söndag 30 juni 2019

Har jag drabbats av one more year syndrome?

I samband med att jag började fixa och trixa inför flytt skapade jag och min man en "att köpa-lista". För oss är det något nytt, vi har enbart haft det för att komma ihåg att olivoljan, muskotnöten eller liknande sällanköpsvaror tagit slut. Det vi dock slagits av mängden saker vi tänker oss att vi ska köpa. Det känns lite som att vi inte köpt något alls på 100 år. Hur kommer det sig egentligen?

Om vi bortser från faktumet att vi kommer flytta från mindre till större och därför har fler ytor att fylla (haha, det låter rätt vidrigt, men ni fattar nog vad jag menar) så har vi också problemet att vi dragit ut på alla inköp till max. Nyligen diskuterade jag och Fri2032 detta och hon erkände då att hon likt mig gärna skjuter upp klädinköp så länge det bara går. Jag känner igen mig i det här och började fundera på om det något slags fysiskt one more year-syndrom som vi gör oss skyldiga till. För om grillen, tv:n, sängen, skjortan eller skorna kan duga i ett ytterligare år så kan vi ju boosta sparkvoten åtminstone ett år till. I praktiken låter det jättesmart, men det har också sina brister.

Som nu när vi ska flytta och kollar lite på vad det skulle kosta att köpa den där tv:n vi pratat om i säkert fem år, matberedaren som varit trasig i åtminstone tre år, och en ny cykel i och med att den gamla blev stulen för fyra år sedan så blir det jäkligt dyrt. Till skillnad från Svensson så innebär inte det att vi inte kan köpa de här sakerna, men det innebär att det blir mycket pengar på en gång. Och i en värld där jag präktig som jag är har trott att jag gått runt på under 7000 i månaden och nu måste punga ut runt 30 000 på saker som vi pratat om att köpa i hundra år så känns det som att jag misslyckats. För om vi skulle fördela ut den här summan på ett år blir det ju snarare så att jag har 10 000 kr i kostnader månatligen, vilket är typ 50% mer än jag hade trott. Det blir ju rätt stor skillnad ändå. 

Dessutom så upplever jag att jag kan känna att jag vill köpa mig en finare produkt nu när jag väntat så länge. Hade jag köpt en tv för fem år sedan hade jag sannolikt inte valt en 65 tummare för 8000 kr. Men när jag väntat i fem år extra känns det som att jag måste få en extrastor, extrabra och extradyr produkt. Är det logiskt? För Svensson sannolikt ja. För er? Sannolikt inte direkt. Men likväl är det så jag instinktivt resonerar. 

Har ni er gjort skyldiga till one more year syndrome med prylar? Hur tacklar ni detta? 

10 kommentarer:

  1. Om du nu klarar dig så länge utan en matberedare, tv eller vad det nu må vara så kanske du inte ens behöver den. Eller?

    Jag tycker det faktiskt är bra både för miljön och ekonomin att skjuta upp saker och ting. Om du klarar dig ett år till med tröjan eller vad det nu är varför ska man nödvändigt köpa nytt bara för att. Om tröjan har hål som inte kan fixas på ett snyggt sätt så skulle jag köpa en ny men om man har en fungerande tv och ska köpa en ny bara för att så förstår jag faktiskt inte det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer nog aldrig intala mig att jag BEHÖVER en TV eller en matberedare, så långt har det inte gått, men de kan ju ändå skapa mervärde. Rent ekonomiskt kan tom en matberedare löna sig eftersom vi numera ofta köper chokladbollar för att vi inte kan göra egna och liknande. Däremot så är TV:n en riktig förlust, men som småbarnsförälder och som partner kan det vara kul ändå. Nu tycker min bättre hälft förvisso att datorskärm duger, men jag skulle vilja utveckla myset något ändå. Förstår dock vad du menar och håller helt med. Ibland känns det bara som att vi FIRE-folk är bättre på att skjuta upp saker än att få belöningen.

      Radera
  2. Om programmen/serierna/filmerna innehållsmässigt blir bättre med en dyrare apparat så, fine köp en dyrare. Sannolikt är det inte så och då är en billigare apparat lika bra som en dyrare. Om det är av andra skäl, tex förväntad imponatoreffekt, så är det många år sedan folk generellt sett blev imponerad av stora skärmar, nu är det väl i det närmaste precis tvärtom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skönt att veta att jag inte behöver imponera på folk. Just den biten är jag helt säker på, men jag kan ändå tycka att det här med en smart tv och riktigt bra skärpa är lockande. Svårt att veta vad som är värt det.

      Radera
  3. Jag försöker vänta så länge som möjligt med att köpa nya saker, ta tex det här med mobiler. Det är ju väldigt lätt att tänka att en nyare modell måste vara dubbelt så kul som den gamla skruttiga man har (som bara är högst ett par år och fungerar utmärkt egentligen) och man kanske tänker att vad spelar det för roll om jag köper en ny efter ett och halvt år istället för två, man vet ju att batteriet ändå snart kommer börja trilskas och att alla onödiga appar man installerar snart kommer ta upp alltför mycket utrymme så är väl lika bra att köpa en ny innan man får psykbryt på den gamla? Men nä, jag tänker som så att ju längre man skjuter upp köpet av en ny, desto mer tjänar man i långa loppet för det kanske innebär att man under en livstid köper två, tre mobiler färre än man skulle gjort annars. Och så är det ju med alla grejer. Fast om man köper megalyx-varianten istället för en vanlig bara för att man skjutit upp köpet ett tag tjänar man ju så klart inte på det.

    Gud kommer att tänka på en kompis nu som hade en utmärkt mobil som hon var mycket nöjd med, men det gick inte att installera fler appar för minnet började ta slut. Irriterad över detta som hon var köpte hon spontant en ny iPhone för ca 8000 kr, vilket är skitmycket pengar för henne rent ut sagt. När jag frågade varför hon inte bara hade köpt ett minneskort för några hundra till den gamla telefonen istället såg hon ut som...ja, hur ska man beskriva det...nån som betalt 7700 kr helt i onödan och nu försöker att inte se alltför dum ut...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att köpa färre till antalet totalt sett är ett fint resonemang som jag planerar att ta med mig framöver. Tack för det!

      Kompisen känns igen, men blir ändå lite ledsen. Även om jag hört att minneskort och iPhone inte är så kompatibla (kanske urban legend förvisso) så känns det som en himla trist anledning att byta telefon....

      Radera
  4. Handlar inte "one more year syndrome" om att man inte slutar att jobba trots att man har kapital & förutsättningar att göra det men väljer att jobba ett år till för att få marginaler?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, absolut. Det är jag medveten om, men det är samma fras man har i huvudet. Bara ett år till sen... slutar jag jobba (för att få ännu lite mer pengar) / köper jag en ännu bättre tv/dator/mobil. :)

      Radera
    2. Då är jag med :-). Tänkte om jag kanske missat något som jag behövde lära mig. Håller med till 100 % och tänker ofta på det sättet du gör när jag ser vänner & bekanta som köper nya bilar HELA tiden... De bilarna kommer kosta dem många fler år i arbetslivet istället för att de skulle kunna bli fria. Istället kommer de dra på sig många magsår & hjärtinfarkter för att orka jobba och tjäna ihop till alla sina prylar. Och då kommer ju det extra året/n definitivt spela roll. Hoppas du & ni får en fin sommar!

      Radera
    3. Bra att du hojtade, inte alltid min lustighet går fram :P

      Radera