens i fantasin.

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Hahaha, ja här är jag gärna tillbaka även fast det i praktiken är rätt svårt att hinna skriva. Jobbet inte riktigt lika gärna...typiskt det där med arbetsuppgifterna, men det är väl så det brukar se ut?

      Jag är ju som du och klarar mig på halva lönen, trots att de flesta i min omgivning har svårt att förstå hur. Det ger ju vissa valmöjligheter minst sagt.

      Har du ett jobb som du skulle kunna hoppa in och ut från? Tex genom att studera en termin eller liknande? Går det bra att bara jobba två dagar i veckan? Det är en aspekt som jag ser som viktig vid ev. karriärbyte framgent.

      Radera
    2. Jag tycker det är medel-lätt att "hoppa in och ut". Jag sitter på så mycket kunskap och funktioner så jag kan inte vara borta en hel termin i taget men absolut några dagar i veckan (med vikarie). Det har jag testat och det har fungerat tillräckligt bra. Nu ska organisationen försöka samordna alla administrativa roller så kanske blir det ännu lite lättare i framtiden.

      Vänligen, Hanna

      Radera
  8. Kul att du är tillbaka! Låter jobbigt... Byt organisation till en där du lättare kan ta semester? Får ni inte eller vill du inte arbeta hemifrån? För sitter man på distans så kan man ju "jobba på riktigt" samtidigt som man sitter på ointressanta möten. Annars trösta sig med att man faktiskt får betalt att sitta och lyssna på meningslösa grejer. Själv har jag nästintill slutat springa runt i fysiska affärer när barnen behöver grejer, utan beställer gummistövlar på sellpy eller budar på tradera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill absolut inte jobba hemifrån just nu, eftersom min man med bebis är hemma. I framtiden tror jag absolut att jag kommer kunna göra det viss del av arbetsveckan. Men bra tips annars!

      Radera
  9. Jag kan inte låta bli att bli upprörd när jag läser sista delen om ojämställt förhållande. Min kille blir irriterad på mig ibland över min överdrivna noggrannhet att vi ska ha ett jämställt förhållande. Men jag vägrar hamna i en liknande situation där du och många andra kvinnor är fast i. Jag och min kille är både vuxna och kompetenta personer med förmåga att sköta sysslor i hemmet. Något annat än jämställt i hemmet är inte ett alternativ då. Även om vi såklart kan dela upp grejer efter intresse och kunskap.

    Jag hoppas att din situation blir bättre och att de båda vuxna i er familj också börjar ta ett vuxet-ansvar i familjen.

    Hoppas du får en bra helg var i världen du nu befinner dig och att du i alla fall får lite tid till att göra något som du blir glad av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har ni barn? Vi var nog i princip helt jämställda innan, även om jag tog ansvar för sånt som jag även idag upplever som stressande (komma ihåg födelsedagar, förnya avtal och köpa toapapper INNAN det tar slut) medan han städade och diskade mycket mer än jag. På något vis så ändrades en del av det där under graviditet och föräldraledighet och nu känns det faktiskt som en kamp mellan mitt kontrollbehov (att saker görs ordentligt och på ett ekonomiskt sätt) och behov av avlastning. Alltså min man har ju inga problem med att köpa takeout i tid och otid, betala listränta, leva på Pågenlimpa och akutköpa kläder till fullpris så då blir det liksom "mitt problem". Nu när han är föräldraledig låter jag honom göra mer på "sitt sätt" även fast det inte är så effektivt eller ekonomiskt. Vi får se var vi landar.

      Och tack för hälsningen. Hoppas du också får en fin söndag!

      Radera
  10. Jag har sökt en utblidning på distans som börjar efter årsskiftet så får jag se om jag kommer in. Men jag hade bra meritpoäng så tror det går vägen.

    Bakgrunden till det är att det krockade rätt rejält mellan familjesituation och arbetsgivaren i våras och de ville inte underlätta på något vis. Så det slutade med att jag sa upp mig, är långt ifrån fire, men har ändå rätt bra med pengar så hade möjligheten att få mer tid med barnen och ta hand om familjen när det verkligen behövdes.

    Mår så mycket bättre nu, ingen söndagsångest, mycket tid till barnen, finns en rimlig chans att komma i ordning med hemmet och lite försmak på fire.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad spännande det låter! Grattis! Hade ingen aning om att du sagt upp dig (eller helt glömt)! Jag önskar jag hade ditt mod alltså. Det vore ju helt underbart att våga peka fingret. Jag vet iofs inte ens vad det är som gör att jag känner mig lite arg på mitt jobb. Jag gillar mina kollegor, har flextid och kan jobba på distans, men ändå är jag bitter. Det känns lite omotiverat på många sätt och vis, men likväl är det så jag känner.


      Har din fru börjat jobba nu? Eller kör ni helt på sparpengar? Visst är du ingenjör? Har du bytt spår helt med studierna eller är det kortare vidareutveckling du tänker dig? Berätta gärna mer om du orkar och vill. Och du, SKÖNT att slippa söndagsångest!

      Radera
    2. Ja det känns så skönt att slippa söndagsångesten, eller som det var i mitt fall: alla dagar ångest. Svarade mer utförligt i ett mail.

      Radera