En ny fas i livet

Det råder börsturbulens och precis som tidigare plågar det främst mig på så sätt att jag vill köpa, köpa, köpa. Jag känner med andra ord inte riktigt igen mig i de panikartade trådarna på sociala medier gällande huruvida, när och vad man ska sälja. Med det i åtanke är det lite dålig tajming för att mig att ha bestämt mig för målsättningen att sluta spara, men det är ändå där någonstans jag känner att jag befinner mig nu och det är också ämnet för dagens inlägg. 

Nu har förvisso börsen svängt och jag är därmed en bra bit från all time high, men detta till trots gissar jag på att min årliga avkastning på befintligt kapital alla framtida positiva normalår kommer överstiga de summor jag kommer kunna nyspara på börsen. Mannen och jag har därför diskuterat ungefär vilken utgiftsnivå vi vill ligga på för att veta vad fire-målet är och insett att vi faktiskt lär behöva känna efter vilken nivå som känns lagom. Till följd av detta befinner vi oss i en ganska trevlig fas där vi testar diverse streamingtjänster, matkassar, att handla mat på nätet, att beställa hämtmat av tidsbrist och unna oss att handla i en dyrare men mer välsorterad och lugnare mataffär med mera. Med andra ord har vi börjat leva lite mer som folk gör mest. Det finns utgifter vi vägrar dra på oss, men då kanske snarare av miljöskäl än ekonomiska sådana. I den kategorin finner ni till exempel parkeringsavgifter på arbetsplatsen (cykeln duger bra), kostnader för matsvinn (rester funkar) och vi köper inte heller nu prylar i någon större utsträckning även fast åtminstone jag nyligen unnat mig hörlurar som funkar utan att jag håller sladden i en specifik position. 

Vad är då målet med detta? Jo, jag känner någonstans att jag är less på att fokusera på framtiden och istället vill hitta något som känns hållbart både i längden och trevligt nu och utan att prova så vet jag ju inte riktigt vilken fire-siffra eller inkomstnivå som krävs för att leva det liv jag vill leva. Hur går det då? Jo, jag har väl insett att viss utgiftshöjning kan leda till ökad livskvalitet, men det handlar nog inte om några enorma höjningar. Vi har till exempel märkt att vi tycks göra av med närmare 12 000 på mat, bränsle, försäkringar och nöje istället för 10 000 som vi alltid hållit oss till tidigare. På det tillkommer det för boendet budgeterade 10 000 och runt 2000 i CSN, fackavgifter och a-kassa. Om vi istället satsar på att hålla oss till runt 30 000 så kommer vi med största sannolikhet kunna leva rätt så gott även med äldre och dyrare barn. I och med att min man får ut en bit över 30 000 när väl han arbetar heltid betyder det att jag skulle kunna sluta imorgon, eller mer sannolikt ta tjänstledigt för studier utan studiemedel alternativt söka mig till nytt jobb på deltid. Spontant känns ett väldigt frilansande upplägg likt Fru EBs (ledsagning) som en absolut dröm, men jag gissar att en anställning på 40-60% också skulle kunna kännas acceptabelt. 

Det för osökt in mig på nästa förändring som jag planerar att ta mig an, nämligen att jobba deltid i olika omfattningar och se hur mycket som är lagom. Alltså lagom för både min egen stimulans och sociala behov, men också för mina barn. För just nu känns det som att deltidsarbete skulle kunna vara något just eftersom mina barn är väldigt sociala och verkar trivas i skol- och förskolemiljöer och därför sannolikt inte skulle bli jätteglada om jag tvingade dem att hålla sig till skolpliktstider och 15-timmars förskola de kommande 10 åren.  Samtidigt vill jag ju träffa dem (även fast det inte alltid känns så när de vaknar pigga och glada, samt jättehungriga klockan sex på morgonen eller vägrar ta på sig ytterkläder när de ska ut i snön) och vill därför inte råka jobba bort för stor del av småbarnsåren när de ännu inte hatar mig. Helt klart en tuff balansgång. Första anhalten är 80% arbete som alltid är en början, även fast jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara mitt långsiktiga lagom. Jag och familjen befinner oss därför i en ny fas i livet och det är en av anledningarna till att jag inte har så mycket att skriva om. Till och med jag själv saknar mina tidiga inlägg med konkreta områden jag sparat i pengar på och där jag förfärades över kollegor och liknande. Jag har inte riktigt modet att stänga ner bloggen, men jag har full förståelse för att det inte är så intressant att läsa mina väldigt sporadiska och oinspirerande inlägg. 

Jag väljer därför att avsluta det här inlägget med ett litet tips som jag alldeles nyligen upptäckte själv. Efter en ganska lång frånvaro från H&Ms e-handel upptäckte jag nämligen nyligen att det är möjligt att handla från Sellpy via H&M under kategorin preloved. Jag misstänker att H&M inte ens själva vill att man gör det för då får man bonuspoäng, kan använda rabatter för inlämnad textil och får fri frakt och retur som medlem, men för mig som ogärna köper så mycket nyproducerat är det en ganska trevlig deal som jag gärna delar med mig av. 

Är det det här som är baksidan av ekonomisk frihet?

Jag är inte ekonomiskt fri så rubriken kanske är missvisande, men den senaste tidens ledighet har givit mig tid att fundera allt mer på vad som är fel i mitt liv. Det kanske inte har framgått i text rakt ut, men jag mår inte helt bra och känner att jag ägnar väldigt mycket tid åt att grubbla, men att jag inte riktigt kommer någon vart. Plötsligt slog det mig att det ständiga funderandet kanske är orsakat av min ekonomiska frihetsjakt?

Okej, jag ska göra mitt bästa för att förklara ett resonemang som inte är jätteenkelt. Men jag själv upplever kort och gott att anledningen till att det gått så bra att spara mycket pengar är att jag lärt mig vad som skapar värde i mitt liv. Jag har till exempel slutat gå till frisören och eftersom det var något jag bokstavligen hatade att göra blev det en ganska uppenbar vinst av att bara reflektera lite mer än tidigare och inte göra saker för att alla andra gör det och för att jag alltid gjort det tidigare. Jag avslutade också tidigt Spotify med anledning av att jag använde tjänsten så lite (inte ens en gång varje månad periodvis) och jag har lärt mig att verkligen förstå att en kort stunds glädjekick när en ny bok dök upp i brevlådan inte var så värt när exakt samma bok gick att låna från biblioteket med den stora fördelen att den sedan inte tog plats i hemmet och behövde konkas runt på vid flytt eller ommöblering. Jag har också insett att jag njuter mer av en finare middag på restaurang med en god vän (mer sällan) än av att slentrianmässigt (eller ens överhuvudtaget) gå på McDonald's med två ungar som härjar runt och dessutom släpar hem värdelösa plastleksaker efteråt. Tack vare att jag reflekterat över vad som skapar värde har jag alltså lyckats spara en massa pengar, vilket är väldigt positivt. 

Samtidigt har den här livsoptimeringen gjort att saker som jag tidigare gjorde av slentrian periodvis lett till en del dåligt samvete. Det var något som också slog mig när jag läste Fru EB:s senaste inlägg som innehöll en viss grad av dåligt samvete. Egentligen är det rätt lustigt att vi såhär några år senare kan må dåligt över saker vi skulle ha gjort utan att blinka tidigare. När det kommer till just pengar så känns det lite som att jag knäckt koden. Har man väl lärt sig att översätta sin tilltänkta konsumtion till tim- eller dagslön är det faktiskt svårt att sluta, vilket gör att jag ibland (nästan) önskar att jag inte hade fattat det. När en vän till mig pratade om en impulsmiddag på 20 minuter med två stressade barn för 500 kr kunde jag bara tänka på en halv dagslön som försvann. Och jag tänker inte bara så när andra pratar utan även när jag själv köper något som inte håller måttet, (nu senast ett par märkesjeans för en knapp tusenlapp som gick sönder inom en månad) det vill säga att jag sålt min själ till djävulen (=min arbetsgivare) förgäves och dessutom alldeles i onödan slösat min egen tid och planetens resurser.  

Egentligen är resonemanget som jag redogjort för fram till nu inget nytt, utan jag tror mig ha skrivit en del om det tidigare och en del av mina läsare har bett mig ta det lite lugnt och acceptera att jag inte är perfekt. Spontana hämtpizzor kan ju vara okej i tid av kris och ingen (förutom möjligtvis min guru Sparo) är helt fri från (konsumtions)synd. Jag har därför tränat lite på det här och känner att jag till viss del ändrat på mig eller åtminstone att jag kan värdera min egen tid högre och därför tillåter mig själv att vara lat till och från. Det som däremot är det nya som jag funderar på är om inte det ständiga analyserandet om vad som är värdeskapande rent konsumtionsmässigt även smittat av sig till andra aspekter av mitt liv. Jag funderar till exempel väldigt mycket på meningen med livet och vad mitt bidrag på jorden är. Det kanske låter helt orelaterat, men den analytiska processen går till på ungefär samma sätt och jag kan ägna väldigt mycket tid åt att fundera på huruvida jag bidrar till något annat än min egen ekonomiska frigörelse. Lite som att min egen existens är som den där hårklippningen som jag bävade inför i så många år, men ändå gjorde för att alla klipper sig ju hos frisören. Just att bidra och meningen med livet är ju ganska djupa frågor, men det är inte bara där jag fastnar. Jag har också funderat mycket över relationer, vilka som är värda att faktiskt anstränga sig för och vad jag annars skulle göra om jag skulle ta mig att byta karriär. Inför varje möjlig utbildning eller potentiellt nytt jobbbyte grubblar jag så mycket att jag inte kommer någonstans alls. Jag har en vän som jag ibland känner att jag vill skrika åt att han bara ska göra något istället för att år ut och år in prata om allt han skulle kunna göra. Sen inser jag att han ju är som jag och att jag istället borde skrika åt mig själv, men det kan jag ju inte heller göra.  

Nu inser jag till och med själv att det här låter väldigt deppigt. Jag är inte säker på att jag är riktigt så låg eller djup som jag får mig att framstå, men helt klart är att jag har en analytisk förmåga som jag inte besatt för 10 år sedan. Jag har ju aldrig varit en slösa, men jag gör ändå väldigt lite numera utan att analysera konsekvenserna av mitt agerande och så brukade jag inte vara innan jag upptäckte FIRE och satte mig på någon slags ekonomisk diet.  Även om det åtminstone i teorin låter sunt att fundera över sitt eget värdeskapande och vilket värde man sätter på aktiviteter och relationer i ens liv så kan inte jag låta bli att längta tillbaka till ett liv där jag inte var smart nog att fundera över så mycket alls utan istället gjorde saker för att alla gjorde så och för att det var så jag brukade göra dem. Så ja, kanske är det här baksidan av att jag mötte FIRE som andra möter Gud? Fast med fördelen att jag har ett par miljoner på banken. 

Shoppingdjävulen slog till - kan man shoppa lagom?

Hoppas ni har haft en fin jul och fått några extra lediga dagar trots en riktig arbetsgivar-jul. På mitt jobb har det som vanligt varit tuffa diskussioner om vem som får vara ledig när och jag har fått kämpa lite extra för att inte vara en jobbig jäkel som påpekar att det är löjligt att vara så fokuserad på ett absolut tal när vi ett annat år hade varit "naturligt lediga" i betydligt större omfattning. Som vanligt när det är dags för diskussioner om ledighet påminns jag om varför jag strävar efter FIRE och längtar lite extra. Men nu till dagens ämne som faktiskt är köpsug. 

Den som följt mig länge vet kanske att jag inte har varit någon storkonsument. Jag har varken sett nyttan eller glädjen i att köpa en extra klänning, ny mobiltelefon eller en fin scarf. Dessutom är jag i ärlighetens namn av naturen lite lat och det är faktiskt lättare att låta skorna duga en säsong till än att gå på jakt efter nya vinterskor en kall novemberdag. Men även en person som jag hamnar ju till slut i sitsen att det inte längre är praktiskt möjligt att undvika alla typer av inköp. Som en konsekvens av min åldrande garderob och min återgång i arbete har jag därför blivit så illa tvungen att köpa en hel del saker och då framför allt kläder. Att jag skulle bli påmind om hur mycket dyrare livet är när man faktiskt köper nya kläder var inte så överraskande, men något som däremot tog mig med total överraskning var att det kändes roligt att få hem nya saker. Hur blev det så?

Jag vet egentligen inte alls varför en ny jacka kunnat skänka mig så mycket glädje som den gjort, men av någon anledning så kändes det absolut mest nödvändiga köpet som en ren välsignelse. Och det köpet i sig blev någon slags inkörsport som fick mig att vilja köpa ännu mer och därmed bli ännu nöjdare med livet. Det kanske inte är helt vettigt att likställa inköp av kläder med droger, men på något sätt så kändes det ändå som att jag när jag redan börjat lika gärna kan köra på och köpa ännu mer och ännu dyrare saker. Det kanske bara är jag som resonerar såhär, men ibland när jag vet att jag haft en riktigt ohälsosam dag och intagit alldeles för många kalorier så ser jag det som så att dagen är "körd" ändå och att jag därför lika gärna kan äta en chokladbit till (det kan vara anledningen till att jag gått upp två kilo redan den här julen). Så nu ligger jag här (bredvid en gosesugen Plutten för övrigt) och funderar på om mitt plötsliga intresse för shopping är orsakat av faktiska behov som eftersatts under en längre tid eller av att jag drabbats av shoppingdjävulen och inte längre vet hur man slutar. 

Jag vet inte vilken typ av människa du som läser det här är. Men min högst subjektiva åsikt är att det finns två olika sorters människor, en som behöver förbud och tydliga regler för att agera sunt och en som fixar det här med balans och lagom tack vare god karaktär. Dessvärre är jag nog en förbudsperson. Jag har inte så god karaktär och kan både äta fem gånger så mycket som rimligt om jag bara hittar en riktigt god chokladask och köpa hem 10 t-shirtar till mina barn om priset är rätt och mönstret sött. Jag vet liksom inte riktigt hur man slutar, vilket också visar sig när jag väl sitter och näthandlar och föreställer mig att det kommer bli svårt att uppnå fraktfritt-nivån, men jag i slutändan handlar för 1500 kr. 

Som en konsekvens av mitt tvivelaktiga beteende gissar jag att jag kommer få ta till ett abrupt förbud inom kort så att jag inte blir en sådan där person som handlar upp hela lönen innan den 25. Just nu försöker jag istället att motivera mig med att läsa en bok extra om klimatet och påminna mig om varför det är dåligt att konsumera (prylar). För om det är något som slår mig allt oftare nuförtiden så är det hur lite motivation pengar ger mig. Jag brukade kunna hoppa uteluncher och nästan föreställa mig ränta-på-ränta-effekten i varje enskild möjlig köpsituation, men jag är inte där längre. Och tro inte att det betyder att jag på det stora hela ångrar hur jag tidigare agerat eller tycker att jag försakat mig saker. För det gör jag inte egentligen. Däremot så känns det som att mitt befintliga börskapital som är stadigt över två miljoner vid det här laget inte behöver så himla mycket extra stöd av en extra hundralapp från en utebliven lunch på jobbet eller en biobiljett jag inte köpt. Och ja, det är ju inte så att jag shoppat upp alla extra pengar. En snabb titt på mitt excelark visar att jag ändå sparat mer än min målsättning för 2021 så jag är rätt nöjd ändå. 

Vad har du köpt i år? För mycket eller för lite?  Dela gärna med dig av det (eller något annat) precis som vanligt. 

PS. Och gott nytt år. Jag blev visst inte klar förrän lagom till nyårsafton. 

Tillbaka i ekorrhjulet

Det var länge sedan nu. Inte särskilt planerat, men närmast en nödvändighet för att överleva. Jag har nämligen börjat jobba igen och det är ungefär precis så jobbigt som jag föreställde mig det. Det är mörkt och det är kallt. När jag åker till jobbet är cykelbelysningen på och likaså när jag cyklar hem. Att inte få ta del av dagsljus utan istället ägna dagarna i ett öppet kontorslandskap känns sådär. Den enda ljuspunkten med det är att jag får träffa vuxna människor igen och en hel del av dem är riktigt trevliga att vara runt. Ja, eller inte bara det. Jag njuter också lite av att min man får vara "ledig" på dagarna som han trott att jag varit det senaste året. Det tog ungefär en dag för honom att inse att det knappast är ett rent nöje att vara hemmaförälder. 

Jag skulle kunna dela in problemen med att jobba i lite olika kategorier. Det första problemet var att jag redan de första timmarna tillbaka befann mig på ett av min arbetsplats ständiga möten om ingenting och kände att jag bara ville zooma ut och göra något helt annat istället. Förutom att det är är jobbigt att ha värdelösa möten i sig, är det nästan ännu jobbigare att vissa andra är så engagerade i helt ointressanta frågor. Det är liksom svårt att vara engagerad i att någon aldrig diskar sin kaffekopp eller tenderar att avvika minimalt i dokumentation, men trots det är det alltid någon som är extremt engagerad i en sådan fråga och ska prata med absolut alla om det fast vi alla egentligen vet att det bara är Göran som inte sköter disken och att dokumentationen bara är en formalitet. Är det bara på mitt jobb som ingen pratar med den det faktiskt gäller när någon gör något fel utan istället skickar ut vänliga påminnelser på mail om ditten och datten till hela kontoret, alternativt tar upp punkter som att "vissa inte alltid kommer i tid till möten" med hela gruppen istället för att bara ta Annelie åt sidan och säga att man stör sig på hennes sena ankomster? 

Det andra som kändes jobbigt ungefär en vecka in är det här med att jag måste vara så planerad hela tiden. Även om jag önskar semester två dagar i november så måste chefen säga sitt och han påpekar gång på gång vikten av att vara ute i jättegod tid trots att det i vår verksamhet egentligen inte spelar någon som helst roll vilka dagar jag är på plats. Jag jobbar alltså inte som läkare eller förskollärare, där planering av ledighet även enstaka dagar rimligtvis är viktigt på riktigt, utan på kontor. Och med uppgifter som påverkas mer av om mina barn är sjuka och vi alla därför sover dåligt än om jag är helt borta och leker skogsmulle en tisdag. Jag förstår att ni andra löneslavar säkert inte har något problem med det (ni är väl vana), men för någon som jag, som alltså vant sig vid att lite spontant spendera en tisdag i skogen om vädret är fint är det en omställning. 

Det leder mig in på det tredje stora problemet och det är att det suger helt otroligt mycket att göra saker samtidigt som alla andra människor. Hade jag levt i ett helt jämställt förhållande där min man på eget bevåg tog ansvar för att köpa gummistövlar till Mini när de gamla är urväxta, storhandla veckans mat och låna böcker på biblioteket åt barnen hade det säkerligen varit ett mindre problem än det nu är, men det gör jag ju inte. Så därför är jag en sån där mamma som springer på Ica Maxi en lördag eftermiddag, cyklar till stan en söndag för att köpa stövlar och stressat rusar in på biblioteket en onsdagkväll när alla andra också måste stressa dit. Det gör mig irriterad i största allmänhet. Lite uttröttad. Och det är definitivt inte bra för relationen till någon i min familj. Jag är en sån där mamma som numera mest tjatar om att kläder inte bor på golvet och som blir sur på min man för att han aldrig tömmer återvinningen eller går ut med soporna. Kort sagt är det inte riktigt den jag vill vara. 

Det där med att vara den man vill vara är intressant. På något vis har det blivit extremt centralt sedan jag kom tillbaka. Med viss risk för att jag glorifierar mitt tidigare liv, så tror jag ändå att jag tidigare kände att arbetsuppgifterna i sig hade ett visst syfte. Åtminstone vet jag med säkerhet att jag någon gång tidigare känt så. Så känns det inte nu. Så därför är det extremt svårt att ta sig upp på morgonen. Motivationen är verkligen på noll. Oroa er inte, jag tror att jag ändå bidrar så jag sviker varken mina kollegor eller organisationen, men det känns som att jag inte riktigt förstår varför jag gör de arbetsuppgifter jag gör längre. Och det beror inte på att det är några nya arbetsuppgifter, jag kämpar på med i princip exakt samma grejer, dokumentation och möten som tidigare. Det är bara det att jag uppfattar typ badrumsstäd eller långkok som mer meningsfyllda sysslor. 

Som en direkt konsekvens av att vara tillbaka i ekorrhjulet har jag ägnat typ all vaken arbetsfri tid åt att hitta en väg ut. Jag är framför allt sugen på att plugga, men kan inte alls bestämma mig för vad och kämpar ständigt med en gnagande känsla av att jag kanske ändå vill ha ett till barn. Och då är det rätt praktiskt att ha ett jobb och en lön, både vid eventuellt behov av större bostad och för att kunna vara sjukskriven (vid behov) och föräldraledig med en okej ersättning. Jag vet att det säkert finns sätt att skydda sin SGI, men det känns ändå som väldigt mycket lättare att vara en vanlig heltidsanställd tjänsteman vid eventuell graviditet och kommande föräldraledighet. 

Så där står jag nu. Med ett växande missnöje över arbetslivet, men utan en bra lösning. Med växande bitterhet, men utan att vara kapabel att fatta ett riktigt beslut för hur jag vill leva kommande år. Det låter ganska typiskt för mig, jag vet. Egentligen står jag och stampar på ungefär samma ställe som jag gjorde för typ tre år sedan, men med skillnaden att min hy är betydligt tristare och bankkontot fetare. 

Nog om mig. 

Hur är det med er? 

Är det dags att slopa de små besparingarna?

I ett klimatsammanhang nyligen hörde jag talas om problemet med att vi fokuserar på saker som vi enkelt kan göra och inte på saker som har stor effekt. Exemplet som gavs var att många ägnar mycket energi åt att sopsortera, vilket kan ta mycket tid och energi, medan de samtidigt kör bil även kortare sträckor. Om man bara skulle göra en sak för klimatet så kanske det rent krasst därför borde vara att sluta sopsortera om det kräver en bilresa för att bli av med det sorterade avfallet. Det fick mig att tänka på min egen privatekonomi och en diskussion som jag och min bättre hälft haft gång på gång de senaste månaderna. 

Tänk er situationen att något är trasigt och vi måste antingen laga eller köpa en ny produkt. Den har vi varit i ett antal gånger och vi (läs: jag)  har vid samtliga tillfällen googlat en massa olika lösningar och diskuterat sinsemellan. Eftersom jag går omkring och tycker att min man är oengagerad i vårt familjeliv i största allmänhet har jag ett flertal gånger vägrat att vara den som fattar ett beslut och ser till att problemet löser sig. Som en ett resultat av detta brukar (föga förvånande) absolut ingenting hända, trots all den energi vi lagt på research och diskussioner. Ganska logiskt. Som det slumpade sig infann sig det där klimatsammanhanget samma dag som vi slöshoppade utemat för 400 kr. Det var ett beslut som vi fattade ganska lättvindigt och som inte krävde så mycket tankeverksamhet. Samtidigt har vi den senaste veckan intensivt dividerat om hur vi ska agera gällande en trasig pryl som kostar runt 500 kr ny eller 200 kr att laga. Då slog det mig att det är ganska löjligt att tjafsa om en femhundring fram och tillbaka i flera veckor, samtidigt som vi  på fem minuter kastar bort 400 kr på helt okej indisk hämtmat. 

Efter en viss tids funderande insåg jag att det är lite så där jag jobbar generellt. Jag har till exempel ofta stört mig på att mina frekventa biblioteksbesök regelbundet leder till utemat åtminstone för Mini, eftersom det uppstår någon slags skrik och panik-hunger så fort vi cyklat till biblioteket och bränt några kalorier. Sånt går ju naturligtvis att planera bort, men detta till trots måste jag medge att det inte är direkt ovanligt att situationen uppstår att jag bränner mer pengar än jag sparar på en viss handling. Ett annat exempel från alldeles nyligen var när jag skulle lämna in textilier för återvinning på H&M (200 bonuspoäng, yey!), men Mini blev så trött och hungrig av den fysiska aktiviteten och det därför bara krävdes någon slags förtäring och hela familjen i slutändan åt lunch på stan. 

Hur kritisk jag än må vara till mitt eget agerande så inser jag att jag inte är ensam. Vare sig när det kommer till klimatet eller ekonomi. Jag vet ju att jag ofta tänker att andra personer lätt skulle kunna spara om de bara gjorde x, y eller z och ännu oftare har konkreta förslag på hur de skulle kunna minska sina klimatavtryck. För att exemplifiera så är min svärmor otroligt nöjd med sin elcykel som skulle göra hennes liv så otroligt mycket mer hälsosamt och smidigt, men den där cykeln ersätter tyvärr inte en endaste bilresa utan bara de resor hon tidigare gjorde med vanlig cykel. Inte så värst miljövänligt, bra för plånboken eller hälsosamt med andra ord. 

Vad betyder det här i praktiken då? Den slutsatsen jag drar rent ekonomiskt är att jag måste bli bättre på att fokusera på de saker som faktiskt har en riktig effekt. Det är tyvärr inte alltid så lätt att göra det, eftersom det till exempel kan vara så att vanan att cykla istället för att köra bil har en riktigt bra effekt på det stora hela, men den en enskild dag kan ha en riktigt negativ effekt om cykelturen leder till utemat för en hel familj. Jag tänker svårigheterna till trots att det jag kommer göra framöver är att reflektera mer kring det jag gör och därefter förhoppningsvis välja bort en del saker som tar mer energi än det är värt för de små besparingarna. Här och nu vet jag inte exakt vad jag ska prioritera bort förutom kanske att ta med båda mina barn på stan som på riktigt aldrig är lyckat. Jag gissar att jag ändå kommer kunna skala bort en del om jag bara tänker mig för. 

Lägger du din tid och energi på en del handlingar som har liten effekt? Vad tror du att du skulle kunna ändra antingen för din ekonomi eller klimatet?

Hur når man den optimala livsbalansen?

I samband med att Fri2032 i dagarna summerade sina utgifter skrev hon indirekt om att man ju också ska leva här och nu, och som av en händelse ägnade även Cosmonomics ett helt inlägg åt detta nyligen. Dessutom fick jag en klok kommentar på mitt senaste inlägg där en läsare berättade om hur de valt att gå ner i tid för att ta tillvara på småbarnsåren och leva här och nu. Det är alltså många som fått mig att fundera lite extra på hur jag vill leva här och nu och balansen mellan arbete, fritid, familjetid och hushållssysslor. 

Okej, redan när jag börjar skriva det här inlägget så inser jag att det kommer bli brett och spretigt, och sannolikt inte heller så muntert. Men jag är beredd att ändå göra ett försök. Ett problem jag upplever mig ha är att jag är lite för bra på Marshmallowexperimentet och alltså gladeligen skjuter upp belöningen till framtiden. Jag är nog den enda jag känner som valt att ta ut lägstanivådagarna först istället för sjukpenningdagarna (i den mån det går alltså) för att jag vill spara de dagar som ger mig mer ersättning tills jag fått nästa löneförhöjning. På samma sätt var jag också väldigt strategisk inför eventuell framtida graviditet och såg till att inte gå ner i tid av rädsla att sänka min sjukpenninggrundande inkomst. Det finns även andra exempel på detta, en del kopplade till rena konsumtionsbeslut där jag låter en halvtrasig pryl "duga" ett tag till för att jag ska kunna få en ännu bättre sak senare när jag väl köper en ny. Rent yrkesmässigt funkar jag på samma sätt och jag kämpar alltid på lite till på bekostnad av mig själv här och nu. Jag kämpade mig till exempel blodig inför förra löneförhandlingen för att min chef sedan skulle ge mig en kass löneförhöjning med motiveringen att jag redan tjänar så bra. Så mycket var det alltså värt att skippa långa kafferaster och jobba effektivare än de flesta andra. 

Det finns en del problem med att fungera så här. Framför allt så upplever jag att jag hela tiden är väldigt fokuserad på nästa steg och prestationen i sig. Jag har varit föräldraledig rätt länge nu och i dagarna när min chef hörde av sig och frågade om mina framtidsplaner fick jag en stark känsla av att jag hela tiden kämpat mig igenom den här föräldraledigheten. Jag har tänkt på allt som ska göras, fokuserat på att få tvätten ren, maten lagad och ibland faktiskt på att överleva veckan. Alltid med något slags mantra att det blir bättre sen när väl x, y, z är gjort. När jag tänker tillbaka på den här tiden känns det som att jag uppskattat den väldigt lite och absolut inte njutit av den. Det är rätt sorgligt att känna så, särskilt eftersom min lilla bebis snart inte ens är en bebis längre. Jag upplever dessutom att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna fungera på ett annat sätt. Under en tid (för länge sedan) gick jag i terapi och min terapeut konstaterade efter några träffar att jag nog aldrig kommer kunna vara "helt vanlig" och istället får acceptera att vara mer effektiv och fokuserad än mina kollegor och därför hitta strategier för att vara på detta sätt utan att gå in i väggen. 

Att acceptera att man är som man är när man inte vill vara på det sättet känns rätt sorgligt. Jag är i nuläget livrädd över att gå tillbaka till mitt jobb och återigen bli ett effektivitetsmonster som ska ta mig igenom ett antal arbetsuppgifter, familjens aktiviteter och sysslor på effektivast möjliga sätt och konstant med andan i halsen. Just nu försöker jag träna på att inte göra det i mitt familjeliv och tillåter mig själv att spontanköpa takeout och servera halvfabrikat och istället verkligen vara med barnen och njuta av årstiden. Som en konsekvens slutade juni månads utgifter för mat på dryga 7000 kr. Det har nog aldrig hänt förut, men känns faktiskt helt okej. Jag har också tagit tag i en del inköp som vi planerat för länge, men som jag ändå undvikit med motivering att befintlig pryl duger. 

Men vad har då min misslyckade jakt på optimal livsbalans att göra med ekonomi och FIRE? Här kommer jag tillbaka till inledningen av inlägget där jag beskrev kommentaren på bloggen om hur en läsare ändå nått en vettig balans och accepterar att jobba mer när hennes barn är större och mindre nu. För det här är ju det ständiga dilemmat för mig. Jag skulle ju någonstans vilja svara min chef att jag aldrig kommer tillbaka eller åtminstone att jag bara kommer jobba halvtid de kommande sju åren eller så. Men det sa jag ju så klart inte, utan istället planerar jag för att gå tillbaka på heltid och kämpa på igen, förvisso med min man hemma istället. Min bästa kompis frågade mig för ett tag sedan om det inte ändå vore bättre att jag efter att min man börjar jobba igen väljer att faktiskt gå ner rejält i tid och jobba som mest 75 %, men kanske ännu mindre. Hon känner mig tillräckligt väl för att våga vara tuff mot mig och ifrågasatte mina tankar på att känna efter hur det känns och jobba heltid ett tag åtminstone. Det är förvisso härligt med människor som är brutalt ärliga mot en, men det gör det inte lättare för mig att bestämma hur jag faktiskt ska lägga upp mitt arbetsliv kommande år. För på ett plan så håller jag med Arbetsplanen om att det är vettigast att tidigt skörda frukten av sitt sparande och gå ner i tid på jobbet så fort man kan, men likväl känns det svårt att ta steget när man väl är där. Jag är alltså medveten om att det enda vettiga för mig vore att gå ner i tid och försöka nå en livsbalans eller att vidareutbilda mig till något helt annat, men jag tycker ändå att det är svårt att äta den där marshmallowen idag istället för att åtnjuta en miljon marshmallows om några år. Men kanske är det så här livet är. En enda stor jakt på en balans och en känsla som aldrig infinner sig. Det kanske inte ens är möjligt att hamna helt rätt vad gäller tid för sin familj, egen utveckling och egen återhämtning. Svaret på den frågan får jag sluta det här inlägget med att konstatera att jag absolut inte har. 

Har du nått en bra balans mellan arbete och privatliv? Dela gärna med dig i så fall. Eller om du inte har det. Det skulle nog göra mig lite muntrare det med. 

Är man fri om man är beroende av en partner?

På sistone har jag fått allt fler kommentarer på bloggen angående sparande och jämställdhet där jag har fått en del vettiga frågor om hur jag resonerar i mitt eget förhållande och kanske även en del mer skeptiska kommentarer. Jag har även sett liknande funderingar i andra bloggar så jag utgår från att intresset för den här frågan ändå inte är helt obefintligt. I vanlig ordning har jag inte kunnat ge ett så bra svar på det, så jag tänkte istället resonera vidare i detta inlägg. Min fundering är alltså hur fri man kan vara om man ändå på något plan är beroende av en partner. 

Jag har de senaste åren arbetat på olika scenarier som i kort går ut på att välja mellan att sluta jobba efter att (1) en ansenlig men inte fyraprocentregel-godkänd summa pengar har uppnåtts, att (2) sluta efter att jag utifrån nuvarande ekonomisk situation uppfyller fyraprocentsregeln (för halva familjens utgifter) eller (3) nå ett belopp där jag klarar mig även om min man lämnar mig för en fräsch Barbie-liknande blondin imorgon. Jag vet idag att jag är i mål enligt scenario ett och att det inte är jättelångt till scenario två. Vad jag dock har otroligt dålig koll på är hur mycket pengar som skulle krävas för scenario tre, eftersom jag inte vet vilket typ av boende jag skulle köpa, hur bostadsmarknaden utvecklas framgent och om jag skulle behöva betala det helt med cash på grund av stelhet bland bankerna vid nylån till fria typer. Till följd av detta gillar jag inte alls att fundera på scenario tre, det är helt enkelt för mycket osäkerhet som mest gör mig deprimerad. Som mamma kan jag ändå känna att de kritiker som tagit upp detta inte har helt fel. Jag är ju någonstans ansvarig för två små individer som inte vill hamna på gatan bara för att mamma och pappa slutar älska varandra. 

Samtidigt tycker jag att det inte är helt självklart att det bara är dåligt att vara beroende av varandra i en relation. Nyligen läste jag i Lev Lokalt (Oskar Lindbergs nya bok) att det är lustigt att så många av oss (alla?) gladeligen är beroende av en arbetsgivare, men tycker det är jobbigt att vara beroende av flera grannar, vänner och familjemedlemmar för att till exempel renovera huset, få en barnfri kväll eller för att få hjälp med något annat. Vi tycker det är rimligare att bli mer beroende av arbetsgivaren än att ställa oss i tacksamhetsskuld till grannen för att den ställer upp med barnpassning eller skjutsar till varannan fotbollsträning. För mig var det här något jag aldrig tänkt på tidigare. Precis som många andra har jag upplevt det som extremt jobbigt att vara skyldig andra något och därför gärna lagt pengar på saker som inte hade behövts i ordets striktaste mening.

Det här fick mig att fundera vidare på min parrelation och jag insåg då att pengar är det minsta beroendeförhållandet jag och min man har, även fast jag i detta nu lever på hans lön. Han är till exempel hopplös på att hålla koll på saker och jag tror att han verkligen inte skulle ha en aning om vilka räkningar som ska betalas, när förskolan är stängd eller när det är barnkalas om jag dog imorgon. Jag tror också att han skulle glömma att tvätta innan det är slut på kalsonger och missa ta med badkläder till simträningen. Ibland frågar jag honom hur han skulle klara av att hantera sitt liv om jag skulle dö och han brukar alltid med stort allvar svara att han inte skulle klara det utan sina föräldrar eftersom det är för mycket att ta hand om för honom. Jag vill på intet sätt påstå att min man är en ohjälpsam fossil, utan det finns andra områden jag inte har någon koll på och är totalt beroende av honom i. Varenda gång en lampa går sönder i bilen eller däcktrycket ska kollas blir jag svettig och jag lämnar därför gladeligen över det till honom precis som däckbyten på alla våra fordon och andra smutsiga sysslor. 

Nu var ju inte syftet med det här inlägget att diskutera jämställdhet och hushållssysslor, men min poäng är att vi genom åren blivit allt mer beroende av varandra. Det påminns jag om i princip dagligen, nu senast när jag letade efter tejp och behövde fråga honom var den fanns. Vad det här beroendet betyder i praktiken är att det finns viss friktion som redan nu skulle göra det jobbigt att separera, samtidigt som vi båda har personligheter som nog gör en separation mer osannolik än vissa andra. Min man hade också ett möte med sin chefs chef för ett tag sedan där han fick höra att han blivit extremt viktig för organisationen och att de ser det som att han inom kommande 5-10 år kommer klättra till organisationens ledning om han vill och orkar. När han tog upp det här med mig insåg vi båda att det är en osannolik utveckling utan min inblandning i hans och barnens liv. Skulle vi få för oss att separera och han vill fortsätta karriärklättra så får vi med andra ord hoppas att den där blondinen har lika bra koll på vilka byxor som är trasiga eller vad som är Minis drömpresent på födelsedagen som jag har. 

Utifrån det här har jag nog kommit fram till att det just i mitt fall känns lite onödigt att bygga upp ett jättestort hängslen- och livrem-kapital som tryggar familjen i alla situationer. På sätt och vis är jag ju inte helt fri eftersom det finns situationer som jag skulle behöva återgå i arbetslivet och jag inser att det vore klokt att ha vissa strategier för hur det skulle gå till vid behov. Jag tänker till exempel att jag skulle kunna driva ett företag med viss inkomst eller åtminstone som är aktivt och ha det som täckmantel när jag är fri eller att jag gör upp en plan för en utbildning jag skulle kunna ta om det behövs längre fram och ha klart för mig hur den skulle finansieras. Med det sagt tycker jag ändå att jag skulle vara ekonomiskt fri, även om min man behöver finansiera halva livskostnaden och gör det med hjälp av lönearbete. Och jag kommer också känna mig fri även om han likt idag betalar allting och våra gemensamma besparingar bara får växa av egen kraft. Samtidigt är vårt gemensamma kapital ganska exakt dubbelt så stort som mitt enskilda. Det betyder att vi båda egentligen är helt okej fria den dag jag själv uppnår 4%-regeln, även om vi inte kan åka jorden runt varje år eller köpa en svindyr villa. Det finns med andra ord en del fluff ekonomiskt, även om vi inte pratar några enorma tjänstepensioner eller villor i Stockholmsområdet. 

Inför att jag färdigställde det här inlägget så kom det in en del kommentarer (på min uppmaning) och jag hade rätt trevliga diskussioner med många av er som fick mig att fundera ännu mer på hur viktig min roll i familjelivet varit för att min man har kunnat lyckas så bra på jobbet. Som det slumpade sig lyckades min bättre hälft dessutom i samma veva glömma bort någonting som var jätteviktigt för Mini, vilket ledde till en hätsk diskussion mellan oss föräldrar, där jag frågade honom hur det kommer sig att han kan ha stenkoll på jobbet, men vara så lost hemma. Vi vet ju svaret på den frågan förvisso, men för mig blev det ändå en viss påminnelse om hur viktigt det arbete jag utför hemma är. På samma ämne funderade en anonym läsare i kommentarsfältet om hennes önskan att gå ner i tid ordentligt eller eventuellt sluta jobba helt beror på arbetsfördelningen hemma. Den kommentaren har jag inte kunnat släppa helt. Jag känner ju absolut att jobbet är dränerande i sig själv, men nog allt påverkar allt hemarbete min känsla av att vår familj behöver ha en förälder hemma. För det tycker jag nog egentligen. Jag förstår inte hur familjer klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid, kanske pendlar och orkar ha en aktiv fritid. I den här familjen är vi typ stolta om barnens kläder är relativt hela, någon orkar laga mat och deklarationen skickas in i tid. 

Hur resonerar du kring behov av kapital? Vågar du räkna med att någon annan täcker halva hyran eller tycker du att det är viktigt att vara helt självförsörjande?