Låt någon annan sätta guldkant på din tillvaro

Jag vet inte om jag är den enda som har en lång lista med gamla poddavsnitt att ta igen. Jag gillar egentligen poddar, men lyssnar bara när jag är ute och går utan Mini och det händer ungefär en gång i veckan numera och tidigare en gång i halvåret typ så jag ligger lite efter. För ett par veckor sedan lyssnade jag ikapp ett två år gammalt avsnitt av Lyxfällan-podden som handlade om att sätta guldkant på tillvaron till låg eller ingen kostnad. Jag tyckte faktiskt att det var ett väldigt bra avsnitt och började fundera lite kring hur jag skulle kunna sätta guldkant på min egen tillvaro. 

Det bästa med avsnittet var nästan att många av tipsen var väldigt Corona-säkra så de passar utmärkt nu. De föreslog till exempel att man ska skippa caféet och istället ses över en promenad, vilket jag tycker känns som ett alldeles utmärkt förslag i dessa tider. För visst är det ändå så att sociala sammanhang tenderar att innebära kostnader, i mitt fall vanligen i form av restaurangbesök och caféer.  Jag vet inte om jag minns så mycket mer av avsnitten än detta och huvudbudskapet som gick ut på att varje person ska fundera på vad som är guldkant för en själv och därefter hitta ett ekonomiskt sätt att möjliggöra det. Om det är middag med vänner kan man ju till exempel turas om att bjuda varandra på mat och om det är långa samtal kan man ju ta dem över en promenad istället för på ett café. 

Som det slumpade sig så samtalade jag ett tag senare med Mini om att det är viktigt att kommunicera vad man vill och inte bara bli sur på andra människor för att de inte gör som man vill. Det fick mig att fundera lite på hur mycket jag delat med mig med min man om hur vi (eller kanske snarare han) skulle kunna sätta guldkant på mitt liv. För när min man ska göra mig lite extra glad har han historiskt försökt med rätt misslyckade presenter. Jag minns till exempel när han kom hem med praliner med enbart alkoholsmaker efter att han hade försökt förklara för personalen att jag inte gillade alkohol-praliner. Jag undrar fortfarande vad som gick snett där. När jag tänker på vad som skulle göra mig glad idag är det nämligen inte alls några presenter utan snarare att han ansträngde sig på andra sätt. Han är till exempel rätt bra på att laga asiatisk mat och jag uppskattar i allmänhet sjukt mycket när han lagar mat på egen hand och jag slipper hjälpa till. Där snackar vi guldkant på ett mycket enkelt sätt (enligt mig, inte honom). För den som lever i en mer jämställd relation är det kanske inte lika mycket guldkant som för mig, men då finns det säkert andra saker som är lyxigt och som ens partner kan bidra med. Jag avskyr till exempel att byta lakan, men älskar att gå och lägga mig i rena lakan så för mig skulle en härlig överraskning vara att min man hade bytt lakan och städat sovrummet. Andra favoriter vore att han frivilligt och utan tjat masserar mig eller drar iväg med båda barnen och säger: "Sov du, eller läs en bra bok. Vi är borta i x timmar." Jag vet också många som uppskattar tända ljus eller ett bubbelbad, vilket inte alls måste vara dyrt om inte bubblorna kommer från Rituals som alla tjatar så mycket om. 

Poängen är att som trött småbarnsmamma finns det mycket som skulle sätta guldkant på min tillvaro och de sakerna kostar mycket sällan pengar. Många andra kanske känner att hämtmat från lokala restaurangen gör det eller att shoppa en massa kläder, men så känner inte jag utifrån min livssituation. Däremot kräver det att min man får kännedom om vad som sätter guldkant på min tillvaro och naturligtvis även att jag får kännedom om vad som skulle glädja honom. Det är något jag tror att vi rätt sällan pratar om och som enkelt skulle kunna skapa guldkant utan en massa pengar. Jag vet hur många par som helst som slänger iväg barnen till mormor för att gå på spa eller hotell över helgen för att få den där guldkanten. Som ammande mamma i Corona-tider känns det så klart inte superaktuellt ändå, men personligen skulle jag få betydligt mer glädje av tre ostörda timmar hemma eller av att kunna njuta av en god måltid som jag inte alls behöver handla eller bidra till själv. Det kanske egentligen är så som många känner, men det är lättare att planera en spahelg än att berätta att man önskar att ens partner bakade sitt supergoda surdegsbröd lite oftare. 

Vad som är guldkant för mig bygger ju sedan naturligtvis på vad jag inte har så gott om i mitt liv just nu och för den som läser det här kanske det är något helt annat. Oavsett så tror jag att i princip alla av oss skulle kunna sätta rätt mycket guldkant på våra liv utan att slösa en massa pengar. För den som lever i en parrelation och särskilt som är förälder gissar jag att det vore löjligt enkelt om vi bara kommunicerade det. 

Vad skulle sätta guldkant på din tillvaro? Brukar du vara tydlig med din partner om hur hen kan bistå med detta? 

Blir det svårare att spara pengar med tiden?

Pappa Betalar? skrev ett spännande inlägg om att konsumtion plötsligt börjar locka mer än tidigare. I inlägget lyfter han att det inledningsvis var så lätt att dra ned på kostnaderna genom förhandling av avtal och liknande att det gick av bara farten, men att det senare blir allt svårare när man levt sparsamt under en längre tid. Det här är något jag känner igen mig lite i och det fick mig att börja fundera på om det är lättare att spara pengar från början än senare. 

En stor skillnad mellan honom och mig är att jag inte direkt tappat någon motivation. Jag känner oftast inte att min livsstil är någon större uppoffring och jag har dessutom fördelen att inte ha någon "före-tid" att jämföra med. Både jag och min man har alltid varit väldigt enkla och har inte direkt haft någon konsumtion att skala av. Nackdelen med det är att vi inte har några glömda Prada-väskor i garderoben att använda när vi vill smälta in, men fördelen är att vi aldrig riktigt provat på att leva upp hela lönen och behövt dra ner på något. Jag har i och för sig för mig att jag hade en Spotify-prenumeration (heter det ens så?) som avslutades när jag upptäckte FIRE och jag bytte till Vimla, men inte något mer extravagant än så. Inte desto mindre känns det nu som att allt fler kostnader bara dyker upp som jag tidigare kunnat ducka. Jag har till exempel nu i veckan brutit mot mitt köpstopp på kläder och beställt ett par utebyxor att ha vintertid för att kunna vara ute med barnen utan att frysa ihjäl. Det har också blivit nödvändigt att byta Minis säng till en större och såväl vitvaror som vardagsrumssoffa känns som att de sjunger på sista versen. Samtidigt känns det också svårare och svårare att bestämma över Minis huvud vad hen ska ha på sig och barnkläder dyker inte heller längre upp från ingenstans, vilket kräver att vi köper kläder till våra egna barn. Ja, jag vet, vilket i-landsproblem! 

De senaste månaderna har jag också stött på ett nytt problem, nämligen att jag inte orkar engagera mig så mycket i pris och erbjudanden på det vi faktiskt köper. Min man kan stöta och blöta ett inköp av en teknikpryl i månader, medan jag allt oftare bara säger: "Vi tar den." Igår skulle det inhandlas julpyssel på nätet och han reagerade på totalsumman (jag med förvisso), men jag kände plötsligt att jag inte orkade gå igenom och diskutera med Mini vilka av prylarna som var viktigast. Istället accepterade jag till stor del beloppet, betalade och gick vidare med mitt liv. Sånt kostar också pengar och är något helt nytt för mig. 

Andra delar av sparandet tycker jag bara blir enklare och enklare. Alltså i och med att jag etablerat många bra vanor (gå/cykla till stan, låna biblioteksböcker, laga vegetarisk mat hemma etc) så behöver jag inte tänka så mycket på hur familjen konsumerar. Vi kan gott skaffa oss Spotify nu till jul, köpa en orimligt dyr julklapp till Mini eller köpa ekologisk oxfilé till middag en tisdag för vi har en vettig grund att stå på. Det är absolut en fördel med att etablera en god vana och jag kan med glädje titta tillbaka på tidigare års nyårslöften och se att de bidragit till nya smarta ekonomiska vanor (som vegetarisk kost, tygnäsdukar och secondhandkläder) som vi även nu har nytta av. Däremot är det ju så att jag inser att jag inte har en massa områden kvar att jobba på. Åtminstone inte sådana som gör stor skillnad. Det är rätt ofta jag är avundsjuk på den som äter lunch ute varje dag eller röker  ett paket om dagen (eller inte, men ni fattar min poäng) för att den har möjlighet att få uppleva kicken av en rejäl besparing som kan ske från en månad till en annan. 

Slutligen tror jag att huruvida det blir svårare eller lättare har en del med utgångsläget att göra, men också med hur hållbart man levt under tiden. I det här sammanhanget har hållbarhet absolut ingenting med miljö att göra, utan jag menar snarare att det är lättare att fortsätta leva på liknande sätt som tidigare om man även under ackumuleringsperioden (=när man sparar pengar till FIRE) konsumerat regelbundet både vad gäller nöjen och tråkigare produkter (till exempel vitvaror och kläder) som förbrukas. Då behöver man inte år fem ta igen de där resorna man aldrig gjort med barnen eller köpa en helt ny garderob för att man bara har reklam-t-shirtar kvar som är hela. För mig som nog likt Pappa Betalar? gått ganska hårt in på att spara så är det nog sannolikt att det kan bli något svårare att fortsätta på samma nivå om jag inte får ett bättre och mer välbetalt jobb. Jag tror inte att jag behöver öka utgifterna jättemycket, men i ärlighetens namn kommer det nog bli en del nya möbelköp, vitvaruköp och kläder som jag undvikit att handla de senaste åren. För den som däremot gått från en hög konsumtionsnivå till en något lägre, gissar jag att det bara blir lättare och lättare med tiden. Åtminstone till en viss gräns. Det tänker jag har att göra med att man blir bättre och bättre på att spara. Om man först inser att det är billigare att handla på Ica Supermarket än Lilla Coop så är nog steget till Lidl eller Willys inte extremt långt borta. Kanske kommer man också på att det är klokt att använda sina gamla påsar flera gånger och spara in några extra kronor på hur man fraktar hem varorna. Oavsett vilket utgångsläge man har och var man befinner sig i sin sparresa, så hoppas jag att man fortsätter. För det kommer vara värt det i slutändan. 

Tor du att det blir svårare eller lättare att spara pengar med tiden? 

Är det när det är som mörkast som vi drömmer som mest?

Det här året har varit ett riktigt skitår, vilket är något jag tänker på flera gånger varje vecka. Jag är jätteglad över att ha blivit dubbelmamma, men det är rätt ofta jag önskar att Plutten hade kommit ett år eller två tidigare eller faktiskt också senare. Nu har vi en bebis som i princip inte har träffat någon utöver den närmaste familjen (alltså oss) och personalen på BVC. Min föräldraledighet går mest ut på att hålla barnen och oss friska (dvs isolerade) utan att någon av oss ska bli galen. Inte riktigt den föräldraledighet jag drömt om under den långa väntan på vår bebis med andra ord. Under den här trista tiden har jag roat mig en del med att lyssna på musik på Youtube och kom förbi en utländsk låt som (jag tror) handlar om att det är när det är som mörkast som man får de största drömmarna. Det fick mig att fundera en del på om en kris som Corona faktiskt kan bidra till större och mer utarbetade drömmar?

Jag har mentalt varit otroligt negativ under det här året. Jag har haft en tidvis tuff graviditet som dessutom blev ännu jobbigare av oron att drabbas av en sjukdom som ingen riktigt visste hur den påverkade bebisar och gravida. Utan att överdriva tror jag att jag tappade bort mig själv en del och mest varit orolig och negativ under större delen av året. Nu när Plutten är ute och jag kan kontrollera vilka Mini träffar är jag lite mindre neurotisk och har fått möjlighet att tänka utan att präglas av rädsla på samma sätt. På många sätt har Corona fått mig att ifrågasätta tidigare sanningar. Vi har till exempel valt att bosätta oss rätt långt ifrån våra familjer, vilket inte har känts som ett problem tidigare eftersom man bara kan köra, ta tåget några timmar eller flyga hem. Som ni alla vet har ju inte det längre varit en möjlighet under det här året, vilket fått mig att inse att jag vill flytta närmare någon av våra familjer. Jag kan som det känns nu inte tänka mig att ännu en gång vara utan familjen under en så lång tid och jag vågar inte ens tänka på hur negativt mina barns relationer med mor- och farföräldrar har påverkats till följd av detta. Mini har totalt tappat intresset för sin pappas familj och kom faktiskt inte ens ihåg vad hens faster hette för någon dag sedan. Det kanske är vårt fel till viss del, men det gör det ändå väldigt tydligt för mig att vi förlorar en del på avståndet. 

Att det är mörkt och kallt samt omöjligt att resa har också påmint mig om att jag redan innan jag fick barn haft en tydlig vision om att resa en hel del med mina barn. Det är en dröm som jag delar med min man, men hans ökade miljömedvetenhet har lett till att han inte längre är säker på att det är miljömässigt försvarbart att resa över Atlanten när Europa och Sverige har så mycket att erbjuda. På ett plan har han naturligtvis rätt. Samtidigt är de resor jag är sugen på att göra rätt kostsamma och kommer kräva viss sparhorisont så det är inte direkt som att vi kommer släpa med barnen till New York över helgen utan snarare något längre resor. All sjukdom och död har påmint mig om att barnen blir större och vi äldre och att jag vill göra minnesvärda saker med dem innan det är för sent. Med för sent menar jag inte primärt att vi dör, utan snarare att Mini blir äldre och äldre och riskerar att absolut inte vilja resa med sina gamla föräldrar om en sådär 5-15 år. Då vore det kul om vi gjort något medan hen fortfarande tyckte vi var okej. För tydlighetens skull tycker jag fortfarande att det är viktigt att göra vardagssysslor tillsammans, men jag har ändå kommit till insikt om att jag skulle vilja ha viss kvalitetstid med barnen också och att den tiden lär kosta en del pengar. 

På ett större plan har jag också funderat en hel del på om det gäller andra människor också. Om jag vore sjuksköterska på intensiven hade jag nog i och för sig inte orkat drömma om så mycket mer än att Corona skulle försvinna, men många andra har ju haft en hel del extra tid genom permitteringar och uteblivna aktiviteter. Kommer det leda till att fler vill ta sig ur ekorrhjulet? Jag har ju naturligtvis ingen aning, men jag tänker att det här året som onekligen tvingat oss att stanna upp rimligen borde få en del att inse att man inte måste springa lika fort som man alltid gjort och även att det är fullt möjligt att leva på mindre pengar. Om inte nätshoppingen gått alldeles överstyr så borde de flesta ha tvingats spara en himla massa pengar de annars hade bränt. Kanske innebär det nya insikter och nya drömmar, precis som för mig och min familj. 

Har Coronaårets mörker bidragit till några nya drömmar för dig? Tror du att det gjort det för andra? 

Behöver varje familj en hemmaförälder?

Vi har nu kommit in i en viss lunk och livet börjar så sakteliga nå en ny vardag, en med två barn och två trötta föräldrar. Plutten eller Minimini har inte kolik och det mesta fungerar (oftast) väldigt bra. Nu kan jag eventuellt vara lite drogad av amningshormoner, men en sak som slår mig är hur enkelt livet plötsligt känns, även med två barn. Hur kommer det sig? 

Något som ligger nära till hands är att skylla på jobbet och därmed påstå att jag mår bra av att vara därifrån. I ärlighetens namn saknar jag inte min arbetsplats alls, även fast det säkert hade varit helt okej att arbeta den här hösten när det är stenhårt krav på hemarbete. Att inte arbeta medför ändå mer energi och det intressanta är vad jag gör med den. För någon dag sedan kom min man hem från jobbet och efter maten utbrast han chockat: "Men det är ju flera timmar kvar tills Mini ska sova och ännu längre kvar tills vi ska det!" Det han menade med det är att så mycket av familjens tråkiga hushållssysslor är färdiga så tidigt. Plötsligt sitter vi där klockan fem och har ätit en näringsrik måltid, tvätten är tvättad och upphängd, maten är inhandlad och frukostbrödet är bakat. Dessutom är Mini i regel motionerad eftersom vi hunnit med en längre promenad eller cykeltur och den dötrista återvinningen är lämnad. Självklart är det så att vi inte går till återvinningen varje dag och brödkonsumtionen är ännu inte så hög att vi måste baka dagligen, men det intressanta är att nästan allt sånt där som vi brukade klämma in på helgerna är klart. 

Det bästa är vad det gör med familjens humör. Mini tycker så klart att det är lite besvärligt med ett syskon och har en del utbrott, men på det stora hela är alla på bättre humör när det mesta blir klart dagtid och fritiden faktiskt är fritid och inte innefattar 80% hushållsarbete. Jag känner också att jag orkar vara mer pedagogisk i min kommunikation med Mini, vilket gör att jag känner mig mer tillräcklig som mamma. Konflikterna mellan mig och min man har nästan helt uteblivit och även fast vi inte direkt badar i egentid eller partid, så är vi sällan irriterade på varandra som förut. 

Mini tycker dock att mamma är tråkig som bara "jobbar" hela tiden och det är sant, större delen av tiden är jag sysselsatt med att göra något i hushållet eller amning. Lekandet står därför pappan för nästan till 100%. Det i sig har fått mig att inse just hur mycket arbete det faktiskt är i ett hushåll och då lämnar jag ändå i regel städandet till (min man och) helgen. Om man lagar mat varje dag från råvaror och helt hoppar halvfabrikat som jag just nu, tvättar till flera barn, bakar sitt eget bröd och tränar barn så tar det i kombination med frekvent amning ungefär en hel dag. Jag brukar ibland skriva ett blogginlägg, men jag sitter inte framför tv:n eller läser en bok direkt. Det här är något som jag länge misstänkt, för det har verkligen känts som ett tuffare arbetspass på helgen än vad det gjort att vara på jobbet, vilket säger en del. 

Personligen får det mig att ännu mer fundera över normen om heltid och kanske i större utsträckning få förståelse för allt som outsourcas av gemene man. I fredags var jag och Mini på promenad och det tog ett tag för oss att förstå att de rökande främlingarna utanför våra grannars hus (flera olika hus alltså) inte var nyinflyttade utan arbetade för diverse städfirmor. Rent ekonomiskt är grannarna garanterat smarta som inte ägnar hela helgen åt bak, städ, handling och tvätt utan outsourcar mycket av hushållsarbetet. Samtidigt vill jag som förälder lära mina barn att tråkiga sysslor är en del av livet och jag tänker därför att jag hellre arbetar deltid framöver och låter barnen delta i städ/tvätt/matlagning än att betala andra för att göra det med RUT-avdrag. Detta trots att det säkert är mer ekonomiskt att göra som grannarna. 

Nu blev det här inlägget lite spretigare än planerat, vilket till stor del beror på att jag skrivit på det vid olika tillfällen under den senaste veckan och därigenom fått nya infallsvinklar nu och då. Men om det är något jag skulle vilja så är det att du som tagit dig tid att läsa det här funderar lite på insourcing/outsourcing av hushållsuppgifter och vad som egentligen är viktigast där för dig och din familj. Kanske är det värt det att få huset städat av någon annan för att inte behöva bråka med din partner om den saken? Eller kanske det är värt att jobba 80% för att få lediga helger tillsammans och sköta markservice de där 20%-en. Vi ägnade förra helgen åt att göra saker tillsammans, vilket vi sällan gör annars. Jag är för upptagen med att optimera livet så om en går ut med barnen så städar den andra, eller lagar mat. Nu när jag är hemmaförälder behövs inte det på samma sätt och det har haft en sjukt positiv effekt på familjelivet och vårt förhållande. Det återstår att se om det blir likadant när min man är hemma. Jag vill nämligen minnas att det inte var så riktigt sist. Men det återstår att se. To be continued... 

Tror du att din familj vore hjälpta av hemmafru-normen? Har du några erfarenheter från tjänst- eller föräldraledighet att dela med dig av?

Delningsekonomi - fullt realistiskt eller en utopi?

För mig är något av det härligaste med sparsamheten att den går rätt så mycket hand i hand med ett miljötänk. Jag går därför igång på second hand, återbruk och liknande som ni redan vet. En sak som ofta diskuteras när det kommer till miljö (men även ekonomi!) är att dela saker som finns, men är det egentligen realistiskt och i så fall i vilken omfattning?

Farbror Fri tog upp det här under en föreläsning jag lyssnade på för ett tag sedan. Han menade att vi borde bli bättre på att dela med oss av saker till varandra och att det är ett ganska vitt begrepp. Man kan dela med sig av oönskad fallfrukt, borrmaskiner eller, som Joel Bladh, pirror. Man kan även erbjuda sig att skjutsa grannen när man ändå ska åka till stormarknaden eller ta med sig lagkompisar till barnens tävlingar. Alla vet ju att det är möjligt och många känner även till att det finns en del appar och tjänster som ska underlätta detta, men händer det i praktiken? Eftersom jag gillar idén så har jag länge försökt få in delandet mer i mitt eget liv. För några månader sedan såg vi till exempel en granne som med böjd rygg sprang efter sitt barn som skulle träna på att lära sig cykla. Inspirerad av min tro på delningsekonomi sökte jag kontakt med grannen och erbjöd mig att låna ut vårt cykelhandtag, eftersom Mini cyklar sedan länge och det är lång tid till Plutten kommer behöva det. Med stor tvekan tog grannen emot det och såg på det stora hela rejält besvärad ut trots mina försök att förklara att vi inte hade någon nytta av handtaget på minst tre år och att de kunde låna det så länge de önskade. Jag tror inte det gick mer än två dagar innan grannbarnet knackade på och lämnade tillbaka det eftersom de köpt ett eget. Så bra var jag på att bidra till minskad nykonsumtion och sprida delningstänket.

Det fick mig att fundera på om det största problemet med delningsekonomin inte är att få folk att dela med sig utan snarare att få folk att ta emot när andra är villiga att dela med sig. I ärlighetens namn kan jag komma på flera tillfällen då jag själv motvilligt lånat saker. Jag minns till exempel när en kollega till min man lånade ut en bedside crib med så stor övertygelse att vi inte kunde säga nej. I slutändan vågade jag knappt använda den för att jag var så rädd att förstöra den. En annan gång lånade jag av en kompis en bebisoverall som gick sönder innan jag hann lämna tillbaka den. Jag skämdes så mycket och erbjöd mig köpa en ny, men det ville hon inte heller. Konstigt nog har jag däremot noll problem med att be mina föräldrar om att få låna deras verktyg, bil, klappbord eller frysplats. Vi har även lånat kläder till oss vuxna vid olika tillfällen från dem och mina syskon. Slutsatsen jag drar utifrån mitt eget liv är att jag gärna lånar saker, men att relationen jag har till personen jag lånar av spelar roll och kanske även hur säker jag är på att jag kan lämna tillbaka prylen i okej skick. Av den anledningen känns barnkläder inte som den smartaste grejen att låna, särskilt inte när man har en unge som ramlar regelbundet eller en som precis ska börja lära sig äta. Däremot  skulle en stege eller en pirra inte alls vara problematiskt på samma sätt. 

Nyligen slösurfade jag på Hemnet (jag vet, inte en bra idé) och hittade ett boende med en smart lösning på det här problemet. För om det är så att vi människor är ovilliga att ta emot lån från folk vi inte har en nära relation med så kanske det är bättre om föreningar står för utlåningen. I den här rätt lilla bostadsföreningen fanns ett gemensamt förråd med gräsklippare, verktyg och stege. Det känns så mycket smartare än att alla radhusinnehavare ska köpa och förvara en gräsklippare för att klippa 50 kvadratmeter gräs under sommarmånaderna. Här gissar jag dock att det är positivt att föreningen inte är alltför stor, eftersom saker lättare får fötter när alla inte har koll på varandra. Jag tror också att man som medlem känner ett större ansvar för en lånad gräsklippare om den tillhör en mindre grupp på 10 hushåll än om den lånas ut av Värmdö kommun. För många saker fungerar ju dock så klart utlåning eller delning utan personlig relation. Jag vet till exempel att min lokala hockeyförening lånar ut skridskor till barn som vill åka skridskor och det finns många kommuner som har generell utlåning av fritidsutrustning. Spontant känns det ganska lätt att kontrollera att skridskorna är hela vid retur och det kan också göras i sådan omfattning att det är värt att ha personal som sköter utlåningen. Så är det kanske inte direkt i en bostadsförening som lånar ut en borrmaskin, där är förtroende och eget ansvar desto viktigare. 

Om det kan vara utmanande att låna och ta emot värdefulla saker, så kan man ändå våga sig på den lite lättare versionen att erbjuda sin tid eller något som inte har något värde för en själv. Här tänker jag att fallfrukt är ett perfekt exempel, men jag skulle personligen även kunna tänka mig att i större utsträckning erbjuda mig att vakta barn eller göra andra typer av tjänster för mina medmänniskor. Det handlar ju så klart inte om ren besparad konsumtion, men om vi kan hjälpa varandra på olika sätt så kanske vi kan spara pengar åt varandra och få något tillbaka vid annat tillfälle. Jag ser framför mig att lite fallfrukt blir till äppelmos åt givaren och att två timmars barnsittning kan återgäldas med bärhjälp när diskmaskinen går sönder. Samtidigt tror jag i ärlighetens namn att det här är rätt långt borta från att bli vanligt förekommande. De flesta av oss kommer nog fortsätta äga bilar, gräsklippare och annat som används i rätt liten utsträckning. Antingen till följd av bekvämligheten att bara kunna köra iväg/klippa gräs/sträcktitta på Friends/sätta upp en tavla eller för att det är för jobbigt att ta kontakt med andra människor. Därför gissar jag att delningsekonomin förblir en utopi. 

Delar du prylar och tjänster? Dela (hehe) gärna med dig av vad och hur i så fall. 

Umgås med rikingar, bli rik?

Jag har under de senaste veckorna med mycket möda och stort besvär lyckats kämpa mig igenom en av de mest (oförtjänt) hypade böcker jag har hört talas om inom ämnet privatekonomi, nämligen Rich Dad, Poor Dad. Förutom det mest uppenbara, att han inte alls hade två pappor som titeln antydde, blev jag besviken för att boken var extremt dåligt skriven och mest verkade handla om att undvika skatter. En väldigt amerikansk bok med andra ord, läs den inte. Ett intressant ämne som dock lyftes i boken var huruvida vänskap med rätt typ av människor (=rika människor) gör en själv rikare, är det kanske så? 

Bokens fokus på ämnet kändes mest som att det handlade om att det vore klokt att skaffa sig inflytelserika vänner med massor med insider-info att använda sig av vid aktie- och fastighetsköp. I min värld lät det inte så värst lagligt, så jag släppte ganska omgående tankarna på att bli bästis med Karl-Johan eller slumpvis utvald Wallenbergare. Däremot är det en intressant tanke att fundera på hur ens umgänge påverkar ens ekonomiska beslut. Många är vi ju som upplevt att det inte är helt accepterat att vara tråkig linsgryteätare varje arbetsdag till exempel, vilket kanske ändå ger viss substans till att rikedom eller sparsamhet underlättas om man hänger med likasinnade. Det påståendet förstärks ytterligare av bloggsfären, där jag åtminstone personligen känner att ni alla som skriver och delar med er i kommentarer eller egen blogg bidrar till att normalisera det jag och min familj faktiskt genomför. På så vis känner jag att det är lättare att hålla kurs, även när jag haft tuffare perioder. 

Lustigt nog tänker jag att umgänge med andra sidan ändå kan ha en nästan lika stor positiv effekt. För den som likt mig slaviskt kollar på Lyxfällan känner säkert igen den positivt avskräckande effekten andras kassa beslut kan ha på ens eget liv. Jag måste säga att jag aldrig blir så sugen på kranvatten och linsgryta som efter att ha kollat på en vanlig deltagares årskonsumtion av pizza och energidryck. Att hänga i en mammagrupp på Facebook eller umgås med en mer konsumtionsdriven vän kan ha samma effekt på mitt liv. Ni vet när man pratar med någon som är stressad över hur den ska ha råd med julklappar eller som åker till Ullared under en pandemi för att den måste shoppa upp hela föräldrapenningen för att få bebisens rum perfekt. De samtalen, vare sig man är en del av dem eller bara läser andras diskussioner, har en förmåga att bekräfta att ens egna livsval är rätt bra ändå. Den bekräftelsen tycker jag inte man ska underskatta, eftersom den också gör det lättare att orka hålla ut. Och FIRE är ju som bekant ett maraton snarare än ett 100-meterslopp. 

På det stora hela gissar jag ändå att det finns mer att vinna på att umgås med likasinnade FIRE-aspiranter än Ullaredsshoppare och detta av flera anledningar. För det första ser jag det som enormt energibesparande att få vara mig själv, vilket i sociala sammanhang ofta innebär en hembakad kaka med te i kökssoffan snarare än diskussion om bästa bilmärket. Men även för att det möjliggör faktiskt lärande. Ibland försöker jag lista allt jag lärt mig av att läsa andras bloggar eller kommentarer i den här sfären som jag nästan skulle vilja kalla för FIRE-familjen, men det är ofta svårt för att det är så mycket och omfattar så många olika områden. Det innefattar alltifrån bibliotekets möjligheter, till att frysa kranvatten i flaskor och vad en ETF är. Mina rika vänner som jag i detta inlägg väljer att benämna alla er som läser och skriver har jag att tacka för att jag köpt utländska aktier i en kapitalförsäkring, känner till att SPP erbjuder etiska fonder och vågat mig på att testa mystery shopping. Allt jag lärt mig har jag så klart inte fått jättestor användning av eller har haft en enorm skillnad på mitt liv, men alla tips och tricks som ni delat med er av har verkligen berikat mitt liv och på ett eller annat sätt gjort mig rikare. På så vis kan jag ändå känna att det har en poäng att umgås med rika människor, om så bara på nätet. 

Tror du att man blir som man umgås? 

Och förresten TACK för att ni finns! 

Vara ledig ett tag nu eller för alltid sen?

Jag har alltså äntligen fått min lilla bebis och Mini har blivit storasyskon. Omtumlande, smärtsamt och slitsamt, men på det stora hela har allt gått bra och vi är överlyckliga. Jag kände till min stora överraskning direkt att jag vill ha flera barn, vilket jag innan varit helt 100% säker på att jag inte vill. Vi får se om det ändrar sig längre fram, annars kanske FIRE skjuts upp med ytterligare några år. Amningen är för den intresserade ungefär lika jobbig som jag kom ihåg förresten. När jag skrev om bebisekonomi lyftes önskemålet att jag skulle författa ett inlägg om hur vi resonerat kring föräldraledigheten och hur den påverkar FIRE-datumet. Det här inlägget ska därför beröra det området, men kan så klart även till viss del tillämpas på andra typer av tjänstledigheter.

Min allra första tanke var att vara hemma ungefär ett år på heltid och sedan låta min man vara hemma år två på kanske 60-80% medan jag jobbade den tiden han var hemma. Plutten skulle i så fall börja förskola med knappa två år. Den planen ligger i grunden kvar, men ligger kanske inte lika fast just nu vad gäller uppdelningen till följd av Corona. Det beror på att det börjar bli tydligt för oss att det första året troligen kommer få spenderas i total isolering och det inte riktigt var så jag hade föreställt min föräldraledighet. De resor vi hade pratat om att göra under tiden och som jag längtat väldigt mycket efter ligger till exempel definitivt på is. Jag börjar därför fundera allt mer på om jag ska börja jobba tidigare och sedan gå på föräldraledighet igen 2022, eller om jag kommer ta en större del av föräldraledigheten än planerat. Det centrala för oss har dock varit att barnen totalt sett skulle få mer tid med oss föräldrar och det får de ju oavsett. 

Vad är det då som krävs rent praktiskt för att vara hemma så länge som två år? För den som inte vet det så är den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skyddad under barnets första levnadsår, vilket innebär att man då kan vara hemma utan föräldrapenninguttag. Därefter krävs uttag av föräldrapenning om inte SGI ska sänkas till 0. Man kan, vad jag förstår, dock vara hemma utan att ta ut föräldrapenning, eftersom man har ett längre skydd av sin föräldrapenning. Jag har dock inte tänkt den vägen själv, utan fokuserar på att ta ut så lite föräldrapenning som möjligt under bebisens första år. Hittills har vi ändå tagit ut en del föräldrapenning (runt en dag i veckan), inte för att vi måste, utan för att det känts bra att ha en viss inkomst löpande som täcker mina fasta utgifter, men tanken har varit att minska detta uttag inom kort. För att vara hemma ett helt år sedan efter ettårsdagen så kommer vi behöva ta ut runt 250 dagar, vilket är ganska mycket. Efter att Plutten börjar förskolan vill vi ha en del dagar kvar, särskilt för att kunna jobba deltid vid behov längre fram och ändå skydda SGI. 

Som ni märker är det ganska lite som är hugget i sten vad gäller den här föräldraledigheten, men en sak som kändes väldigt självklart redan innan jag blev gravid var att vi skulle vara hemma länge med barnen den här gången. Alla som känner till mina framtidsplaner inser att det är en viss uppoffring att sluta spara, eller åtminstone begränsa det rejält jämfört med vårt normalläge. Och det känns faktiskt väldigt jobbigt. Särskilt de dagar börsen faller och allt jag vill göra är att pumpa in pengar på den. Den köpglädje som jag känner när jag köper aktier (tyvärr en anledning till att jag sannolikt aldrig kommer sluta med aktier trots mina inlägg om det) slår känslan av en ny klänning eller skor alla dagar i veckan. Med det sagt försöker jag dock påminna mig själv om anledningen till att jag började med sparandet från början, nämligen att umgås med min familj och då framför allt mina barn. Om jag nu som tvåbarnsmamma skulle prioritera en snabb retur till jobbet för att spara pengar och kunna nå permanent frihet så snabbt som möjligt skulle det kännas som att jag sålt min själ till djävulen eller åtminstone rätt rejält tappat bort syftet med mitt sparande. 

En positiv aspekt i allt detta mörker (hehe) är dock att vi kan fortsätta spara även under de mer knappa förhållanden vi lever under nu. Vi har budgeterat för ett totalt sparande om 11 000 kr (givet 0 kr i FP-uttag), vilket är betydligt mindre än hälften av vårt ordinarie sparande. För att vi ska klara det krävs dock att vi följer budgeten (som är uppdelad i boende, sparande och allt annat) och inte lever alltför extravagant. För min del känns det bara roligt, eftersom jag då har en riktig ursäkt att neka utemat och tvinga familjen att äta mammas hemgjorda fika och matbröd, men min man kanske inte är riktigt lika exalterad. I och med att jag nu kommer vara hemma kommer maten vara förberedd så han har inte så många vettiga anledningar till att beklaga sig över detta. Jag ser även framför mig att jag kommer ta tillfället i akt att skaffa mig billiga nöjen som picknick utomhus, parkhäng och biblioteksmys, samt baka en massa gott. Det är nämligen en av mina drömmar, att tillsammans med barnen verkligen hitta billiga aktiviteter som känns riktigt roliga och inte inkluderar ett köpcentrum eller lekland. 

För att svara på min egen fråga känns det självklart att prioritera att vara ledig ett tag (extra) nu istället för att minimera ledigheten och hårdspara extra under perioden. Det beror så klart till stor del på min familjesituation, barnen är ju små nu och inte om 15 år, men i ärlighetens namn är det här något jag kommit fram till att jag skulle kunna göra igen. Jag har till exempel funderat mer och mer på att plugga saker som intresserar mig och jag skulle absolut kunna tänka mig att ta tjänstledigt ett år utan inkomst och bara låta portföljen arbeta utan nyinsättningar. Fördelen med det är att tiden får arbeta för mig medan jag tillåter tiden mot FIRE att bli mer uthärdlig, men det är fullt möjligt att jag hade resonerat annorlunda om jag hade mindre än en miljon kronor kvar till FIRE. Som det ser ut nu så är det runt 10 år kvar, vilket gör att jag känner att det är dumt att vara för fokuserad på målet och istället ett ökande behov av att njuta av resan. 

Hur resonerar du gällande att ge dig själv tid här och nu eller sen?