onsdag 1 april 2020

Reflektioner från en pandemi

Det är konstiga tider vi lever i även fast vi successivt börjar vänja oss. Jag har läst inlägg om ekonomiska fördelar med Corona, fått uppgifter om kända FIRE-personligheter (Paula Pant t.ex.) som drabbats av Corona och överösts med inlägg om huruvida botten är nådd och FIRE som koncept är förbi.

Jag har också läst att många upplever sparnördarna som tysta nu och det spekuleras också i att många av oss helt ändrat strategi eller gått över till att leva mer som resten av befolkningen. Jag kan naturligtvis inte tala för andra, men jag och min familj har då rakt inte ändrat inställning. Vi tror fortfarande på sparande och sparsamhetens kraft, vilka visat sig särskilt härliga i tider som dessa. Förutom att vårt kapital finns där som stöd (om än kraftigt reducerat i storlek)  så har vi precis som så många andra insett fördelen med att klara oss på mindre. Vi skulle (även innan regeringens höjning av A-kassa som jag faktiskt tycker är lite märklig) klara oss utan problem på A-kassa eller på enbart en inkomst. Det finaste i kråksången är att vi under sådana omständigheter inte alls skulle behöva minska vår konsumtion, vilket jag tycker visar tydligt vilka fördelar som skulle finnas om gemene man höll sig till låt säga 80% av sina disponibla inkomster. På sätt och vis tycker jag därmed att de svenska konsumtionsvanorna är onödigt riskabla för samhället som helhet, eftersom de uppenbarligen leder till en total inbromsning av hela ekonomin så fort oro för sämre tider kommer. På sätt och vis är det resonemanget orättvist, eftersom det är något svårare att konsumera i dagens läge där butiker begränsar öppettider och det inte finns någon naturlig anledning att äta lunch på stan, men samtidigt kan jag tycka att de pengar som tidigare lagts på stan borde kunna läggas på takeout eller näthandel istället, men så verkar inte vara fallet. Jag tycker också att det syns lite i butikerna, eftersom det generellt (åtminstone i det privilegierade området jag bor i) finns kvar ekologiska och dyrare produkter, medan ris från Eldorado och konventionella morötter hamstras. Tidigare har jag upplevt det som precis tvärtom, att det oftare varit slutsålt på ekologiska och finare märken än Eldorado.

En annan sak som jag noterat i bland annat Cosmonomics blogg är att det finns en hel del medkänsla och medmänsklighet i tider som dessa. Det är många därute, oss inkluderade, som vill bidra på olika sätt. Jag har till exempel börjat konsumera något mer än vanligt, vilket är något jag läst om även i svenska och amerikanska forum och andra bloggar. Är inte det lite lustigt ändå att till och med vi inom FIRE som förespråkar en hög sparkvot och att insourca mera helt plötsligt handlar takeout och fika för att bidra till ekonomin? Helt ärligt, känns det som att jag inte ens själv var beredd på den reaktionen. Jag trodde att vi snålisar främst brydde oss om vår egen ekonomi och i lägen som dessa är det ju ypperligt att öka sparkvoten, inte att minska den. Men fenomenet är på riktigt, jag har läst flera personer som drar ner på sitt sparande för att äta lunch ute. Jag hade tänkt länka till en artikel om just detta, men hittar så klart inte tillbaka. Jag läste också en kommentar i en blogg om att det kändes särskilt skönt att göra den här förändringen i dåliga tider, eftersom det kändes bra att gå emot strömmen. Så kan det ju förstås också vara.

I övrigt fascineras jag över antalet människor som är sjuka just nu. Nu vet jag i och för sig inget absolut tal, men det är lite roligt att få en känsla av hur mycket folk skulle kunna stanna hemma om folk faktiskt gjorde det när de var sjuka. Vi i den här familjen brukar typ alltid jobba sjuka och barnet stannar i regel bara hemma om allmäntillståndet är dåligt, men nu fungerar ju inte den strategin. Sannolikt är det svenska samhället rätt så beroende av att folk inte stannar hemma när de är sjuka, utan enbart när de inte kan arbeta. På det ämnet så upplever jag åtminstone min familj som sjukare än vanligt. Min man är vanligen aldrig sjuk, men har sjukskrivit sig några dagar för första gången i sitt yrkesliv. Jag har själv också varit sjukare än vanligt, och har känt mig mer on and off-sjuk än någonsin tidigare. Kanske är det Corona, eller så är det något annat som gör oss ovanligt sjuka den här våren. Oavsett har det varit tuffa tider.

Jag skulle vilja göra som SVT och avsluta med något positivt. Men jag vet inte om jag har så mycket att säga. Vi jobbar hemifrån och tillbringar mer tid tillsammans och behöver ägna mindre tid åt att ta oss runt till jobb, förskola och mataffärer, men det känns faktiskt mest jobbigt. Jag har insett att jag inte gillar att göra mitt hem till en arbetsplats (vilket förvånar mig mycket) och att jag faktiskt saknar mina kollegor. Vem hade trott det?

Har du några särskilda reflektioner från pandemin? Hur påverkas du? 



fredag 20 mars 2020

Är det nu vi borde börja shoppa?

Ja, vad ska man säga? Helt plötsligt har IGMR och min man fått helt rätt och allt gått käpprätt åt helvete. Det känns liksom som att det kom plötsligt, även fast vi känt till Corona ett bra tag nu. För mig personligen har det egentligen inga enorma konsekvenser förutom att jag "förlorat" en stor del av mitt kapital och att hela familjen får mer hemmatid vid olika sjukdomar, men visst känns det jobbigt ändå?

För det första möts jag dagligen av berättelser från företagare som är hjärtskärande. Tydligen så har vanliga konsumenter slutat handla såväl krimskrams som restaurangmat. Jag är lite förvånad över det, eftersom det finns ganska enkla lösningar för att slippa folksamlingar (typ Foodora, vanlig hederlig take-out eller onlineshopping), men vi verkar helt ha slutat konsumera. Spännande ändå, för det lär väl finnas en del av oss som knappast riskerar att varslas och därmed borde kunna handla på som vanligt om inte mer? Särskilt i och med att jag sett "rea" på såväl take-out som barnkläder. Man kan därmed få ännu mer saker för mindre pengar och sånt brukar ju folk gilla.

Jag har också för första gången på över 10 år verkligen fått testa mitt psyke på börsen. Jag är lite osäker på om jag erkänt det för er, men sist så slutade jag investera helt 2008/2009 när allt gick åt skogen. Det som köptes på den dåvarande toppen återhämtade sig så småningom men det tog nog allt ett par år. Den här gången har jag inga planer på att undvika marknaden, paniksälja eller sluta köpa. Jag försöker tvärtom handla allt mer, framför allt i bolag jag gillar och köpt i olika perioder och till olika priser. Det skulle kanske kunna kallas att fånga fallande knivar, men jag ser det mer som att jag riskmininerar genom att köpa ovanligt ofta. Hur har jag fått pengar till det då? Ja, tyvärr har jag inga större inkomster för närvarande, så jag kör på torrt krut som sparats till kontantinsats tidigare. Dessa pengar skjuts löpande till och bufferten minskar. Konstigt nog gör det att det känns mindre plågsamt att värdet på mina innehav sjunker, för om jag kan trösta mig med lite köp i Investor eller läkemedelsindustrin så känns det bättre. Däremot har jag innehav som faktiskt riskerar konkurs under Corona. Det är bolag som jag inte riktigt hade föreställt mig som konkursnära och som jag följt noga, men som totalt överrumplats av viruset. Det är så klart tråkigt, men blir det konkurser så får jag se min aktieportfölj som min egen fond där konkurser faktiskt får ses som en del av helheten.

Något annat som Corona medfört är hamstring av framför allt mat, toapapper och läkemedel. Jag tycker det är spännande faktiskt. Jag hänger  helt med på att folk oroar sig för paracetamol som tillverkas i Kina, men hur kan folk vara så oroade över brist på toapapper? Jag vet inte hur ni har det, men vi är i alla fall fast hemma, så vi kan lika gärna använda oss av tyglappar/tvättlappar/dusch vid behov och om det är något som inte känns så katastrofalt så vore det att vara utan toapapper. Dessutom tillverkas det i Sverige till stor del så vi behöver inte ens oroa oss för transportproblem. Här känns det som att svenskarna importerat en oro från utomlands  som är galet onödig. Mat däremot kanske kan påverkas på lång sikt i och med att vi har en pinsamt låg grad av självförsörjning i det här landet.

Så hur agerar jag och min familj under den här tiden? Jag kan inte påstå att det är som vanligt för vi har sett betydligt mer av varandra den senaste tiden än vanligt. Och som det verkar så är mini som sista familjemedlem på väg att bli sjuk i något luftvägsbesvär nu och ännu mer hemmavistelse väntar därmed. Detta till trots handlar vi inte galet mycket mat. Kanske framför allt på grund av att min man inte fått lämna huset av Corona-skäl den senaste tiden och att jag inte orkar bära så mycket som han. Men också för att det känns rätt orimligt att bunkra bönor. Min man tycker att jag håller mig orimligt lugn i situationen, men det beror egentligen mest på att jag känner ett behov av att leva någorlunda normalt. Om jag ska köpa tomatpuré för ett halvår av rädsla så känner jag att jag lika gärna kan kontakta psykakuten, för det kommer göra mig genomdeppig. Av samma skäl bunkrar jag inte heller medicin. Men vet ni vad denna snålbloggare faktiskt börjat göra? Jag har börjat konsumera lite mer än vanligt. Jag vet att det är orimligt i en tid där börsen borde vara prio ett. Samtidigt kan jag känna att jag som inte oroar mig för min anställning eller befinner mig i ett särskilt utsatt läge borde kunna hjälpa samhället genom att konsumera lite extra. Jag inser att jag som individ, eller vi som familj, knappast kommer göra någon enorm skillnad på Sveriges ekonomi, men trots det har jag handlat lite extra hämtmat och kläder till min unge. Eftersom jag bestämt att jag själv inte får nykonsumera kläder har jag inte köpt något till mig själv, men annars hade jag nog tyckt att detta vore ett bra tillfälle för det. Kanske undviker vi att större delen av småföretagarna går i konkurs eller att hela Sveriges handelsanställda blir arbetslösa. Eller så går allt åt helvete ändå. Vem vet?

Hur agerar du i Corona-Sverige? 

söndag 16 februari 2020

Om jag får en dödsdom imorgon

Temat för dagens inlägg har spökat en längre tid. Jag har börjat skriva om det och känt att jag inte orkar göra det rättvisa och därför slutat (med visst dåligt samvete istället). Jag ser i mina anteckningar att jag efter ha slötittat på Sofias Änglar började fundera på det här med hur jag skulle agera om jag fick veta att jag skulle dö snart. I programmet handlar det vanligen om en döende människas behov av att se till att efterlevande har en bra boendesituation (ofta av ekonomiska skäl, eftersom efterlevande sannolikt inte kommer ha råd att renovera på en inkomst).  Till mina bloggläsares fördel snappade mitt undermedvetna upp på det här dåliga samvetet och i veckan vaknade jag mitt i natten helt övertygad om att jag faktiskt hade fått en dödsdom och inte skulle leva mer än några månader till. Eftersom det var mitt i natten tog det ett tag innan jag insåg att jag inte faktiskt var döende (vad jag vet iaf) och därför kommer jag nu till skott med inlägget.

Den första tanken som slog mig när jag vaknade var huruvida mina FIRE-planer som alltså inte skulle förverkligas varit en felsatsning från min sida. Jag frågade mig själv spontant och helt direkt om det varit felaktigt av mig att "försaka mig" charterresor, restaurangluncher och liknande till fördel för en enklare livsstil. Svaret blev precis tvärtom. Det slog mig snarare att jag var väldigt tacksam framför allt över att vi valt ett billigare boende (för under halva vårt låneutrymme) som jag visste med säkerhet att min partner skulle ha råd med på egen hand. Jag kände mig även glad över min portfölj som skulle gå i arv till mannen och därigenom möjliggöra för honom att antingen bygga trygghet, växla ner arbetet eller ha lite roligt med vår unge. Vad han väljer att göra känner jag att jag inte bryr mig så mycket om däremot, men han får lite andrum när den där andra (om än mindre) inkomsten försvinner.

Den andra tanken jag hade var att jag faktiskt visst skulle vilja få möjlighet att göra en del saker som inte blivit gjorda. Då tänker jag framför allt på en ordentlig resa till ett specifikt resmål jag planerat för länge. Men själva grunden till att jag kan känna att jag har kraft och energi till att göra det är just att allt annat känns rätt så ordnat. Jag behöver liksom inte gå på möten hos banken och fundera på försäkringar hit och dit, istället kan jag slösa de pengar jag vill och familjen får det förspänt när jag väl trillat av pinn ändå. Det är rätt skönt när det praktiska är ordnat.

Sannolikt skulle jag dock vilja lära min man laga mat, eftersom min stackars unge annars skulle växa upp i tron att korv och pommes representerar hela kostcirkeln, men det kanske är sånt som kommer av sig själv om husmodern och projektledaren inte längre finns där och räddar upp vardagen?



Skulle du ångra din sparsamhet om du fick veta att du snart skulle dö? 


PS. Jag orkar inte göra ämnet rättvisa nu heller, förlåt. DS. 

söndag 12 januari 2020

Ska jag leva här och nu eller sen?

Ett ämne som inte alltför sällan kommer upp när man pratar om sparande och kanske "extremsparande" speciellt är den upplevda konflikten många känner mellan nu och sedan. Och jag tror det är väldigt lätt att spontant känna att det finns ett stort problem att spara en massa här och nu för att slippa jobba sedan, men är det verkligen så?

En god vän till mig lyfte den här frågan för ett tag sedan och jag upplevde hen som lite förtvivlad över ämnet. Personen erkände att hen inte delade min entusiasm riktigt, eftersom det även kändes viktigt att leva här och nu. Ni som följt mig länge har säkerligen läst om mina egna grubblerier om detta tidigare, men då framför allt vad gäller att arbeta mycket nu och inte alls sen, eller arbeta lite nu och fortsatt en del senare i livet. Anledningen till det stavas mini. Det känns lite småtrist att gå i pension lagom till mini flyttar hemifrån och då ha en massa tid att göra det ena eller det andra, men ha missat hela minis uppväxt. Det här är ett ganska deppigt dilemma och jag hör och läser om flera andra FIRE-småbarnsföräldrar som resonerar ungefär på samma sätt. Än så länge, trots att jag predikar en del på min blogg, så vet jag inte riktigt vad som är bäst. Men förhoppningsvis listar jag ut det innan mini flyttar hemifrån åtminstone.

Åter till dagens ämne, finns det egentligen stora konflikter mellan att leva här och nu och sen? På sätt och vis gör det väl det. Om det jag drömmer om här och nu är att resa till Thailand kanske det känns träligt att inte göra det för att kunna gå i tidig pension om 15 år. På samma sätt kanske hemstäd sparar en tid samtidigt som man slipper göra något man eventuellt avskyr och då kanske det känns mindre kul att sluta för att kunna gå i pension ett halvår tidigare. Men de allra flesta aktiviteterna eller köpen upplever jag inte alls så konfliktfyllda. När jag till exempel klipper mig själv behöver jag inte lägga mer än 10 minuter för att få ett helt okej resultat. Att leta sig till stan och köa på drop in, alternativt ringa och boka tid att passa, kostar betydligt mer tid än så. Och då har jag inte ens talat om det som vi redan frälsta redan gör på daglig basis, nämligen översätta vår timlön netto till våra köp. Jag tippar att jag sparar tre timmar ungefär på att klippa mig själv framför att gå till frisören och betala med min arbetstid. Här känner jag att det mest ekonomiska alternativet således enbart innebär vinster för mig. Många av mina kollegor klagar en del på att det blir alldeles för mycket hämtmat. Om man tänker sig att man sparar tid på att köpa hämtmat tycker jag i regel att man är ute och cyklar. Om jag ska fundera på vad jag ska köpa, beställa, vänta och hämta mat tar det vanligen mer tid än om jag ordnar en medelsvår vardagsrätt. Om jag istället tar fram en falukorv och kokar makaroner (ungens favorit) kan jag säga med säkerhet att det går snabbare än hämtmaten.

I övrigt kan det säkert också bero på intressen. Tycker man det är kul att gå på stan och "fynda" kläder på reor känner man säkert att det är tråkigt att köra på köpstopp eller fokusera på att spara pengar. Men om man som jag (skojar tyvärr inte), hellre skrubbar toaletter, än går på stan är det otroligt befriande att veta att jag inte har någon som helst anledning att gå på stan. Tänk vad mycket tid jag sparar! Min bättre hälft är inte lika exalterad över detta, men han tvingas acceptera att jag inte har någon anledning att gå på stan förutom möjligen att hämta och lämna böcker på biblioteket. Den slutsatsen jag drar av det hela är att jag tror att man ska vara kritisk till såväl sig själv som andra som oroar sig för den här upplevda konflikten. För om man grottar ner sig lite djupare i ämnet och frågar sig själv varför man känner en konflikt och vad man går miste om genom sina val, inser man nog alltför ofta att det snarare är en ursäkt för att inte leva enligt sina egna värderingar. Sällan är sparsamhet en anledning till att försaka sina önskemål och drömmar, utan snarare ett resultat av att man faktiskt optimerar sitt liv.

Upplever du en konflikt mellan att leva här och nu och sen? Berätta gärna på vilket sätt. 

söndag 5 januari 2020

Mål för 2020

Precis som för ett år sedan så är jag inte så jättepositiv till nyårslöften, men jag kan ändå konstatera att de jag satte för 2019 överträffades eller uppnåddes. Mest stolt är jag över att det gått så bra med den vegetariska kosten för mig och min man (däremot inte så bra för mini). Sparandet överträffades också trots en hel del deltidsarbete och lång föräldraledighet på sommaren. Till sist hamnade jag på runt 134 000 kr investerade (nysparande, jag räknar inte med resespar eller liknande i sparkvoten, utan enbart pengar in på Avanza), vilket känns bra under omständigheterna i och med att målet var 100 000 kr.

Vad gäller målen för 2020 har jag velat lite fram och tillbaka. Framför allt eftersom jag inte vet om jag orkar jobba heltid eller inte. Jag har testat att göra det under hösten, men det har varit väldigt slitsamt. Min man är också sugen på att flytta i tid och otid, och villapriserna sjunker ju inte precis. Jag väljer ändå att utgå från att jag är fortsatt enbarnsmamma, sammanboende i nuvarande boende och heltidsarbetande. Det känns helt enkelt lättast, även om förutsättningarna naturligtvis kan förändras snabbt.

1)

Så för 2020 vill jag ge mig själv lite att bita i och börjar därför med ett högt mål som kommer bli riktigt jobbigt, nämligen ett stort nysparande. Jag satsar på att lägga in 150 000 på börsen under 2020. Merparten av det sparandet går automatiskt i indexfonder via månadssparande och så tänker jag nog fortsätta för att orka fortsätta. Jag har nämligen riktigt svårt att orka fortsätta köpa nära börsen går upp. Det märktes särskilt under 2019, där motivationen blev rätt låg när börsen steg. Tack vare mitt automatiska sparande hölls tempot ändå uppe, vilket jag är mycket tacksam för.

2)

Max 10 kollektivtrafiksresor. För de allra flesta är det ju bra att åka kollektivt (tänker då både på miljö och plånbok), men för mig innebär kollektivtrafikresor en onödig kostnad och miljöbelastning, eftersom jag i regel inte har bilen som alternativ utan cykeln. Jag satsar därför på att dra åt svångremmen ytterligare där och hålla mig borta från lokaltrafiken.

3)

Dra ner på andelen utemat och fika betydligt för hela familjen. Jag tänker runt 500 kr i månaden för oss tre. Det motsvarar ungefär en middag på kvarterskrog och en utelunch för en vuxen. Det här kommer bli riktigt kärvt och jag har inte förankrat det hos familjen, men vi båda är riktigt less på Happy meal och största kostnaden har helt klart varit snabbmat för Minis skull. Jag borde skriva mer om hur jag jobbar med det här, eftersom jag känner att det handlar om att ändra sitt mindset rätt rejält i familjen AB. Hittills har jag dock lyckats med att istället för café packa med mig festis och muffins och gå ut i naturen med familjen. Jag räknar med att jag får lite draghjälp av att vårt favoritcafé höjt sina priser med runt 15 % sedan december. Här pratar vi inte direkt inflationsökning...

4)

Rensa dator och mobil för att undvika köpa nya. Alltså jag är riktigt less på att det är mjukvaran som gör att man måste köpa nya produkter i tid och otid. Mitt senaste problem är att min mobil är full och jag därför inte kan installera uppdateringar av typ Bank-ID och operativsystem. Det är riktigt surt och jag tror att det blir svårlöst, men jag vägrar att handla nytt så det blir till att kämpa på. Tips uppskattas om det är någon som har någon fiffig lösning på vad man bör rensa för maximal effekt. På samma sätt har jag också börjat rensa sociala medier för att undvika att distraheras av värdelösa inlägg i flödet. För mig är varken amningshjälp eller köp- och sälj särskilt intressant och då är det skönare att slippa se det.

5)

Här kommer ett mer radikalt mål som min man är ytterst skeptisk till, men jag väljer att köra på det ändå. Jag ska prova köpstopp av nya kläder. Jag får köpa begagnade saker och trosor i värsta fall. Strumpor däremot får jag klara mig utan om de tar slut. Det här borde kanske inte vara så extremt, men för någon som fortfarande inte tappat sina graviditetskilon och hittills vägrat köpa nya kläder för att jag "snart kommer gå ner dem" är det rätt radikalt. Jag har köpt rätt få plagg och främst när något gått sönder de senaste åren. I skrivande stund äger jag två par jeans, efter att två stycken gått sönder lagom till julmiddagen. Mitt löfte började bra när jag så sent som idag hade sönder ett part strumpor och inser att jag inte har så många kvar. Jag har inte heller någon vinterjacka, regnkläder (rimmar illa med målet på att cykla hela året, va?) eller träningskläder i rätt storlek. Det bästa vore om jag gick ner en sådär 10 kg pronto, men det kan nog bli svårt, särskilt utan träningskläder...



Har du några löften eller fokusområden för det nya året? 

Kommentera gärna med tips så kanske mina egna kan utökas ytterligare.  





fredag 20 december 2019

Rikare än någonsin

Hej på er alla!

Det var länge sedan vi hördes sist. Jag beklagar det, för den respons jag fått på mina senaste inlägg har varit underbar. Trots att jag inte har skrivit själv så har jag läst det mesta och blivit påmind om att vi i det här lilla nischade communityt närmast är en familj. Den glädje som vi känner när det går bra för varandra och den sorg vi delar när det är tufft (nu senast Fri2032) är helt obeskrivlig. Det är med anledning av det som jag sätter mig ner och skriver ett rätt så temalöst (meningslöst?) inlägg.

Det här året har varit tufft på många plan trots att jag inte alltid skrivit om det. Det har varit många sorger under året. Det har präglats av förlorade vänner, tappad energi, dödsfall och även missfall. Det är med andra ord rätt skönt att lämna 2019 bakom mig. Lustigt nog har året varit relativt fint ekonomiskt. Jag har trots deltidsarbete lyckats spara rätt bra med pengar och hållit sparkvoten på 50 % under året som helhet. Det känner jag mig nöjd med. Jag har också nått miljonen i år och till och med skaffat mig ett betryggande avstånd till gränsen. Därtill har jag fått en fin lönehöjning och räknar med att kunna höja levnadsstandarden något nästa år samtidigt som jag sparar mer i rena pengar.

En lustig insikt som jag kommit till är att det här med FIRE känns så himla enkelt nu. Jag känner mig så trygg i mina livsval att jag inte ens känner att det är en uppoffring att cykla istället för att åka bil, äta vegetariskt istället för kött eller köra picknick istället för café. Jag tänker inte ens på att jag slutat köpa plastpåsar (till sopor, inte på Ica- de har jag så klart aldrig köpt), återanvänder och lagar det jag kan, samt bakar allt bröd själv. Det har liksom blivit en livstil till den grad att det känns naturligt. Det slår mig typ varje gång någon på jobbet pratar om att de ska försöka dra ner på utemat för att spara pengar  eller överväger att ta bussen för att slippa parkeringskostnaden. Vad långt vi kommit ändå, och vad långt ni kommit som läser detta.

Ett resultat av detta är att alla prognoser på ekonomiskt oberoende närmar sig. Alltså jag inser att jag i takt med att jag blivit bättre på att optimera livet av två skäl närmar mig FIRE  betydligt snabbare än jag hade trott. Dels beror det på att jag numera gör av med mindre än tidigare och därmed har en betydligt lägre FIRE-summa än tidigare och dels på att jag just därigenom kan spara mer än förr. Jag har i nuläget mycket svårt att se att jag skulle behöva jobba efter 40. Förr kändes det tveksamt att det skulle vara möjligt med så tidig "pension", nu känns det som att en längre tids arbetslöshet eller rejäl börskrasch krävs för att det inte ska ske. Tiderna förändras med andra ord och jag blir allt rikare. Det märks på andra plan. Jag börjar känna mig allt mer orädd. Varje gång min arbetsgivare givit mig riktigt kassa förutsättningar på jobbet har jag påmint mig om att jag kan säga upp mig idag. Eller imorgon. Det känns faktiskt helt otroligt bra. Det värsta som kan hända är att jag får återgå till yrkeslivet om typ 10 år. Men det borde vara fullt gångbart. Tills dess kan jag nog både vila upp mig och lära mig något roligt yrke.

Jag hoppas att ni som läser detta mitt i julstressen får en riktigt fin jul och tillhörande ledighet. Och jag hoppas att även ni haft ett rejält fint sparår bakom er, men att ett ännu bättre kommer 2020!

God jul! 

fredag 15 november 2019

Hur blir man klädekonomisk?

För några år sedan hade jag svarat på den frågan genom att föreslå att gå med i H&M och liknande kedjors kundklubbar och därigenom samla på sig bonuspoäng (som ger bonuscheckar, yeeeeey, vad ekonomiskt!) och några lyckosamma rabatter på typ 20 % eller "Ta tre betala för två". Nu är jag ju rätt så långt bortom detta och förstår att det förvisso är bättre än att handla allt när exakt man känner för det och utan tanke på något annat än hur plagget ser ut, men så värst ekonomiskt är det inte ändå.

Istället tycker jag att second hand är rätt så fantastiskt. Jag kan inte förstå att det tog mig 30 år att lista ut att det mesta kan köpas begagnat, och i ärlighetens namn hade jag nog aldrig fattat det om inte jag blivit mamma. Men jo, det funkar prima att köpa alla dam- och barnkläder begagnat. Värre verkar det vara för män. Min man har hittills inte hittat annat än lustiga slipsar på Stadsmissionen som han ibland skojar till det med när jobbet har Casual Friday. Kanske är män smartare konsumenter? Eller kastar mer direkt i brännbart? Ingen aning, båda två alternativen låter rimliga.

För några år sedan lyssnade jag på Blondinbellas ekonomipodd (komiskt att hon hade en sådan med facit i hand) och då tipsade Pingis Hadenius om att man skulle tvätta ofta för att spara pengar. Jag tyckte det lät lite märkligt, eftersom jag redan då sällan brukade slänga kläder som inte var trasiga, men så här i efterhand inser jag fördelarna. Till exempel innebär ju det att man med ett litet barn slipper köpa 70-11 olika uppsättningar kläder i storlekar som snabbt blir urväxta. Som vuxen kan jag tycka att det också är skönt, eftersom jag då har färre antal plagg att hålla koll på, ta hand om och tvätta. Det gäller dock att planera desto bättre.

Men om man har färre plagg så måste man ju ta hand om dem bättre och här känner jag att jag har en del att jobba på. Högen med "Att laga"-kläder bara växer och vi har båda problem med svettfläckar som aldrig försvinner och kläder som fortsätter lukta sunkigt (framför allt svett). Hur löser man det? Vi läste något om ättika och har provat att bada kläderna i ättika, men det känns inte som att det dödar all lukt, och dessvärre verkar det inte hjälpa mot fläckar alls. Det känns särskilt tråkigt i och med att vi helt bytt ut sköljmedel mot ättika av miljöskäl.

Har ni några grymma klädekonomi och tvättips att delge? Jag känner att jag skulle behöva en massa husmorsknep. Än så länge har jag lärt mig att man kan sola bort många frukt- och grönsaksfläckar, vilket är rätt så underbart. Och att ättika funkar istället som sköljmedel för att göra plaggen (okej inte så stor skillnad egentligen) något mjukare och mindre statiska.

Vad mer kan vi göra för att spara pengar (och miljön!) när vi konsumerar kläder? 



PS. Jag känner mig skyldig att erkänna att jag fortfarande handlar en del på kedjor. För bara någon vecka sedan trillade det in 25 kr i bonus på Lindex för att jag handlat åt både mig och Mini där. DS

PS 2. Jag inser att det här inlägget kommer få typ en kommentar av IGMR som plikttroget känner sig skyldig att kommentera och att ingen läser min blogg på fredagar. Men om du mot förmodan inte heter IGMR och läser det här så får du gärna dela med dig av all din visdom. Jag har typ ingen alls. DS

PS3. IGMR får också gärna kommentera. Jag är väldigt tacksam för att du fortsatt tar dig tid. DS