Hur skulle jag kunna spara ännu mer?

Ju närmare friheten kommer, desto viktigare känns det att ha bra koll på familjens ekonomi. Som jag tidigare skrivit har vi därför börjat klura allt mer på hur vi vill leva, men en sak som också kommit upp är vilka ytterligare besparingar som vore möjliga. Det här inlägget ska därför behandla potentiella sparmöjligheter som min familj ännu inte realiserar. 

Jag tror att de flesta inom FIRE-kretsen rätt tidigt inser styrkan i att ha låga utgifter. För att dra ner på utgifterna leder som bekant inte bara till att man kan spara mer idag, utan även till att man inte får samma behov av pengar för att klara sitt uppehälle i framtiden (givet att man fortsätter att leva på liknande sätt). Med det sagt så finns det besparingar som är svårare eller till och med omöjliga att göra när man fortfarande arbetar, medan det finns andra som man inte gärna vill göra när man forfarande arbetar. Det finns även en tredje kategori som rör sparområden som man kanske aldrig vill komma till, men egentligen kan göra om man bara måste. Sedan finns det ju så klart också en del besparingar som de allra flesta av oss kan göra här och nu, men av någon anledning inte kommit sig för att göra ändå. Under de senaste veckorna har jag funderat allt mer på vilken sparpotential vi har, dels innan FIRE och dels efter FIRE. Till slut har det utmynnat i någon typ av lista som följer här: 

1) Vi skulle kunna odla mer och på ett smartare sätt, kompostera fram egen jord och prioritera de dyrare råvarorna som vitlök, tomater och jordärtskockor. När vi väl har odlat dem skulle vi också kunna bli bättre på att frysa och förädla så att de räcker under hela året. På samma sätt skulle vi också kunna plocka mer ätbart i skogen och ta tillvara på ännu mer äpplen och annan trädgårdsfångst från grannar, släkt och vänner. Just nu känner jag att orken tryter lite för att satsa storskaligt på odling, men jag kan inte tänka mig annat än att frihet samtidigt som barnen sover hela nätter skulle kunna ha en positiv effekt på detta. (Även fast det inte gick så jättebra förra året.)

2) Vi skulle också kunna dra ner på onyttigheter. Jag upplever att familjen lägger orimligt mycket pengar och kalorier på godis, chips och liknande, men just nu har jag faktiskt inte orken att göra något åt det. Det är alltså vi vuxna som framför allt lever ohälsosamt, men i en tid utan familj och vänner och när jag sover extremt dåligt känns socker som livets glädje och jag orkar därför inte dra ner nämnvärt på det för närvarande. Min förhoppning är att det här ska förändras längre fram, särskilt om jag ska kunna komma i mina prebaby-kläder som just nu mest ligger och påminner mig om att jag är lat. Notera att jag inte pratar om den här bebisen, utan om kläderna jag hade innan Minis ankomst... 

3) Det är lite utav en sorg för mig att jag av Coronaskäl inte kan gå och kolla efter varor på kort datum eller vara en extraprisjägare som småhandlar i stadens alla butiker för att få lägsta möjliga matkostnader, men det är ju så läget är nu. Fördelen med detta är att det finns stor potential till lägre kostnader framledes och det är ju inte enbart enbart negativt. Jag ser framför mig att jag kan roa eventuella hemmavarande barn med att jaga mejerivaror med röd lapp och samtidigt få mina 10 000 steg per dag. Låter det inte som en dröm-aktivitet för dig? Nåväl, vi är ju alla olika. 

4) På samma sätt som Corona påverkat min matkostnad negativt så har pandemin även lett till att jag drar mig för att shoppa begagnade kläder och prylar på Marketplace och loppisar. Jag vill helt enkelt undvika folk så gott det går. Det har var redan innan Corona ett av mina sämre områden, men nu är det en rätt stor skillnad. Under framtida frihet tänker jag mig dock att det skulle kunna bli ändring på detta, vilket säkerligen skulle frigöra en del pengar. 

5) Lite av samma anledning, men också av tidsbrist (eller kanske lathet), har jag svårt för att sälja av saker och då framför allt barnsaker. Om jag bara skulle orka lägga upp annonser på framför allt Tradera så skulle det kunna komma in en del pengar. I nuläget hamnar allt istället hos diverse välgörenhetsorganisationer, men det av störst värde har jag låtit ligga kvar i någon slags förhoppning att jag i framtiden kommer palla sälja det.  

6) Jag skulle också kunna bli ledare för barnens aktiviteter för att spara in på terminsavgifter. Det här har lustigt nog typ varit en ganska dyr kategori sedan Mini blev typ två år och vi började med aktiviteter. Så potential finns absolut, ork däremot absolut inte för nu. 

7) Vi skulle också kunna byta elbolag ofta. Det verkar knappt finnas några begränsningar på hur mycket man kan spara in på det om man bara orkar, trots det har vi varit lite dåliga på att ta oss tiden (läs: jag, min man kommer aldrig någonsin byta avtal för att spara pengar).

8) När vi pratar om vad som inte är aktuellt så länge jag har ett jobb så är kläder ett intressant område.  Jag tror nämligen att jag i princip har kläder för 10-20 år framöver om jag bara accepterar att inte se helt respektabel ut. Jag skulle alltså i ordets striktaste mening inte behöva köpa kläder igen, men lär i viss utsträckning fortsätta med det så länge jag måste gå till jobbet. (Den som har läst Fru EBs bok eller blogg för den delen inser här att det finns rätt fundamentala skillnader i inställning till kläder mellan oss.)

9) Jag skulle också om det verkligen krävdes kunna sänka kraven och vara mindre av en moraltant när jag handlar mat. Det skulle till exempel kunna innebära att sluta med REKO, ekologiska produkter och svenska livsmedel. Här tror jag att jag skulle kunna spara rätt mycket, men är i nuläget inte alls beredd att göra det. Däremot, om allt krisar ordentligt när jag väl står utan anställning så är det ändå ett grepp att ta vid. 

10) Jag skulle också rätt enkelt kunna öka inkomsterna med hjälp av några uppdrag för kommunen eller mystery shopping. Det är i och för sig inte någon besparing, men skulle möjliggöra ett ökat sparande nu och ett minskat uttag post-FIRE. Som jag skrivit tidigare känns dock bara tanken på det sjukt jobbigt för närvarande, men det är ju trevligt att ha i åtanke att det finns en möjlighet om jag bara skulle orka eller vilja. 

Hur skulle du kunna spara ännu mer? 

När friheten kommer tidigare än beräknat

Jag har inte sagt upp mig eller vunnit på Lotto, däremot befinner jag mig plötsligt mer än fem år in i min sparresa. Även om jag själv tycker mig vara superduperung, inser jag att jag blivit äldre och att kapitalet ökat i takt med min stigande ålder (och kanske även tack vare nästan orimligt bra börstider). På sistone har jag därför funderat lite på hur jag ska gå vidare utifrån de förutsättningar som jag har nu, vilket är vad det här inlägget ska handla om. 

Det är nästan lite roligt hur oplanerad jag varit gällande när och hur jag ska nå FIRE. Jag vet inte egentligen om jag ens hade satt ett riktigt mål för belopp, utan har istället fokuserat på att spara så mycket som möjligt och att sätta höga delmål. Det här brukar vara en rätt dålig strategi för de flesta, men det har faktiskt fungerat för mig, sannolikt tack vare att jag har varit rätt så naturligt sparsam redan innan jag upptäckte FIRE. Trots det har jag nog mentalt varit inställd på att jag kommer behöva jobba till runt 2030, vilket ändå är rätt länge till. Samtidigt har föräldraledigheten och den växande portföljen fått mig att landa i att det nog ändå är runt tre miljoner jag behöver för att ha möjlighet att dra mitt strå till stacken i det här hushållet finansiellt, men med en man som gillar sitt jobb så är det nog inte så sannolikt att de där pengarna i praktiken kommer behövas alls. Utan att jag reflekterat så mycket över det har jag nu passerat två miljoner, samtidigt som jag bor i ett hus med låg belåning och lever med en man som är god för runt samma belopp som jag själv. Vad det i praktiken betyder är att mitt mål (om ingen stor börskrasch väntar inom kort) bör gå att nå med enkelhet inom fem år, men sannolikt tidigare än så. 

När jag först insåg det här inföll ett glädjerus och jag kände mig också lättad. De pengar som jag har stretat ihop har faktiskt i sig själva blivit så pass starka att den väldigt passiva avkastningen överskrider mina nyinsättningar, vilket gör att jag känner att jag till viss del redan nått mitt mål. Jag skulle kunna gneta på, sluta spara helt och gå i pension vid 50 som rätt så stenrik, jag skulle kunna plugga i fem år till drömyrket (om jag nu visste vad det var) utan att oroa mig för pengar och jag skulle kunna jobba deltid under många år utan att spara en krona och ändå ha en rejäl pension långt innan snittkvinnan med under medellön (vilket alltså är min kategori). Det här har väckt en massa tankar och jag är i full gång med att sortera bland dem, men vad som står klart är att det inom de närmaste åren är centralt att jag och familjen bestämmer oss för hur vi vill leva. På något vis så har vi hamnat i ett läge där vi har alla möjligheter i världen, men om vi till exempel känner en önskan (inte ett behov) av att uppgradera vårt boende kommer det påverka kalkylen och dessutom vore det klokt om jag hade kvar min trygga anställning innan vi slog till på det boendet. Jag har också funderat mycket på om jag ska byta jobb för att se om jag kan hitta det där jobbet som gör att jag inte längre ser behovet av FIRE eller om jag till och med ska skola om mig i jakten på yrket som gör mig hel (dela gärna med dig i kommentarsfältet om du har ett sådant). 

Som ni hör finns det många frågetecken, men det som jag tycker är så spännande är att även jag blivit ett exempel på att det går snabbare än man tror att nå frihet. När jag skriver de sista raderna på det här inlägget (i vanlig ordning kräver mina barn att skrivandet blir lika sammanhängande som köttfärs ungefär) har jag precis tagit en paus från att rensa ett förråd. Pausen beror på att jag blev helt överväldigad av uppgiften när jag insåg just hur kaotiskt förrådet var. På sätt och vis tror jag att det förklarar varför jag inte hade klarat av att sätta ett tydligt mål för när och hur jag ska nå FIRE. Om jag hade suttit där för drygt fem års sedan med ett litet barn och sagt till mig själv att jag behöver samla ihop tre miljoner kronor för att kunna vara mer med hen när hen växer upp, så hade jag nog börjat gråta och tröstat mig med en fin body eller två från Polarn och Pyret istället. Nu sitter jag här en solig vårdag, njuter av hembakat fikabröd som min man slängt ihop en vardagskväll efter jobbet och lyssnar på en väldigt söt bebis som jollrar bredvid mig. Och trots det, trots att jag inte slitit för brödfödan idag (om man inte räknar det trista rensandet) så kommer jag med största sannolikhet nå FIRE under de närmaste åren. Jag vet att många tycker att jag har ett för litet kapital för att klara mig, särskilt med tanke på mina två barn, men det är åtminstone tillräckligt för att ge mig sinnesro.  Sinnesro att våga lämna min man om jag skulle vilja (vilket jag absolut inte vill), sinnesro att kunna bli sjukskriven, arbetslös eller faktiskt dö utan att oroa mig för min familj. Pengar ger frihet. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte alltid vi uppskattar att ha den friheten (eftersom det är skönt att ha något att skylla på för att stanna kvar i en dålig relation eller  på en giftig arbetsplats), men inte desto mindre är det en frihet att ha möjligheter. Därför känner jag mig för stunden närmast nykär i livet, även fast jag och min man kommer behöva lägga ner ett gediget arbete framöver på att bestämma oss för hur vi faktiskt vill leva framöver. Jag tror det blir bra. Och om det inte blir bra, blir det ändå lättare med ett par miljoner på kontot än utan. 

Hur långt in i friheten har du kommit? 

Dela gärna med dig om hur det känns att ha kommit så långt på resan som du har, eller dela med dig om vad som helst. Ni, mina kära läsare, är nämligen otroliga på att sprida såväl kunskap som inspiration till både mig och varandra. Tack för det. 

Mina minsta besparingar

Hej på er! Jag ber om ursäkt för mitt högst sporadiska bloggande, men får skylla på en liten människa som helt plötsligt inte kan sova på annat sätt än mage mot mage mot sin mamma så jag har sällan fria händer att skriva numera. När jag skrev mitt förra inlägg hade jag ändå för avsikt att skriva om ett annat ämne, nämligen mina små (närmast löjliga) sparknep. Det är därför dagens tema. 

Även om jag prisat att vara otrogen mot varumärken roar det mig varje gång jag borstar tänderna att min tandkrämsbesparing som jag varit rätt så nöjd med eftersom bytet inledningsvis kändes som en så stor uppoffring (Ica Basic istället för Pepsodent) sparar oss typ tre kronor per tub och jag gissar att det går åt max två tuber i månaden. Total årlig besparing blir därmed 72 kr. Det är nog relativt säkert att påstå att min tidiga pensionering inte kommer att vara tack vare tandkrämsbytet. 

Min nästa besparing upptäcktes under Coronas mest akuta jästbrist. Jag kom nämligen på att det går utmärkt att minska jästmängden. Nu får ett jästblock räcka till två plåtbröd istället för ett. Det här tycker jag är extra roligt för att min supersparar-kollega Sparo skrev för ett tag sedan i sitt kommentarsfält att han var sparsam, men inte extremt snål (taget friskt ur minnet) och därför inte minskar ner jästmängden för att spara en krona. I praktiken betyder det att jag nu kan kalla mig ännu mer sparsam än självaste Sparo, vilket gör mig lite stolt. Det allra bästa är dock att tipset tycks generera större och större besparingar ju längre tid som går, eftersom jästpriset ökar titt som tätt. När jag senast handlade kostade en kub med färsk jäst nästan tre kronor. Det är en rejäl ökning från 1,80 som jag betalade för ett år sedan. Att baka sitt eget bröd istället för att köpa det på Willys upplever jag inte heller som någon alltför stor besparing, men den är definitivt ändå större än den som halvering av jästmängden ger. 

Utöver det har jag blivit en elektricitetsfascist. Jag tinar till exempel allt som oftast frysta saker i kylskåpet för att minska elförbrukningen och är en tjatmoster som regelbundet frågar min man vad han gör i tvättstugan eller badrummet när han i praktiken sitter vid köksbordet. Han är nämligen riktigt kass på att komma ihåg att släcka lampor efter sig. När jag jobbade brukade han lämna och jag hämta på förskolan. Det var inte helt ovanligt att alla lampor på nedervåningen var tända när jag kom hem på kvällen. Nu handlar ju det här om besparingar och inte om att gnälla på ens respektive, så för att slutföra resonemanget så läste jag nyligen om hur mycket man sparar på att vara en sådan som alltid släcker lampor, och det visade sig vara typ en krona i veckan. Inget jag blir rik på där heller med andra ord. 

Jag har också blivit expert på att hitta alternativa användningsområden för avfall. Nyligen konstaterade min man till exempel helt krasst att han tänkte göra mig sur genom att slänga en korvbröd-påse i återvinningen. För den som inte vet det så är korvbrödpåsar rätt bra påsar att förvara hembakat i och dessutom det enda köpebrödet som kommer innanför dörren i det här huset numera. Nu överlevde jag förvisso att han kastade en stackars påse, men mitt mål i livet (i brist på yrkesmässiga ambitioner) är att inte köpa fler avfallspåsar någonsin och att låta det gå rätt länge innan jag köper fryspåsar. Jag vill med andra ord använda de påsar som finns fler än en gång  definitivt. Besparing på detta? Med tanke på att det går åt två soppåsar i månaden i hela hushållet är den inte enormt stor. Kanske en krona i månaden på avfallspåsar och något liknande på fryspåsar. Sannolikt kommer inte den här besparingen leda till att hela familjen kan åka till Maldiverna när jag fyller 40, eller ens 100.

Som ni märker är det en hel del saker som jag gör utan att det är något som kommer göra mig rik. Turligt nog för mig drivs jag ofta inte bara av snålhet när jag gör saker som dessa, utan även av ett miljöengagemang. Inte desto mindre skulle jag vilja påstå att små, till synes oviktiga besparingar kan vara ett tydligt tecken på att ens mindset har ändrats och att man ser på resurser på ett annat sätt. Som jag konstaterade i början kommer jag inte bli rik på att byta tandkräm, men att faktiskt fundera lite på vilka produkter som man värdesätter att lägga mer pengar på kan vara desto mer belönande rent ekonomiskt. Jag tänker också att det är ett rätt fint tankesätt att värdesätta saker som för många bara är skräp. Om man verkligen lär sig laga och ta tillvara på saker som andra skulle ha slängt, tror jag att det finns mycket pengar att spara. Ja, även om varje individuell besparing förstås ofta är minimal.

Har du gjort några förändringar som lett till minimal besparing men som du ändå gör? Finns det något du aldrig skulle göra för att spara några kronor? Dela gärna med dig i kommentarsfältet! 

Mina bästa ekonomiska förändringar

Nu och då pratas det om saker en person kan göra för att boosta sparkvoten eller nå ekonomisk framgång på studs. Det är ofta tips som att sluta med köpkaffe och att ta med en matlåda till jobbet. De här tipsen bygger på en ursprungskonsumtion som är betydligt högre än vad min någonsin varit och därför har jag otroligt lite att hämta från dessa tips. Till följd av detta har jag börjat att allt oftare fundera på vilka förändringar jag gjort i mitt liv som lett till störst effekt på min privatekonomi. I det här inlägget tänkte jag spåna vidare kring detta. 

Det talas ofta om maten när det ska sparas pengar. Jag personligen gillar tanken på att köpa vettig mat, att producenten ska få en rimlig ersättning och att maten inte ska vara miljövidrig. Som många av er vet köper jag därför mycket mat via REKO och numera även Crowdfarming, samt allt oftare ekologiska livsmedel generellt. Trots det lägger min familj idag mindre pengar på mat än vad vi gjorde när vi inte hade barn och inte vägrade utländskt kött och liknande. Det beror framför allt på att vi dragit ner på  köttkonsumtionen rejält. Jag har inte gjort någon beräkning på vad det sparar oss, men jag skulle gissa att det är mer än en tusenlapp i månaden, varje månad hela året. Den här förändringen har kommit efter att bloggen startades, men har lett till en stor och framför allt permanent besparing. Om vi helt skulle sluta äta kött, vilket jag personligen gärna skulle göra, skulle vi spara ännu lite till eftersom det kött som vi köper idag i regel är ekologiskt och närproducerat med vissa undantag. För mig har det här varit en stor framgångsfaktor i kombination med mitt gamla tips att dra ner snittet på måltiderna. Vi brukar till exempel alltid köra någon slags vegetarisk biff minst en gång i veckan och den dagen kostar hela familjens mat en tjuga eller så. Med det sagt så undviker vi köttsubstitut och har använt baljväxter som ett sätt att få i oss protein och spara pengar. 

På samma tema upplever jag att familjens förändrade förhållningssätt till varumärken har haft en stor inverkan på vår ekonomi. När jag flyttade hemifrån upplevde jag att det var väldigt viktigt att det var "rätt" märke på alltifrån ketchup till tandkräm och det var nog först när jag och min man flyttade ihop som jag lärde mig att pröva de billigare alternativen först. Att inte automatiskt köpa Colgates tandkräm för att ens föräldrar gjorde det eller iPhone för att alla andra använder en sån har sina fördelar. Det betyder inte att jag alltid väljer det billigaste alternativet, men för många varor (tex tandkräm) har jag insett att budgetalternativet är precis lika bra. I de flesta andra fallen upplever jag att mellanklass-alternativet (typ Garant) duger för ändamålet. På samma tema är vi sällan heller helt bestämda på exakt vilket bröd eller yoghurt som ska köpas, utan vi kan utifrån veckans extrapris eller svinnlådan justera från Skånemejeriers vaniljyoghurt till Garants fruktyoghurt. 

Nu har ju jag nyligen skrivit om köpstopp och även fast jag inte har ett regelrätt sådant nu och inte heller har haft det tidigare så tror jag att en viktig faktor för oss ekonomiskt har varit att undvika shopping som problemlösning. Jag har länge försökt fundera i förväg på om det går att undvika köp genom att låna något, be om något från en släkting eller passa på att önska mig något i present (gäller både barn och vuxna). Min svärmor till exempel har allvarliga shoppingproblem och istället för att be henne sluta handla har vi insett att vi måste se till att hon handlar något som inte är helt värdelöst. (Ni anar inte hur många scarfs jag äger tack vare henne!) När jag i julas sålde in att hennes son ville ha strumpor i present blev hon skeptisk, men hon handlade ändå några par och vips så slipper vi köpa det själva. Min man brukar även be henne köpa byxor till Mini och choklad till mig (han vet att jag inte kan hålla mig), vilket gör att vi ofta slipper köpa sånt som vi annars tenderat att köpa på impuls. Med det sagt går det ofta att undvika köp helt och hållet. Böcker kan ju som bekant lånas på biblioteket, kläder som går sönder kan lagas och ligger och skräpar hos andra, och likaså slipmaskiner, krukor och annat man kan vilja ha. När utgångsläget blir att man ska försöka att undvika köp och annars köpa något begagnat så blir det betydligt lättare att spara pengar än om man springer till gallerian så fort ett problem dyker upp. 

Vi har också lärt oss att vi likt en treåring kan göra saker själv. För min del handlar det mycket om bak och matlagning med det senaste tillskottet att min man kan laga grymma asiatiska rätter, men det har även med mycket annat att göra. Jag har till exempel lärt mig (okej, kanske snarare tagit mig tiden) att laga kläder och min man har ägnat åtskilliga timmar åt att laga andra saker som är lite mer avancerade. Han har till exempel lagat några glappande leksaker och vitvaror som krånglat. Det är något jag aldrig hade ens övervägt att prova för några år sedan, men ju mer vi gör själva, desto mer möjligt känns det. Jag har till exempel otroligt svårt att tro att någon av oss kommer gå till frisören igen eller att vår fredagspizza kommer outsourcas på regelbunden basis. 

Det finns andra otroligt viktiga aspekter som spelar stor roll. Vi har ju till exempel valt att inte bo i villa och istället köpt ett boende som är billigare än vad banken tycker vi har råd med. För oss är det här dock inte någon förändring, eftersom vi alltid bott mindre än vi behövt. Däremot är det min upplevelse att våra inställningar förändrats med tiden och att vi tidigare hade en större ambition att i framtiden bo dyrare och i ett bättre område. I nuläget har jag svårt att tro att vi kommer välja att köpa något som är betydligt dyrare än nuvarande boende (som är värt ungefär hälften av vad  banken säger att vi har råd att köpa), vilket naturligtvis påverkar vår sparkvot positivt. 

Vilka val har du gjort som haft störst positiv inverkan på din sparkvot? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet! 

Varför går du upp på morgonen?

I höstas skrev Fri2032 ett öppenhjärtligt inlägg om dilemmat gällande att vara öppen med FIRE eller inte. Jag tycker själv att jag är rätt så öppen gällande mina ambitioner, men funderade i samband med inlägget ändå på om mina närmaste vänner hade koll på just hur seriös jag faktiskt är och hur långt jag kommit. För inte alltför länge sedan, i ett ålderskrispräglat samtal, kom det sig naturligt att berätta mer om detta för min bästa vän. Det visade sig att hon nog inte riktigt greppat hur långt jag kommit och hennes första fråga efter att ha lyssnat en stund var: "Men om vi bortser från allt det där med barnen - om du inte har ett jobb att gå till - varför går du då upp på morgonen när du nått FIRE? 

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Mitt första svar blev något i stil med att jag redan nu känner att jobbet inte motiverar mig att gå upp på morgonen, vilket kanske förklarar att jag när jag inte är föräldraledig ramlar in allt senare under dagarna. Men hennes fråga var ändå relevant på många plan och det som efterföljde var några veckors funderande på den frågan. Även om jag varit inne på liknande spår verbaliserade någonstans ett avsnitt av Bortom ekorrhjulet vad jag är ute efter med FIRE. Även om kvinnan som intervjuades är långt ifrån ekonomiskt fri på det sätt jag önskar bli så verkar hon ha en harmoni och ett liv som liknar min målsättning. 

För att resonera lite djupare så önskar jag att den ekonomiska friheten gör mig fri på en rad olika områden. Jag vill faktiskt till stor del vara fri för min familjs skull, inte bara för att kunna baka bullar med fikasugna barn, utan även ifall något allvarligare händer. Det finns många barn, kanske framför allt lite äldre sådana, som mår dåligt psykiskt eller har olika typer av funktionsvariationer som gör att en vuxens närvaro behövs. Då tänker jag att jag gärna vill kunna finnas där utan att Försäkringskassan eventuellt går med på att betala mig för det. Jag vill också kunna hjälpa till med läxor, resonera kring livets stora frågor (just nu: varför kastar människor skräp i naturen fast det finns soptunnor i närheten?) och trösta när det är jobbigt. Jag vill också finnas till för mina föräldrar när de behöver hjälp och lika så för mina svärföräldrar och kanske framför allt ge dem möjligheten att få en god relation med mina barn. När min man fyller år brukar han få ett brev av sin pappa och i ett av de senare breven beskrev min svärfar att han nog jobbat lite mycket under sina barns uppväxt och indirekt att han ångrade det (det var en äldre man som skrivit brevet så det var kanske inte så känslosamt, men det var min mans ungefärliga tolkning av det). Nu var det en liten utsvävning, men jag önskar ändå möjliggöra för min svärfar att få en bättre relation med sina barnbarn än vad han kanske haft med sina egna barn. De läsare som är väldigt fokuserade på arbetslinjen kanske tycker att det är onödigt med ekonomisk frihet för att komma dit, men för en person som jag med rätt så begränsad energi, behövs inte bara lite  mindre arbete för att jag ska vara tålmodig med barnen eller ägna mina lediga dagar åt att besöka far- och morföräldrar som bor en bit bort. 

Jag vill även underlätta ett hållbart liv. Här märker jag en extremt stor skillnad på min vardag under arbetsveckor och nu, där jag nu tar mig tiden att gå och cykla i mycket stor utsträckning och undviker bilresor. Vår bil har faktiskt stått i två månader nu och jag tror inte den kommer användas särskilt mycket under de kommande månaderna heller. Jag märker också att jag bättre tar tillvara på maten vi köper, att mindre andel frukt och grönt går till spillo och att jag tänker igenom mina köp betydligt bättre än vanligt. Utöver detta har jag en dröm om att i framtiden lära mig ännu mer om miljön och göra det jag kan för att den ska bli bättre. Till viss del gör jag det redan nu när tid ges, men jag inser att mitt lilla barn tar mer och mer tid och att jag inte längre kommer kunna maratonamma mig genom en dokumentär om plastiga hav eller energikrisen. Och just det är något jag uppskattar otroligt mycket, men knappast kommer känna att jag har tid och energi för när jag jobbar igen. Utöver miljö- och klimataspekten hoppas jag även kunna leva mer hållbart på ett personligt plan. Under min föräldraledighet känner jag att jag fått tid och lust att ta hand om min egen hälsa bättre, röra på mig betydligt mer och äta bättre. Det är också något jag tyvärr tror kommer förändras när vi båda jobbar i stor utsträckning igen. 

Jag vill också leva långsamt. För den som ägnat hela sitt vuxna liv åt att effektivisera alltifrån brödbak till städning och som multitaskar så fort chansen ges, är det här en ganska oväntad insikt. Men om det är något jag insett allt mer de senaste månaderna så är det att jag vill göra saker långsammare. Jag uppskattar en långsam promenad, att laga mat långsamt med Mini eller att handla mat i mitt eget tempo. Det som är intressant för mig är att jag fortfarande gillar att tvätta, gå med skräp till återvinningen och laga mat, men jag motsätter mig att det ska gå så effektivt till hela tiden. För mig är FIRE ett sätt att få göra detta i ett för mig vettigt tempo och ändå ha tid till annat. 

Det leder mig in på arbetsfrågan, för det är kanske få som kliver upp ur sängen för att få laga lunch långsamt (även fast jag älskar att äta långsam frukost mer än någonting annat). Jag hoppas hitta en sysselsättning som inte kräver otroligt mycket tid av mig och som är i linje med mina värderingar, samt inte är i konflikt med familjelivet. Hade det funnits ett jobb där jag enkelt kunde vara ledig med barnen när det är lov, som tillåter långledighet under sommaren och som kan anpassas i omfattning utifrån barnens och mina aktuella behov så skulle anställning kanske fungera för mig. Men just nu har jag inte hittat ett sådant jobb och därför ser jag fram emot möjligheten att skapa mitt jobb. Jag ser också fram emot alla de möjligheter jag ser när jag är ledig och inte ägnar mina dagar åt att lyssna på kollegors tjafs eller utveckla arbetslagets metodik. Om det är något som är sant för mig och de vänner som varit föräldralediga så är det nämligen att vi blivit betydligt mer kreativa och uppfinningsrika när vi varit föräldralediga. Jag är övertygad om att en exit från arbetsmarknaden skulle förstärka den känslan och därigenom möjliggöra visst bidrag till statskassan genom inkomst av tjänst (och det är ju det allra viktigaste som vi alla vet). För den som inte lyssnat på avsnittet som jag refererar till i början så började kvinnan som intervjuades att skriva böcker bland annat när hon slutade jobba heltid. Nu är kanske inte det vägen för alla, men själva poängen var att hennes exit (som alltså inte var FIRE-style) från ekorrhjulet gjorde att hon fick inspiration att göra annat som också gav pengar i slutändan. Personligen skulle jag nog också uppskatta att vikariera enstaka pass inom skola eller äldreomsorgen utan att vara absolut beroende av inkomsten och ha möjlighet att tacka nej när det inte passar livet eller jag inte har lust. 

En sak jag också insett är att det är fullt möjligt att en tids frihet skulle kunna göra att jag känner att det här med RE i FIRE inte är för mig. Just nu känns det absolut inte som att jag kommer jaga heltidsjobb efter att jag nått min frihetssiffra, men jag är öppen för att saker förändras. Det skulle inte heller förvåna mig om jag skapade ett eget företag som jag var så passionerad för att jag inte kunde hålla mig från att jobba betydligt mer än jag tänkt mig. Men utifrån den trygghetsknarkande personligheten jag har så är det osannolikt att jag skulle må bra av att säga upp mig redan idag, vila ett år och sedan förhoppningsvis hitta en sysselsättning som ger en okej inkomst. Jag tror därför att kapitalet just för mig är extremt viktigt för att jag ska våga ta steget. För en lite tuffare person kanske det inte behövs några miljoner på banken för att det ska funka. På sistone har jag insett att den möjliga exitdagen nog infaller snabbare än jag tidigare hade tänkt mig, men det är något jag får skriva om en annan gång. För nu är jag nöjd med att jag identifierat ett antal skäl förutom min lön och mina arbetsuppgifter att gå upp på morgonen. 

Hur ser du på din vardag efter att du väl nått dina ekonomiska mål/FIRE? Tror du att du kommer känna att du har något syfte utanför din arbetsplats fyra väggar? Dela jättegärna med dig! 

Spara pengar med köpstopp

Som av en händelse skrev Efficient Badass om Deep Year här i dagarna, vilket tills nyligen var ett helt okänt begrepp för mig, men som nu kommit att betyda allt mer. I kort kan man säga att jag har som målsättning att under kommande månader köpa så lite som möjligt och att använda upp det jag redan har. 

Under de senaste månaderna har jag läst och hört allt mer om minimalism och köpstopp och jag tror att det var just kombinationen som fick mig att känna att det nu är dags att sluta lösa problem med konsumtion och rensa upp i förråden. Alternativt Minis äckligt fulla rum som orsakar mer konflikter här hemma än Donald Trump. Ett ganska naturligt ställe att börja på var köket och trots att jag hållit på i ett antal veckor så känns det inte som att frysarna blivit allt för tomma än och vårt extra torrskafferi är inte heller i närheten av tomt. Att äta upp allt vi har låter väldigt naturligt och den som är välorganiserad skulle inte ens spara pengar genom att äta upp saker, men vi är inte så välorganiserade. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så har vi (jag) en tendens att övershoppa mat när det är kort datum eller extrapris, vilket leder till ett totalt kaos. Nu är målsättningen att äta upp det som går och faktiskt slänga det som inte går att äta. Förhoppningsvis kan vi börja om på nytt om ett par månader och då ha bättre koll på vad som finns i frysen. En positiv bieffekt av detta som redan märks är att vi lagar en hel del nya rätter baserat på en viss råvara som jag hittat i frysen, nu senast till exempel bruna bönor som jag inhandlat lite på känsla. 

Ett annat fokusområde för mig är kläder. Trots att jag definitivt köper mindre kläder än de flesta, känner jag ett stort behov av att bara använda det jag har framöver. Min förhoppning är att jag därigenom får lust att laga det som lagas kan och att jag lär mig mer av vad som faktiskt tillför något till mitt liv. Jag kommer inom det här området även försöka att sälja en del och då framför allt barnkläder som ändå har något slags andrahandsvärde. Det här gäller faktiskt också barnen som jag upplever har mer än de behöver för närvarande. Om allt går som det ska kommer även en hel del att  doneras till typ röda korset. Utöver detta kommer jag att mig an badrumsskåpet, som i mitt fall inte bara är är ett skåp utan även en hel plastback med diverse produkter. Här hoppas jag också att använda upp allt schampoo, diverse deodoranter och ansiktsmasker och sedan tänka efter både en och två gånger vad jag ska köpa tillbaka när det väl är slut. Förhoppningsvis kommer det kännas mentalt skönt att ha rensat upp där snarare än läskigt att eventuellt behöva köpa en deodorant till ordinarie pris. 

Så konstig som jag är gäller detta även medicinskåpet. Jag förstår att de flesta inte delar min enorma oro för att vara utan medicin, så därför kommer det kanske som en överraskning att vi säkert har 200 tabletter ibuprofen och lika mycket paracetamol hemma. Men så är läget och för någon som under arbetsveckorna har så mycket huvudvärk har det här känts jätteviktigt. Nu är det dock dags att använda upp det vi har och hoppas att produkterna inte är alltför utgångna. Det gäller även handsprit och plåster, samt diverse krämer. Ett sista område som jag lokaliserat är media. Jag tänker mig att jag först och främst ska anstränga mig för att läsa ut biblioteksböckerna och andra böcker jag lånat och sedan gå igenom den egna bokhyllan. Jag vill också se de inplastade filmerna vi har och bläddra igenom de matmagasin jag i ett tidigare liv faktiskt betalat för innan jag bestämmer om sakerna ska kastas eller ej. Här är det många som snabbt tänker att det är smart att bara göra sig av med alla filmer och tidningar och istället prenumerera på diverse streaming- och onlinetjänster. Vi har funderat på det, men landade efter en gratisperiod på Viaplay i att det blir lite väl mycket värdelöst tv-tittande när vi har en sådan tjänst så jag tror inte att vi kommer fortsätta. Det finns redan en hel del att se på SVT-play så jag är mer inne på att behålla de filmer vi vill se igen än att betala för att se dem på Viaplay eller Netflix när andan faller på. 

Vad är då syftet med det här? Framför allt egentligen att skapa mindre stress genom att få kontroll över vad som finns och vårda det vi har. Jag har rätt dåligt samvete över mat som blir gammal och kläder som inte lagas i tid. Jag köpte till exempel två amningsplagg på Sellpy med hål i som jag skulle laga, men inte har orkat ta tag i. Det är ganska dumt att köpa plagg till amning och inte orka laga dem förrän amningsperioden är över. Som inläggets titel avslöjar hoppas jag också spara pengar på att få koll på var olika saker finns, inte köpa nytt av lathet och att lära mig mer om vad jag faktiskt behöver och uppskattar. Vi kanske inte ska köpa kött alls? Det kanske är skönare att använda fast tvål än flytande och jag kanske hellre har två par byxor i rätt storlek och tvättar oftare än att ha fem i tre olika storlekar beroende på vilken viktklass jag nu befinner mig i. Det kan så klart också bli så att jag inser att jag älskar streamingtjänster och hatar fysiska filmer, vilket i slutändan blir lite dyrare. Men då har jag åtminstone lärt mig något om mig själv. 

Har du  testat att minimera inköp under en period? Hur gick det i så fall?

Hur man undviker restaurangmat till varje pris

Jag förstår att restaurangbranschen har det kämpigt och det finns många som får mycket glädje av att gå på restaurang eller av att äta en hämtpizza. Personligen kan jag på rätt restaurang och utan barn, känna att jag gladeligen spenderar pengar. Nu ser verkligheten dock inte ut så ens när det inte är pandemi, utan i praktiken består familjens restaurangmatsupplevelser snarare av pizza från den lokala pizzerian, nuggets på Max eller en helt okej kvarterskrog med Mini (under mycket stress ska tilläggas). Nu under pandemin har jag haft lättare att avstå och i det här inlägget tänkte jag dela med mig av mina strategier för det. 

1) Sänk kraven. De dagarna vi tidigare köpte hämtpizza hade jag orimligt höga krav på att det skulle bli en god måltid som alla var nöjda med. Det måste inte vara så. Därför är det inte alltför ovanligt att hämtpizzan ersätts med ugnspannkaka istället numera. Fördelen med det är (förutom den minimala kostnaden) att Mini blir lika glad som för skräpmat från Max. 

2) Ha backup-lösningar. För den som har lite självkontroll kan en fryspizza att ta fram när det krisar eller en infryst köttfärssås vara en jättebra lösning. Det kan dock bli problematiskt om man inte kan hålla sig borta från en dyrare (och ofta onyttigare) frysrätt bara för att den finns där, men självkontrollen är bättre i den här kretsen än hos gemene man så jag tror på dig. 

3) Delegera bort matlagningen till någon annan ibland. Jag är föräldraledig och lagar nästan all mat, vilket blir naturligt. Men jag inser att min impuls att köpa hämtmat ofta kommer från att jag vill slippa slava vid spisen ibland. Jag har därför trots att jag är hemma beordrat min man att laga mat någon gång i veckan ändå och alltid minst en helgdag. Det är SÅ skönt!

4) Lär dig laga bättre mat än restaurangen (eller åtminstone nästan lika bra). Under den här pandemitiden har framför allt min man förbättrat sina skills i köket otroligt mycket. Ibland kan jag bli chockad över det som han trollar fram när han får tid på sig. Han har dessutom någon slags bokstavskombination (eller kanske funktionsvariation?) som gör att han gärna gör samma rätt/sås/bröd/pizzadeg 10 gånger på rad med smärre justeringar, vilket leder till att han tenderar att bli fantastiskt bra på det han ger sig på. Mitt tips är därför att försöka bli en mästare i köket och därmed bli sugen på din egen (eller din partners/barns) mat istället för slumpvis takeout. Jag lovar att det funkar. 

5) Lär dig hata skräp. Alltså förutom att jag är allergisk mot allt McDonalds-skräp som ligger på gatorna så stör jag mig på allt avfall som genereras i mitt eget hushåll. I januari höll vi oss helt borta från alla typer av köpemat/fika och det är fantastiskt vad mycket mindre skräp det genererar. Så se det inte bara som att du slipper lägga 300 kr på familjens pizzor, utan du slipper även släpa fyra stora kartonger till återvinningen efteråt. Stor vinst i min bok! 

6) Prata ihop er (om ni är flera) eller klura själv på ditt varför. Jag har alltid tyckt att det varit lite dyrt och vi är båda helt med på att det i regel är lite mycket kalorier. Med det i bakhuvudet har vi numera lättare att påminna varandra om att vi inte tycker att kalorimängden är värd det och därför hjälper vi varandra att undvika köpet om någon av oss får en dum impuls. Tack vare detta har det gått åtminstone tre månader sedan vi senast köpte en trist hämtpizza av oklart ursprung. 

7) Intressera dig för råvaror. Det här hade nog inte motiverat mig som 20-åring, men just nu är jag sjukt intresserad av vilka råvaror som hamnar i min och mina barns kroppar och deras ursprung. Alldeles nyligen läste jag en artikel som jag så klart inte hittar om att efterfrågan på svensk mat ökat under pandemin, eftersom vi äter mindre på restaurang och att restaurangerna vanligen står för en stor andel importerad mat. Jag bifogar en länk som jag hittade, men som inte egentligen var min ursprungskälla. Det är lite lustigt egentligen att så många av oss är sjukt noggranna med vad vi köper på Ica, men ändå inte bryr sig ett skvatt varifrån köttet på McDonalds kommer eller hur besprutade grönsakerna från salladsbaren är. Jag tänker därför att en viktig morot för mig just nu är att jag har större kontroll över vad vi äter när jag lagar maten själv. Om du är intresserad av sånt kanske det argumentet även kan hjälpa dig. 

8) Planera bättre. Nu är det pandemi och vargavinter så jag hoppas faktiskt att ni som läser det här inte tillbringar allt för mycket tid på lekland, köpcentra och liknande, men jag vet med mig att det ofta är när vi är iväg som det blir köpmat av sämre kvalitet. Med anledning av detta kan jag inte låta bli att rekommendera er att planera. Att gå på McDonalds går faktiskt att undvika. Sedan en tid tillbaka är min favoritstrategi att se till att Mini får lunch innan biblioteksbesök, bad, cykelturer eller träning så att min man (som ofta är den som gör kortare utflykter med Mini) inte måste köpa något akut. Jag brukar också alltid packa med mig (eller dem) ett par vattenflaskor och någon frukt när jag vet att hunger och törst kan uppstå (dvs typ alltid). Tack vare detta har vi kunnat undkomma snabbmat eller dyra kioskköp vid mer akuta tillfällen. Det är när man ska vara borta lite längre som jag tycker det är svårare, men egentligen gäller samma princip. Det finns i princip alltid något att ta med och som duger. Det kanske inte är jättebra att äta mackor till lunch, men det är ändå okej någon gång ibland. Det här är ju även något jag skrivit om tidigare. 

9) Här och nu påminner man sig om att man inte vill få Corona. 

Har du några knep på hur man kan dra ner på köp av utemat? Är det ens något du vill göra? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet.