När sparsamhet framkallar ångest

Först och främst, tack för alla kommentarer på gårdagens inlägg. Jag uppskattar såväl feedback som den efterföljande diskussionen. Sannolikt kommer det bli nya inlägg framöver om era kommentarer. Idag tänkte jag istället prata om det här med konsumtion och de negativa känslor det kan ge en sparnörd som jag.

Jag har på sistone varit så stressad på jobbet att jag inte ätit nästan någonting alls. Mina kollegor har noterat detta och tyckte därför igår att det var bra att fira helgen genom att släpa bort mig från arbetsplatsen och äta en utelunch. Jag protesterade en del, eftersom jag förstod att jag sannolikt inte skulle uppskatta det i och med hur trist mat varit på sistone, men jag gick ändå med på det till slut. Ibland kan jag uppskatta maten jag får på en restaurang och just den här gången valde de också ställe efter mig och mina preferenser. Tyvärr råkade det dock bli ett magplask. Och ångesten det gav att ha lagt en hundring på så dålig mat följde sen med mig under hela eftermiddagen. Jag blev liksom sur över valet att gå dit och ältade de slösade pengarna. Särskilt eftersom det mest stressade upp mig ännu mer att ha lagt tiden på att lämna skrivbordet.

Jag tycker det här börjar bli ett allt större problem för mig generellt. Senaste klädbeställningen från H&M  undvek jag nästan att hämta ut för att det kändes så jobbigt att ha köpt saker. Inte bara ekonomiskt (men främst), utan även av miljöskäl. Detta trots att jag på riktigt bara hade ett par andra byxor när jag köpte dem. Den känslan har kommit vid samtliga inköp av prylar på sistone, även fast de är få till att börja med. Tyvärr känner jag också att inköp i mataffären allt oftare börjar bli ångestladdade. Jag kan på allvar stå och titta på ett korvpaket till halva priset och resonera kring för- och nackdelar med köpet. Och om det visar sig att yoghurten eller äpplet inte var gott kan jag klanka ner på mig själv i och med att jag valt att lägga mina surt förvärvade slantar på dessa varor.

Jag inser att det här beteendet inte är helt sunt. Jag känner mig lite som en alkoholist som får ett återfall varje gång jag kommer hem med hämtmat, eller ett plagg som ungen nog i ärlighetens namn skulle klara sig utan. Och så ska det väl inte behöva vara för en person som fortfarande "sköter" sig bättre än de flesta. Någonstans upplever jag att min stora önskan om att konsumera medvetet och enbart saker som skapar värde i mitt liv har lett till att jag både analyserar och utvärderar min konsumtion lite väl mycket. För hur mycket kraft ska man lägga på inköp av vindfleece? Hur mycket ska man leta begagnat och hur länge ska man sitta uppe för att få en produkt ur nätbutikens julkalender? Ska man verkligen lägga lika mycket energi på val av fredagsmys som val av bil? Bör man undvika att prova nya sorters chips för att undvika ett dåligt köp? Och ska man stanna kvar vid skrivbordet när kollegorna går ut för att undvika att bli besviken av kvaliteten på thaimaten?

Fördelen med det här problemet är att det sparar pengar. Den där jobbiga känslan är så otrevlig att det är lätt att tänka två gånger innan man fattar ett konsumtionsbeslut. Sparkvoten tackar mig alltså! Det är således inte enbart dåligt. Sannolikt tackar naturen mig också. Men om det gör mitt liv bättre på det stora hela? Knappast.


Känner du igen problemet? Har du någon strategi som skulle kunna lösa problemet? 

Vart är vår planet på väg?

På sistone har det ju varit en himla massa politiskt tjafs. Vi har fått veta att det varit ett värderingsval, vägskäl och annat som får en att känna att det är himla jobbigt i Sverige. Nu verkar de ha hittat någon lösning som de är halvnöjda med, så kanske är domedagen inte ännu kommen. Det finns dock andra områden som många är mer bekymrade över, däribland miljön. För ett tag sedan skrev Fru Minimera om hur bekymrad hon känner sig över detta och att det gör det svårt för henne att räkna med liknande tillväxt som tidigare. Jag tycker inlägget var tänkvärt, men i ärlighetens namn inte heller så upplyftande. Så hur illa är det egentligen?

Plina tipsade i en kommentar på FEBs blogg om den här dokumentären som handlar om plast. Tyvärr  blev jag bara ännu mer deppig av att se på den. I kort går det ut på att vi producerar sjukliga mängder plast och använder till allt möjligt just för att det är billigt och smidigt. Det leder till faktiska sopberg på sina håll (tex i Kina), men även till plastfyllda hav och mikroplaster i såväl öl som vattenkranar. Det är ju inte så upplyftande. Plötsligt så blir det lätt att känna igen sig i Fru Minimeras klimatångest. Det blir lätt att känna att Zero Waste är det enda rätta, samtidigt som man inser att en tillräckligt stor del av jordens befolkning aldrig kommer att känna att det är så värst viktigt.

Eftersom jag tycker FIRE och minimalism har väldigt mycket gemensamt och samtidigt går att kombinera med Zero Waste så började jag fundera lite på vad man faktiskt kan göra för att göra världen till en bättre plats (även om decemberöverenskommelser och januariavtal så klart också bidrar på sina egna sätt). Har ni några tips? Finns det något mer än att inte flyga (lite besvärligt för min familj), att äta mindre kött (eller bli helt vegetariska) och tvätta i lägre temperaturer? Har ni några tips, såväl mjukporrsvarianter som mer hardcore? Jag skulle för min del gärna fokusera mer på vad vi kan göra, snarare än att allt är kört. Det beror på att jag är morbid och allmänt deppig som det är och därför inte vill att miljön ska bidra allt för mycket ytterligare med detta. Detta trots att jag inser att alla som pratar om att saker får större effekt om landet X gör ditten och landet Y gör datten än att jag slutar stoppa mina grönsaker i plastpåsar på Willys har en poäng.

Kära följare, dela med er av vad ni gör för miljön eller tycker jag kan prova. Min hypotes är att storsparare visst är rätt så engagerade typer som gärna vill att deras barn och barnbarn ska ha en fin och hyfsat ren plats att bo och andas på. 



PS. Jag vet att det är särskilt dålig tajming att be om seriösa tips en fredag. Vi är alla slitna och orkar kanske inte ens öppna datorn. Men om du ändå orkat läsa detta, hoppas jag du kan spotta ur dig något skojigt för mig att testa. Om inte tycker jag att du ändå kan se dokumentären. Den var bra, även om tyska är lite jobbigt att lyssna på i min mening.

Vem gillar egentligen att gå till jobbet?

Efter mitt senaste totalt humorlösa inlägg kom jag att tänka på att det ändå finns en del därute som gillar sitt jobb och ser det som en positiv del av sina liv och något de skulle fortsätta med även som "fria" rent ekonomiskt. För mig och många av mina kollegor (vi pratar pension varenda rast) känns det helt sjukt konstigt och närmast en utopi. Så vilka är det som gillar sitt jobb? Min gissning är följande:

1) Personer som ser sitt jobb som ett kall. Sannolikt präster och frikyrkopastorer som vill frälsa andra eller stötta dem i svåra stunder. Jag kan tänka mig att det även finns en del lärare och politiker i denna grupp.

2) Personer som tror sig vara oersättliga i samhället. Här tänker jag mig vårdpersonal. Sannolikt läkare som inser att det bara finns x antal personer som kan lära ut finska greppet eller operera på barn som ännu befinner sig i mammans mage (hämtat från Grey's anatomy, oklart om det är fiction). Det finns säkert en del programmerare av konstiga språk eller arkeologer också i denna kategori.

3) Personer som ser sitt jobb som den intellektuella utmaning de behöver. Här tänker jag på forskare. Typ cancerforskare kan säkert befinna sig även i grupp ett (kall) och grupp två (oersättliga), men typ robotforskare, matematikforskare och lingvistikforskare tror jag mer gör det för att det är så himla utmanande mentalt än att det gör världen så mycket bättre.

4) Personer som bara mår bra av att vara duktiga. Det spelar ingen roll om de städar eller jobbar på myndighet med skattefrågor. De bara måste ha sitt jobb för att de älskar att vara duktiga på något och det får de från jobbet och chefens beröm blir livselixiret.

5) Personer som har större delen av sitt sociala umgänge på jobbet och därmed inte kan låta bli att älska arbetsplatsen och uppgifterna. Jag har en kollega (hon är underbar och en riktig favorit för övrigt) som varken har partner, barn eller nära vänner. Det vet jag för att hon berättat det. Hon uppskattar vår arbetsplats och att ta sig till jobbet just för att hon fåt det sammanhang hon behöver från jobbet. Hon har ingen pensionsönskan trots att hon är rätt många år mer än jag.




Finns det några fler kategorier? 

Om du älskar ditt jobb och skulle fortsätta även efter ekonomiskt oberoende, please share why! 

Vi jobbar och sliter...sen dör vi.

Jag har under den senaste tiden läst många bra inlägg, bland annat ett från IGMR där han beskriver att trötthet är naturligt så här års. Först när jag läste inlägget så blev jag glad och något hoppfull, någonstans så tänkte jag att den egna (extremt låga) energinivån är naturlig och att det snart kommer bli bättre. Men blir det verkligen det?

Jag är en person som alltid varit trött. Trött och introvert. Jag skulle definitivt sova 10 timmar per dag om jag fick och så har det alltid varit. För mig var det främsta hindret till att bli mamma just detta. Jag visste att jag sannolikt skulle få allvarliga problem med sömnlösheten. Det kan säkert vara så att det till viss del kopplas till att jag är överdrivet ambitiös och alltid har varit vad gäller arbete (vilket är dränerande jämfört med att ägna arbetsdagen åt slösurfande), studier och sidointressen, men jag tror faktiskt att det handlar om mer än så. Min gissning är att vissa personer, kanske framför allt vi introverta, ofta behöver väldigt mycket mer tid för återhämtning för att kunna prestera. Ibland har jag funderat på om jag har kroniskt trötthetssyndrom som man läser så mycket om nuförtiden. Men jag misstänker att det här inte är någon sjukdom, utan bara mitt normalläge.

Det som är tråkigt med att känna sig helt död större delen av året (livet!), är att man inte orkar med så mycket. Jag minns att jag under min föräldraledighet hann med (och orkade) att umgås med såväl syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, samt vänner som jag nästan aldrig orkar träffa annars. När jag ser tillbaka på den här tiden så är det med enorm värme just därför. Jag fick inte bara chans att fördjupa relationen med mitt barn, utan även med andra människor i mitt liv. Nu har jag jobbat i rätt många år sedan den där föräldraledigheten. Plötsligt inser jag att jag bara träffar mina syskon på deras barns födelsedagskalas, olika begravningar och något enstaka bröllop. Jag inser att jag enbart träffar min bästa kompis nu och då för att hon är så drivande i det (och föräldraledig) och jag inser att jag inte alls tagit mig tid för att träffa äldre släktingar eller mina föräldrar under de senaste åren. 

För ett tag sedan insåg jag att mina egna föräldrar börjar bli gamla. Och att jag i princip missat att det har hänt. Jag ser dem fortfarande som 50+ och som personer som är starka, stabila, vuxna och som alltid kommer finnas där. Men det kommer de ju inte. Plötsligt så får jag vara glad om de finns där i ytterligare 10-15 år och det är för sent för mig att ägna tid åt de äldre släktingar som redan hunnit gå bort. Jag hade även en granne förr som var väldigt ensam, men som jag tog mig tid att hälsa på och bjuda på fika regelbundet under min studietid. Hon är också borta nu. Var befann jag mig då? Jo, på jobbet. Eller på soffan efter jobbet. Jag skäms. Och känner att hela systemet är sorgligt. Ibland hör man att livet är allt det där som händer när man är upptagen med att göra andra planer. Och så kan det säkert vara för en del. Men jag är rädd att livet för de allra flesta snarare är allt det där som händer när man är upptagen med att vara på jobbet, tänka på jobbet och må dåligt över jobbet.

För er läsare är lösningen uppenbar. Den stavas F-I-R-E. Men innan ni bestämmer er för att köra stenhårt på heltidsarbete och sparsamhet (inklusive en massa övertid) ber jag er tänka en gång till. För vi får ju faktiskt aldrig tillbaka våra döda släktingar eller heller (sannolikt) relationer som tar slut för att vi inte hinner underhålla dem. Vi får aldrig tillbaka våra barns tidiga år eller vår ungdom. Det innebär inte att jag tycker att vi borde passa på att konsumera och resa till förbannelse under våra unga år, som vissa andra. För mig är det ingen förlust att jag väljer matlåda eller avstår dyra viner. Däremot är det en förlust att missa sådant man aldrig kan få tillbaka. kan sannolikt dricka fina viner, resa till Paris eller äga en häftig bil även som 60-åring. Men man kan inte träffa personer som inte längre finns, ge ens barn en stabil uppväxt eller bara återskapa relationer som gått i kras under åren med för mycket arbete.

Nej, alla därute. Se till att ni inte bara jobbar och sen dör. För då är ju livet inte så värst värt att leva. Se till att ta tillvara på alla människor därute som verkligen betyder något och som inte alltid kommer finnas där. Ta tillvara på er familj och era nära och kära. Sen är det upp till er att hitta den optimala lösningen på hur det ska gå till. För mig som är konstant trött är nog en viktig del i det hela att redan här och nu se till att inte jobba för mycket, för då orkar jag inte vara en bra mamma, partner, vän och dotter. För någon annan kanske det innebär att göra en MMM och vänta med barn tills man kan ägna sig helhjärtat åt föräldraskapet. Jag vet inte. Men för guds skull, se till att pensionen vid 67 inte blir det där stora att se fram emot. För då är risken att dagens rubrik blir ditt öde.

Reklamera mera

Nu är ju ni som läser den här bloggen sannolikt inte storkonsumtenter av prylar (snarare världsmästare i shoppingstopp) men en sak som jag tror många av oss borde jobba på är att vara lite besvärligare konsumenter när vi väl köper saker.

För en månad sedan pajade min iPad-laddare. För den som inte har små barn kan man säga att en iPad för en unge är lite som en fredagsöl för en medelålders man på landsbygd, totalt onödig men omöjlig att leva utan. Min unge älskar sin iPad och jag började direkt i panik googla efter en ny iPad fast det sannolikt bara var laddaren som var trasig. Till sist coolade jag ner mig och beställde för lägsta pris en ny sladd till laddaren från CDON. Den kom hem snabbt och husfriden var återinrättad. Men säg den lycka som varar för evigt, den där grejen var ju trasig på tre veckor. Eftersom jag faktiskt tyckte det var orimligt blev jag lite sur och valde att reklamera den. Säljaren gick snabbt med på pengar tillbaka och jag är nu på jakt efter en ny sladd till min iPad-laddare. Lärdomen i detta är att ni ska komma ihåg att reklamera skit som går sönder, särskilt när det sker fort efter inköp.

Men det finns mer att reklamera! Jag har varit tillbaka med kläder till H&M ett flertal gånger och det har alltid gått hur bra som helst. Likaså på Lindex eller KappAhl. Fördelen med det här är (utöver det uppenbara att det är ekonomiskt smart för oss!) att butikerna lär sig att vi inte accepter skitprodukter och att de förhoppningsvis lär sig tillverka bättre grejer. Dessutom brukar jag försöka tänka på att det är tråkigt att sabba sitt förtroende för en produkt/butik för att man är missnöjd. Då är det ju bättre att vara tydlig med sitt missnöje så att de kan fixa det och man förhoppningsvis vill komma tillbaka. Jag har tex varit sur på MQ i 15 år för att de tog hela mitt studiebidrag i anspråk på en tröja som inte klarade första tvätten. Hade jag reklamerat hade jag kanske varit kund där idag. Nu blir jag bara sur när jag ser MQ, trots all tid som passerat.

Ett annat område där det är enkelt att reklamera är livsmedel. Jag brukar sällan (aldrig?) gå tillbaka till butiken och klaga på att äpplet inte smakade bra eller så, men däremot har jag flertalet gånger tagit kontakt med producenter när jag varit missnöjd med kvaliteten. Där är Ica min absoluta favorit som alltid tagit mina klagomål på allvar, tex ben i kycklingfilé eller sylt med mögel i efter en dag, medan Coca Cola och Axfood är lite jobbigare att hantera. Jag fick en gång en exploderad colaburk  som Coca Cola tvingade mig att skicka in till deras labb för analys. Det visade sig att någon maskin varit trasig, vilket orsakat felet (det kan man gissa att de hade kunnat lista ut även utan min burk). Jag fick 220 kr i produktcheckar för besväret (var jobbigt på riktigt att städa de 23 hela burkarna från allt kladd).

Just nu är jag sugen på att reklamera en saftflaska till Önos, eftersom jag är less på att de går sönder när man öppnar dem 30% av gångerna. Jag har snackat runt och inser att det inte bara jag som har det problemet, så jag tror de har problem med sina flaskor (det var inte så förr).  I övrigt funderar jag på om man kan reklamera en bok för tryckfel. Har en bilderbok som har ett uppenbart tryckfel som gör den rätt ful på en sida, men samtidigt känns det löjligt att reklamera en bok för 68 kr som min unge säkerligen inte skulle klara sig utan om de ville få den tillbakaskickad. Ibland är jag missnöjd med hämtmat och restauranger. Där är jag dock katastrofal och säger aldrig ifrån, förutom när jag var gravid och deras fel riskerade att skada mitt barn. Det kändes faktiskt mer legitimt då. Definitivt ett förbättringsområde.



Kan man reklamera tryckfel i böcker?
Brukar du produkter du är missnöjd med? 

Är det dags att ge upp nu?

Jag har under ganska många år läst böcker om ämnet privatekonomi. Inledningsvis var det något enklare böcker som Börjessons bok om hur alla svenskar kan bli miljonärer, böcker av Hemberg och av Schildfat. Ganska långt senare började jag intressera mig mer för aktier och då läste jag även Hernhags böcker i något slags försök att bli en baddare på aktier. På senare år har jag även tagit mig an nyare böcker av kvinnor som hakat på trenden privatekonomi (tror det är en trend iaf), däribland Svahn & Schmidts bok och Elin Helanders. Jag har gjort detta med stor glädje och ökad motivation som ett resultat. Varje bok har liksom lett till att jag både lärt mig saker och att jag känt mig mer pepp efteråt. Jag har samtidigt följt bloggare och lyssnat på poddar, vilket ni förstås vet sedan tidigare. Det har också lett till stort engagemang och en ökad känsla att vara på rätt bana. På något vis känns det dock inte som att det ger lika mycket längre, hur kan det vara så?

Det är inte så att jag är fullärd egentligen. Det är ganska ofta som jag läser något och tänker: "Det här kan jag inte, men det känns inte så spännande att lära sig det heller." och så bläddrar jag vidare. Eller så tänker jag att saker är spännande, men att jag saknar hjärnkapacitet att ta in det jag läser. Då känns det roligare att läsa om prylbantning eller billiga recept istället. Eller allra helst en simpel roman om olycklig kärlek. Eller annan kvalitetslitteratur, gärna av Nobelpristagare.

Så som jag ser det så finns det två vettiga förklaringar till detta. Den första att jag har så mycket annat att tänka på att jag inte riktigt orkar fokusera lika helhjärtat på privatekonomi, sparande och aktier längre. Vi håller på att försöka köpa hus och lista ut exakt var det huset ska stå någonstans, samtidigt som jag genomgår någon slags kris gällande min framtida yrkesbana och två nära anhöriga är svårt sjuka. Den andra förklaringen är att jag kanske helt enkelt har ledsnat på det här med privatekonomi. Kanske är det så att jag anmält mig till ett maratonlopp, men sprintat de första 5 km och nu ligger och kräks i ett dike? Jag vet inte riktigt.

Egentligen så tycker jag nog fortfarande att själva sparandet är helt okej och ingen större uppoffring. Jag har hållit uppe sparandet på en okej nivå även under de senaste månaderna och för många därute så har jag sparat rätt schyssta summor trots rätt låg lön. Men böcker ger inte den motivation de brukade längre och de leder inte till att jag fattar så himla mycket bättre beslut. Jag har därför funderat på om det är dags att lämna tillbaka böckerna till biblioteket och ställa tillbaka de egenköpta i bokhyllan och istället bara läsa något nu och då för ny motivation, typ när andan faller på. Detta för att försöka hålla kvar det roliga med ekonomi och inte typ producera en avhandling på ämnet eller försöka mig på någon disputation.



Vad tänker ni att man gör när motivationen tryter och det inte är lika kul att snöa in sig på ämnet? 

Socialisera billigare

När jag läste om kostnader för alkohol på närmare 2400 kr i månaden (kommentarsfältet för den intresserade som inte redan följt diskussionen, vilket nog 80% av mina läsare gjort redan iofs) kom jag att fundera på om vi inte generellt lägger alldeles för mycket pengar på att umgås med andra människor. Visst är det så att man inte måste välja öl eller vin när man är på en restaurang eller bar (en annan kör kranvatten om jag beställt mat, är inte så störd att jag beställer kranvatten som enda beställning på krogen), utan det går bra med alkoholfria alternativ och om man väl beställer en öl så måste man kanske inte köpa fem, utan sannolikt går det ofta bra med en. Men ändå så tror jag att normen ofta leder till att man går ut när man väl ska ses och att ingen vågar vara snål när man väl gör det. Istället tackar nog många nej om de vill vara lite sparsamma och inte lägga hela lönen på alkohol.

En bra början kan ju vara att reflektera över det här och om man tycker det är ett problem att man lägger mycket pengar på sitt sociala liv. Min systers man berättade till exempel att han gladeligen lägger en 500-lapp på AW i veckan och att enda problemet han hade med det var att min syster störde sig på de pengarna. Studenten A som är lite utav grunden till det här inlägget tycker inte heller att det är ett problem, utan ser det som värdeskapande att lägga mycket pengar på alkohol eftersom det skapar relationer och dylikt. Jag däremot umgås nästan uteslutande med personer jag redan känner. För mig är det därför inte värdeskapande i sig att haka på folk och göra som andra, utan jag skulle faktiskt på riktigt vilja få ut ett riktigt värde av de här utebesöken utöver att träffa folk som jag gillar. Det ligger alltså inget värde i att vara "out there", eftersom jag varken är på jakt efter partner eller nya vänner i nuläget. Då måste maten och/eller atmosfären vara desto bättre för att det ska kännas värt det. Tyvärr upplever jag inte att jag fått så mycket värde för mina pengar när jag umgåtts med mina vänner eller nära kollegor på sistone. Nu senast en helt okej hamburgare för 165 kr som jag hade kunnat göra själv för kanske 15 kr, sannolikt med bättre resultat. Då var ändå inte det ett värst dyrt ställe. Jag har flera gånger också fått mat jag inte ens velat äta av, på grund av dess kvalitet. De gångerna är inte utemat så himla upphetsande, utan då känns det som att man borde ha stannat hemma istället.

Så vilka alternativ är bättre? Jag tycker vi borde bli bättre på att ses hemma hos varandra. Nu är det ofta lite svårt att bjuda hem folk till mig, eftersom jag gärna umgås med folk utan man och barn, men om de inte är hemma eller så är det ju mycket smartare att släpa hem en person till en själv och försöka hitta en budgetvänlig variant. Kanske kan man beställa hämtmat (oftast billigare) och ordna med egen dryck efter egen smak? Bara här sparar nog många in halva kostnaden. Kanske kan värdinnan laga mat till lägre kostnad? För några år sedan så tröttnade jag på att jag och ett kompisgäng alltid åt halvtaskig mat ute till mycket högre kostnad än rimligt och därför började jag istället bjuda dem på mat. Det var faktiskt billigare för mig  att bjuda på hela kalaset för allihopa än att betala min egen mat på restaurangen. Det var kanske ingen stor ekonomisk vinst för mig, desto större för mina vänner, men det var en lösning. Då kom de på att det var bra och började faktiskt ses hos någon av de andra ibland också, men med lösningen att vi handlade tillsammans och splittade kostnaden. Hur billigt det då blev berodde på den som skulle laga maten/arrangera. Därigenom lite varierande resultat. Jag skulle till exempel aldrig hävda att ett paket ägg till ordinarie pris skulle köpas inför ett sådant event, men min kompis verkar aldrig fylla på med saker när de är billiga och skulle så klart köpa ett sexpack ekologiska ägg, eftersom hon behövde ett till rätten. Då blir det i slutändan inte så mycket billigare.

Vill man att alla ska vara med och bidra vid ett hembesök (istället för restaurangbesök) tänker jag att man kan vara tydlig med förutsättningarna från början också och typ föreslå detta: "Jag tycker vi ses hos mig istället så fixar jag hemlagade burgare med hemgjort bröd och rostad potatis. Jag fixar även en paj till efterrätt. För att spara tid så handlar jag i förväg, ni kan swisha er del som blir 50 kr per person. Jag köper Fanta och julmust. Önskas alkohol, så ta med er det själva." Egentligen tycker jag att det vore bättre att ses var tredje/fjärde/femte gång hos respektive part för att dela på såväl kostnad som arbetsbörda. Det ger också möjlighet för folk att anpassa bjudningen efter den egna ekonomin, vilket saknas i det tidigare förslaget. Ibland är dock inte det optimalt, eftersom vissa inte kan laga mat, har tusen ungar hemma eller bor otillgängligt. Då kanske det kan vara bättre att gå på restaurang, fast i någons hem och till självkostnadspris.

Om man ändå har och går på middagsbjudningar tycker jag att det finns sätt att bidra som leder till att flera vill ha dem och den ekonomiska bördan delas bland deltagarna. Det har varit en del diskussioner om gå-bort-presenter i olika bloggar. Personligen tycker jag att det är tusen gånger bättre att någon fixar efterrätten, drycken eller bidrar med ostar till sällskapet än att komma med chokladaskar eller blommor till värdinnan som någon slags present. Man kan tycka olika om den saken, men jag tänker mig att ett sätt att uppmuntra till besök hos varandra istället för dyra restaurangbesök är att se till att hitta ett sätt att ses där det blir rätt så rättvist för alla och där alla bidrar på något sätt. Då tycker jag det är toppen med en present som minskar bördan för värden såväl ekonomiskt som arbetsmässigt.


Tycker du att du lägger för mycket pengar på ditt sociala liv? Har du några bra budgetlösningar att tipsa om? 




Ps. Jag tror jag lägger i snitt 500 kr i månaden på mitt sociala liv. För mig är det en kännbar del av min budget som deltidsarbetande, men den främsta anledningen till att jag vill socialisera billigare är att jag inte tycker pengarna ger den upplevelse jag vill få för mina spenderade pengar.