En vanlig dag på jobbet

Nu är det dags med en reflektion från fikarummet igen. För ännu en gång har temat ekonomi och sparande kommit upp på jobbet. Och här kommer ett försök för mig att reflektera från den upplevelsen, utan att trampa någon på tårna. Så häng med. 

Vi börjar med att konstatera att om du känner igen den här händelsen, kan det vara så att du känner mig. Kul! Knacka på min dörr eller slå mig en signal och berätta att du identifierat mig. För den som inte känner igen sig, synd, men vi kanske känner varandra utanför bloggen ändå, det kanske visar sig längre fram. Vi fortsätter med att resonera kring människosyn och förtydliga hur jag tänker mig att jag ser på den saken. I kommentarsfältet på mitt senaste inlägg, fick jag nämligen kritik för att jag ser ner på folk. Och eftersom en läsare uppenbarligen uppfattat det så, så känner jag att det är dags att förtydliga min syn på andra. Det är nämligen så att jag bryr mig otroligt lite om hur andra gör. För några år sedan fick jag till exempel en förfrågan om att sprida budskapet FIRE till fler under en större kampanj och jag minns att jag ganska snabbt svarade att jag inte kände att jag ville delta, eftersom jag inte känner något behov alls av att få folk att resonera som jag. Med det sagt, kan jag tycka att mina medmänniskor resonerar tokigt i olika frågor och ibland kan jag bli jätteledsen när jag hör saker som att någon inte har råd att köpa sin medicin (för att den är så dyr!) eller kan gå ner i tid trots att barnen och familjen skriker om det (eftersom räntorna är så höga!). Men jag tänker att det är möjligt att både tycka att det är larvigt att ägna varenda rast åt att klaga på de höga elpriserna (samtidigt som man röker) och inte se ner på någon för att den faktiskt röker. Det är ett val man gör, precis som det är ett val att köpa varje lunch på lokala restauranger istället för att ta med egen matlåda (och därmed minska sparutrymmet med 2000 i månaden). Jag är säker på att det för många är en härlig vardagslyx och att de lokala restaurangerna uppskattar att de flesta är som mina kollegor och inte som jag. 

Med detta i åtanke ska jag nu försöka resonera kring ett samtal där en kollega fascinerat berättade att hon hade jättemycket pengar kvar när räkningarna var betalda under förra månaden. Vi pratade inte om orsaken till det, men det kanske beror på sjunkande räntor eller dylikt. (De räntesänkningarna börjar äntligen märkas här iaf) Hon berättade att hon kom fram till att hon inte visste vad hon skulle göra när hon insåg det och att hon direkt gick i shoppingläge. Hon hade frågat sambon om det inte vore läge att köpa en lampa för drygt sex tusen och det hade han inte hållit med om, men till sist hade hon hittat något annat att bränna pengarna på. Jag tror det var skor, men jag är inte helt säker. Oavsett kan jag inte relatera alls till den här typen av "problem", där pengar måste brännas så fort man har tillgång till dem. Men det är ändå ett intressant fenomen, i mitt tycke. Jag kontrade försiktigt att det ändå är bra att ha en ordentlig buffert och berättade om min erfarenhet av sjukskrivning under pandemin när jag fick vänta på pengarna från Försäkringskassan i flera månader. Det hade hon viss förståelse för, men jag uppfattade ändå att hon inte kunde se vad hon skulle göra med pengarna, så länge som bufferten finns på plats. En annan kollega tipsade om att hon skulle prata med mig om investeringar (eftersom jag är så "bra" på sparande) och hon sa att det kanske hon skulle göra, men jag uppfattade det som att hon var övertygad om att det var så himla krångligt och snabbt växlade samtalet till att handla om något helt annat. I slutändan mynnade samtalet ut i en diskussion om Postkodlotteriet som sparande och det verkade många se som sin enda chans till att få tag på en större summa pengar. 

Samtalet lämnade mig konfunderad över två saker. Det första är att jag alltid tänkt att folk låter bli att spara för att de inte har något över. Man kanske har förbättringsmöjligheter vad gäller inköp av livsmedel, uteluncher och allmän prylkonsumtion, men få av oss har väl ändå en massa pengar kvar den 24 och sitter och funderar på vad man gör med dem? För då borde ju inte sparande och matande av ISK vara ett särskilt stort problem. Men det kanske är fler än vad jag trott som är som min kollega? Det andra som fascinerade mig var att sparande kändes som ett så otänkbart alternativ. Jag förstår att alla inte är superintresserade av börsen, men trodde ändå att många hade insett fördelarna med extraamortera på bolånet (efter att ha sent omsider lärt sig att nollräntan inte varade för alltid) och rutinspara någon procentsats eller fast summa pengar i någon indexfond eller liknande. Jag är så nyfiken på hur stor andel av mina kollegor, släkten eller slumpmässiga bekantskaper som faktiskt sparar systematiskt. Nu vet jag att Rikatillsammans gjorde några avsnitt om just det här förut och jag minns att jag reflekterade över 1) att deras medlemmar tjänar väldigt mycket mer än jag och 2) att folk sparar mindre än vad jag tror. Men vet ni? Varje gång jag hör att folk bara sparar x, y eller z så tror jag alltid att mätningen gått fel till. Tänk om man mitt minisparande i Nordnet till exempel ses som en representativ summa för en kvinna i min ålder? Fast jag har flera miljoner i andra konton hos Avanza? Jag vet inte, men pengar och sparande kommer nog aldrig sluta fascinera mig, men det betyder inte att jag som ekonomibloggare stör mig på att andra resonerar annorlunda när det kommer till deras pengar. Som miljövän däremot, vilket jag definierar mig allt mer som med åren, kan jag tycka att det svider när jag hör talas om alla klädköp eller flygsemestrar som andra gör. Men det har helt andra orsaker än att jag ser ner på medmänniskors spenderande. 

Brukar ni prata pengar på jobbet?