Hej på er alla!
Det var länge sedan vi hördes sist. Jag beklagar det, för den respons jag fått på mina senaste inlägg har varit underbar. Trots att jag inte har skrivit själv så har jag läst det mesta och blivit påmind om att vi i det här lilla nischade communityt närmast är en familj. Den glädje som vi känner när det går bra för varandra och den sorg vi delar när det är tufft (nu senast Fri2032) är helt obeskrivlig. Det är med anledning av det som jag sätter mig ner och skriver ett rätt så temalöst (meningslöst?) inlägg.
Det här året har varit tufft på många plan trots att jag inte alltid skrivit om det. Det har varit många sorger under året. Det har präglats av förlorade vänner, tappad energi, dödsfall och även missfall. Det är med andra ord rätt skönt att lämna 2019 bakom mig. Lustigt nog har året varit relativt fint ekonomiskt. Jag har trots deltidsarbete lyckats spara rätt bra med pengar och hållit sparkvoten på 50 % under året som helhet. Det känner jag mig nöjd med. Jag har också nått miljonen i år och till och med skaffat mig ett betryggande avstånd till gränsen. Därtill har jag fått en fin lönehöjning och räknar med att kunna höja levnadsstandarden något nästa år samtidigt som jag sparar mer i rena pengar.
En lustig insikt som jag kommit till är att det här med FIRE känns så himla enkelt nu. Jag känner mig så trygg i mina livsval att jag inte ens känner att det är en uppoffring att cykla istället för att åka bil, äta vegetariskt istället för kött eller köra picknick istället för café. Jag tänker inte ens på att jag slutat köpa plastpåsar (till sopor, inte på Ica- de har jag så klart aldrig köpt), återanvänder och lagar det jag kan, samt bakar allt bröd själv. Det har liksom blivit en livstil till den grad att det känns naturligt. Det slår mig typ varje gång någon på jobbet pratar om att de ska försöka dra ner på utemat för att spara pengar eller överväger att ta bussen för att slippa parkeringskostnaden. Vad långt vi kommit ändå, och vad långt ni kommit som läser detta.
Ett resultat av detta är att alla prognoser på ekonomiskt oberoende närmar sig. Alltså jag inser att jag i takt med att jag blivit bättre på att optimera livet av två skäl närmar mig FIRE betydligt snabbare än jag hade trott. Dels beror det på att jag numera gör av med mindre än tidigare och därmed har en betydligt lägre FIRE-summa än tidigare och dels på att jag just därigenom kan spara mer än förr. Jag har i nuläget mycket svårt att se att jag skulle behöva jobba efter 40. Förr kändes det tveksamt att det skulle vara möjligt med så tidig "pension", nu känns det som att en längre tids arbetslöshet eller rejäl börskrasch krävs för att det inte ska ske. Tiderna förändras med andra ord och jag blir allt rikare. Det märks på andra plan. Jag börjar känna mig allt mer orädd. Varje gång min arbetsgivare givit mig riktigt kassa förutsättningar på jobbet har jag påmint mig om att jag kan säga upp mig idag. Eller imorgon. Det känns faktiskt helt otroligt bra. Det värsta som kan hända är att jag får återgå till yrkeslivet om typ 10 år. Men det borde vara fullt gångbart. Tills dess kan jag nog både vila upp mig och lära mig något roligt yrke.
Jag hoppas att ni som läser detta mitt i julstressen får en riktigt fin jul och tillhörande ledighet. Och jag hoppas att även ni haft ett rejält fint sparår bakom er, men att ett ännu bättre kommer 2020!
God jul!
Tvåbarnsmamma, frihetssökande, ledighetsälskande. Delar här med mig av min resa mot ekonomisk frihet, som jag med största sannolikhet når innan jag fyller 40. Vill du nå mig kan du alltid maila frihetsmamman(at)gmail.com
fredag 20 december 2019
fredag 15 november 2019
Hur blir man klädekonomisk?
För några år sedan hade jag svarat på den frågan genom att föreslå att gå med i H&M och liknande kedjors kundklubbar och därigenom samla på sig bonuspoäng (som ger bonuscheckar, yeeeeey, vad ekonomiskt!) och några lyckosamma rabatter på typ 20 % eller "Ta tre betala för två". Nu är jag ju rätt så långt bortom detta och förstår att det förvisso är bättre än att handla allt när exakt man känner för det och utan tanke på något annat än hur plagget ser ut, men så värst ekonomiskt är det inte ändå.
Istället tycker jag att second hand är rätt så fantastiskt. Jag kan inte förstå att det tog mig 30 år att lista ut att det mesta kan köpas begagnat, och i ärlighetens namn hade jag nog aldrig fattat det om inte jag blivit mamma. Men jo, det funkar prima att köpa alla dam- och barnkläder begagnat. Värre verkar det vara för män. Min man har hittills inte hittat annat än lustiga slipsar på Stadsmissionen som han ibland skojar till det med när jobbet har Casual Friday. Kanske är män smartare konsumenter? Eller kastar mer direkt i brännbart? Ingen aning, båda två alternativen låter rimliga.
För några år sedan lyssnade jag på Blondinbellas ekonomipodd (komiskt att hon hade en sådan med facit i hand) och då tipsade Pingis Hadenius om att man skulle tvätta ofta för att spara pengar. Jag tyckte det lät lite märkligt, eftersom jag redan då sällan brukade slänga kläder som inte var trasiga, men så här i efterhand inser jag fördelarna. Till exempel innebär ju det att man med ett litet barn slipper köpa 70-11 olika uppsättningar kläder i storlekar som snabbt blir urväxta. Som vuxen kan jag tycka att det också är skönt, eftersom jag då har färre antal plagg att hålla koll på, ta hand om och tvätta. Det gäller dock att planera desto bättre.
Men om man har färre plagg så måste man ju ta hand om dem bättre och här känner jag att jag har en del att jobba på. Högen med "Att laga"-kläder bara växer och vi har båda problem med svettfläckar som aldrig försvinner och kläder som fortsätter lukta sunkigt (framför allt svett). Hur löser man det? Vi läste något om ättika och har provat att bada kläderna i ättika, men det känns inte som att det dödar all lukt, och dessvärre verkar det inte hjälpa mot fläckar alls. Det känns särskilt tråkigt i och med att vi helt bytt ut sköljmedel mot ättika av miljöskäl.
Har ni några grymma klädekonomi och tvättips att delge? Jag känner att jag skulle behöva en massa husmorsknep. Än så länge har jag lärt mig att man kan sola bort många frukt- och grönsaksfläckar, vilket är rätt så underbart. Och att ättika funkar istället som sköljmedel för att göra plaggen (okej inte så stor skillnad egentligen) något mjukare och mindre statiska.
Vad mer kan vi göra för att spara pengar (och miljön!) när vi konsumerar kläder?
PS. Jag känner mig skyldig att erkänna att jag fortfarande handlar en del på kedjor. För bara någon vecka sedan trillade det in 25 kr i bonus på Lindex för att jag handlat åt både mig och Mini där. DS
PS 2. Jag inser att det här inlägget kommer få typ en kommentar av IGMR som plikttroget känner sig skyldig att kommentera och att ingen läser min blogg på fredagar. Men om du mot förmodan inte heter IGMR och läser det här så får du gärna dela med dig av all din visdom. Jag har typ ingen alls. DS
PS3. IGMR får också gärna kommentera. Jag är väldigt tacksam för att du fortsatt tar dig tid. DS
Istället tycker jag att second hand är rätt så fantastiskt. Jag kan inte förstå att det tog mig 30 år att lista ut att det mesta kan köpas begagnat, och i ärlighetens namn hade jag nog aldrig fattat det om inte jag blivit mamma. Men jo, det funkar prima att köpa alla dam- och barnkläder begagnat. Värre verkar det vara för män. Min man har hittills inte hittat annat än lustiga slipsar på Stadsmissionen som han ibland skojar till det med när jobbet har Casual Friday. Kanske är män smartare konsumenter? Eller kastar mer direkt i brännbart? Ingen aning, båda två alternativen låter rimliga.
För några år sedan lyssnade jag på Blondinbellas ekonomipodd (komiskt att hon hade en sådan med facit i hand) och då tipsade Pingis Hadenius om att man skulle tvätta ofta för att spara pengar. Jag tyckte det lät lite märkligt, eftersom jag redan då sällan brukade slänga kläder som inte var trasiga, men så här i efterhand inser jag fördelarna. Till exempel innebär ju det att man med ett litet barn slipper köpa 70-11 olika uppsättningar kläder i storlekar som snabbt blir urväxta. Som vuxen kan jag tycka att det också är skönt, eftersom jag då har färre antal plagg att hålla koll på, ta hand om och tvätta. Det gäller dock att planera desto bättre.
Men om man har färre plagg så måste man ju ta hand om dem bättre och här känner jag att jag har en del att jobba på. Högen med "Att laga"-kläder bara växer och vi har båda problem med svettfläckar som aldrig försvinner och kläder som fortsätter lukta sunkigt (framför allt svett). Hur löser man det? Vi läste något om ättika och har provat att bada kläderna i ättika, men det känns inte som att det dödar all lukt, och dessvärre verkar det inte hjälpa mot fläckar alls. Det känns särskilt tråkigt i och med att vi helt bytt ut sköljmedel mot ättika av miljöskäl.
Har ni några grymma klädekonomi och tvättips att delge? Jag känner att jag skulle behöva en massa husmorsknep. Än så länge har jag lärt mig att man kan sola bort många frukt- och grönsaksfläckar, vilket är rätt så underbart. Och att ättika funkar istället som sköljmedel för att göra plaggen (okej inte så stor skillnad egentligen) något mjukare och mindre statiska.
Vad mer kan vi göra för att spara pengar (och miljön!) när vi konsumerar kläder?
PS. Jag känner mig skyldig att erkänna att jag fortfarande handlar en del på kedjor. För bara någon vecka sedan trillade det in 25 kr i bonus på Lindex för att jag handlat åt både mig och Mini där. DS
PS 2. Jag inser att det här inlägget kommer få typ en kommentar av IGMR som plikttroget känner sig skyldig att kommentera och att ingen läser min blogg på fredagar. Men om du mot förmodan inte heter IGMR och läser det här så får du gärna dela med dig av all din visdom. Jag har typ ingen alls. DS
PS3. IGMR får också gärna kommentera. Jag är väldigt tacksam för att du fortsatt tar dig tid. DS
tisdag 5 november 2019
Tipsinlägg
En av de bästa sakerna med sociala medier, bloggar och poddar är att de tips som man snappar upp. Det kan vara alltifrån att frysa vattenflaskor (Tack till Fru EB) till att P/E-tal nu är tillgängliga på Avanza för utländska aktier (Tack till Avanzapodden). I det här inlägget hoppas jag på att dela med mig av några tips som givit mig glädje, men jag hoppas också på att få nya tips från er.
Tack vare en vänlig läsare på mitt upproriska inlägg så fick jag kännedom om möjligheten att fjärrlåna böcker. Helt fantastiskt bra tips, och personalen på biblioteket meddelade idag att det inte kostar mig någonting alls (till skillnad från när jag skulle fjärrlåna under min studietid). Så om du har ett snålt bibliotek eller bor i en liten kommun kanske fjärrlån kan möjliggöra engelsk kvalitetslitteratur på tema FI trots allt.
IGMR är ett föredöme vad gäller cashback och liknande. Personligen tog det mig rätt lång tid att ansluta mig till Refunder och jag har nu även konto hos två andra aktörer (Cashbackshopping och någon annan som jag inte ens minns vad den heter). Jag är lite lat och tycker att Refunder har funkat bäst av de tre jag provat så jag brukar köra på Refunder om företaget finns där. Gör det inte det kan jag dubbelkolla på Cashbackshopping. Oavsett hur engagerad du orkar vara och hur stor fan du är av att handla online så tycker jag att du ska prova någon form av cashback-shopping. För det är faktiskt precis så enkelt som det verkar. Du handlar någonting online och får pengar tillbaka. Det här brukade generera rätt mycket pengar förr, men ju mer hängiven jag blir second hand, desto mindre lukrativt blir det. Fortfarande blir det dock en del apoteksköp online och en del köp av underkläder och Bamse-kläder på Lindex. Några hundra per år brukar detta generera utan någon ansträngning alls.
På samma sätt som jag var seg med cashback, var jag seg med att skaffa Vimla. Eftersom det här inte är ett sponsrat inlägg, vill jag vara tydlig med att ni lika gärna kan skaffa Hallon, Halebop eller liknande för en otroligt låg kostnad jämfört med typ Telia, Tre och Telenor. Att någon fortfarande är kund hos dessa aktörer är mig ett mysterium och jag tipsar alla jag inte hatar om att bli kunder hos en lågprisleverantör. Och om du bor riktigt mycket på landet där "bara Telia funkar" så är det inte sant. Halebop går på deras nät, så byt ändå! :) För den som är intresserad av Vimla, se till att få en tipslänk av någon eftersom det genererar 10 kr rabatt i månaden. Den lilla aspekten missade jag, men jag har nu tipsat några andra istället som givit mig någon tia i rabatt på månadskostnaden. Teoretiskt skulle man kunna ha en kostnad på 0 kr i månaden om man tipsat 10 personer som ansluter sig till Vimla.
Ett annat tips som jag inser är halvt korkat är att ladda ner McDonald's-appen. Jag förstår att det är billigare att inte gå på "restaurang", men eftersom mini älskar nuggets och restaurangbesök blir det en del besök på Max och McDonald's. Det jag inte hade någon aning om, utan upptäckte av en ren slump, var att det är typ halva priset i appen hos McDonald's. Så ska man ändå stanna på McDonald's kan man lika gärna ladda ner appen och få två menyer till priset av en eller Happy meal på köpet. Vi får bokstavligen alltid det numera och man samlar dessutom poäng i appen som gör att man kan få gratis menyer senare också. På grund av platsbrist på mobilen har jag inte provat Max eller Burger kings appar, är det någon som vet om de har något liknande?
Googla alltid rabattkoder när du väl ska handla online. Typ hälften av gångerna finns det någon kod på Footway, Apotekhjärtat, eller random butik som jag ska handla i. Rätt bra pengar på lite tid. Om ni har en kompis som är student kan ni också passa på att be dem om en rabattkupong om ni vet att någon ger rabatt via Mecenat.
Jag tycker också att man ska våga använda poäng. Jag kommer aldrig glömma mina SAS- och Lufthansa-poäng som gick om intet för att jag ville vara sparsam även på dem. När det kommer till bonusprogram är inte sparsamhet alls lika smart som i vanliga livet. För de förfaller till skillnad från Investoraktier. Så passa på att hämta ut en "gratis" biobiljett med dina Coop-poäng om du ändå ska på bio och beställ en ny resa med dina Eurobonuspoäng innan de förfaller. Jag har hört att detsamma gäller cashback förresten. Så plocka ut slantarna nu och då.
Ännu senare än jag var på cashback och Vimla, var jag på att skaffa kreditkort. Jag gissar att det finns många som är mer insatta på ämnet än jag, men alltså, våga prova. Vi fick tillbaka 1% på vårt Coop-kort förr, men bytte till Preem när Coop försämrade villkoren. Nu får vi 0,5 %, men de sätts in direkt på vårt kreditkonto. I praktiken betyder det att vi får en del pengar insatta på vårt konto en gång i kvartalet. Nu i november drygt 250 kr. Hellre det än ingenting. Återigen är det absolut ingen ansträngning för oss och vi gillar att kreditkortet ger oss möjlighet att planera våra utgifter bättre. För vi vet ju att vi måste betala räkningen helt och fullt nästkommande månad. Det här är ett tips som jag däremot inte ger alla, eftersom det kan vara en riktigt dålig idé om man gillar att shoppa, men inte att hålla i slantarna. Men i och med att ni läser bloggen är ni betrodda med tipset att skaffa kreditkort, för det finns inga nackdelar alls för sparsamma FI-lovers.
Hur ni några tips på saker ni inte visste, men som sparat er pengar?
Dela jättegärna med er!
Tack vare en vänlig läsare på mitt upproriska inlägg så fick jag kännedom om möjligheten att fjärrlåna böcker. Helt fantastiskt bra tips, och personalen på biblioteket meddelade idag att det inte kostar mig någonting alls (till skillnad från när jag skulle fjärrlåna under min studietid). Så om du har ett snålt bibliotek eller bor i en liten kommun kanske fjärrlån kan möjliggöra engelsk kvalitetslitteratur på tema FI trots allt.
IGMR är ett föredöme vad gäller cashback och liknande. Personligen tog det mig rätt lång tid att ansluta mig till Refunder och jag har nu även konto hos två andra aktörer (Cashbackshopping och någon annan som jag inte ens minns vad den heter). Jag är lite lat och tycker att Refunder har funkat bäst av de tre jag provat så jag brukar köra på Refunder om företaget finns där. Gör det inte det kan jag dubbelkolla på Cashbackshopping. Oavsett hur engagerad du orkar vara och hur stor fan du är av att handla online så tycker jag att du ska prova någon form av cashback-shopping. För det är faktiskt precis så enkelt som det verkar. Du handlar någonting online och får pengar tillbaka. Det här brukade generera rätt mycket pengar förr, men ju mer hängiven jag blir second hand, desto mindre lukrativt blir det. Fortfarande blir det dock en del apoteksköp online och en del köp av underkläder och Bamse-kläder på Lindex. Några hundra per år brukar detta generera utan någon ansträngning alls.
På samma sätt som jag var seg med cashback, var jag seg med att skaffa Vimla. Eftersom det här inte är ett sponsrat inlägg, vill jag vara tydlig med att ni lika gärna kan skaffa Hallon, Halebop eller liknande för en otroligt låg kostnad jämfört med typ Telia, Tre och Telenor. Att någon fortfarande är kund hos dessa aktörer är mig ett mysterium och jag tipsar alla jag inte hatar om att bli kunder hos en lågprisleverantör. Och om du bor riktigt mycket på landet där "bara Telia funkar" så är det inte sant. Halebop går på deras nät, så byt ändå! :) För den som är intresserad av Vimla, se till att få en tipslänk av någon eftersom det genererar 10 kr rabatt i månaden. Den lilla aspekten missade jag, men jag har nu tipsat några andra istället som givit mig någon tia i rabatt på månadskostnaden. Teoretiskt skulle man kunna ha en kostnad på 0 kr i månaden om man tipsat 10 personer som ansluter sig till Vimla.
Ett annat tips som jag inser är halvt korkat är att ladda ner McDonald's-appen. Jag förstår att det är billigare att inte gå på "restaurang", men eftersom mini älskar nuggets och restaurangbesök blir det en del besök på Max och McDonald's. Det jag inte hade någon aning om, utan upptäckte av en ren slump, var att det är typ halva priset i appen hos McDonald's. Så ska man ändå stanna på McDonald's kan man lika gärna ladda ner appen och få två menyer till priset av en eller Happy meal på köpet. Vi får bokstavligen alltid det numera och man samlar dessutom poäng i appen som gör att man kan få gratis menyer senare också. På grund av platsbrist på mobilen har jag inte provat Max eller Burger kings appar, är det någon som vet om de har något liknande?
Googla alltid rabattkoder när du väl ska handla online. Typ hälften av gångerna finns det någon kod på Footway, Apotekhjärtat, eller random butik som jag ska handla i. Rätt bra pengar på lite tid. Om ni har en kompis som är student kan ni också passa på att be dem om en rabattkupong om ni vet att någon ger rabatt via Mecenat.
Jag tycker också att man ska våga använda poäng. Jag kommer aldrig glömma mina SAS- och Lufthansa-poäng som gick om intet för att jag ville vara sparsam även på dem. När det kommer till bonusprogram är inte sparsamhet alls lika smart som i vanliga livet. För de förfaller till skillnad från Investoraktier. Så passa på att hämta ut en "gratis" biobiljett med dina Coop-poäng om du ändå ska på bio och beställ en ny resa med dina Eurobonuspoäng innan de förfaller. Jag har hört att detsamma gäller cashback förresten. Så plocka ut slantarna nu och då.
Ännu senare än jag var på cashback och Vimla, var jag på att skaffa kreditkort. Jag gissar att det finns många som är mer insatta på ämnet än jag, men alltså, våga prova. Vi fick tillbaka 1% på vårt Coop-kort förr, men bytte till Preem när Coop försämrade villkoren. Nu får vi 0,5 %, men de sätts in direkt på vårt kreditkonto. I praktiken betyder det att vi får en del pengar insatta på vårt konto en gång i kvartalet. Nu i november drygt 250 kr. Hellre det än ingenting. Återigen är det absolut ingen ansträngning för oss och vi gillar att kreditkortet ger oss möjlighet att planera våra utgifter bättre. För vi vet ju att vi måste betala räkningen helt och fullt nästkommande månad. Det här är ett tips som jag däremot inte ger alla, eftersom det kan vara en riktigt dålig idé om man gillar att shoppa, men inte att hålla i slantarna. Men i och med att ni läser bloggen är ni betrodda med tipset att skaffa kreditkort, för det finns inga nackdelar alls för sparsamma FI-lovers.
Hur ni några tips på saker ni inte visste, men som sparat er pengar?
Dela jättegärna med er!
lördag 2 november 2019
Tröstshopping eller tröstsparande?
En sak som det typ är omöjligt att missa är att folk ofta shoppar som en reaktion på att de mår dåligt och behöver tröst. Man behöver inte ha sett alla avsnitt av Lyxfällan (vilket jag förvisso gjort) för att känna till att det förekommer. Men vi frugal weirdos då? Är vi likadana?
Jag tycker att det här fenomenet är galet intressant. För jag kan köpa att man mår dåligt över att man hatar jobbet och inte får något nytt och därför äter choklad i tid och otid. Men om man hatar jobbet och vill därifrån så känns det rätt kontraproduktivt att tröstköpa kläder och smink. Trots att det är totalt irrationellt har jag gjort mig skyldig till det, men oftast inte vad gäller prylar utan snarare en resa (vilket jag nog inte är ensam om), bok (får fly iväg på någon slags upplevelse) eller en chokladboll. Det är trots att jag objektivt förstår att det varken löser mitt akuta problem (att jag hatar mitt jobb) eller hjälper mig att komma därifrån (förutom bara en mycket kort stund då, vid till exempel resa).
På sistone har detta förändrats. Jag kan fortfarande känna att jag vill tröstpoppa mig lite popcorn för att må bättre över ett i övrigt hemskt (arbets-)liv, men det sista jag vill är att slösa pengar. För någon dag sedan hade jag en riktigt kass dag på jobbet och kom hem helt förstörd, bokstavligen. Min man föreslog hämtpizza. Jag föreslog att han skulle ta fram pizzadeg och fixa hemgjord. Själv kände jag mig helt inkapabel att göra något annat än ligga i soffan och gråta över allt jag varit med om. Det blev som jag ville, medan han muttrade lite över hur jobbigt det var att han fick laga mat istället för att springa till pizzerian 200 meter bort. Men det sjukaste är hur extremt stark känslan av att spara pengar blir när jag mår dåligt. Att inte gå till pizzerian handlar liksom om någon slags självbevarelsedrift. Det påminner lite om hur snål en kompis till mig blivit i tider av arbetslöshet. Hon beter sig liksom som att hon aldrig kommer tjäna pengar igen och som att hon befinner sig i helvetet. Ungefär så känns det för mig. Jag bara måste dricka vatten till frukost istället för juice (slutade iofs med juice för länge sedan av ekonomiska skäl) och ett restaurangbesök känns helt galet fel.
Vad beror det här på då? Sannolikt på att jag förändrats i grunden. Jag är inte bara intresserad av FIRE, utan jag förstår FIRE. Jag förstår att det är möjligt och hur man kommer dit. Jag förstår att det är ett realistiskt alternativ och jag förstår att mina handlingar leder till att jag hamnar där (eller inte) och hur snabbt det går. Jag kan bara gissa att jag inte gjorde det förut och att många inte fattar FIREs potential och just hur möjligt det är för de allra flesta. Då tröstshoppar man en tröja på MQ istället. Fast det vi egentligen borde göra är att tröstspara en tusenlapp i indexfonder.
Eller vad tror ni?
Tröstshoppar eller tröstparar ni?
Jag tycker att det här fenomenet är galet intressant. För jag kan köpa att man mår dåligt över att man hatar jobbet och inte får något nytt och därför äter choklad i tid och otid. Men om man hatar jobbet och vill därifrån så känns det rätt kontraproduktivt att tröstköpa kläder och smink. Trots att det är totalt irrationellt har jag gjort mig skyldig till det, men oftast inte vad gäller prylar utan snarare en resa (vilket jag nog inte är ensam om), bok (får fly iväg på någon slags upplevelse) eller en chokladboll. Det är trots att jag objektivt förstår att det varken löser mitt akuta problem (att jag hatar mitt jobb) eller hjälper mig att komma därifrån (förutom bara en mycket kort stund då, vid till exempel resa).
På sistone har detta förändrats. Jag kan fortfarande känna att jag vill tröstpoppa mig lite popcorn för att må bättre över ett i övrigt hemskt (arbets-)liv, men det sista jag vill är att slösa pengar. För någon dag sedan hade jag en riktigt kass dag på jobbet och kom hem helt förstörd, bokstavligen. Min man föreslog hämtpizza. Jag föreslog att han skulle ta fram pizzadeg och fixa hemgjord. Själv kände jag mig helt inkapabel att göra något annat än ligga i soffan och gråta över allt jag varit med om. Det blev som jag ville, medan han muttrade lite över hur jobbigt det var att han fick laga mat istället för att springa till pizzerian 200 meter bort. Men det sjukaste är hur extremt stark känslan av att spara pengar blir när jag mår dåligt. Att inte gå till pizzerian handlar liksom om någon slags självbevarelsedrift. Det påminner lite om hur snål en kompis till mig blivit i tider av arbetslöshet. Hon beter sig liksom som att hon aldrig kommer tjäna pengar igen och som att hon befinner sig i helvetet. Ungefär så känns det för mig. Jag bara måste dricka vatten till frukost istället för juice (slutade iofs med juice för länge sedan av ekonomiska skäl) och ett restaurangbesök känns helt galet fel.
Vad beror det här på då? Sannolikt på att jag förändrats i grunden. Jag är inte bara intresserad av FIRE, utan jag förstår FIRE. Jag förstår att det är möjligt och hur man kommer dit. Jag förstår att det är ett realistiskt alternativ och jag förstår att mina handlingar leder till att jag hamnar där (eller inte) och hur snabbt det går. Jag kan bara gissa att jag inte gjorde det förut och att många inte fattar FIREs potential och just hur möjligt det är för de allra flesta. Då tröstshoppar man en tröja på MQ istället. Fast det vi egentligen borde göra är att tröstspara en tusenlapp i indexfonder.
Eller vad tror ni?
Tröstshoppar eller tröstparar ni?
söndag 27 oktober 2019
När man inte är den man tror
Jag har en ny kollega. Vi kan kalla honom Göran. Göran och jag har mycket gemensamt och upptäckte tidigt att vi faktiskt båda är väldigt intresserade av privatekonomi och FIRE som koncept. Bara att träffa en person som vet vad FIRE är, känns stort. Lite som att vara på Camp FI varje arbetsdag typ. Hur mycket Göran och jag än har gemensamt kan jag inte låta bli att känna att han har större FI-amibioner än han faktiskt agerar ut. Idag tänkte jag skriva lite om hur ens ekonomiska självbild kan vara annorlunda än verkligheten.
Göran berättade för mig första gången vi sågs att han aldrig köper någonting. Han förklarade att han är anti materialism och att han därför inte köper några nya kläder eller saker, särskilt inte till sig själv. Det tog dock inte många dagar innan jag och Göran erbjöds handla böcker på en jobbmässa, där författaren till och med signerat böckerna. Jag tackade nej och tänkte för mig själv att det ju bara är att gå till biblioteket och låna de titlar som kändes intressanta. Göran däremot köpte på sig flera stycken och eftersom vi bokstavligen hade pratat om FIRE två minuter tidigare så kände han ett behov av att förklara för mig att han just när det gäller böcker är beredd att göra ett undantag, i alla fall i detta fall. Nu skulle det ju kunna vara så att just böcker vore Görans svaga punkt, men ju bättre jag lärde känna honom, desto mer började förstå att han gör rätt många undantag.
Han som alltid cyklar till jobbet för hälsans och sparkvotens skull började plötsligt åka buss regelbundet och senare även bil. Där vi arbetar finns ingen gratis parkering så han fick då inte bara betala bensin utan även parkeringsavgifter. När det var dags för service av cykeln så gick han till cykelverkstad utan några stora behov av reparation och det dröjde inte länge innan han började prata om att köpa en motorcykel och ny bil.
Det här kan ju vara åt andra hållet också. Min man upplever oss som extremt slösaktiga till och från och sen loggar han in på sitt lönekonto och konstaterar att han visst råkat spara 50 000 kr oplanerat på några månader (utöver autogiro-månadssparandet på 10 000). Han kan också tycka att våra matkostnader på 2500 kr är helt sjuka (som i höga), fast det rent objektivt inte är väldigt mycket lägre än vad som är normalt för en familj på tre personer.
Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om vare sig Göran eller min man, utan snarare om att inte riktigt vara den man tror man är. För jag tror att det Göran gör är riktigt vanligt. Det är nog många därute som ser sig som riktigt miljövänliga, men ändå flyger varje månad. Det finns nog många som känner sig sparsamma som äter utelunch varje dag och det finns nog många som tror sig vara riktigt sportiga som snarare handlar sportkläder än spenderar tid i löparspåret. Varför är det så här då? Kanske lever vi kvar i en gammal bild av oss själva. Jag kanske var sportig när jag var i tonåren, men har samma kroppsform som Mamma mu idag? Eller så tror vi oss vara personerna som vi vill vara? Jag kanske har läst en massa artiklar om miljöhotet och tycker det är viktigt att jorden är beboelig om 50 år, men inte riktigt inser att mina egna flygresor gör mig till en del i problemet. Jag hade till exempel en kollega tidigare som bokstavligen flög på semesterresor varje månad, men som nästan bara åt vegetariskt "för klimatets skull". Jag börjar ana att vi alla (inklusive jag själv) är i stora behov av en nära vän som är våghalsig nog att ge oss alla en liten reality check.
Jag skriver inte det här för att shamea någon, men visst är det lite spännande när man inte riktigt den man är?
Känner ni igen fenomenet? Vad tror ni det beror på?
lördag 19 oktober 2019
Gör uppror!
Okej, jag har varit frånvarande och måste erkänna att jag funderar lite på att sluta blogga. Det beror delvis på att jag inte har mått så bra under hösten rent psykiskt och delvis på att det har känts lite som att jag mest skrivit för mig själv. Även fast jag ser att många läser (men enligt min man kan det iofs röra sig om en robot) så märker jag inte riktigt av det i kommentarer och därför känner jag mig lite värdelös som bloggare. Jag får fundera vidare på den saken, men är ändå så fräck att jag kommer med en uppmaning.
För som ni säkert minns är jag ett stort fan av bibliotek, men för första gången har jag fått ett nej på ett inköpsförslag och det rörde sig om Choose FI-boken. De som följt mig vet att jag inte gärna köper böcker längre, men jag är i detta fall absolut beredd att göra ett undantag. Både för att jag älskar podden och för att jag gillar att stötta personer som gör skillnad. Men detta gör mig upprörd ändå! Vad var då förklaringen? Att det är en för smal grupp som har intresse av den. Ett tag senare önskade jag en bok som enbart tryckts i 2000 exemplar och som sålts i ungefär hälften. Den tog de in, men böcker om ekonomi intresserar för få tydligen. Jag röstar därför för att alla som har intresse av denna bok, oavsett om de vill köpa den eller inte, önskar den på sitt lokala bibliotek. När vi ändå är igång föreslår jag att vi önskar alla andra böcker inom denna genre också som vi är intresserade av. Jag ser gärna att biblioteket i min kommun (och resten av landet) lär sig att vi inte är en liten grupp som är intresserade av FI och privatekonomi. Det är kanske för mycket begärt att förvänta sig att detta ska bli samma anstorm som vid Playing with fire-upproret, men jag hoppas ändå att vi visar bibliotekstanterna att intressenterna för privatekonomi inte är en "smal målgrupp" och att FIRE är här för att stanna.
Kan ni hjälpa mig med det?
För som ni säkert minns är jag ett stort fan av bibliotek, men för första gången har jag fått ett nej på ett inköpsförslag och det rörde sig om Choose FI-boken. De som följt mig vet att jag inte gärna köper böcker längre, men jag är i detta fall absolut beredd att göra ett undantag. Både för att jag älskar podden och för att jag gillar att stötta personer som gör skillnad. Men detta gör mig upprörd ändå! Vad var då förklaringen? Att det är en för smal grupp som har intresse av den. Ett tag senare önskade jag en bok som enbart tryckts i 2000 exemplar och som sålts i ungefär hälften. Den tog de in, men böcker om ekonomi intresserar för få tydligen. Jag röstar därför för att alla som har intresse av denna bok, oavsett om de vill köpa den eller inte, önskar den på sitt lokala bibliotek. När vi ändå är igång föreslår jag att vi önskar alla andra böcker inom denna genre också som vi är intresserade av. Jag ser gärna att biblioteket i min kommun (och resten av landet) lär sig att vi inte är en liten grupp som är intresserade av FI och privatekonomi. Det är kanske för mycket begärt att förvänta sig att detta ska bli samma anstorm som vid Playing with fire-upproret, men jag hoppas ändå att vi visar bibliotekstanterna att intressenterna för privatekonomi inte är en "smal målgrupp" och att FIRE är här för att stanna.
Kan ni hjälpa mig med det?
söndag 29 september 2019
Utvärdering av vår fattigmånad
För oss kändes september riktigt fattig. Framför allt på grund av att vi båda tagit ut en hel del föräldraledighet i sommar, men också på grund av att vår flytt kostat en jäkla massa pengar. Vi var därför båda väldigt eniga om att vi behövde begränsa inköpen under september månad. Hur har det då gått?
För det första så har vi för första gången i realtid hållit koll på inköpen i excel. Om vi inte spontanhandlar imorgon (rätt osannolikt om sötsuget inte sätter in på jobbet) så landar matinköpen (i butik) på knappa 2700 kr. Det känner vi oss rätt nöjda med i och med att budgeten satts till 4000 kr för oss tre. När vi under helgen diskuterade hur det kom sig att vi lyckats så bra så konstaterade vi att vi nog varken ätit ur kyl och frys, eller bunkrat under månaden så kostnaden är nog rätt så representativ för faktisk konsumtion. Orsaken till att det går bra är inte helt enkel att svara på. Min man är helt övertygad om att det beror på att vi inte köpt något kött alls under månaden om man bortser från någon enstaka korv på kort datum till barnet. Övrig kost har alltså bestått främst av baljväxter. Jag tror absolut att det har bidragit, men i ärlighetens namn tror jag att planerandet varit till stor fördel. Det har varit skönt att haft en idé om vad som ska ätas under veckan och även att antalet besök till butiken minskat (även fast de är skrämmande många ändå). I och med att jag inte shoppat efter jobbet har både jag och mini orkat hålla oss från att köpa fika eller godis i efter jobbet-stress och trötthet. Jag tror även mycket på det här med att baka bröd själv och håller i detta nu på att testa recept som är ännu billigare än tidigare favoriter.
I övrigt har vi försökt vara rätt så medvetna i vår konsumtion. Personligen så inhandlade jag ett par löparskor för 1200 kr, vilket inte var sådär jätteekonomiskt, och nöjesbudgeten slutade på knappa 1200 kr (budget 1000 kr). Men månaden var helt okej ändå. Vi har inte unnat oss några lyxigare restaurangbesök, utan mer sånt som mini gillar (som McDonalds och Max) och har åtnjutit en del gratisaktiviteter.
Nu orkar jag inte skriva mer och i ärlighetens namn känner jag själv att det här inlägget är rätt dåligt skrivet och dessutom tråkigt. Jag ber om ursäkt och lovar bättring.
God natt!
För det första så har vi för första gången i realtid hållit koll på inköpen i excel. Om vi inte spontanhandlar imorgon (rätt osannolikt om sötsuget inte sätter in på jobbet) så landar matinköpen (i butik) på knappa 2700 kr. Det känner vi oss rätt nöjda med i och med att budgeten satts till 4000 kr för oss tre. När vi under helgen diskuterade hur det kom sig att vi lyckats så bra så konstaterade vi att vi nog varken ätit ur kyl och frys, eller bunkrat under månaden så kostnaden är nog rätt så representativ för faktisk konsumtion. Orsaken till att det går bra är inte helt enkel att svara på. Min man är helt övertygad om att det beror på att vi inte köpt något kött alls under månaden om man bortser från någon enstaka korv på kort datum till barnet. Övrig kost har alltså bestått främst av baljväxter. Jag tror absolut att det har bidragit, men i ärlighetens namn tror jag att planerandet varit till stor fördel. Det har varit skönt att haft en idé om vad som ska ätas under veckan och även att antalet besök till butiken minskat (även fast de är skrämmande många ändå). I och med att jag inte shoppat efter jobbet har både jag och mini orkat hålla oss från att köpa fika eller godis i efter jobbet-stress och trötthet. Jag tror även mycket på det här med att baka bröd själv och håller i detta nu på att testa recept som är ännu billigare än tidigare favoriter.
I övrigt har vi försökt vara rätt så medvetna i vår konsumtion. Personligen så inhandlade jag ett par löparskor för 1200 kr, vilket inte var sådär jätteekonomiskt, och nöjesbudgeten slutade på knappa 1200 kr (budget 1000 kr). Men månaden var helt okej ändå. Vi har inte unnat oss några lyxigare restaurangbesök, utan mer sånt som mini gillar (som McDonalds och Max) och har åtnjutit en del gratisaktiviteter.
Nu orkar jag inte skriva mer och i ärlighetens namn känner jag själv att det här inlägget är rätt dåligt skrivet och dessutom tråkigt. Jag ber om ursäkt och lovar bättring.
God natt!
lördag 21 september 2019
Är jag ekonomiskt fulländad nu?
Egentligen hade jag tänkt roa er med ett inlägg om allt dåligt jag gör trots att jag eftersträvar FIRE, men så kom ett inlägg på FB från en person som skulle få barn och insett kort innan sin föräldraledighet att "man vill ju inte vara fattig bara för att man är hemma". Hon hade verkligen panik över stundande föräldraledighet och fick en massa tips om hur hon skulle kunna dra ner på utgifterna. När jag läste tipsen så insåg jag ändå att jag har kommit rätt långt och det är det dagens inlägg handlar om.
Imorse var det första min man sa till mig att han måste klippa sig. När jag inte svarade sa han: "Eller så lägger jag 300 kr på det och går till frisören". Det är nästan roligt hur bisarr tanken på att någon av oss skulle gå till frisören är. Och det finaste i historien är att det här är något vi börjat med relativt nyligen, kanske till och med i år. Det betyder att vi har några tusenlappar i besparing från vårt tidigare frugala liv bara här. När jag sedan kom ner till köket satt jag och tittade på vår matsedel. Det som då slog mig är att planeringen verkligen har gjort under i vår familj som är betydligt mindre matstressad, även fast det händer att vi avviker från planeringen. Det blev till exempel pannkakor en dag när barnet inte ätit alls på förskolan och jag var för trött för att engagera mig i fyllda linspaprikor. Det andra är att en stor del av kosten är vegetarisk. Förr hade jag knappast suttit och småsurfat efter recept på kikärtsgrytor vars kostnad är så mikroskopisk att den nästan är försumbar. En gång i tiden åt vi mycket kött och dessutom fint kött som oxfilé. Nu ligger istället den ekologiska fläskfilén från REKO tryggt i frysen och väntar på ett "särskilt tillfälle" istället för att vara standard en gång i veckan. För att inte tala om det hembakta brödet som nu alltid pryder vårat frukostbord istället för Pågenlimpan som brukade vara standard.
Idag ska vi bege oss till biblioteket. Denna fantastiska plats som jag helt glömde bort mellan 15 och 25. Under samma år spenderade jag hela min nöjesbudget på böcker, vilket kan sammanfattas som helt jäkla onödigt. Det händer att jag köper böcker från författare jag vill stötta, titlar jag vill återkomma till eller med lång kö, men det är definitivt max 10% av de tidigare kostnaderna. Det bästa av allt är att jag känner mig mycket friare av det. Jag är fri att läsa skräplitteratur eftersom jag inte behöver bry mig om vare sig kostnad eller hur den ser ut i bokhyllan och jag är fri att våga prova något nytt. Just nu läser jag till exempel en feministisk biografi. Jag hade aldrig köpt den. Sannolikt hade jag aldrig ens hittat den. Men nu råkade den stå under "personalen tipsar" och jag har därmed vidgat mina vyer en gnutta.
Igår diskuterade jag med en kollega vad jag skulle göra i helgen. Och när han föreslog en aktivitet så var min spontana tanke att jag var dåligt förberedd för den aktiviteten, eftersom vi inte hade fika och lunch i frysen att ta med. Bara en sån sak. Visst kan det låta begränsande, men det som är så härligt är att jag fått in planerandet och ett annat sätt att tänka och det betyder att det här med picknick eller förberedelse inte känns så betungande. Man måste bara förbereda sig innan man beger sig iväg. Hur mycket pengar sparar inte det att inte slentrianshoppa lunch på dåliga caféer eller Ica nära på vägen dit?
Jag inser att det här inlägget är närmast religiöst. Men idag känner jag mig otroligt tacksam för alla förändringar jag och familjen gjort de senaste åren. Vilken fin bas vi har byggt.
Hur har du förändrats av FIRE?
Imorse var det första min man sa till mig att han måste klippa sig. När jag inte svarade sa han: "Eller så lägger jag 300 kr på det och går till frisören". Det är nästan roligt hur bisarr tanken på att någon av oss skulle gå till frisören är. Och det finaste i historien är att det här är något vi börjat med relativt nyligen, kanske till och med i år. Det betyder att vi har några tusenlappar i besparing från vårt tidigare frugala liv bara här. När jag sedan kom ner till köket satt jag och tittade på vår matsedel. Det som då slog mig är att planeringen verkligen har gjort under i vår familj som är betydligt mindre matstressad, även fast det händer att vi avviker från planeringen. Det blev till exempel pannkakor en dag när barnet inte ätit alls på förskolan och jag var för trött för att engagera mig i fyllda linspaprikor. Det andra är att en stor del av kosten är vegetarisk. Förr hade jag knappast suttit och småsurfat efter recept på kikärtsgrytor vars kostnad är så mikroskopisk att den nästan är försumbar. En gång i tiden åt vi mycket kött och dessutom fint kött som oxfilé. Nu ligger istället den ekologiska fläskfilén från REKO tryggt i frysen och väntar på ett "särskilt tillfälle" istället för att vara standard en gång i veckan. För att inte tala om det hembakta brödet som nu alltid pryder vårat frukostbord istället för Pågenlimpan som brukade vara standard.
Idag ska vi bege oss till biblioteket. Denna fantastiska plats som jag helt glömde bort mellan 15 och 25. Under samma år spenderade jag hela min nöjesbudget på böcker, vilket kan sammanfattas som helt jäkla onödigt. Det händer att jag köper böcker från författare jag vill stötta, titlar jag vill återkomma till eller med lång kö, men det är definitivt max 10% av de tidigare kostnaderna. Det bästa av allt är att jag känner mig mycket friare av det. Jag är fri att läsa skräplitteratur eftersom jag inte behöver bry mig om vare sig kostnad eller hur den ser ut i bokhyllan och jag är fri att våga prova något nytt. Just nu läser jag till exempel en feministisk biografi. Jag hade aldrig köpt den. Sannolikt hade jag aldrig ens hittat den. Men nu råkade den stå under "personalen tipsar" och jag har därmed vidgat mina vyer en gnutta.
Igår diskuterade jag med en kollega vad jag skulle göra i helgen. Och när han föreslog en aktivitet så var min spontana tanke att jag var dåligt förberedd för den aktiviteten, eftersom vi inte hade fika och lunch i frysen att ta med. Bara en sån sak. Visst kan det låta begränsande, men det som är så härligt är att jag fått in planerandet och ett annat sätt att tänka och det betyder att det här med picknick eller förberedelse inte känns så betungande. Man måste bara förbereda sig innan man beger sig iväg. Hur mycket pengar sparar inte det att inte slentrianshoppa lunch på dåliga caféer eller Ica nära på vägen dit?
Jag inser att det här inlägget är närmast religiöst. Men idag känner jag mig otroligt tacksam för alla förändringar jag och familjen gjort de senaste åren. Vilken fin bas vi har byggt.
Hur har du förändrats av FIRE?
tisdag 17 september 2019
Mammor bryr sig om barnen, pappor om sig själva?
En sak som jag länge fascinerats av är att det nästan enbart är mammor i köp- och sälj-grupper för barnkläder. Det är i ett land där vi kallar oss stolta över vår jämställdhet och vi delar allt mer på föräldraledighet och barnansvar. När jag och min man bråkar om ansvar är det inte helt ovanligt att det har att göra med att det enbart är jag som köper saker till vårt barn. Han har under hens livstid aldrig köpt ett klädesplagg eller annan pinal till hen, med undantaget en cykel denna sommar. Nu är det här ju inte en "gnäll på din partner-blogg", utan en blogg med tema ekonomi och därför ska inlägget inte handla om min mans tillkortakommanden, utan snarare om kvinnlig kontra manlig konsumtion.
För en sak som ofta (alltid?) blir uppenbart när man ser på Lyxfällan eller Til debt do us part är att mammor tenderar att lägga mycket pengar på sina barn. De slösar alltså pengar på alltifrån leksaker, till kläder och barnvagnar och får ofta undervisning i att barn minsann snarare behöver trygga och tillgängliga föräldrar än saker. Hur ser det ut med pappors konsumtion i samma program? De får sällan kritik för att de lägger för mycket pengar på sina barn, ibland tvärtom, att det är pinsamt att de köper motorcyklar till sig själva medan barnen inte kan få en höstjacka eller gå på gymnastik för 1000 kr per termin. Hur kommer det här sig?
Jag vet inte exakt, men jag gissar att vi kvinnor ändå (generellt talat, inte alltid) är väldigt mycket mer engagerade i att ta hand om andra, medan män fokuserar på sin egen utveckling. Jag tror att vi uppfostras till det och jag kan redan se att mitt barn följer gängse normer hur många böcker jag än läst om hur detta undviks. Jag ser det även på förskolan och mina syskons alla barn. Hur lätt det än är att låta värderande känns det som att de flesta av oss nog skulle må bättre om vi alla vore lite mer blandade. Om min bästa vän tänkte mer på sin karriär och egna intressen och om hennes man vore lite mer vårdande och stannade hemma med sjuka barn nu och då eller engagerade sig i julklappsköp.
För egen del känner jag mig rejält skyldig till detta. Nu när vi börjat följa våra utgifter ordentligt blir det väldigt tydligt för mig att barnet som jag ofta påstår är billig i drift, kostar en del ändå, men rätt ofta är det faktiskt mitt fel. Hen behöver inte direkt några nya böcker eller söta plagg, men jag har faktiskt svårt att hålla mig från att köpa sånt då och då fast jag vet att det är onödigt. Jag vet också att det varit jag som varit som mest engagerad i barnvagnsköp och haft stora synpunkter på säkerheten när vi valt bilbarnstolar. Jag får skyllda på att det är mina beskyddande, moderliga egenskaper och inte bara på att jag förflyttat min egen onödiga konsumtion till mitt barn.
onsdag 11 september 2019
Hur jag drar ner på matkontot i höst
Hej på er! Jag och familjen har spenderat alldeles för mycket pengar i sommar och haft små inkomster, men det positiva är att vi båda är mer överens om att vi faktiskt måste skärpa oss. Här kommer en old style-lista på hur vi tänker oss att vi ska sänka våra matkostnader:
1) Vi syltar och saftar i mängder. Målet under sommaren och hösten har varit att bygga upp ett rejält lager på framför allt sylt, men även saft. Vi har nu frysen full med blåbärssylt, äppelmos, rabarbersylt (minis favorit) och plommonsylt. För att göra saken lite bättre finns även en hel del saft, men den kommer inte räcka till nästa sommar. Sylten/moset däremot lär göra det.
2) Vi har börjat med matsedel. Vi är båda överens om att vi inte orkar handla så ofta som förr nu när vi äntligen flyttat (yey!) och har mycket längre till affären. Därför vill vi bli bättre på att planera. Veckans matsedel är rätt så välplanerad och innehåller såväl rotfruktssoppa (3,90 på Willys är inte att leka med!) som morsans bönQ och belugabolognese.
3) Vi har bestämt oss för att främst äta vegetariskt. Vi är båda överens om att fortsätta äta kött ibland och ser inget behov av att bli riktiga vegetarianer, men däremot att dra ner rejält. Det sparar både plånbok och miljö. Vi har inte landat exakt i några regler, men mannen tycker vi borde satsa på vegetariskt 6 dagar i veckan. Jag är tveksam till följd av minis matvägran av vegetarisk kost förutom pannkakor.
4) Vi bakar allt bröd själva! Jag är så nöjd med detta, eftersom det både är kul och gott. Ibland är det satsiga surdegsbröd, men oftast enklare varianter som typ detta där vi kan baka en sats på helgen och sen klara oss hela veckan. Det är bara att ta upp önskad mängd på morgonen och stoppa i micron. Även här är mannen mycket nöjd med beslutet trots att det är jag som bakar och därmed bestämmer sort (det var förvisso jag som handlade förr så då bestämde jag ju också sort).
5) Vi har börjat med kassabok. Det här var helt och hållet på mannens initiativ, men i vanlig ordning är det ju jag som genomför det han föreslår. Hittills är min känsla att det är chockerande ofta vi drar kortet och jag börjar redan känna mig så less på att fylla i siffror i excel att jag typ inte vill handla. Mission accomplished? Det här borde jag nog skriva mer om när vi provat ett längre tag för övrigt.
6) Under september har jag också dragit ner på REKO och blivit mindre snobbig vad gäller märken. Men det är främst för att kassaflödet är så pass ansträngt för stunden. Jag tror inte vi kommer fortsätta med detta efter september.
Vad är dina bästa tips för att få ner matkostnaden?
1) Vi syltar och saftar i mängder. Målet under sommaren och hösten har varit att bygga upp ett rejält lager på framför allt sylt, men även saft. Vi har nu frysen full med blåbärssylt, äppelmos, rabarbersylt (minis favorit) och plommonsylt. För att göra saken lite bättre finns även en hel del saft, men den kommer inte räcka till nästa sommar. Sylten/moset däremot lär göra det.
2) Vi har börjat med matsedel. Vi är båda överens om att vi inte orkar handla så ofta som förr nu när vi äntligen flyttat (yey!) och har mycket längre till affären. Därför vill vi bli bättre på att planera. Veckans matsedel är rätt så välplanerad och innehåller såväl rotfruktssoppa (3,90 på Willys är inte att leka med!) som morsans bönQ och belugabolognese.
3) Vi har bestämt oss för att främst äta vegetariskt. Vi är båda överens om att fortsätta äta kött ibland och ser inget behov av att bli riktiga vegetarianer, men däremot att dra ner rejält. Det sparar både plånbok och miljö. Vi har inte landat exakt i några regler, men mannen tycker vi borde satsa på vegetariskt 6 dagar i veckan. Jag är tveksam till följd av minis matvägran av vegetarisk kost förutom pannkakor.
4) Vi bakar allt bröd själva! Jag är så nöjd med detta, eftersom det både är kul och gott. Ibland är det satsiga surdegsbröd, men oftast enklare varianter som typ detta där vi kan baka en sats på helgen och sen klara oss hela veckan. Det är bara att ta upp önskad mängd på morgonen och stoppa i micron. Även här är mannen mycket nöjd med beslutet trots att det är jag som bakar och därmed bestämmer sort (det var förvisso jag som handlade förr så då bestämde jag ju också sort).
5) Vi har börjat med kassabok. Det här var helt och hållet på mannens initiativ, men i vanlig ordning är det ju jag som genomför det han föreslår. Hittills är min känsla att det är chockerande ofta vi drar kortet och jag börjar redan känna mig så less på att fylla i siffror i excel att jag typ inte vill handla. Mission accomplished? Det här borde jag nog skriva mer om när vi provat ett längre tag för övrigt.
6) Under september har jag också dragit ner på REKO och blivit mindre snobbig vad gäller märken. Men det är främst för att kassaflödet är så pass ansträngt för stunden. Jag tror inte vi kommer fortsätta med detta efter september.
Vad är dina bästa tips för att få ner matkostnaden?
tisdag 10 september 2019
Om du slösar pengar vill jag också
Jag har börjat snöa in mig på en kanadensisk serie som heter Til debt do us part. Den finns på Youtube för den som är sugen. Oavsett om du är sugen på att slötitta på Youtube eller ej så ska vi idag besöka ett ämne som jag länge har varit intresserad av, nämligen huruvida ens relation kan stjälpa ekonomin snarare än hjälpa den.
Alla vet att det är ekonomiskt smart att inte vara singel. Då menar jag inte främst för att det är dyrt att leta partner på krogen och slösa pengar på drinkar under tiden, utan för att det är jäkla smidigt att dela ens bostadskostnader på två. Och för en halvfattig som en själv kanske man till och med får mer än halva ens hyra betald av ens respektive (vi har rätt länge delat procentuellt, snarare än till hälften). Härligt! Dessutom hör man ofta att det är dyrt att leva ensam på grund av att man "måste" köpa små förpackningar (har jag aldrig gjort personligen, men det är tydligen så för resten av medborgarna) av sin mat. Typ 400 gram linfrö är dyrare per kg än 1 kg linfrö är per kg. (Varför inte bara frysa in saker eller lagra dem i skafferiet? Typ allt går att lagra.) Mer sällan (aldrig?) pratas det om att det är dyrt att leva tillsammans med någon. Ändå verkar det vara ett rätt vanligt fenomen bland folk som har ekonomiska problem, just att de till följd av varandra är fattigare än de skulle vara individuellt.
I serien möter vi gång på gång par som fattar rätt dåliga beslut i sin vardag. Ofta är de ganska lika i sina förhållningssätt till pengar och helt klart gemensamt skyldiga till sina skuldberg. Men ibland får vi följa något par där det helt klart främst är den ena som är skyldig till besvären. En person som shoppar okontrollerat och har kassa inkomster, samtidigt som den andra partnern försöker ändra på den första. Det som intressant nog ofta händer är att den mer ekonomiskt sinnade partnern ofta börjar slösa för att straffa den första om den inte lyckas påverka den. Till och med en extremt logiskt tänkande och klok individ kan börja säga att den lika gärna kan köpa kläder för att den andra ändå handlar tv-apparater, datorer, rullskridskor eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så?
Det roliga är att jag känna igen det här i min relation också. Jag har varit tillsammans med min man en himla massa år. Jag minns inte ens vem jag var innan jag träffade honom, men ändå kan det bli så att han säger att han minsann vill ha en ny cykel om jag köper en tv, eller att jag säger att om han får en öl så vill jag ha en bakelse. Vi har i perioder inte bott ihop på riktigt som vi gör nu. Det har berott på utlandsstudier, boende på annan ort, frekventa arbetsresor till utlandet och dylikt, men något som i princip alltid händer är att vi drar ner på shoppandet. Jag var borta i flera månader en gång och han hade handlat mat för en femhundring under tiden, eftersom han (citat) "tyckte det var ovärt att gå och handla när det ändå bara var till sig själv". Han rensade skafferiet och uppfann rätter som pytt-panna-soppa (ös ner vad än du hittar i skafferiet) och pasta-funkar-bra-med-vad-som-helst-så-länge-det-blandas-med-ägg.
I vanlig ordning har jag inte någon bra slutkläm eller visdom i det här inlägget. Det är faktiskt därför det tagit tre veckor att skriva det. Jag hoppades liksom att jag skulle komma på någon fiffig förklaring till varför vi gör så, men jag kan inte komma på annat än att vi människor är rätt korkade. Kanske har det till viss del att göra med "någon annans pengar"-syndromet, om man har gemensam ekonomi (mannen får minsann betala halva min slentrian-chokladboll om han köper öl varje vecka!) eller så är vi bara totalt korkade och agerar på impuls. Jag vet inte, men ibland tror jag det vore bra om vi lärde oss lite av programledaren till det här programmet. Hon återkommer nämligen ofta till att det är en viktig uppgift i en relation att bromsa varandra. Kanske borde många av oss bli bättre på det.
Slösar du mer i en relation eller mindre?
Alla vet att det är ekonomiskt smart att inte vara singel. Då menar jag inte främst för att det är dyrt att leta partner på krogen och slösa pengar på drinkar under tiden, utan för att det är jäkla smidigt att dela ens bostadskostnader på två. Och för en halvfattig som en själv kanske man till och med får mer än halva ens hyra betald av ens respektive (vi har rätt länge delat procentuellt, snarare än till hälften). Härligt! Dessutom hör man ofta att det är dyrt att leva ensam på grund av att man "måste" köpa små förpackningar (har jag aldrig gjort personligen, men det är tydligen så för resten av medborgarna) av sin mat. Typ 400 gram linfrö är dyrare per kg än 1 kg linfrö är per kg. (Varför inte bara frysa in saker eller lagra dem i skafferiet? Typ allt går att lagra.) Mer sällan (aldrig?) pratas det om att det är dyrt att leva tillsammans med någon. Ändå verkar det vara ett rätt vanligt fenomen bland folk som har ekonomiska problem, just att de till följd av varandra är fattigare än de skulle vara individuellt.
I serien möter vi gång på gång par som fattar rätt dåliga beslut i sin vardag. Ofta är de ganska lika i sina förhållningssätt till pengar och helt klart gemensamt skyldiga till sina skuldberg. Men ibland får vi följa något par där det helt klart främst är den ena som är skyldig till besvären. En person som shoppar okontrollerat och har kassa inkomster, samtidigt som den andra partnern försöker ändra på den första. Det som intressant nog ofta händer är att den mer ekonomiskt sinnade partnern ofta börjar slösa för att straffa den första om den inte lyckas påverka den. Till och med en extremt logiskt tänkande och klok individ kan börja säga att den lika gärna kan köpa kläder för att den andra ändå handlar tv-apparater, datorer, rullskridskor eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så?
Det roliga är att jag känna igen det här i min relation också. Jag har varit tillsammans med min man en himla massa år. Jag minns inte ens vem jag var innan jag träffade honom, men ändå kan det bli så att han säger att han minsann vill ha en ny cykel om jag köper en tv, eller att jag säger att om han får en öl så vill jag ha en bakelse. Vi har i perioder inte bott ihop på riktigt som vi gör nu. Det har berott på utlandsstudier, boende på annan ort, frekventa arbetsresor till utlandet och dylikt, men något som i princip alltid händer är att vi drar ner på shoppandet. Jag var borta i flera månader en gång och han hade handlat mat för en femhundring under tiden, eftersom han (citat) "tyckte det var ovärt att gå och handla när det ändå bara var till sig själv". Han rensade skafferiet och uppfann rätter som pytt-panna-soppa (ös ner vad än du hittar i skafferiet) och pasta-funkar-bra-med-vad-som-helst-så-länge-det-blandas-med-ägg.
I vanlig ordning har jag inte någon bra slutkläm eller visdom i det här inlägget. Det är faktiskt därför det tagit tre veckor att skriva det. Jag hoppades liksom att jag skulle komma på någon fiffig förklaring till varför vi gör så, men jag kan inte komma på annat än att vi människor är rätt korkade. Kanske har det till viss del att göra med "någon annans pengar"-syndromet, om man har gemensam ekonomi (mannen får minsann betala halva min slentrian-chokladboll om han köper öl varje vecka!) eller så är vi bara totalt korkade och agerar på impuls. Jag vet inte, men ibland tror jag det vore bra om vi lärde oss lite av programledaren till det här programmet. Hon återkommer nämligen ofta till att det är en viktig uppgift i en relation att bromsa varandra. Kanske borde många av oss bli bättre på det.
Slösar du mer i en relation eller mindre?
söndag 18 augusti 2019
Hur vill jag egentligen leva?
För mig har ekonomisk frihet haft en hel del fördelar sedan tidigare, men under den här sommaren har jag fått betydligt mer klart för mig vilka fördelar en god ekonomi kan ge. Jag har nämligen fått det väldigt klart för mig ungefär hur jag vill leva.
Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).
För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.
Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.
För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.
Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit?
Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).
För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.
Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.
För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.
Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit?
söndag 4 augusti 2019
Är kläder pengar ner i sjön?
Flera av mina bloggkollegor har skrivit spännande inlägg om klädkonsumtion, såväl deras egen som normen enligt Konsumentverket. Jag minns inte exakt hur stora summor det rör sig om som en normal familj lägger på kläder, men de är väldigt mycket större än jag hade förväntat mig. Det här inlägget ska dock inte handla om kostnader för plaggen, utan snarare om vad vi gör med dem. För under Miljöpartiets dag i Almedalen nämnde språkröret att snittplagget bärs 10 gånger innan det kastas. 10 gånger. Kan ni fatta?
Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.
Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.
Det som är fascinerande är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?
Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring. Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?
Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.
Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.
Det som är fascinerande är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?
Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring. Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?
lördag 13 juli 2019
När pengar gör en rädd
Jag tror att jag nämnt att jag är bosatt i ett ganska fint område där folk generellt sett åtminstone utåt sett verkar ha väldigt mycket mer pengar än jag och min man. Fördelen med detta är enligt min man att ingen skulle ha något intresse av att göra inbrott hos oss när det finns så många rikingar att stjäla från, personer som bara skriker ut med sina tyska bilar och pooler att de har just pengar. Nackdelen är att det är ganska lätt att känna sig fattig och det har jag ju pratat en del om förr också. Igår gick larmet till en av de här dyra bilarna och då slog det mig att det måste vara lite läskigt att äga så många dyra saker.
Mitt i ett migränanfall gick ett larm någonstans i närheten. Eftersom jag hade så ont i huvudet försökte jag bara stänga ute ljudet, medan min man gick och kollade vad som hade hänt. Det visade sig vara en dyr bil som skulle flyttas något av en anhörig till ägarna för att det skulle se ut som om ägarna var hemma. Det är lustigt det där tycker jag. För just nu ser vi liknande händelser hela tiden. Folk tror att de kan åka iväg med en stor husvagn eller husbil som normalt står på tomten och lämna kvar en sportbil eller andrabil på uppfarten i ett i övrigt mörkt och stilla hus och så ska inbrottstjuvarna tro att någon är hemma. Jag vet inte så mycket om hur inbrottstjuvar fungerar, men spontant känns det som att de är smartare än så. Jag kan se på ungefär 20 sekunder om ett hus är lämnat för semester i mitt område eller inte. Om tjuvarna tillåter sig ta 10 minuter på sig kan de säkert lista ut samma sak.
Jag har haft inbrott i mitt förråd en gång och fått min cykel stulen några gånger. Det är alltid lika jobbigt, men varje gång jag ska skaffa mig en hemförsäkring slås jag av att mitt lösöre totalt saknar värde. Jag har en dator som har kanske fem år på nacken och en mobiltelefon som var rätt billig i inköp och har några år på nacken, men i övrigt är det mest värdefulla i hushållet typ vår IKEA-säng. Jag tror knappast tjuvarna bemödar sig med att stjäla just den. Ibland kan det ju kännas lite vemodigt. Som när man vill se på en bra film på en bra skärm, eller när flera förskoleföräldrar råkar hamna i ens lilla lägenhet som saknar ordning och rum för barnen att leka i. Men ofta är det också ganska skönt. Som när jag fick ångest över att jag glömt låsa in cykeln i förrådet och min man konstaterar att tjuven gör oss en tjänst om den stjäl mitt ruckel till cykel.
Frågan är hur mycket energi mina grannar (inte bara de med larmet, utan även de andra) lägger på att oroa sig för att någon ska stjäla deras Koi-fiskar, Porschar, Teslor, husbilar, TV-apparater och robotgräsklippare. Jag undrar även hur mycket pengar de lägger på att ha larm, försäkra allt från stöld och ordna husvakter som får det att se bebott ut när de inte är hemma. I och med dessa kostnader kanske det är extra viktigt att fundera på om det är mödan värt att fylla sitt hem med värdefulla prylar. Om man till följd av en bättre skärm, kraftfullare ljud, automatstädat hem och coola och ovanliga husdjur måste oroa sig för att någon tar dem ifrån en är det kanske inte lika attraktivt längre. Eller så är det just det för den stora massan, eftersom de vet att dessa försäkringar ger dem tillbaka prylarna vid eventuell stöld eller skadegörelse. Men för mig som gillar frihet så handlar frihet om mer än att bara vara fri från en arbetsgivare. Jag vill även slippa oro och känna mig fri från försäkringsbolag och fri från eventuella skurkar. Därför ser jag på frihet från kostsamma prylar som särskilt viktigt, på så vis slipper jag känna att mina pengar gör mig rädd.
Tror du att dyra prylar leder till en rädsla att förlora dem?
Mitt i ett migränanfall gick ett larm någonstans i närheten. Eftersom jag hade så ont i huvudet försökte jag bara stänga ute ljudet, medan min man gick och kollade vad som hade hänt. Det visade sig vara en dyr bil som skulle flyttas något av en anhörig till ägarna för att det skulle se ut som om ägarna var hemma. Det är lustigt det där tycker jag. För just nu ser vi liknande händelser hela tiden. Folk tror att de kan åka iväg med en stor husvagn eller husbil som normalt står på tomten och lämna kvar en sportbil eller andrabil på uppfarten i ett i övrigt mörkt och stilla hus och så ska inbrottstjuvarna tro att någon är hemma. Jag vet inte så mycket om hur inbrottstjuvar fungerar, men spontant känns det som att de är smartare än så. Jag kan se på ungefär 20 sekunder om ett hus är lämnat för semester i mitt område eller inte. Om tjuvarna tillåter sig ta 10 minuter på sig kan de säkert lista ut samma sak.
Jag har haft inbrott i mitt förråd en gång och fått min cykel stulen några gånger. Det är alltid lika jobbigt, men varje gång jag ska skaffa mig en hemförsäkring slås jag av att mitt lösöre totalt saknar värde. Jag har en dator som har kanske fem år på nacken och en mobiltelefon som var rätt billig i inköp och har några år på nacken, men i övrigt är det mest värdefulla i hushållet typ vår IKEA-säng. Jag tror knappast tjuvarna bemödar sig med att stjäla just den. Ibland kan det ju kännas lite vemodigt. Som när man vill se på en bra film på en bra skärm, eller när flera förskoleföräldrar råkar hamna i ens lilla lägenhet som saknar ordning och rum för barnen att leka i. Men ofta är det också ganska skönt. Som när jag fick ångest över att jag glömt låsa in cykeln i förrådet och min man konstaterar att tjuven gör oss en tjänst om den stjäl mitt ruckel till cykel.
Frågan är hur mycket energi mina grannar (inte bara de med larmet, utan även de andra) lägger på att oroa sig för att någon ska stjäla deras Koi-fiskar, Porschar, Teslor, husbilar, TV-apparater och robotgräsklippare. Jag undrar även hur mycket pengar de lägger på att ha larm, försäkra allt från stöld och ordna husvakter som får det att se bebott ut när de inte är hemma. I och med dessa kostnader kanske det är extra viktigt att fundera på om det är mödan värt att fylla sitt hem med värdefulla prylar. Om man till följd av en bättre skärm, kraftfullare ljud, automatstädat hem och coola och ovanliga husdjur måste oroa sig för att någon tar dem ifrån en är det kanske inte lika attraktivt längre. Eller så är det just det för den stora massan, eftersom de vet att dessa försäkringar ger dem tillbaka prylarna vid eventuell stöld eller skadegörelse. Men för mig som gillar frihet så handlar frihet om mer än att bara vara fri från en arbetsgivare. Jag vill även slippa oro och känna mig fri från försäkringsbolag och fri från eventuella skurkar. Därför ser jag på frihet från kostsamma prylar som särskilt viktigt, på så vis slipper jag känna att mina pengar gör mig rädd.
Tror du att dyra prylar leder till en rädsla att förlora dem?
tisdag 9 juli 2019
Med familjen på FIRE-utflykt
Efter mitt senaste inlägg där jag kanske till viss del drog på offerkoftan något över sommarens stora kostnader kände jag att det var dags att ta tag i mig själv och problemet. Så vad gjorde jag? Jag tjatade mig till att hela familjen skulle gå ut i skogen och göra något produktivt tillsammans, nämligen plocka bär.
Eftersom min familj inte är lika förtjusta i skogen som jag så krävdes det viss övertalning. Jag fick till exempel se till att ta med rikligt med fika, läsk och frukt för att alla skulle känna att det var okej. Dessutom fick jag lova att det inte skulle ta hela dagen att plocka de två liter blåbär som skulle behövas till projektet "blåbärssylt". Trots att min lilla tonåring light (man kan tro det iaf utifrån hur hen uttrycker sig) hela dagen påpekade att "det kan du göra själv!" så följde hen med och var rätt så munter hela tiden. Mannen däremot ägnade första timmen åt att titta på mig och barnet, fota oss och läsa nyheterna på mobilen. Därefter surade jag till, samtidigt som han konstaterade att vi fått ihop mindre än en deciliter på samma tid. Såld av mitt "ju snabbare vi plockar två liter, desto snabbare kommer vi alla hem" valde han därför att hjälpa till. Och han visade sig vara en naturbegåvning.
Lustigt nog så var det efter ett tag han som fick ihop mest, konstaterade att det var rogivande och började prata om "nästa gång vi går hit". Han började även prata om möjligheten att göra marmelad, saft och dylikt varpå jag trodde han blivit riktigt såld. Jag försökte uppmuntra honom ytterligare genom att förklara att vi sparar massor med pengar på att göra egen sylt. Två liter bär, ett paket syltsocker för 16.90 och så har vi runt ett halvårs konsumtion för vår familj. Han påpekade dock vilken timlön han har och sa att det inte var särskilt bra timlön att plocka bär jämförelsevis. Då bemötte jag naturligtvis honom med motfrågor om vad han annars hade gjort som var så produktivt just nu och han fick lägga sig, eftersom han mest hade tänkt läsa böcker. Jag drog också upp det slitna argumentet att man inte kan mäta insats i timlön om det inte vore så att man faktiskt har möjlighet att tjäna pengar här och nu. För den som läser MI30 så brukar han vara duktig på att till exempel gå en omväg på 30 minuter för att spara 15 kr, eftersom han ändå inte hade kunnat jobba de 30 minuterna och tjäna 250 kr eller vad det nu var han tjänade på sin tid som lönearbetande. Det är ganska sällan man faktiskt kan byta ut sin tid mot pengar om man redan jobbar heltid. Kanske som egenföretagare eller på en arbetsplats med ständigt behov av övertidsinsatser.
Nåväl, jag är mycket nöjd med insatsen. Vi spenderade inga pengar förutom det på syltsockret, vi har rabarber- och blåbärssylt så det räcker till nästa år och jag fick dessutom motion på köpet. Är min man lika nöjd? Nej, tyvärr inte. När vi kom hem efter 3 km promenad i spöregn visade det sig att han hade runt 30 myggbett över hela kroppen. Jag själv plågades en del av dessa varelser, men ägnade rätt mycket tid åt att slå ihjäl dem under tidens gång. Han hade visst missat den biten och tycks dessutom närmast vara allergisk mot dem. Men, men. Sylt fick vi ju iaf.
Har ni några tips på FI-smarta utflykter eller aktiviteter?
Uppdatering: Jag har visst också 30 myggbett, jäklar vad jag kliat i natt...
Eftersom min familj inte är lika förtjusta i skogen som jag så krävdes det viss övertalning. Jag fick till exempel se till att ta med rikligt med fika, läsk och frukt för att alla skulle känna att det var okej. Dessutom fick jag lova att det inte skulle ta hela dagen att plocka de två liter blåbär som skulle behövas till projektet "blåbärssylt". Trots att min lilla tonåring light (man kan tro det iaf utifrån hur hen uttrycker sig) hela dagen påpekade att "det kan du göra själv!" så följde hen med och var rätt så munter hela tiden. Mannen däremot ägnade första timmen åt att titta på mig och barnet, fota oss och läsa nyheterna på mobilen. Därefter surade jag till, samtidigt som han konstaterade att vi fått ihop mindre än en deciliter på samma tid. Såld av mitt "ju snabbare vi plockar två liter, desto snabbare kommer vi alla hem" valde han därför att hjälpa till. Och han visade sig vara en naturbegåvning.
Lustigt nog så var det efter ett tag han som fick ihop mest, konstaterade att det var rogivande och började prata om "nästa gång vi går hit". Han började även prata om möjligheten att göra marmelad, saft och dylikt varpå jag trodde han blivit riktigt såld. Jag försökte uppmuntra honom ytterligare genom att förklara att vi sparar massor med pengar på att göra egen sylt. Två liter bär, ett paket syltsocker för 16.90 och så har vi runt ett halvårs konsumtion för vår familj. Han påpekade dock vilken timlön han har och sa att det inte var särskilt bra timlön att plocka bär jämförelsevis. Då bemötte jag naturligtvis honom med motfrågor om vad han annars hade gjort som var så produktivt just nu och han fick lägga sig, eftersom han mest hade tänkt läsa böcker. Jag drog också upp det slitna argumentet att man inte kan mäta insats i timlön om det inte vore så att man faktiskt har möjlighet att tjäna pengar här och nu. För den som läser MI30 så brukar han vara duktig på att till exempel gå en omväg på 30 minuter för att spara 15 kr, eftersom han ändå inte hade kunnat jobba de 30 minuterna och tjäna 250 kr eller vad det nu var han tjänade på sin tid som lönearbetande. Det är ganska sällan man faktiskt kan byta ut sin tid mot pengar om man redan jobbar heltid. Kanske som egenföretagare eller på en arbetsplats med ständigt behov av övertidsinsatser.
Nåväl, jag är mycket nöjd med insatsen. Vi spenderade inga pengar förutom det på syltsockret, vi har rabarber- och blåbärssylt så det räcker till nästa år och jag fick dessutom motion på köpet. Är min man lika nöjd? Nej, tyvärr inte. När vi kom hem efter 3 km promenad i spöregn visade det sig att han hade runt 30 myggbett över hela kroppen. Jag själv plågades en del av dessa varelser, men ägnade rätt mycket tid åt att slå ihjäl dem under tidens gång. Han hade visst missat den biten och tycks dessutom närmast vara allergisk mot dem. Men, men. Sylt fick vi ju iaf.
Har ni några tips på FI-smarta utflykter eller aktiviteter?
Uppdatering: Jag har visst också 30 myggbett, jäklar vad jag kliat i natt...
söndag 7 juli 2019
Varför blir sommaren alltid så dyr?
Så var sommaren och för min del så även semestern här. Trots halvtaskigt väder är jag nöjd och glad ändå, eftersom själva ledigheten i sig är mer värd än solbränd hud. Varje år och trots att jag är långtifrån nybörjare i FI-världen så chockas jag över att jag under sommaren både spenderar så mycket mer pengar och trycker i mig så många kalorier mer än vanligt. Det här inlägget ska i bloggens anda dock fokusera på pengarna och inte kalorierna, även fast jag kanske behöver mer stöd vad gäller kalorier.
Under de sista dagarna på jobbet innan semestern pratade jag och några kollegor om vad det var med sommaren som gjorde att man så gärna lägger mer pengar än vanligt. På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader. Personligen önskar jag att jag skulle kunna raljera och säga att jag är ett riktigt proffs som inte alls förstår vad de menar, men så är inte fallet. Även jag kan relatera till detta.
Vad är det då som händer? Jo, jag känner för att äta ute i tid och otid och för att slippa laga mat (trots att jag ju gillar matlagning och borde ägna all min fritid åt det). Eftersom jag inte är helt pantad så väljer jag detta till trots inte att göra det så ofta som jag eller ungen vill, men vi har ätit så mycket på Max att vi har fått alla deras leksaker och nu nästan måste byta kedja (det vägrar dock barnet så lär inte hända) för att få lite variation i krimskramset vi släpar med oss hem. Jag är också hela tiden sugen på indiskt, italienska pizzor och grillat från en uteservering. Detta trots att det är skitdyrt och vi sällan har någon barnvakt. På det stora hela känns det orimligt och jag skäms lite för att jag skriver de här raderna, men ändå är det så verkligheten ser ut.
Jag pratade med en kompis om det här fenomenet också. Hon hade gjort liknande observationer, men berättade också att det för henne inte handlade så mycket om lathet som om att hon ville fira hela tiden. Antingen skulle bra väder firas, eller semestern, eller att en resa närmade sig. Ni förstår grejen. Jag gör det också. Min lunch ska till exempel vara supersmarrig varje dag för jag har ju semester. På jobbet är jag kollegan som har samma linsgryta 4 dagar i veckan för att jag gjorde storkok och ändå inte njuter av lunchmaten. Om jag mot förmodan inte har varit förutseende nog så tar jag hemgjorda köttbullar från frysen och kokar snabbmakaroner. Varför gör jag inte det nu? Jag har ju tillgång till samma köttbullar nu, men istället tycker jag det är rimligt med utemat eller Max för att jag "glömt att laga mat". Inte så klokt.
En annan vän pratade om hur mycket alla aktiviteter på sommaren kostar. Vanligen är barnen på förskolan och vi föräldrar inlåsta på ett kontor. Nu ska vi gå på lekland för att aktivera barnen, på vattenland, äta lunch på stan eller kila på kafé. Listan kan göra oändligt lång och då talar jag ändå inte om sånt som alla vet kostar pengar, typ semesterresan till Gotland, Legoland eller Mallorca. Sånt kostar. Det fattar jag också, men det är nog inte så många som tänker lika mycket på att daglig aktivering även det kostar rätt så ofta. Jag försökte mig på en budgetversion för några dagar sedan och släpade med mig familjen till ett naturreservat med fikakorgen redo. Det var inte jätteuppskattat. Visst tyckte alla att det var lite skoj att komma ut, men den hemgjorda rabarbersaften och delicatobollarna förlorade både mannens och barnets intresse på runt två minuter. Rätt stor skillnad från när vi besökte ett konditori dagen därpå och alla satt nöjda och glada i en timme. Jag tror med andra ord att jag måste försöka ändra hela familjens vanor och beteenden under ledighet. Hur det går däremot, det återstår att se.
Blir din sommar dyr eller är du en sann FI-übermensch?
Under de sista dagarna på jobbet innan semestern pratade jag och några kollegor om vad det var med sommaren som gjorde att man så gärna lägger mer pengar än vanligt. På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader. Personligen önskar jag att jag skulle kunna raljera och säga att jag är ett riktigt proffs som inte alls förstår vad de menar, men så är inte fallet. Även jag kan relatera till detta.
Vad är det då som händer? Jo, jag känner för att äta ute i tid och otid och för att slippa laga mat (trots att jag ju gillar matlagning och borde ägna all min fritid åt det). Eftersom jag inte är helt pantad så väljer jag detta till trots inte att göra det så ofta som jag eller ungen vill, men vi har ätit så mycket på Max att vi har fått alla deras leksaker och nu nästan måste byta kedja (det vägrar dock barnet så lär inte hända) för att få lite variation i krimskramset vi släpar med oss hem. Jag är också hela tiden sugen på indiskt, italienska pizzor och grillat från en uteservering. Detta trots att det är skitdyrt och vi sällan har någon barnvakt. På det stora hela känns det orimligt och jag skäms lite för att jag skriver de här raderna, men ändå är det så verkligheten ser ut.
Jag pratade med en kompis om det här fenomenet också. Hon hade gjort liknande observationer, men berättade också att det för henne inte handlade så mycket om lathet som om att hon ville fira hela tiden. Antingen skulle bra väder firas, eller semestern, eller att en resa närmade sig. Ni förstår grejen. Jag gör det också. Min lunch ska till exempel vara supersmarrig varje dag för jag har ju semester. På jobbet är jag kollegan som har samma linsgryta 4 dagar i veckan för att jag gjorde storkok och ändå inte njuter av lunchmaten. Om jag mot förmodan inte har varit förutseende nog så tar jag hemgjorda köttbullar från frysen och kokar snabbmakaroner. Varför gör jag inte det nu? Jag har ju tillgång till samma köttbullar nu, men istället tycker jag det är rimligt med utemat eller Max för att jag "glömt att laga mat". Inte så klokt.
En annan vän pratade om hur mycket alla aktiviteter på sommaren kostar. Vanligen är barnen på förskolan och vi föräldrar inlåsta på ett kontor. Nu ska vi gå på lekland för att aktivera barnen, på vattenland, äta lunch på stan eller kila på kafé. Listan kan göra oändligt lång och då talar jag ändå inte om sånt som alla vet kostar pengar, typ semesterresan till Gotland, Legoland eller Mallorca. Sånt kostar. Det fattar jag också, men det är nog inte så många som tänker lika mycket på att daglig aktivering även det kostar rätt så ofta. Jag försökte mig på en budgetversion för några dagar sedan och släpade med mig familjen till ett naturreservat med fikakorgen redo. Det var inte jätteuppskattat. Visst tyckte alla att det var lite skoj att komma ut, men den hemgjorda rabarbersaften och delicatobollarna förlorade både mannens och barnets intresse på runt två minuter. Rätt stor skillnad från när vi besökte ett konditori dagen därpå och alla satt nöjda och glada i en timme. Jag tror med andra ord att jag måste försöka ändra hela familjens vanor och beteenden under ledighet. Hur det går däremot, det återstår att se.
Blir din sommar dyr eller är du en sann FI-übermensch?
söndag 30 juni 2019
Har jag drabbats av one more year syndrome?
I samband med att jag började fixa och trixa inför flytt skapade jag och min man en "att köpa-lista". För oss är det något nytt, vi har enbart haft det för att komma ihåg att olivoljan, muskotnöten eller liknande sällanköpsvaror tagit slut. Det vi dock slagits av mängden saker vi tänker oss att vi ska köpa. Det känns lite som att vi inte köpt något alls på 100 år. Hur kommer det sig egentligen?
Om vi bortser från faktumet att vi kommer flytta från mindre till större och därför har fler ytor att fylla (haha, det låter rätt vidrigt, men ni fattar nog vad jag menar) så har vi också problemet att vi dragit ut på alla inköp till max. Nyligen diskuterade jag och Fri2032 detta och hon erkände då att hon likt mig gärna skjuter upp klädinköp så länge det bara går. Jag känner igen mig i det här och började fundera på om det något slags fysiskt one more year-syndrom som vi gör oss skyldiga till. För om grillen, tv:n, sängen, skjortan eller skorna kan duga i ett ytterligare år så kan vi ju boosta sparkvoten åtminstone ett år till. I praktiken låter det jättesmart, men det har också sina brister.
Som nu när vi ska flytta och kollar lite på vad det skulle kosta att köpa den där tv:n vi pratat om i säkert fem år, matberedaren som varit trasig i åtminstone tre år, och en ny cykel i och med att den gamla blev stulen för fyra år sedan så blir det jäkligt dyrt. Till skillnad från Svensson så innebär inte det att vi inte kan köpa de här sakerna, men det innebär att det blir mycket pengar på en gång. Och i en värld där jag präktig som jag är har trott att jag gått runt på under 7000 i månaden och nu måste punga ut runt 30 000 på saker som vi pratat om att köpa i hundra år så känns det som att jag misslyckats. För om vi skulle fördela ut den här summan på ett år blir det ju snarare så att jag har 10 000 kr i kostnader månatligen, vilket är typ 50% mer än jag hade trott. Det blir ju rätt stor skillnad ändå.
Dessutom så upplever jag att jag kan känna att jag vill köpa mig en finare produkt nu när jag väntat så länge. Hade jag köpt en tv för fem år sedan hade jag sannolikt inte valt en 65 tummare för 8000 kr. Men när jag väntat i fem år extra känns det som att jag måste få en extrastor, extrabra och extradyr produkt. Är det logiskt? För Svensson sannolikt ja. För er? Sannolikt inte direkt. Men likväl är det så jag instinktivt resonerar.
Har ni er gjort skyldiga till one more year syndrome med prylar? Hur tacklar ni detta?
tisdag 18 juni 2019
Det här med billig mat...
Nu har ju jag förvisso gått och blivit REKO-fantast tack vare en blogg-kollega som man nästan kan anklaga för att jobba för andra sidan (storspenderarna), men detta åsido så tycker jag att midsommarveckan gör det uppenbart att det går rätt bra att vara ekonomiskt klok. Åtminstone för vissa. Vi ska dock spendera midsommar med ett större sällskap där arrangören är allt annat än ekonomiskt klok. I vanliga fall är ju det helt okej, men den här gången ska hon handla och dela upp kostnaden mellan alla gäster. Det i sig är ett initiativ jag gillar, jag tycker det är bra när alla är med och bidrar, men det blir lite jobbigare när den som handlar har svårt att hålla i plånboken. Idag ska jag skriva lite om varför.
När jag ser på midsommar tänker jag mig att den optimala lösningen vore antingen knyt, eller att alla fixar det de själva vill ha. Låt säga att Fri2032 vill ha lyxkorvar från REKO och Sparo vill äta kikärtsbiffar, då är det ju smidigast om var och en får ta med det de vill. Värdparet ordnar en grill eller två som man kan nyttja under dagen. Om vi tänker oss samtidigt att allas vår cava-älskare Fru EB vill dricka sig dyngrak (inte för att hon brukar det, men ni förstår tanken) på alkohol, medan jag föredrar kranvatten som sovit i frysen så känns det ju enklast att hon tar med sig sin cava och jag fixar mitt eget vatten.
Nu är det ju dock sällan så det blir och då skulle man ju kunna tänka sig att en person handlar och alla bidrar med sin del. Det som dock vore idealiskt i den situationen är att man faktiskt planerar menyn utifrån vad som är ekonomiskt rimligt. Jag och knodden käkade till exempel fetaostbiffar (köttfärs 49 kr/kg, fetaost för 10 kr per förpackning) och färskpotatis för 90 öre/kg. Kostnaden för den maten jag gjorde idag blev runt 22 kr och det råkade bli fyra portioner i vår familj. Utifrån att det är midsommarvecka tänker jag att färskpotatis, oavsett om den kokas eller rostas, är ett givet inslag för typ 0 kr. Flera butiker säljer för 1 öre/kg och vi är inte fler gäster än att det borde räcka till oss trots att det ofta begränsas till typ 5 kg per kund och butik. Sen tänker jag mig att man skulle kunna välja ett billigare kött på extrapris. Jag såg till exempel svensk fläskytterfilé (nåväl, kotlett) för 49 kr/kg. Hade man varit förutseende hade man även kunnat handla den för två veckor sedan till vrakpriset 39 kr/kg. För den som gillar sill så finns det ju även det på extrapris på många ställen. Då tänker jag mig att man väljer ett vettigt alternativ rent prismässigt, kanske från Coop för en femma eller 6.90 för Garants på Willys. Jag tänker mig inte att man går in på närköpet och handlar Abbas sill till ordinarie pris. Jag tänker mig inte heller att man bestämmer sig för vilken köttbit man är sugen på och handlar just det på samma närköpsbutik, fast till 10-20 personer. Jag resonerar ungefär likadant vad gäller dessert. I min värld är det inte smartast att ha för utgångspunkt att man ska hitta något exotiskt som man är sugen på att bjuda på, utan snarare något som är gångbart utifrån allergier, är barnvänligt och inte kostar så mycket. Kanske betyder det att det är läge att dumpa den lyxiga midsommartårtan man läste om i Buffé (passionsfrukt:dyrt, vaniljpulver:dyrt, färska ordgubbar på midsommar:dyrt) och istället väljer en hemgjord tårta utan krusiduller eller en kladdkaka med vaniljglass och någon jordgubbe som dekoration.
Jag vet inte hur dyrt vårt firande kommer bli. Men jag har väldigt svårt att tro att värdparet har utgått från annonsbladet när de valt menyn och handlat. Med lite otur kommer det gå på närmare tusenlappen trots att vi inte dricker alkohol, är stora i maten eller tycker det är nödvändigt med fint kött (observera att jag menar detalj, inte ursprung).
Hur planerar ni festmat? Låter ni priserna styra till någon del?
När jag ser på midsommar tänker jag mig att den optimala lösningen vore antingen knyt, eller att alla fixar det de själva vill ha. Låt säga att Fri2032 vill ha lyxkorvar från REKO och Sparo vill äta kikärtsbiffar, då är det ju smidigast om var och en får ta med det de vill. Värdparet ordnar en grill eller två som man kan nyttja under dagen. Om vi tänker oss samtidigt att allas vår cava-älskare Fru EB vill dricka sig dyngrak (inte för att hon brukar det, men ni förstår tanken) på alkohol, medan jag föredrar kranvatten som sovit i frysen så känns det ju enklast att hon tar med sig sin cava och jag fixar mitt eget vatten.
Nu är det ju dock sällan så det blir och då skulle man ju kunna tänka sig att en person handlar och alla bidrar med sin del. Det som dock vore idealiskt i den situationen är att man faktiskt planerar menyn utifrån vad som är ekonomiskt rimligt. Jag och knodden käkade till exempel fetaostbiffar (köttfärs 49 kr/kg, fetaost för 10 kr per förpackning) och färskpotatis för 90 öre/kg. Kostnaden för den maten jag gjorde idag blev runt 22 kr och det råkade bli fyra portioner i vår familj. Utifrån att det är midsommarvecka tänker jag att färskpotatis, oavsett om den kokas eller rostas, är ett givet inslag för typ 0 kr. Flera butiker säljer för 1 öre/kg och vi är inte fler gäster än att det borde räcka till oss trots att det ofta begränsas till typ 5 kg per kund och butik. Sen tänker jag mig att man skulle kunna välja ett billigare kött på extrapris. Jag såg till exempel svensk fläskytterfilé (nåväl, kotlett) för 49 kr/kg. Hade man varit förutseende hade man även kunnat handla den för två veckor sedan till vrakpriset 39 kr/kg. För den som gillar sill så finns det ju även det på extrapris på många ställen. Då tänker jag mig att man väljer ett vettigt alternativ rent prismässigt, kanske från Coop för en femma eller 6.90 för Garants på Willys. Jag tänker mig inte att man går in på närköpet och handlar Abbas sill till ordinarie pris. Jag tänker mig inte heller att man bestämmer sig för vilken köttbit man är sugen på och handlar just det på samma närköpsbutik, fast till 10-20 personer. Jag resonerar ungefär likadant vad gäller dessert. I min värld är det inte smartast att ha för utgångspunkt att man ska hitta något exotiskt som man är sugen på att bjuda på, utan snarare något som är gångbart utifrån allergier, är barnvänligt och inte kostar så mycket. Kanske betyder det att det är läge att dumpa den lyxiga midsommartårtan man läste om i Buffé (passionsfrukt:dyrt, vaniljpulver:dyrt, färska ordgubbar på midsommar:dyrt) och istället väljer en hemgjord tårta utan krusiduller eller en kladdkaka med vaniljglass och någon jordgubbe som dekoration.
Jag vet inte hur dyrt vårt firande kommer bli. Men jag har väldigt svårt att tro att värdparet har utgått från annonsbladet när de valt menyn och handlat. Med lite otur kommer det gå på närmare tusenlappen trots att vi inte dricker alkohol, är stora i maten eller tycker det är nödvändigt med fint kött (observera att jag menar detalj, inte ursprung).
Hur planerar ni festmat? Låter ni priserna styra till någon del?
fredag 14 juni 2019
Får FIRE påverka familjens semester?
Kul med så mycket respons på mitt senaste inlägg, både i kommentarsfältet och via mail. Jag uppskattar det mycket! Lustigt nog fick det mig att fundera lite på semesterresor som tidigare varit en enorm last i Frihetsfamiljens (prior baby frihet) liv. Vi lade lätt över 100 000 kr per år på resor. Jag önskar att jag överdrev här, men tyvärr gör jag inte det. Och då har jag ändå inte direkt varit på Antarktis som vissa andra som kanske läser det här...
Någon gång för länge sedan sa jag att barn minsann inte kostar så mycket pengar för att de inte kräver så mycket som vi föräldrar tror och dessutom begränsar oss vad gäller res- och utematsimpulser. Det är förvisso sant, men de har även många önskemål och jag misstänker att det blir fler med åldern. Just nu vill min knodd gärna träffa Pippi Långstrump. Ett alternativ är ju att betala en kompis som är rätt lik för att klä ut sig. Även om jag köper hela outfiten till henne så blir det nog billigare än en resa till Vimmerby. Det känns dock lite snålt. Och jag minns själv hur mycket jag älskade Astrid Lindgrens värld som barn. Så efter viss diskussion kom vi (läs: jag) fram till att det nog är värt det ändå. Tyvärr så kollade jag inte på priserna förrän efter jag avslöjade för ungen att vi skulle åka och hälsa på Pippi och Emil. Det visade sig vara hutlöst dyrt. Typ 500 kr per skalle och dag i inträde, men sen 1500-2000 kr per natt i någon sunkig stuga om man ska bo i Vimmerby (vi lär behöva absolut minst två nätter med tanke på restid). Plus 60 kr för p-a-r-k-e-r-i-n-g. Jag minns inte några exakta summor förutom just dessa 60 kr eftersom de stör mig något så ofantligt. Inte en jäkel kan gå eller åka tåg till Vimmerby, det är inte direkt Skansen, så de bara jävlas.
För att sluta gnälla och bli lite mer vuxen så har jag kommit fram till att vi måste se till att åka ändå. Men vi måste försöka göra det smartare. Smartare än att åka dit mitt i juli och betala 2000 kr (+städning, frukost osv) per natt för oss tre. Kruxet är att jag inte riktigt vet hur. Funderar lite på tältning, vad tror ni om det? Det ska tilläggas att vi inte ens äger ett tält. Alla barnfamiljsresehacks ni kan komma är väldigt välkomna!
För att återgå till ursprungsfrågan så tycker jag att FIRE måste få påverka familjens och barnens semester. Det kanske fortfarande är viktigt att göra något tillsammans, att få se något nytt och att få ha något att berätta för kompisarna om (för vi har ju faktiskt råd), men det kanske får bli en tältsemester som varar tre dagar. Med frukt till frukost och lunchmackor snarare än fyrstjärnigt hotell och utemat tre dagar i veckan. När jag själv läser vad jag skriver får jag känslan av att jag har koll på läget. Men jag tror jag kommer få det riktigt svårt i praktiken. Jag brukar envisas med fina hotell med bra lägen och måste erkänna att jag lagt närmare 300 USD per natt när jag varit i såväl Los Angeles som San Francisco och Miami. Min bästis pratade om att hon var sur på sin make för att han inte vill offra hotellvistelsen på deras sommarsemester. Hon tycker att stuga duger bra. Jag föreslog tält. Hon tyckte jag var helt galen och sa att hon inte var beredd att gå så långt med tre barn. Vi får se vad jag tycker om jag faktiskt genomför det.
Hur påverkar er FIRE-strävan er semester?
Har ni några supertips för att få ner kostnaden för en resa till Pippi?
Någon gång för länge sedan sa jag att barn minsann inte kostar så mycket pengar för att de inte kräver så mycket som vi föräldrar tror och dessutom begränsar oss vad gäller res- och utematsimpulser. Det är förvisso sant, men de har även många önskemål och jag misstänker att det blir fler med åldern. Just nu vill min knodd gärna träffa Pippi Långstrump. Ett alternativ är ju att betala en kompis som är rätt lik för att klä ut sig. Även om jag köper hela outfiten till henne så blir det nog billigare än en resa till Vimmerby. Det känns dock lite snålt. Och jag minns själv hur mycket jag älskade Astrid Lindgrens värld som barn. Så efter viss diskussion kom vi (läs: jag) fram till att det nog är värt det ändå. Tyvärr så kollade jag inte på priserna förrän efter jag avslöjade för ungen att vi skulle åka och hälsa på Pippi och Emil. Det visade sig vara hutlöst dyrt. Typ 500 kr per skalle och dag i inträde, men sen 1500-2000 kr per natt i någon sunkig stuga om man ska bo i Vimmerby (vi lär behöva absolut minst två nätter med tanke på restid). Plus 60 kr för p-a-r-k-e-r-i-n-g. Jag minns inte några exakta summor förutom just dessa 60 kr eftersom de stör mig något så ofantligt. Inte en jäkel kan gå eller åka tåg till Vimmerby, det är inte direkt Skansen, så de bara jävlas.
För att sluta gnälla och bli lite mer vuxen så har jag kommit fram till att vi måste se till att åka ändå. Men vi måste försöka göra det smartare. Smartare än att åka dit mitt i juli och betala 2000 kr (+städning, frukost osv) per natt för oss tre. Kruxet är att jag inte riktigt vet hur. Funderar lite på tältning, vad tror ni om det? Det ska tilläggas att vi inte ens äger ett tält. Alla barnfamiljsresehacks ni kan komma är väldigt välkomna!
För att återgå till ursprungsfrågan så tycker jag att FIRE måste få påverka familjens och barnens semester. Det kanske fortfarande är viktigt att göra något tillsammans, att få se något nytt och att få ha något att berätta för kompisarna om (för vi har ju faktiskt råd), men det kanske får bli en tältsemester som varar tre dagar. Med frukt till frukost och lunchmackor snarare än fyrstjärnigt hotell och utemat tre dagar i veckan. När jag själv läser vad jag skriver får jag känslan av att jag har koll på läget. Men jag tror jag kommer få det riktigt svårt i praktiken. Jag brukar envisas med fina hotell med bra lägen och måste erkänna att jag lagt närmare 300 USD per natt när jag varit i såväl Los Angeles som San Francisco och Miami. Min bästis pratade om att hon var sur på sin make för att han inte vill offra hotellvistelsen på deras sommarsemester. Hon tycker att stuga duger bra. Jag föreslog tält. Hon tyckte jag var helt galen och sa att hon inte var beredd att gå så långt med tre barn. Vi får se vad jag tycker om jag faktiskt genomför det.
Hur påverkar er FIRE-strävan er semester?
Har ni några supertips för att få ner kostnaden för en resa till Pippi?
söndag 9 juni 2019
Har vi alla en ekonomisk last?
Ett ämne som behandlades på Camp FI var det här med ekonomiska laster. Det kom av att en anonym och relativt ny(FI)frälst person som var där erkände att hen hade rätt goda ekonomiska förutsättningar för att aldrig mer arbeta, men att det var en fråga om att bemästra kostnadsbiten. När Fru EB hörde detta frågade hon vad det var som var hens last. Om jag inte minns fel föreslog någon att det kanske var onlinecasinon som var problemet (på skämt alltså). Och när man pratar laster och snabba svar är det lätt att tänka sig att det finns ett svar som förklarar varför ens ekonomi inte är på topp, men är det verkligen så?
Utan att outa vederbörande så mycket så var hens last inte något jag kan tänka mig är svindyrt och jag tror därför inte heller att alla de tips som hen fick skulle göra att hens ekonomi blev dubbelt så bra. Men det vet ju så klart inte jag egentligen. Om någon skulle fråga mig vad mina laster är så vet jag inte riktigt vad jag skulle svara, kanske goda ostar. Och visst är det onödigt dyrt med fina ostar från utlandet. Detta till trots skulle jag tro att min ostkonsumtion kostar mig (oss) runt 200 kr i månaden, dvs 2400 kr per år. Även om jag är medveten att det är helt onödigt att käka ost för 200 kr i månaden så kan jag inte se att just den kostnaden i sig är skillnaden mellan att gå till jobbet fem dagar i veckan och att inte göra det.
Min bästa kompis är också snabb på att prata om deras ekonomiska problem och hitta förklaringen till dem. Oftast är det hennes makes fel och laster och inte hennes egna. Han vägrar till exempel att äta vegetariska rätter och är väldigt bestämd på att ha just hushållsost på mackan från just ett specifikt mejeriföretag. Dessutom gillar han tydligen att äta alldeles för mycket mackor, vilket hon beskriver som riktigt kostsamt. Jag känner ju dem båda och är helt övertygad om att hon har helt rätt i att det är ett riktigt problem för deras ekonomi att han gör och är så, men jag tror ju inte att det är hela sanningen. Dels kan de ju förhålla sig till att han har sina laster och vanor genom att till exempel storhandla osten på extrapris (ost har bäst före typ 9 månader framåt så det är bara att shoppa loss) och genom att baka eget bröd till en bråkdel av kostnaden. Sedan föreslog jag också något mer extremt, nämligen att han får äta vad hon lagar. Jag tipsade om något jag läst om FI-sammanhang, nämligen att man måste komma påminna sig själv om att man inte är någon kung som förtjänar att älska all mat man äter hela tiden. Det tyckte hon lät väl radikalt, men om jag vore den som lagade mat hela tiden (vilket jag är) så skulle jag inte acceptera att min partner domderade över vad jag lagade.
Om jag ska återgå till dagens egentliga ämne så tror jag att de flesta av oss har laster (möjligen exkluderat Sparo) som bidrar till en något sämre ekonomi än vad vi annars hade kunnat ha. Det kan vara REKO-beroende, ostar, kosttillskott, cafébesök, öl eller snus. Men jag tror sällan det är förklaringen till en för hög kostnadsnivå (om det inte är hästar, de är dyra på riktigt). Min teori är att det snarare är ett synsätt som är förklaringen till att man spenderar mer än man hade önskat. Den som unnar sig ostar kanske också känner sig värd ett finare vin på helgerna. Den som gillar shopping på REKO kanske också känner ett stort behov av ta kosttillskott för att förbättra hälsan. Oavsett vilka laster vi har är de nog sällan ensamma orsaken till att vi spenderar för mycket pengar. Däremot kan attityd och mönster leda till att vi spenderar orimligt mycket. Men då är det ju inte osten i sig som är problemet, utan snarare att jag är värd den och en massa annat.
Nu är jag nyfiken. Har ni läsare några laster och vad gör ni för att hantera dem? Försöker ni begränsa er eller låter ni dem kosta vad de kosta vill?
Utan att outa vederbörande så mycket så var hens last inte något jag kan tänka mig är svindyrt och jag tror därför inte heller att alla de tips som hen fick skulle göra att hens ekonomi blev dubbelt så bra. Men det vet ju så klart inte jag egentligen. Om någon skulle fråga mig vad mina laster är så vet jag inte riktigt vad jag skulle svara, kanske goda ostar. Och visst är det onödigt dyrt med fina ostar från utlandet. Detta till trots skulle jag tro att min ostkonsumtion kostar mig (oss) runt 200 kr i månaden, dvs 2400 kr per år. Även om jag är medveten att det är helt onödigt att käka ost för 200 kr i månaden så kan jag inte se att just den kostnaden i sig är skillnaden mellan att gå till jobbet fem dagar i veckan och att inte göra det.
Min bästa kompis är också snabb på att prata om deras ekonomiska problem och hitta förklaringen till dem. Oftast är det hennes makes fel och laster och inte hennes egna. Han vägrar till exempel att äta vegetariska rätter och är väldigt bestämd på att ha just hushållsost på mackan från just ett specifikt mejeriföretag. Dessutom gillar han tydligen att äta alldeles för mycket mackor, vilket hon beskriver som riktigt kostsamt. Jag känner ju dem båda och är helt övertygad om att hon har helt rätt i att det är ett riktigt problem för deras ekonomi att han gör och är så, men jag tror ju inte att det är hela sanningen. Dels kan de ju förhålla sig till att han har sina laster och vanor genom att till exempel storhandla osten på extrapris (ost har bäst före typ 9 månader framåt så det är bara att shoppa loss) och genom att baka eget bröd till en bråkdel av kostnaden. Sedan föreslog jag också något mer extremt, nämligen att han får äta vad hon lagar. Jag tipsade om något jag läst om FI-sammanhang, nämligen att man måste komma påminna sig själv om att man inte är någon kung som förtjänar att älska all mat man äter hela tiden. Det tyckte hon lät väl radikalt, men om jag vore den som lagade mat hela tiden (vilket jag är) så skulle jag inte acceptera att min partner domderade över vad jag lagade.
Om jag ska återgå till dagens egentliga ämne så tror jag att de flesta av oss har laster (möjligen exkluderat Sparo) som bidrar till en något sämre ekonomi än vad vi annars hade kunnat ha. Det kan vara REKO-beroende, ostar, kosttillskott, cafébesök, öl eller snus. Men jag tror sällan det är förklaringen till en för hög kostnadsnivå (om det inte är hästar, de är dyra på riktigt). Min teori är att det snarare är ett synsätt som är förklaringen till att man spenderar mer än man hade önskat. Den som unnar sig ostar kanske också känner sig värd ett finare vin på helgerna. Den som gillar shopping på REKO kanske också känner ett stort behov av ta kosttillskott för att förbättra hälsan. Oavsett vilka laster vi har är de nog sällan ensamma orsaken till att vi spenderar för mycket pengar. Däremot kan attityd och mönster leda till att vi spenderar orimligt mycket. Men då är det ju inte osten i sig som är problemet, utan snarare att jag är värd den och en massa annat.
Nu är jag nyfiken. Har ni läsare några laster och vad gör ni för att hantera dem? Försöker ni begränsa er eller låter ni dem kosta vad de kosta vill?
torsdag 6 juni 2019
Reflektioner från Camp FI
Idag var det dags för Camp FI och jag var naturligtvis där. Trots att jag saknade några bloggare som jag hemskt gärna hade träffat så var det jätteroligt att få träffa så många fantastiska människor. Ni som var där kom från hela landet och hade vitt skilda bakgrunder. En del var redan FI, medan andra (som jag) hade en bra bit kvar. För er som är intresserade tänkte jag lista det bästa med dagen utan inbördes ordning i min (högst subjektiva) mening.
1) Jag kunde gå dit utan att fundera på hur jag såg ut. Nu såg ni förvisso rätt städade ut allihopa, men jag själv var svettig, röd i ansiktet och osminkad. Det oroade mig inte ett dugg innan, vilket var superskönt. På ett liknande event i ett annat sammanhang hade jag nog funderat på kläder och smink ordentligt innan jag begav mig. Alltid skönt att slippa sånt larv.
2) Jag gjorde bort mig rätt tidigt inför bland andra Sparo och Fri2032 när jag utbrast orden "Nej, nej jag är inte en sån" när Fri2032 konstaterade att REKO inte är så bra om man vill spara pengar. Det jag ville säga var egentligen att jag gärna lägger pengar på bra livsmedel, men undviker onödig konsumtion i övrigt. Tyvärr var det inte så det uppfattades, utan gruppen började istället fundera på om jag var en random person som bara halkat med när jag såg att det nalkades "gratis" alkohol. Oavsett var det en isbrytare och det var roligt att få skratta rätt tidigt in på eventet.
3) Jag fick lära mig att jag tydligen inte ser ut som vissa hade trott. Jag borde ha frågat hur jag såg ut i personens tankar, men jag var mest imponerad över att någon läst min blogg så jag glömde helt bort det i min iver.
4) Jag fick lära mig att jag kan ha något gemensamt med affärsjurister och ekonomichefer, vilket bidrog till en ökad känsla av att folk är mer lika ändå. Kul för mig som alltid känner mig lite bortkommen bland såväl höginkomsttagare som "stockholmare".
5) Jag fick vara mig själv för en stund. Innan jag gick dit hade jag inte bestämt mig för om det var som Anonym (någon skrev för övrigt Anonym på sin namnskylt, rätt kickass av hen) eller som Frihetsmamman, men jag kände mig väl på plats så hemma att jag berättade att jag var jag. Det som var skönt med det var att jag kände det som att jag fick vara mig själv. På jobbet, bland vänner, inför min familj så vågar jag inte riktigt vara öppen med just hur fokuserad jag är på FI. Eller egentligen är jag väl inte så värst öppen alls, även fast många vet att jag sparar rätt mycket pengar jämfört med en del andra. Idag däremot kunde jag det. Även fast vi inte pratade sparkvoter, investeringsalternativ och dylikt hela tiden så var det skönt att kunna vara helt totalt öppen hela dagen vad gäller ekonomi (och mycket annat också ska tilläggas). Jag visste det inte innan, men det var rätt välbehövligt och spontant är jag sugen på att dra paralleller till att leva i garderoben som homosexuell. Det är helt enkelt väldigt skönt att få en ögonblick att vara den FI-suktande, snåla personen som man är samtidigt som man slapp fundera på vad någon annan tyckte om saken. Det var till exempel inte en enda person som rynkade pannan när jag eller någon annan berättade att vi hade gått till Bellmansro i 30 graders värme, gassande sol och bland en miljard nationaldagsfirare. För mig var det primärt för att spara 45 kr och helt värt det. Helt ärligt, i ett annat sällskap, hade det nog sett annorlunda ut.
Så tack för idag, mina vänner. Jag hoppas ännu fler kommer nästa år! Särskilt tack till Fru EB som organiserat så fint och till studenten A som äntligen fick ett ansikte.
söndag 2 juni 2019
Finns det något som kallas FIRE blues?
Alla (åtminstone många) som har fött barn upplever en stunds deppighet där rim och reson försvinner och allt bara känns skit. Om jag inte minns fel upplevde jag själv det runt tre dagar efter att ha fött min unge. De senaste dagarna har jag gått omkring med en känsla att jag upplever samma sak igen, men utan att ha gått igenom en förlossning med efterföljande mjölkproduktion. Vad beror det på?
Efter att ha köpt radhuset som för övrigt ligger i ett väldigt fint område främst med påkostade villor och dyra bilar har jag konstigt nog börjat känna mig fattig. Jag har funderat på om det här är så bra vi någonsin kommer ha det standardmässigt och om det är ett dåligt val för min familj och mitt barn. Alla stora trädgårdar, med pooler, studsmattor, fotbollsmål och häftiga uteplatser gör att jag plötsligt känner mig relativt fattig. Särskilt eftersom jag vet att det var mitt val. Vi hade kunnat köpa en sån där villa. Banken hade gått med på det och jag hade inte ens behövt sälja mina aktier och fonder, men vi valde att inte göra det. Hur vet jag med säkerhet att det var korrekt? Jag brukar oftast se på dyra tyska bilar med avsky och känna mig närmast skadeglad att andra slösar sina pengar på sånt samtidigt som det finns bränslesnåla och prisvärda asiatiska bilar därute. Men nu känns det inte så. Nu känns det som att jag påminns om att jag inte lyckats så jäkla bra här i livet. Som om jag skulle vilja ha mer helt enkelt. Mer hus, mer trädgård, mer fritid, mer lyx och mer sparande på en gång. Men det är ju inte riktigt så det funkar här i livet.
Egentligen tycker jag objektivt sett att jag är hur korkad som helst som resonerar såhär. Jag hade dessutom sannolikt känt mig malplacerad bland rikingar som investerar i hus och trädgård som om det plötsligt skulle leda till ett kassaflöde. Samtidigt så känns det lite som att mina val påverkar fler än mig själv i och med att jag också har ett barn som inte får en lekstuga eller kan spela fotboll i trädgården som andra barn. Det känns också som att mitt barn kanske går miste om en del i och med att hen inte träffar Lollo och Bernie på charterresor som andra barn.
Det jäkligaste i det här är att det inte är ett dugg synd om mig. Hur mycket jag än skulle vilja ha en villa för fem-sex miljoner så vill jag ju också bli fri från mitt jobb. Det är således ett medvetet val att välja som vi gjort. Vi hade nog haft det betydligt jobbigare om vi inte kunde köpa en villa än för att vi väljer att inte göra det. Min man ser det dock som att vi inte kan. Han tycker det är bisarrt att folk lånar 85% av bostäders värde och att man alltid bör ha ett rejält utrymme i ekonomin ändå. Inte så svensk i sina resonemang med andra ord. Nåväl, förhoppningsvis släpper det här också inom kort. Precis som min baby blues gjorde för ett antal år sedan.
Har du upplevt FIRE blues?
Efter att ha köpt radhuset som för övrigt ligger i ett väldigt fint område främst med påkostade villor och dyra bilar har jag konstigt nog börjat känna mig fattig. Jag har funderat på om det här är så bra vi någonsin kommer ha det standardmässigt och om det är ett dåligt val för min familj och mitt barn. Alla stora trädgårdar, med pooler, studsmattor, fotbollsmål och häftiga uteplatser gör att jag plötsligt känner mig relativt fattig. Särskilt eftersom jag vet att det var mitt val. Vi hade kunnat köpa en sån där villa. Banken hade gått med på det och jag hade inte ens behövt sälja mina aktier och fonder, men vi valde att inte göra det. Hur vet jag med säkerhet att det var korrekt? Jag brukar oftast se på dyra tyska bilar med avsky och känna mig närmast skadeglad att andra slösar sina pengar på sånt samtidigt som det finns bränslesnåla och prisvärda asiatiska bilar därute. Men nu känns det inte så. Nu känns det som att jag påminns om att jag inte lyckats så jäkla bra här i livet. Som om jag skulle vilja ha mer helt enkelt. Mer hus, mer trädgård, mer fritid, mer lyx och mer sparande på en gång. Men det är ju inte riktigt så det funkar här i livet.
Egentligen tycker jag objektivt sett att jag är hur korkad som helst som resonerar såhär. Jag hade dessutom sannolikt känt mig malplacerad bland rikingar som investerar i hus och trädgård som om det plötsligt skulle leda till ett kassaflöde. Samtidigt så känns det lite som att mina val påverkar fler än mig själv i och med att jag också har ett barn som inte får en lekstuga eller kan spela fotboll i trädgården som andra barn. Det känns också som att mitt barn kanske går miste om en del i och med att hen inte träffar Lollo och Bernie på charterresor som andra barn.
Det jäkligaste i det här är att det inte är ett dugg synd om mig. Hur mycket jag än skulle vilja ha en villa för fem-sex miljoner så vill jag ju också bli fri från mitt jobb. Det är således ett medvetet val att välja som vi gjort. Vi hade nog haft det betydligt jobbigare om vi inte kunde köpa en villa än för att vi väljer att inte göra det. Min man ser det dock som att vi inte kan. Han tycker det är bisarrt att folk lånar 85% av bostäders värde och att man alltid bör ha ett rejält utrymme i ekonomin ändå. Inte så svensk i sina resonemang med andra ord. Nåväl, förhoppningsvis släpper det här också inom kort. Precis som min baby blues gjorde för ett antal år sedan.
Har du upplevt FIRE blues?
onsdag 29 maj 2019
Målet med FIRE att bli eremit?
På sistone har jag ledsnat allt mer på jobbet och då inte på grund av stress, press eller meningslösa arbetsuppgifter, utan snarare på grund av socialt spel. Jag skaffade mig för snart ett halvår sedan en ny strategi som gick ut på att hålla mig borta från mina kollegor i största möjliga mån och det har fungerat bra, förutom att jag relativt ofta är tvungen att interagera med dem. Är FIRE det bästa sättet att undvika detta?
På en arbetsplats måste man ju allt som oftast larva runt på APT, möten, kvalitetsutvecklingsarbete och gemensamma raster. Jag har till och med en tidigare kollega som inte fick en vettig löneökning trots riktigt bra arbetsinsats med motiveringen att hon inte var tillräckligt social med kollegorna på rasterna (hon sa upp sig i direkt anslutning till det lönesamtalet ska tilläggas). Personligen gillar jag att undvika andra människor som jag inte riktigt kan lita på eller slappna av runt, men inte ens jag lyckas ju isolera mig helt och hållet. Till exempel hamnade jag nyligen på lunch med några kollegor som satte sig bredvid mig och en annan kollega (vi har samma strategi) trots att vi planerat att vara ifred. Under den lunchen ställdes en fråga till mig som jag inte svarade på, för att jag inte tyckte att det angick vederbörande. Det slutade med en större arbetsplatskonflikt som jag fortfarande inte lyckats smita ifrån. En annan gång har någons formulering på en fikarast lett till samtal med chefer, samtidigt som ingen riktigt vågar säga vem som sagt vad. Det är absolut inte jag själv som oftast står i centrum för olika konflikter, men det är på största allvar fler konflikter på min arbetsplats än vad det är bland ungarna på mitt barns förskola. Konflikter om arbetet i sig är väl förståeligt till viss del. Men konflikter om vem som var trevlig mot vem, vem som inte blev inbjuden på AW, vem som inte blev medbjuden på rast och så vidare känns inte värdigt människor över 12. Eller vad tycker ni?
Fördelen med allt tjafs på jobbet är att min FIRE-motivation bara växer. Jag känner på allvar att ett liv utan ovalda kollegor vore väldigt mycket bättre. Jag tror inte direkt att jag skulle bli deprimerad av att inte gå till jobbet (snarare AV jobbet) som Onkel Tom nyligen pratade om i en video. Personligen tror jag att ett liv som eremit vore mindre deprimerande än ett liv på min arbetsplats. Kanske kan jag se FIRE som möjliggörare att nå eremit-livet?
På en arbetsplats måste man ju allt som oftast larva runt på APT, möten, kvalitetsutvecklingsarbete och gemensamma raster. Jag har till och med en tidigare kollega som inte fick en vettig löneökning trots riktigt bra arbetsinsats med motiveringen att hon inte var tillräckligt social med kollegorna på rasterna (hon sa upp sig i direkt anslutning till det lönesamtalet ska tilläggas). Personligen gillar jag att undvika andra människor som jag inte riktigt kan lita på eller slappna av runt, men inte ens jag lyckas ju isolera mig helt och hållet. Till exempel hamnade jag nyligen på lunch med några kollegor som satte sig bredvid mig och en annan kollega (vi har samma strategi) trots att vi planerat att vara ifred. Under den lunchen ställdes en fråga till mig som jag inte svarade på, för att jag inte tyckte att det angick vederbörande. Det slutade med en större arbetsplatskonflikt som jag fortfarande inte lyckats smita ifrån. En annan gång har någons formulering på en fikarast lett till samtal med chefer, samtidigt som ingen riktigt vågar säga vem som sagt vad. Det är absolut inte jag själv som oftast står i centrum för olika konflikter, men det är på största allvar fler konflikter på min arbetsplats än vad det är bland ungarna på mitt barns förskola. Konflikter om arbetet i sig är väl förståeligt till viss del. Men konflikter om vem som var trevlig mot vem, vem som inte blev inbjuden på AW, vem som inte blev medbjuden på rast och så vidare känns inte värdigt människor över 12. Eller vad tycker ni?
Fördelen med allt tjafs på jobbet är att min FIRE-motivation bara växer. Jag känner på allvar att ett liv utan ovalda kollegor vore väldigt mycket bättre. Jag tror inte direkt att jag skulle bli deprimerad av att inte gå till jobbet (snarare AV jobbet) som Onkel Tom nyligen pratade om i en video. Personligen tror jag att ett liv som eremit vore mindre deprimerande än ett liv på min arbetsplats. Kanske kan jag se FIRE som möjliggörare att nå eremit-livet?
lördag 25 maj 2019
Varför inte bara leva på sin partner?
Fru EB skrev nyligen om det här med att plötsligt inse att man jobbar för att kunna slösa pengar (typ) och att det är rätt orimligt om man inte lever för sitt arbete. Jag håller med henne, men kan inte låta bli att fundera på hur det blir för alla oss (vi är säkert en del ändå) som faktiskt lever med folk som just ser sitt arbete som en del av dem själva och som även som rika skulle fortsätta arbeta. Jag har ju tidigare skrivit om den typen och tror nog ändå att det finns en hel del sådana därute (även fast det är lätt att bli hemmablind bland andra FIRE-ister). Är det rimligt att vi har samma exit-strategier som andra eller borde vi anpassa vår livsstil efter våra partners?
Det finns flera olika aspekter av detta. Dels så är jag ju medveten om att jag kommer få vara både tidig och sen pensionär på egen hand, eftersom min man högst sannolikt kommer jobba tills han antingen blir störtad eller trillar av pinn. Utifrån att jag vet det så kanske det inte är optimalt att göra som en del andra FIRE-par som kör hårt under en begränsad tidsperiod (säg 10 år kanske) för att sedan njuta av tiden med varandra på en random ort präglad av geoarbitrage. Jag kommer istället vara fast i en medelstor eller större stad och med rätt höga bostadskostnader. Som jag ser det så finns det två vettiga lösningar på den här situationen. Den ena är skilsmässa och har behandlats av mig tidigare och den andra är att helt enkelt göra vår nuvarande vardag lite bättre genom att till exempel jobba deltid och på så vis undvika friktionen i vardagen något. Vi vore nog lyckligare om jag jobbade mindre, lagade bättre mat och orkade med intimitet än vad vi är nu när jag stressar mot FIRE. Eller vad tror ni? Kanske vore det också lite som att både äta kakan och ha den kvar. Jag liksom blir lite förtidspensionär, men bara på en sådär 25%. Eller heter det sjukersättning numera?
Men sen finns det en rätt ovettig lösning som de flesta kvinnor äcklas av. Och det är att helt enkelt bara lämna yrkeslivet redan nu och låta strebern i hushållet försörja oss andra. Varför inte egentligen? Han trivs. Vi skulle ändå kunna spara minst 10 k i månaden med hans nuvarande lön (och den lär stiga betydligt under kommande år, säkert snabbare om han får fokusera mer på jobb och mindre på förskolehämtningar), vilket sannolikt är mer än snittfamiljen. Till följd av vettigare planering och mer insourcing ala Åsa skulle vi säkert spendera ännu mindre pengar och på så vis spara ännu mer. Kanske skulle jag dessutom kunna ta något gig vid sidan av, men jag skulle ju absolut inte behöva det och sannolikt bli helt skattebefriad på de små summorna.
Vad talar emot min ovettiga, ofeministiska 50-talslösning? Ja, han skulle ju kunna dra. Och det vore ju jobbigt. Men vi har redan varit tillsammans en tredjedel av våra liv så det känns ju som att han borde kunna stå ut ett tag till och med all extra energi kanske jag både skulle släppa till oftare och få en tajtare kropp.Och han brukar säga att jag är sexig när jag bakar. (Ni får förlåta mig, det var så länge sedan att jag bloggade regelbundet att filtret är borta nu igen) En annan aspekt som jag oroar mig lite för är att han skulle gå och dö. Han verkar frisk som en nötkärna, men det händer ju att folk blir påkörda av bussar eller får en allvarlig diagnos och dör fort. Om något av detta skulle inträffa är jag rädd för att jag skulle ha svårt att återgå till arbetsmarknaden efter en längre tids exit. Sannolikt skulle det inte vara jättelätt för en avdankad före detta kontorsnisse att skaffa sig ett prima jobb sådär 5-15 år efter att ha lämnat arbetsmarknaden. Och då kanske jag skulle befinna mig i skiten på riktigt. Vem vet?
Nu har jag flummat runt tillräckligt så jag bryter här. Men sammanfattningsvis så har jag börjat fundera mer och mer på möjligheten att leva på min partner och för- och nackdelar med det. Just nu känns fördelarna större, åtminstone när väl mina personliga sparpengar uppgår till cirkus 1,5-2 miljoner. Sen kanske snöbollen kan snurra i sin ensamhet. Eller vad tycker ni? Är jag galen?
Det finns flera olika aspekter av detta. Dels så är jag ju medveten om att jag kommer få vara både tidig och sen pensionär på egen hand, eftersom min man högst sannolikt kommer jobba tills han antingen blir störtad eller trillar av pinn. Utifrån att jag vet det så kanske det inte är optimalt att göra som en del andra FIRE-par som kör hårt under en begränsad tidsperiod (säg 10 år kanske) för att sedan njuta av tiden med varandra på en random ort präglad av geoarbitrage. Jag kommer istället vara fast i en medelstor eller större stad och med rätt höga bostadskostnader. Som jag ser det så finns det två vettiga lösningar på den här situationen. Den ena är skilsmässa och har behandlats av mig tidigare och den andra är att helt enkelt göra vår nuvarande vardag lite bättre genom att till exempel jobba deltid och på så vis undvika friktionen i vardagen något. Vi vore nog lyckligare om jag jobbade mindre, lagade bättre mat och orkade med intimitet än vad vi är nu när jag stressar mot FIRE. Eller vad tror ni? Kanske vore det också lite som att både äta kakan och ha den kvar. Jag liksom blir lite förtidspensionär, men bara på en sådär 25%. Eller heter det sjukersättning numera?
Men sen finns det en rätt ovettig lösning som de flesta kvinnor äcklas av. Och det är att helt enkelt bara lämna yrkeslivet redan nu och låta strebern i hushållet försörja oss andra. Varför inte egentligen? Han trivs. Vi skulle ändå kunna spara minst 10 k i månaden med hans nuvarande lön (och den lär stiga betydligt under kommande år, säkert snabbare om han får fokusera mer på jobb och mindre på förskolehämtningar), vilket sannolikt är mer än snittfamiljen. Till följd av vettigare planering och mer insourcing ala Åsa skulle vi säkert spendera ännu mindre pengar och på så vis spara ännu mer. Kanske skulle jag dessutom kunna ta något gig vid sidan av, men jag skulle ju absolut inte behöva det och sannolikt bli helt skattebefriad på de små summorna.
Vad talar emot min ovettiga, ofeministiska 50-talslösning? Ja, han skulle ju kunna dra. Och det vore ju jobbigt. Men vi har redan varit tillsammans en tredjedel av våra liv så det känns ju som att han borde kunna stå ut ett tag till och med all extra energi kanske jag både skulle släppa till oftare och få en tajtare kropp.
Nu har jag flummat runt tillräckligt så jag bryter här. Men sammanfattningsvis så har jag börjat fundera mer och mer på möjligheten att leva på min partner och för- och nackdelar med det. Just nu känns fördelarna större, åtminstone när väl mina personliga sparpengar uppgår till cirkus 1,5-2 miljoner. Sen kanske snöbollen kan snurra i sin ensamhet. Eller vad tycker ni? Är jag galen?
onsdag 22 maj 2019
Goda nyheter!
Nu ska jag berätta en rolig sak, nämligen att vi till sist köpt oss en ny bostad. Vi bestämde oss till sist efter tips från er bland annat för att köpa ett mindre radhus i tremiljonersklassen som ligger relativt centralt. Vad är fördelarna med det då? Jo...
1) Det ligger rätt så nära båda våra arbetsplatser, vilket leder till att det är lättare att jobba heltid och inte ha vårt barn boendes på förskolan. Vi valde alltså att prioritera läge framför storlek och större trädgård i och med att vi hade fått lägga betydligt mer på en friliggande villa i samma område.
2) Vi lånar inte ihjäl oss. Även om jag inte är lika rädd för lån som många andra så känns det skönt att veta att vi tack vare helt okej bostadskostnader kommer att kunna leva på en lön även fortsättningsvis, oavsett om det är min eller mannens. Jag känner faktiskt att vi inte alls gör oss skyldiga till livsstilsinflation, vilket känns ruggigt skönt. Särskilt eftersom vi under resans gång faktiskt var rätt nära att bara köpa en villa för 5 miljoner för att få precis ALLT vi ville ha.
3) Vi slipper omfattande trädgårdsskötsel och städning. Även om jag är alldeles för snål för att ens överväga RUT-tjänster så känns det skönt att inte ens behöva fundera på om det är värt det. Vår lilla trädgård och bostad bör vi kunna ta hand om själva (läs mannen bör fixa att städa själv, jag hatar att städa). Här kommer hela FIRE-tänket in. Det handlar ju inte bara om att spara pengar utan även energi!
4) I och med att vi köpt en bostadsrätt kommer det sannolikt vara lättare att sälja och förknippat med färre kostnader (typ lagfart/pantbrev) som man gärna slipper. Jag tänker att ett hus kanske blir aktuellt längre fram om vi hittar det perfekta objektet eller är mer säkra på VAR vi vill bo. Det är vi inte riktigt nu. Personligen drömmer jag om en gård på landet och att själv sluta jobba eller bara jobba 40-60 % varpå pendling känns mer okej än med små barn fem dagar i veckan.
Även om husköpet känns positivt så leder det även till en del negativa saker, som en viss hysteri vad gäller inköp av trädgårdssaker, möbler osv. Men det får vi sura över en annan gång. Idag får jag vara nöjd och glad.
/Frihetsmamman
1) Det ligger rätt så nära båda våra arbetsplatser, vilket leder till att det är lättare att jobba heltid och inte ha vårt barn boendes på förskolan. Vi valde alltså att prioritera läge framför storlek och större trädgård i och med att vi hade fått lägga betydligt mer på en friliggande villa i samma område.
2) Vi lånar inte ihjäl oss. Även om jag inte är lika rädd för lån som många andra så känns det skönt att veta att vi tack vare helt okej bostadskostnader kommer att kunna leva på en lön även fortsättningsvis, oavsett om det är min eller mannens. Jag känner faktiskt att vi inte alls gör oss skyldiga till livsstilsinflation, vilket känns ruggigt skönt. Särskilt eftersom vi under resans gång faktiskt var rätt nära att bara köpa en villa för 5 miljoner för att få precis ALLT vi ville ha.
3) Vi slipper omfattande trädgårdsskötsel och städning. Även om jag är alldeles för snål för att ens överväga RUT-tjänster så känns det skönt att inte ens behöva fundera på om det är värt det. Vår lilla trädgård och bostad bör vi kunna ta hand om själva (läs mannen bör fixa att städa själv, jag hatar att städa). Här kommer hela FIRE-tänket in. Det handlar ju inte bara om att spara pengar utan även energi!
4) I och med att vi köpt en bostadsrätt kommer det sannolikt vara lättare att sälja och förknippat med färre kostnader (typ lagfart/pantbrev) som man gärna slipper. Jag tänker att ett hus kanske blir aktuellt längre fram om vi hittar det perfekta objektet eller är mer säkra på VAR vi vill bo. Det är vi inte riktigt nu. Personligen drömmer jag om en gård på landet och att själv sluta jobba eller bara jobba 40-60 % varpå pendling känns mer okej än med små barn fem dagar i veckan.
Även om husköpet känns positivt så leder det även till en del negativa saker, som en viss hysteri vad gäller inköp av trädgårdssaker, möbler osv. Men det får vi sura över en annan gång. Idag får jag vara nöjd och glad.
/Frihetsmamman
lördag 4 maj 2019
Gör mitt kapital att jag har råd att slösa pengar?
Det här är delvis ett gnällinlägg för vilket jag ber om ursäkt i förväg, men utöver att jag är smått irriterad så tycker jag att det här är ett spännande fenomen i sig. Fenomenet är vanligt förekommande och jag kan erkänna att jag gör mig skyldig till detta gång på gång själv. Diskussionen uppstod med en kollega/kompis som jag vanligtvis tycker väldigt mycket om och därför har varit rätt uppriktig mot gällande mina FIRE-ambitioner. Frågan jag ställer er är redan här om min kollega har en poäng?
Nu förstår ju ni så klart inte alls vad jag pratar om så jag börjar med att backa. Situationen är som följande. Min kollega bor i en lite billigare stadsdel rätt långt från stan, medan jag bor i en mer central stadsdel. I hans stadsdel hålls under helgen en utställning om något som jag skulle kunna tycka vore intressant att besöka, men inte jätteintressant. Till följd av detta skrev jag till honom och frågade om det finns gratis parkering i hans stadsdel. Jag har aldrig varit där själv tidigare, men trodde att det sannolikt skulle vara gratis i och med att det ligger så långt borta från stan. Han svarade i princip: "Nej, men du som har så mycket pengar på banken borde väl ha råd att betala för parkering." Det här gick jag igång på direkt, eftersom samma kollega slösar rätt stora belopp pengar på köpelunch, kioskköp på jobbet och dylikt. Så jag svarade honom att jag inte förstod varför det faktum att jag inte käkar lunch ute på daglig basis, shoppar kläder som andra eller slösar pengar på energidryck har med saken att göra. Där någonstans slutade diskussionen, men det blev väldigt klart att min kollega tycker att jag har råd att lägga pengar på parkering i och med att jag inte köper lunch och annat på daglig basis som han gör.
Om man ska titta på situationen objektivt tycker jag inte att mina pengar på Avanza har något alls med parkeringsutgifter att göra. Min man sa direkt när jag berättade om samtalet något i stil med: "Det här misstaget gör de fattiga hela tiden. De tror att de rika är rika för att de har höga inkomster och inte för att de är sparsamma och tänker över sina utgifter." Som vi alla vet så stämmer ju det här i grund och botten. Det är viktigare att hålla koll på sina kostnader än sina inkomster, eftersom det för de flesta är lättare att kontrollera utgifterna. Men ändå har folk svårt att ta till sig av detta. Min kollega vet med sig att han för samma jobb tjänar runt 20% mer än jag som det är. Han vet att jag har jobbat deltid det senaste halvåret och att vi båda har barn. Han vet att jag har pluggat betydligt längre än han och därför har större studieskulder och han vet att han har haft fler år i arbetslivet och därmed hittills tjänat betydligt mer än jag. Ändå är det väldigt lätt för honom att attackera mig för mitt sparande som om jag vore en H&M-arvtagare med helt andra förutsättningar.
Personligen kommer jag tillbaka till min pappas talessätt om att det är just att jag inte lägger pengar på parkering (eller energidryck/utelunch/kioskvaror) som gör att jag har mitt sparkapital. Jag må vara skeptisk till att leva på andra och därför gärna betala för min egen mat eller köpa dyrare varor som ger till mer pengar till producent. Men jag ser ingen anledning att slösa pengar på ett parkeringshus om jag inte måste.
PS. Jag inser redan på förhand att gemene man tycker att min kollega har en poäng. Men jag är ändå nyfiken på om ni redan frälsta tycker att jag tar det här med FIRE för långt.
Nu förstår ju ni så klart inte alls vad jag pratar om så jag börjar med att backa. Situationen är som följande. Min kollega bor i en lite billigare stadsdel rätt långt från stan, medan jag bor i en mer central stadsdel. I hans stadsdel hålls under helgen en utställning om något som jag skulle kunna tycka vore intressant att besöka, men inte jätteintressant. Till följd av detta skrev jag till honom och frågade om det finns gratis parkering i hans stadsdel. Jag har aldrig varit där själv tidigare, men trodde att det sannolikt skulle vara gratis i och med att det ligger så långt borta från stan. Han svarade i princip: "Nej, men du som har så mycket pengar på banken borde väl ha råd att betala för parkering." Det här gick jag igång på direkt, eftersom samma kollega slösar rätt stora belopp pengar på köpelunch, kioskköp på jobbet och dylikt. Så jag svarade honom att jag inte förstod varför det faktum att jag inte käkar lunch ute på daglig basis, shoppar kläder som andra eller slösar pengar på energidryck har med saken att göra. Där någonstans slutade diskussionen, men det blev väldigt klart att min kollega tycker att jag har råd att lägga pengar på parkering i och med att jag inte köper lunch och annat på daglig basis som han gör.
Om man ska titta på situationen objektivt tycker jag inte att mina pengar på Avanza har något alls med parkeringsutgifter att göra. Min man sa direkt när jag berättade om samtalet något i stil med: "Det här misstaget gör de fattiga hela tiden. De tror att de rika är rika för att de har höga inkomster och inte för att de är sparsamma och tänker över sina utgifter." Som vi alla vet så stämmer ju det här i grund och botten. Det är viktigare att hålla koll på sina kostnader än sina inkomster, eftersom det för de flesta är lättare att kontrollera utgifterna. Men ändå har folk svårt att ta till sig av detta. Min kollega vet med sig att han för samma jobb tjänar runt 20% mer än jag som det är. Han vet att jag har jobbat deltid det senaste halvåret och att vi båda har barn. Han vet att jag har pluggat betydligt längre än han och därför har större studieskulder och han vet att han har haft fler år i arbetslivet och därmed hittills tjänat betydligt mer än jag. Ändå är det väldigt lätt för honom att attackera mig för mitt sparande som om jag vore en H&M-arvtagare med helt andra förutsättningar.
Personligen kommer jag tillbaka till min pappas talessätt om att det är just att jag inte lägger pengar på parkering (eller energidryck/utelunch/kioskvaror) som gör att jag har mitt sparkapital. Jag må vara skeptisk till att leva på andra och därför gärna betala för min egen mat eller köpa dyrare varor som ger till mer pengar till producent. Men jag ser ingen anledning att slösa pengar på ett parkeringshus om jag inte måste.
PS. Jag inser redan på förhand att gemene man tycker att min kollega har en poäng. Men jag är ändå nyfiken på om ni redan frälsta tycker att jag tar det här med FIRE för långt.
lördag 27 april 2019
Pengar föder pengar
En sak som jag tänkt på genom åren är hur mycket det verkligen stämmer att pengar föder pengar. Innan min FI-resa startade hade jag nog ganska enkelt resonerat att det hade att göra med inkomster, dvs att det för personer med höga inkomster är lättare att tjäna ännu mer pengar. Till exempel kan en hög lön möjliggöra att ta lån för att köpa en fastighet att tjäna pengar på. Likaså kan jag föreställa mig att en person med högre inkomster åtminstone teoretiskt skulle kunna spara mer och därmed lättare kunna kräva mer av sin arbetsgivare och säga upp sig om det inte fungerar.
Motsatsen till det är kanske att det är dyrt att vara fattig. För väldigt länge sedan läste jag en bok om en kvinna som fick vänta ett tag på ersättning från Försäkringskassan (supervanligt för övrigt för er alla därute som tror att en buffert är till för trasiga vitvaror!!) och till följd av detta hamnade i en riktigt ond spiral som ledde till att hon hamnade hos socialen och inte hade mat att äta. Det berodde alltså på att det helt enkelt kan vara riktigt dyrt att vara fattig. En person med riktigt små marginaler har kanske inte möjlighet att bunkra köttfärs när det kostar 49 kr /kg utan köper istället ett mindre paket för högre priser när denne verkligen vill ha köttfärs. På samma sätt kanske man handlar extramycket mat vid lön och inte innan och åtminstone i min stad är priserna betydligt bättre veckorna innan lön än just vid lön. I min familj har vi noll problem med att lägga 10 000 kr på mat en månad och 500 kr en annan, det huvudsakliga är att vi totalt sett inte lägger för mycket pengar under en längre tid. Så är det troligen inte för en person som kämpar med att spara 500 kr. Det är därför lättare för oss att handla när bra tillfällen ges än för en fattigare person.
En annan kategori som är spännande är gruppen människor som har höga inkomster, men som gör sig fattiga ändå och därför inte alls låter sina pengar föda pengar. När jag påbörjade det här inlägget för typ hundra år sedan var det på inspiration av en Lyxfällandeltagare som tjänade riktigt bra. Betydligt bättre än jag och mer än min man också om jag inte minns fel. Dessutom bodde han i en rätt billig stad och hade lämpat över sina barn på exfrun så han hade väldigt små kostnader för sina barn och allt som annars kan komma av arbete på oregelbundna arbetstider (typ barnvakter eller behov av deltidsarbete). Detta till trots hade snubben sina (förvisso låga) bolån hos Bluestep (!). Här pratar vi räntor på typ 6% (minns inte exakt) istället för 1,5% eller vad man normalt betalar idag. Det berodde på dålig kreditvärdighet, eftersom han satt i system att betala allt försent och hade hamnat hos Kronofogden. På samma sätt hade han som den fattiga låginkomsttagaren svårigheter att handla vid bra tillfällen, utan tänkte mer här och nu.
Slutsatsen av det här blir att pengar förvisso föder pengar, men att det nog inte har så himla mycket med inkomster att göra som en yngre version av mig själv hade trott. Istället handlar det om att personer som har marginaler, sparar pengar regelbundet och planerar väl lättare kan se till att göra sig själv ännu rikare. Det betyder inte att det är lika lätt för alla. Men när man väl har en bra grund, kanske en rejäl buffert, så spelar det ju inte ens någon roll om man är riktig låginkomsttagare, föräldraledig eller vad det nu kan vara. Oavsett så blir det lättare att låta ens pengar föda pengar. Men det är ju ingen nyhet för er.
Har du några exempel på hur pengar fött pengar i ditt liv?
Motsatsen till det är kanske att det är dyrt att vara fattig. För väldigt länge sedan läste jag en bok om en kvinna som fick vänta ett tag på ersättning från Försäkringskassan (supervanligt för övrigt för er alla därute som tror att en buffert är till för trasiga vitvaror!!) och till följd av detta hamnade i en riktigt ond spiral som ledde till att hon hamnade hos socialen och inte hade mat att äta. Det berodde alltså på att det helt enkelt kan vara riktigt dyrt att vara fattig. En person med riktigt små marginaler har kanske inte möjlighet att bunkra köttfärs när det kostar 49 kr /kg utan köper istället ett mindre paket för högre priser när denne verkligen vill ha köttfärs. På samma sätt kanske man handlar extramycket mat vid lön och inte innan och åtminstone i min stad är priserna betydligt bättre veckorna innan lön än just vid lön. I min familj har vi noll problem med att lägga 10 000 kr på mat en månad och 500 kr en annan, det huvudsakliga är att vi totalt sett inte lägger för mycket pengar under en längre tid. Så är det troligen inte för en person som kämpar med att spara 500 kr. Det är därför lättare för oss att handla när bra tillfällen ges än för en fattigare person.
En annan kategori som är spännande är gruppen människor som har höga inkomster, men som gör sig fattiga ändå och därför inte alls låter sina pengar föda pengar. När jag påbörjade det här inlägget för typ hundra år sedan var det på inspiration av en Lyxfällandeltagare som tjänade riktigt bra. Betydligt bättre än jag och mer än min man också om jag inte minns fel. Dessutom bodde han i en rätt billig stad och hade lämpat över sina barn på exfrun så han hade väldigt små kostnader för sina barn och allt som annars kan komma av arbete på oregelbundna arbetstider (typ barnvakter eller behov av deltidsarbete). Detta till trots hade snubben sina (förvisso låga) bolån hos Bluestep (!). Här pratar vi räntor på typ 6% (minns inte exakt) istället för 1,5% eller vad man normalt betalar idag. Det berodde på dålig kreditvärdighet, eftersom han satt i system att betala allt försent och hade hamnat hos Kronofogden. På samma sätt hade han som den fattiga låginkomsttagaren svårigheter att handla vid bra tillfällen, utan tänkte mer här och nu.
Slutsatsen av det här blir att pengar förvisso föder pengar, men att det nog inte har så himla mycket med inkomster att göra som en yngre version av mig själv hade trott. Istället handlar det om att personer som har marginaler, sparar pengar regelbundet och planerar väl lättare kan se till att göra sig själv ännu rikare. Det betyder inte att det är lika lätt för alla. Men när man väl har en bra grund, kanske en rejäl buffert, så spelar det ju inte ens någon roll om man är riktig låginkomsttagare, föräldraledig eller vad det nu kan vara. Oavsett så blir det lättare att låta ens pengar föda pengar. Men det är ju ingen nyhet för er.
Har du några exempel på hur pengar fött pengar i ditt liv?
onsdag 17 april 2019
Spara pengar med vegetarisk kost
Precis som tidigare så är motivationen och orken för bloggen inte på topp. Något som däremot får större engagemang och där motivationen är större är familjens kost och då särskilt vegetarisk sådan. Om någon minns mina mål för 2019 så var ett av dem att jag skulle äta mer vegetariskt och hitta bra rätter. En del av er har tipsat om rätter och jag har även googlat en massa, läst bloggar och pratat med kollegor. Det som varit avgörande i att upprätthålla ett intresse är att jag slutat försöka tillfredsställa mitt barns önskemål. Förhoppningen är att knodden lär sig acceptera det hen erbjuds, om än så annat än korv och makaroner.
För den som är lite nyfiken så började inte det här med vegetarisk kost så bra. I ärlighetens namn så blev det främst vegetarisk pizza (superbilligt för den som är sugen på att göra egen), vita bönor i tomatsås för 3.90 på Willys (medan ungen åt makaroner och korv) och pannkakor. Jag höll målet, men kanske inte på det sättet jag avsåg. Så småningom blev jag lite less på mig själv och jag började då leta recept. Som det visade sig så finns det faktiskt recept därute som uppfyller min önskan om att inte vara en kompromiss. Jag upptäckte till exempel det här receptet som jag tycker är godare är vanlig köttfärssås och dessutom inte särskilt dyrt, även fast belugalinser är dyrare än tex röda linser. Nu senast insåg jag hur mycket man kan göra med en falafelbas. Med stöd av detta recept gjorde jag fantastisk falafel som friterades och serverades i pitabröd och eftersom en sats visade sig räcka hur långt som helst fortsatte jag och fryste ner, samt gjorde om till biffar. Portionskostnaden visade sig bli mindre än en tia per portion och då lyxade jag ändå till det med fetaost till.
Utöver detta har jag fått tillbaka lusten att baka bröd. Jag har kommit på hur lätt det är att baka allt bröd själv genom att göra i långpanna och min älskade assistent. Min nya taktik är därför att på fredagar eller lördagar göra en deg som kalljäses över natten och sedan slängs in i ugnen på morgonen. De flesta recept jag provat kommer härifrån. Förresten så måste jag medget att ni läsare hade rätt. Planering är A och O och ALLT går om man är lite förutseende. Knodden däremot käkar hellre rågrut, men det är ännu billigare än mitt egna mjuka bröd så inte mig emot. Troligen lessnar nog ungen till slut.
Nu är det här ju en ekonomiblogg och ingen husmorsblogg, varpå jag rimligen bör komma till någon ekonomisk slutsats. Och den är enkel. Det är verkligen billigt att köra vegetarisk mat som bas. Vi har till och med blivit så snofsiga att vi handlar en massa ekologiska produkter av miljöskäl, men ändå sjunker matkostnaderna. Helt ärligt har jag svårt att förstå varifrån Konsumentverket får sina beräkningar. Om man bara drar ner snittet, lagar mat själv och skippar uteluncher blir det verkligen svårt att nå upp till deras normalnivåer. Då har vi ändå en del allergier i vårt hushåll. Det känns som att Sparo ligger närmare vad som borde vara rimligt än Konsumentverket (inte riktigt kanske, men ändå). Min familj lägger nästan hälften av matbudgeten på utemat och fika (bättring utlovas!) och ändå ligger vi på halva Konsumentverkets budgeterade kostnader för vår familj på tre. Är inte det märkligt?
Kör ni på vegetarisk kost för att minska kostnaderna? Hur funkar det i så fall för er?
PS. Eftersom jag i princip även har blivit miljöaktivist (enligt min man åtminstone) känns det numera fullt rimligt att den andelen kött som inhandlas kommer vara ekologisk. Ju mindre andel kött vi köper, desto godare och finare kött kan vi kosta på oss. Fiffigt va?
lördag 6 april 2019
Frihetsmammans etiska (ekonomiska) dilemma
Hej på er och förlåt för att jag hållit mig borta så länge. Jag har börjat skriva inlägg flera gånger, men inte lyckats avsluta dem. Trots att jag knappast är någon Shakespeare brukar det ta flera timmar för mig att få till ett inlägg värt att publicera och jag har inte riktigt haft kraften till att göra något som är publicerbart på sistone. Eftersom några av er till och med mailat mig och undrat vart jag tagit vägen, inser jag att mina små texter ändå har viss betydelse för några personer. Det gläder mig! Tack för att ni hört av er och för att ni fortsatt kika in här ändå. Nu till dagens ämne, här behövs lite input från er.
För några dagar sedan befann jag mig i ett köpcentrum tillsammans med min unge och man nära stängning. Jag skulle hämta ut kläder från en kedja. Min unge var rätt trött, men hade inte somnat i vagnen som jag trott och därför var jag och hen grinigare än vanligt vid tillfället. Eftersom kedjan fått för sig att erbjuda ytterligare rabatt på reapriset en dag efter att jag gjort beställningen valde jag att beställa hem samma produkter igen och returnera de första på en gång. Jag skäms lite för att vara snål (men det sparade mig typ 80 kr så helt värt det i min mening) och valde därför att låtsas "prova" kläderna innan returen och fick således ställa mig i kö igen. När väl damen i kassan kom ihåg hur det här med retur av e-beställningar gick till så lyckades hon inte ge tillbaka mig pengarna och fick ta hjälp av någon annan som till sist kom fram till att de måste sätta in pengarna på mitt vanliga kort istället. Sagt och gjort trodde jag och skenade iväg till sura barnet. När jag sedan var på väg till nästa affär, som skulle stänga om ganska exakt 3 minuter, tittar jag på kvittot och inser att summan att få tillbaka är högre än den jag ens betalade från första början. Jag frågade då min man vad jag skulle göra. Han sa i princip: "Släpp det och shoppa vidare". Jag gjorde som han sa och rusade in på nästa affär och blixthandlade strumpbyxor.
Eftersom jag har en ganska stark känsla av vad som är rätt och fel tyckte jag dock att det här kändes jobbigt. När jag väl var färdig med mina strumpbyxor hade den felande butiken stängt och det är osannolikt att jag kommer gå tillbaka till den butiken de kommande månaderna, eftersom den ligger rätt långt ifrån vår bostad. Jag kan dock inte låta bli att ha dåligt samvete för detta, eftersom jag vet att jag fått ett par hundra kronor tillbaka som jag aldrig borde ha fått. Samvetet blir dessutom ännu tyngre av att jag är aktieägare i det här bolaget och känner att jag på så vis vinner på att företaget upptäcker sina brister i rutiner. Jag undrar därför vad ni andra hade gjort. Ni är likt jag intresserade och motiverade av att spara pengar, varpå det mest rationella är att resonera som min man och behålla pengarna. Samtidigt gissar jag att fellow FI-ers ofta inte vill leva på andra och vara schyssta medmänniskor.
Vad hade ni gjort?
PS. Jag har nu konstaterat (loggat in på internetbanken) att jag faktiskt fått pengarna på kontot, jag har alltså "tjänat" pengar på att handla. Jag hoppades lite på att jag bara hade missförstått kvittot. Det visade sig bero på att jag fått tillbaka ordinarie pris på reavaror.
För några dagar sedan befann jag mig i ett köpcentrum tillsammans med min unge och man nära stängning. Jag skulle hämta ut kläder från en kedja. Min unge var rätt trött, men hade inte somnat i vagnen som jag trott och därför var jag och hen grinigare än vanligt vid tillfället. Eftersom kedjan fått för sig att erbjuda ytterligare rabatt på reapriset en dag efter att jag gjort beställningen valde jag att beställa hem samma produkter igen och returnera de första på en gång. Jag skäms lite för att vara snål (men det sparade mig typ 80 kr så helt värt det i min mening) och valde därför att låtsas "prova" kläderna innan returen och fick således ställa mig i kö igen. När väl damen i kassan kom ihåg hur det här med retur av e-beställningar gick till så lyckades hon inte ge tillbaka mig pengarna och fick ta hjälp av någon annan som till sist kom fram till att de måste sätta in pengarna på mitt vanliga kort istället. Sagt och gjort trodde jag och skenade iväg till sura barnet. När jag sedan var på väg till nästa affär, som skulle stänga om ganska exakt 3 minuter, tittar jag på kvittot och inser att summan att få tillbaka är högre än den jag ens betalade från första början. Jag frågade då min man vad jag skulle göra. Han sa i princip: "Släpp det och shoppa vidare". Jag gjorde som han sa och rusade in på nästa affär och blixthandlade strumpbyxor.
Eftersom jag har en ganska stark känsla av vad som är rätt och fel tyckte jag dock att det här kändes jobbigt. När jag väl var färdig med mina strumpbyxor hade den felande butiken stängt och det är osannolikt att jag kommer gå tillbaka till den butiken de kommande månaderna, eftersom den ligger rätt långt ifrån vår bostad. Jag kan dock inte låta bli att ha dåligt samvete för detta, eftersom jag vet att jag fått ett par hundra kronor tillbaka som jag aldrig borde ha fått. Samvetet blir dessutom ännu tyngre av att jag är aktieägare i det här bolaget och känner att jag på så vis vinner på att företaget upptäcker sina brister i rutiner. Jag undrar därför vad ni andra hade gjort. Ni är likt jag intresserade och motiverade av att spara pengar, varpå det mest rationella är att resonera som min man och behålla pengarna. Samtidigt gissar jag att fellow FI-ers ofta inte vill leva på andra och vara schyssta medmänniskor.
Vad hade ni gjort?
PS. Jag har nu konstaterat (loggat in på internetbanken) att jag faktiskt fått pengarna på kontot, jag har alltså "tjänat" pengar på att handla. Jag hoppades lite på att jag bara hade missförstått kvittot. Det visade sig bero på att jag fått tillbaka ordinarie pris på reavaror.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)