En vanlig dag på jobbet

Nu är det dags med en reflektion från fikarummet igen. För ännu en gång har temat ekonomi och sparande kommit upp på jobbet. Och här kommer ett försök för mig att reflektera från den upplevelsen, utan att trampa någon på tårna. Så häng med. 

Vi börjar med att konstatera att om du känner igen den här händelsen, kan det vara så att du känner mig. Kul! Knacka på min dörr eller slå mig en signal och berätta att du identifierat mig. För den som inte känner igen sig, synd, men vi kanske känner varandra utanför bloggen ändå, det kanske visar sig längre fram. Vi fortsätter med att resonera kring människosyn och förtydliga hur jag tänker mig att jag ser på den saken. I kommentarsfältet på mitt senaste inlägg, fick jag nämligen kritik för att jag ser ner på folk. Och eftersom en läsare uppenbarligen uppfattat det så, så känner jag att det är dags att förtydliga min syn på andra. Det är nämligen så att jag bryr mig otroligt lite om hur andra gör. För några år sedan fick jag till exempel en förfrågan om att sprida budskapet FIRE till fler under en större kampanj och jag minns att jag ganska snabbt svarade att jag inte kände att jag ville delta, eftersom jag inte känner något behov alls av att få folk att resonera som jag. Med det sagt, kan jag tycka att mina medmänniskor resonerar tokigt i olika frågor och ibland kan jag bli jätteledsen när jag hör saker som att någon inte har råd att köpa sin medicin (för att den är så dyr!) eller kan gå ner i tid trots att barnen och familjen skriker om det (eftersom räntorna är så höga!). Men jag tänker att det är möjligt att både tycka att det är larvigt att ägna varenda rast åt att klaga på de höga elpriserna (samtidigt som man röker) och inte se ner på någon för att den faktiskt röker. Det är ett val man gör, precis som det är ett val att köpa varje lunch på lokala restauranger istället för att ta med egen matlåda (och därmed minska sparutrymmet med 2000 i månaden). Jag är säker på att det för många är en härlig vardagslyx och att de lokala restaurangerna uppskattar att de flesta är som mina kollegor och inte som jag. 

Med detta i åtanke ska jag nu försöka resonera kring ett samtal där en kollega fascinerat berättade att hon hade jättemycket pengar kvar när räkningarna var betalda under förra månaden. Vi pratade inte om orsaken till det, men det kanske beror på sjunkande räntor eller dylikt. (De räntesänkningarna börjar äntligen märkas här iaf) Hon berättade att hon kom fram till att hon inte visste vad hon skulle göra när hon insåg det och att hon direkt gick i shoppingläge. Hon hade frågat sambon om det inte vore läge att köpa en lampa för drygt sex tusen och det hade han inte hållit med om, men till sist hade hon hittat något annat att bränna pengarna på. Jag tror det var skor, men jag är inte helt säker. Oavsett kan jag inte relatera alls till den här typen av "problem", där pengar måste brännas så fort man har tillgång till dem. Men det är ändå ett intressant fenomen, i mitt tycke. Jag kontrade försiktigt att det ändå är bra att ha en ordentlig buffert och berättade om min erfarenhet av sjukskrivning under pandemin när jag fick vänta på pengarna från Försäkringskassan i flera månader. Det hade hon viss förståelse för, men jag uppfattade ändå att hon inte kunde se vad hon skulle göra med pengarna, så länge som bufferten finns på plats. En annan kollega tipsade om att hon skulle prata med mig om investeringar (eftersom jag är så "bra" på sparande) och hon sa att det kanske hon skulle göra, men jag uppfattade det som att hon var övertygad om att det var så himla krångligt och snabbt växlade samtalet till att handla om något helt annat. I slutändan mynnade samtalet ut i en diskussion om Postkodlotteriet som sparande och det verkade många se som sin enda chans till att få tag på en större summa pengar. 

Samtalet lämnade mig konfunderad över två saker. Det första är att jag alltid tänkt att folk låter bli att spara för att de inte har något över. Man kanske har förbättringsmöjligheter vad gäller inköp av livsmedel, uteluncher och allmän prylkonsumtion, men få av oss har väl ändå en massa pengar kvar den 24 och sitter och funderar på vad man gör med dem? För då borde ju inte sparande och matande av ISK vara ett särskilt stort problem. Men det kanske är fler än vad jag trott som är som min kollega? Det andra som fascinerade mig var att sparande kändes som ett så otänkbart alternativ. Jag förstår att alla inte är superintresserade av börsen, men trodde ändå att många hade insett fördelarna med extraamortera på bolånet (efter att ha sent omsider lärt sig att nollräntan inte varade för alltid) och rutinspara någon procentsats eller fast summa pengar i någon indexfond eller liknande. Jag är så nyfiken på hur stor andel av mina kollegor, släkten eller slumpmässiga bekantskaper som faktiskt sparar systematiskt. Nu vet jag att Rikatillsammans gjorde några avsnitt om just det här förut och jag minns att jag reflekterade över 1) att deras medlemmar tjänar väldigt mycket mer än jag och 2) att folk sparar mindre än vad jag tror. Men vet ni? Varje gång jag hör att folk bara sparar x, y eller z så tror jag alltid att mätningen gått fel till. Tänk om man mitt minisparande i Nordnet till exempel ses som en representativ summa för en kvinna i min ålder? Fast jag har flera miljoner i andra konton hos Avanza? Jag vet inte, men pengar och sparande kommer nog aldrig sluta fascinera mig, men det betyder inte att jag som ekonomibloggare stör mig på att andra resonerar annorlunda när det kommer till deras pengar. Som miljövän däremot, vilket jag definierar mig allt mer som med åren, kan jag tycka att det svider när jag hör talas om alla klädköp eller flygsemestrar som andra gör. Men det har helt andra orsaker än att jag ser ner på medmänniskors spenderande. 

Brukar ni prata pengar på jobbet? 

Vi har köpt hus!

Mitt absolut mest lästa inlägg genom tiderna handlar om vem som egentligen har råd att bo i villa och jag minns än idag den promenaden jag tog som resulterade i det där inlägget. Det skrevs till viss del i frustration över att det kändes så oöverkomligt, men också i genuin nyfikenhet över hur mycket (mer) pengar "alla andra" hade. Mycket har förändrats och under förra året lät jag min man bestämma om vi skulle köpa ett hus eller låta det vara och när han fick en tydlig deadline så bestämde han sig för att vi skulle köra på. 

Ni minns kanske att jag skrev lite om att vi varit på en del visningar ifjol. Bakgrunden är att jag har haft en tuff tid bakom mig. Det enda som egentligen fungerat bra var sparandet och efter att ha kommit upp i siffror som inte alls var långt ifrån vad jag planerat som min nivå för FIRE, kände jag att det inte fanns någon som helst motivation för mig att fortsätta jobba i samma tempo om vi bara skulle bo kvar. Jag vet inte om jag tänkt kasta in handduken helt, men jag kände ändå att det var läge för att testa något nytt jobb, ta tjänstledigt för studier eller kanske bara säga upp mig och skita i att jobba en viss tid för att få mer tid med barnen och mindre stress. Samtidigt förstod jag att våra chanser till något som helst bolån skulle vara ungefär lika med noll efter det, så jag ville veta säkert att min man inte egentligen ville flytta, innan jag tog beslutet. Det visade sig att han också ville flytta och eftersom hans föräldrar bidragit till hans syskons husköp några år tidigare, visade det sig att de ville göra samma sak för oss. Vi fick därför en skjuts i kontaktinsats som vi inte räknat med. Vi gick på en del visningar och bestämde oss till sist under hösten för att vi verkligen skulle sikta in oss på att köpa ett dyrare hus i närområdet. 

Till sist hittade vi ett objekt som kändes bra och där vi hade få konkurrenter. Efter en stunds förhandlande med säljarna enades vi och nu har vi skrivit kontrakt på vår alldeles egen villa. Det här beslutet togs inte helt lättvindigt, utan vi båda har i perioder velat fram och tillbaka och haft ångest över om vi är beredda på att ha flera miljoner i bolån (ni minns kanske min ekonomiska ångest i januari?), men till sist landade vi i att det är rätt för oss. Att köpa och sälja hus har inte varit lätt. Det följde en massa krångel med banker, innan vi insåg att vår befintliga bank såg oss som superkunder eftersom vi kunde styrka att vi hade flera miljoner på börsen. Det var nog första gången som jag upplevde att banken behandlade oss med viss respekt och att vi kunde ha en ekonomisk diskussion där de behandlade oss som jämlikar och inte som dumma Svenssons som de kunde pracka på dyra fonder och kapitalförsäkringar. 

Nu när vi åtagit oss det här huset, har vi insett att våra fasta månadskostnader sannolikt inte kommer öka nämnvärt med det nya huset. Den bostadsrättsförening vi bott i under flera år har stora lån och därmed höga avgifter och dessutom inte världens mest engagerade styrelse. Däremot förstod vi snabbt att det är en massa andra kostnader som vi förut inte tänkt så mycket på. En kompis till mig sa att det första året med hus är ett hemskt dyrt år och jag börjar misstänka att han har rätt. Vi har redan nu börjat beställa möbler, tapeter och viss utrustning som har väntetid och inser att pengarna bara flyger iväg. Och då har vi ännu inte planerat för allt som trädgården kommer behöva, som arborister, häcksaxar och snöslungor. 

Varför gör vi då det här om det är så dyrt att flytta och bli villaägare? Det korta svaret är att livet är kort och det här är något vi vill. Jag vet att jag skrivit förut att just boendet är det enda jag känner att jag försakat för att kunna ha det sparande som jag (och min man) har och det är ju sant. Nu kände jag att livet är för jäkla kort och att jag därför inte vill vänta längre. Jag upplever ändå att det huset vi till sist köpte, känns som ett okej ekonomiskt val också. Jag tror att vi skulle kunna sälja det en månad efter tillträdet och få ut lika mycket som vi gav för det, alternativt mer om vi först får upp de där tapeterna som vi beställt och lyckas styla det bättre än vad säljarna gjorde när vi gick på visning. Nu vill vi naturligtvis inte sälja det, men det känns skönt att det ligger i ett attraktivt område och att vi inte betalat något överpris för det. 

Så låt det här inlägget vara en påminnelse om att man kan ändra sig, och värdera andra saker än man tidigare gjort, men också att sparande och sparsamhet möjliggör en himla massa saker som man tidigt i processen inte trodde skulle kunna bli möjlighet. Sedan vill jag naturligtvis inte förringa mina svärföräldrars del i det hela. De har verkligen varit givmilda och dessutom verkligen tänkt igenom hur de vill dela med sig av sina pengar till sina barn. Det har fått mig att reflektera över när i livet man behöver pengar som mest, kontra när man i praktiken får dem och ja, arv som 50+ är faktiskt avsevärt mycket mindre användbart än när man har små barn som behöver en och när ett större boende behövs. Så hatten av till dem.  Men naturligtvis även till oss som amorterat ner vårt befintliga boende och sparat även vid sidan av börsen. Med den senaste tidens svängningar, är jag otroligt glad att vi inte kommer behöva göra någon akutförsäljning av vår aktier och fonder, för att slutföra det här köpet. Om vi tycker räntekostnaderna blir jobbiga framöver, är det kanske något vi får ändra på sikt, men just nu känns det som en okej kostnad för oss att ta för att kunna behålla våra fonder. 

Trivs du med ditt boende? Eller jagar du också nytt?