Hur ska jag klara mig ekonomiskt som ensamstående förälder?

I det senaste avsnittet av Inga dumma frågor om pengar fick programledarna en fråga om hur en lyssnare skulle klara sig som nybliven ensamstående mamma med två mindre barn. Hon fick förvånansvärt bra input, men ändock blev jag sugen på att formulera ett svar på frågan, hur jag tänker mig att jag skulle klara mig som ensamstående förälder och vilka tips jag skulle ge andra i den situationen. För att underlätta, väljer jag att utgå från den situationen som frågeställaren hade, nämligen att hon skulle ha sina barn varannan vecka, bo i en bostadsrätt som ändå verkade kännas lagom stor och ha få möjligheter att påverka sina inkomster. Hon har således inga bidrag att inhämta som ensamstående på heltid, eller personer med låga inkomster och hög hyra kan ha. Fokuset blir därmed på utgifterna och här kommer min punktlista på vad jag skulle göra för att klara mig som ensamstående förälder varannan vecka. 

1) Ifrågasätta sanningar som jag en gång haft och skapa en ny norm för min nya familj. Jag minns till exempel själv hur otroligt lång tid som vi som familj inte hade någon streamingtjänst alls. Om jag visste att det fanns något roligt på Viaplay brukade jag passa på att titta när jag hälsade på mina föräldrar, men allt som oftast väntade vi bara tills saker kom till SVT Play. Och om det ändå mot förmodan var något som vi tyckte var superroligt och vi bara var tvungna att se så skaffade vi exempelvis Netflix en månad, kollade klart på aktuell serie eller film och sa sedan upp det. Sånt går. Idag då? Jo, i skrivande stund har vi tre streamingtjänster för tv samtidigt, eftersom barnen inte kunde enas om en. Jag orkade inte bråka, varpå vi skaffade en varsin för dem. Helt orimligt egentligen. Dessutom tillkommer storytel (hallå, vad hände med Biblio eller fysiska bibliotekslån som funkat jättebra förut? Och ja, det finns ett svar på det, men det hör inte hemma här) och Spotify. Båda två tjänster som jag sett som helt onödiga förut, men som jag fastnat för nu. Poängen är inte att rättfärdiga min livsstilsinflation, utan att påvisa att saker lätt kan bli självklara och en norm. Om så inte för ett helt samhälle så åtminstone i en familj eller för enskilda barn. Det här gäller för övrigt också sanningar som att man måste ha en bil när man har barn, eller att barnen måste ha eget rum/trädgård/Iphone eller vad det nu må vara. Hitta vad som gäller för dig. Ensamstående jag behöver då rakt inte ha en bil till exempel, så det går helt bort för mig. Men det kanske det inte gör för dig. 

2)  Ägna de barnfria veckorna åt att göra veckorna med barnen enklare och billigare. Det innefattar att förbereda mat som man enkelt kan plocka fram, som olika sorters pastasåser, baka bröd (något billigare än köpt och mycket godare), men också att handla mat. Här tänker jag att det primära syftet är att göra så att det blir lättare när väl barnen är på plats så att man undviker trötthetslösningar som hämtmat, handla vad än nu ungarna är sugna på för stunden på Ica nära. Det går också att med förberedelse ordna lite fredagslyx relativt billigt genom att baka kakor och frysa in till exempel. Tänk vad skönt att få hem barnen en fredag och säga, gud vad kul vi ska ha idag, vi ska kolla på Masked Singer och äta kladdkaka med grädde! 

3) Jaga extrapriser, primärt under veckan utan barn. Om jag inte redan vore lite beroende av att köpa billigt och plocka hem extrapriser så skulle det vara ett stort fokus nu. För det går verkligen att mestadels leva från extrapriser. Lär dig att bäst före inte är detsamma som giftigt efter och våga handla mer än du behöver just nu och använda det sen. Det gäller alltifrån fryst fisk till creme fraiche och när jag tar det här på allvar så brukar det inte vara mycket som köps till ordinarie pris. Det kräver dock lite engagemang, minne och promenader/cykelturer och minne, men om inte det är ett problem och du bor i ett område med flera butiker så rekommenderas det varmt. 

4) Schemalägga att vara lite om sig och kring sig. Byte av elavtal är till exempel ett konstant dåligt samvete för mig, för trots att jag vet att det är enkelt att byta och genererar en ganska nämnvärd besparing, så brukar jag max få tummen ur en gång vart femte år eller så. Därför skulle jag schemalägga att gå igenom avtal och ekonomin en gång i halvåret ungefär och se vad det går att göra med försäkringar (hem och bil), inte barn, bredbandsavtal och elavtal. Kolla att jag har okej priser och sedan repetera ett halvår eller ett år senare. Frekvensen beror lite på när man har brytdatum. Om du har bilförsäkringen i november och elavtal som förnyas i maj till exempel, kan det vara klokt att ha två datum. Annars kanske det räcker med ett. 

5) Jag skulle bli en jäkel på begagnade kläder. Och dessutom hindra mig från att slöshoppa genom att ha regler. Just nu behöver till exempel mitt äldsta barn regnkläder. Då är det klokt att skriva ner det, söka runt på Vinted och Tradera, och om det inte funkar, spana in reor på XXL, Zalando och liknande. Så skaffa dig koll på vad som behövs. (Men var kritisk. Det går ofta att klara sig på färre antal plagg än man tror. Förutom strumpor. Det blir bara jobbigt. Jag har prövat. Det är dumt.) 

6) Jag skulle också försöka att dra ner kostnaderna radikalt under barnfria veckor. Det behöver inte betyda att du lever på havregrynsgröt (om du inte älskar det, för det är ju helt okej då), men om du är en av alla de som skyller på att du inte kan äta vegetariskt för ungarna hatar vegetariskt. Grattis, då har du nu en perfekt möjlighet att exprimentera med riktigt billig mat hälften av tiden. Det är ju toppen! Och dessutom sjukt hälsosamt, så du kanske går ner i vikt eller mår mycket bättre efteråt. Jag vet inte, jag har fortfarande barn som tynger mig ner och begränsar min hälsokost till någon dag i veckan och då blir det mestadels tårar och gnäll.  Det är också helt möjligt att vara extra social under dessa veckor, men att göra det på ett ekonomiskt smart sätt. Vad sägs om att bjuda in bästa kompisen och sitta och lappa byxben samtidigt som ni dricker isvatten och äter kladdkaka istället för att ses för en AW på dyrt alkoholhak? Eller erbjud kollegorna att ta AW:n hos dig istället så kan alla köpa pizza på din närmaste pizzeria och dricka medhavd öl medan du värmer upp en vegansk curry och dricker isvatten med ursäkten att du försöker detoxa eller vill vara miljömedveten, alternativt säger sanningen. På mitt jobb händer det att vi ses på det sättet hos någon som inte har hemmavarande barn, men det kan ju vara olika beroende på vad man känner sig bekväm med. Jag tror faktiskt att det var jag som föreslog det först i min arbetsgrupp, sedan har jag även tagit det ett steg vidare med några kollegor som jag faktiskt gillar på riktigt där vi alltid ses på det sättet istället för restaurang och roterar. Nu senast blev det faktiskt takeout ändå, men de som gillar att dricka påpekade att det ändå blev mycket billigare än att ses på stan. Poängen är att man måste våga göra saker man vill göra, men på ett annat sätt, och även offra ett och annat. 

7) Budgetera. Kolla på vilka inkomster och utgifter som faktiskt är realistiska och kolla hur det ser ut och hur du vill att det ska se ut. Följ upp löpande. Särskilt bra när man är i en ny situation, men egentligen bra för typ alla. Då kan man se om det är realistiskt att ha ett barnspar, åka till Legoland på sommarlovet och liknande och agera därefter. Så skaffa dig koll. Egentligen kanske det här borde ha kommit först. Men jag lyssnade på det här avsnittet på en kvällspromenad så mina tankar återges ungefär baklänges. 

8) Alla kan spara. (Nåväl, nästan alla.) Se till att göra det och då gärna lite mer än du tror att du kan spara. Varför? Jo, för att om du betalar dig själv först och automatsparar till exempel 2000 i fonder, så kommer du med största sannolikhet lära dig leva med det på samma sätt som om du hade spårat på krogen och råkat bränna 1500 kr på öl på en AW som en kollega till mig gjorde nyligen. Hon fick då leva med att det blev mindre pengar kvar för henne den månaden och det kommer ensamstående jag också få leva med om jag sparar först. Så bara gör det. Men kolla först ungefär vad som är rimligt så att du inte får tömma hela bufferten i juli som jag kommer få göra i år på grund av föräldraledighet i kombination med konsekvent fondspar på autogiro. Nå väl, det löser sig väl i augusti eller senast september, eftersom jag faktiskt inte är ensamstående. 

9) Försök se fördelarna med att vara ensamstående. Jag är ju inte det själv, men måste säga att det bitvis är rätt så skönt när mannen är på tjänsteresa eller jag är föräldraledig och får köra mitt race. Om du likt en kompis till mig har haft en partner som vägrar äta baljväxter för det är äckligt, eller har har en haft en partner som förbjuder dig från att handla på Lidl för att folk ska tro att de är fattiga så har du eventuellt stora möjligheter att tänka och börja om nu. Om du haft en partner som dränerat dig på energi och tyckt att du ska vara hens förälder och laga mat, planera och fixa så kanske du får en massa extra energi av att ha en mindre att ta hand om nu? Eller så kanske du har levt med en okej person, men att det varit rörigt att reda ut vem som ska vabba den här gången, eller vem som hämtar på förskolan på tisdag när de stänger tidigt och så är det plötsligt så att det blir tydligt vad som gäller. Sjuk unge på hens vecka? Hens problem. Köpa julklapp till hens mamma, hens problem. Tänk vad mycket krångel du slipper! Grattis! 

10. Be om hjälp, även om det känns svårt. Nu kan det ju vara något helt annat som gör att ni separerar. Du kanske har varit våldsutsatt eller din partner har överraskat dig med att vara otrogen. Du kanske blir lämnad från en dag till en annan. Hen kanske har dött. Det är ju så klart svårare att se något positivt i den typen av situation och beroende på situationen så kanske du mår så himla dåligt att du absolut inte kan springa runt på olika affärer och jaga extrapriser, eller lappa barnbyxor. Du kanske inte ens orkar jobba. Och då är det helt okej så klart. Men om du har en bra kompis som du litar på, du kanske är kompis med mig eller någon annan som är lite extra intresserad av och bra på privatekonomi, och är uppriktig gällande din ekonomiska situation och din oro för hur du ska få det att funka nu, så kan du få hjälp. Det kanske är bästisen som kollar upp bästa försäkringen för bilen du måste ha, eller noterar att det är väldigt bra priser på ICA Maxi nästa vecka och hjälper dig lägga en onlineorder eller handlar åt dig. Hjälp finns att få. Om du vill resonera kring budget och vad som är ett reellt behov, så kan du alltid höra av dig till mig. Jag är gärna din ekonomikompis. Vi kanske till och med i bloggen kan diskutera utgiftsposter och se om någon annan läsare har förslag på förbättringar om du vill det. Oavsett, se till att be om hjälp. Det finns alltid folk som vill hjälpa till. Även folk som inte är ekonomiintresserade i sig kan se till att meddela när Jollyroom har rea på gummistövlar och sambeställa när hen ändå beställer åt de egna barnen eller hålla utkik efter byxor i storlek 110 på hen går på loppis. Hen kan också bjuda hem dig på fika istället för att ni ska ses på stan eller plocka upp ett tillfälligt klipp på Ica åt dig utöver sig själv. De flesta bryr sig och vill hjälpa till när man behöver hjälp. Då spelar det ingen roll om det man behöver hjälp med är att klippa gräset eller gå igenom ens korttransaktioner för att se om det finns förbättringsmöjligheter. Så våga fråga eller åtminstone formulera ett problem så får vi se om lösningen erbjuds. 

Har du några tips att ge till en ensamstående förälder vad gäller ekonomi? Tipsa gärna i kommentarsfältet.  

Iakttagelser från en nöjespark

Plötsligt blev det sommar! En rätt så skön sådan dessutom med behagliga temperaturer i mitt tycke. I vår familj är det standard att besöka minst en nöjespark per sommar och i vanlig ordning drog vi av det plåstret rätt så snabbt, nämligen innan midsommar. Det här inlägget ska handla om iakttagelserna som jag gjorde då och reflektionerna under- och efteråt. 

Jag minns inte ens om det finns ett före och ett efter när det kommer till nöjesparker, eller om vi alltid gjort likadant. Men den här gången slogs jag verkligen av de stora fördelarna med att inte bara huxflux bege sig till parken och sen spontant se vad det finns att göra och äta. Redan innan vi åkte till parken tittade jag tillsammans med Mini på menyerna i de olika restaurangerna i parken och kunde redan då konstatera att två måltider i parken skulle motsvara en hotellnatt för oss alla i närliggande stad. Mini tittade förfärat på menyn och sa att det väl bara kostar typ 20 kr att laga maten och så kostar det över 500 kr för oss att köpa den. "Det är det ju inte värt, mamma! Då kan vi ju lika gärna ta med oss egen lunch och laga köttbullar och mos hemma istället en annan dag." Nu har Mini kanske inte en helt korrekt prisuppfattning, men jag delar hens uppfattning om att det inte kändes värt det för oss, så vi beslutade oss för att steka pannkakor till kidsen och ta med potatissallad och annat till oss vuxna. Rätt snabbt insåg jag att det hade varit ännu bättre att helt enkelt göra som mina föräldrar gjorde när jag var barn, nämligen att fixa skinkmackor och hemgjord saft, så det fick det bli dag två i parken. 

Det intressanta med den här upplevelsen var att jag slogs över hur inställda vi människor är på att det måste vara jobbigt att spara och göra ekonomiskt smartare val. Jag roade mig med att observera människor som lämnade barnen med strikta instruktioner om att stanna där de var medan mamma går och köper kaffe och som sedan efter en tids köande kom tillbaka 15-20 minuter senare och såg jäktade ut, men samtidigt nöjda för att de fått sitt kaffe. Vid ett tillfälle reflekterade jag och min man över att behovet av kaffe tycks överraska så många vuxna därute och att en kaffetermos funnits i hela våra liv, men att dess användningsområde tycks ha glömts bort av stressade småbarnsföräldrar. Mini tittade då på mig och sa något i stil med "Ja, glass kan det ju vara rimligt att köpa på plats, eftersom det smälter så fort, men det borde inte vara så svårt att ta med sig en termos med kaffe och några chokladbollar till barnen." Jag blev lite lätt chockad över att min unge blivit så stor och tagit efter oss föräldrar (mest mig) så mycket redan. Kanske är det så här man skapar second generation FI? 

De föräldrar som var där med oss hade dock gjort något rätt. De åkte på nöjespark rätt tid på året. Minns inte om jag berättade när vi förra året fick för oss (helt min mans idé ska tilläggas) att åka till en populär nöjespark typ vecka 30. Det var nog det värsta jag varit med om och innan vi ens kommit in i parken (på grund av enorma köer) övervägde jag att sticka därifrån trots att jag betalat alla våra biljetter i förväg. Mycket riktigt, det enda vi gjorde var att stå i kö och efter den upplevelsen enades jag och mannen om att aldrig mer ge oss iväg till nöjesparker i juli-mitten av augusti. Åtminstone inte i Sverige och Skandinavien, det kan ju vara annorlunda i andra delar av världen så klart. Min bild är därför att man får ungefär tre gånger så mycket nöja och nytta av en inträdesbiljett i mitten av juni som i mitten av juli, vilket gör den otroligt mycket mer prisvärd, även på de ställen där inträdet kostar lika mycket över hela året. Så är inte fallet på många ställen, på Kolmården till exempel, är det även billigare att besöka på slutet eller början av säsongen. 

Det bästa med det här mindsetet är att det går att anpassa efter där du är i livet och hur mycket energi och planeringsförmåga du har. Det absolut mest ekonomiskt kloka är så klart att baka allt fika själv, ta med den hemkokta saften och göra storkok på någon god och billig soppa att ta med i mattermos. Det går och blir säkert allra billigast. Men om du inte är där, vilket jag inte är just det här året, så har du fortfarande jättemycket att spara på att köra förbi närmaste mataffär på vägen till parken, bunkra upp med festis, delicatobollar och frysta pannkakor och Bob-sylt. Det är inte lika billigt som det första alternativet, men ändock mycket billigare än att köpa all mat- och dryck på plats. De flesta av oss, däribland jag själv i år, hamnar någonstans däremellan. Vi kanske kokar kaffe i stugan och häller i termosen och steker våra pannkakor hemma, men kompletterar med lite Pågengifflar och riskakor från Ica. Det är också helt okej. Man får lägga sig på den rätta nivån för en själv. 

Ett annat tips kan vara att prata med barnen i förväg. Jag minns till exempel när vi var på Legoland och jag blev chockad över hur extremt dyrt allt var i Danmark. Då kommer jag ihåg att jag redan innan vi gick in i parken pratade med barnen om att de inte ens skulle få glass i parken, men att jag köpt glasspinnar på mataffären som de kunde få när vi kom hem sen. Det tyckte de var helt okej och jag minns det som att jag fick väldigt lite tjat i parken. 

Så vad var poängen med det här svamlet? Jo, det går att göra saker även om de kostar pengar. Men det går också att göra så att aktiviteterna kostar lite mindre pengar. Om vi tar nöjesparkerna som ett exempel är jag övertygad om att det lätt spenderas lika mycket i parken som på att besöka den från början. För vissa kan det säkert till och med kosta mer i parken än att ta sig dit. Min kompis brukar till exempel alltid spela för flera hundra, typ tills hon vinner något i chokladhjulet, eller någon jättenalle. Och det är ju så klart toppen om det är så man vill spendera sina pengar, men för de av oss som hellre sparar en tusenlapp extra i fonder eller som hellre går en extra gång på nöjesparken, så är det smart att packa med sig en fikapåse och införskaffa en termos till kaffet eller kokt korv. 

Brukar du gå på nöjesparker? Hur gör ni?

Är det bra att älska sitt jobb?

Det svenska företaget Madlady skapade nyligen diskussion om huruvida man måste älska och ge allt för sitt jobb. Det är en välkommen debatt tycker jag, eftersom vi allt för sällan pratar om det jobbet är för de allra flesta, nämligen ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet (och en jäkla massa prylar man inte behöver). På samma tema läste jag ett inlägg från en jobbsökande person som fått frågan om varför hon brinner för att sälja skruvar (ungefär så här, jag hittar inte inlägget längre) och hon helst av allt skulle ha svarat "Det gör jag inte. Jag vill bara ha tak över huvudet". Så hur är det? Är det bra att älska sitt jobb och måste man ens göra det? 

Det Madlady gjorde var att kräva att jobbsökare såg deras lagerjobb som ett kall och inte planerade byta jobb, stanna hemma vid sjukdom eller börja studera framöver. Huvuddelen av kritiken gällde att de uttalade att man ska gå till jobbet även när man är sjuk, men jag tror det var fler än jag som ändå började reflektera över arbetsgivares stora önskan att alla ska brinna för just deras företag, förvaltning eller myndighet. För jag tror verkligen inte att merparten av alla arbetare där ute gör det, utan de är där för att få mat och husrum. Om de skulle vinna en miljard, skulle en stor andel sluta jobba, och om de inte skulle det, kanske det skulle bero på att de gillar rutiner och sällskap, snarare än att de verkligen brinner för att ge Finspång de allra renaste trapporna, vara den allra trevligaste receptionisten på Piteå vårdcentral eller vara Göteborgs mest tillgängliga och tillmötesgående arbetsförmedlare. 

En annan sak jag funderar på är om det ens är bra för arbetsgivaren att söka personer som är så här engagerade. Jag brukade själv vara otroligt engagerad i mitt jobb, men kan ärligt säga att jag blivit bättre på jobbet av att bry mig mindre. Förutom att jag inte är så upptagen med sidoprojekt av typen "Lean i vardagen" eller organiserar "APT på tema normkritik", så har jag blivit snabbare och effektivare av att bry mig lite mindre om varje enskild uppgift och våga göra fel. Jag tänker mig att den som anställs av Madlady och inte får stanna hemma när den är sjuk eller får börja plugga när ryggen tar stryk, riskerar att bli en medarbetare som går in i väggen eller kör slut på sin kropp helt och är så noggrann när den packar varor att den aldrig blir klar. Jag funderar också på om det ens är rimligt att tro att ett jobb ska väcka ett sådant engagemang, när alla vet att det finns tusen fler av samma art? 

På (nästan) samma tema så har Avanza nu förstört sin podd och gjort om den som länge varit aktiv till en grabbig finanspodd där det känns som att man skulle behöva 90 hp i finans för att hänga med och istället skapat en ny "tjejpodd" där förra programledaren för Avanzapodden Felicia pratar med en annan tjej som inte tycks ha något som helst intresse för ekonomi om lyssnarnas "inga dumma frågor om pengar". I avsnitt fem pratar de lite löst om huruvida det är vettigt att betala barn för saker och då kommer det fram att sidekicken Douglas minsann hellre skulle golfa än jobba om han kunde, men att han fattar att han ändå måste jobba och därför gör det för pengar. Felicia däremot insinuerar att hon älskar sitt jobb och att hon skulle göra det även om hon inte fick betalt, när hon sarkastiskt säger att hon hellre skulle yoga än jobba. Och det kanske är så att om man jobbar som privatekonom på en cool bank som Avanza kanske det ändå är rimligt att man älskar sitt jobb och känner sig superspeciell, eftersom få personer har det jobbet. Tidigare sparekonomen Nicklas Andersson är ju ett exempel på någon som uppenbarligen inte längre behövde  jobba, men gjorde det ändå för att han brann för sparande och investeringar. Men är det rimligt av ett företag som Madlady att förvänta sig att deras lagerpersonal är lika engagerade som Nicklas Andersson eller Felicia Schön? När de enkelt kan byta jobb imorgon och göra exakt samma sak på H&Ms lager och sälja samma sak, fast för ett annat företag. Måste de ändra övertygelse då att det är lite billigare byxor som är bättre för kunderna där ute? Lite som en uppenbarelse och efterföljande jobbyte. Jag vet inte. Men jag tror att det ändå är ett sundhetstecken att vi börjar prata om det här. 

För de flesta av oss gör inte så himla mycket skillnad på jobbet. Stanna där. Ta in innebörden av det jag skriver nu. Men vi gör inte bara väldigt lite skillnad, vi är dessutom helt utbytbara. Och även om vi inte är det rakt av för att det tar tid att lära upp personal eller hitta ersättare som håller måttet, så vill gärna arbetsgivare ge sken av att vi är det. Och när det är så, när ingen chef gråter för att du drabbas av ALS eller går till konkurrerande verksamhet, så tycker jag att vi ska ifrågasätta varför just vi förväntas brinna för våra jobb så till den grad att vi bränner ut oss, pajar våra kroppar eller får dåliga relationer med våra barn för att vi väljer jobbet framför vab eller långa sommarlov med våra barn. 

Har du tips på någon podd där man varken blir behandlad som en finansvalp med ekonomiutbildning eller som en liten dum flicka utan något som helst ekonomiintresse? 

En vanlig dag på jobbet

Nu är det dags med en reflektion från fikarummet igen. För ännu en gång har temat ekonomi och sparande kommit upp på jobbet. Och här kommer ett försök för mig att reflektera från den upplevelsen, utan att trampa någon på tårna. Så häng med. 

Vi börjar med att konstatera att om du känner igen den här händelsen, kan det vara så att du känner mig. Kul! Knacka på min dörr eller slå mig en signal och berätta att du identifierat mig. För den som inte känner igen sig, synd, men vi kanske känner varandra utanför bloggen ändå, det kanske visar sig längre fram. Vi fortsätter med att resonera kring människosyn och förtydliga hur jag tänker mig att jag ser på den saken. I kommentarsfältet på mitt senaste inlägg, fick jag nämligen kritik för att jag ser ner på folk. Och eftersom en läsare uppenbarligen uppfattat det så, så känner jag att det är dags att förtydliga min syn på andra. Det är nämligen så att jag bryr mig otroligt lite om hur andra gör. För några år sedan fick jag till exempel en förfrågan om att sprida budskapet FIRE till fler under en större kampanj och jag minns att jag ganska snabbt svarade att jag inte kände att jag ville delta, eftersom jag inte känner något behov alls av att få folk att resonera som jag. Med det sagt, kan jag tycka att mina medmänniskor resonerar tokigt i olika frågor och ibland kan jag bli jätteledsen när jag hör saker som att någon inte har råd att köpa sin medicin (för att den är så dyr!) eller kan gå ner i tid trots att barnen och familjen skriker om det (eftersom räntorna är så höga!). Men jag tänker att det är möjligt att både tycka att det är larvigt att ägna varenda rast åt att klaga på de höga elpriserna (samtidigt som man röker) och inte se ner på någon för att den faktiskt röker. Det är ett val man gör, precis som det är ett val att köpa varje lunch på lokala restauranger istället för att ta med egen matlåda (och därmed minska sparutrymmet med 2000 i månaden). Jag är säker på att det för många är en härlig vardagslyx och att de lokala restaurangerna uppskattar att de flesta är som mina kollegor och inte som jag. 

Med detta i åtanke ska jag nu försöka resonera kring ett samtal där en kollega fascinerat berättade att hon hade jättemycket pengar kvar när räkningarna var betalda under förra månaden. Vi pratade inte om orsaken till det, men det kanske beror på sjunkande räntor eller dylikt. (De räntesänkningarna börjar äntligen märkas här iaf) Hon berättade att hon kom fram till att hon inte visste vad hon skulle göra när hon insåg det och att hon direkt gick i shoppingläge. Hon hade frågat sambon om det inte vore läge att köpa en lampa för drygt sex tusen och det hade han inte hållit med om, men till sist hade hon hittat något annat att bränna pengarna på. Jag tror det var skor, men jag är inte helt säker. Oavsett kan jag inte relatera alls till den här typen av "problem", där pengar måste brännas så fort man har tillgång till dem. Men det är ändå ett intressant fenomen, i mitt tycke. Jag kontrade försiktigt att det ändå är bra att ha en ordentlig buffert och berättade om min erfarenhet av sjukskrivning under pandemin när jag fick vänta på pengarna från Försäkringskassan i flera månader. Det hade hon viss förståelse för, men jag uppfattade ändå att hon inte kunde se vad hon skulle göra med pengarna, så länge som bufferten finns på plats. En annan kollega tipsade om att hon skulle prata med mig om investeringar (eftersom jag är så "bra" på sparande) och hon sa att det kanske hon skulle göra, men jag uppfattade det som att hon var övertygad om att det var så himla krångligt och snabbt växlade samtalet till att handla om något helt annat. I slutändan mynnade samtalet ut i en diskussion om Postkodlotteriet som sparande och det verkade många se som sin enda chans till att få tag på en större summa pengar. 

Samtalet lämnade mig konfunderad över två saker. Det första är att jag alltid tänkt att folk låter bli att spara för att de inte har något över. Man kanske har förbättringsmöjligheter vad gäller inköp av livsmedel, uteluncher och allmän prylkonsumtion, men få av oss har väl ändå en massa pengar kvar den 24 och sitter och funderar på vad man gör med dem? För då borde ju inte sparande och matande av ISK vara ett särskilt stort problem. Men det kanske är fler än vad jag trott som är som min kollega? Det andra som fascinerade mig var att sparande kändes som ett så otänkbart alternativ. Jag förstår att alla inte är superintresserade av börsen, men trodde ändå att många hade insett fördelarna med extraamortera på bolånet (efter att ha sent omsider lärt sig att nollräntan inte varade för alltid) och rutinspara någon procentsats eller fast summa pengar i någon indexfond eller liknande. Jag är så nyfiken på hur stor andel av mina kollegor, släkten eller slumpmässiga bekantskaper som faktiskt sparar systematiskt. Nu vet jag att Rikatillsammans gjorde några avsnitt om just det här förut och jag minns att jag reflekterade över 1) att deras medlemmar tjänar väldigt mycket mer än jag och 2) att folk sparar mindre än vad jag tror. Men vet ni? Varje gång jag hör att folk bara sparar x, y eller z så tror jag alltid att mätningen gått fel till. Tänk om man mitt minisparande i Nordnet till exempel ses som en representativ summa för en kvinna i min ålder? Fast jag har flera miljoner i andra konton hos Avanza? Jag vet inte, men pengar och sparande kommer nog aldrig sluta fascinera mig, men det betyder inte att jag som ekonomibloggare stör mig på att andra resonerar annorlunda när det kommer till deras pengar. Som miljövän däremot, vilket jag definierar mig allt mer som med åren, kan jag tycka att det svider när jag hör talas om alla klädköp eller flygsemestrar som andra gör. Men det har helt andra orsaker än att jag ser ner på medmänniskors spenderande. 

Brukar ni prata pengar på jobbet? 

Vi har köpt hus!

Mitt absolut mest lästa inlägg genom tiderna handlar om vem som egentligen har råd att bo i villa och jag minns än idag den promenaden jag tog som resulterade i det där inlägget. Det skrevs till viss del i frustration över att det kändes så oöverkomligt, men också i genuin nyfikenhet över hur mycket (mer) pengar "alla andra" hade. Mycket har förändrats och under förra året lät jag min man bestämma om vi skulle köpa ett hus eller låta det vara och när han fick en tydlig deadline så bestämde han sig för att vi skulle köra på. 

Ni minns kanske att jag skrev lite om att vi varit på en del visningar ifjol. Bakgrunden är att jag har haft en tuff tid bakom mig. Det enda som egentligen fungerat bra var sparandet och efter att ha kommit upp i siffror som inte alls var långt ifrån vad jag planerat som min nivå för FIRE, kände jag att det inte fanns någon som helst motivation för mig att fortsätta jobba i samma tempo om vi bara skulle bo kvar. Jag vet inte om jag tänkt kasta in handduken helt, men jag kände ändå att det var läge för att testa något nytt jobb, ta tjänstledigt för studier eller kanske bara säga upp mig och skita i att jobba en viss tid för att få mer tid med barnen och mindre stress. Samtidigt förstod jag att våra chanser till något som helst bolån skulle vara ungefär lika med noll efter det, så jag ville veta säkert att min man inte egentligen ville flytta, innan jag tog beslutet. Det visade sig att han också ville flytta och eftersom hans föräldrar bidragit till hans syskons husköp några år tidigare, visade det sig att de ville göra samma sak för oss. Vi fick därför en skjuts i kontaktinsats som vi inte räknat med. Vi gick på en del visningar och bestämde oss till sist under hösten för att vi verkligen skulle sikta in oss på att köpa ett dyrare hus i närområdet. 

Till sist hittade vi ett objekt som kändes bra och där vi hade få konkurrenter. Efter en stunds förhandlande med säljarna enades vi och nu har vi skrivit kontrakt på vår alldeles egen villa. Det här beslutet togs inte helt lättvindigt, utan vi båda har i perioder velat fram och tillbaka och haft ångest över om vi är beredda på att ha flera miljoner i bolån (ni minns kanske min ekonomiska ångest i januari?), men till sist landade vi i att det är rätt för oss. Att köpa och sälja hus har inte varit lätt. Det följde en massa krångel med banker, innan vi insåg att vår befintliga bank såg oss som superkunder eftersom vi kunde styrka att vi hade flera miljoner på börsen. Det var nog första gången som jag upplevde att banken behandlade oss med viss respekt och att vi kunde ha en ekonomisk diskussion där de behandlade oss som jämlikar och inte som dumma Svenssons som de kunde pracka på dyra fonder och kapitalförsäkringar. 

Nu när vi åtagit oss det här huset, har vi insett att våra fasta månadskostnader sannolikt inte kommer öka nämnvärt med det nya huset. Den bostadsrättsförening vi bott i under flera år har stora lån och därmed höga avgifter och dessutom inte världens mest engagerade styrelse. Däremot förstod vi snabbt att det är en massa andra kostnader som vi förut inte tänkt så mycket på. En kompis till mig sa att det första året med hus är ett hemskt dyrt år och jag börjar misstänka att han har rätt. Vi har redan nu börjat beställa möbler, tapeter och viss utrustning som har väntetid och inser att pengarna bara flyger iväg. Och då har vi ännu inte planerat för allt som trädgården kommer behöva, som arborister, häcksaxar och snöslungor. 

Varför gör vi då det här om det är så dyrt att flytta och bli villaägare? Det korta svaret är att livet är kort och det här är något vi vill. Jag vet att jag skrivit förut att just boendet är det enda jag känner att jag försakat för att kunna ha det sparande som jag (och min man) har och det är ju sant. Nu kände jag att livet är för jäkla kort och att jag därför inte vill vänta längre. Jag upplever ändå att det huset vi till sist köpte, känns som ett okej ekonomiskt val också. Jag tror att vi skulle kunna sälja det en månad efter tillträdet och få ut lika mycket som vi gav för det, alternativt mer om vi först får upp de där tapeterna som vi beställt och lyckas styla det bättre än vad säljarna gjorde när vi gick på visning. Nu vill vi naturligtvis inte sälja det, men det känns skönt att det ligger i ett attraktivt område och att vi inte betalat något överpris för det. 

Så låt det här inlägget vara en påminnelse om att man kan ändra sig, och värdera andra saker än man tidigare gjort, men också att sparande och sparsamhet möjliggör en himla massa saker som man tidigt i processen inte trodde skulle kunna bli möjlighet. Sedan vill jag naturligtvis inte förringa mina svärföräldrars del i det hela. De har verkligen varit givmilda och dessutom verkligen tänkt igenom hur de vill dela med sig av sina pengar till sina barn. Det har fått mig att reflektera över när i livet man behöver pengar som mest, kontra när man i praktiken får dem och ja, arv som 50+ är faktiskt avsevärt mycket mindre användbart än när man har små barn som behöver en och när ett större boende behövs. Så hatten av till dem.  Men naturligtvis även till oss som amorterat ner vårt befintliga boende och sparat även vid sidan av börsen. Med den senaste tidens svängningar, är jag otroligt glad att vi inte kommer behöva göra någon akutförsäljning av vår aktier och fonder, för att slutföra det här köpet. Om vi tycker räntekostnaderna blir jobbiga framöver, är det kanske något vi får ändra på sikt, men just nu känns det som en okej kostnad för oss att ta för att kunna behålla våra fonder. 

Trivs du med ditt boende? Eller jagar du också nytt? 

Hur bär jag mig åt för att slippa träffa mina barn så mycket som möjligt?

Nu är det dags för en kurs i socialförsäkringen, för det är lagändringar på gång. Den som har barn och vill få förstahandsinformation kan läsa mer här! För den som inte orkar läsa på och inte har hängt med så kommer nya regler till stånd som kräver att den som tar ut föräldrapenning faktiskt umgås med sina ungar, även vid uttag av de så kallade lägsta nivå-dagarna. Så hur gör man då om man inte vill träffa kidsen? Läs mer här!

För att ge er en liten bakgrund till hur vi sett på föräldrapenninguttaget så har vi alltid bara tagit ut så många föräldrapenningdagar som krävs för att skydda den sjukpenninggrundande inkomsten med visst undantag barnens första år när vi tagit ut några enstaka dagar ändå. I praktiken har det gjort att våra dagar har räckt så pass länge att vi när lilla nu fyllde fyra år hamnade i läget att vi faktiskt behövde ta ut 6-7 dagar under förra sommaren för att hinna plocka ut alla de dagar vi inte hade tagit under vår två år långa föräldraledighet, men det var ett exempel på dålig planeringsförmåga orsakad av för mycket stress och dålig hälsa hos oss båda. Under perioder av deltidsarbete har vi också i ärlighetens namn uppskattat att det varit slappare regler för lägsta-dagar, eftersom vi kunnat jobba deltid utan att oroa oss för att jobba över en dag och då ställa till det med Försäkringskassan. Fördelen med dessa dagar har alltså varit att vi kunnat gå ner i tid och ta ut föräldrapenning på lägstanivå och inte begå bidragsbrott om vi råkat jobba 10 minuter för mycket en enskild dag. Med risk för att tråka ut merparten av mina läsare vill jag ge ett exempel på skillnaden. Låt säga att jag jobbar 75%, sex timmar per dag istället för åtta timmar och tar ut föräldrapenning på resterande del. Jag plockar alltså ut 25% föräldrapenning per dag. Om jag en dag fastnar i ett möte och råkar jobba 6,5 timme har jag egentligen inte rätt till sjukpenning på den högre nivån, men har istället kunnat plocka ut en lägsta-dag eftersom de reglerna varit slappare och bara krävt att man minskar sin arbetsdag med minst en timme för att kunna ta ut en hel dag och man har även kunnat ta ut den på helgen. Det som förändras från och med den 1 april är att reglerna är likadana för båda dagar. Jag kan alltså inte jobba en minut mer än sex timmar och fortfarande ha rätt till 25% föräldrapenning i någon form. 

För mig personligen känns den här förändringen som ett stressmoment. Jag har ett jobb som tenderar att fastna i olika situationer och jag kan inte enkelt bryta en viss tid och effektivt utföra mitt arbete tills dess. Jag kan pyssla med en uppgift som jag tror ska ta 10 minuter, men som kan ta en timme, och när jag jobbat deltid var det inte helt ovanligt att jag jobbade en halvtimme för mycket och därför inte hade rätt till den högre ersättningsnivån på föräldrapenningen. Jag tog därför i regel alltid ut lägstadagar istället, för då slapp jag bry mig om jag jobbade lite för mycket. En kollega till mig är föräldraledig på deltid just nu och medgav samma problem. Hon har därför tagit ut en halv lägstadag på helgen för att skydda sin SGI. Det kommer inte heller vara möjligt framöver. 

Men så plötsligt ett vanligt teammöte på jobbet informerar vår chef oss om den här ändringen och tipsar alla medarbetare om att de ska passa på att plocka ut alla sina lägstadagar 90 dagar bakåt och innan 1 april. Hon berättar att hon redan gjort det själv och efteråt är alla så tacksamma över att de fått den här informationen och säger att de ska se till att fixa det under kvällen. Jag tittade runt och kände mig som ett totalt ufo. Varför skulle man vilja slösa en möjlighet att vara ledig med sina barn, särskilt när det är ett frikort att få sommarledigt precis när man vill, för att bara få ett tillskott i kassan en slumpmässig dag i januari? Jag för min del fattar det inte. Jag känner själv en viss sorg över att bara ha 96 dagar på yngsta och typ 92 dagar på äldsta kvar, eftersom det skulle kunna innebära att jag inte fick träffa mina barn så mycket på somrarna i framtiden (om jag då avsåg jobba kvar det kommande decenniet, vilket jag inte gör).  Men där och då fick jag ändå en viss förståelse för lagändringen. Jag tycker ändå att vi borde ha respekt för de dagar som vi får och använda dem till att få mer tid med barnen och inte se dem som ett tillskott i kassan. 

Så här kommer dagens tips. Om du hatar att vara ledig med barnen på sommaren, baka bullar på sportlovet eller ta en skidresa på påsklovet, se då till att plocka ut dina lägstadagar illa kvickt. Om du däremot övervägande trivs med dina barn och gärna vill se mer av dem, gör då inte det. Jag är väl inte dummare än att jag fattar att det är en ekonomisk fråga. Folk har ju inte råd att vara lediga en hel vecka med 180 kr i ersättning per dag. Men efter det där mötet går vi till lunchrummet. Eller jag går åtminstone, de andra ska först gå och köpa sig en lunch från närliggande restaurang eller ta sig en cigarett, och så kan jag inte låta bli att titta på mina kollegor med helt andra ögon. För hur kan man känna att man inte kan unna sig en vecka med låg inkomst, men med fördelen att man får världens största bristvara, tid, för sina barn. Nu finns det naturligtvis inget som säger att alla faktiskt resonerar som chefen. Kanske vågade de bara inte säga att de aldrig skulle sälja tid som de faktiskt fått av staten för att vara med sina barn bara för att lag ändras. Men vad vet jag? jag känner mig ändå tveksam. Innan jag hörde talas om den här lagen såg jag ett inlägg på Facebook där någon förälder skrev om taktiskt uttag av föräldrapenning (för att få så mycket tid) som möjligt med sitt barn och absolut alla utgick från att hon ville tvärtom och gav henne en massa tips för hur hon kunde ta ut så många dagar som möjligt, men samtidigt slippa träffa hennes barn så mycket som möjligt. Uppenbarligen är det här alltså något som inte bara förekommer på min arbetsplats, men ja, förhoppningsvis vill de flesta föräldrar vara med sina barn så mycket som möjligt och ser till att faktiskt vara det också. 

Hur har du tagit ut din föräldrapenning? 

Hjälp sökes: Hur ordnar vi en budgetvänlig semester?

Det här inlägget skulle egentligen handla om något trevligt, men innan jag kom så långt som att trycka på "publicera" så drabbades Sverige av ett attentat som det känns omöjligt att inte kommentera. Jag känner så vitt jag vet inte någon som drabbades personligen, men hur man än vrider och vänder på det så drabbades hela Sverige. Jag lider med alla avlidna och deras familjer, och jag hoppas att inget liknande någonsin ska hända igen i Sverige. Jag har sett en massa bilder på Örebro med hjärtan och kommer inte vara så smörig att jag publicerar något sådant. Men ja, vi lider alla med Örebro och offren. Jag hoppas att vi får klarhet i bakgrunden inom kort och att vi kan förebyggande liknande händelser i framtiden. Aldrig igen. 

Idag tänkte jag göra ett, för mig, ovanligt inlägg. Jag vill be om hjälp att planera en fantastiskt semester. Vi vill inte flyga, vi är redo att åka ungefär när som helst så länge det är under sommarlovsveckorna, så hyfsat flexibla. Vi gillar familjeaktiviteter och kommer ha en fyraåring med oss (dvs Plutten) så det kan inte vara för ambitiösa aktiviteter. Vi vill inte heller bli alltför slitna av resan så det ideala vore att åka till några eller någon plats likt Lalandia där det finns aktiviteter och sedan ta ett par dagar lite lugnare vid havet eller i någon trevlig stad.  Här kommer några exempel på vad vi gjort tidigare: 

• Danmark och Lalandia, vilket vi kombinerade med Legoland. Båda väldigt roliga, men vi vill nog inte dit igen.

• Tyskland, inklusive Heide Park och Europapark. Båda bra, men Heide Park kändes som att det passade bättre för tonåringar och Europapark var så knökfullt att det faktiskt inte blev roligt. 

Nu inser jag att det låter som att jag tycker att jag upplevt hela Danmark och Tyskland för att jag varit i några parker, och så är det naturligtvis inte. Jag åker jättegärna till de länderna igen och då kanske särskilt Tyskland så att jag får träna på min gymnasietyska. Det kan man i och för sig få göra även i Danmark om man är på rätt ställe eller på valfritt charterresmål. 

Så kasta ut era förslag, vad kan vi göra i Europa med bil eller tåg och gärna roliga ställen att rasta barnen på. Finns det någon polsk version av Astrid Lindgrens värld? Eller en tysk Lalandia? Eller kanske en fransk Kolmården som man bara inte får missa? Nu när jag tänker efter så är det mer troligt att jag får en glad man om vi planerar för en bilburen resa. Så kanske inte Berlin eller Paris. För så kul är det inte att köra bil i storstäder.