Frihetsmamman
Tvåbarnsmamma, frihetssökande, ledighetsälskande. Delar här med mig av min resa mot ekonomisk frihet, som jag med största sannolikhet når innan jag fyller 40. Vill du nå mig kan du alltid maila frihetsmamman(at)gmail.com
måndag 27 juli 2026
Varför är det så svårt att sluta spara?
fredag 17 juli 2026
När det blir slitningar i relationen
Hej på er!
Mitt i sommaren. Solen skiner, folk badar, Instagram svämmar över av jordgubbar och solnedgångar... och här kommer jag och skriver om relationsproblem. Jag ber om ursäkt. Eller egentligen inte. För är det inte lite så sommaren är? Helt fantastisk och samtidigt ett enda långt stresstest för parrelationen. Man umgås konstant, fattar tusen små beslut om dagen och får ovanligt gott om tid att reta sig på varandras egenheter. Det här inlägget kan också vara en direkt konsekvens av värmen. Jag blir nämligen ungefär dubbelt så lättretlig när temperaturen passerar 25 grader. Så om jag framstår som ovanligt småaktig idag skyller vi helt enkelt på vädret.
Here we go. Jag och min man har varit tillsammans så länge att vi i princip blev vuxna ihop. Det är mestadels väldigt fint. Vi har byggt upp ett liv tillsammans och jag tror faktiskt att en ny relation skulle innebära betydligt fler ekonomiska konflikter än den här brukar göra. Men den senaste tiden har jag börjat störa mig på honom på ett sätt som känns... oproportionerligt.
Det började med telefonen. Eller rättare sagt: hans ovilja att köpa en ny telefon. Först blev batteriet allt sämre. Jag ringde och fick inget svar eftersom telefonen hade dött. Han skulle hämta ut ett paket, men telefonen dog på vägen så han kom hem tomhänt. Han skulle hämta mina biblioteksböcker, men telefonen dog innan han kom fram och han hade därför inte tillgång till upphämtningsnumret. Istället fick han försöka övertala bibliotekspersonalen att lämna ut böckerna ändå eftersom han hade min kod och kunde mitt personnummer. Mot alla odds gick de faktiskt med på det.
Som om inte det vore nog slutade ladduttaget fungera också. Vid det laget tänkte jag att en normal människa hade köpt en ny telefon. Inte min man. Nej, det var ju otänktbart. Han köpte istället en trådlös laddare. På pappret en fantastisk lösning. I praktiken mindre fantastisk, eftersom telefonen vibrerar av laddplattan så fort det kommer ett sms eller han får en notis. Så istället för att ladda ligger den bredvid laddaren och laddar... absolut ingenting.
Skärmen är dessutom sprucken, men det bryr jag mig faktiskt inte det minsta om. Han får gärna använda en telefon som ser ut att ha överlevt ett mindre krig. Jag vill bara kunna få tag på honom när jag ringer. Jag vill att han ska kunna hämta ut saker han lovat att hämta. Och jag vill inte behöva fundera på om ett sms från mig, eller att jag snuddar vid laddaren när jag går och lägger mig, råkar bli det som gör honom helt okontaktbar resten av dagen.
Kulmen kom under vår roadtrip. Vi byggde någon slags MacGyver-lösning i bilen med laddare, telefonhållare och en massa kreativitet. Men det fungerade inte heller eftersom bilen ju vibrerar. Och rör sig. Till slut satt jag bokstavligen och höll hans telefon mot laddaren i exakt rätt vinkel i flera timmar för att den över huvud taget skulle få ström. Där någonstans gick min gräns. Jag sa att nu räcker det. Köp en ny telefon. Jag erbjöd mig till och med att betala den. Hans svar? "Nej." Inte "vi kan fundera på det". Inte "kanske efter semestern". Bara ett bestämt "nej". Han tycker nämligen att de 3 000 kronorna telefonen kostade begagnad borde räcka längre än fyra år och tänker därför pressa ut minst ett år till ur den. Det är ju viktigt med PPA (Pris Per Användning) vet ni. Jag börjar misstänka att telefonen själv inte riktigt delar den ambitionen.
Sedan har vi bilen. Vi behövde göra en reparation för drygt 10 000 kronor. Mycket pengar, absolut. Men diskussionerna... De tog aldrig slut. Kanske kunde vi hitta en billigare verkstad. Kanske kunde vi läsa på mer. Kanske kunde han lära sig göra jobbet själv via Youtube. Kanske fanns det ytterligare alternativ. Kanske blir vi lurade av bilfirman. Till slut hörde jag mig själv säga något som tjugoåriga jag hade svimmat av: "Jag betalar hela reparationen själv om vi bara kan sluta prata om det." Inte för att 10 000 kronor är småpengar. Utan för att jag inte orkade ägna ännu en sommarkväll åt att diskutera olika lösningar när pengar faktiskt kunde lösa problemet direkt. Och där slog det mig. Jag har förändrats. När vi var 20 hade vi inget val. Då var tid gratis och pengar en bristvara. Nu känns det nästan tvärtom ibland.
Jag vill alltså köpa mig ur vissa problem. Inte alla. Men de problem där lösningen faktiskt finns och kostnaden är rimlig. Tid och energi är också resurser. Kanske de mest begränsade vi har. Hans bild är att jag blivit slösaktig. Min bild är att han fortfarande lever kvar i ekonomin vi hade när vi var 20 år. Samtidigt vet jag att jag inte alltid har rätt. Ibland är det han som glatt köper den dyra grädden trots att det är extrapris på ett annat märke (och jag specificerat i förhand exakt vilken han ska köpa) eller glömmer att jag skickat med rabattkuponger. Då är det plötsligt jag som står där och undrar hur svårt det kan vara att spara 15 kronor när jag ju förberett honom så väl. Så vi är nog båda ganska inkonsekventa. Kanske handlar det egentligen inte om att någon av oss har rätt eller fel. Vi har bara olika saker vi tycker är värda att spara på. Eller olika uppfattning om vilken energi saker tar? För mig är det hur enkelt som helst att kolla ett reklamblad och mestadels köpa saker på extrapris. Att lista ut hur jag lagar en bil själv däremot, inte så enkelt. Jag promenerar dessutom mycket så det gör mig inget att gå till fyra affärer i veckan. Så kanske är det han som sparar pengar? Och jag som sparar tålamod? Och just nu leder till det till en jäkla massa friktion!
Hur gör ni när ni har helt olika syn på pengar i en relation? Går det att mötas någonstans på mitten, eller får man helt enkelt acceptera att vissa diskussioner kommer tillbaka med jämna mellanrum?
onsdag 27 maj 2026
Tar en paus från arbetslivet
tisdag 7 april 2026
Är FIRE svaret på ett ojämställt samhälle?
Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg om matkostnader som satte igång en massa tankar. En läsare kommenterade att hen inte gillar att Åsa Axelsson lever på sin man, vilket jag antar betyder att läsaren tycker det är fel att Åsas makes inkomster täcker deras omkostnader eftersom hon "bara" lagar mat, odlar och sköter inköp. När jag såg den kommentaren blev jag lite ledsen, för känslan var att det var en kvinna som dissade en annan kvinnas livsval, som så ofta. Det här var långt ifrån första gången som perspektivet ekonomisk jämställdhet lyftes i kommentarsfältet och jag kan förstå varför många tycker det är viktigt, men kan det kanske vara så att det är just att samhället i stort är så ojämställt som gör att en del kvinnor ser FIRE som lösningen på problemet? Alltså, att det känns mer överkomligt att samla ihop en massa pengar och hålla nere kostnaderna för att kunna sluta jobba, än att lyckas nå en balans i relationen och på arbetsplatserna?
En viktigt aspekt att ha i åtanke är att en del saker är svåra att komma åt. Jag har haft två rätt tuffa graviditeter där jag inte klarat av att jobba hela tiden. Hur mycket min man än hade velat dela den bördan med mig så hade han inte kunnat kräkas åt mig. Han hade inte heller kunnat ha foglossning åt mig. Jag minns när jag kom åter efter en periods kortare sjukskrivning och jag kom hem redan efter första dagen och sa "Aldrig att jag kommer fixa att jobba fram till förlossningen." Som en konsekvens tog jag föräldraledigt ett par månader innan jag fick barnen av ren orkeslöshet. Det var ekonomiskt ganska korkat, men inget min man hade kunnat göra åt mig, eftersom det var jag som blivit ett vrak av att vara gravid. När väl barnen kom så ammade jag. Han tog nog något blöjbyte nattetid, men det var jag som var tvungen att amma varannan timme om vi ville att våra barn skulle ammas. Någonstans här stannar de biologiska förklaringarna, men inte de strukturella. Jag har exempelvis kunnat vabba utan att vara orolig för att min arbetsgivare ska straffa mig för det. Det är möjligt att jag fått sämre löneutveckling för det, men överlag har toleransen varit hög. När min man behövt vabba vid ett tillfälle när han skulle på arbetsintervju fick han inte jobbet och de verkade genuint väldigt besvärade över att han skulle kunna tänkas behöva vabba. När han ifrågasatt att arbetsgivaren lagt möten till klockan sex på en fredag och han behövt hämta barn så har han uppfattats som jobbig. Han arbetar på en mansdominerande arbetsplats och de få kvinnorna som jobbar där har haft män som antingen varit hemmamän för att få det att fungera, eller som tagit övervägande ansvar för deras barn. Den stora merparten dock, har haft fruar som skött ruljansen, vilket lett till att de inte behövt bekymra sig om en onödig tjänsteresa till någon kursgård för att diskutera jämställdhetsintegrering på arbetsplatsen, VAB flera veckor i rad för att barnen går omlott i sjukdomar, eller hur man ska hantera skolans alla lov som de flesta barn tycks spendera hemma eller på resa och inte på fritids.
Utöver detta finns det aspekter som rör individuella familjer, men som konstigt nog tycks vara vanliga i fler familjer än min. Jag har tidigare skrivit om att vårt familjeliv fungerat som bäst när jag varit föräldraledig eftersom jag då såg till att tvätta, laga mat, handla, köpa presenter till diverse födelsedagsbarn och inhandla kläder som behövdes till barnen. Min man kunde under samma period komma hem och fylla diskmaskinen och sedan umgås med mig och barnen. När jag jobbade heltid och han var hemma så utförde han obetalt lönearbete till sin arbetsgivare, men det var ytterst ovanligt att han hade middagen färdig när jag kom hem från jobbet och jag tror inte han startade en enda tvättmaskin under sin föräldraledighet. Det här var ett ganska vanligt samtalsämne under öppna förskolan, så det verkar inte bara vara i min familj. Hans perspektiv på det hela var att han inte var föräldraledig för att sköta hushållet, utan för att umgås med sina barn. Det kan ju vara sant, men eftersom jag inte hade gjort på samma sätt så var det väldigt frustrerande. Jag tyckte inte heller att det fanns några svårigheter att aktivera det äldre barnet i att laga mat eller tvätta och att barn överlag brukar tycka hushållssysslor är ganska roliga. Vi har också i perioder jobbat deltid och det här mönstret har då upprepat sig. Jag har fixat och grejat, hållit ner kostnader genom att baka bröd och laga mat, samt handlat billigt under sova middag-promenader med vagnen, medan han ofta hamnat i läget att han fått köpa hämtmat eftersom han inte kommit på vad han ska laga eller glömt handla.
Det för oss osökt in på det ekonomiska perspektivet av jämställdhet. Jag vet att det är många kvinnor som köper alldeles för mycket saker, särskilt till barnen och att det kan påverka en familjs ekonomi negativt. Men jag har också sålt och köpt en massa på Tradera och Vinted genom åren och än så länge har jag bara sålt en barngrej till en man. Jag har aldrig köpt en produkt från en man. På samma sätt är det övervägande kvinnor som handlar i mataffärerna jag handlar i trots att det rimligen bor lika många män i min stad. Vart vill jag komma? Jo, det är ju ofta kvinnor som tar ansvar för både bördan av att alla ska ha det de behöver, men också för att det blir ett överkomligt pris på lillans regnkläder, tonåringens hockeyutrustning eller grabbens förskolegarderob. Det är ofta också de som lagar matlådor så att det ska finnas lunch till maken eller som ser till att det finns några frysportioner som tonåringen som kommer hem först kan äta innan dennes träning. I vår familj har det här arbetet lett till rejäla kostnadsbesparingar. Min man har många goda kvalitéer, men om han skulle handla spontant skulle han inte lusläsa något reklamblad innan. Faktum är att jag ibland blivit lite sur på att jag skrivit att han ska köpa exempelvis Bregott, men inte specificerat att det var förpackningen på 750 gram som var på extrapris för priset 49.90 och han därför köpt den lilla till ordinarie pris. Det är därför nästan uteslutande jag som handlar och därmed också jag som håller ner våra matkostnader, vilket under många år tillsammans möjliggjort att han kunnat spara en massa pengar som han annars inte hade kunnat spara. Jag vågar uppskatta det till åtminstone en miljon som han har investerat just på grund av detta. Det här är i vårt fall inte heller något som bara handlar om kläder och mat. Det är också jag som planerar familjens semester runt när det är billigt att besöka resmål A och resmål B, hittar en rabattkupong på hotell, ser till att köpa barnens födelsedagspresent när det är fri frakt och rea eller köper en (plast-)julgran på utförsäljning istället för innan jul till ordinarie pris. Utöver det har jag likt Åsa odlat en massa genom åren, saftat och syltat på både egen och grannars frukter och fryst in eller torkat alltifrån egna krossade tomater till chili och purjolök. Det är inget högavlönat arbete, det ska medges. Men att få ner familjens kostnader räknas också, i min bok.
För att återgå till början av det här inlägget så tror jag faktiskt för egen del att jag mycket väl skulle kunna jobba mycket om jag hade en partner som var hemma i högre omfattning och ägnade sig åt hushållssysslor på eget initiativ, känslomässigt arbete med barnen av typen konfliktlösning och lekträffsplanering och bara såg till att allt fungerade. Det känns på något sätt som att mitt huvud både måste brottas med att lösa arbetsuppgifter och en massa mentalt belastande uppgifter hemmavid som aldrig min man behöver ägna sig åt, och att det därför blir för mycket. Nu tänker du kanske att jag bara är tillsammans med fel person. Att jag haft otur. Kanske särskilt om du är man och känner dig övertygad om att du minsann hjälper till massvis. Men nästan alla jag pratat med om ämnet känner igen sig alltför väl. Särskilt när det kommer till män som hjälper till jättebra när de ber om det, men sällan tar ansvar för att upptäcka vad som ska göras på egen hand. Det är därför flera av mina kvinnliga vänner valt att gå ner i arbetstid för att de ska hinna och orka göra allt som inte kan outsourcas. För det går inte att använda sig av RUT-tjänster för att lösa konflikter mellan ens barn och deras kompisar. Eller för att få ett barn som inte orkar gå i skolan att ta sig dit. Eller för att komma ihåg vad svärmor gillar och när hon fyller år och köpa en vettig present därefter. Det går bara att RUT:a sig till en storstädning, men som min man själv säger varje gång jag föreslagit det så är: "den minsta uppgiften att faktiskt skura golv och tvätta fönster". Det som är jobbigt på riktigt är att hålla reda på var alla saker ska vara, vem som ska på kalas, när det är idrott i skolan, komma på en nyttig maträtt som tolereras av de flesta och se till att det finns frukostbröd till barnen.
onsdag 4 mars 2026
Hur kan jag minska mina matkostnader (igen)?
När jag summerade våra matkostnader för 2025 så landade de på 7086 kr i månaden i snitt exklusive hämt- och restaurangmat. Jag har råkat slarva bort filen för 2024, men har för mig att de var i runda slängar 6000 i snitt och 2023 kan jag se att vi la i snitt 5526 kr. Vi har således ökat våra matkostnader ganska markant och det dessutom efter den stora inflationschocken. När jag fick höra att min favorit Åsa Axelsson släppt en ny bok på temat, blev jag väldigt exalterad och jag lyckades bli den första som lånade den i min kommun. Efter att ha läst boken, inser jag att jag väldigt gärna vill läsa den igen så jag hoppas köpa den framöver när jag inte är i sparmode som jag är just nu. I kort går boken ut på att Åsa testar att leva på 1000 kr i veckan och dessutom på så kallad planetär hälsokost, dvs hon ser till att utsläppen blir riktigt låga på maten de äter. Jag kan konstatera att mina barn inte är lika peppade som hennes är, men min version går ut på att försöka äta fler vegetariska rätter än kötträtter, rensa ut alla konstiga livsmedel vi har hemma (hitta på maträtter med dem) och undvika handla nytt om det inte är superbra priser eller absolut livsnödvändigt. Som en konsekvens har vi testat på att ersätta fredagstacosen med falafel på ekologiska kikärter, äta morotsbiffar istället för köttfärsbiffar och äta vegetarisk ärtsoppa med ugnspannkaka på kvarg som jag råkat frysa och som därför separerat sig. Utöver det har jag helt avstått från att köpa frukostbröd och istället bakat det. Ibland har vi dock lyxat till det med pålägg från charken, så en del av den ekonomiska vinsten tappades där.
Hur är det med er? Har våren äntligen börjat komma till er också?
söndag 28 december 2025
Reflektioner från reatider
Nyligen hörde jag talas om en ny bok på ett ämne jag egentligen tycker är väldigt viktigt, nämligen Johanna Floods Konsumindre. För den som likt mig, inte tjänar särskilt mycket pengar är en lägre konsumtionsnivå än gemene man en absolut nödvändighet för att både kunna bygga kapital på riktigt och för att kunna nå någon slags ekonomisk frihet. Ur ett mer humant perspektiv, leder en minskad konsumtion till ett mindre resursslöseri av naturresurser och dessutom till att färre människor i tredje världen kommer till skada på olika sätt i produktionen. Trots det har jag under de senaste månaderna vid flera tillfällen halkat lite snett och istället för att bara tänka "äsch då, det blev ju tokigt!" och sedan fortsätta på samma spår så tänkte jag skriva om mina senaste tabbar.
Vi kan börja med Black Friday. På grund av att Black Friday i år höll på i en smärre evighet så glömde jag i princip bort det och missade beställa julklappar och sånt. Min äldsta unge hade önskat sig en pryl av typen sällanköpsvara i 300-kronorsklassen och den ursprungliga planen var att köpa den under novemberreorna. Tur i oturen så hade en viss onlinehandel en något längre reaperiod och det kom jag strax innan insomnandet på. Jag satte mig därför upp i sängen i ren och skär panik och började surfa runt för att välja rätt märke och färg till Mini. Jag var av naturliga skäl trött. Min man var i vanlig ordning inte det minsta behjälplig. Efter att ha velat mellan två olika färger och för att få fri frakt slutade det hela med att jag inte köpte en pryl hos sagda onlinehandel, utan två. Identiska om man bortser från färgen. Hur rättfärdigade jag det? Jo, jag kanske kan använda den andra själv. Inte för att jag någonsin planerat för att köpa en sådan, men för att jag fick fri frakt och om Mini skulle råka stå där på julafton besviken över färgvalet så hade jag kunnat trolla fram en till och sagt: "Men tycker du bättre om en svart?". Nu har vi facit. Mini kommenterade inte färgen. Jag till och med fiskade och frågade om hen var nöjd med färgen och fick svaret: "Färgen? Men den spelar väl ingen roll? Det är ju inte kläder."
Nu tänker ni kanske att jag borde ha lärt mig något av detta. Men icke. Istället kom jag på att det ju var tråkigt att jag missat beställa lite böcker under Black Friday. Inte för att jag planerat köpa någon särskild bok, men det händer att jag unnar mig riktigt nya titlar i samband med att någon rabattkod ploppar upp och jag har ledig tid framför mig. När titeln i inledningen, Konsumindre, dök upp i mitt flöde, kände jag att jag bara måste slå till. Men så kom jag på att biblioteket ändå fanns så jag kollade där först. "Under inköp" stod det och jag ställde mig i kö, men så länge kunde jag inte vänta, resonerade jag sedan. Så jag gick in på näthandeln (alltså efter Black Friday) och klickade hem den där istället, plus en annan bok som nog skulle kunna vara kul. Den andra boken fanns förvisso på Storytel som jag numera också betalar för. Men jag gillar ju fysiska böcker, så det var ändå HELT rimligt att köpa den. Och ytterligare en present till Mini. För det är ju viktigt att barn läser, eller hur? Några dagar senare fick jag ett mail om att leveransen var försenad. Därefter ett mail från biblioteket att boken nu fanns inne. Tanken slog mig att jag lika gärna kunde avboka min beställning, för det visste jag att bokhandlarna brukar låta en göra. Men så var jag osäker på om jag skulle hinna få Minis bok i tid om jag hade avbokat de helt onödiga böckerna jag beställt till mig. Så jag lät det vara. 600 kronor kostade det att jag inte orkade vänta på biblioteket. Och i slutändan nästan tre veckors väntan. Oftast är väntetiden på biblioteket kortare än så. Så också denna gång.
Ett tag senare fick jag mail om att en butik hade rea på en fin produkt till hemmet som jag spanat in till och från under året. Min man frågade mig efteråt om den verkligen behövdes och svaret var ju naturligtvis nej, för i ärlighetens namn står verkliga behov för en väldigt liten del av min och andras konsumtion. Men det var åtminstone en pryl som jag velat ha. Vad värre var, var att jag i samma veva köpte flera dyrare julklappar till personer som annars gärna blir glada av enklare gester som en burk kakor eller hemgjort julgodis och vars önskemål jag hade mycket dålig koll på i övrigt. Hur motiverade jag det då? Jo, det är ju trist att betala för frakten. Nu hade jag i ärlighetens namn inte ens behövt det, eftersom aktuell butik finns i min stad och frakt till butik är gratis, men i stunden var det ett jätterimligt beslut.
Min logik fortsatte på samma sätt när jag bara dagar senare beställer något som min yngsta unge önskat sig och vid utcheckningen får erbjudande om att köpa vissa vad som verkade som väldigt slumpmässiga produkter till superbra pris. Som en konsekvens får min man ett par nya badbyxor som han inte önskat sig. Och de var eventuellt nedsatta och till ett superbra pris. Men det vet jag egentligen inte eftersom den upplevelsen enbart baserades på butikens överstrukna pris och inte på att jag egentligen har någon aning om vad badbyxor kostar. Fick jag åtminstone fri frakt? Nej, inte ens det kan jag stoltsera med. Jag hade behövt köpa åtminstone tre ytterligare badbyxor för det och till slut accepterade jag den där femtiolappen för frakten.
Men det där var ju innan jul och då är ju alla ändå lite stressade! Men efter jul, då gick det väl bättre? Nja, inte riktigt. Eftersom julgransbelysningen gick sönder, begav jag mig till Rustas mellandagsrea för att köpa en ny en till ett mycket fördelaktigt pris. Härligt, tänkte jag. Men jag kom inte bara hem med julgransbelysning, utan också med prydnadstomtar för ett helt tomteland och diverse andra prylar med jultema. Kraftigt rabatterade så klart. De köptes ju efter jul. Men inte särskilt minimalistiskt och återigen frågade min man mig i butiken om jag verkligen behövde så många tomtar och lyktor. Han fick en utskällning för att han kritiserade mig när jag äntligen unnade mig något till svar. Så när jag ska leva livet efter en skittuff jobbmånad så är det tomtar på mellandagsrea som agerar belöning. Jag vet uppenbarligen verkligen hur man lever det goda livet! Dessutom fick mina härliga ungar också lite härlig belöning, eftersom de fick ja till nästan allt de ville köpa. Min man bara tittade på mig med stor förvåning allt eftersom jag sa ja och fick till sist höra ett grymtande: "Men jag orkar bara inte. Då får faktiskt det vara du som säger nej".
Så vad ska jag ta med mig av allt det här? Jo, flera saker. Dels har jag börjat unna mig en massa saker som jag förut inte hade gjort. Husgeråd för skojs skull. Tomtar. Ljuslyktor. Adventsstakar. Barnen har börjat få alldeles för mycket grejer, trots att jag varje år intalar mig att nästa år så ska jag tagga ner och fokusera på upplevelser. Men jag har också blivit totalt irrationell och en riktig sucker för marknadsföring. Jag kan uppenbarligen inte ens se igenom de enklaste tricksen och går igång på rabattkuponger, fri frakt och erbjudandestegar. Utöver det är jag en katastrofalt kass konsument (om vi har mitt bästa i åtanke och inte företagens) under stress. Vem köper flera saker i samma färg för säkerhets skull eller shoppar prylar till halva släkten för att få fri frakt (och därmed spara 59 kr)? Vem säger ja till tio prydnadstomtar av trötthet? Människan är sannerligen inte rationell. Det har jag lärt mig av mitt beteende den senaste månaden. Jag hoppas på att kunna bättra mig 2026. Det får bli mitt nyårslöfte. Annars kommer vi behöva köpa ett större hus, för tomtarnas och husgerådens skull.
Gott nytt år till er! Jag hoppas vi kan höras mer nästa år och att du får ett fint avslut på året!
tisdag 25 november 2025
Tillbaka från de döda
Några av er har kanske undrat om jag blivit storspenderare, andra har säkert spekulerat i om jag har fullt upp som ensamstående och några ytterligare kanske utgått från att jag avlidit. Svaret kommer här, men är inte särskilt häpnadsväckande eller imponerande.
Hösten har varit intensiv, men det är i sig inte särskilt ovanligt. På något vis blir jag alltid lite överraskad när september kommer, av hur jobbigt det är att återgå till läxläsning, fritidsaktiviteter och speedade middagslagningar, efter en sommar där någon av oss vuxna vanligtvis varit ledig hela tiden. Men utöver det så trivs jag otroligt bra i huset och känner verkligen att det var väl spenderade pengar. Det är inte alltid man känner så, så det känns härligt att som snålis gå ifrån ett stort köp med den känslan. I övrigt har det gått ganska bra att jobba och det har faktiskt känts rätt bra att jobba heltid. Jag vet inte om det någonsin gjort det förut, men så kan det bli med nytt ledarskap och en arbetsgivare som plötsligt börjar ta arbetsmiljö på större allvar. Dessutom tycks min yngsta mest bli arg över att behöva gå hem från förskolan eller ha lediga dagar med sin stundvis deltidsarbetande eller komplediga pappa. Med det sagt har inte allt varit toppen hela tiden, men det finns helt klart mindre att skriva om när saker fungerar som de ska än när de inte gör det.
Under hösten har vi ändra funderat på några saker som jag önskar dela med mig av:
1) Vad är det som gör att det är härligt att vara ledig och vad är det som gör att jag lockas av FIRE egentligen? Det kommer sig lite av att vi känt oss nästan mer slitna av att vara lediga på helgerna med ganska omfattande fokus på att till exempel städa där vi mötts av att den städade undervåningen blivit stökig på nytt tack vare våra barn medan vi vuxna försökt komma någon vart med övervåningen. Ger ledig tid mer värde utifrån att det också leder till att barnen mot sin vilja måste vara hemma med oss och gnälla över det, samt riva hela huset under tiden? Är det kanske mer effektivt att att jobba heltid, men på ett jobb som inte kräver så extremt mycket rent kognitivt av en som åtminstone ett av våra jobb gör?
2) När är det egentligen dags att sluta spara? Som av en händelse skrev sedan Fri2032 ett tänkvärt inlägg på just det temat. Vi har kommit långt på resan. Vi har i princip kommit i mål om man tänker vad den ursprungliga (och extremt ouppnåeliga vid det tillfället) planen var, men ja, inflation och skit har ju hänt sedan dess så den är ju inte direkt vattentät. Det känns dock inte som att det finns så jättestora skäl att spara mer längre, förutom för att veta att jag klarar mig på mindre. Med det menas att ens kapitalbehov minskar ju avsevärt med lägre månadskostnader och det är ju viktigt att hålla fast vid hyfsat låga kostnader om det är så att man vill kunna leva på kapitalet någonsin.
3) Vilka aktiviteter är det dags att ta tag i på grund av tidsfönster. Jag har läst Die with zero (igen, men nu har jag faktiskt lyckats ta mig igenom hela den) och börjat fundera mycket på hur jag vill planera de kommande 10 åren utifrån att barnen finns här, men också är lite större och rimligen borde klara av att göra mer, men också är så pass små att man kanske exempelvis kan få med sig dem frivilligt på resor. Det här området har lett till allra mest skav i familjen, eftersom min man tycker det är onödigt att göra dyra resor eller upplevelser med dem. Han tycker att det i så fall bör vara upplevelser av typen en veckas charter på Mallorca, vilket jag ser som kapitalförstöring med noll vinning. Nog skulle nog barnen tycka det vore skoj att flyga till solen en vecka, men oss vuxna skulle det ge nära noll och dessutom kosta pengar och koldioxidutsläpp som känns oförsvarbara. Jag skulle hellre lägga pengarna (om än mer) och koldioxiden på ett världsunder eller någon riktig kulturell upplevelse som vi aldrig kommer glömma. Min man föreslog att jag istället skulle göra den typen av upplevelser med ett av barnen (det äldsta) men jag tycker det lite förstör tanken och dessutom leder till en massa krångel med brist på barnomsorg för det yngre barnet som gör att det bara känns genomförbart mitt i sommaren när mannen ändå är ledig och då blir det nog inte mer avancerade kulturella upplevelser än tågluff till Berlin eller en tältsemester i Norge.
Hur går det med ekonomin då? Ja, vi månadssparar på, men inte sådär jättemycket som vi rimligtvis skulle ha kunnat göra. För närvarande kör jag personligen på 10 000 och min man på något mer. Det är en del pengar, men mindre än förut, och utifrån att våra löner också gått upp så har sparkvoten helt klart gått ner från ganska stadigt på 50% till ungefär 30%. Nu händer det förvisso att jag får för mig att kasta in lite mer, då särskilt när det är någon aktie jag har som jag tycker gått ner orimligt mycket, men ibland känner jag att jag haft en enorm livsstilsinflation under de senaste fem åren.
Hur är det med er? Tar ni er igenom tråkmånaden november och hur agerar ni under Black Friday /Black Week /Black Weeks/Black Month?
