fredag 11 november 2022

8 saker jag faktiskt lägger pengar på

Det pratas mycket om vad vi inte lägger pengar på. Hur vi kan avstå konsumtion och öka sparkvoten. De flesta av er som läser min och andras bloggar är säkert dessutom främst intresserade av det och hoppas kanske också inhämta viss inspiration för att öka ert eget sparande. Ibland kan jag dock känna att bilden av vårt liv blir något felaktig när jag bara beskriver vad jag inte lägger pengar på. Delvis misstänker jag också att jag därigenom får mitt eget liv att framstå som tråkigare än det egentligen är. Här kommer ett inlägg om vad jag faktiskt lägger pengar på här och nu så här några år in på sparresan. 

Vi unnar oss resor. Jag tror egentligen aldrig att vi slutat resa förutom under graviditet och pandemi, men om det var något jag tog med mig av pandemi-åren så var det att inte skjuta upp resorna allt för mycket. Vi har faktiskt just kommit tillbaka från en höstlovsresa och var även borta ett längre tag i somras. Det betyder inte att resorna alltid är så värst dyra eller flashiga, men vi tycker ändå att det har ett värde att komma iväg och göra saker tillsammans med barnen och se lite andra miljöer redan nu. Än så länge har vi inte direkt märkt det i plånboken heller för vi hade ett autosparande på 1500 kr i månaden under flera år (som jag räknade som konsumtion eller kostnad på en gång), men som inte kom till användning på grund av pandemin. Nu ska det här ju handla om familjens mer extravaganta delar av livsstilen, men jag vill ändå slänga in att det är ganska enkelt att anpassa kostnadsnivån efter barnens behov (vi tar safari längre fram istället för med en tvååring tex) och göra resan billigare genom att bo billigare när väl man reser. 

Lite på samma tema så tycker jag att vi unnar oss upplevelser. Det är ju ett ganska brett begrepp, men vi går på bio en hel del eftersom Mini älskar det, och även på café. Vi har under sommaren varit till inte mindre än fem nöjesparker, trots att det är svindyrt, bara för att vi faktiskt ville. Ett par av dem hade vi aldrig varit till tidigare och minst en av dem kommer vi aldrig återvända till (Astrid Lindgrens värld överlägset bäst för övrigt, åk dit!). Själva kontentan är att vi trots en sparsam livsstil gärna unnar oss saker som blir som en upplevelse för liten eller stor och att det oftast känns väldigt bra. Det betyder inte att jag inte försöker få rabatt på inträden eller betala biobiljetter med poäng när det går, men på det stora hela så går det ut en hel del pengar inom detta område fast det egentligen är att klassa som helt onödiga utgifter. 

Vi unnar oss också bra råvaror. Egentligen tänkte jag kalla kategorin mat, men då insåg jag att listan skulle bli väldigt kort så vi delar upp kategorin lite grand. Jag skriver ofta om hur man kan sänka sina matkostnader, men på ett personligt plan har vi successivt gått över till lite dyrare och vanligen ekologiska alternativ av det vi köper. Jag är fortfarande en stor fan av billiga rätter, men de billiga rätterna blir just nu snarare billiga på grund av att jag väljer baljväxter snarare än kött istället för att jag väljer det billigaste köttet från Brasilien. Det här är en enorm skillnad för oss. För 10 år sedan hade vi också rätt låga matkostnader, men då genom att jag alltid köpte allt på extrapris och inte brydde mig det minsta om ursprung, kvalitet eller producentens villkor. Jag kunde göra en smarrig oxfilépasta på brasilianskt kött och Mildas "grädde" som jag köpte 10 förpackningar för 35 kr och lagrade i kylen. Nu blir det i princip aldrig oxfilé, men när det väl blir det så är köttet garanterat svenskt och nästan alltid ekologiskt. De flesta baljväxterna vi köper är ekologiska (om inte min man handlar) eller svenskodlade och jag köper till 95% ekologiskt mjöl. Vi har också börjat handla direkt från producent på REKO, vilket allt som oftast innebär högre kostnader, men ett mervärde för mig som kund eftersom jag ser hur produktionen går till, har en relation till dem som producerar och även tänker mig att jag bidrar till en levande hembygd och svensk livsmedelsförsörjning. 

Vi unnar oss också onödig mat och dryck.  Det kan vara alltifrån goda ostar till lokalproducerad äppelmust eller praliner, men det märks att vi på något vis gjort mat till en upplevelse i den här familjen. Och det känns helt okej. Det är nog det jag oftast tänker på när någon påstår att alla inte kan spara, att det nog för de allra flesta gömmer sig en hel del fluff i form av chips, köpebullar, godis och diverse drycker. Så även här. Ibland när jag pratar med mina vänner tänker jag att det nog läggs mer pengar på det här än hos andra, åtminstone om man exkluderar alkohol som vi inte köper i någon större utsträckning. 

Vi har börjat med matkasse. Vi har det förvisso inte varje vecka, men när jag tänker tillbaka till början av sparresan så hade det känts helt otänkbart. Och det var det väl egentligen även nu tills hello fresh lurade oss att prova en gratis kasse och jag plötsligt insåg att min man faktiskt kan laga annan mat än korv och pannkakor bara han har alla ingredienser tillgängliga, tydliga instruktioner och han inte behöver komma på själv vad han ska laga. Och det visade sig att det gjorde livet väldigt mycket enklare. Den här veckan har vi inte en matkasse och matsedeln som min man komponerat ihop har istället varit korv och makaroner, våfflor och yoghurt (måndag-onsdag) så ni förstår skillnaden. För oss som tydligen inte är så stora i maten så räcker maten vi får när vi tar fem dagar i veckan, fyra portioner till minst sex dagar i veckan inklusive lunch för oss vuxna, så kostnaden som tillkommer för oss är vanligen bara lite frukost. Det innebär att det faktiskt inte heller blir så himla dyrt som vi först tänkte att det var när vi läste att det skulle kosta 47 kr per portion eller något sådant. Helt okej. Men verkligen en sån där kostnad som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle dra på mig. 

Vi brukar också gå rätt så all in på fredagsmys. Jag har läst en massa tips om hur man byta ut chipsen mot popcorn för att minska kostnaderna för fredagsmyset, men här minskas det verkligen inte det minsta. Fredagarna är heliga för mig och barnen (min man inte lika mycket) och vi brukar äta en god middag, ibland hämtpizza faktiskt numera (om barnen får bestämma), och sedan kan det bli både konditorifika som jag köper på lunchrasten och flera olika sorters snacks. Det får kosta helt enkelt och det får vara ohälsosamt. 

Jag har ju skrivit en del om negativt om dessa tidigare, men vi har faktiskt börjat unna oss streamingtjänster. Vi fastnade med HBO Max för ganska exakt ett år sedan när de lanserade sin halva priset-deal och en kollega till mig sålde in det, så den har vi faktiskt alltid (dock inte så ekonomiskt eftersom det inte finns så mycket där som vi gillar), men vi brukar ofta ha en till sådan. Som jag skrev om i mitt förrförra inlägg är valet av streamingtjänst något som engagerar hela familjen, där det ofta blir viss förhandling eftersom barnen föredrar Disney+, medan föräldrarna är mer sugna på Netflix eller CMore. Nu blir det inte alltid vi har två igång samtidigt, och ibland kan det faktiskt bli tre istället, men ju äldre barnen blir, desto mer värde kan jag se i att ha en streamingtjänst och det kan också göra fredagsmyset och lördagsfilmvisningen snäppet bättre. 

Som den uppmärksamme kanske har noterat är listan väldigt fri från fysiska saker, ting och prylar. Det är ingen slump för vi lägger faktiskt i princip inga pengar alls på sånt för nöjes skull. Det vi dock lägger en del pengar på är ytterkläder och skor av bra kvalitet när väl ett reellt behov finns. När jag förra hösten köpte ett underställ från Houdini för 1000 kr blev flera av mina kollegor som mest verkar handla från Shein riktigt förvånade, men så märklig har jag blivit med åren att jag hellre köper få riktigt dyra saker än flera billigare. Barnen får också betydligt bättre kläder och skor än vad jag minns att mina föräldrar köpte till mig som barn och jag tror att Mini står för allra störst pengabränning i och med hens mängd förbrukade skor och stövlar av dyrare sort. Det nöts en hel uppsjö av skor här hemma och ibland har jag tänkt tanken på att reklamera Viking- eller Kavat-skorna, men då har min man skrattat och sagt att det ser ut som skorna varit i krig och det kan man rimligen inte reklamera även om de bara är två månader. På det stora hela vet jag inte ens om man kan påstå att det här är något större utgiftsområde för oss, eftersom jag inbillar mig att grejerna (med Minis skor som undantag) håller längre än om vi hade köpt billig skit, men det är möjligt att Cubus underställ hade funkat lika bra som det betydligt dyrare från Houdini och på så vis blir det ju en extra spenderat slant. 


Det var min lista som jag kom på här och nu. Var det någon som blev förvånad eller förfärad? Dela gärna med er av det och vad ni själva slösar pengar på. 


Idag önskar jag som bonus era bästa streamingtips på framför allt Svt Play och HBO Max eftersom det är de vi har för stunden. Vi som par älskar (eller snarare kompromisstittar gärna på) Shetland, Sherlock, Unge kommissarie Morse, Morden i Midsomer och liknande. Tunna blå linjens avslut lämnade oss tomma. Jag gillar också dokumentärer så det får ni hemskt gärna också tipsa om. 


TREVLIG HELG!


fredag 4 november 2022

Att skapa något ätbart av sopor

Jag vet inte om det bara är mina barn som har en tendens att plocka en frukt och ta en tugga eller fem och sedan rata den. Men så gör de i alla fall, vilket lett till att min man återupptäckt barndomens milkshake och ofta blandar ihop till exempel bananrester och mjölk och så vips slipper vi kasta frukten ändå. Jag är dock själv inte så förtjust i mjölk så jag har känt ett behov av att hitta ett alternativ till detta och det är det som det här inlägget ska handla om, hur man skapar något nytt av skräpig frukt. 

Egentligen hade jag tänkt posta en före-bild, jag har nämligen för ovanlighetens skull tagit en, på fruktrester jag hittade i kylen när jag rensade den nyligen. För jag brukar vanligen vara så vaken att jag stoppar in det halvätna äpplet i kylskåpet när jag väl hittar det. Men bilden såg så oaptitlig ut att de få läsare som vet min egentliga identitet kanske skulle komma att göra en orosanmälan, så jag hoppar det. Istället får ni en bildtolkning som lyder ungefär så här: "Några ensamma, lite mjuka och delvis bruna gröna vindruvor på botten av en ask, två äpplen som någon ätit på, varav ett rätt så mjukt och två delvis bruna bananer som någon tuggat på." Ni fattar grejen. Ungefär 0% av mina vänner skulle ens ha stoppat in dem i kylen, utan den stora merparten av den svenska befolkningen skulle se den där frukten som skräp. Däribland mina egna barn, trots att det är de själva som gnagt på frukten från första början. 

Men en vacker dag kom min man på att han kunde dumpa lite överbliven filmjölk i pannkakorna utan att ungarna märkte någonting. Då tänkte jag att det borde funka med frukt också, varpå jag testade att mixa lite mosig banan i pannkakssmeten. Inte överdrivet mycket, de ska ju inte veta vad jag gjort för något, men lite grann. Och det funkade. De blev glada över något så lyxigt som pannkaka en vanlig måndag. Men den stora vinsten kom först när jag lyssnade på Minis eviga tjat om att få fruktsallad. Plötsligt slog det mig att ungarna ju inte har en aning om vad jag stoppar i fruktsalladen. Jag gjorde därför så att jag systematiskt började göra fruktsallad av sånt som jag annars skulle behövt slänga och inte bara tolererade barnen det, utan de blev lyriska. En helt vanlig vardag kallade jag dessutom fruktsalladen för efterrätt och serverade med en sked vaniljkvarg som höll på att förgås och plötsligt blev det till en riktig festmåltid trots att varmrätten var en sån där hemsk vegetarisk rätt som mamma alltid envisas med. Jag bjuder på en efter-bild och hoppas ni får med lite inspiration till köket. För det finns säkert massvis där hemma som man kan stoppa in i en gryta, ett bakverk eller en fruktsallad istället för att kasta. Så gör det. Om det dessutom råkar vara en restsnutt från en sån där "gratis frukt till barn under 12"-frukt från mataffären så blir det ju väldigt billigt. 








Har du några bra tips på saker man kan göra med sånt som annars riskerar att hamna i soporna? 

fredag 28 oktober 2022

7 saker mina barn behöver veta om världen

Först och främst är jag jättetacksam över reaktionen på mitt senaste inlägg. Det är verkligen så givande att läsa er kommentarer och även skönt att förstå att det finns riktiga människor som läser och tänker saker om det jag skriver. Så tack till alla er som läser och särskilt tack till er som tar er tid att kommentera. Dagens inlägg har jag funderat på länge. Själva titeln är en referens till Fredrik Backmans bok som jag inte minns så värst mycket av, men har för mig att jag uppskattade när väl jag läste. Inlägget ska dock inte handla om plastgiraffer eller Ikea, utan om ekonomi. Second generation FI som jänkarna skulle säga. Vad är det egentligen som ett barn behöver få med sig från oss föräldrar för att bli ekonomiskt framgångsrika som vuxna? 

Det första som jag har tänkt på så många gånger, men som kanske inte du som läser det här tänker på allra först, är att jag tror det är viktigt att lära ens barn att laga mat. Det kan låta larvigt, men de jag vet som lägger absolut mest pengar på utemat är faktiskt personer som inte kan laga mer avancerad mat än typ pulvermos och stekt korv. Och det är nästan så att jag inte kan klandra dem, om alternativet till restaurang vore pulvermos skulle nog även jag äta ute mycket. Men förmågan att laga mat är viktigare och mer omfattande än bara att undvika restauranger. Det handlar också om att koka soppa på spik genom att ta tillvara på det man nu hittar i frysen eller kort datum-hyllan, samt vara van vid att hantera en massa olika livsmedel. Jag tror faktiskt på riktigt att många som har starka åsikter om att baljväxter inte är gott till exempel, helt enkelt inte vet hur man ska tillaga dem. Och jag tror att de aldrig riktigt vant sig vid dem. Så ett tips till alla föräldrar där ute är att låta kidsen hänga på i köket från tidig ålder, och se till att har koll på olika råvaror och väsentligheter som skillnaden mellan bakpulver och jäst. 

Något annat som jag reflekterat över är att det nog är ett vinnande koncept att inte vänja ungarna vid att ha många prylar. Det här måste inte handla om ett fullskaligt minimalisthem med sparsam och fin inredning, utan kanske snarare om att inte ägna helgerna åt att shoppa som rolig aktivitet. Jag tror på min förmåga att agera förebild och att mina barn, även fast det inte alltid känns så just nu, kommer ta efter mig och deras pappa. Om inte vi släpar hem en massa prylar och låter elektroniken hänga med runt ett decennium så tror jag att det blir det normala för dem. Det brukar påstås att barn gör som man gör och inte som man säger och det ligger förhoppningsvis något i det. Nu är iofs min man extremt ointresserad av shopping medan hans mamma nästan gör det till en sport. Så äpplet kan ju falla en bit från trädet ändå, men min svägerska verkar vara nästan precis lika tänd på H&M:s reor som sin mor. Till viss del tror jag också att det här handlar om livsstilsinflation. Jag sa faktiskt det till Mini alldeles nyligen att det är så intressant att saker som hen tycker är naturligast i världen (som nybakt bröd på helgen, ofta från bageri tyvärr) skulle ha varit en extrem lyx för mig när jag var liten. Mini tyckte det var lite märkligt, men tänk om Mini vore van vid att vi bytte bil varannat år, köpte ny TV titt som tätt och ständigt kom hem med nya kap från Zalando. Skulle inte det bli det normala även för Mini då? Jag anar det. Med skillnaden att Mini i så fall säkert skulle vilja göra det ännu bättre (för det är ju så vi människor funkar) så det skulle kanske bli ännu finare bilar och dyrare kläder. 

Jag skulle också vilja att barnen lärde sig prata om pengar. Vi gör ju redan det till viss del. Som att vi har samtal om varför vi inte köper den osten, utan den andra istället, och att man kan passa på att köpa flera ostar på extrapris även om inte alla går åt just nu. Men jag önskar också att mina barn lär sig prata med sina vänner om pengar och därmed vågar sätta gränser när något känns för dyrt eller inte är värt pengarna. Om mina barn i framtiden lever i kärleksrelationer tänker jag att den här förmågan är ännu viktigare. Skulle jag separera idag och ge mig ut på marknaden igen skulle jag välja att prata om pengar i princip direkt. Jag vet att det låter tråkigt, men min erfarenhet är att ekonomi är ett område där det är svårt att komma från två olika världar. Det betyder inte att en partner måste ha samma lön eller vara född i en liknande familj som en själv, men det betyder att slösa och spara nog inte ska skaffa barn ihop. Eller en bil. Eller ett hus. Särskilt viktigt tänker jag att det blir om vi lyckas sprida det ekonomiska tänket, för då blir det jobbigare att leva med en partner som fungerar helt annorlunda. Och för alla med döttrar skulle jag också vilja påstå att det är ännu viktigare. För jag vet inte hur många kvinnor jag läst och hört om som verkar acceptera mannens verklighet och gå med på uppgörelser som att betala allt för barnen, medan han tar hand om bilen och liknande. Nu kan jag komma att få en del kritik själv här eftersom jag mer eller mindre sponsrar min egen partners karriär och pension på bekostnad av min egen, som en del av er påpekat upprepade gånger. Det som jag ändå gör där är att jag reflekterar över mina uppoffringar och för en dialog med min man om dem. Eller ja, det är mest monolog just nu, eftersom han inte har så mycket att säga. Men han har i perioder kompenserat mig ekonomiskt när jag av olika anledningar jobbat deltid eller varit mer föräldraledig än han. Och det är något jag inte tror någon av mina vänner har gjort och det beror nog både på att de är dåliga att tänka på pengar och på att prata om dem. 

En annan sak (egenskap?) som jag tror vore väldigt bra att skicka med mina barn är att lära sig fixa saker själv. Det här tipset kommer egentligen inte från mig, utan snarare från en av mina läsare som väldigt fint beskrev hur hon lärt sig att hon kan göra det mesta på egen hand med hjälp av Youtube. Och visst är det så. Nu är jag inget proffs om inte min hårklippning och kylskåpsrengöring räknas. Jag har ju istället min man som fixar det mesta och är faktiskt lite orolig för huruvida jag skulle kunna fortsätta lära mina barn detta om vi separerade, men visst är det ett viktigt område att jobba på. För alltså, hur svårt är det egentligen att byta däck? Jag tycker det är lite tungt och ibland smutsigt, men det går. Ändå vet jag nästan inte någon som gör det själv, utan i princip alla mina kollegor kör på drive-in och däckhotell. Man får precis som vanligt göra som man vill. Men rent ekonomiskt tror jag ändå att det är för jäkla klokt att lära sig förlita sig på sin förmåga att lösa saker så att man inte måste köpa en massa tjänster och nya produkter så fort något krånglar. 

Jag skulle också vilja att mina barn lär sig uppskatta kostnadsfria aktiviteter. Alla behöver återhämtning och fritidssysselsättningar. Så långt är vi överens. Men alla behöver inte skaffa sig svindyra sådana. Nu vet jag att jag har läsare som har häst. Och jag förstår att det är dyrt. Det finns andra hobbies som säkert kostar ungefär lika mycket och det är självklart helt okej att ha dem, men jag tror det skulle underlätta om mina barn lärde sig att gratis är gott. Vi jobbar aktivt på det här redan nu. När jag skulle natta barnen ikväll innan jag skrev det här så blev Mini helt chockad över att boken jag läste för Plutten var vår egen. "Va, kommer den inte från biblioteket??" Och det säger väl en del om hur naturlig del biblioteket är av vårt liv. Har vi inget för oss funkar alltid biblioteket. Det är trevligt att vara där, det är trevligt att pyssla där och det är otroligt trevligt att inte behöva köpa böcker. Tänk så billigt ett intresse för kultur och litteratur kan vara. Men det måste ju inte handla om läsning utan kan även vara mer fysiskt aktivt. En av mina personliga favoritaktiviteter är att plocka svamp och gå i skogen. Ibland tar vi bilen någonstans och det är ju inte helt gratis, men det behövs inte ens. Vi kan cykla, plocka bär och svamp och få en massa motion och frisk luft alldeles gratis. Det är inte heller helt dumt att bekanta sig med lokala möjligheter att besöka utomhusgym (helt gratis!) eller vänja sig vid löpning som sport. Nu är löparskor i och för sig inte helt gratis och enligt min skoaffär måste man byta löparskor varje år (men det gör jag aldrig ändå), men det krävs verkligen inget gymkort för att få till en redig konditionsträning. Ikväll var vi på kvällspromenad för att hämta ut ett paket jag beställt och då fastnade mina barn utanför ett gym, eftersom det finns en klätterställning där. Jag satt ganska länge och tittade på ett antal män som löptränade på löpband. Det är så klart inget fel på det och jag har själv varit en gymkortsperson, men det behövs verkligen inget gymkort för att få till en träning. När jag hade ett gymkort så användes det mest till löpband och cykling. Ja, det är lite lustigt. Och väldigt oekonomiskt. 

Om de bara skulle lära sig en sak av mig så önskar jag nästan att det vore att vänta på saker. Imorse frågade Mini mig om vi fortfarande har Disney+. Jag bekräftade hens misstanke om att så inte är fallet. Mini blev lite besviken, men är rätt så van vid att vi inte har alla streamingtjänster alltid utan snarare någon ibland. Jag sa att vi kan skaffa en streamingtjänst till höstlovet och att vi får fundera på vilken vi helst vill ha. Nu inser även jag att jag låter ganska tråkig. Men det här handlar egentligen inte om en streamingtjänst som vi så klart skulle kunna kosta på oss, utan snarare om att vilja ha något och lära sig vänta på det. För om vi alltid har Disney + så känns det inte som en så stor njutning, men om vi istället har det bara ibland blir det en väldigt positiv upplevelse när väl vi har det. Lite som att gå på bio. Jag tror att förmågan att vänta även är positiv på många andra områden. Nyligen fick jag en kommentar på bloggen från en läsare som frustrerat tömt korgen på Adlibris och istället ställt sig i kö till titlarna på biblioteket. Den som älskar att läsa och vet hur lång tid man kan få vänta på en populär bok förstår hur svårt det kan vara att göra precis det. Men förmågan att göra det är en otroligt bra en att ha. Det är också användbart när börsen är sur och allt man stoppar in tycks försvinna och det är lätt att fråga sig varför man ska fortsätta. Men det lönar sig ofta att vänta. Och som med exemplet med Disney+ så tror jag dessutom att det ofta blir ljuvligare när man väl gör det istället för att snabbt fixa sig det man vill ha. 

Jag vore inte en riktig FIRE-ist om jag inte ville sprida vidare lite av av mina enorma kunskaper om finansmarknaden. Min blogg är väldigt tom på texter om nyckeltal, fonder och enskilda aktier, men det betyder inte att jag är helt borta när det kommer till finans. Bland vänner och kollegor är det nog vanligare att jag öppet pratar om just det än om sparsamhet i allmänhet. Beroende på mottagarens intresse kan man ju anpassa sig, men om mina barn visar sig vara totalt ointresserade av ekonomi kommer jag predika indexfonder för dem precis som jag gör för nästan alla andra. Egentligen tror jag inte att de behöver veta så mycket mer än att investera brett och till låga avgifter, men om de visar något slags intresse pratar jag gladeligen nyckeltal, årsredovisningar och fundamental analys med dem också. Det är mycket möjligt att jag hellre pratar om hur man får ner snittkostnaden på veckomatsedeln, men vissa kunskaper om hur börsen funkar och kanske framför allt hur ränta-på-ränta funkar vore inte helt fel att sprida till avkommorna. 

Det finns säkert en massa annat fiffigt som jag skulle vilja att de fick med sig hemifrån. Men nu närmar sig klockan midnatt och jag har ändå lyckats skriva ner de punkter jag funderat på när jag varit på en löprunda eller shoppingrunda. Och dessutom känns sju som en bra siffra så jag stannar här. Du får dock hemskt gärna hjälpa till att fylla på listan i kommentarsfältet. Det spelar ingen som helst roll om du faktiskt har barn. Alla kan bidra. Man får skriva ungefär allt förutom att de ska bli goda människor och snälla kompisar för det får bara handla om ekonomi och hur vi kan få våra ungar att bli ekonomiskt smarta. 


Kan vi göra kommentarsfältet till 77 saker våra barn behöver veta om världen? 

Dela, dela, dela. Eller kritisera, ifrågasätt, utveckla eller uppmuntra. Ni vet, sådär som ni brukar göra vad än jag ber om. 

fredag 14 oktober 2022

11 orsaker att hata livet just nu

Jag måste medge att även jag börjar tappa modet. Jag vet att jag irriterat en del av er med att ha en positiv attityd till hur man kan (om man vill) hålla sparandet uppe och den inställningen har jag hållit även privat, vilket inte gör mig till världens mest populära kollega, syster eller vän. Men även fast jag egentligen står för min positiva approach till ekonomin även under dessa tider så börjar det kännas mentalt jobbigt även för mig. Idag får ni därför en liten lista på allt som känns jobbigt i mitt liv. Just nu. 

1) Jag vabbar hela, hela tiden. Ni minns mitt muntra inlägg om att ta vabbandet med ro? Det visade sig att det är fan så mycket svårare när barnen är sjuka mer än hälften av tiden och vårt förhållande mest utvecklats till en kampsport där starkast slipper vara hemma. Tydligen är jag inte alls lika bra på muntlig kampsport som min och har därmed knappt satt min fot på jobbet den här hösten. Känns peppande både för sparkontot och min relation med chefen. Inte. Nu senast fick jag en känsla av att min chef börjar misstänka att jag utvecklat något slags missbruk som gör att jag hittar på att mina barn är sjuka för att slippa dyka upp på arbetsplatsen. Och jag tycker nästan att Försäkringskassan borde göra  det för jag ansöker om sanslöst mycket vab. 

2) Jag är sjuk hela tiden. Som en direkt följd av att mina barn är konstant sjuka så är även jag det. Jag vet inte ens längre när en ny förkylning börjat eller om det bara är den gamla som inte gett med sig. Det är näsdukar (av tyg) i hela huset och jag funderar på att börja prenumerera på nässpray och Ipren (eller inte, så klart ett budgetmärke i så fall) för vi hinner liksom inte pausa. Mina kollegor kommenterar mitt ständiga snorande de få gånger jag bedömer mig vara tillräckligt frisk för att sätta min fot på jobbet och jag ägnar därför väldigt mycket tid åt att förklara att jag haft symptom i mer än fem dagar (och därför inte bör smittas). 

3) Jag är dödstrött. En av anledningarna att jag inte avlidit av trötthet är nog ändå allt vabbande. Tack vare sjuka barn har jag kunnat sova middag flera gånger i veckan, vilket känts som en absolut nödvändighet när jag behövt ägna nätterna åt att trösta barn, snyta barn, leta efter flytande Ipren, byta lakan efter kissande barn och liknande. Eller åt att ha ångest över allt jag inte hinner göra på jobbet och det som väntar när jag kommer tillbaka. Och kanske skulle träning kunna bidra positivt om det inte vore för att jag är för sjuk och trött för att träna. Inte så jäkla upplyftande det heller. 

4) Vi har hamnat i en rejäl vardagsdipp här hemma. Det var ju först efter sommaren som vardagen med två heltidsarbetande föräldrar inleddes och det är faktiskt tufft att komma på vad man ska äta, handla mat efter jobbet, leverera barn till fritidsaktiviteter och köpa vinterstövlar i tid. Jag tyckte kanske inte att min man fick riktigt lika mycket gjort under sin föräldraledighet som jag, men han fick uppenbarligen något gjort. Och han hade mer energi på kvällarna och helgerna än han har nu. För nu har vi konstant panik över uppkomna situationer som att mjölken är slut, barnen dödshungriga och vi saknar idé om vad vi ska laga, ytterkläderna är nerkissade och vi missat tvätta dem och liknande. Vi är en rejält kaotisk familj med andra ord och ingen av oss orkar riktigt ta tag i situationen vilket gör oss ännu mer griniga.

5) Relationen är inte på topp. Det är väl inte så att jag planerar en separation, men ungefär allt ovanstående har haft en rejält negativ inverkan på vår relation. Den utsätts för en helt annan press än vad den gjort på år eller kanske någonsin. Och det är tråkigt. Det gör på något vis att allt annat jobbigt blir ännu jobbigare när jag inte ens kan fantisera om ett framtida husköp eller utökande av familjen. Vi klarar oss knappt igenom veckorna, än mindre gör planer för framtiden. Och framtidsplaner är annars det som brukar ha mest positiv inverkan på mig när allt är skit. 

6) Börsen går skit. Även om det är billigare att köpa nu så är det lite mentalt jobbigt att se att mer än en årslön försvunnit i år (inte realiserat, men ni fattar). Dessutom är det inga enorma belopp som vi kan spara med tanke på att jag inte jobbar som jag trodde att jag skulle. Jag har lagt in ett autogirosparande på 12000 i månaden, vilket är ett antal tusenlappar mindre än jag brukade spara innan Plutten kom, men det lär bli typ 90% av min inkomst i den här takten så det lär inte ens funka i längden. Och med en portfölj på runt två miljoner så är det inte heller så att 12 000 hit eller dit känns som att det gör någon markant skillnad. Det i sin tur gör att sparmotivationen tryter lite och det gör faktiskt att börssparande inte känns så värst lustfyllt, vilket jag inte kan komma på varit fallet sedan jag var väldigt grön runt år 2008. 

7) Jobbsökandet går skit. Jag har sökt en hel del jobb som jag inte fått och nu tycker jag mig dessutom se att annonserna blir mindre frekventa, vilket får mig att känna att risken är påtaglig att jag blir kvar hos nuvarande arbetsgivare till nuvarande lön ännu längre. Roligt? Nja. Särskilt inte efter 2022 års löneökning som jag inte tror jag skrivit om förut. Den blev urdålig för sådär tredje året i rad. 

8) Bloggen går skit. Inte för att låta alltför dramatisk, men antalet besökare brukar falla när börsen är skakig och så även just nu. Folk kommenterar mindre ofta, jag har färre besökare och jag tycker inte heller att mina bloggkollegor verkar vara riktigt lika aktiva som tidigare, vilket också är tråkigt. Till viss del kan det säkert handla om att jag inte har så mycket spännande att skriva om, men gissar att marknadssegmentet och den höga inflationen spelar in. Det känns liksom inte så jäkla roligt att prata privatekonomi just nu. 

9) Bostadsmarknaden går inte skit. Jag hade hoppats att läget vi väntat på i husletandet skulle komma nu, precis som jag tänkte våren 2020. Men nej. Området vi vill bo i, och det är jag väldigt bestämd på, har få objekt och de går kanske för lite lägre än förut, men vi pratar ändå belopp som hade varit helt otänkbara så sent som 2019. Och till råga på allt så har jag dessutom kommit till insikt att hög belåning inte är rimligt för oss. Jag tror nämligen att jag skulle må väldigt dåligt om vi köpte en för dyr kåk där räntesatser på 5% skulle göra mig svettig. För att inte tala om effekten det skulle ha på våra chanser att nå FIRE. Med nuvarande kostnadsbas är FIRE kanske på sin höjd fem år bort, åtminstone om börsen skärper sig snart. Jag är inte så säker på att jag vill byta ut den friheten mot en fin villa och 15 års arbete ytterligare. Det skulle vara om jag hittar ett jobb som känns alldeles underbart. Eller åtminstone mer än drägligt. 

10) Allt är dyrare. Jag vidhåller att man kan kontrollera det till stor del. Substitutionseffekten existerar. Jag köper fortfarande svindyrt kött, men äter nästan aldrig kött vilket gör kostnaden relativt låg. Den som äter finkött flera gånger i veckan kan spara massvis på att upptäcka linser osv. Men för oss som var sparsamma redan innan så finns det mindre att göra. Det finns ändå gränser på hur mycket som kan bytas ut mot billigare alternativ. Och det funkar kanske bra i mataffären, men det kan vara svårare när det kommer till vettiga vinteroveraller eller vinterstövlar. Eller typ el. Eller diesel. 

11) Jag har fått konkurrens i mataffären. Jag har känt mig stolt över att jag inte behövt anpassa mitt leverne alltför mycket, men mitt sätt att leva har uppenbarligen upptäckts av många andra, vilket gör det svårare att upprätthålla. Jag försökte mig på att på en tisdag eftermiddag köpa mina två paket med Bregott för 39 kr istället för kanske 65. Tror ni att det fanns? Nej! Så det fick vi vara utan. Alltså vi är inte utan smör. Men vi får hushålla med de förpackningar vi har i frysen ett tag till för vi kunde inte bunkra upp. Inte heller gör jag några större fynd bland kort-datum-varorna. Visst kan jag få tag på någon fruktyoghurt till kidsen, men tidigare köpte jag aldrig creme fraiche till ordinarie pris. Nu köper jag alltid det till ordinarie pris, en sådär 18 kr för 2 dl. Pensionärerna har verkligen utmanat mig där så nu finns det i princip bara varor kvar som de inte gillar. Som fruktkvarg. Så det får mina barn äta. Isn't it lovely? 







Jag tänker inte ens fråga er vad ni hatar med livet idag. Istället hoppas jag att den som är mindre dunkel än jag orkar skriva något. Vad som helst. Och trevlig helg på er! 

onsdag 5 oktober 2022

Kraften i att inte köpa någonting alls

Efter några tyngre, mer filosofiska inlägg är det nu dags för ett mer konkret sådant om hur man kan spara mer pengar. Jag vet att tiderna för många känns tuffa nu och att andra önskar öka sitt sparande i sämre börstider. Personligen är det här en tid i mitt liv som jag egentligen önskar öka mitt sparande rejält, eftersom jag tror att det kommer löna sig på sikt. Ett rätt så enkelt sätt att spara mer är att konsumera mindre. För de allra flesta tror jag att en period av köpstopp eller köpfritt kan hjälpa till rejält på traven och därför ska det här inlägget handla om det fantastiska i att köpa (nästan) ingenting alls. 

Min svärmor är bra på att göra fotoböcker till vår familj. Vi brukar få minst en om året som ofta följer en specifik period, som en resa eller årstid. Nyligen fick vi ännu en som var från den här sommaren vilket fick våra barn att vilja titta på de gamla böckerna. Det var roligt att se vad vi haft för oss, men en sak som slog mig (de andra verkade inte tänka på det) var att jag har precis samma kläder idag som Minis första år i livet. Och inte bara då, utan min garderob ser ut att ha sett ganska så exakt likadan ut det senaste decenniet eller så. När jag tittade på bilderna på Mini insåg jag också att Pluttens favoritkläder i mångt och mycket är desamma som Mini hade för en himla massa år sedan. Jag kommer ihåg min svärmors förvirring när jag bad henne köpa könsneutrala kläder till sitt första barnbarn så att kläderna skulle kunna användas till framtida syskon, men det är ett beslut som jag fortfarande känner mig nöjd med. 

Alla vet att i princip alla av oss måste köpa saker och så även jag, men det kan nästan kännas revolutionerande att begränsa sin konsumtion så markant att hela ens tankesätt bara måste förändras. Idag har jag inga regelrätta köpstopp med tydliga regler att förhålla mig till, men jag har haft ett år utan nykonsumtion till exempel och kan faktiskt rekommendera det varmt. Särskilt för den som får en glädjekick av att klicka hem saker eller att gå i affärer. Jag vet i och för sig inte hur mycket folk i största allmänhet shoppar, men när jag sitter och pratar med mina kollegor tycker jag det verkar som att många köper en pryl så fort ett visst behov dyker upp eller så fort de känner för det. Min upplevelse är att fokuset de har snarare är att få prylen till bästa möjliga pris än att ifrågasätta behovet från första början. Och i ärlighetens namn är det något jag känner igen mig i. Jag har till exempel en vindjacka som jag inte är helt nöjd med, men som jag köpte för knappa året sedan och när jag såg en kampanj på en jacka från Haglöfs kunde jag för en stund lura i mig själv att en ny vindjacka i annan längd och färg skulle kunna göra mitt liv så himla mycket bättre och att priset i sig rättfärdigade köpet. Någon annan gång har fått stoppa mig själv från att köpa barnkläder som jag nästan bara inte kan låta bli att köpa trots att vi har massvis av Minis gamla grejer till Plutten. "De kostar ju nästan ingenting och strumpor är ju alltid bra att ha!" eller "Det skulle ju vara så fint med en x, y, z och det är ju faktiskt på extrapris."

I det senaste avsnittet av Avanza-podden pratade de om budgetkalkylen från konsumentverket som jag faktiskt hade missat. Tydligen kan man importera rimliga utgifter för kläder, fritid och hygienartiklar istället för att själv sitta och addera siffror i ett eget excelark. Det som blev tydligt av den övningen för mig är att det normala är att spendera en hel del på både det ena och det andra och att det därför bör gå att förbättra sin ekonomi avsevärt genom att ändra sina konsumtionsmönster och faktiskt köpa mindre. Jag är verkligen inget proffs på att handla secondhand och är ofta ute i sista minuten just med barnkläder eftersom jag alltid tycks överrumplas över hur tidigt vinterskor faktiskt behövs eller att vinteroverallen växtes ur tidigare än jag trodde. Men trots det kommer vi inte i närheten av de summor som beskrivs av konsumentverket. Till viss del beror det på att vi i extremt stor utsträckning begränsar inköpen till oss vuxna. Min man brukar ibland skratta åt att det tog mig fem olika beställningar av vinterjackor för att jag skulle hitta en som kändes acceptabel i förhållande till sitt pris medan jag utan att blinka åker till affären och låter Mini välja vinterstövlar efter eget smak och tycke. Jag åker kanske inte till den allra dyraste affären och jag skulle nog säga ifrån om det blev alldeles för dyrt, men jag föredrar på det stora hela att köpa bra grejer som ungarna trivs i till dem medan jag själv kan anpassa vilket väder jag är ute i och inte behöver bry mig alltför mycket om att bli accepterad av min omgivning. Men med det förhållningssättet ligger vi på 1/12 av vad konsumentverket tycker är rimligt. 

Att tänka efter före har även andra fördelar. Det är verkligen lättare att hålla koll på sina saker om man inte har lika många prylar och det är lättare att vårda och ta hand om det man har. Jag pluggade utomlands en termin som ung och var då väldigt fascinerad över hur väl jag tog hand om min handduk (den enda jag hade) och vilken fantastiskt bra koll jag hade på samtliga plaggs tvättråd och huruvida de närmade sig behovet av tvätt. Att äga färre saker gjorde att jag tog bättre hand om det jag hade och som pricken över i:et kände jag mig lugnare. Jag tror även att det kan vara väldigt bra för den som önskar nå ekonomisk frihet och spendera mindre. 

Men hur gör man då konkret för att shoppa mindre? Jag tänker att man antingen kan ge sig själv regler som att man måste vänta ett dygn eller att man har någon annan som accountability partner och faktiskt frågar hen om det är ett verkligt behov eller något man bara inbillar sig. Jag har ju delat med mig av min fantasi om en symaskin som jag insåg att jag egentligen inte behövde när väl jag väl fick tillåtelse att köpa en. Där har vi ett bra exempel på hur en annan person kan få en att vänta med sina inköp eller inse att det upplevda behovet faktiskt är inbillat. För när det kommer till så himla mycket därute är det så lätt att vara blind för ens egna svagheter samtidigt som man ser alla andras tydligt. Jag kan säga till en vän tusen gånger att hen tar alldeles för mycket skit från sin partner, köper på tok för mycket kläder eller velar för mycket gällande yrkesval, men sedan när det kommer till mig själv är det så himla mycket svårare att objektivt ge sig själv liknande kritik. En annan strategi kan vara att fokusera på allt man redan har. Känns det som att du behöver en ny mössa? Börja med en inventering av det du har för att du inte ska råka köpa något i onödan. Dessutom kan det vara ganska glädjande att shoppa hemma, vilket jag tydligen insåg redan för flertalet år sedan. Upptäck vad du redan har, bli glad på nytt och låt därefter bli att köpa något på Zalando eller Adlibris. 

Det var allt för nu. Jag ska försöka låta bli att köpa prylar även framgent. Vad gör man inte för att upprätthålla en 50%-ig sparkvot i inflationstider? 


Tror du att du skulle kunna spara mycket genom att köpa färre prylar? Dela med dig av det eller något annat uppfriskande. Jag behöver diskutera annat än arbetsplatskonflikter och kvalitetsutvecklingsarbete med någon.

fredag 23 september 2022

Varför kan inte alla bli ekonomiskt oberoende?

I mitt privata liv får jag titt som tätt frågor om hur jag resonerar kring prisökningarna. Jag misstänker att jag får extra många frågor om det eftersom jag har ett rykte av mig att vara sparsam (snål?) och ekonomiskt medveten. Därför blir de flesta lite besvikna när jag säger att jag inte ändrat något alls utan beter mig precis som innan vårt bolån blev betydligt dyrare och elräkningen högre. För mig är det lite som att jag nu skördar frukten av att ha en låg kostnadskostym i grunden, vilket fått mig att fundera på varför inte alla strävar mot ekonomiskt oberoende. 

För någon dag sedan tog jag en kvällspromenad till en mataffär. Jag skulle med ett extrapris i botten köpa ingredienser till familjens fredagsmiddag. Det kunde jag inte för basvaran, en köttdetalj, var slut. Det förvånade mig för det var tisdag och en affär som inte så många verkar handla i. Då slog det mig att det väldigt ofta är så just nu, att extrapriserna och kort datum-varorna är slut, och att det kanske ligger något i att gemene man ändrat sina vanor till följd av inflationen. Jag plockade istället på mig varor som mest var för mitt eget nöjes skull, som chips och godis, och gick till kassan för att betala. Väl där insåg jag att ett av extrapriserna inte gick in och funderade en kort stund på om jag skulle påkalla personalen till självscanningen för att få ytterligare sju kronor i rabatt. Jag brukar vara nitisk med sånt, men valde att låta bli för en gångs skull. Helt plötsligt kände jag att det inte var värt de extra minuterna det skulle ta att påkalla personalen. I nära anslutning till det här blev ett av mina barn sjuka. Det var ett tag sedan vi behövde tänka på vab eftersom en av oss varit föräldraledig under så lång tid, men jag minns det som att det ofta blev rätt hårda diskussioner mellan mig och min man om vem som skulle stanna hemma och att jag oftast var den som gav med mig till slut, men att jag då kände mig rätt bitter under tiden. Nästan alltid satt jag och försökte jobba minst 2-4 timmar hemifrån, ibland så mycket som en hel arbetsdag, och jag minns att de här dagarna var så sjukt stressiga. För det kändes som att min chef mest var irriterad för att jag inte var på kontoret och jobbade 100% samtidigt som Mini verkade väldigt besviken på sin mamma som var mentalt frånvarande. Så min uppoffring gjorde egentligen ingen nöjd och jag fick inte ta emot den tacksamhet från jobbet som jag själv tyckte jag var värd. Som ett resultat av det minnet, och av att jag nu bryr mig mindre om pengar än tidigare, valde jag att inte inleda någon större diskussion med min man och jag valde också att bara vara hemma med min sjuka unge. Det är vid ett sådant tillfälle som jag skriver det här. Barnet tittar på tv och sitter i soffan här bredvid mig. Jag är kanske inte lika involverad i det tecknade programmet som hen, men jag är inte stressad och jag har inte dåligt samvete gentemot min arbetsgivare. 

Till viss del har vi ju så klart den extra "fördelen" att ha varit föräldralediga länge och är därför vana vid att sakna åtminstone en halv inkomst. Så även om det blir sjukt mycket vab (som det brukar bli efter inskolning på förskola) kommer vi med största sannolikhet få mer pengar in än vad vi haft de senaste åren, särskilt om det är jag som stannar hemma och inte min man. Men jag tror ändå inte att det framför allt handlar om det, utan snarare att vi har så mycket utrymme i vår ekonomi att vi i praktiken inte skakas mycket alls av en tripplad bolåneränta eller högre livsmedelspriser. Den som minns mitt genom tiderna mest lästa inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa, kanske kan dra slutsatsen att det ändå är rätt många som faktiskt inte har det utan extremt låga räntor som stöd. Idag känns en 50%-ig belåningsgrad på ett litet boende inte alls så dumt ändå, även fast villadrömmen fortfarande finns här. Faktum är att vi till och med har möjlighet att vara greedy när andra är fearful och därför överväger att ge oss in på villajakten på allvar nu när marknaden är orolig. Det är definitivt inte alla som känner så. 

Om vi bortser från min egen ekonomiska situation så känner jag ändå att det är lite tråkigt att det blivit såhär. Det råder verkligen panik i samhället och i princip allt handlar om hushållens privatekonomi. Jag lyssnade på ett avsnitt av Charlie och Mathias podd (På riktigt) och de menade att det här kommer bli en rejäl kris med anledning av att den drabbar alla, och då kanske framför allt medelklassen. Det finns ingen anledning att misstro deras slutsats, men jag kan tycka att det finns en anledning att ifrågasätta varför det behövt bli så. Just nu är tydligen den populäraste varan att lägga upp på Blocket ett spabad till exempel, vilket min man gick igång på eftersom han de senaste åren varit mycket road över att många inte verkar kunna lägga undan pengar utan känt ett behov av att bränna allt som kommer in på just spabad och uppvärmda pooler. För om man nu idag känner att man inte vet hur man ska klara bolåneräntan känns det inte som att man borde ha lagt en halv miljon på att installera en pool eller ett antal tiotusen på ett spabad för ett år sedan. Och om man inte kan hantera en räntekostnad på låt säga 5% så tycker jag nog att det är dumt att utöka bolånet för något så onödigt som ett bad. 

Frågan nu är vilken värld vi just nu hade befunnit oss i om fler vore ekonomiskt sinnade och strävade efter ekonomiskt oberoende. Den som följt mig länge vet att jag inte på något sätt strävat efter att påverka folk att gå i mina fotspår, utan jag har tyckt att vi gott kan förbli en begränsad skara som njuter av varandras sällskap medan resten dividerar om köksrenovering och charterresor. Men nu börjar jag inse att världen nog hade varit betydligt bättre om fler hade varit som jag. Och som dig. För då hade lågkonjunkturen sannolikt inte slagit lika hårt när folk fortsatt köpa samma typer av varor i mataffären, besöka sina lokala kaféer och butiker. På så vis skulle inte två av tre restauranger i anslutning till min arbetsplats behövt slå igen. De hade kanske inte startats från början, men det hade nog inte blivit lika hattigt för företagarna om folk hållit en jämn konsumtionsnivå. Nu låter det som att jag försöker sälja att allt kan fortsätta precis som vanligt för alla alltid och så är det kanske inte. Men om jag ska gå tillbaka till mitt eget exempel så innebär en 10%-ig kostnadsökning ungefär 2000-2500 kr i högre kostnader i månaden. Nu gick räntorna upp rejält i veckan så det kommer garanterat bli värre, men i praktiken just nu pratar vi om ett sparande som minskar med en dryg tusenlapp per vuxen i vårt hushåll. Vi kan fortfarande lägga undan mer än jag tjänar på en månad, men inte lika mycket som vi annars hade kunnat spara. Och det känns okej. Vi behöver inte förklara för barnen varför de bara får popcorn som fredagsmys numera och vi kan fortfarande planera för nästa sommars semester som kan få kosta ungefär lika mycket som den förra (och den var extravagant). Life goes on. Och jag önskar att det gjorde det även för alla Minis kompisar och för mina kollegor. 

Nu ser det kanske inte ut så och så kommer det med största sannolikhet aldrig heller att se ut, men om jag fick komma med ett förslag till alla därute som kan påverka andra så vore det att lobba för åtminstone en 20%-ig slack i livet. Vi har i mitt tycke pratat alldeles för mycket om ett sparande på 5-10%, men tydligen glömt bort att det inte handlar om kapitalet det sparandet bygger upp i framtiden, utan snarare om styrkan i att leva på mindre än man får in. För visst är det ändå rätt så trevligt att inte alls behöva ändra sin levnadsstandard när man är föräldraledig, råkar bli sjukskriven eller inflationen stiger till 10%, utan istället bara justera ner sitt sparande? Då har man ändå nått någon slags grad av ekonomiskt oberoende och det är fantastiskt skönt. 


Tror du världen skulle bli bättre eller sämre om folk i största allmänhet hade mer utrymme i sin ekonomi? Dela med dig av det, eller något helt annat. 

fredag 16 september 2022

Varför inte Moderaterna kommer göra dig rik

Valet är över. Vi verkar inte ha ett så värst tydligt resultat och definitivt inte någon tydlig majoritetsregering i sikte. Jag tillhör gruppen som velade in i det sista och faktiskt bestämde mig på vägen till vallokalen. Och det var dessutom rätt kort innan stängning. Så nu har ni en uppfattning om hur politiskt övertygad jag är. Men dagens inlägg ska inte handla om politik, rubriken till trots. Den ska handla om bilden av att politiken är avgörande för vår ekonomi och varför jag ställer mig kritisk till just det. 

Redan på valnatten börjar en kompis och jag skriva om det otydliga valresultatet. Vi har en diskussion fram och tillbaka om vad det innebär och vad fördelarna respektive nackdelarna blir. Till slut skickar han en kommentar som både irriterar och fascinerar mig på samma gång, nämligen att fördelen med valresultatet är att han ökar sina chanser att nå FIRE. Han förklarade att han behövde en blå regering med lägre ISK-skatt och ytterligare jobbskatteavdrag för att kunna nå FIRE. Är det verkligen så? Spelar politiken så stor roll? Är det faktiskt politikerna som avgör huruvida en person kan spara ihop ett större kapital? Den som är tillräckligt politiskt nitisk skulle säkert kunna ge honom rätt. Om Nooshi Dadgostar skulle bli statsminister skulle skatterna på en hel del områden sannolikt stiga och ISK-skatten skulle kunna bli betydligt högre. För den som (till skillnad från min vän) tjänar riktigt bra skulle inkomstskatterna säkert också bli betydligt högre. För den som är lite mer verklighetstrogen är en vänsterpartistisk statsminister garanterat lite mindre realistisk. Och under en socialdemokratisk regering har det definitivt gått ganska enkelt att bygga kapital. Jag om någon är ett exempel på det. Jag hade i princip ingenting när Socialdemokraterna tog makten 2014, men det gick ändå att skrapa ihop ett par miljoner som "under medelinkomsttagare" på under ett decennium. Så det går även utan en moderat statsminister. Det är jag ett levande exempel på. 

Men vad är det då som gör att jag menar att det inte är politiken som är avgörande för om man når FIRE eller inte? För tveklöst är det ju så att även jag skulle gynnas av lägre ISK-skatt och ett ytterligare jobbskatteavdrag för medel- och låginkomsttagare. Jo, jag tänker att mina egna val är desto viktigare än politikernas. Det kan låta självklart, men är nog inte det för väldigt många. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga "om bara jag fick upp lönen så skulle jag kunna spara", "om bara elpriset inte vore så högt skulle jag kunna spara", "om inte min fru vore så slösaktig" osv. Och i praktiken skulle det ju kunna vara så, men det som ger framgång i jakten på ekonomisk frihet är snarare kreativitet och att vara kritisk till saker andra säger och även saker man alltid själv har tagit som sanning. 

I praktiken kan det här betyda så himla mycket olika saker för olika personer. Ibland så känner jag  mig till och med dum som lägger energi på saker som att plocka äpplen hos grannar och göra mos, eller cykla till jobbet även när det spöregnar. Men anledningen till att jag gör det varje enskild gång är ju inte att det är viktigt för min FIRE-resa varje dag, utan snarare att mitt tankesätt är annorlunda än de flestas. Det handlar inte om att spara en 50-lapp en gång, utan om att alltid ställa sig frågande till huruvida en utgift är nödvändig eller om problemet kan lösas på ett annat sätt. Ni som läser det här vet säkert redan det. Men om ni kommer till punkten att ni faktiskt glömmer bort att man kan ta bilen när det regnar eller att den omedelbara reaktionen på att barnens sylt är slut inte är att åka till Ica då har ni kommit långt. 

Jag har förresten lagat en massa kläder på sistone. Mestadels Minis, som tyvärr redan till stor del är urvuxna eftersom jag lagar så sällan, men Plutten kommer få ärva. Det är typexemplet på en syssla som alltid känns helt värdelös om man har i åtanke tiden lagningen tar och priset för att köpa nya eller begagnade byxor. När jag började laga kläder för runt två år sedan så ville jag lösa tidsproblemet med att köpa en symaskin. Min man sa nej till det. Han lovade att han personligen skulle köpa en maskin till mig om jag visade att jag fortsatte laga kläder ett tag. Nu har jag visat honom det. Nu vill han köpa en maskin. Men nu vill inte jag det istället. Det är för att jag kommit på att det inte gör så mycket om jag syr lite för hand medan vi tittar på Agenda eller en lördagsfilm. Jag har också insett att det inte alltid är helt rätt att köpa sig till en besparing. Det är inte omöjligt att konsumera sig till en ekonomisk besparing. Bilisten som köper en elcykel kan säkert göra det för att ge ett exempel. Men impulsen att ett problem ska lösas genom att köpa något är inte sund. Ofta så löser man faktiskt problem bättre genom att plocka bort saker än att lägga till dem. Den som inte hinner cykla med en vanlig cykel på grund av gympass, hämtning och lämning av barn eller husdjur , fotbollsträningar och liknande kanske skulle dra ner på vardagens måsten istället för att minska tiden för cykling genom att lägga till eldrift. 

Det finns många sätt att tänka annorlunda. Det finns många val att göra annorlunda. Personligen tror jag att det är otroligt mycket viktigare att komma dit än vad Sveriges statsminister heter. Jag tror till och med att det är kontraproduktivt att sätta sitt hopp till diverse reformer eller skattesänkningar, eftersom det lätt blir till en ursäkt att inte få igång sparandet här och nu. Med det sagt så gör alla så klart som de vill. Men jag vågar mig på att gissa att den som hittar en metod att nå ekonomisk frihet under rådande förutsättningar är den som kommer vara som mest framgångsrik. Oavsett om framtiden innebär lägre ISK-skatt eller en återinförd fastighetsskatt.