måndag 28 september 2020

Varför jag hatar banker

Ibland känner jag mig som en total hycklare rent privatekonomiskt och det gäller framför allt när det kommer till uppgifter som kräver någon slags förhandling. Det beror framför allt på att jag tycker det är så sjukt jobbigt och det blir bara värre och värre med åldern, inte bättre. Till följd av detta är jag den där turisten som betalar vad som står på prislappen även i Thailand (inte för att jag varit där, men ni förstår principen) om ingen knuffar på mig och skäller på mig tills jag prutar ner priset lite. I Sverige är det ju inte direkt läge att förhandla om mjölkpriset eller tröjan på H&M, men när det kommer till vissa saker ska man faktiskt förhandla även här. Den största effekten av sådan förhandling får man hos arbetsgivaren och banken. Trots att alla vet att det är förhandlingsläge där så tycker jag det är sjukligt jobbigt att sitta mittemot chefen och diskutera lönen (trots att jag vet att jag presterar sjukt bra på jobbet!) eller i telefonen med banken. Nu senast var det dags för banklåneräntan som jag så motvilligt skjutit upp en längre tid. 

Scenariot är ungefär som vanligt. Jag sitter där och ska kvartalsvis betala min ränta och inser att den stuckit iväg trots att jag ändå har en sån där rabatt och alltså inte betalar listränta. Jag inser att jag nog borde kolla på snitträntorna och inser att min banks är betydligt lägre än min ränta och blir lite sådär lagom irriterad. Jag har en lågt belånad bostad, men inte ett jättelågt lån och vi har gemensamt en del tillgångar hos banken. Jag förstår att de skulle föredra om jag hade mitt Avanzasparande där, men en uppriktig bankman berättade vid senaste tillfället att det inte skulle göra någon större skillnad med något sparande eller flytt av befintligt kapital dit. Trots att jag vet att jag inte kan blunda för min irritation tar det typ en vecka innan jag tar mig för att ringa och när jag väl gör det är det två dagar kvar tills lånet läggs om, det är med andra ord rätt bråttom. Jag ringer lunchtid och får veta att banken inte har någon tillgänglig bankman och att jag i så fall får försöka igen imorgon bitti. Och "ju tidigare jag ringer, desto större chans har du att få prata med någon". Bara här bli jag lack. Alltså adrenalinet pumpar och jag känner mig typ förbannad under resten av dagen. 

Detta till trots så gör jag som kundtjänstkvinnan sagt och ringer tidigt på morgonen till banken. De ska höra av sig klockan 11.15 och jag sitter på helspänn tills de faktiskt ringer upp klockan 13.30. Alla har faktiskt inte jobb som möjliggör att sitta och vänta på en banksnubbe, så här blir jag också rätt irriterad, även fast mitt jobb möjliggör sådant väntande. När han väl ringer spelar bankmannen mycket förvånad över att jag vill sänka min ränta och diskussionen blir ganska tråkig där jag pratar om belåningsgraden och befintlig sparande och han håller med, men säger att det typ inte gör någon skillnad. Till sist föreslår han så generöst en sänkning med 10 punkter, men med den fantastiska dealen att göra det till 15 punkter om jag börjar spara 1000 kr i månaden hos dem. Jag skrattar lite för att jag tycker det är en så dålig deal att han blir lite osäker och frågar mig om jag har utrymme att spara något alls och jag förklarar att jag kan lösa det här lånet utan några problem och att min sparkvot inte direkt är låg, men att jag är väldigt osugen på att byta ut Avanza mot kuckelimuck-storbank. Jag förklarar att jag däremot inte har några problem att byta ut storbanken mot Avanza som erbjuder bättre ränta via Stabelo. Tyvärr är det lite av en lögn, eftersom jag inte lyckats med Stabelo riktigt på grund av deras rätt stela villkor för anställningsform.  

Så vad  gör jag? Jag accepterar de 10 punkterna, flyttar inte mitt sparande och förklarar för bankmannen att de har en för dålig hemsida, app och dessutom för kasst utbud samt villkor vad gäller courtage för att jag ska överge Avanza. Jag avslutar samtalet med ett tomt hot om att jag inför nästa kvartal kommer se över ett byte till annan aktör. Eftersom jag känner mig själv inser jag att jag sannolikt inte kommer byta bank eller ens ringa igen vid nästa kvartal och att jag därför blir kvar med de dåliga villkoren tills jag antingen tar tag i ett byte till SBAB (för att slippa förhandla) eller uppfyller Stabelos villkor. Eftersom jag återigen är irriterad ringer jag också min man och föreslår att vi löser lånet på bostaden så att bli slipper "ha med de där jävlarna att göra igen". Han förstår min frustration, men förklarar att det nog inte är det smartaste rent ekonomiskt. Nu kanske någon tycker att jag borde överlämna förhandlandet till honom. Då ska jag berätta om den gången jag faktiskt försökte det för några månader sedan. Jag hör hur han pratar med banken som förklarar att de inget kan göra åt räntan och han svarar: "Okej, tack så mycket ändå." och lägger på (!). Han kom alltså inte med ett endaste motargument utan var tacksam för samtalet som gav absolut ingenting... 


Gillar du banker? Skulle du kunna överväga att lösa lånet bara för att slippa banken? 

fredag 25 september 2020

Ekonomisk kris eller flockbeteende?

Jag kanske har levt under en sten de senaste åren, men när jag vaknade idag var det till typ 100 mail och sms om olika rabatter. Ännu fler följde sedan under dagen. Det var inte riktigt som under den värsta Coronapaniken när Polarn och Pyret hade 40% rabatt på allt under en period och KappAhl 70% rea på halva sortimentet typ, utan det känns mer som en mini-Black Friday som innefattar mer än bara kläder. Frågan är varför det kommer just nu?

Jag är inte väl insatt i hur marknadsföring fungerar eller hur vinstdrivande företag agerar när väl någon börjar köra på stora kampanjer, men jag tycker ändå att det är spännande att typ alla gör det samtidigt. Har de kommit överens om att de ska ha medlemshelg, klubbhelg eller rabatter till alla-helg? Eller var det bara så att någon började och resten hakade på? Eller är det kanske snarare ett tecken på något större? 

Mitt nya favoritprogram är Ekonomibyrån på SVT. I veckans avsnitt pratade de om deflation och inflation och slutsatsen som panelen drog var att vi sannolikt kommer se prissänkningar under de kommande månaderna. Om det stämmer låter det rimligare att alla kampanjer beror på att företagen inser att vinsterna och shoppinglusten inte kommer hägra under höst- och vintermånaderna och att de därför passar på att mjölka sina kunder medan de kan, innan R-talet stiger och paniken kommer åter. Utifrån vad man kan se ute i Europa nu i kombination med svensk lättnad på restriktioner, gissar jag att hösten och vintern kommer bli minst lika jäklig som våren. Det innebär i så fall sannolikt en tråkig tid på hemmafronten för mig och mindre spontanshopping i gallerior för många andra. 

Så hur agerar vi när vi överöses av kampanjer, somliga bättre än de brukar vara när de är som bäst? Vi gör ingenting. Jag måste erkänna att dessa sms väckte någon instinktiv önskan om att "passa på" att göra ett klipp, men än så länge har jag lyckats hålla mig. För stunden är det en sak som känns som ett riktigt behov i hushållet och det är nya kalsonger till min man, men eftersom han aldrig beställer något själv så är det inte han som överöses med mail och sms så han har inte ens fattat att det är kampanjhelg den här helgen. För att vara lite positiv så känns det faktiskt som att jag äntligen lärt mig något. 


Tror du vi kommer begränsa vår shopping under hösten eller blir det business as usual? 


PS. Om du fattar varför jag överöses med kampanjer just exakt nu får du också gärna förklara det för mig. 

måndag 21 september 2020

Är konsumtionsvanor en generationsfråga?

Jag tror jag skrivit en del om min familj tidigare och säkerligen delgivit att jag haft en relativt enkel uppväxt. Min känsla har alltid varit att det snarare varit av val och inte tvång. Jag växte upp i en kärnfamilj i villa med två arbetande föräldrar med medellön (tror jag i alla fall), vilket naturligtvis bidrog till bättre förutsättningar än vad den ensamstående lokalvårdaren med fyra barn hade. För ett tag sedan pratade vi om min uppväxt och jag berättade att jag vad gäller deras ekonomiska val känner mig nöjd trots att jag vet att jag inte fick så mycket som de egentligen hade ekonomiskt utrymme att ge. Det låter ju fint, men trots det upplever jag att mina föräldrar har väldigt svårt att acceptera en rad ekonomiska och miljörelaterade val som jag gör som vuxen, vilket fick mig att fundera på om det ändå finns rätt rejäla generationsskillnader vad gäller konsumtion. 

För någon vecka sedan var min mamma till exempel på besök, varpå Mini berättade att jag hade köpt något nytt plagg åt hen på Stadsmissionen. Mini var så glad vid tillfället, men min mamma såg bara besvärad ut. Efter ett tag sa hon typ: "Ja, så kan man göra. Själv så var det länge sedan jag köpte några kläder, men det är väl dags för en shoppingrunda snart." Jag berättade då att jag personligen gått över till enbart secondhand och berättade om Sellpy som jag varit mycket nöjd med utöver Stadsmissionen. När jag berättade det kunde hon så klart inte hålla sig utan utbrast: "Men ÄR du verkligen SÅ fattig, Frihetsmamman? Måste du köpa begagnade kläder att ha på dig?" Hon vet ju att att jag inte är SÅ fattig, eftersom hon på samma sätt kan förfäras över att jag köper (dyrare) mat direkt från bonden, istället för att handla billigast möjliga på Willys. På samma sätt är min pappa väldigt konfunderad över att jag trots min graviditet och alltså kommande bebis inte vill köpa en större bil. Han pratar mycket om komfort och tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna resa bekvämt med packning när väl bebisen är här. Jag förstår resonemanget och jag tror att fler än 50-talister delar det, men hur viktigt är egentligen komfort för en familj som åker bil så sällan att det nästan är pinsamt att de ens äger en bil? Hade vi väntat vårt fjärde barn hade det absolut känts som en rimlig fråga, men att vi vuxna ska sitta så bekvämt som möjligt den där enda bilresan i månaden som vi gör tillsammans känns inte jätteviktigt. 

Jag har försökt klura på vad det är mina föräldrar har så svårt för och jag inser att det har kämpigt att förstå konceptet att man väljer att framstå som fattig. De kan inte tänka sig något mer pinsamt än att grannarna skulle se att de gick in på Röda korset, plockade upp pantburkar från marken eller sålde av onödiga saker. Mina föräldrar har faktiskt dragit sig för att sälja sina egna saker med värde (typ fungerande vitvaror) för att de är rädda att någon ska tro att de behöver de där hundralapparna. Samtidigt upplever jag dem som väldigt fokuserade på att maxa sin egen standard för lite pengar, alltså att de vill ha oxfilé men till lägsta möjliga pris eller nya kläder men helst handlar dem på typ Ullared. 

Ju mer jag började tänka på det här ämnet, desto mer insåg jag att kärnproblemet i min familj kanske inte är att deras generation är annorlunda utan att vi är olika från varandra och att de är mina föräldrar. För om det är någonting som är genomgående med föräldrar så verkar det vara att de helst vill styra och ställa över sina barn även när deras barn är vuxna och fullt kapabla att bestämma över sina egna liv. Åtminstone mina och min mans har väldigt mycket synpunkter på yrkesval, barnuppfostran, bostadsort och vilken mat vi äter, vilket kanske är själva grunden till att de ständigt påpekar att vår konsumtion är fel och deras korrekt. Min bästa kompis pappa tyckte sig iofs ha rätt att bestämma vilken duschkabin hon skulle installera så tror det är fler som har problemet. 

Samtidigt gissar jag att det ändå finns rätt stora konsumtionsskillnader mellan generationerna. Det finns de som minns krig och tuffa tider och därför är extremt sparsamma med såväl pengar som resurser. Det finns även de som är vana vid godare tider (om än lite rädda för höga räntor) och tycker det är självklart att köpa en bra bil om de har möjlighet till det. Sen finns det ju också min egen generation som jag upplever som lite kluven mellan de personer som vill maxa allt med fina kläder och bilar och de som är på jakt efter zero waste-butiker och använder tygblöjor till sina barn. Jag tror få 50-60-talister skulle använda tygblöjor av miljöskäl, medan det verkar vara en stor trend bland dagens småbarnsföräldrar. 

Nu har jag gjort sådär igen att jag skrivit ett helt inlägg som kretsar kring en fråga jag inte riktigt kan svara på. Det är alltid lika deppigt när jag kommer till slutet och inser att jag inte riktigt vet vad jag tror svaret är. I min vanliga anda får jag därför avsluta inlägget med att fråga er, mina kloka läsare, vad ni tror. 


Tror ni att det finns stora generationsskillnader och hur ser dragen för dem i så fall ut? 



PS. Jag hinner inte ens posta inlägget innan jag kommer på att det nog är rätt vanligt att miljöintresset är en rätt stor skillnad som föranleder konsumtionsskillnader. Mina föräldrar är inte direkt fans av Greta Thunberg och tycker det är närmast en synd att överväga solceller i Sverige. "Det kan ju aldrig löna sig!" 

måndag 14 september 2020

Förmågan att planera skillnaden mellan rik och fattig?

Det är med viss förfäran jag inser att det här inlägget påbörjades i juni och att det nu är september. Det har gått så lång tid att jag knappt minns vad jag ville skriva eller vad det var som föranledde att jag började klura på det här. Detta till trots tänkte jag ge mig in på att skriva lite om hur viktigt det är att planera och agera på planerna för att spara pengar. 

För att det här inlägget inte ska bli för abstrakt kan vi gå tillbaka till en fin sommardag som jag och familjen delade vid en närliggande utomhuspool. Ja, som ni kanske förstår var det rent ekonomiskt inte det smartaste beslutet att välja att bada i pool istället för gratis hav/sjö, men det där med rutschkanor och andra exotiska lekmöjligheter triggar inte bara barnet i familjen utan även pappan så vi befann oss på ett sådant ställe. Inför besöket som var vårt första på aktuell plats googlade jag lite och läste att matutbudet innanför grindarna var rätt begränsat och inte heller av sådan art att det kändes lämpligt för en gravid kvinna och ett växande barn. Vi (läs: jag) valde därför att göra en egen lunch, packa vettiga mellanmål och egna drycker. Eftersom den här turen var rätt spontan och jag själv inte sådär galet sugen på att åka så kan jag inte påstå att det var världens bästa mat som gjordes och familjen bidrog även till rätt mycket nedskräpning genom att jag tog med butiksköpta festisar och andra engångsartiklar.

Det som var roligt med besöket var att min man som innan gnällt lite över att jag var så tråkig och inte bara kunde vara spontaaaaaan, blev helt förfärad över utbud och kostnad för mat och fika på stället. En hamburgare (typ sunkig Sibylla-puck) kostade 85 kr, pommes 30 kr och en burk med läsk eller festis 20 kr. Ville man vara lite ekonomisk och slå till på en kokt korv med bröd istället fick man punga ut 25 kr. Vilket klipp! Plötsligt fick jag en väldigt tacksam man, även fast Mini garanterat gärna hade käkat lite skräp till orimliga priser. Hur agerade då snittgästen? Om man bortser från några ungdomstjejer som var på plats utan föräldrar så verkade kutym vara att man faktiskt betalade och köpte det som såldes på plats. Vissa hade med sig klämmisar och barnmat hemifrån till de riktigt små barnen, samt någon mellisfrukt, men de flesta köpte lunch och fika på plats. Personligen kan jag uppleva restaurangmat eller fika som en härlig upplevelse och därmed värt att betala för, men det är skillnad på att gå och köpa en delicatoboll för 20 kr på badplatsen och att gå på ett gemytligt konditori och äta en närproducerad blåbärsbulle. Den kritiske kanske kan säga att folk inte visste att det var dåligt utbud och kommer agera annorlunda nästa gång. Det köper jag dock inte, eftersom jag tjuvlyssnade på folks konversationer och fick veta att det var mindre folk än vanligt och att de fått bättre platser än tidigare. Jag kan därför inte göra annat än att dra slutsatsen att de allra flesta var fullt medvetna om badplatsens begränsningar, men ändå valde att åka dit med sina luftmadrasser, filtar, klämmisar och liknande, dock utan mat och dryck. 

Det här vet ju vi frälsta stämmer om så mycket annat. Hur många är vi inte som har kollegor som lagar mat åt familjen varje kväll, men ändå hamnar i att de måste köpa en dagens för 119 kr på kvarterskrogen eftersom de glömde eller inte fick mat över till matlådan? Det är inte särskilt svårt att göra lite extra mat till dagen därpå när man ändå lagar mat och för den som vet med sig att man är dålig på det kan man ju alltid frysa storkok i förväg eller köpa typ Dafgårds färdigrätter för 24 kr styck att ta till när det verkligen krisar. För mig är det här vanligen inget problem och när jag levt ensam har det varit vansinnigt enkelt även att implementera. För oss uppstår vanligen problemet när jag försöker uppfostra min familj att det inte alltid är mamman i huset som ska planera, inhandla och laga mat till familjen. Då brukar vi synda och slösa helt onödiga pengar. Det här blir ett litet sidospår, men en del av er har frågat hur det har gått efter mitt inlägg om kostsamma förhållanden och en rätt stor skillnad är att jag lämnar över en del stafettpinnar till min man. Jag accepterar inte längre att han utgår från att jag ska ha tagit fram och förberett mat och det är flera gånger som han kommit hem från jobbet (han jobbar numera på kontoret enligt arbetsplatsens skit-i-Corona-riktlinjer) och frågat varför maten inte är klar eller ens in the making. (Jag brukar kontra med att fråga honom samma sak för övrigt.) Då hamnar vi i hämtpizza-träsket där han naturligtvis själv får stå för hämtandet. 

Så hur viktigt är det då att planera och tänka i förväg? Jo, jag tror det är döviktigt. När jag var på Camp FI i Stockholm förra året så blev jag helt golvad över hur välplanerade folk var och utifrån bilderna från motsvarigheten i Malmö är jag tämligen säker på att man kunde se samma tendenser där. (Visst var det någon som bakade bullar åt deltagarna?!?) Folk hade med sig hemgjorda sallader, egengjort fika och kranvatten i mängder. Kranvatten liksom! Hur ofta händer det? För att jämföra så var jag på ett liknande event för föräldralediga mammor i huvudstaden några år tidigare och då minns jag att jag i princip var den enda bland närmare 100 deltagare som hade tagit med mig egengjord mat. De andra köpte antingen på närliggande kafé eller handlade sallad på Stockholm central. Föräldralediga mammor är i regel inte sådär jättetäta så jag hade gissat att fler skulle ha ordnat lite mat eller tagit med sig en termos med kaffe. Nu vill inte jag med det här inlägget dissa allt dåligt folk gör eller få det att framstå som att FI-ers är perfekta människor (jag såg faktiskt även en köpemacka eller två under Camp FI), men själva poängen är att jag är övertygad om att gemene man skulle kunna spara otroligt mycket mer pengar med hjälp av lite planering. 

Hur ska då detta gå till? Ja, det beror ju på vilka problem man har och svaga punkter. Men för den som är beroende av kaffe eller energidryck (och det minns jag är många från min studietid) kan man ju till exempel börja ta med en termos eller handla drycken på Ica istället för Pressbyrån. För den som glömmer matlådan dagligen kanske lösningen är att köpa hem 10 Dafgårdslådor att ha i frysen hemma (om jobbet inte har plats) och skriva en lapp på dörren. Man kanske inte måste gå från att slösa pengar på utemat och hämtkaffé till linsgryta och kranvatten, utan det kanske är en tillräcklig förbättring med ett mellansteg. Min familj har också en massa saker att arbeta på och därmed rätt stor potential att spara mer pengar. Jag tror att vi skulle komma långt med veckomatsedel och ett litet lager med mat. I detta nu försöker jag träna min man på att skriva upp saker han gör slut på i köket till exempel (för att undvika utbrott när jag inser att typ mjölet är slut och jag står mitt i brödbaket), men det skulle gå att optimera ännu mer om man alltid köpte mjölet till bra pris och vi (han) istället skrev upp när det bara fanns ett paket kvar eller så. 

När jag ändå är igång kan jag inte låta bli att ge mig in i Swedbank-diskussionen och Allas-diskussionen, den senare som även behandlades på Uppesittarkväll. Min hypotes är nämligen att även de som känner sig ekonomiskt trängda skulle kunna spara tusenlappar varje månad på bättre planeringsförmåga. Om jag har rätt i det antagandet betyder det både att folk har möjlighet att 1) spara en hel del varje månad och 2) att bli miljonärer innan 65. Med det sagt finns det ju så klart människor därute med riktigt dåliga förutsättningar, men de flesta med jobb eller som lever tillsammans med någon skulle kunna se till att bli betydligt rikare än de är idag. Och någonstans, även om man inte kan kalla medelsvensson för fattig, blir det för individen skillnaden mellan rik och fattig(are). 


Hur viktigt tror du det är att planera för att kunna nå ekonomisk frihet? 


fredag 4 september 2020

Förstör arbetslivet våra hjärnor?

 I sommar har jag (till min arbetsgivares förtret) tagit mig friheten att vara lite extra ledig. Det är inte första gången jag nyttjat föräldraledighet för att möjliggöra detta, men varje gång jag är ledig lite längre än fyra veckor så slås jag över att jag faktiskt har ett intellekt. Någonstans undrar jag om jag har arbetslivet att tacka för att det totalt försvinner resten av året? 

För att det här inte ska verka alltför flummigt innan jag ens har börjat vill jag vara tydlig med att jag innan mitt heltidsarbetande alltid har varit en väldigt engagerad person. Inte på det sättet att jag varit med i sjutton föreningar och tränat som en galning, men jag har bokstavligen älskat att läsa en bok om typ ett krig, se dokumentärer om miljön eller eller läsa en artikel om en intressant person. Det fina med det var att jag hade lätt att prata med folk på fester och i andra sammanhang och inte kände mig helt bortkopplad från verkligheten. De senaste åren har något hänt. Min man kommenterade för någon månad sedan att jag bytt ut kvalitetslitteraturen till fördel för chic-lit. Det var ett uppvaknande för mig. Han har också påpekat att han redan pratat om något förut när jag läser en notis om något som låter spännande. På det stora hela kan man säga att jag gått från att prata med min man om riskerna med kärnkraft och nyttan av ökad återvinning till att prata om vad vi ska äta till middag. 

Den som är kritisk kan påpeka att det här sannolikt har med föräldraskapet att göra och jag är helt enig om att det har påverkat en hel del. Jag minns min föräldraledighet med Mini och hur jag tappert släpade med mig böcker på promenaderna, men halvt somnade i parken eller stördes av skrik innan jag läst en sida. Men Mini har växt, sover hela nätter och är inte ett särskilt krävande barn. Det märks särskilt på att min man återigen är helt och totalt involverad i allt det där jag brukade bry mig om, medan jag tycker det är ett avancerat resonemang att komma fram till veckans matsedel. Jag måste därför erkänna att jag inte hör mer än kanske 25 % av vad min säger och att jag ofta har fått avbryta läsning av blogginlägg av mer avancerad eller längre karaktär. Jag orkar inte heller läsa längre nyhetsartiklar. 

Vad har det här då med arbetslivet att göra? Jo, jag tror att det till stor del är mitt jobb som orsakat den här totala utmattningen. Jag klarar liksom av att göra mitt jobb, att laga mat och oftast även ta hand om tvätt och sånt, men jag har ingen hjärnkapacitet kvar till att engagera mig i förgiftningar av ryska oppositionsledare, valet i Belarus eller utvecklingen av artificiell intelligens som mitt fackförbund tycker jag borde intressera mig för. Egentligen är det här sorgligt. Jag fick till exempel reklam för Illustrerad Vetenskap och jag tror att den intellektuella delen av mig skulle uppskatta en sådan prenumeration, men den arbetande jag är mest fokuserad på att få något producerat på jobbet och mat på bordet. 

Vad hände då den hör sommaren? Jag har sett fler dokumentärer än under hela 2019 tillsammans. Jag har läst böcker om matsvinn, zero waste och miljökrisen. Jag och min man har efter att Mini somnat suttit i köket och diskuterat huruvida drycker i aluminiumburkar (som återvinns efter transport till Tyskland), plast-PET (som återvinns i Norrköping) eller glas är mest miljövänligt. Vi har pratat om hur vi kan minska vårt avfall och hur vi ska ställa oss till köttkonsumtion framöver. Det fina för mig är att det känns både som att jag fått tillbaka mig själv och min relation, eftersom det intellektuella utbytet har varit en viktig del av vårt förhållande tidigare. Nu har jag inte i detalj pratat med min man om det här, men jag gissar att även han känner att det är viss skillnad på mig. Det lär vara rätt frustrerande att leva med en person som uppenbarligen inte hör vad man säger, särskilt när man själv känner att man har en mental kapacitet. 

Vad har jag då lärt mig av detta? Förutom att heltidsnormen är helt vrickad så känner jag ganska tydligt att jag måste passa mig för att inte bli ett kolli kommande år med ytterligare ett barn och eventuellt återgång i heltidsarbete därefter. Jag tänker också att jag måste vara öppen för att inse att det kräver visst agerande från min sida, kanske att vara en något mindre perfekt medarbetare som inte ger allt hela dagarna, gå ner i tjänstgöringsgrad eller vara tydlig med min man när det blir för jobbigt. Kanske kan han frigöra lite energi genom att laga mat nu och då eller ta över beslutsfattandet så att jag får något färre saker att tänka på? För att svara på min egen fråga så misstänker jag att arbetslivet åtminstone för mig  sabbar min hjärna rätt rejält och att det i sin tur leder till både att jag blir kvar på samma arbetsplats för länge (orkar inte göra något åt problemet) och att jag blir en tråkigare människa. Vissa andra däremot ser ju sitt jobb som en intellektuell utmaning eller åtminstone som stimulerande, men den här småbarnsmamman är nog tyvärr inte en av dem. 


Upplever du att ditt arbete leder till en intellektuell utveckling eller till hjärnans förfall? 

måndag 17 augusti 2020

Att investera enligt sina värderingar

Som den trogne läsaren säkerligen vet har jag successivt börjat intressera mig allt mer för hållbarhet och miljö. Det är egentligen lite lustigt för det är helt på eget initiativ och kom ganska snabbt när jag födde mitt första barn. Jag är alltså inte uppväxt i en miljövänlig familj, har engagerade vänner eller en partner som är driven i ämnet på ett privat plan. Under åren som följde barnafödandet har intresset, kunskapen och engagemanget ökat successivt och jag är nu rätt långt ifrån den person jag var för 10 år sedan. Inom ett område, investering, har jag inte låtit detta engagemang ta alltför stor plats dock, vilket jag inser att jag kanske borde ändra på. 

Efter att ha sett ännu en dokumentär, jag tror det var på SVT play, gjorde jag en sån där undersökning om hur familjen lever. Vi lever tydligen som om det fanns 2,9 jordklot vilket gjorde mig rejält deppig eftersom vi verkligen försöker. Tydligen är det dock bättre än medelsvensken som lever som om det fanns 4 jordklot. Så grattis till oss? Nej, knappast. Ett ämne som jag insåg att vi borde jobba på är det här med vårt sparande. Tydligen är det mer effektivt att ändra sitt sparande till mer hållbara alternativ än att sluta ta bilen till jobbet. Företag jobbar med det här hela tiden, Avanza lanserade till exempel nyligen en fondgenerator där man kan sortera bort ohållbara eller oetiska alternativ i enlighet med ens egna preferenser. 

Föga förvånande så är klassiska indexfonder inte så värst hållbara i och med att de bara följer index. Att med sina fonder välja bättre alternativ för miljön skulle alltså kräva lite mer arbete och grävande. För den som inte vet hur jag placerat mitt sparande så är det ungefär hälften i fonder och hälften i direktägda aktier. Då är mina fonder nästan uteslutande indexfonder och därmed inte världens mest miljövänliga. Om jag ska ändra om här får jag alltså leta en del och med största sannolikhet acceptera en högre avgift än typ Avanza Global. Med direktägda aktier kan det ju däremot vara lite lättare, så länge man är villig att ta steget. 

En snabb titt på mina innehav visar att den största boven som egentligen helt går emot mina värderingar är H&M. Det förstärktes ganska mycket när jag såg dokumentären Den giftblå floden. Jag har ett relativt stort innehav i H&M och det var den allra första aktien jag köpte för en herrans massa år sedan. Som ni säkert har gissat ligger jag därmed också rejält back i aktien som vid realisering faktiskt skulle kosta mig flera månadslöner i reda pengar. Jag har inte så många att diskutera aktier med i mitt liv, så jag vände mig till min man som påpekade att det är lite lustigt att jag ens äger aktier i ett bolag jag inte ens vill lägga mina egna pengar på. Han har ju rätt, vår årliga konsumtion på H&M kan inte uppgå till mer än 500 kr och beror då främst på att vi gillar deras barnunderkläder. I och med att jag har så vansinnigt dålig koll valde jag att kila in på deras hemsida och insåg att de ändå utåt sett förbättrat sin hemsida vad gäller hållbarhet. Det finns en massa olika teman som de jobbar efter, till exempel att minska förpackningsskräp och öka andelen återvunna material. Jag hittade också funktionen att man på en del plagg kan se vilken fabrik som tillverkat plagget, vilket känns rätt smart utifrån problemen i princip alla klädtillverkare har med sitt outsourcande till miljövidriga fabriker i till exempel Bangladesh. 

Utifrån vad som går att läsa på H&Ms hemsida tycker jag att de ändå verkar göra en del saker rätt, eller åtminstone har identifierat problem som jag tyckt varit uppenbara länge. Samtidigt känns det som att hela affärsmodellen är vrickad. Någonstans så är det ju uppenbart att H&M som varumärke står för billiga plagg som byts ut snabbt. Det passar kanske en ambivalent tonåring superbra, men en vuxen kvinna som inte är så föränderlig i stil och storlek klarar sig gott på något enstaka plagg årligen, sannolikt dessutom främst på underplagg. H&M kommer inte bli rika på att min man lagar sina strumpor så att de håller ett extra år, eller på att jag köper två par nya trosor om året och ett baslinne vartannat år. Däremot är det så klart bättre för planeten än om man ständigt jagar en ny stil eller försöker hålla sig moderiktig. Min slutsats av det hela blir därför att det är svårt för H&M att bli ett bolag som agerar i enlighet med mina värderingar och att det därför knappast är det bästa alternativet för mig som aktieägare. 

Samtidigt kan man ju se det som att det är skitsamma vad en enskild person gör med sina sparpengar, eftersom det så klart på det stora hela är en droppe i havet. Det är dock inte en strategi jag följer i mitt övriga liv där jag eftersträvar noll i matsvinn, nära på 100 % återvinning och extremt få bilresor. Med det i åtanke är det kanske inte det bästa argumentet, även fast min man ofta påpekar att det är viktigare att jobba med frågan strukturellt än enskilt i hushållet. (Tänk: bättre att Ica minskar sitt matsvinn genom smartare inköp än att jag tvingar i mig den sista potatisbiten på tallriken). En del tycker också att det är viktigt att äga bolag som kan och bör förbättras och försöka påverka dem, till exempel genom att som aktieägare maila bolaget med synpunkter eller stötta bra initiativ som ändå H&M till viss del håller på med. I vanlig ordning vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare, men det känns allt mer troligt att jag just vad gäller H&M kommer trycka på säljknappen inom kort. Det kommer svida och jag kommer behöva ha ett vettigt alternativ att placera pengarna i efteråt, men troligen är det ett sätt att bättre följa mina värderingar när jag investerar. 


Hur påverkas du av dina värderingar när du investerar? Spelar hållbarhet roll när du investerar månadens sparkvot?



torsdag 6 augusti 2020

När konsumtionsklipp gör en korkad

Dagens inlägg är inte särskilt djupt och det ger nog ingen läsare särskilt bra tips. Istället går inlägget ut på att påvisa att jag är ungefär lika korkad vad gäller konsumtion som de skriver i marknadsföringsböcker. 

Tänk er en trist tisdag. Mini och jag är på stan för att gå på biblioteket och umgås. När vi ska ta oss från stadens bibliotek till nästa anhalt går vi förbi en rad butiker, varav den första är KappAhl. Mini föreslår att vi går in på KappAhl, fast det egentligen inte var något jag hade planer på. När vi väl är där noterar jag att de har 70 % rabatt på all rea, inklusive Newbie. För den som också är småbarns(mamma)förälder, inser ni nog att det är lätt att visst intresse väcks. Så var fallet även för mig. Jag plockade på mig några plagg till såväl Mini som kommande syskon, varav en del plagg inte var självklara "Det här måste jag ha" utan snarare "Kanske skulle man köpa det här?". Jag beslutade mig för att fundera lite medan jag strosade runt. Efter att Mini provat lite kläder och lämnat omdöme på de tilltänkta köpen går vi tillbaka ut i butiken varpå jag ser en kvinna bokstavligen tömma butiken på Newbie-plagg. Hon plockade på sig nästan allting, sannolikt för att göra en försäljningsdrive på Facebook inom kort (side-hustle?). Den här kvinnans beteende väckte något inom mig och det hela slutade med att jag köpte allting i min påse trots att Minis klädbehov av finare ljusa kläder bokstavligen är noll. Varför då då? Jo, jag ville ju passa på att göra ett klipp och jag ville fan inte att den giriga kvinnan som hetsshoppade Newbie skulle få varenda plagg i butiken. 

När vi går därifrån dröjer det inte länge innan vi kommer till H&M. Jag har på något vänster lyckats få en check på 50 kr bonus där som snart går ut och jag tänker passa på att köpa något för att bara bli av med den. Efter att ha småletat ett tag efter underbyxor till Mini inser jag att jag inte hittar några. Jag går därför även där till de enorma rea-områdena. Det slutar med att jag hittar ett badplagg för en 50-lapp som jag tänker att jag lika gärna kan köpa för att bli av med bonusen. Väl i kassan (efter att ha väntat i typ hundra år i kö och rätt irriterad mamma) konstaterar kassörskan att jag tyvärr inte får använda min bonus, eftersom man måste handla för minst 51 kr för att få använda 50 kr bonus. Jag trodde hon skämtade, särskilt när hon sedan föreslog att jag skulle ta mig en titt på rean och se om jag inte hittade något annat som minsann inte måste vara dyrt alls i butiken och sen återkomma. Men med den allt längre kön bakom mig var jag tvungen att fatta ett snabbt beslut och beslutade mig istället för att betala min 50-lapp och stressa vidare. Jag kommer alltså inte därifrån med underkläder, utan med badkläder (i augusti!) och utan att använda den där bonus-checken som var själva anledningen att jag gick in i butiken från början. Vid det här laget var vi så sena och jag så irriterad på mig själv att jag inte ens orkade gå in på Lindex som egentligen var den enda butiken jag hade tänkt gå in i för att titta på en specifik filt till min kommande bebis. 

Om jag hade varit något annat än dum i huvudet så hade jag ju gått hem och hållit mig borta från allt vad shopping heter. Gör jag då det? Visst var det kanske avsikten, men istället påminner den där filten mig om sin existens när jag surfar på bloggar och sociala medier. Jag hamnar därför på Lindex hemsida istället för i deras butik. Jag påminns även där om att jag har en bonuscheck som jag tror mig haft länge och som jag inte vet hur länge den håller. Jag tänker att det är lika bra att använda den och filten är faktiskt inte ens dyr. Men precis som tidigare under dagen råkar jag se en massa andra plagg som Mini nog skulle vilja ha. Jag tänker att jag därför lika gärna kan "passa på" att köpa något litet även till Mini. Det slutade med att jag hamnade farligt nära fri frakts-gränsen på 249 kr och jag ser till att hamna ganska exakt där (köper alltså något extra plagg helt i onödan) för att slippa ta mig till butiken och hämta paketet. Väl i kassan använder jag min bonus på 25 kr och hamnar då återigen under fri frakts-gränsen. Vad gör jag då? Accepterar att hämta paketet i butik istället och plockar bort allt jag egentligen inte tänkt köpa? Nej! För så logisk är jag inte, istället letar jag rätt på ett paket strumpor för 25 kr som gör att jag återigen hamnar på fri frakt. Jag frågar Mini om de kommer användas? Svaret blir nej, för det är fel sort. Jag kör på ändå. 

För den som förfäras över mitt beteende kan jag avslöja att jag inte ens slösade en tusenlapp totalt sett under dagen. Jag misstänker därmed att jag jämfört med de andra mammorna i butikerna (och det var bara mammor och mormödrar) ligger lite i lä. Det är inte heller någon katastrof att slösa lite ibland och vi kommer inte hamna hos Kronofogden. Det som dock svider är att jag känner mig så grundlurad. Visst kan man köpa något spontant, men här pratar vi inte om ett eller två plagg och jag hade svurit över Minis mängd kläder typ två dagar tidigare när jag gick igenom allt och sorterade. Mini behöver inga nya kläder. Mini använder typ sina plagg en gång innan de blir för små på grund av ett extremt överflöd av plagg (framför allt på grund av far- och morföräldrar till mitt försvar). Ändå shoppade jag. Totalt onödigt. 

Vad tar jag då med mig av detta? Jag ska inte gå in i butiker utan tydliga mål. Ska jag inte ha något från KappAhl ska jag inte gå in på KappAhl. Regler är rätt hjälpsamma, så det kan vara bra att sätta upp sådana. Jag tittade till exempel inte alls på damkläder, eftersom jag vet att jag har köpstopp av nya kläder i år.  Det var otroligt skönt. Kanske borde jag ha något liknande för barnen i och med att allt finns begagnat? Jag funderar också lite på om jag kan ta med mig mitt miljöengagemang när jag väl går på stan på ett tydligare sätt? Jag behövde inte mer än öppna datorn och se en intressant artikel om överkonsumtion för att äcklas över mina spontanköp. Kanske är det möjligt att släpa med sig de äckelkänslorna in i köpupplevelsen redan innan kortet dras? Jag vet dock inte hur. Jag funderar också på om det vore smart att lämna kundklubbarna. Visst är bonus bättre än ingen bonus och en del butiker tillåter en även att spara kvitton på sådant sätt, vilket är skönt för en slarver som jag. Men alltför ofta råkar jag köpa saker jag inte behöver bara för att nyttja bonusen och då blir det ju inte en sparad 50-lapp, utan istället en slösad 100-lapp om varan kostade 150 kr. Jag skrev i början att ni inte skulle få några tips idag. Om ni ändå vill ha ett, så är det att försöka att inte göra som jag. Miljövidrigt och slösaktigt på samma gång. 


Hur gör du för att inte vara en stereotypisk slösar-Svensson?