Vi har köpt hus!

Mitt absolut mest lästa inlägg genom tiderna handlar om vem som egentligen har råd att bo i villa och jag minns än idag den promenaden jag tog som resulterade i det där inlägget. Det skrevs till viss del i frustration över att det kändes så oöverkomligt, men också i genuin nyfikenhet över hur mycket (mer) pengar "alla andra" hade. Mycket har förändrats och under förra året lät jag min man bestämma om vi skulle köpa ett hus eller låta det vara och när han fick en tydlig deadline så bestämde han sig för att vi skulle köra på. 

Ni minns kanske att jag skrev lite om att vi varit på en del visningar ifjol. Bakgrunden är att jag har haft en tuff tid bakom mig. Det enda som egentligen fungerat bra var sparandet och efter att ha kommit upp i siffror som inte alls var långt ifrån vad jag planerat som min nivå för FIRE, kände jag att det inte fanns någon som helst motivation för mig att fortsätta jobba i samma tempo om vi bara skulle bo kvar. Jag vet inte om jag tänkt kasta in handduken helt, men jag kände ändå att det var läge för att testa något nytt jobb, ta tjänstledigt för studier eller kanske bara säga upp mig och skita i att jobba en viss tid för att få mer tid med barnen och mindre stress. Samtidigt förstod jag att våra chanser till något som helst bolån skulle vara ungefär lika med noll efter det, så jag ville veta säkert att min man inte egentligen ville flytta, innan jag tog beslutet. Det visade sig att han också ville flytta och eftersom hans föräldrar bidragit till hans syskons husköp några år tidigare, visade det sig att de ville göra samma sak för oss. Vi fick därför en skjuts i kontaktinsats som vi inte räknat med. Vi gick på en del visningar och bestämde oss till sist under hösten för att vi verkligen skulle sikta in oss på att köpa ett dyrare hus i närområdet. 

Till sist hittade vi ett objekt som kändes bra och där vi hade få konkurrenter. Efter en stunds förhandlande med säljarna enades vi och nu har vi skrivit kontrakt på vår alldeles egen villa. Det här beslutet togs inte helt lättvindigt, utan vi båda har i perioder velat fram och tillbaka och haft ångest över om vi är beredda på att ha flera miljoner i bolån (ni minns kanske min ekonomiska ångest i januari?), men till sist landade vi i att det är rätt för oss. Att köpa och sälja hus har inte varit lätt. Det följde en massa krångel med banker, innan vi insåg att vår befintliga bank såg oss som superkunder eftersom vi kunde styrka att vi hade flera miljoner på börsen. Det var nog första gången som jag upplevde att banken behandlade oss med viss respekt och att vi kunde ha en ekonomisk diskussion där de behandlade oss som jämlikar och inte som dumma Svenssons som de kunde pracka på dyra fonder och kapitalförsäkringar. 

Nu när vi åtagit oss det här huset, har vi insett att våra fasta månadskostnader sannolikt inte kommer öka nämnvärt med det nya huset. Den bostadsrättsförening vi bott i under flera år har stora lån och därmed höga avgifter och dessutom inte världens mest engagerade styrelse. Däremot förstod vi snabbt att det är en massa andra kostnader som vi förut inte tänkt så mycket på. En kompis till mig sa att det första året med hus är ett hemskt dyrt år och jag börjar misstänka att han har rätt. Vi har redan nu börjat beställa möbler, tapeter och viss utrustning som har väntetid och inser att pengarna bara flyger iväg. Och då har vi ännu inte planerat för allt som trädgården kommer behöva, som arborister, häcksaxar och snöslungor. 

Varför gör vi då det här om det är så dyrt att flytta och bli villaägare? Det korta svaret är att livet är kort och det här är något vi vill. Jag vet att jag skrivit förut att just boendet är det enda jag känner att jag försakat för att kunna ha det sparande som jag (och min man) har och det är ju sant. Nu kände jag att livet är för jäkla kort och att jag därför inte vill vänta längre. Jag upplever ändå att det huset vi till sist köpte, känns som ett okej ekonomiskt val också. Jag tror att vi skulle kunna sälja det en månad efter tillträdet och få ut lika mycket som vi gav för det, alternativt mer om vi först får upp de där tapeterna som vi beställt och lyckas styla det bättre än vad säljarna gjorde när vi gick på visning. Nu vill vi naturligtvis inte sälja det, men det känns skönt att det ligger i ett attraktivt område och att vi inte betalat något överpris för det. 

Så låt det här inlägget vara en påminnelse om att man kan ändra sig, och värdera andra saker än man tidigare gjort, men också att sparande och sparsamhet möjliggör en himla massa saker som man tidigt i processen inte trodde skulle kunna bli möjlighet. Sedan vill jag naturligtvis inte förringa mina svärföräldrars del i det hela. De har verkligen varit givmilda och dessutom verkligen tänkt igenom hur de vill dela med sig av sina pengar till sina barn. Det har fått mig att reflektera över när i livet man behöver pengar som mest, kontra när man i praktiken får dem och ja, arv som 50+ är faktiskt avsevärt mycket mindre användbart än när man har små barn som behöver en och när ett större boende behövs. Så hatten av till dem.  Men naturligtvis även till oss som amorterat ner vårt befintliga boende och sparat även vid sidan av börsen. Med den senaste tidens svängningar, är jag otroligt glad att vi inte kommer behöva göra någon akutförsäljning av vår aktier och fonder, för att slutföra det här köpet. Om vi tycker räntekostnaderna blir jobbiga framöver, är det kanske något vi får ändra på sikt, men just nu känns det som en okej kostnad för oss att ta för att kunna behålla våra fonder. 

Trivs du med ditt boende? Eller jagar du också nytt?