(Inte så bra) status i mars 2023

Hej allihopa!

Jag ber om ursäkt för att jag försvann igen. Om jag skulle följa upp mitt statusinlägg i januari skulle jag säga att livet fortsatt lite i samma anda. Jag har hälsomässigt kämpat med att känna mig helt i botten, dra mig upp och tänka att börjar bli bättre, falla ner igen och kravla mig upp. Det har varit problem på en rad olika områden som enskilt hade varit möjligt att hantera men i kombination med andra problem känts svåröverkomliga. Men som min kloka mamma påpekade, så är det ju ofta lite så livet fungerar och förhoppningsvis blir man starkare när väl skiten är över.

Rent ekonomiskt går livet sådär. Vi har lyckats skaffa oss flera streamingtjänster (tre stycken för närvarande) samtidigt, vilket delvis beror på att vi är för lata för att avsluta dem efter inledande rabatterad period. Vi har också börjat äta en massa mer kött för att min man lagar större delen av maten och ingen av oss orkar bråka med framför allt Mini om huruvida den billigare och mer hälsosamma maten är äcklig eller faktiskt fullt ätbar och smarrig. Det har också blivit en massa sjukdagar för mig och VAB för oss båda. På plussidan står (obs: ironi) att vi inte orkat boka någon semester alls så där ligger vi inte ute med några pengar. Vem vet, vi kanske stannar hemma och odlar tomater hela sommaren istället. I och för sig tror jag mig se ett ökat kassaflöde på mitt privatkonto trots det där ökande sparandet vid årsskiftet, vilket skulle kunna tyda på att ekonomin är mycket bättre än jag tror. 

På det mer filosofiska planet är jag tacksam över att ha fått kontakt med flera läsare (och bloggare) som delat med sig av såväl sina erfarenheter som föräldrar som yrkesmässiga kunskaper. Även fast jag inte alltid är så duktig på att svara vare sig på mail eller kommentarer så läser jag allt (tids nog) med stor behållning. Tänk vad fint att det är så många som faktiskt läser vad en helt vanlig småbarnsmamma som jag skriver och tar sig tid att ge feedback, dela med sig av hur de själva löste motsvarande problem och vilka lärdomar de fått med sig. Ofta känns den här bloggen som en enda stor vänskapskrets eller familj och jag hoppas så innerligt att jag får möjlighet att träffa fler av er i framtiden. 

Om det är någonting som jag reflekterat över mycket på sistone så är det att livet är föränderligt. En stor del av mitt livspussel har gått ut på att försöka lösa de väldigt olika behoven hos mina barn där det ena verkat sakna tid med sin mamma på ett sätt som nästan gjort det plågsamt att både hämta och lämna det, medan det andra barnet blivit argt och bråkat vid varje hämtning för att det inte vill gå hem med oss tråkiga föräldrar. Nu har vindarna vänt, och det verkar plötsligt som att även det äldre barnet önskar sig mer tid med oss föräldrar och mindre tid på fritids. Samtidigt har jag en man som avskyr sitt jobb så mycket att han till och med själv reflekterat över risken för negativ inverkan på våra barn. Och det är en snubbe som tidigare levt för jobbet. Det har varit hela hans personlighet. Dessutom har jag som varit så ilsken på mitt jobb (oroa er inte, det är jag fortfarande till stor del) tackat nej till ett nytt jobb som jag erbjudits eftersom jag har förtroende för min nytillträdda chef och lönen inte skulle gått upp alls på det nya jobbet. Jag vet inte om det var ett korrekt beslut, men jag känner att det är värt ett försök. För att se det från den ljusa sidan så fick jag åtminstone ett nytt jobb, vilket betyder att mina referenser och hela person inte kan ha varit alltför katastrofal. 

Jag vet inte när jag kommer skriva igen. För den som är orolig kan jag trösta er med att om jag försvinner helt och fullt så finns det en del läsare som vet vem jag är och kan meddela saker som typ "hon blev påkörd av en buss och är hjärndöd", "hon blev lämnad för en yngre version och har blivit galen", eller åtminstone konkreta saker som att jag faktiskt avlidit. Ibland så får jag spontana idéer om saker jag skulle kunna skriva om. Men sen kommer jag på att jag inte riktigt orkar och bör lägga energin på saker som att öppna min post eller deklarera istället. Eller för den delen att göra de övningar som min nytillkomna terapeut givit mig. Det skulle dock inte förvåna mig om bara faktumet att jag skrev dessa rader gör att jag vaknar med enorm inspiration redan imorgon och därför överöser er med inlägg nästkommande vecka, men då är det så det är. 

För nu så önskar jag er en fortsatt trevlig vecka och hoppas att ni tar er igenom inflationen med åtminstone viss kvarvarande livsglädje! 

Vem är egentligen fattig på riktig?

Det är sällan jag får någon större chock när jag läser om ekonominyheter, men när jag läste den här artikeln blev jag faktiskt överraskad. Tydligen så skulle mina barn leva under låg ekonomisk standard om jag separerade från min man och likaså om jag skulle börja studera och vi tillsammans behöva leva på min mans lön. Det ledde till en fundering kring vem som egentligen är fattig. Är vår bild av vem som lever under låg ekonomisk standard helt rimlig?

Först måste vi börja med en skärmdump på vad som tydligen är låg ekonomisk standard. Det är lite lustigt för under 2021 levde vi större delen av året till 100% på min mans lön som var något lägre än vad som tydligen räknades som låg ekonomisk standard. Nu har vi förvisso två barnbidrag som jag antar ska räknas in, men för enkelhetens skull bortser jag mentalt från dem eftersom vi sparar de pengarna till våra barn.  Som ni kan se så har den ensamstående tvåbarnsföräldern med medellön en låg ekonomisk standard. 

Jag och min man brukar, som jag säkerligen skrivit om tidigare, ibland roa oss med att fundera på vad vi skulle göra med alla våra pengar om vi skulle sluta spara. På sistone har den leken mest gått ut på att lista ut vad vi skulle göra om vi skulle leva på 30-40 tusen i månaden, eftersom det ändå skulle medföra en viss ökning i utgifter. Under den där tiden som vi levde på hans lön sparade vi ju samtidigt minst 10 000 i månaden till oss själva så vi har aldrig riktigt upplevt den typen av konsumtion. Vi har inte kommit till någon smart slutsats där ännu, men oavsett så tycker vi idag att en konsumtion i linje med låg ekonomisk standard 2021 (och nu är det 2023!) är extravagant. 

Om jag fattat rätt så bygger definitionen av låg ekonomisk standard på en en viss procentsats av medianen i samhället (60%). Samtidigt kan vi se att den disponibla inkomsten i Sverige ökat kraftigt de senast 70 åren. Nu skriver jag 70 åren just för att jag hittat en graf över det, men den har ökat rätt så jämnt inflationsjusterat med tiden. Det intressanta med det är ju att vi med största sannolikhet samtidigt har ökat vår uppfattning av hur mycket pengar som krävs för ett drägligt liv. Med andra ord har vi kollektivt drabbats av livsstilsinflation. När jag reflekterar över det slås jag av hur märkligt det är att en person som har större konsumtionsutrymme än vad min älskade farmor någonsin hade kunnat drömma om här och nu i dagens Sverige drabbats av något så negativt som låg ekonomisk standard. Ni hör ju bara hur illa det låter. Jag drar automatiskt paralleller till miljonprogramsområden, arbetslöshet och trångboddhet. Utanförskap. Allt sånt där dåligt som politiker pratar om i debatter. Men att det i praktiken handlar om akademiker i bostadsrätter i städer som Karlstad, Jönköping och Sundsvall, tänker nog inte så många. Vi tänker nog inte heller att det är personer som har iPhones, märkeskläder eller åker till Turkiet på charter varje sommar. 

Men kanske är det ändå det som det i praktiken betyder? Om en vanlig tvåbarnsfamilj (som vi) kunde klara sig på runt 20 000 kronor i månaden under 2021 genom att ha köttfria dagar, planera sina inköp och köpa begagnade kläder till barnen samtidigt som allt under 34 000 räknades som lågt så känns plötsligt begreppet låg ekonomisk standard helt urvattnat. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till mitt inlägg om jämförelser. Vi kanske på allvar borde sluta jämföra oss med grannen och vända blickarna mot Bangladesh och de där sömmerskorna som syr våra kläder som vi slentrianshoppar i köpcentret varje lördag efter löning? Kanske skulle vi därigenom ändra uppfattning om vad som faktiskt är fattigdom på riktigt. 

Samtidigt är det ju positivt att reallönerna ökat med tiden. Det är väl positivt att nästan alla föräldrar kan unna sig en utlandsresa om året med barnen, barnkalas på Leos lekland, eller en årskonsumtion av cigaretter om man så föredrar. Många behöver inte ens välja. Att jag själv tror mig leva mig på 90-talet och bli nöjd med min löneökning för att den är lite högre än mammas 1995 är kanske ett personligt misslyckande och ett tecken på att jag inte lyckats anpassa mig så bra till samtiden. Jag borde kanske försöka få mer. Mer pengar, högre standard och fler resor. Men ändå är det något som skaver. För det känns lite som att vi gnäller alldeles i onödan. Nyligen uppdagades en konflikt på min arbetsplats som nästan ingen av oss ens hade noterat. En av mina kollegor sammanfattade det hela med att hon inte förstod varför vi kollektivt ska lösa något som inte är ett problem. Det är lite den känslan jag drabbas av när gemene man upprörs av sena elstöd eller vi ägnar våra dagar åt att prata om dyrt frukostbröd. Vi klagar helt enkelt alldeles för mycket. Och kanske är den låga ekonomiska standarden ett tydligt tecken på att vi kollektivt skaffat oss ett alldeles onödigt stort behov av få in stora summor så att vi kan bränna dem lika fort. Eller vad tror du? 

Lever du under låg standard? Eller har du frivilligt sett till att du konsumerar under beloppen för låg ekonomisk standard? Vad tänker du? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

Att rädda planeten och sin egen ekonomi - samtidigt

Okej, min ekonomi kanske inte behöver räddas. Och jag är naturligtvis så obetydligt att allt jag gör med rätta kan klassificeras som en droppe i havet. Men trots det har jag sedan jag startade den här bloggen för närmare fem år sedan gjort en jäkla massa för att minska på familjens utsläpp. Ibland kostar det pengar att vara mer miljömedveten. Det är ofta ett argument jag hört på jobbet till varför folk inte är det. Det är dyrt med elbil. Ekologiskt kött likaså. Men det här inlägget ska handla om det som successivt blivit en av mina större insikter i livet, nämligen att det för det mesta är riktigt ekonomiskt att vara miljömedveten. Så följ med på hur jag tänker att gemene man kan bli miljövänlig och spara en jäkla massa pengar - samtidigt! 

Jag skrev att det var en stor insikt och det är verkligen sant. Tillsammans med att det inte nödvändigtvis är uppoffrande eller tråkigt att spara pengar är det här en stor del av hur jag utvecklats under åren. Och där jag tror att jag skulle kunna möta många. Ofta fokuserar vi på olikheterna, både privat och i diverse blogginlägg, men egentligen tror jag att många skulle kunna inse fördelarna med att leva både ekonomiskt och miljömedvetet om de bara kunde ta in det. Till viss del kommer jag tangera mitt inlägg som jag skrev till mina barn, men det kan inte hjälpas. Om vi ska avstamp i det jag tror skulle ha störst effekt så är det att förändra hur vi transporterar oss. Jag kan inte påstå att jag har förändrats så jättemycket. Min aversion mot parkeringsavgifter har länge gjort att jag undvikit bilen när det krävs betalparkering, men numera undviker jag även bilen när det finns gratis parkering. På så vis sparar jag naturligtvis en massa bränslekostnader och fossila utsläpp, men jag får också motion. Det är ett gammalt tips, jag vet. Men det verkar ändå vara ett välbehövligt sådant för jag känner nästan ingen som konsekvent cyklar till jobbet. Möjligen att kollegan som bor vägg i vägg med kontoret promenerar dit, men vi som tar oss till kontoret fossilfritt är definitivt i minoritet. Nu kanske mina läsare är bättre än genomsnittet. Men om du vet med dig att du tar bilen för att du intalar dig att det går snabbare än att cykla till kontoret, eller om du handlar mat med bil fast mataffären bara ligger några kilometer bort så kan du känna dig träffad. Likaså om du stressat hämtar dina barn från fritids med bil och sedan rusar hem, trycker i dem mat illa kvickt innan du skjutsar tillbaka dem till gymnastiksalen igen för fotbollsträning. Jag säger inte att du gör så. Men ungefär 99,9% av oss som äger en bil skulle kunna köra mindre och på så vis spara ännu mer pengar och samtidigt minska utsläppen. 

Upptäck kraften i att leva nära på köpfritt. När jag skriver det så skäms jag nästan för det låter så otroligt självklart, men det verkar ändå vara helt otroligt svårt för så många. Till och med i en köpstoppsgrupp som jag är med i gillar folk att argumentera för prylar som de vill ha fast de inte behövs och får ofta medhåll från andra medlemmar att unna sig. Nu har jag förvisso själv kommit till punkten att prylar ger ganska exakt noll glädje för mig personligen, men ändå har jag svårt att förstå hur man kan välja att ha ett köpstopp, men sedan ägna så mycket tid åt att förhandla med sig själv att slippa ifrån. Det måste ju så klart inte bara handla om kläder och skor (även fast det verkar vara en akilleshäl för många kvinnor), utan kan gälla fritidsutrustning, teknikprylar eller vad som helst. Undvik köpa saker och spara pengar. It's as simple as that. Och om du ändå måste ha något, försök låna, byt, eller köp begagnat. Det är simpelt, jag vet. Men det börjar inte ens bli socialt konstigt. När vi var på Erikshjälpen sist träffade min man en av sina kollegor. Han blev jätteförvånad eftersom det citat "är den bäst klädda kollegan" han har. Tydligen shoppar hon secondhand. För mig är det ett sätt att klä mig lite bättre än jag egentligen behöver och till en låg prislapp. Och är det något jag verkligen behöver och inte hittar på en lokal butik finns alltid Tradera och Sellpy. Det blir sällan sådär extrembilligt. Men det blir mycket billigare än att köpa nytt, särskilt om nytt till ordinarie pris är alternativet. 

Hur mycket jag än önskar det kan vi inte låta bli att komma in på maten när vi ska prata miljö och klimat. Nyligen fick jag en kommentar från en läsare som skrev att hon hoppades att deras minskade matsvinn delvis kompenserade för att de dragit ner på ekologisk mat. Om vi bara ser till klimatet är minskat matsvinn överlägset ekologiska varor, som tydligen har ungefär likartade utsläpp (däremot bättre för den biologiska mångfalden) och definitivt ett område att jobba på för den som vet med sig att den slänger en hel del mat. Den som inte gör det men istället äter kött kan genom ett skifte till mer eller helt vegetarisk kost bli en miljöhjälte och göra underverk för plånboken. Jag vet att jag skrivit om det förut, men det är verkligen helt otroligt billigt med vegetarisk kost och i kombination med rotfrukter istället för typ salladsmixer i plastpåse blir det ännu billigare. Ibland talas det om att det är dyrt att vara hälsosam, men det är det verkligen inte i Sverige. Det är skitbilligt att köpa vitkål (ja, även i år trots stigande priser) och morötter, även om färska tomater och gurka blivit mycket dyrare. 

En grundbult för mig är att ta bättre hand om det jag har, eftersom jag vill undvika köpa nya saker. Det kan innebära en massa lappande av byxknän, att fixa sömmar som släppt eller laga hål i ullunderstället. Det kan så klart också innebära att göra service på den egna cykeln, eller rengöra sin skor ordentligt och impregnera dem. Jag är inte perfekt på det här området, men jag lagar en hel del. Och det är ingen bra timpenning på det. Men det sparar en massa på klimatet att jag inte bara klickar hem nya byxor till ungarna och en del pengar. Inte lika mycket som jag tjänar på att jobba en extra timme och definitivt inte mer än jag tjänar på att jobba övertid. Men det är värt det ändå. För textilindustrin är smutsigt, vattenkrävande och extremt förorenande. Så jag lappar på. Ännu ett exempel på att det som är bäst för plånboken också är det som är bäst för planeten. 

Jag skulle också vilja ta upp långsamt resande. Det ämnet är inte svartvitt eller helt enkelt att resonera kring. För ibland slås även jag av att det kan vara mer ekonomiskt att boka en flygresa för att ta hela familjen en vecka på typ charter, ni vet en sån där vecka när alla kan och får vara lediga samtidigt. Vi har inte så många sådana veckor om vi inte tar föräldraledigt, eftersom det finns två arbetsplatser att laborera med inom ramen för skolloven. Men sättet att se på resor som vi har fått, nämligen att det inte måste vara lika ofta, men får ta längre tid när väl det sker är ganska miljövänligt. Förut flög vi många gånger per år. Jag minns att jag fick en del kritik för det i bloggens startskede. Men jag har faktiskt inte flugit sedan dess och vill fortsatt helst inte göra det. Vi har istället börja tänka enligt närhetsprincipen när vi semesterplanerar, vilket gör att en resa till Danmark blir mer sannolik än en resa till Kreta. Vi tänker också att det kan vara en bättre idé att resa på en längre resa på sommaren än att få in en vecka varje enskilt lov. Jag har inga exakta siffror på hur mycket pengar eller koldioxid det sparar, men det lär ändå vara betydligt bättre att bila eller åka tåg långsamt genom Europa under tre veckor i juni än att åka på charter höst- sport och jullov som många faktiskt gör. Dessutom på många sätt mycket roligare. Att bo i en stuga eller lägenhet i norra Tyskland en vecka, handla mat på lokala mataffären, ha tid att strosa runt på kyrkogårdar och bibliotek, tror jag gör att jag lär mig mer om lokalbefolkningen och tar in resmålet på ett annat sätt än om jag jäktat reser runt med någon slags föreställning att jag ska göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Om det är någon som har tips på stad eller ort i norra Tyskland eller Polen så får den gärna hojta. Sommarsemestern måste bokas inom kort. Idealet vore att det likt på Jylland ska finnas en del barnvänliga attraktioner, men ändå annat som uppskattas av oss vuxna. En semesterby eller liknande där barnen kan träffa och leka med andra barn vore ett stort plus. Finns det något sånt utanför Sverige och Danmark? 

Nu svävade jag iväg på semesterresor. Huvudsyftet med det här inlägget var naturligtvis inte att få tips, utan snarare att dela med mig av att jag är orolig för klimatet och mina ungars och (andras) framtid. Ikväll när jag nattade Mini läste vi om klimatmål och det slog mig då att Sverige ska vara klimatneutralt när Mini är yngre än jag är nu. Jag insåg då att det verkligen inte är så lång tid kvar och att mitt eget liv nästan har flugit förbi. Samtidigt är det många som är oroliga för plånboken och den egna ekonomin. Det gör att jag ändå känner att min egen livsstil har sina fördelar. Det är möjligt att dra ner på sina utgifter och det är möjligt att samtidigt dra sitt strå till stacken för en renare lokalmiljö och en lägre global uppvärmning (än vad det annars hade blivit). Nej, varje enskild bilresa gör kanske inte enormt stor skillnad. Men om alla skulle halvera sina bilresor, inköp av nyproducerade kläder och antal charterresor så skulle det få stor effekt. Jag tror förvisso att det skulle vara svårt för mig att halvera bilresorna, för så få är de. Men grannen vägg i vägg skulle säkerligen kunna minska med 75% istället eftersom han använder sin bil flera gånger per dag trots att han jobbar hemifrån nästan hela tiden. Oavsett tänker jag att vi tillsammans skulle kunna göra massvis och hitta motivationen i det som är viktigast för oss. Just nu är faktiskt klimatet och alla våra barns framtid viktigare än min personliga ekonomiska frihet. Men om det inte är det för dig, kanske du kan använda dig av fördelarna för dig med att leva klimatsmart och därigenom öka ditt frihetskapital ännu lite till. 

Är klimatet en aspekt i hur du lever ditt liv? Eller fokuserar du mer på din egen plånbok? 

Dela gärna med dig, men den här gången slänger jag in brasklappen att jag verkligen önskar att alla som gör det är respektfulla i sin ton. Av någon anledning verkar klimat och miljö vara ett ämne där många helt saknar hämningar. 

Status januari 2023

Jag är dessvärre inte helt full av idéer på ekonomiämnen att skriva om. Faktum är att jag börjar känna mig aningen repetitiv. Antingen så skriver jag om mat som går att göra ungefär hur billig som helst (om man inte är så kinkig), eller så klagar jag på mitt jobb eller mina kollegor. Ibland varierar jag mig genom att skriva om mitt yrkesmässiga velande inför framtiden, men uppenbarligen är mina planer och tankar så spretiga att jag inte ens själv minns vad jag tänkte för några månader sedan. Nu och då börjar jag tänka på något jag skrivit om förut (eller tror mig ha skrivit om förut) och googlar min egen blogg. Då kan jag bli helt överraskad över hur jag resonerade för en viss tid sedan eller känna att jag verkligen förändrats mycket under de här (snart fem!) åren jag bloggat. Det här inlägget kommer med anledning av detta inte handla om så mycket alls utan mer om mitt nuläge. 

Om jag skulle ha piffiga rubriker i mina inlägg skulle nog den här rubriken handla om hälsa. Rent psykiskt är det nämligen sådär. Det är också därför jag varken varit så aktiv i min egen blogg (förlåt för sena svar på era kommenterar!) eller andras. Jag har faktiskt så svårt att gå upp på mornarna att min man för en gångs skull får känna sig som familjens trebarnsförälder. Att ta mig in till kontoret känns nästan omöjligt, men på något sätt lyckas jag allt som oftast åtminstone en till två gånger i veckan. Med anledning av detta tog jag faktiskt för en gångs skull i livet (händer verkligen aldrig) kontakt med vården nyligen, men min husläkare verkade osäker på om jag är deprimerad eller om jag är trött på min egen livssituation så det blev inte några magiska tabletter efter det samtalet. Däremot var han väldigt säker på att jag inte skulle bli sjukskriven. Det var lite lustigt just eftersom jag verkligen inte vill bli sjukskriven. Jag kan nämligen inte tänka mig något värre än att först koppla bort jobbet helt och sedan tvingas kämpa för att komma tillbaka till det. 

Tur i oturen har jag en kollega som är ungefär lika exalterad över vår arbetsplats som jag just nu. Vi har därför en pakt om att vi ska försöka bistå varandra i att inte göra bort oss på jobbet. Hittills har det resulterat i att hon sett till att jag gått hem ett par timmar tidigare en dag när jag inte kunde hålla masken på arbetsplatsen och att vi båda hittat på ursäkter och rymt på gemensamma promenader istället för att småprata på rasterna. För småpratet på kontoret är verkligen pest. Särskilt för den som inte är så glad. Jag har berättat för min kollega om min sparkvot och mina matkostnader. Så hon roar sig ordentligt när våra kollegor pratar om hur dyrt och jobbigt allt är samtidigt som mina käkar spänns. Ibland tipsar hon folk om Portionen under tian och säger glättigt att det fungerar jättebra för Frihetsmamman (eller ja, mitt förnamn alltså och inte min blogg). Ett nytt lågvattenmärke var i veckan när vår när vår kollega som inte gör annat än att gnälla om hur dålig ekonomi hon har basunerade ut att hon måste köpa bil för att hennes äldsta barn ska börja skolan 750 meter bort och det inte kommer funka att gå längre. Jag kunde inte stoppa mig från att påpeka att det nog är smidigare (och billigare) att cykla istället. Men det var uppenbarligen inte ett uppskattat råd. Det brukar ju sällan vara det. 

Ekonomiskt är det dock helt okej. Vi lider inte så jättemycket av de betydligt högre räntorna och elpriserna och min man kommer med rätt stor sannolikhet få upp lönen några tusen inom kort, så vi kanske till och med kommer öka vårt sparande trots inflationen. Det som är tråkigt är dock att han för en gångs skull vantrivs på jobbet. Som jag tror jag skrivit om förut så har jag tidigare sett det som helt osannolikt att han någonsin skulle vilja sluta jobba så jag har inte helt varit motiverad av ett rejält FIRE-kapital. Men nyligen föreslog jag faktiskt för honom att vi båda skulle säga upp oss och att vi istället skulle flytta utomlands eller till någon helt annan stad i Sverige. Han tycker det känns helt omöjligt av någon anledning, men att ämnet ändå kom upp säger en hel del om familjens status just nu. 

Men om jag ändå ska försöka avsluta inlägget på ett lite positivare (och mer ekonomiskt) sätt har jag njutit mycket av billiga nöjen på sistone. Trots semesterdrömmar, fantasier om långa Interrail-resor och franska croissanter, har jag ändå uppskattat enkla saker som en fika i mitt eget hem eller på Erikshjälpen (om vi ska vara extravaganta), att läsa en biblioteksbok på stadsbiblioteket eller att ta en promenad med musik i lurarna. Ibland under de där promenaderna funderar jag på hur livet skulle se ut om alla köpte sig tid snarare än flashiga bilar och kläder i mängder. Hur skulle det vara om vi hade tid att handla mat mitt på dagen? Om vi inte alla kände oss tvungna att resa utomlands med flygplan en vecka i juli (man måste ju tillbaka innan semestern tar slut!)? Om vi tog oss tid att vårda våra prylar och städa våra egna hem? Mini hade för övrigt en kompis över för någon helg sedan och pappan skjutsade det barnet de 500 metrarna som det är mellan våra boenden. Han förklarade att han skulle till gymmet och nog skulle bli lite sen. Jag vet inte exakt vilket gym han går till, men det är osannolikt att det ligger mer än 2 km bort. Min man funderade efteråt på varför det är så många som tar bilen till gymmet. Jag funderar i min tur på varför gym är så populära överhuvudtaget. Och varför normen för hur vi ska leva och konsumera gör så många av oss sjuka och planeten inom en alldeles för snar framtid obeboelig. Fan, det blev inte så positivt det här stycket ändå. Jag ber om ursäkt för det, men det är väl lite så jag är just nu. 

Hur är det med er? Har ni några roliga saker jag borde skriva om? Händer det något särskilt roligt i era liv? 

Minska dina matkostnader och öka ditt sparande

Årets höjdpunkt är kommen, nämligen stunden då vi får tillgång till konsumentverkets nya beräkningar för rimliga matkostnader. Tydligen landar vi på en beräknad kostnad på 9710 kr i månaden för oss fyra 2023. Nu har jag inte stenkoll på hur siffrorna på vad som var rimligt låg på för 2022 och jag är för lat för att kolla, men är det inte ett häpnadsväckande belopp ändå? Det motsvarar ju typ en semesterresa i månaden. Hur har det då sett ut 2022? Kommer vi i närheten av de beloppen. Det ska vi titta på i dagens inlägg. 

Den här julen har inte varit någon toppenjul utan har mest ägnats åt sjukdom. Det har varit skittråkigt rent utsagt, men eftersom både jag och mannen hade inplanerad semester har vi kunnat ägna desto mer tid åt diverse samtal. I något av de samtalen kom vi in på att vår lokala Ica-butik aldrig någonsin ger oss några gratisvaror. Jag vet inte om det är så överallt, men på vår Ica-butik så får man tydligen en gratis vara i veckan om man handlar för 1200 kr föregående månad. Det är skitkassa gåvor så verkligen inte något som motiverar mig till fler köp, men vi har verkligen inte fått en enda gåva hela 2022. Då insåg vi att vi nog rimligen inte handlar för 1200 kr i månaden, vilket ytterligare förstärks av att jag insett att vi fått en bonus från Ica ganska så exakt två gånger det här året och då på 20 kr.  Det tyder på att vi inte lyckats handla för 2000 kr en endaste månad. Efter att ha spanat in Icas hemsida kan jag konstatera att snitthandlingen sedan juni legat på 994 kr i månaden och då skulle jag vilja påstå att en större andel av våra inköp kommit från Ica under årets andra halva och då istället färre inköp på Willys. Willys, där jag trodde vi handlade den stora merparten av allt vi köpte, har också blivit snålare. De gav oss ingen julgåva i år (var är min gratis saffran??) och har överlag blivit sämre på att ge oss personliga erbjudanden i form av rabatter och personliga extrapriser. Efter att ha snabbt kollat kan jag konstatera att vi lagt ganska exakt 1100 kr i månaden på Willys i snitt. Det kanske är därför inte heller de ger oss några bra erbjudanden? Vilka butiker finns det kvar att handla i? I vårt fall Citygross och Coop. En snabb kontroll på deras hemsidor leder till slutsatsen att vi under 2022 spenderat ganska exakt 3000 kr i månaden på mat från mataffären. 

Nu finns det ju andra sätt att handla mat som inte innefattar vanliga mataffärer. Vi handlar ju som jag skrivit om förut en del på REKO-ringen och dessutom har vi ju börjat med att ha en färdig matkasse till och från. Efter att ha kontrollerat faktiska utgifter kan jag konstatera att vår extravagans i livsmedelsväg kostat familjen i snitt 1400 kr i månaden. Det innefattar ekologiskt kött för i snitt drygt 500 kr i månaden och matkasse för närmare 600 kr i snitt. Totalt sett har vi alltså handlat livsmedel för 4400 kr enligt mina snabba beräkningar, men låt säga 4500 så täcker vi in även eventuella torgköp eller jordgubbar. När det kommer till extravagans bör ju också utemat räknas in. Det är många som är anti att räkna in det under kategorin matkostnad, men jag har alltid räknat med det ändå eftersom det annars är lätt att banta ner matkolumnen på bekostnad av nöjeskategorin. Det här året har vi förutom under sommarsemestern inte spenderat så mycket på restaurang förrän alldeles nyligen när hämtmatsinköpen ökat. Vi brukar dock alltid köpa max två rätter att dela på eftersom vi inte är så stora i maten, vilket gör att det faktiskt inte blir så dyrt per gång. Det här har jag inte exakt koll på eftersom det är flera kort involverade och två vuxna, men om jag bortser från vår sommarsemester så vågar jag påstå att 500 kr månadsvis är ett väl tilltaget snitt. Det innebär att den här lilla familjen under 2022 handlat ren mat för runt 5000 kr i månaden. Helt okej ändå. 

Men hur har vi gått tillväga då? Som jag skrivit om förut så upplever jag ändå att vi överlag har spenderat mer pengar på mat 2022, eller åtminstone att vi kostat på oss att gå över till allt mer ekologiskt och lokalproducerat. Det som dock är uppenbart är just hur välplanerade våra inköp är i största allmänhet. Min man skrattade när jag kom hem med 8 kg blandfärs och fem (svenska) fläskfiléer i veckan efter att ha upptäckt att Coop hade stor utförsäljning efter julen. Nästa alltid tycker jag att det går att köpa på sig mycket när det är väldigt billigt och sedan använda sig av det man köper under en lång tid. Jag har till exempel inte jättemånga recept med blandfärs, varpå jag misstänker att den där färsen jag köpte i veckan kommer räcka i ett halvår ungefär. På julafton var jag också på Ica och handlade hem yoghurt och kvarg i mängder, allt till halva priset på grund av kort datum. Kanske vill ingen äta Florida-yoghurt på julen? Jag tror på riktigt inte att vi köpt yoghurt eller fruktkvarg till ordinarie pris en enda gång under det senaste året. Nu kanske det innebär att jag är en jättekass och ohälsosam mamma i och för sig. Men barnen brukar uppskatta fruktyoghurt eller kvarg till frukost ibland och då ser jag helt enkelt till att de är inköpa till halva priser på kort datum eller till ett riktigt bra extrapris. 

Jag vet att jag har tjatat om substitutionseffekten tidigare, men jag tror det är viktigt att trycka in innebörden av den i huvudet så jag tar upp den ännu en gång. Det är nämligen väldigt effektivt att byta ut en produkt mot en annan typ av produkt. Vår familj äter väldigt mycket mer färs och vegetariskt än vad vi gjorde tidigare. Den främsta anledningen till det är förvisso våra barn som föredrar köttbullar och korv framför dyrare kötträtter på fina råvaror. Men oavsett anledningen finns det mer att spara på att byta ut oxfilén mot blandfärs än på att åka till butiken med allra billigaste oxfilén. Att byta ut oxfilén mot bruna bönor eller röda linser är ännu mera prisvärt, men det säger sig ju självt. Det är också fullt möjligt att köpa en väldigt stor andel av det man vill ha till ett schysst extrapris. Vi brukar till exempel äta en del rätter med grillost, men tack vare att det är en sån där pålitligt återkommande kampanjvara så brukar vi passa på att köpa på oss flertalet förpackningar när väl det är ett bra extrapris. I och med att den håller länge så slipper vi på så vis betala fullt pris för en annars lite dyrare rätt. Att inte slänga mat är annars ett riktigt bra spartips som tydligen än idag är ett stort utvecklingsområde bland svenskarna. 

Det roliga med att faktiskt granska sina egna kostnader i detalj är att det är lätt att bli överraskad. När det kommer till matkostnaderna blev både jag och min man förvånade, kanske han ännu mer än jag. Vi har nämligen haft betydligt högre kreditkortsräkningar i år än vad vi haft de senaste åren och trodde nog båda att det till viss del berodde på ökade matkostnader. Sanningen är inte helt klargjord, men jag anar att ökade utgifter för resor och en svagare krona är en del av sanningen. Vi har helt klart rest mer än vad vi gjorde 2019-2021 av naturliga skäl. Men det känns som att det är helt i linje med våra värderingar och prioriteringar nu och framöver så jag är inte så ledsen för det. 

Om du bara tar med dig en sak av det här inlägget så skulle jag vilja att det är att bestämma sig och agera därefter. Jag har till exempel landat i att höja sparandet med en tusenlapp från januari för att tvinga oss att inte ha alltför höga utgifter framöver. Det är förvisso delvis orsakat av att jag avskyr min chef mer än någonsin, men likväl ett viktigt mål. Och jag tror att ett ökat sparande är fullt möjligt om man bara ser till att bestämma sig för att det ska gå. Och då tror jag att det är viktigt att hantera matkontot. Det betyder kanske inte att leva på makaroner, men det går alltid att göra något. Precis som det går att hantera elutgifterna genom att frysa lite eller dra ner på antalet duschar, eller vad än man nu kommer på. Valet är ditt, men snälla gör något. 

Hur höga matkostnader har du? Kommer du upp i Konsumentverkets referenspriser? Kommer du minska sparandet under 2023? Dela med dig vettja! 

Skillnaden mellan en dödlig och mig

En av mina vänner brukar ofta (så även innan inflationen) prata om att det är så dyrt att handla mat och eftersom jag är så nördig som jag är har jag vid några tillfällen lett henne in på möjligheten att jag skulle kunna titta på vad hon köper och föreslå vissa justeringar. Hon har vid något tillfälle låtit som att hon skulle kunna överväga att skicka kopior på familjens matkvitton till mig, men det har aldrig blivit av. Tråkigt, men idag fick jag en ny chans när jag på Facebook hittade ett vanligt kvitto för en vanlig familj där den som köpt sakerna upplevde att det var väldigt dyrt trots att kvittot inte innehöll någon extravagans. Så det här inlägget inleds med ett kvitto för oss alla att begrunda och efterföljs av en kortare analys undertecknad yours truly. 

Det första som slår mig är att kvittot innehåller saker vi inte köper alls. Och den största besparingen är ju alltid när man helt kan undvika att köpa saker, varpå jag kan föreställa mig att den stora merparten av alla konsumenter därute skulle kunna vinna på att fundera på om de måste köpa allt de brukar köpa. I vårt fall så köper vi inte någon måltidsdryck utan hela familjen dricker vatten i normalfallet. Nu vet ju inte jag hur ofta de köper Glockengold Multivitamin eller liknande drycker, men vi skulle säkert kunna dricka upp en om dagen om vi köpte sådana och det blir ju en del även fast jag vet att det ändå är ett av de billigare alternativen på marknaden. Så om vi säger att det går åt 5 förpackningar multivitamin eller 10 liter i veckan för en barnfamilj så skulle den familjen alltså kunna spara runt 400 kr i månaden på att byta ut drycken till vatten istället. Nypondrickan faller naturligtvis under samma kategori och går enligt mig att slopa helt om man så önskar. Vi brukar inte heller köpa tvättlappar utan har hållit oss till dels köpta flergångstvättlappar (till Plutten eftersom jag kände mig nojig under min graviditet, helt onödigt som det visade sig), donerade Ikea-lappar från en granne som de inte längre behövde och nu på sistone även sönderrivna lakan. Jag har alltså inte ens orkat fålla dem (om det heter så?) utan har rivit sönder och använder som näsdukar, hushållspapper och tvättlappar. Alla alternativen funkar. De senare två helt klart mer ekonomiska. 

Kvittot innehåller också en del saker som jag undviker att köpa.  De flesta tänker sig säkert nu att jag ska vara lite extra dygdig och påpeka att godis kan undvikas, men det gör vi faktiskt inte. Utan barnen får alltid lördagsgodis och nuförtiden undviker vi att köpa hem saker i förväg eftersom min man inte kan hålla sig borta så det blir oftast till ordinarie pris till på köpet. Däremot skulle det ha tagit emot att köpa vetekakor för 48 kr. Jag vet ungefär hur länge en sån brukar räcka i vår familj och av den anledningen så brukar jag försöka baka vårt bröd i största möjliga mån, och i princip alltid när alternativet är att köpa ett överprissatt bröd på Ica till ordinarie pris. Jag vet inte om jag skrivit det förut, men det var en av de första sakerna min man började reagera på när jag slutade under en intensiv period på jobbet, nämligen hur mycket dyrare veckohandlingen blev av allt bröd. Vi lever också fortfarande på det hemgjorda äppelmoset från grannarnas fallfrukt, men eftersom jag var för lat så kommer den med största sannolikhet ta slut innan nästa sommar och höst varpå vi kommer behöva köpa lite sylt eller mos tids nog. Jag tänker också att barngröten faller in under den här kategorin. Vi köpte ganska så exakt en sån förpackning till Plutten men desto fler till Mini. Vi övervägde nog aldrig riktigt att vi kunde avvika från BVC:s tips med första barnet och sedan blir det lätt att man fastnar i något dyrt alternativ från Semper eller Nestlé även efter att barnet är stort nog att äta riktig mat. Jag tror egentligen att vi alla vet att fabriksgröt inte är nödvändigt för 1,5-åringar, men det blir lätt att man fortsätter köpa för åldersgrupp efter åldersgrupp bara för att BVC insisterat på det när väl ungen fyllt sex månader och avlider utan att föräldrarna köper svindyr, järnberikad gröt. 

Kvittot innehåller också saker vi aldrig köper till ordinarie pris. Glass är en sådan produkt. Det är uppenbarligen helt onödigt och förvaras ändå i frysen så man kan lika gärna passa på när det är extrapris. Och om det inte är extrapris kan man ta lite saft och göra en egen version eller köpa Ica basics glassar som (åtminstone hos oss) i princip aldrig är på extrapris ändå. Såpa är en annan sådan produkt som uppenbarligen är väldigt lagringsbar och vi därför har som grundidé att köpa på oss massvis av när väl det är extrapris istället. Detsamma gäller för diskmaskintabletter, tvättmedel, flytande diskmedel och toapapper. Köp, fyll upp förrådet och upprepa när väl nästa bra erbjudande kommer. På så vis finns det alltid hemma och man slipper köpa det på lokala Ica-butiken till ordinarie hutlösa pris. Det finns fler produkter som faller in under den här kategorin även fast de inte är riktigt lika lagringsbara som tidigare exempel; som ägg, festis (om det är det som summer berries är), kryddor, smör och konventionellt producerat kött. Använd skafferier, kylskåp och frys, och var inte så kinkig med datum så är det möjligt att köpa det mesta på kort datum eller till extrapris. 

Det finns också en punkt som jag inte kan låta bli att bemöta även fast jag inser att jag inte har en bild av helheten av familjens inköp. Det är är vad vi köper och vad vi skulle kunna köpa istället. För även fast det är klokt att fundera på extrapriser och överväga att göra saker själv så finns kanske de allra största pengarna att spara i att lägga om kosten på riktigt. Vad jag ser på kvittot är en hel del kött (om än billigare sådant), men ändå betydligt dyrare än baljväxter som jag inte hittar alls på kvittot. Nu köper jag i och för sig själv inte baljväxter varje gång jag handlar, så det är fullt möjligt att familjen storhandlat hela baljväxtförrådet på Willys för flera månader sedan, men det är också möjligt att de inte äter sådant. För om det är något som är återkommande så är det gnäll om höga priser på mat, men en total ovilja att äta vegetariskt ens några gånger i veckan eller ens att öka intaget av billigare proteiner överlag. För man måste ju inte bli vegan för att blanda i lite linser i köttfärssåsen, prova havregrädde istället för konventionell, eller för att införa soppdag med en helt vegetarisk soppa en dag i veckan. Som jag skrivit om förut så tror jag verkligen att det går att minska sina matkostnader för alla om man bara är beredd att offra sig lite. 

Och det är väl det som är den stora skillnaden mellan gemene man och mig. Jag har faktiskt också druckit juice till frukost på daglig basis, men kommit på att det inte var värt det. Jag har också ätit kött sju dagar i veckan, men insett att det ledde till att jag uppskattade det mindre och var mycket dyrare än vegetarisk kost. Jag har också köpt allt bröd som vi åt och kommit på att det kostade mer än det smakade. Det betyder inte att jag är perfekt eller ser ner på den förälder som handlar ungefär som personen som stod för det där kvittot. Alla är fria att prioritera och agera som man själv vill. Jag tror faktiskt att våra kvitton skulle kunna se ut ungefär så där om min man fick löpa fritt. Det som dock är spännande är att många går omkring med en stark känsla av oro för höga kostnader och av att det inte är möjligt att göra något åt dem. Som jag kunnat konstatera i det här inlägget verkar det finnas en hel del onödiga poster i vanliga människors vardagskvitton. Det finns också andra sätt att köpa saker genom att planera eller tänka om. Hur många av mina tips tror ni personen fick i kommentarsfältet? En del faktiskt. Men ingen föreslog en omläggning av kost eller att man skulle sluta köpa saker. Däremot var det många som mycket riktigt föreslog att handla mer på extrapriser, byta butik och planera före. För sådan är människan. Den vill ha samma bekvämligheter som alltid, men till ett lägre pris. Vi går igång på att minska elpriset eller köpa billigaste möjliga dockan till våra barn, men kan inte för allt i världen inse att vi sparar mest om vi minskar våra inköp helt och hållet. Eller drar ner på bekvämligheter och börjar laga mer mat själva, har det lite kallare inomhus eller förflyttar oss för egen maskin istället för med bensinslukande bilar. Men visst. Då lär man känna av en 20%-ig ökning av livsmedelspriserna just nu och jag fattar det. Det suger. Men det går att göra något åt. För den som vill. 

Får du några tankar vad gäller hur du gör inköp när du ser hur jag tänker och hur personen handlat? Dela gärna med dig om du orkar och vill. Att diskutera matkostnader på ett mer konkret sätt tycker jag är riktigt roligt. 

PS. Personen som gjorde inköpen bor tydligen på mindre ort, med långa avstånd, varpå det uppenbara tipset att byta butik eller gå till butiken med bästa extrapriserna denna vecka inte var applicerbart. 

Att vara jämförelsevis fattig

Nu blev det visst lite väl lång tid mellan inläggen igen. Jag hade påbörjat ett Black Friday-inlägg som kortfattat gick ut på att uppmuntra mina följare att inte handla så mycket alls. Jag följde mitt eget exempel, men misslyckades med att publicera inlägget som nu kanske får vänta till nästkommande år istället. Jag ber om ursäkt för det. Åter till dagens ämne,  något som jag reflekterat över tidigare och berört i bloggen, men som ändå fortfarande är spännande; ekonomisk jämförelse. 

Jag har ofta reflekterat över hur märkligt det kan bli vid ekonomisk jämförelse. Som ett inledande exempel så har jag vid det här laget vant mig vid ganska dåliga löneökningar och det känns faktiskt oftast inte ens så förargelseväckande längre. Tills jag i år insåg att min närmaste kollega med mindre erfarenhet, kortare utbildning och betydligt mindre kunskap fick en löneökning som var mer än dubbelt så stor som min egen fast vi gör samma jobb. Och trots att jag under mitt lönesamtal fick ett högre resultat enligt organisationens scoring-system. Efter att jag insåg det har jag haft det betydligt svårare att vara lika hjälpsam som jag vanligtvis är, både mot henne och andra. Så trots att jag var neutral från början så blev jag efter att ha jämfört mig otroligt besviken och kanske till och med arg. Som det slumpade sig så berättade en nyanställd kollega för mig nyligen att hon kände sig otroligt nöjd med sin lön när hon började jobba hos oss. Hon fick till och med en högre lön än hon bett om när hon var på intervju. Eller ja, så kände hon åtminstone tills hon hörde att hon låg en bra bit under alla andra på avdelningen. Då kände hon sig plötsligt inte så nöjd längre. 

För att dra det här snäppet längre så brukar min man ibland hamna i perioder av att han stör sig på att han (med en väldigt lång utbildning och fler högskolepoäng än absolut alla jag känner) inte tjänar så mycket mer än en rörmokare eller gruvarbetare. Han betalar inte ens statlig skatt. Han har otroligt mycket ansvar, behöver vara tillgänglig i tid och otid och skulle med största sannolikhet kunna byta inriktning på karriären och tjäna otroligt mycket mer, vilket gör att det känns ännu jobbigare. Den här jobbiga jämförelsefällan har jag också hamnat i till och från, eftersom jag egentligen vet med mig att jag skulle ha legat på en betydligt högre lön om jag hade gått i en annan riktning efter examen. Men av olika anledningar gjorde jag inte det och nu är det desto svårare att gå tillbaka och försöka bli välbetald på riktigt. 

Jag har också funderat över känslan att jag privat inte vågar säga hur mycket jag sparar i månaden, eftersom alla kollegor eller bekanta kommer tycka att jag en någon slags übermensch i sparande. Men när jag istället läser andra bloggar eller pratar med större delen av min familj som har mycket mer välbetalda jobb än jag så känner jag mig istället som att jag underpresterar i sparande. Det är alltså samma belopp, men beroende på vem jag pratar med eller jämför mig med så blir känslan helt olika. 

Jag förstår att jag framstår som väldigt ambivalent nu, men plötsligt så stod jag där en eftermiddag på Pluttens förskola och tänkte på min lön igen. Jag hade känt mig stressad så jag hade bara dragit på mig första bästa ytterkläder och rusat från hemmakontoret till förskolan. Väl där såg jag hur en av Pluttens barnskötare underhöll fem barn i 11 minusgrader. Hon försökte hålla alla påklädda, roa dem och om någon av dem hade bajsat på sig skulle hon få rusa in och byta blöja mitt i alltihopa. Jag vet inte vad just den barnskötaren tjänar, men hon är ganska ung och medellönen för en barnskötare är tydligen 26 000 kr på heltid. Hon kan inte jobba hemifrån. Hon blir med största sannolikhet sjuk oftare än kontorsråttan, eftersom många föräldrar inte verkar visa någon som helst hänsyn till vare sig de egna barnens hälsa eller personalens. Hon måste börja jobba tidigt på morgonen enligt ett schema som sätts av någon helt annan. Hon måste vara runt söta, men högljudda barn och hantera föräldrar som har åsikter om fläckar på kläder och om barnens aktiviteter är tillräckligt pedagogiska. Och så kommer jag där. I mina mjukisbyxor och gummistövlar. Jag hade jobbat från soffan större delen av dagen för att underlätta hämtandet av barn och matlagning och för att det var kallt och lite mysigt. Och så kände jag mig plötsligt alldeles för överbetald. Om man jämför alltså. Jag tjänar med största sannolikhet mer än än hennes kollega, den enda behöriga förskolläraren på avdelningen. Fast jag jobbar från soffan och alltid kan ta rast (även fast det inte alltid känns så). 

Nu förstår jag att ni börjar tröttna på att läsa, men jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. För just nu är vi ju kollektivt fattiga. Jag kanske inte själv anslutit mig fullt ut till klagokören, men merparten av mina kollegor lider ju nu av de höga priserna. Trots att en del av dem har pool, välbetalda partners, och att alla faktiskt tjänar bättre än barnskötarna som tar hand om våra barn när vi inte vobbar. Vi känner oss fattiga jämfört med tidigare. Det diskuteras överallt. Och precis som att jag känner mig fattig när jag jämför mig med kollegan med betydligt högre lön än jag så misstänker jag att barnskötaren kan känna sig fattig om hon jämför sin inkomst med min. Och den som jobbar som timvikarie inom lokalvård eller på förskola kanske känner sig fattig jämfört med barnskötaren. Och timvikarien är i sin tur med största sannolikhet i ett betydligt bättre läge än textilarbetarna i Bangladesh eller Myanmar som syr våra billiga kläder till slavlöner. 

Jag tror att vi alltid kommer jämföra oss. Och fast jag en kylig decemberdag kom på mig själv med att vara överbetald kommer jag med största sannolikhet fortsätta att känna mig irriterad över att min chef värdesätter min kollega högre än mig. Men också tacksam för att jag inte syr kläder åt H&M i Bangladesh. Jag önskar att jag inte skulle jämföra så himla mycket, men jag tror inte att jag någonsin faktiskt kommer att sluta. Det är faktiskt ännu en sak som gör att jag längtar bort från arbetslivet. Jag vet inte om det beror på mig och mitt ekonomiska intresse, men av någon anledning har jag alltid haft rätt bra koll på vad mina kollegor tjänar och i princip alltid brukar jag känna mig underbetald jämförelsevis. Jag verkligen drömmer om att slippa plåga mig igenom lönesamtal och känna det som att allt jag gjort under året sammanfattas till en procentsats som är under eller över snittet. På mitt förra jobb alltid över snittet. Som ett resultat kände jag mig som lite bättre än snittet-bra på mitt jobb. På senare år, på mitt aktuella jobb, snarare lite sämre än snittet. Det gör att jag känner mig som en lite sämre än snittet-person på jobbet. Och det skadar självbilden lite även fast jag djupt nere vet att jag är otroligt bra på mitt jobb och att min prestation på jobbet inte avgör mitt värde som människa. Men ja, pengar kan ha den inverkan på människor. Hur ologiskt det än må verka. 

Brukar du jämföra din lön/ekonomi/buffert/aktieportfölj/sparkvot med andras? Eller lever du mer som jag önskar att jag kunde leva? Dela med dig av det. Eller något annat. 

PS. Och var beredd på att jag kommer jämföra mitt kommentarsfält med andra bloggares. Typ Sparos där det bara väller in kommentarer. Så hjälp mig att inte få komplex.