Tillbaka i ekorrhjulet

Det var länge sedan nu. Inte särskilt planerat, men närmast en nödvändighet för att överleva. Jag har nämligen börjat jobba igen och det är ungefär precis så jobbigt som jag föreställde mig det. Det är mörkt och det är kallt. När jag åker till jobbet är cykelbelysningen på och likaså när jag cyklar hem. Att inte få ta del av dagsljus utan istället ägna dagarna i ett öppet kontorslandskap känns sådär. Den enda ljuspunkten med det är att jag får träffa vuxna människor igen och en hel del av dem är riktigt trevliga att vara runt. Ja, eller inte bara det. Jag njuter också lite av att min man får vara "ledig" på dagarna som han trott att jag varit det senaste året. Det tog ungefär en dag för honom att inse att det knappast är ett rent nöje att vara hemmaförälder. 

Jag skulle kunna dela in problemen med att jobba i lite olika kategorier. Det första problemet var att jag redan de första timmarna tillbaka befann mig på ett av min arbetsplats ständiga möten om ingenting och kände att jag bara ville zooma ut och göra något helt annat istället. Förutom att det är är jobbigt att ha värdelösa möten i sig, är det nästan ännu jobbigare att vissa andra är så engagerade i helt ointressanta frågor. Det är liksom svårt att vara engagerad i att någon aldrig diskar sin kaffekopp eller tenderar att avvika minimalt i dokumentation, men trots det är det alltid någon som är extremt engagerad i en sådan fråga och ska prata med absolut alla om det fast vi alla egentligen vet att det bara är Göran som inte sköter disken och att dokumentationen bara är en formalitet. Är det bara på mitt jobb som ingen pratar med den det faktiskt gäller när någon gör något fel utan istället skickar ut vänliga påminnelser på mail om ditten och datten till hela kontoret, alternativt tar upp punkter som att "vissa inte alltid kommer i tid till möten" med hela gruppen istället för att bara ta Annelie åt sidan och säga att man stör sig på hennes sena ankomster? 

Det andra som kändes jobbigt ungefär en vecka in är det här med att jag måste vara så planerad hela tiden. Även om jag önskar semester två dagar i november så måste chefen säga sitt och han påpekar gång på gång vikten av att vara ute i jättegod tid trots att det i vår verksamhet egentligen inte spelar någon som helst roll vilka dagar jag är på plats. Jag jobbar alltså inte som läkare eller förskollärare, där planering av ledighet även enstaka dagar rimligtvis är viktigt på riktigt, utan på kontor. Och med uppgifter som påverkas mer av om mina barn är sjuka och vi alla därför sover dåligt än om jag är helt borta och leker skogsmulle en tisdag. Jag förstår att ni andra löneslavar säkert inte har något problem med det (ni är väl vana), men för någon som jag, som alltså vant sig vid att lite spontant spendera en tisdag i skogen om vädret är fint är det en omställning. 

Det leder mig in på det tredje stora problemet och det är att det suger helt otroligt mycket att göra saker samtidigt som alla andra människor. Hade jag levt i ett helt jämställt förhållande där min man på eget bevåg tog ansvar för att köpa gummistövlar till Mini när de gamla är urväxta, storhandla veckans mat och låna böcker på biblioteket åt barnen hade det säkerligen varit ett mindre problem än det nu är, men det gör jag ju inte. Så därför är jag en sån där mamma som springer på Ica Maxi en lördag eftermiddag, cyklar till stan en söndag för att köpa stövlar och stressat rusar in på biblioteket en onsdagkväll när alla andra också måste stressa dit. Det gör mig irriterad i största allmänhet. Lite uttröttad. Och det är definitivt inte bra för relationen till någon i min familj. Jag är en sån där mamma som numera mest tjatar om att kläder inte bor på golvet och som blir sur på min man för att han aldrig tömmer återvinningen eller går ut med soporna. Kort sagt är det inte riktigt den jag vill vara. 

Det där med att vara den man vill vara är intressant. På något vis har det blivit extremt centralt sedan jag kom tillbaka. Med viss risk för att jag glorifierar mitt tidigare liv, så tror jag ändå att jag tidigare kände att arbetsuppgifterna i sig hade ett visst syfte. Åtminstone vet jag med säkerhet att jag någon gång tidigare känt så. Så känns det inte nu. Så därför är det extremt svårt att ta sig upp på morgonen. Motivationen är verkligen på noll. Oroa er inte, jag tror att jag ändå bidrar så jag sviker varken mina kollegor eller organisationen, men det känns som att jag inte riktigt förstår varför jag gör de arbetsuppgifter jag gör längre. Och det beror inte på att det är några nya arbetsuppgifter, jag kämpar på med i princip exakt samma grejer, dokumentation och möten som tidigare. Det är bara det att jag uppfattar typ badrumsstäd eller långkok som mer meningsfyllda sysslor. 

Som en direkt konsekvens av att vara tillbaka i ekorrhjulet har jag ägnat typ all vaken arbetsfri tid åt att hitta en väg ut. Jag är framför allt sugen på att plugga, men kan inte alls bestämma mig för vad och kämpar ständigt med en gnagande känsla av att jag kanske ändå vill ha ett till barn. Och då är det rätt praktiskt att ha ett jobb och en lön, både vid eventuellt behov av större bostad och för att kunna vara sjukskriven (vid behov) och föräldraledig med en okej ersättning. Jag vet att det säkert finns sätt att skydda sin SGI, men det känns ändå som väldigt mycket lättare att vara en vanlig heltidsanställd tjänsteman vid eventuell graviditet och kommande föräldraledighet. 

Så där står jag nu. Med ett växande missnöje över arbetslivet, men utan en bra lösning. Med växande bitterhet, men utan att vara kapabel att fatta ett riktigt beslut för hur jag vill leva kommande år. Det låter ganska typiskt för mig, jag vet. Egentligen står jag och stampar på ungefär samma ställe som jag gjorde för typ tre år sedan, men med skillnaden att min hy är betydligt tristare och bankkontot fetare. 

Nog om mig. 

Hur är det med er? 

Är det dags att slopa de små besparingarna?

I ett klimatsammanhang nyligen hörde jag talas om problemet med att vi fokuserar på saker som vi enkelt kan göra och inte på saker som har stor effekt. Exemplet som gavs var att många ägnar mycket energi åt att sopsortera, vilket kan ta mycket tid och energi, medan de samtidigt kör bil även kortare sträckor. Om man bara skulle göra en sak för klimatet så kanske det rent krasst därför borde vara att sluta sopsortera om det kräver en bilresa för att bli av med det sorterade avfallet. Det fick mig att tänka på min egen privatekonomi och en diskussion som jag och min bättre hälft haft gång på gång de senaste månaderna. 

Tänk er situationen att något är trasigt och vi måste antingen laga eller köpa en ny produkt. Den har vi varit i ett antal gånger och vi (läs: jag)  har vid samtliga tillfällen googlat en massa olika lösningar och diskuterat sinsemellan. Eftersom jag går omkring och tycker att min man är oengagerad i vårt familjeliv i största allmänhet har jag ett flertal gånger vägrat att vara den som fattar ett beslut och ser till att problemet löser sig. Som en ett resultat av detta brukar (föga förvånande) absolut ingenting hända, trots all den energi vi lagt på research och diskussioner. Ganska logiskt. Som det slumpade sig infann sig det där klimatsammanhanget samma dag som vi slöshoppade utemat för 400 kr. Det var ett beslut som vi fattade ganska lättvindigt och som inte krävde så mycket tankeverksamhet. Samtidigt har vi den senaste veckan intensivt dividerat om hur vi ska agera gällande en trasig pryl som kostar runt 500 kr ny eller 200 kr att laga. Då slog det mig att det är ganska löjligt att tjafsa om en femhundring fram och tillbaka i flera veckor, samtidigt som vi  på fem minuter kastar bort 400 kr på helt okej indisk hämtmat. 

Efter en viss tids funderande insåg jag att det är lite så där jag jobbar generellt. Jag har till exempel ofta stört mig på att mina frekventa biblioteksbesök regelbundet leder till utemat åtminstone för Mini, eftersom det uppstår någon slags skrik och panik-hunger så fort vi cyklat till biblioteket och bränt några kalorier. Sånt går ju naturligtvis att planera bort, men detta till trots måste jag medge att det inte är direkt ovanligt att situationen uppstår att jag bränner mer pengar än jag sparar på en viss handling. Ett annat exempel från alldeles nyligen var när jag skulle lämna in textilier för återvinning på H&M (200 bonuspoäng, yey!), men Mini blev så trött och hungrig av den fysiska aktiviteten och det därför bara krävdes någon slags förtäring och hela familjen i slutändan åt lunch på stan. 

Hur kritisk jag än må vara till mitt eget agerande så inser jag att jag inte är ensam. Vare sig när det kommer till klimatet eller ekonomi. Jag vet ju att jag ofta tänker att andra personer lätt skulle kunna spara om de bara gjorde x, y eller z och ännu oftare har konkreta förslag på hur de skulle kunna minska sina klimatavtryck. För att exemplifiera så är min svärmor otroligt nöjd med sin elcykel som skulle göra hennes liv så otroligt mycket mer hälsosamt och smidigt, men den där cykeln ersätter tyvärr inte en endaste bilresa utan bara de resor hon tidigare gjorde med vanlig cykel. Inte så värst miljövänligt, bra för plånboken eller hälsosamt med andra ord. 

Vad betyder det här i praktiken då? Den slutsatsen jag drar rent ekonomiskt är att jag måste bli bättre på att fokusera på de saker som faktiskt har en riktig effekt. Det är tyvärr inte alltid så lätt att göra det, eftersom det till exempel kan vara så att vanan att cykla istället för att köra bil har en riktigt bra effekt på det stora hela, men den en enskild dag kan ha en riktigt negativ effekt om cykelturen leder till utemat för en hel familj. Jag tänker svårigheterna till trots att det jag kommer göra framöver är att reflektera mer kring det jag gör och därefter förhoppningsvis välja bort en del saker som tar mer energi än det är värt för de små besparingarna. Här och nu vet jag inte exakt vad jag ska prioritera bort förutom kanske att ta med båda mina barn på stan som på riktigt aldrig är lyckat. Jag gissar att jag ändå kommer kunna skala bort en del om jag bara tänker mig för. 

Lägger du din tid och energi på en del handlingar som har liten effekt? Vad tror du att du skulle kunna ändra antingen för din ekonomi eller klimatet?

Hur når man den optimala livsbalansen?

I samband med att Fri2032 i dagarna summerade sina utgifter skrev hon indirekt om att man ju också ska leva här och nu, och som av en händelse ägnade även Cosmonomics ett helt inlägg åt detta nyligen. Dessutom fick jag en klok kommentar på mitt senaste inlägg där en läsare berättade om hur de valt att gå ner i tid för att ta tillvara på småbarnsåren och leva här och nu. Det är alltså många som fått mig att fundera lite extra på hur jag vill leva här och nu och balansen mellan arbete, fritid, familjetid och hushållssysslor. 

Okej, redan när jag börjar skriva det här inlägget så inser jag att det kommer bli brett och spretigt, och sannolikt inte heller så muntert. Men jag är beredd att ändå göra ett försök. Ett problem jag upplever mig ha är att jag är lite för bra på Marshmallowexperimentet och alltså gladeligen skjuter upp belöningen till framtiden. Jag är nog den enda jag känner som valt att ta ut lägstanivådagarna först istället för sjukpenningdagarna (i den mån det går alltså) för att jag vill spara de dagar som ger mig mer ersättning tills jag fått nästa löneförhöjning. På samma sätt var jag också väldigt strategisk inför eventuell framtida graviditet och såg till att inte gå ner i tid av rädsla att sänka min sjukpenninggrundande inkomst. Det finns även andra exempel på detta, en del kopplade till rena konsumtionsbeslut där jag låter en halvtrasig pryl "duga" ett tag till för att jag ska kunna få en ännu bättre sak senare när jag väl köper en ny. Rent yrkesmässigt funkar jag på samma sätt och jag kämpar alltid på lite till på bekostnad av mig själv här och nu. Jag kämpade mig till exempel blodig inför förra löneförhandlingen för att min chef sedan skulle ge mig en kass löneförhöjning med motiveringen att jag redan tjänar så bra. Så mycket var det alltså värt att skippa långa kafferaster och jobba effektivare än de flesta andra. 

Det finns en del problem med att fungera så här. Framför allt så upplever jag att jag hela tiden är väldigt fokuserad på nästa steg och prestationen i sig. Jag har varit föräldraledig rätt länge nu och i dagarna när min chef hörde av sig och frågade om mina framtidsplaner fick jag en stark känsla av att jag hela tiden kämpat mig igenom den här föräldraledigheten. Jag har tänkt på allt som ska göras, fokuserat på att få tvätten ren, maten lagad och ibland faktiskt på att överleva veckan. Alltid med något slags mantra att det blir bättre sen när väl x, y, z är gjort. När jag tänker tillbaka på den här tiden känns det som att jag uppskattat den väldigt lite och absolut inte njutit av den. Det är rätt sorgligt att känna så, särskilt eftersom min lilla bebis snart inte ens är en bebis längre. Jag upplever dessutom att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna fungera på ett annat sätt. Under en tid (för länge sedan) gick jag i terapi och min terapeut konstaterade efter några träffar att jag nog aldrig kommer kunna vara "helt vanlig" och istället får acceptera att vara mer effektiv och fokuserad än mina kollegor och därför hitta strategier för att vara på detta sätt utan att gå in i väggen. 

Att acceptera att man är som man är när man inte vill vara på det sättet känns rätt sorgligt. Jag är i nuläget livrädd över att gå tillbaka till mitt jobb och återigen bli ett effektivitetsmonster som ska ta mig igenom ett antal arbetsuppgifter, familjens aktiviteter och sysslor på effektivast möjliga sätt och konstant med andan i halsen. Just nu försöker jag träna på att inte göra det i mitt familjeliv och tillåter mig själv att spontanköpa takeout och servera halvfabrikat och istället verkligen vara med barnen och njuta av årstiden. Som en konsekvens slutade juni månads utgifter för mat på dryga 7000 kr. Det har nog aldrig hänt förut, men känns faktiskt helt okej. Jag har också tagit tag i en del inköp som vi planerat för länge, men som jag ändå undvikit med motivering att befintlig pryl duger. 

Men vad har då min misslyckade jakt på optimal livsbalans att göra med ekonomi och FIRE? Här kommer jag tillbaka till inledningen av inlägget där jag beskrev kommentaren på bloggen om hur en läsare ändå nått en vettig balans och accepterar att jobba mer när hennes barn är större och mindre nu. För det här är ju det ständiga dilemmat för mig. Jag skulle ju någonstans vilja svara min chef att jag aldrig kommer tillbaka eller åtminstone att jag bara kommer jobba halvtid de kommande sju åren eller så. Men det sa jag ju så klart inte, utan istället planerar jag för att gå tillbaka på heltid och kämpa på igen, förvisso med min man hemma istället. Min bästa kompis frågade mig för ett tag sedan om det inte ändå vore bättre att jag efter att min man börjar jobba igen väljer att faktiskt gå ner rejält i tid och jobba som mest 75 %, men kanske ännu mindre. Hon känner mig tillräckligt väl för att våga vara tuff mot mig och ifrågasatte mina tankar på att känna efter hur det känns och jobba heltid ett tag åtminstone. Det är förvisso härligt med människor som är brutalt ärliga mot en, men det gör det inte lättare för mig att bestämma hur jag faktiskt ska lägga upp mitt arbetsliv kommande år. För på ett plan så håller jag med Arbetsplanen om att det är vettigast att tidigt skörda frukten av sitt sparande och gå ner i tid på jobbet så fort man kan, men likväl känns det svårt att ta steget när man väl är där. Jag är alltså medveten om att det enda vettiga för mig vore att gå ner i tid och försöka nå en livsbalans eller att vidareutbilda mig till något helt annat, men jag tycker ändå att det är svårt att äta den där marshmallowen idag istället för att åtnjuta en miljon marshmallows om några år. Men kanske är det så här livet är. En enda stor jakt på en balans och en känsla som aldrig infinner sig. Det kanske inte ens är möjligt att hamna helt rätt vad gäller tid för sin familj, egen utveckling och egen återhämtning. Svaret på den frågan får jag sluta det här inlägget med att konstatera att jag absolut inte har. 

Har du nått en bra balans mellan arbete och privatliv? Dela gärna med dig i så fall. Eller om du inte har det. Det skulle nog göra mig lite muntrare det med. 

Är man fri om man är beroende av en partner?

På sistone har jag fått allt fler kommentarer på bloggen angående sparande och jämställdhet där jag har fått en del vettiga frågor om hur jag resonerar i mitt eget förhållande och kanske även en del mer skeptiska kommentarer. Jag har även sett liknande funderingar i andra bloggar så jag utgår från att intresset för den här frågan ändå inte är helt obefintligt. I vanlig ordning har jag inte kunnat ge ett så bra svar på det, så jag tänkte istället resonera vidare i detta inlägg. Min fundering är alltså hur fri man kan vara om man ändå på något plan är beroende av en partner. 

Jag har de senaste åren arbetat på olika scenarier som i kort går ut på att välja mellan att sluta jobba efter att (1) en ansenlig men inte fyraprocentregel-godkänd summa pengar har uppnåtts, att (2) sluta efter att jag utifrån nuvarande ekonomisk situation uppfyller fyraprocentsregeln (för halva familjens utgifter) eller (3) nå ett belopp där jag klarar mig även om min man lämnar mig för en fräsch Barbie-liknande blondin imorgon. Jag vet idag att jag är i mål enligt scenario ett och att det inte är jättelångt till scenario två. Vad jag dock har otroligt dålig koll på är hur mycket pengar som skulle krävas för scenario tre, eftersom jag inte vet vilket typ av boende jag skulle köpa, hur bostadsmarknaden utvecklas framgent och om jag skulle behöva betala det helt med cash på grund av stelhet bland bankerna vid nylån till fria typer. Till följd av detta gillar jag inte alls att fundera på scenario tre, det är helt enkelt för mycket osäkerhet som mest gör mig deprimerad. Som mamma kan jag ändå känna att de kritiker som tagit upp detta inte har helt fel. Jag är ju någonstans ansvarig för två små individer som inte vill hamna på gatan bara för att mamma och pappa slutar älska varandra. 

Samtidigt tycker jag att det inte är helt självklart att det bara är dåligt att vara beroende av varandra i en relation. Nyligen läste jag i Lev Lokalt (Oskar Lindbergs nya bok) att det är lustigt att så många av oss (alla?) gladeligen är beroende av en arbetsgivare, men tycker det är jobbigt att vara beroende av flera grannar, vänner och familjemedlemmar för att till exempel renovera huset, få en barnfri kväll eller för att få hjälp med något annat. Vi tycker det är rimligare att bli mer beroende av arbetsgivaren än att ställa oss i tacksamhetsskuld till grannen för att den ställer upp med barnpassning eller skjutsar till varannan fotbollsträning. För mig var det här något jag aldrig tänkt på tidigare. Precis som många andra har jag upplevt det som extremt jobbigt att vara skyldig andra något och därför gärna lagt pengar på saker som inte hade behövts i ordets striktaste mening.

Det här fick mig att fundera vidare på min parrelation och jag insåg då att pengar är det minsta beroendeförhållandet jag och min man har, även fast jag i detta nu lever på hans lön. Han är till exempel hopplös på att hålla koll på saker och jag tror att han verkligen inte skulle ha en aning om vilka räkningar som ska betalas, när förskolan är stängd eller när det är barnkalas om jag dog imorgon. Jag tror också att han skulle glömma att tvätta innan det är slut på kalsonger och missa ta med badkläder till simträningen. Ibland frågar jag honom hur han skulle klara av att hantera sitt liv om jag skulle dö och han brukar alltid med stort allvar svara att han inte skulle klara det utan sina föräldrar eftersom det är för mycket att ta hand om för honom. Jag vill på intet sätt påstå att min man är en ohjälpsam fossil, utan det finns andra områden jag inte har någon koll på och är totalt beroende av honom i. Varenda gång en lampa går sönder i bilen eller däcktrycket ska kollas blir jag svettig och jag lämnar därför gladeligen över det till honom precis som däckbyten på alla våra fordon och andra smutsiga sysslor. 

Nu var ju inte syftet med det här inlägget att diskutera jämställdhet och hushållssysslor, men min poäng är att vi genom åren blivit allt mer beroende av varandra. Det påminns jag om i princip dagligen, nu senast när jag letade efter tejp och behövde fråga honom var den fanns. Vad det här beroendet betyder i praktiken är att det finns viss friktion som redan nu skulle göra det jobbigt att separera, samtidigt som vi båda har personligheter som nog gör en separation mer osannolik än vissa andra. Min man hade också ett möte med sin chefs chef för ett tag sedan där han fick höra att han blivit extremt viktig för organisationen och att de ser det som att han inom kommande 5-10 år kommer klättra till organisationens ledning om han vill och orkar. När han tog upp det här med mig insåg vi båda att det är en osannolik utveckling utan min inblandning i hans och barnens liv. Skulle vi få för oss att separera och han vill fortsätta karriärklättra så får vi med andra ord hoppas att den där blondinen har lika bra koll på vilka byxor som är trasiga eller vad som är Minis drömpresent på födelsedagen som jag har. 

Utifrån det här har jag nog kommit fram till att det just i mitt fall känns lite onödigt att bygga upp ett jättestort hängslen- och livrem-kapital som tryggar familjen i alla situationer. På sätt och vis är jag ju inte helt fri eftersom det finns situationer som jag skulle behöva återgå i arbetslivet och jag inser att det vore klokt att ha vissa strategier för hur det skulle gå till vid behov. Jag tänker till exempel att jag skulle kunna driva ett företag med viss inkomst eller åtminstone som är aktivt och ha det som täckmantel när jag är fri eller att jag gör upp en plan för en utbildning jag skulle kunna ta om det behövs längre fram och ha klart för mig hur den skulle finansieras. Med det sagt tycker jag ändå att jag skulle vara ekonomiskt fri, även om min man behöver finansiera halva livskostnaden och gör det med hjälp av lönearbete. Och jag kommer också känna mig fri även om han likt idag betalar allting och våra gemensamma besparingar bara får växa av egen kraft. Samtidigt är vårt gemensamma kapital ganska exakt dubbelt så stort som mitt enskilda. Det betyder att vi båda egentligen är helt okej fria den dag jag själv uppnår 4%-regeln, även om vi inte kan åka jorden runt varje år eller köpa en svindyr villa. Det finns med andra ord en del fluff ekonomiskt, även om vi inte pratar några enorma tjänstepensioner eller villor i Stockholmsområdet. 

Inför att jag färdigställde det här inlägget så kom det in en del kommentarer (på min uppmaning) och jag hade rätt trevliga diskussioner med många av er som fick mig att fundera ännu mer på hur viktig min roll i familjelivet varit för att min man har kunnat lyckas så bra på jobbet. Som det slumpade sig lyckades min bättre hälft dessutom i samma veva glömma bort någonting som var jätteviktigt för Mini, vilket ledde till en hätsk diskussion mellan oss föräldrar, där jag frågade honom hur det kommer sig att han kan ha stenkoll på jobbet, men vara så lost hemma. Vi vet ju svaret på den frågan förvisso, men för mig blev det ändå en viss påminnelse om hur viktigt det arbete jag utför hemma är. På samma ämne funderade en anonym läsare i kommentarsfältet om hennes önskan att gå ner i tid ordentligt eller eventuellt sluta jobba helt beror på arbetsfördelningen hemma. Den kommentaren har jag inte kunnat släppa helt. Jag känner ju absolut att jobbet är dränerande i sig själv, men nog allt påverkar allt hemarbete min känsla av att vår familj behöver ha en förälder hemma. För det tycker jag nog egentligen. Jag förstår inte hur familjer klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid, kanske pendlar och orkar ha en aktiv fritid. I den här familjen är vi typ stolta om barnens kläder är relativt hela, någon orkar laga mat och deklarationen skickas in i tid. 

Hur resonerar du kring behov av kapital? Vågar du räkna med att någon annan täcker halva hyran eller tycker du att det är viktigt att vara helt självförsörjande? 

Måste allt handla om pengar?

Jag vet att titeln känns en aning malplacerad i en ekonomiblogg, men det är ändå en fråga jag ställt mig själv allt oftare i samband med att jag funderat på en eventuell sysselsättning efter att min FIRE-siffra är uppnådd. Jag tycker mig höra och läsa att det är viktigt att jobba, att det finns alternativ som gör arbetslivet drägligare och att det finns roliga sätt att tjäna pengar, men tänk om man inte vill tjäna pengar? Är det något fel på en då?

Jan Bolmeson har flera gånger provocerat mig när han pratat om att det är så lätt och roligt att tjäna pengar och att man inte ska slösa bort livet på extremsparande. Hans ständiga råd är att jobba med sin hobby istället, eller åtminstone att man gör något som man brinner för. Jag tycker egentligen inte att han har fel i att det är en god idé att hitta ett jätteroligt jobb som man gärna utför, men tanken på att det är möjligt för alla provocerar mig lite. För mig personligen (utifrån mina preferenser och hobbies) känns det ganska ouppnåeligt, även fast jag absolut förstår att en del kan försörja sig som bloggare och liknande. Jag tror dock inte att jag som skriver på svenska om sparande kommer bli tät på några blogginlägg nu och då och jag har inga planer på att uppmuntra mina följare att investera i afrikanska träd så den inkomstkällan ryker den också tyvärr. 

Samtidigt tar andra bloggare som jag vanligen har mer gemensamt med regelbundet upp att även vi som strävar mot FIRE vill jobba, men kanske i en annan form eller under andra premisser. Det tycker jag mig också läsa mig till i mitt kommentarsfält nu och då, men jag har börjat fundera allt mer på om jag håller med. Visst är det så att den som når FIRE har rätt så mycket driv och uthållighet och gissningsvis skulle kunna lyckas med diverse arbetsuppgifter, men jag personligen har insett att jag nog egentligen mest är i behov av att känna att jag gör någon nytta. Den nyttan måste inte nödvändigtvis inbringa skattemedel eller fylla mitt sparkonto. I nuläget kan den nyttan vara något så simpelt som att ha lagat Minis byxor eller att ha bakat ett gäng limpor, men i framtiden tror jag säkert att jag skulle kunna vilja skala upp det till att odla hela familjens grönsaksbehov under 4-5 månader eller så. Det som dock slår mig är att jag är mer engagerad i tanken på att spara pengar än att tjäna dem. När jag här om dagen frustade runt i trädgården och svor över skadedjur sa min man faktiskt något om hur mycket lättare det är att tjäna pengar än att odla sig till en besparing. Och han har ju rätt. Jag förstår det jag med, men någonstans känner jag mig nästan rebelliskt trött på att allt ska handla om att tjäna pengar. Hur får man in tillräckligt för att köpa rätt kläder, bo fint och ha en beundransvärd fritid? Då känner jag mig istället benägen att verkligen arbeta för brödfödan och odla min egen mat eller sy kläder av gamla lakan bara för att slippa vara som alla andra. 

En annan aspekt av pengar som jag är less på är att det tjatas om allt som extremsparare går miste om. Den senaste tiden har jag och min man typ följt alla våra impulser. Vi har ätit ute flera gånger, beställt takeout flera gånger i veckan, köpt nyproducerade kläder av bekvämlighet och fler av varje exemplar än vad som egentligen behövs. Vi har bytt ut köksredskap till hållbara alternativ, bokat roliga aktiviteter med vänner, betalat semestrar och bjudit folk på diverse middagar. Hur har det då påverkat budgeten? Knappt alls. Vi lyckas alltså inte bränna 20 000 i månaden ens när vi outsourcar matlagningen och går på kafé stup i kvarten. Miljonär innan 30 skrev ett tänkvärt inlägg där han föreslår att man frågar sig om det som skaver under extremsparande-åren är allt man inte konsumerar eller om det är tiden man ändå jobbar. För mig är det solklart att sparandet inte är någon större uppoffring. Jag skulle kanske vilja bo på ett annat sätt och det skulle kunna bli dyrt, men det är nog den enda konsumtionen jag känner att jag av ekonomiska skäl går miste om här och nu. En större garderob eller fler handväskor skulle inte göra mig lyckligare, en finare bil definitivt inte heller. Och om det som gör en glad eller nöjd inte kostar så värst mycket pengar så kanske inte pengar måste ta över ens liv. Då kanske det är okej att inte fokusera så mycket på pengar. 

Men visst är det ändå så att pengar behövs för att man ska kunna välja att inte fokusera på dem. Jag tror egentligen att jag inte insåg det på allvar förrän min bästa vän ställde den där frågan om varför jag går upp på morgonen. Det jag i praktiken gör nu är att jag väljer att fokusera på sparande och på pengar för att mitt framtida liv ska handla desto mindre om pengar. För pengar i sig är ju faktiskt inte så himla roliga. Så drömmen om FIRE handlar inte bara om friheten att slippa APT:er, semesterplaneringar och småprat om kollegans renoveringar, utan även om att slippa fundera på om jag odlar för att det är kul eller för att spara någon hundralapp. Att ta bort pengar från ekvationen gör att det är lättare att på allvar känna vad man gör av glädje och inte för att det sparar en pengar eller ger pengar in. 

Tycker du att pengar har en för stor roll i ditt liv? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet.

Sparande som motivation

Jag vet att det var länge sedan jag senast skrev. Till stor del beror det på att det inlägget jag jobbat på sedan jag senast publicerade är så jobbigt att jag inte riktigt landat i ett färdigt inlägg. Till följd av detta väljer jag att gå vidare med ett något mer lättsinnigt inlägg som handlar om att använda sparandet i sig som motivation för att uppnå annat man vill uppnå.

Egentligen har jag funderat på ämnet tidigare, men då kanske främst när det kommer till mina möjligheter att spara mer genom att dra ner på socker, snacks och kött och som en konsekvens få bättre hälsa. De tankarna har inte lett till någon konkret handling, men det har däremot min önskan att leva mer minimalistiskt gjort. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så är jag galet less på saker som ligger och skräpar och det känns som att vi ägnar hela helgerna åt att plocka och flytta på grejer. Min man har samma upplevelse, men har om möjligt ännu svårare att göra sig av med grejer än jag och då ska vi inte ens tala om Mini. Kort sagt har det här känts som ett mission impossible utan dess like. 

Av någon outgrundlig anledning så närmade sig jag och mannen varandra i den här frågan och har som en konsekvens börjat rensa ut en del, varav nästan allt hittills gott till välgörenhet. Några få saker har lagts i en "Sälja"-kasse istället för "Skänka"-kassen och en hel del har också Slängts. Om ni undrar varför jag blandar in versaler mitt i meningarna så beror det på att jag använt mig av de fyra S:en (Spara, Sälja, Skänka, Slänga) och försöker visa det med hjälp av versaler. Utöver problemet med att jag aldrig lyckas lämna en Skänka-kasse till välgörenhet utan att Mini tjatar till sig något nytt plagg har jag dessutom problem med att faktiskt orka ta tag i försäljningar. Min upplevelse är att typ allt jag väljer att försöka sälja blir sålt till sist på Tradera, men att det kan kräva prisjusteringar och ett antal omstarter. Så egentligen är Tradera inte en dum grej alls, det är bara att jag ska komma mig för att faktiskt lägga ut saker på auktion. 

För att motivera mig själv till detta har jag startat en ny kapitalförsäkring på Avanza. Jag har döpt den till "sålda saker" och tänker mig att alla intjänade korvören ska hamna där när väl jag orkat lägga upp en annons och fått prylen såld. Sedan tidigare håller jag faktiskt koll på inkomster från försäljningar i ett Excel-ark och jag kunde därför vara så pedagogisk för mig själv att jag flyttade över de pengar som inkommit från försäljningar under detta år. Så nu är vi igång och om inte pengarna kan vara motiverande, då vet jag inte vad som kan motivera mig.

Har du något separat sparkonto som morot för något? Dela gärna med dig av det eller skriv om jämställdhet för det är ämnet för inlägget som aldrig blir klart. 

Varför inte bara säga upp sig?

Nu läste jag senast idag Fru EB:s hyllning till sitt kommentarsfält, men jag måste ändå skriva en sådan även jag (copycat som jag är). Ibland tar det ganska lång tid innan jag svarar er, men det beror inte på ointresse utan på att ni ger mig så mycket att tänka på och jag vet själv hur gärna man får ett genomtänkt svar när man lagt ner tid och energi på att kommentera. Dessutom brukar jag ofta behöva fundera på era förslag eller reflektioner och diskutera dem med min man innan jag kan skriva ner ett vettigt svar. Poängen är att ni verkligen bidrar till guldkant på min tillvaro och jag är tacksam över att genom er få utvecklas ytterligare både som snålis och som person. Jag kan med absolut säkerhet säga att det bara är er förtjänst att jag fortsätter skriva även när jag är tröttare än tröttast eller allmänt omotiverad. Nu till dagens ämne som föddes ur kommentarsfältet på mitt förra inlägg, nämligen vad som är läskigt med att sluta jobba. 

Jag har velat fram och tillbaka så mycket på sistone gällande att sluta jobba helt permanent om något år eller att skaffa mig en alternativ karriär, eventuellt via en periods utbildning. De senaste dagarna har jag också börjat fundera på varför inte fler av oss slutar jobba när barnen är små och krävande för att eventuellt ta upp en karriär senare i livet när det är mindre hektiskt. En av mina vänners mamma gjorde faktiskt precis så, att hon var hemma tills yngsta var tonåring och sedan började vikariera en del för att få pengar och sysselsättning. Nu när alla barnen är stora jobbar hon nästan heltid, tror jag. När jag läste era kommentarer igen idag så insåg jag själv att svaret på den frågan är att det är för läskigt att klippa banden till arbetslivet. Det innebär i praktiken att även en familj som vår, som klarar sig på en lön gott och väl, jobbar en massa mer än vi behöver för att jag inte är säker på hur vägen tillbaka skulle se ut om jag ändrade mig och faktiskt ville jobba framgent. För vem vill anställa någon som fokuserat på familjen de senaste 10 åren? Kanske någon som är på jakt efter dagmammor, men troligen inte så många andra. 

Det tar mig osökt in på rädsla nummer två, nämligen att familjens behov kommer ändras framöver. Som jag delade med mig av i mitt förra inlägg upplever jag redan nu att framför allt Minis förväntningar och krav ökar och det är faktiskt läskigt att nu, en sådär 35 år innan normal pensionsålder (när är ens normal pensionsålder numera?), kasta in handduken och säga att jag med säkerhet vet hur dyrt liv min familj kommer ha framöver. Mini kanske får för sig att satsa på ridning och därmed drömmer om en dyr egen häst och inackordering? Nu vet jag inte exakt hur dyr en häst är, men Fri2032 har onekligen skrämt mig en aning. En kollega till mig pratade i princip varje rast om hur hennes dotters simning påverkade familjens ekonomi negativt, alltså till den grad att det verkligen var ett problem. Tydligen behövdes nya baddräkter för tusentals kronor regelbundet och resor land och rike runt var och varannan vecka som också kostade multum. Det måste ju dock inte ens vara ett intresse, utan det kanske visar sig att Plutten har stora funktionsnedsättningar och behöver hjälpmedel i framtiden eller så stora begränsningar att hen inte på egen hand kan försörja sig även som vuxen. Då vore det ju tråkigt om mamma gått i pension innan 40 och enbart har sin tid att bidra med. Det kan låta långsökt att oroa sig för sånt, men jag har en mamma i min närhet vars vuxna dotter är i precis den situationen på grund av diverse diagnoser (och då inte typ av allvarligare fysiska slag, men i kombination gör de det orealistiskt för henne att få ett jobb någonsin) och jag vet att det är ett stort orosmoment för hela familjen. 

Även om jag upplever familjens behov som läskigare har jag också insett att jag själv kan förändras, vilket är det tredje osäkerhetsmomentet som jag lyckats identifiera. Ibland när jag pratar med någon som jag inte umgåtts med på några år slås jag över hur otroligt mycket jag själv förändrats med åren. Det var inte så länge sedan miljön var det sista jag tänkte på och som resor var det absolut mest centrala i mitt liv. Sedan kom barnen och prioriteringarna ändrades radikalt. Kan det kanske uppstå något liknande längre fram? Kanske får jag en fyrtioårskris och får för mig att jag måste uppleva Sydostasien varje år eller hoppa bungyjump och fallskärm i Sydamerika varje födelsedag? Det är så klart inte lätt att veta hur ens preferenser  kan komma att ändras och jag har egentligen en stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem, men inte desto mindre är det läskigt. Gissningsvis kan en del problem vara lättare att lösa, som en önskan om att slippa städa mitt eget hem (dvs skärp dig!), än andra som gäller lite större drömmar. Om drömmen till exempel skulle vara att resa jorden runt skulle det vara sorgligare att inte fullfölja den av ekonomiska skäl än om drömmen vore att ha matkasse varje vecka. 

Precis som vanligt har jag inte någon bra slutsats gällande rädslor eller hur jag ska våga ta steget att så småningom permanent lämna arbetslivet. Däremot känns det ganska bra att genom bloggen ha fått ventilera vad som faktiskt känns som hindrande så att jag får möjlighet att fundera på hur jag ska hantera mina egna rädslor. Lustigt nog har jag insett att jag inte känner mig överdrivet rädd för att vara sysslolös, vilket var något en arbetslös granne nyligen beskrev som det värsta med att inte ha ett jobb. Det gissar jag också skulle kunna förändras när väl barnen är utflugna och min man fortfarande vägrar komma hem från jobbet i tid eftersom han har så myyyyyycket att stå i. Men om sysslolöshet är ens största problem borde man ju rimligen kunna engagera sig ideellt i något som till exempel ungdomsidrott, skräpplockning, eller random lokal förening. Om inte det känns lockande kan jag redan nu lova att baka frukostbröd till hela grannskapet free of charge så att jag slipper känna mig uttråkad. 

Vad tycker du är skrämmande med att sluta jobba? Dela gärna med dig om det eller något annat du har på hjärtat som till exempel aktuell pensionsålder eller en gissning om vad den kommer landa på om en sådär 30-40 år.