lördag 21 september 2019

Är jag ekonomiskt fulländad nu?

Egentligen hade jag tänkt roa er med ett inlägg om allt dåligt jag gör trots att jag eftersträvar FIRE, men så kom ett inlägg på FB från en person som skulle få barn och insett kort innan sin föräldraledighet att "man vill ju inte vara fattig bara för att man är hemma". Hon hade verkligen panik över stundande föräldraledighet och fick en massa tips om hur hon skulle kunna dra ner på utgifterna. När jag läste tipsen så insåg jag ändå att jag har kommit rätt långt och det är det dagens inlägg handlar om.

Imorse var det första min man sa till mig att han måste klippa sig. När jag inte svarade sa han: "Eller så lägger jag 300 kr på det och går till frisören". Det är nästan roligt hur bisarr tanken på att någon av oss skulle gå till frisören är. Och det finaste i historien är att det här är något vi börjat med relativt nyligen, kanske till och med i år. Det betyder att vi har några tusenlappar i besparing från vårt tidigare frugala liv bara här. När jag sedan kom ner till köket satt jag och tittade på vår matsedel. Det som då slog mig är att planeringen verkligen har gjort under i vår familj som är betydligt mindre matstressad, även fast det händer att vi avviker från planeringen. Det blev till exempel pannkakor en dag när barnet inte ätit alls på förskolan och jag var för trött för att engagera mig i fyllda linspaprikor. Det andra är att en stor del av kosten är vegetarisk. Förr hade jag knappast suttit och småsurfat efter recept på kikärtsgrytor vars kostnad är så mikroskopisk att den nästan är försumbar. En gång i tiden åt vi mycket kött och dessutom fint kött som oxfilé. Nu ligger istället den ekologiska fläskfilén från REKO tryggt i frysen och väntar på ett "särskilt tillfälle" istället för att vara standard en gång i veckan. För att inte tala om det hembakta brödet som nu alltid pryder vårat frukostbord istället för Pågenlimpan som brukade vara standard.

Idag ska vi bege oss till biblioteket. Denna fantastiska plats som jag helt glömde bort mellan 15 och 25. Under samma år spenderade jag hela min nöjesbudget på böcker, vilket kan sammanfattas som helt jäkla onödigt. Det händer att jag köper böcker från författare jag vill stötta, titlar jag vill återkomma till eller med lång kö, men det är definitivt max 10% av de tidigare kostnaderna. Det bästa av allt är att jag känner mig mycket friare av det. Jag är fri att läsa skräplitteratur eftersom jag inte behöver bry mig om vare sig kostnad eller hur den ser ut i bokhyllan och jag är fri att våga prova något nytt. Just nu läser jag till exempel en feministisk biografi. Jag hade aldrig köpt den. Sannolikt hade jag aldrig ens hittat den. Men nu råkade den stå under "personalen tipsar" och jag har därmed vidgat mina vyer en gnutta.

Igår diskuterade jag med en kollega vad jag skulle göra i helgen. Och när han föreslog en aktivitet så var min spontana tanke att jag var dåligt förberedd för den aktiviteten, eftersom vi inte hade fika och lunch i frysen att ta med. Bara en sån sak. Visst kan det låta begränsande, men det som är så härligt är att jag fått in planerandet och ett annat sätt att tänka och det betyder att det här med picknick eller förberedelse inte känns så betungande. Man måste bara förbereda sig innan man beger sig iväg. Hur mycket pengar sparar inte det att inte slentrianshoppa lunch på dåliga caféer eller Ica nära på vägen dit?

Jag inser att det här inlägget är närmast religiöst. Men idag känner jag mig otroligt tacksam för alla förändringar jag och familjen gjort de senaste åren. Vilken fin bas vi har byggt.


Hur har du förändrats av FIRE? 

tisdag 17 september 2019

Mammor bryr sig om barnen, pappor om sig själva?

En sak som jag länge fascinerats av är att det nästan enbart är mammor i köp- och sälj-grupper för  barnkläder. Det är i ett land där vi kallar oss stolta över vår jämställdhet och vi delar allt mer på föräldraledighet och barnansvar. När jag och min man bråkar om ansvar är det inte helt ovanligt att det har att göra med att det enbart är jag som köper saker till vårt barn. Han har under hens livstid aldrig köpt ett klädesplagg eller annan pinal till hen, med undantaget en cykel denna sommar.  Nu är det här ju inte en "gnäll på din partner-blogg", utan en blogg med tema ekonomi och därför ska inlägget inte handla om min mans tillkortakommanden, utan snarare om kvinnlig kontra manlig konsumtion.

För en sak som ofta (alltid?) blir uppenbart när man ser på Lyxfällan eller Til debt do us part är att mammor tenderar att lägga mycket pengar på sina barn. De slösar alltså pengar på alltifrån leksaker, till kläder och barnvagnar och får ofta undervisning i att barn minsann snarare behöver trygga och tillgängliga föräldrar än saker. Hur ser det ut med pappors konsumtion i samma program? De får sällan kritik för att de lägger för mycket pengar på sina barn, ibland tvärtom, att det är pinsamt att de köper motorcyklar till sig själva medan barnen inte kan få en höstjacka eller gå på gymnastik för 1000 kr per termin. Hur kommer det här sig?

Jag vet inte exakt, men jag gissar att vi kvinnor ändå (generellt talat, inte alltid) är väldigt mycket mer engagerade i att ta hand om andra, medan män fokuserar på sin egen utveckling. Jag tror att vi uppfostras till det och jag kan redan se att mitt barn följer gängse normer hur många böcker jag än läst om hur detta undviks. Jag ser det även på förskolan och mina syskons alla barn. Hur lätt det än är att låta värderande känns det som att de flesta av oss nog skulle må bättre om vi alla vore lite mer blandade. Om min bästa vän tänkte mer på sin karriär och egna intressen och om hennes man vore lite mer vårdande och stannade hemma med sjuka barn nu och då eller engagerade sig i julklappsköp.

För egen del känner jag mig rejält skyldig till detta. Nu när vi börjat följa våra utgifter ordentligt blir det väldigt tydligt för mig att barnet som jag ofta påstår är billig i drift, kostar en del ändå, men rätt ofta är det faktiskt mitt fel. Hen behöver inte direkt några nya böcker eller söta plagg, men jag har faktiskt svårt att hålla mig från att köpa sånt då och då fast jag vet att det är onödigt. Jag vet också att det varit jag som varit som mest engagerad i barnvagnsköp och haft stora synpunkter på säkerheten när vi valt bilbarnstolar. Jag får skyllda på att det är mina beskyddande, moderliga egenskaper och inte bara på att jag förflyttat min egen onödiga konsumtion till mitt barn. 


 Har du reflekterat över detta? 



PS. Jag beklagar de olika typsnitten. Hur mycket jag än fifflar med texten får jag inte till det. 

onsdag 11 september 2019

Hur jag drar ner på matkontot i höst

Hej på er! Jag och familjen har spenderat alldeles för mycket pengar i sommar och haft små inkomster, men det positiva är att vi båda är mer överens om att vi faktiskt måste skärpa oss. Här kommer en old style-lista på hur vi tänker oss att vi ska sänka våra matkostnader:

1) Vi syltar och saftar i mängder. Målet under sommaren och hösten har varit att bygga upp ett rejält lager på framför allt sylt, men även saft. Vi har nu frysen full med blåbärssylt, äppelmos, rabarbersylt (minis favorit) och plommonsylt. För att göra saken lite bättre finns även en hel del saft, men den kommer inte räcka till nästa sommar. Sylten/moset däremot lär göra det.

2) Vi har börjat med matsedel. Vi är båda överens om att vi inte orkar handla så ofta som förr nu när vi äntligen flyttat (yey!) och har mycket längre till affären. Därför vill vi bli bättre på att planera. Veckans matsedel är rätt så välplanerad och innehåller såväl rotfruktssoppa (3,90 på Willys är inte att leka med!) som morsans bönQ och belugabolognese

3) Vi har bestämt oss för att främst äta vegetariskt. Vi är båda överens om att fortsätta äta kött ibland och ser inget behov av att bli riktiga vegetarianer, men däremot att dra ner rejält. Det sparar både plånbok och miljö. Vi har inte landat exakt i några regler, men mannen tycker vi borde satsa på vegetariskt 6 dagar i veckan. Jag är tveksam till följd av minis matvägran av vegetarisk kost förutom pannkakor.

4) Vi bakar allt bröd själva! Jag är så nöjd med detta, eftersom det både är kul och gott. Ibland är det satsiga surdegsbröd, men oftast enklare varianter som typ detta där vi kan baka en sats på helgen och sen klara oss hela veckan. Det är bara att ta upp önskad mängd på morgonen och stoppa i micron. Även här är mannen mycket nöjd med beslutet trots att det är jag som bakar och därmed bestämmer sort (det var förvisso jag som handlade förr så då bestämde jag ju också sort).

5) Vi har börjat med kassabok. Det här var helt och hållet på mannens initiativ, men i vanlig ordning är det ju jag som genomför det han föreslår. Hittills är min känsla att det är chockerande ofta vi drar kortet och jag börjar redan känna mig så less på att fylla i siffror i excel att jag typ inte vill handla. Mission accomplished? Det här borde jag nog skriva mer om när vi provat ett längre tag för övrigt.

6) Under september har jag också dragit ner på REKO och blivit mindre snobbig vad gäller märken. Men det är främst för att kassaflödet är så pass ansträngt för stunden. Jag tror inte vi kommer fortsätta med detta efter september.


Vad är dina bästa tips för att få ner matkostnaden?

tisdag 10 september 2019

Om du slösar pengar vill jag också

Jag har börjat snöa in mig på en kanadensisk serie som heter Til debt do us part. Den finns på Youtube för den som är sugen. Oavsett om du är sugen på att slötitta på Youtube eller ej så ska vi idag besöka ett ämne som jag länge har varit intresserad av, nämligen huruvida ens relation kan stjälpa ekonomin snarare än hjälpa den.

Alla vet att det är ekonomiskt smart att inte vara singel. Då menar jag inte främst för att det är dyrt att leta partner på krogen och slösa pengar på drinkar under tiden, utan för att det är jäkla smidigt att dela ens bostadskostnader på två. Och för en halvfattig som en själv kanske man till och med får mer än halva ens hyra betald av ens respektive (vi har rätt länge delat procentuellt, snarare än till hälften). Härligt! Dessutom hör man ofta att det är dyrt att leva ensam på grund av att man "måste" köpa små förpackningar (har jag aldrig gjort personligen, men det är tydligen så för resten av medborgarna) av sin mat. Typ 400 gram linfrö är dyrare per kg än 1 kg linfrö är per kg. (Varför inte bara frysa in saker eller lagra dem i skafferiet? Typ allt går att lagra.) Mer sällan (aldrig?) pratas det om att det är dyrt att leva tillsammans med någon. Ändå verkar det vara ett rätt vanligt fenomen bland folk som har ekonomiska problem, just att de till följd av varandra är fattigare än de skulle vara individuellt.

I serien möter vi gång på gång par som fattar rätt dåliga beslut i sin vardag. Ofta är de ganska lika i sina förhållningssätt till pengar och helt klart gemensamt skyldiga till sina skuldberg. Men ibland får vi följa något par där det helt klart främst är den ena som är skyldig till besvären. En person som shoppar okontrollerat och har kassa inkomster, samtidigt som den andra partnern försöker ändra på den första. Det som intressant nog ofta händer är att den mer ekonomiskt sinnade partnern ofta börjar slösa för att straffa den första om den inte lyckas påverka den. Till och med en extremt logiskt tänkande och klok individ kan börja säga att den lika gärna kan köpa kläder för att den andra ändå handlar tv-apparater, datorer, rullskridskor eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så?

Det roliga är att jag känna igen det här i min relation också. Jag har varit tillsammans med min man en himla massa år. Jag minns inte ens vem jag var innan jag träffade honom, men ändå kan det bli så att han säger att han minsann vill ha en ny cykel om jag köper en tv, eller att jag säger att om han får en öl så vill jag ha en bakelse. Vi har i perioder inte bott ihop på riktigt som vi gör nu. Det har berott på utlandsstudier, boende på annan ort, frekventa arbetsresor till utlandet och dylikt, men något som i princip alltid händer är att vi drar ner på shoppandet. Jag var borta i flera månader en gång och han hade handlat mat för en femhundring under tiden, eftersom han (citat) "tyckte det var ovärt att gå och handla när det ändå bara var till sig själv". Han rensade skafferiet och uppfann rätter som pytt-panna-soppa (ös ner vad än du hittar i skafferiet) och pasta-funkar-bra-med-vad-som-helst-så-länge-det-blandas-med-ägg.

I vanlig ordning har jag inte någon bra slutkläm eller visdom i det här inlägget. Det är faktiskt därför det tagit tre veckor att skriva det. Jag hoppades liksom att jag skulle komma på någon fiffig förklaring till varför vi gör så, men jag kan inte komma på annat än att vi människor är rätt korkade. Kanske har det till viss del att göra med "någon annans pengar"-syndromet, om man har gemensam ekonomi (mannen får minsann betala halva min slentrian-chokladboll om han köper öl varje vecka!) eller så är vi bara totalt korkade och agerar på impuls. Jag vet inte, men ibland tror jag det vore bra om vi lärde oss lite av programledaren till det här programmet. Hon återkommer nämligen ofta till att det är en viktig uppgift i en relation att bromsa varandra. Kanske borde många av oss bli bättre på det.

Slösar du mer i en relation eller mindre?

söndag 18 augusti 2019

Hur vill jag egentligen leva?

För mig har ekonomisk frihet haft en hel del fördelar sedan tidigare, men under den här sommaren har jag fått betydligt mer klart för mig vilka fördelar en god ekonomi kan ge. Jag har nämligen fått det väldigt klart för mig ungefär hur jag vill leva.

Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).

För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.

Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.

För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.

Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit? 


söndag 4 augusti 2019

Är kläder pengar ner i sjön?

Flera av mina bloggkollegor har skrivit spännande inlägg om klädkonsumtion, såväl deras egen som normen enligt Konsumentverket. Jag minns inte exakt hur stora summor det rör sig om som en normal familj lägger på kläder, men de är väldigt mycket större än jag hade förväntat mig. Det här inlägget ska dock inte handla om kostnader för plaggen, utan snarare om vad vi gör med dem. För under Miljöpartiets dag i Almedalen nämnde språkröret att snittplagget bärs 10 gånger innan det kastas. 10 gånger. Kan ni fatta?

Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder  under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.

Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.

Det som är fascinerande  är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?

Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring.  Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?

lördag 13 juli 2019

När pengar gör en rädd

Jag tror att jag nämnt att jag är bosatt i ett ganska fint område där folk generellt sett åtminstone utåt sett verkar ha väldigt mycket mer pengar än jag och min man. Fördelen med detta är enligt min man att ingen skulle ha något intresse av att göra inbrott hos oss när det finns så många rikingar att stjäla från, personer som bara skriker ut med sina tyska bilar och pooler att de har just pengar. Nackdelen är att det är ganska lätt att känna sig fattig och det har jag ju pratat en del om förr också. Igår gick larmet till en av de här dyra bilarna och då slog det mig att det måste vara lite läskigt att äga så många dyra saker.

Mitt i ett migränanfall gick ett larm någonstans i närheten. Eftersom jag hade så ont i huvudet försökte jag bara stänga ute ljudet, medan min man gick och kollade vad som hade hänt. Det visade sig vara en dyr bil som skulle flyttas något av en anhörig till ägarna för att det skulle se ut som om ägarna var hemma. Det är lustigt det där tycker jag. För just nu ser vi liknande händelser hela tiden. Folk tror att de kan åka iväg med en stor husvagn eller husbil som normalt står på tomten och lämna kvar en sportbil eller andrabil på uppfarten i ett i övrigt mörkt och stilla hus och så ska inbrottstjuvarna tro att någon är hemma. Jag vet inte så mycket om hur inbrottstjuvar fungerar, men spontant känns det som att de är smartare än så. Jag kan se på ungefär 20 sekunder om ett hus är lämnat för semester i mitt område eller inte. Om tjuvarna tillåter sig ta 10 minuter på sig kan de säkert lista ut samma sak.

Jag har haft inbrott i mitt förråd en gång och fått min cykel stulen några gånger. Det är alltid lika jobbigt, men varje gång jag ska skaffa mig en hemförsäkring slås jag av att mitt lösöre totalt saknar värde. Jag har en dator som har kanske fem år på nacken och en mobiltelefon som var rätt billig i inköp och har några år på nacken, men i övrigt är det mest värdefulla i hushållet typ vår IKEA-säng. Jag tror knappast tjuvarna bemödar sig med att stjäla just den. Ibland kan det ju kännas lite vemodigt. Som när man vill se på en bra film på en bra skärm, eller när flera förskoleföräldrar råkar hamna i ens lilla lägenhet som saknar ordning och rum för barnen att leka i. Men ofta är det också ganska skönt. Som när jag fick ångest över att jag glömt låsa in cykeln i förrådet och min man konstaterar att tjuven gör oss en tjänst om den stjäl mitt ruckel till cykel.

Frågan är hur mycket energi mina grannar (inte bara de med larmet, utan även de andra) lägger på att oroa sig för att någon ska stjäla deras Koi-fiskar, Porschar, Teslor, husbilar, TV-apparater och robotgräsklippare. Jag undrar även hur mycket pengar de lägger på att ha larm, försäkra allt från stöld och ordna husvakter som får det att se bebott ut när de inte är hemma. I och med dessa kostnader kanske det är extra viktigt att fundera på om det är mödan värt att fylla sitt hem med värdefulla prylar. Om man till följd av en bättre skärm, kraftfullare ljud, automatstädat hem och coola och ovanliga husdjur måste oroa sig för att någon tar dem ifrån en är det kanske inte lika attraktivt längre. Eller så är det just det för den stora massan, eftersom de vet att dessa försäkringar ger dem tillbaka prylarna vid eventuell stöld eller skadegörelse. Men för mig som gillar frihet så handlar frihet om mer än att bara vara fri från en arbetsgivare. Jag vill även slippa oro och känna mig fri från försäkringsbolag och fri från eventuella skurkar. Därför ser jag på frihet från kostsamma prylar som särskilt viktigt, på så vis slipper jag känna att mina pengar gör mig rädd.


Tror du att dyra prylar leder till en rädsla att förlora dem?