Hur kan jag minska mina matkostnader (igen)?

Det var i vanlig ordning länge sedan. Precis som jag läste på Enkelbonings blogg nyligen så blir det allt svårare att skriva, ju längre sedan man gjorde det för att det känns som att det borde vara jätteskoj inlägg när väl man drar igång. På det privata planet är det ändå rätt så bra med mig och familjen, men vi börjar känna att det börjar bli dags för någon större förändring här hemma (kommer skriva mer om vad som är i görningen senare) och att det är dags att inte bara ackumulera  kapital, utan också leva mer avsiktligt än tidigare. Som av en händelse så lyssnade jag faktiskt på Rikatillsammans-podden igår och då pratade Jan (som vanligen ogillar FIRE) om att vi FIRE-människor ändå är bra på att räkna ut hur mycket pengar vi behöver, samla ihop dem och sedan göra det som var planen (att sluta jobba). Det påminde mig om att jag för att kunna skapa förändring och våga lämna jobbet, behöver återta kontrollen över utgifterna och då framför allt matkostnaderna som i vårt hushåll skenade förra året. Så det här inlägget ska handla om det. 

När jag summerade våra matkostnader för 2025 så landade de på 7086 kr i månaden i snitt exklusive hämt- och restaurangmat. Jag har råkat slarva bort filen för 2024, men har för mig att de var i runda slängar 6000 i snitt och 2023 kan jag se att vi la i snitt 5526 kr. Vi har således ökat våra matkostnader ganska markant och det dessutom efter den stora inflationschocken. När jag fick höra att min favorit Åsa Axelsson släppt en ny bok på temat, blev jag väldigt exalterad och jag lyckades bli den första som lånade den i min kommun. Efter att ha läst boken, inser jag att jag väldigt gärna vill läsa den igen så jag hoppas köpa den framöver när jag inte är i sparmode som jag är just nu. I kort går boken ut på att Åsa testar att leva på 1000 kr i veckan och dessutom på så kallad planetär hälsokost, dvs hon ser till att utsläppen blir riktigt låga på maten de äter. Jag kan konstatera att mina barn inte är lika peppade som hennes är, men min version går ut på att försöka äta fler vegetariska rätter än kötträtter, rensa ut alla konstiga livsmedel vi har hemma (hitta på maträtter med dem) och undvika handla nytt om det inte är superbra priser eller absolut livsnödvändigt. Som en konsekvens har vi testat på att ersätta fredagstacosen med falafel på ekologiska kikärter, äta morotsbiffar istället för köttfärsbiffar och äta vegetarisk ärtsoppa med ugnspannkaka på kvarg som jag råkat frysa och som därför separerat sig. Utöver det har jag helt avstått från att köpa frukostbröd och istället bakat det. Ibland har vi dock lyxat till det med pålägg från charken, så en del av den ekonomiska vinsten tappades där. 

Hur har det då gått rent ekonomiskt? Januari månad gick så bra att jag trodde jag skulle sluta räknas som en stammiskund på Ica. Vi landade på lite drygt 2000 kr och jag upplever fortfarande att frysen är rätt så full. Februari var en tuffare månad, till viss del på grund av en familjemedlems födelsedag, men vi klarade oss ändå på runt 4000 kr detta till trots. Frysen är fortsatt hyfsat full, så jag tycker inte att det känns som att vi enbart levt på det vi har under perioden, utan att besparingarna främst orsakas av den ökande mängden vegetariska och billiga måltider. Men inte är jag nöjd, utan vi kämpar på i mars och så även april. Min tanke är att jag vill lista ut hur mycket pengar vi behöver ungefär så att vi kan budgetera inför kommande rejäla minskning av inkomster, men också så att vi får mer plats i frysen och skafferiet till sommaren och hösten när jag förhoppningvis lyckats odla mig en massa mat som behöver förvaras. 

Vad tar jag då med mig av mitt experiments första två månader? Nummer ett är att man kan ha samma tänk på att snitta ner utsläppen som jag skrivit om att man kan göra när man ska snitta ner kostnaden. Det går alltså att dra ner hela familjens utsläpp orsakade av matintaget genom att minska utsläppen på de flesta rätterna och sedan kan man en gång i veckan köra på och äta exempelvis nötkött. Jag tycker också att matlagningen har blivit rolig igen efter att jag har tvingats testa nya saker och laga saker som jag inte alltid kan. Om barnens favoriter blir standard, blir matlagningen väldigt repetitiv och det kan jag inte kalla den nuvarande. Jag har också insett att barnen saknat mammas hembakade bröd nu när de varit utan det under större delen av 2024 och 2025. Imorse utbrast Mini att "I så fall vill jag ha det där goda brödet du bakade igår till frukost!" efter att först inte ha velat gå upp på morgonen. Brödet som refererades till var för övrigt detta och innehåller vita bönor. Men det sa inte mamman något om, så det är okänt för barnet i fråga. En tråkig bönpåse från Sevan gjordes alltså om till inte mindre än motsvarigheten till 8 tetror kokta bönor och sedan till bröd. Förresten så är det inte bara Mini som saknat brödet, utan även jag. Det är speciellt att kunna bli mätt på enbart en skriva bröd, vilket jag aldrig blir på köpebrödet barnen kräver. 

Hur är det med er? Har våren äntligen börjat komma till er också?  

 

Reflektioner från reatider

 Nyligen hörde jag talas om en ny bok på ett ämne jag egentligen tycker är väldigt viktigt, nämligen Johanna Floods Konsumindre. För den som likt mig, inte tjänar särskilt mycket pengar är en lägre konsumtionsnivå än gemene man en absolut nödvändighet för att både kunna bygga kapital på riktigt och för att kunna nå någon slags ekonomisk frihet. Ur ett mer humant perspektiv, leder en minskad konsumtion till ett mindre resursslöseri av naturresurser och dessutom till att färre människor i tredje världen kommer till skada på olika sätt i produktionen. Trots det har jag under de senaste månaderna vid flera tillfällen halkat lite snett och istället för att bara tänka "äsch då, det blev ju tokigt!" och sedan fortsätta på samma spår så tänkte jag skriva om mina senaste tabbar. 

Vi kan börja med Black Friday. På grund av att Black Friday i år höll på i en smärre evighet så glömde jag i princip bort det och missade beställa julklappar och sånt. Min äldsta unge hade önskat sig en pryl av typen sällanköpsvara i 300-kronorsklassen och den ursprungliga planen var att köpa den under novemberreorna. Tur i oturen så hade en viss onlinehandel en något längre reaperiod och det kom jag strax innan insomnandet på. Jag satte mig därför upp i sängen i ren och skär panik och började surfa runt för att välja rätt märke och färg till Mini. Jag var av naturliga skäl trött. Min man var i vanlig ordning inte det minsta behjälplig. Efter att ha velat mellan två olika färger och för att få fri frakt slutade det hela med att jag inte köpte en pryl hos sagda onlinehandel, utan två. Identiska om man bortser från färgen. Hur rättfärdigade jag det? Jo, jag kanske kan använda den andra själv. Inte för att jag någonsin planerat för att köpa en sådan, men för att jag fick fri frakt och om Mini skulle råka stå där på julafton besviken över färgvalet så hade jag kunnat trolla fram en till och sagt: "Men tycker du bättre om en svart?". Nu har vi facit. Mini kommenterade inte färgen. Jag till och med fiskade och frågade om hen var nöjd med färgen och fick svaret: "Färgen? Men den spelar väl ingen roll? Det är ju inte kläder." 

Nu tänker ni kanske att jag borde ha lärt mig något av detta. Men icke.  Istället kom jag på att det ju var tråkigt att jag missat beställa lite böcker under Black Friday. Inte för att jag planerat köpa någon särskild bok, men det händer att jag unnar mig riktigt nya titlar i samband med att någon rabattkod ploppar upp och jag har ledig tid framför mig. När titeln i inledningen, Konsumindre, dök upp i mitt flöde, kände jag att jag bara måste slå till. Men så kom jag på att biblioteket ändå fanns så jag kollade där först. "Under inköp" stod det och jag ställde mig i kö, men så länge kunde jag inte vänta, resonerade jag sedan. Så jag gick in på näthandeln (alltså efter Black Friday) och klickade hem den där istället, plus en annan bok som nog skulle kunna vara kul. Den andra boken fanns förvisso på Storytel som jag numera också betalar för. Men jag gillar ju fysiska böcker, så det var ändå HELT rimligt att köpa den. Och ytterligare en present till Mini. För det är ju viktigt att barn läser, eller hur? Några dagar senare fick jag ett mail om att leveransen var försenad. Därefter ett mail från biblioteket att boken nu fanns inne. Tanken slog mig att jag lika gärna kunde avboka min beställning, för det visste jag att bokhandlarna brukar låta en göra. Men så var jag osäker på om jag skulle hinna få Minis bok i tid om jag hade avbokat de helt onödiga böckerna jag beställt till mig. Så jag lät det vara. 600 kronor kostade det att jag inte orkade vänta på biblioteket. Och i slutändan nästan tre veckors väntan. Oftast är väntetiden på biblioteket kortare än så. Så också denna gång. 

Ett tag senare fick jag mail om att en butik hade rea på en fin produkt till hemmet som jag spanat in till och från under året. Min man frågade mig efteråt om den verkligen behövdes och svaret var ju naturligtvis nej, för i ärlighetens namn står verkliga behov för en väldigt liten del av min och andras konsumtion. Men det var åtminstone en pryl som jag velat ha. Vad värre var, var att jag i samma veva köpte flera dyrare julklappar till personer som annars gärna blir glada av enklare gester som en burk kakor eller hemgjort julgodis och vars önskemål jag hade mycket dålig koll på i övrigt. Hur motiverade jag det då? Jo, det är ju trist att betala för frakten. Nu hade jag i ärlighetens namn inte ens behövt det, eftersom aktuell butik finns i min stad och frakt till butik är gratis, men i stunden var det ett jätterimligt beslut. 

Min logik fortsatte på samma sätt när jag bara dagar senare beställer något som min yngsta unge önskat sig och vid utcheckningen får erbjudande om att köpa vissa vad som verkade som väldigt slumpmässiga produkter till superbra pris. Som en konsekvens får min man ett par nya badbyxor som han inte önskat sig. Och de var eventuellt nedsatta och till ett superbra pris. Men det vet jag egentligen inte eftersom den upplevelsen enbart baserades på butikens överstrukna pris och inte på att jag egentligen har någon aning om vad badbyxor kostar. Fick jag åtminstone fri frakt? Nej, inte ens det kan jag stoltsera med. Jag hade behövt köpa åtminstone tre ytterligare badbyxor för det och till slut accepterade jag den där femtiolappen för frakten. 

Men det där var ju innan jul och då är ju alla ändå lite stressade! Men efter jul, då gick det väl bättre? Nja, inte riktigt. Eftersom julgransbelysningen gick sönder, begav jag mig till Rustas mellandagsrea för att köpa en ny en till ett mycket fördelaktigt pris. Härligt, tänkte jag. Men jag kom inte bara hem med julgransbelysning, utan också med prydnadstomtar för ett helt tomteland och diverse andra prylar med jultema. Kraftigt rabatterade så klart. De köptes ju efter jul. Men inte särskilt minimalistiskt och återigen frågade min man mig i butiken om jag verkligen behövde så många tomtar och lyktor. Han fick en utskällning för att han kritiserade mig när jag äntligen unnade mig något till svar. Så när jag ska leva livet efter en skittuff jobbmånad så är det tomtar på mellandagsrea som agerar belöning. Jag vet uppenbarligen verkligen hur man lever det goda livet! Dessutom fick mina härliga ungar också lite härlig belöning, eftersom de fick ja till nästan allt de ville köpa. Min man bara tittade på mig med stor förvåning allt eftersom jag sa ja och fick till sist höra ett grymtande: "Men jag orkar bara inte. Då får faktiskt det vara du som säger nej". 

Så vad ska jag ta med mig av allt det här? Jo, flera saker. Dels har jag börjat unna mig en massa saker som jag förut inte hade gjort. Husgeråd för skojs skull. Tomtar. Ljuslyktor. Adventsstakar. Barnen har börjat få alldeles för mycket grejer, trots att jag varje år intalar mig att nästa år så ska jag tagga ner och fokusera på upplevelser. Men jag har också blivit totalt irrationell och en riktig sucker för marknadsföring. Jag kan uppenbarligen inte ens se igenom de enklaste tricksen och går igång på rabattkuponger, fri frakt och erbjudandestegar. Utöver det är jag en katastrofalt kass konsument (om vi har mitt bästa i åtanke och inte företagens) under stress. Vem köper flera saker i samma färg för säkerhets skull eller shoppar prylar till halva släkten för att få fri frakt (och därmed spara 59 kr)? Vem säger ja till tio prydnadstomtar av trötthet? Människan är sannerligen inte rationell. Det har jag lärt mig av mitt beteende den senaste månaden. Jag hoppas på att kunna bättra mig 2026. Det får bli mitt nyårslöfte. Annars kommer vi behöva köpa ett större hus, för tomtarnas och husgerådens skull. 

Gott nytt år till er! Jag hoppas vi kan höras mer nästa år och att du får ett fint avslut på året! 

Tillbaka från de döda

Några av er har kanske undrat om jag blivit storspenderare, andra har säkert spekulerat i om jag har fullt upp som ensamstående och några ytterligare kanske utgått från att jag avlidit. Svaret kommer här, men är inte särskilt häpnadsväckande eller imponerande. 

Hösten har varit intensiv, men det är i sig inte särskilt ovanligt. På något vis blir jag alltid lite överraskad när september kommer, av hur jobbigt det är att återgå till läxläsning, fritidsaktiviteter och speedade middagslagningar, efter en sommar där någon av oss vuxna vanligtvis varit ledig hela tiden. Men utöver det så trivs jag otroligt bra i huset och känner verkligen att det var väl spenderade pengar. Det är inte alltid man känner så, så det känns härligt att som snålis gå ifrån ett stort köp med den känslan. I övrigt har det gått ganska bra att jobba och det har faktiskt känts rätt bra att jobba heltid. Jag vet inte om det någonsin gjort det förut, men så kan det bli med nytt ledarskap och en arbetsgivare som plötsligt börjar ta arbetsmiljö på större allvar. Dessutom tycks min yngsta mest bli arg över att behöva gå hem från förskolan eller ha lediga dagar med sin stundvis deltidsarbetande eller komplediga pappa. Med det sagt har inte allt varit toppen hela tiden, men det finns helt klart mindre att skriva om när saker fungerar som de ska än när de inte gör det. 

Under hösten har vi ändra funderat på några saker som jag önskar dela med mig av:

1) Vad är det som gör att det är härligt att vara ledig och vad är det som gör att jag lockas av FIRE egentligen? Det kommer sig lite av att vi känt oss nästan mer slitna av att vara lediga på helgerna med ganska omfattande fokus på att till exempel städa där vi mötts av att den städade undervåningen blivit stökig på nytt tack vare våra barn medan vi vuxna försökt komma någon vart med övervåningen. Ger ledig tid mer värde utifrån att det också leder till att barnen mot sin vilja måste vara hemma med oss och gnälla över det, samt riva hela huset under tiden? Är det kanske mer effektivt att att jobba heltid, men på ett jobb som inte kräver så extremt mycket rent kognitivt av en som åtminstone ett av våra jobb gör? 

2) När är det egentligen dags att sluta spara? Som av en händelse skrev sedan Fri2032 ett tänkvärt inlägg på just det temat. Vi har kommit långt på resan. Vi har i princip kommit i mål om man tänker vad den ursprungliga (och extremt ouppnåeliga vid det tillfället) planen var, men ja, inflation och skit har ju hänt sedan dess så den är ju inte direkt vattentät. Det känns dock inte som att det finns så jättestora skäl att spara mer längre, förutom för att veta att jag klarar mig på mindre. Med det menas att ens kapitalbehov minskar ju avsevärt med lägre månadskostnader och det är ju viktigt att hålla fast vid hyfsat låga kostnader om det är så att man vill kunna leva på kapitalet någonsin. 

3) Vilka aktiviteter är det dags att ta tag i på grund av tidsfönster. Jag har läst Die with zero (igen, men nu har jag faktiskt lyckats ta mig igenom hela den) och börjat fundera mycket på hur jag vill planera de kommande 10 åren utifrån att barnen finns här, men också är lite större och rimligen borde klara av att göra mer, men också är så pass små att man kanske exempelvis kan få med sig dem frivilligt på resor. Det här området har lett till allra mest skav i familjen, eftersom min man tycker det är onödigt att göra dyra resor eller upplevelser med dem. Han tycker att det i så fall bör vara upplevelser av typen en veckas charter på Mallorca, vilket jag ser som kapitalförstöring med noll vinning. Nog skulle nog barnen tycka det vore skoj att flyga till solen en vecka, men oss vuxna skulle det ge nära noll och dessutom kosta pengar och koldioxidutsläpp som känns oförsvarbara. Jag skulle hellre lägga pengarna (om än mer) och koldioxiden på ett världsunder eller någon riktig kulturell upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Min man föreslog att jag istället skulle göra den typen av upplevelser med ett av barnen (det äldsta) men jag tycker det lite förstör tanken och dessutom leder till en massa krångel med brist på barnomsorg för det yngre barnet som gör att det bara känns genomförbart mitt i sommaren när mannen ändå är ledig och då blir det nog inte mer avancerade kulturella upplevelser än tågluff till Berlin eller en tältsemester i Norge. 

Hur går det med ekonomin då? Ja, vi månadssparar på, men inte sådär jättemycket som vi rimligtvis skulle ha kunnat göra. För närvarande kör jag personligen på 10 000 och min man på något mer. Det är en del pengar, men mindre än förut, och utifrån att våra löner också gått upp så har sparkvoten helt klart gått ner från ganska stadigt på 50% till ungefär 30%. Nu händer det förvisso att jag får för mig att kasta in lite mer, då särskilt när det är någon aktie jag har som jag tycker gått ner orimligt mycket, men ibland känner jag att jag haft en enorm livsstilsinflation under de senaste fem åren. 

Hur är det med er? Tar ni er igenom tråkmånaden november och hur agerar ni under Black Friday /Black Week /Black Weeks/Black Month? 

Hur ska jag klara mig ekonomiskt som ensamstående förälder?

I det senaste avsnittet av Inga dumma frågor om pengar fick programledarna en fråga om hur en lyssnare skulle klara sig som nybliven ensamstående mamma med två mindre barn. Hon fick förvånansvärt bra input, men ändock blev jag sugen på att formulera ett svar på frågan, hur jag tänker mig att jag skulle klara mig som ensamstående förälder och vilka tips jag skulle ge andra i den situationen. För att underlätta, väljer jag att utgå från den situationen som frågeställaren hade, nämligen att hon skulle ha sina barn varannan vecka, bo i en bostadsrätt som ändå verkade kännas lagom stor och ha få möjligheter att påverka sina inkomster. Hon har således inga bidrag att inhämta som ensamstående på heltid, eller personer med låga inkomster och hög hyra kan ha. Fokuset blir därmed på utgifterna och här kommer min punktlista på vad jag skulle göra för att klara mig som ensamstående förälder varannan vecka. 

1) Ifrågasätta sanningar som jag en gång haft och skapa en ny norm för min nya familj. Jag minns till exempel själv hur otroligt lång tid som vi som familj inte hade någon streamingtjänst alls. Om jag visste att det fanns något roligt på Viaplay brukade jag passa på att titta när jag hälsade på mina föräldrar, men allt som oftast väntade vi bara tills saker kom till SVT Play. Och om det ändå mot förmodan var något som vi tyckte var superroligt och vi bara var tvungna att se så skaffade vi exempelvis Netflix en månad, kollade klart på aktuell serie eller film och sa sedan upp det. Sånt går. Idag då? Jo, i skrivande stund har vi tre streamingtjänster för tv samtidigt, eftersom barnen inte kunde enas om en. Jag orkade inte bråka, varpå vi skaffade en varsin för dem. Helt orimligt egentligen. Dessutom tillkommer storytel (hallå, vad hände med Biblio eller fysiska bibliotekslån som funkat jättebra förut? Och ja, det finns ett svar på det, men det hör inte hemma här) och Spotify. Båda två tjänster som jag sett som helt onödiga förut, men som jag fastnat för nu. Poängen är inte att rättfärdiga min livsstilsinflation, utan att påvisa att saker lätt kan bli självklara och en norm. Om så inte för ett helt samhälle så åtminstone i en familj eller för enskilda barn. Det här gäller för övrigt också sanningar som att man måste ha en bil när man har barn, eller att barnen måste ha eget rum/trädgård/Iphone eller vad det nu må vara. Hitta vad som gäller för dig. Ensamstående jag behöver då rakt inte ha en bil till exempel, så det går helt bort för mig. Men det kanske det inte gör för dig. 

2)  Ägna de barnfria veckorna åt att göra veckorna med barnen enklare och billigare. Det innefattar att förbereda mat som man enkelt kan plocka fram, som olika sorters pastasåser, baka bröd (något billigare än köpt och mycket godare), men också att handla mat. Här tänker jag att det primära syftet är att göra så att det blir lättare när väl barnen är på plats så att man undviker trötthetslösningar som hämtmat, handla vad än nu ungarna är sugna på för stunden på Ica nära. Det går också att med förberedelse ordna lite fredagslyx relativt billigt genom att baka kakor och frysa in till exempel. Tänk vad skönt att få hem barnen en fredag och säga, gud vad kul vi ska ha idag, vi ska kolla på Masked Singer och äta kladdkaka med grädde! 

3) Jaga extrapriser, primärt under veckan utan barn. Om jag inte redan vore lite beroende av att köpa billigt och plocka hem extrapriser så skulle det vara ett stort fokus nu. För det går verkligen att mestadels leva från extrapriser. Lär dig att bäst före inte är detsamma som giftigt efter och våga handla mer än du behöver just nu och använda det sen. Det gäller alltifrån fryst fisk till creme fraiche och när jag tar det här på allvar så brukar det inte vara mycket som köps till ordinarie pris. Det kräver dock lite engagemang, minne och promenader/cykelturer och minne, men om inte det är ett problem och du bor i ett område med flera butiker så rekommenderas det varmt. 

4) Schemalägga att vara lite om sig och kring sig. Byte av elavtal är till exempel ett konstant dåligt samvete för mig, för trots att jag vet att det är enkelt att byta och genererar en ganska nämnvärd besparing, så brukar jag max få tummen ur en gång vart femte år eller så. Därför skulle jag schemalägga att gå igenom avtal och ekonomin en gång i halvåret ungefär och se vad det går att göra med försäkringar (hem och bil), inte barn, bredbandsavtal och elavtal. Kolla att jag har okej priser och sedan repetera ett halvår eller ett år senare. Frekvensen beror lite på när man har brytdatum. Om du har bilförsäkringen i november och elavtal som förnyas i maj till exempel, kan det vara klokt att ha två datum. Annars kanske det räcker med ett. 

5) Jag skulle bli en jäkel på begagnade kläder. Och dessutom hindra mig från att slöshoppa genom att ha regler. Just nu behöver till exempel mitt äldsta barn regnkläder. Då är det klokt att skriva ner det, söka runt på Vinted och Tradera, och om det inte funkar, spana in reor på XXL, Zalando och liknande. Så skaffa dig koll på vad som behövs. (Men var kritisk. Det går ofta att klara sig på färre antal plagg än man tror. Förutom strumpor. Det blir bara jobbigt. Jag har prövat. Det är dumt.) 

6) Jag skulle också försöka att dra ner kostnaderna radikalt under barnfria veckor. Det behöver inte betyda att du lever på havregrynsgröt (om du inte älskar det, för det är ju helt okej då), men om du är en av alla de som skyller på att du inte kan äta vegetariskt för ungarna hatar vegetariskt. Grattis, då har du nu en perfekt möjlighet att exprimentera med riktigt billig mat hälften av tiden. Det är ju toppen! Och dessutom sjukt hälsosamt, så du kanske går ner i vikt eller mår mycket bättre efteråt. Jag vet inte, jag har fortfarande barn som tynger mig ner och begränsar min hälsokost till någon dag i veckan och då blir det mestadels tårar och gnäll.  Det är också helt möjligt att vara extra social under dessa veckor, men att göra det på ett ekonomiskt smart sätt. Vad sägs om att bjuda in bästa kompisen och sitta och lappa byxben samtidigt som ni dricker isvatten och äter kladdkaka istället för att ses för en AW på dyrt alkoholhak? Eller erbjud kollegorna att ta AW:n hos dig istället så kan alla köpa pizza på din närmaste pizzeria och dricka medhavd öl medan du värmer upp en vegansk curry och dricker isvatten med ursäkten att du försöker detoxa eller vill vara miljömedveten, alternativt säger sanningen. På mitt jobb händer det att vi ses på det sättet hos någon som inte har hemmavarande barn, men det kan ju vara olika beroende på vad man känner sig bekväm med. Jag tror faktiskt att det var jag som föreslog det först i min arbetsgrupp, sedan har jag även tagit det ett steg vidare med några kollegor som jag faktiskt gillar på riktigt där vi alltid ses på det sättet istället för restaurang och roterar. Nu senast blev det faktiskt takeout ändå, men de som gillar att dricka påpekade att det ändå blev mycket billigare än att ses på stan. Poängen är att man måste våga göra saker man vill göra, men på ett annat sätt, och även offra ett och annat. 

7) Budgetera. Kolla på vilka inkomster och utgifter som faktiskt är realistiska och kolla hur det ser ut och hur du vill att det ska se ut. Följ upp löpande. Särskilt bra när man är i en ny situation, men egentligen bra för typ alla. Då kan man se om det är realistiskt att ha ett barnspar, åka till Legoland på sommarlovet och liknande och agera därefter. Så skaffa dig koll. Egentligen kanske det här borde ha kommit först. Men jag lyssnade på det här avsnittet på en kvällspromenad så mina tankar återges ungefär baklänges. 

8) Alla kan spara. (Nåväl, nästan alla.) Se till att göra det och då gärna lite mer än du tror att du kan spara. Varför? Jo, för att om du betalar dig själv först och automatsparar till exempel 2000 i fonder, så kommer du med största sannolikhet lära dig leva med det på samma sätt som om du hade spårat på krogen och råkat bränna 1500 kr på öl på en AW som en kollega till mig gjorde nyligen. Hon fick då leva med att det blev mindre pengar kvar för henne den månaden och det kommer ensamstående jag också få leva med om jag sparar först. Så bara gör det. Men kolla först ungefär vad som är rimligt så att du inte får tömma hela bufferten i juli som jag kommer få göra i år på grund av föräldraledighet i kombination med konsekvent fondspar på autogiro. Nå väl, det löser sig väl i augusti eller senast september, eftersom jag faktiskt inte är ensamstående. 

9) Försök se fördelarna med att vara ensamstående. Jag är ju inte det själv, men måste säga att det bitvis är rätt så skönt när mannen är på tjänsteresa eller jag är föräldraledig och får köra mitt race. Om du likt en kompis till mig har haft en partner som vägrar äta baljväxter för det är äckligt, eller har har en haft en partner som förbjuder dig från att handla på Lidl för att folk ska tro att de är fattiga så har du eventuellt stora möjligheter att tänka och börja om nu. Om du haft en partner som dränerat dig på energi och tyckt att du ska vara hens förälder och laga mat, planera och fixa så kanske du får en massa extra energi av att ha en mindre att ta hand om nu? Eller så kanske du har levt med en okej person, men att det varit rörigt att reda ut vem som ska vabba den här gången, eller vem som hämtar på förskolan på tisdag när de stänger tidigt och så är det plötsligt så att det blir tydligt vad som gäller. Sjuk unge på hens vecka? Hens problem. Köpa julklapp till hens mamma, hens problem. Tänk vad mycket krångel du slipper! Grattis! 

10. Be om hjälp, även om det känns svårt. Nu kan det ju vara något helt annat som gör att ni separerar. Du kanske har varit våldsutsatt eller din partner har överraskat dig med att vara otrogen. Du kanske blir lämnad från en dag till en annan. Hen kanske har dött. Det är ju så klart svårare att se något positivt i den typen av situation och beroende på situationen så kanske du mår så himla dåligt att du absolut inte kan springa runt på olika affärer och jaga extrapriser, eller lappa barnbyxor. Du kanske inte ens orkar jobba. Och då är det helt okej så klart. Men om du har en bra kompis som du litar på, du kanske är kompis med mig eller någon annan som är lite extra intresserad av och bra på privatekonomi, och är uppriktig gällande din ekonomiska situation och din oro för hur du ska få det att funka nu, så kan du få hjälp. Det kanske är bästisen som kollar upp bästa försäkringen för bilen du måste ha, eller noterar att det är väldigt bra priser på ICA Maxi nästa vecka och hjälper dig lägga en onlineorder eller handlar åt dig. Hjälp finns att få. Om du vill resonera kring budget och vad som är ett reellt behov, så kan du alltid höra av dig till mig. Jag är gärna din ekonomikompis. Vi kanske till och med i bloggen kan diskutera utgiftsposter och se om någon annan läsare har förslag på förbättringar om du vill det. Oavsett, se till att be om hjälp. Det finns alltid folk som vill hjälpa till. Även folk som inte är ekonomiintresserade i sig kan se till att meddela när Jollyroom har rea på gummistövlar och sambeställa när hen ändå beställer åt de egna barnen eller hålla utkik efter byxor i storlek 110 på hen går på loppis. Hen kan också bjuda hem dig på fika istället för att ni ska ses på stan eller plocka upp ett tillfälligt klipp på Ica åt dig utöver sig själv. De flesta bryr sig och vill hjälpa till när man behöver hjälp. Då spelar det ingen roll om det man behöver hjälp med är att klippa gräset eller gå igenom ens korttransaktioner för att se om det finns förbättringsmöjligheter. Så våga fråga eller åtminstone formulera ett problem så får vi se om lösningen erbjuds. 

Har du några tips att ge till en ensamstående förälder vad gäller ekonomi? Tipsa gärna i kommentarsfältet.  

Iakttagelser från en nöjespark

Plötsligt blev det sommar! En rätt så skön sådan dessutom med behagliga temperaturer i mitt tycke. I vår familj är det standard att besöka minst en nöjespark per sommar och i vanlig ordning drog vi av det plåstret rätt så snabbt, nämligen innan midsommar. Det här inlägget ska handla om iakttagelserna som jag gjorde då och reflektionerna under- och efteråt. 

Jag minns inte ens om det finns ett före och ett efter när det kommer till nöjesparker, eller om vi alltid gjort likadant. Men den här gången slogs jag verkligen av de stora fördelarna med att inte bara huxflux bege sig till parken och sen spontant se vad det finns att göra och äta. Redan innan vi åkte till parken tittade jag tillsammans med Mini på menyerna i de olika restaurangerna i parken och kunde redan då konstatera att två måltider i parken skulle motsvara en hotellnatt för oss alla i närliggande stad. Mini tittade förfärat på menyn och sa att det väl bara kostar typ 20 kr att laga maten och så kostar det över 500 kr för oss att köpa den. "Det är det ju inte värt, mamma! Då kan vi ju lika gärna ta med oss egen lunch och laga köttbullar och mos hemma istället en annan dag." Nu har Mini kanske inte en helt korrekt prisuppfattning, men jag delar hens uppfattning om att det inte kändes värt det för oss, så vi beslutade oss för att steka pannkakor till kidsen och ta med potatissallad och annat till oss vuxna. Rätt snabbt insåg jag att det hade varit ännu bättre att helt enkelt göra som mina föräldrar gjorde när jag var barn, nämligen att fixa skinkmackor och hemgjord saft, så det fick det bli dag två i parken. 

Det intressanta med den här upplevelsen var att jag slogs över hur inställda vi människor är på att det måste vara jobbigt att spara och göra ekonomiskt smartare val. Jag roade mig med att observera människor som lämnade barnen med strikta instruktioner om att stanna där de var medan mamma går och köper kaffe och som sedan efter en tids köande kom tillbaka 15-20 minuter senare och såg jäktade ut, men samtidigt nöjda för att de fått sitt kaffe. Vid ett tillfälle reflekterade jag och min man över att behovet av kaffe tycks överraska så många vuxna därute och att en kaffetermos funnits i hela våra liv, men att dess användningsområde tycks ha glömts bort av stressade småbarnsföräldrar. Mini tittade då på mig och sa något i stil med "Ja, glass kan det ju vara rimligt att köpa på plats, eftersom det smälter så fort, men det borde inte vara så svårt att ta med sig en termos med kaffe och några chokladbollar till barnen." Jag blev lite lätt chockad över att min unge blivit så stor och tagit efter oss föräldrar (mest mig) så mycket redan. Kanske är det så här man skapar second generation FI? 

De föräldrar som var där med oss hade dock gjort något rätt. De åkte på nöjespark rätt tid på året. Minns inte om jag berättade när vi förra året fick för oss (helt min mans idé ska tilläggas) att åka till en populär nöjespark typ vecka 30. Det var nog det värsta jag varit med om och innan vi ens kommit in i parken (på grund av enorma köer) övervägde jag att sticka därifrån trots att jag betalat alla våra biljetter i förväg. Mycket riktigt, det enda vi gjorde var att stå i kö och efter den upplevelsen enades jag och mannen om att aldrig mer ge oss iväg till nöjesparker i juli-mitten av augusti. Åtminstone inte i Sverige och Skandinavien, det kan ju vara annorlunda i andra delar av världen så klart. Min bild är därför att man får ungefär tre gånger så mycket nöja och nytta av en inträdesbiljett i mitten av juni som i mitten av juli, vilket gör den otroligt mycket mer prisvärd, även på de ställen där inträdet kostar lika mycket över hela året. Så är inte fallet på många ställen, på Kolmården till exempel, är det även billigare att besöka på slutet eller början av säsongen. 

Det bästa med det här mindsetet är att det går att anpassa efter där du är i livet och hur mycket energi och planeringsförmåga du har. Det absolut mest ekonomiskt kloka är så klart att baka allt fika själv, ta med den hemkokta saften och göra storkok på någon god och billig soppa att ta med i mattermos. Det går och blir säkert allra billigast. Men om du inte är där, vilket jag inte är just det här året, så har du fortfarande jättemycket att spara på att köra förbi närmaste mataffär på vägen till parken, bunkra upp med festis, delicatobollar och frysta pannkakor och Bob-sylt. Det är inte lika billigt som det första alternativet, men ändock mycket billigare än att köpa all mat- och dryck på plats. De flesta av oss, däribland jag själv i år, hamnar någonstans däremellan. Vi kanske kokar kaffe i stugan och häller i termosen och steker våra pannkakor hemma, men kompletterar med lite Pågengifflar och riskakor från Ica. Det är också helt okej. Man får lägga sig på den rätta nivån för en själv. 

Ett annat tips kan vara att prata med barnen i förväg. Jag minns till exempel när vi var på Legoland och jag blev chockad över hur extremt dyrt allt var i Danmark. Då kommer jag ihåg att jag redan innan vi gick in i parken pratade med barnen om att de inte ens skulle få glass i parken, men att jag köpt glasspinnar på mataffären som de kunde få när vi kom hem sen. Det tyckte de var helt okej och jag minns det som att jag fick väldigt lite tjat i parken. 

Så vad var poängen med det här svamlet? Jo, det går att göra saker även om de kostar pengar. Men det går också att göra så att aktiviteterna kostar lite mindre pengar. Om vi tar nöjesparkerna som ett exempel är jag övertygad om att det lätt spenderas lika mycket i parken som på att besöka den från början. För vissa kan det säkert till och med kosta mer i parken än att ta sig dit. Min kompis brukar till exempel alltid spela för flera hundra, typ tills hon vinner något i chokladhjulet, eller någon jättenalle. Och det är ju så klart toppen om det är så man vill spendera sina pengar, men för de av oss som hellre sparar en tusenlapp extra i fonder eller som hellre går en extra gång på nöjesparken, så är det smart att packa med sig en fikapåse och införskaffa en termos till kaffet eller kokt korv. 

Brukar du gå på nöjesparker? Hur gör ni?

Är det bra att älska sitt jobb?

Det svenska företaget Madlady skapade nyligen diskussion om huruvida man måste älska och ge allt för sitt jobb. Det är en välkommen debatt tycker jag, eftersom vi allt för sällan pratar om det jobbet är för de allra flesta, nämligen ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet (och en jäkla massa prylar man inte behöver). På samma tema läste jag ett inlägg från en jobbsökande person som fått frågan om varför hon brinner för att sälja skruvar (ungefär så här, jag hittar inte inlägget längre) och hon helst av allt skulle ha svarat "Det gör jag inte. Jag vill bara ha tak över huvudet". Så hur är det? Är det bra att älska sitt jobb och måste man ens göra det? 

Det Madlady gjorde var att kräva att jobbsökare såg deras lagerjobb som ett kall och inte planerade byta jobb, stanna hemma vid sjukdom eller börja studera framöver. Huvuddelen av kritiken gällde att de uttalade att man ska gå till jobbet även när man är sjuk, men jag tror det var fler än jag som ändå började reflektera över arbetsgivares stora önskan att alla ska brinna för just deras företag, förvaltning eller myndighet. För jag tror verkligen inte att merparten av alla arbetare där ute gör det, utan de är där för att få mat och husrum. Om de skulle vinna en miljard, skulle en stor andel sluta jobba, och om de inte skulle det, kanske det skulle bero på att de gillar rutiner och sällskap, snarare än att de verkligen brinner för att ge Finspång de allra renaste trapporna, vara den allra trevligaste receptionisten på Piteå vårdcentral eller vara Göteborgs mest tillgängliga och tillmötesgående arbetsförmedlare. 

En annan sak jag funderar på är om det ens är bra för arbetsgivaren att söka personer som är så här engagerade. Jag brukade själv vara otroligt engagerad i mitt jobb, men kan ärligt säga att jag blivit bättre på jobbet av att bry mig mindre. Förutom att jag inte är så upptagen med sidoprojekt av typen "Lean i vardagen" eller organiserar "APT på tema normkritik", så har jag blivit snabbare och effektivare av att bry mig lite mindre om varje enskild uppgift och våga göra fel. Jag tänker mig att den som anställs av Madlady och inte får stanna hemma när den är sjuk eller får börja plugga när ryggen tar stryk, riskerar att bli en medarbetare som går in i väggen eller kör slut på sin kropp helt och är så noggrann när den packar varor att den aldrig blir klar. Jag funderar också på om det ens är rimligt att tro att ett jobb ska väcka ett sådant engagemang, när alla vet att det finns tusen fler av samma art? 

På (nästan) samma tema så har Avanza nu förstört sin podd och gjort om den som länge varit aktiv till en grabbig finanspodd där det känns som att man skulle behöva 90 hp i finans för att hänga med och istället skapat en ny "tjejpodd" där förra programledaren för Avanzapodden Felicia pratar med en annan tjej som inte tycks ha något som helst intresse för ekonomi om lyssnarnas "inga dumma frågor om pengar". I avsnitt fem pratar de lite löst om huruvida det är vettigt att betala barn för saker och då kommer det fram att sidekicken Douglas minsann hellre skulle golfa än jobba om han kunde, men att han fattar att han ändå måste jobba och därför gör det för pengar. Felicia däremot insinuerar att hon älskar sitt jobb och att hon skulle göra det även om hon inte fick betalt, när hon sarkastiskt säger att hon hellre skulle yoga än jobba. Och det kanske är så att om man jobbar som privatekonom på en cool bank som Avanza kanske det ändå är rimligt att man älskar sitt jobb och känner sig superspeciell, eftersom få personer har det jobbet. Tidigare sparekonomen Nicklas Andersson är ju ett exempel på någon som uppenbarligen inte längre behövde  jobba, men gjorde det ändå för att han brann för sparande och investeringar. Men är det rimligt av ett företag som Madlady att förvänta sig att deras lagerpersonal är lika engagerade som Nicklas Andersson eller Felicia Schön? När de enkelt kan byta jobb imorgon och göra exakt samma sak på H&Ms lager och sälja samma sak, fast för ett annat företag. Måste de ändra övertygelse då att det är lite billigare byxor som är bättre för kunderna där ute? Lite som en uppenbarelse och efterföljande jobbyte. Jag vet inte. Men jag tror att det ändå är ett sundhetstecken att vi börjar prata om det här. 

För de flesta av oss gör inte så himla mycket skillnad på jobbet. Stanna där. Ta in innebörden av det jag skriver nu. Men vi gör inte bara väldigt lite skillnad, vi är dessutom helt utbytbara. Och även om vi inte är det rakt av för att det tar tid att lära upp personal eller hitta ersättare som håller måttet, så vill gärna arbetsgivare ge sken av att vi är det. Och när det är så, när ingen chef gråter för att du drabbas av ALS eller går till konkurrerande verksamhet, så tycker jag att vi ska ifrågasätta varför just vi förväntas brinna för våra jobb så till den grad att vi bränner ut oss, pajar våra kroppar eller får dåliga relationer med våra barn för att vi väljer jobbet framför vab eller långa sommarlov med våra barn. 

Har du tips på någon podd där man varken blir behandlad som en finansvalp med ekonomiutbildning eller som en liten dum flicka utan något som helst ekonomiintresse? 

En vanlig dag på jobbet

Nu är det dags med en reflektion från fikarummet igen. För ännu en gång har temat ekonomi och sparande kommit upp på jobbet. Och här kommer ett försök för mig att reflektera från den upplevelsen, utan att trampa någon på tårna. Så häng med. 

Vi börjar med att konstatera att om du känner igen den här händelsen, kan det vara så att du känner mig. Kul! Knacka på min dörr eller slå mig en signal och berätta att du identifierat mig. För den som inte känner igen sig, synd, men vi kanske känner varandra utanför bloggen ändå, det kanske visar sig längre fram. Vi fortsätter med att resonera kring människosyn och förtydliga hur jag tänker mig att jag ser på den saken. I kommentarsfältet på mitt senaste inlägg, fick jag nämligen kritik för att jag ser ner på folk. Och eftersom en läsare uppenbarligen uppfattat det så, så känner jag att det är dags att förtydliga min syn på andra. Det är nämligen så att jag bryr mig otroligt lite om hur andra gör. För några år sedan fick jag till exempel en förfrågan om att sprida budskapet FIRE till fler under en större kampanj och jag minns att jag ganska snabbt svarade att jag inte kände att jag ville delta, eftersom jag inte känner något behov alls av att få folk att resonera som jag. Med det sagt, kan jag tycka att mina medmänniskor resonerar tokigt i olika frågor och ibland kan jag bli jätteledsen när jag hör saker som att någon inte har råd att köpa sin medicin (för att den är så dyr!) eller kan gå ner i tid trots att barnen och familjen skriker om det (eftersom räntorna är så höga!). Men jag tänker att det är möjligt att både tycka att det är larvigt att ägna varenda rast åt att klaga på de höga elpriserna (samtidigt som man röker) och inte se ner på någon för att den faktiskt röker. Det är ett val man gör, precis som det är ett val att köpa varje lunch på lokala restauranger istället för att ta med egen matlåda (och därmed minska sparutrymmet med 2000 i månaden). Jag är säker på att det för många är en härlig vardagslyx och att de lokala restaurangerna uppskattar att de flesta är som mina kollegor och inte som jag. 

Med detta i åtanke ska jag nu försöka resonera kring ett samtal där en kollega fascinerat berättade att hon hade jättemycket pengar kvar när räkningarna var betalda under förra månaden. Vi pratade inte om orsaken till det, men det kanske beror på sjunkande räntor eller dylikt. (De räntesänkningarna börjar äntligen märkas här iaf) Hon berättade att hon kom fram till att hon inte visste vad hon skulle göra när hon insåg det och att hon direkt gick i shoppingläge. Hon hade frågat sambon om det inte vore läge att köpa en lampa för drygt sex tusen och det hade han inte hållit med om, men till sist hade hon hittat något annat att bränna pengarna på. Jag tror det var skor, men jag är inte helt säker. Oavsett kan jag inte relatera alls till den här typen av "problem", där pengar måste brännas så fort man har tillgång till dem. Men det är ändå ett intressant fenomen, i mitt tycke. Jag kontrade försiktigt att det ändå är bra att ha en ordentlig buffert och berättade om min erfarenhet av sjukskrivning under pandemin när jag fick vänta på pengarna från Försäkringskassan i flera månader. Det hade hon viss förståelse för, men jag uppfattade ändå att hon inte kunde se vad hon skulle göra med pengarna, så länge som bufferten finns på plats. En annan kollega tipsade om att hon skulle prata med mig om investeringar (eftersom jag är så "bra" på sparande) och hon sa att det kanske hon skulle göra, men jag uppfattade det som att hon var övertygad om att det var så himla krångligt och snabbt växlade samtalet till att handla om något helt annat. I slutändan mynnade samtalet ut i en diskussion om Postkodlotteriet som sparande och det verkade många se som sin enda chans till att få tag på en större summa pengar. 

Samtalet lämnade mig konfunderad över två saker. Det första är att jag alltid tänkt att folk låter bli att spara för att de inte har något över. Man kanske har förbättringsmöjligheter vad gäller inköp av livsmedel, uteluncher och allmän prylkonsumtion, men få av oss har väl ändå en massa pengar kvar den 24 och sitter och funderar på vad man gör med dem? För då borde ju inte sparande och matande av ISK vara ett särskilt stort problem. Men det kanske är fler än vad jag trott som är som min kollega? Det andra som fascinerade mig var att sparande kändes som ett så otänkbart alternativ. Jag förstår att alla inte är superintresserade av börsen, men trodde ändå att många hade insett fördelarna med extraamortera på bolånet (efter att ha sent omsider lärt sig att nollräntan inte varade för alltid) och rutinspara någon procentsats eller fast summa pengar i någon indexfond eller liknande. Jag är så nyfiken på hur stor andel av mina kollegor, släkten eller slumpmässiga bekantskaper som faktiskt sparar systematiskt. Nu vet jag att Rikatillsammans gjorde några avsnitt om just det här förut och jag minns att jag reflekterade över 1) att deras medlemmar tjänar väldigt mycket mer än jag och 2) att folk sparar mindre än vad jag tror. Men vet ni? Varje gång jag hör att folk bara sparar x, y eller z så tror jag alltid att mätningen gått fel till. Tänk om man mitt minisparande i Nordnet till exempel ses som en representativ summa för en kvinna i min ålder? Fast jag har flera miljoner i andra konton hos Avanza? Jag vet inte, men pengar och sparande kommer nog aldrig sluta fascinera mig, men det betyder inte att jag som ekonomibloggare stör mig på att andra resonerar annorlunda när det kommer till deras pengar. Som miljövän däremot, vilket jag definierar mig allt mer som med åren, kan jag tycka att det svider när jag hör talas om alla klädköp eller flygsemestrar som andra gör. Men det har helt andra orsaker än att jag ser ner på medmänniskors spenderande. 

Brukar ni prata pengar på jobbet?