tisdag 20 november 2018

Har du råd att skilja dig?

Nu misstänker jag att ni snart börjar oroa er för min relation på allvar och det är ni inte ensamma om. Mannen min tycker jag spenderar alldeles för mycket tid framför datorn om kvällarna (undra varför?) och alldeles för lite tid med honom. Med det sagt så är det egentligen inget fishy på gång (måste tilläggas ifall han fortfarande läser bloggen vid det här laget), men jag tycker ändå att ämnet separation är intressant. 

I samband med att jag läste det eminenta inlägget från FEB om att leva på sin man (eller snarare att inte göra det), så kom jag att fundera på något jag diskuterat med mina vänner flertalet gånger. Har vi råd att separera? Nu har min bekantskapskrets rätt olika förutsättningar, där den största skillnaden ligger i antalet barn. Min kompis med tre barn har sannolikt lite större anledning att ställa sig den här frågan (och kanske oroa sig lite) än mina barnlösa vänner. Jag bestämde mig för att sluta gissa och börja efterforska. Jag valde att fylla i en bolånekalkyl utifrån mina förutsättningar, dvs med min aktuella heltidslön, möjlig kontantinsats (okej, lite mer vore möjligt om portföljen tömdes, men det vill jag helst inte göra) och antal barn. Det här var svaret jag fick:


Nu vet ni förhoppningsvis inte var i Sverige jag bor. Men för den som är nyfiken kan jag säga att det INTE är på ett ställe där den där kalkylen möjliggör något köp av en bostadsrätt. Kanske ett tält? Eller ett Attefallshus. Men jag vet inte var jag i så fall skulle ställa det. Det här var ju en tråkig insikt. Det enda som är lite mindre deprimerande är att det är många som har det värre. Min kompis med tre ungar skulle trots en bättre lön enbart få låna typ 300 000 kr. Det kommer man ju långt med. Kanske i Dorotea, Torsby eller typ Mariestad. Men sannolikt inte i en stor eller medelstor stad.

Så vad gör vi nu då? Det bästa jag kan komma på från ett ekonomiskt perspektiv är att satsa på att rädda den där relationen om det krisar. Kanske är det värt att investera i parterapi? Börja titta på Star wars? Eller lägga ner din blogg om det är det som krävs? För fasiken, jag tror att det är himla många av oss därute som inte har råd att separera. I alla fall inte om vi vill kunna fortsätta investera, äta mat och ha kläder utan hål (har iofs aldrig varit prioriterat hos mig). Visst är det här upplyftande uppgifter för oss kvinnor som oftast är de som tjänar sämre och prioriterar familjelivet framför karriären? Nej, ett annat (lite mer feministiskt lämpligt) alternativ är att fortsätta spara och se till att nå viss självständighet ekonomiskt. För om det är något som kan möjliggöra att separera om det är det man vill, så är det pengar. Så se till att se om era hus därute. Oavsett kön. Då kan ni också vara säkra på att båda parter i ett förhållande stannar kvar av rätt anledning.

Har du råd att separera? 

PS. Jag har även kört samma kalkyl på mannen och som det visade sig så kan han köpa sig ett större (dyrare) boende än vad vi har idag. Visst kan han låna mindre än vi tillsammans, men han kommer minsann inte ha några problem att kunna ge vårt barn tak över huvudet om jag träffar en trevlig fransman eller spanjor och drar iväg.

måndag 19 november 2018

Varför jag hatar mig själv när jag jobbar

Nu kanske ni tror att det här inlägget ska handla om allt oetiskt jag gör på min arbetstid (i mitt fall en hel del, men det är inte för att jag inte är en god anställd utan just för att jag är en god medarbetare), men det ska det inte. Det ska handla om de sidor av mig som kommer fram när jag är tvingad att arbeta heltid och de effekter heltidsarbetandet får på mitt liv. Tack till Tinga för att du ledde mig in på detta. För den som undrar vad jag har att jämföra med så är det föräldraledighet och studietid, under båda perioderna jag var en helt annan person.

1) Jag blir så uppslukad av mitt jobb. Jag hatar att allt som jag måste lära mig, prestera och leverera på daglig basis leder till att jag stannar kvar sent fast jag inte får något för det och mitt barn därigenom får onödigt mycket tid på förskolan. Jag hatar att jag sitter och jobbar på kvällar och helger (fredag kväll en klassiker) för att ta igen sådant som jag borde ha hunnit under veckan. Jag hatar dessutom att jag är så engagerad i det att mina vänner får lyssna på hur jag pratar om jobbet på fritiden och mannen likaså.

2) Jag slutar bry mig om min hälsa. Det hör till viss del ihop med punkt 1, men oavsett vad grunderna är så är det uppenbart att jag bryr mig betydligt mindre om min hälsa när jag arbetar heltid. Under min graviditet levde jag till exempel på pulvermos och korv/köttbullar för att matlagning inte orkades med. Här har jag sett viss förbättring sedan ungen började äta fast föda, eftersom det ger lite mer inspiration (läs: ställer krav), men heltidsarbetande jag har fortfarande en lång väg kvar att gå jämfört med jag som student eller föräldraledig. Därtill försvinner träningen helt från mitt liv. Motion blir att bära matkassar från Willys eller en helgcykling till annan stormarknad för veckans matinköp. Gym är det bara att glömma och löpturerna glöms helt bort (eller är det sista jag vill syssla med på min lilla fritid). Jag tror inte att jag är ensam om detta. Jonathan och Brad på ChooseFI pratar ofta om att de är i sitt livs bästa form sedan de (åtminstone Brad) nådde FIRE.

3) Jag känner mig alltid stressad och det påverkar inte bara mina kollegor som får korta svar och ibland spydiga kommentarer (ofta högst välförtjänt ska tilläggas), utan även min familj. Jag vet inte hur många gånger på väg till jobbet jag skämts över att min unge fått utstå en grinig mamma vid lämning. I min stressade logik är det förskolebarnets fel att hen inte hittar sina skor på morgonen och jag tycker också att det är orimligt att hen inte kan gå i raskt temp till förskolan. Varför måste ungar plocka pinnar? Titta på katter? Prata med främlingar? Fattar de inte att vi föräldrar har jävulskt bråttom och att våra arbeten är viktigare än allt annat? Borde de inte fatta det när de fyllt 3? Eller är det först vid 4-årsåldern sådana insikter kommer? 5?  17?

4) Jag lyssnar inte på folk. Jag brukade identifiera mig som en mycket god lyssnare och kände mig stolt över att jag var en person som folk kom till med sina problem. Nu inser jag att jag inte orkar lyssna på hälften av sakerna som min man pratar om och jag glömmer regelbundet bort namnet på en nära vänninas nya kille (tydligen har de träffats i 11 månader nu, men allt är relativt). Det här är särskilt jobbigt för mig som inte har en stor, ytlig umgängeskrets, utan aktivt har valt att ha en mindre sådan fylld med personer som faktiskt betyder mycket för mig. Jag vill ju lyssna på dem. Det är bara det att jag inte riktigt orkar det som heltidsarbetande.

5) Jag träffar inte ens personerna som betyder mycket för mig. Mannen brukar regelbundet påminna mig om att jag borde ta mig tiden att umgås med min farmor som ännu är i livet, eftersom det är osannolikt att hon lever länge till. Och han har rätt. Han har så himla rätt. Det vet vi båda två. Det är bara det att jag känner mig så trött större delen av tiden att jag inte riktigt orkar ägna helgerna åt att göra ännu fler måsten. För att bara gå runt en vanlig vecka så måste det ju storhandlas, tvättas och städas på helgen. Och om jag då får lite, lite tid över så vill jag hellre lyssna på ChooseFI, läsa böcker eller bloggar än att sätta mig i bilen och resa till en tant som inte riktigt minns vem jag är. Jag vet att jag framstår som en ond människa. Jag vill alltså (för tydlighetens skull) vara en god människa som hälsar på gamla damer både för deras och min egen skull. Jag menar det är ju mitt kött och blod som alltid betytt mycket för mig.  Men i praktiken känner jag mig ofta för sliten för att göra det. Så var det inte under min studietid eller när jag var föräldraledig. I relation till gårdagens inlägg känns det här särskilt viktigt. När människor är det som spelar roll så är det en ofattbar förlust att inte vara en aktiv del av varandras liv när vi väl lever. Vi borde träffas. Vi borde hjälpas åt. Och vi borde underlätta för varandra. Men i heltidsarbetandets värld blir jag, och många med mig, till personer som inte riktigt prioriterar det som faktiskt är viktigt.

Vilka negativa effekter har ditt jobb på dig? Finns det något du försakar? 

söndag 18 november 2018

När döden knackar på dörren

Av olika anledningar har jag på sistone kommit i kontakt med mer allvarlig sjukdom och död än jag önskat min värsta fiende. När något riktigt jobbigt händer är den första känslan ofta att inget, däribland pengar, spelar någon roll. Och så har det även blivit för mig. Plötsligt så känns summan på ens ISK helt irrelevant, årets löneökning inte alls lika frustrerande och familjens elräkning inte alls lika förarglig. Samtidigt är det även svårt att känna finansiell glädje. Förra månadens sparkvot på närmare 78% spelar liksom inte heller någon roll och hur låga våra matkostnader i november än må vara så blir jag ändå inte glad. 

Men sen kommer jag ganska snabbt på att hur ledsen jag än är så spelar pengar ju visst roll. Inte för att jag ska kunna ha en finare bil än min granne, ett större hus än barndomskompisen eller en häftigare telefon än kollegan, utan för att pengar är en trygghet. En trygghet som också ger möjligheter. För om det nu vore så att mannen skulle dö, så kan pengar och ekonomisk frihet vara skillnaden mellan att kunna sörja ifred och att oroa sig över familjens framtid. Om det nu vore så att mitt barn fick en obotlig diagnos, skulle pengar och ekonomisk frihet kunna vara det som låter barnet få sina drömmar om Legoland och Disney World uppfyllda under dennes sista tid i livet. Det skulle också kunna vara det som möjliggör att hjälpa en familjemedlem i tid av kris, eller det som gör att man faktiskt får vara där och säga hejdå när döden knackar på dörren. Det skulle också kunna vara det som gör att man slipper oroa sig för vad Försäkringskassan tycker om ens arbetsförmåga i tid av kris (eller egen sjukdom) eller för hur snabbt det tar för dem att handlägga ens ärende. 

Det pratas mycket om FI(RE) som en möjlighet att göra vad man vill och ta sig an nya, friare karriärmöjligheter. Och det är sant, absolut. Men just nu, för mig, så är det ännu viktigare att pengar möjliggör att få göra precis det som behövs när allt går åt helvete och pengar är det sista man vill tänka på.


lördag 17 november 2018

Varför jag hatar homeparties

Ni vet de där "kalasen" där ens kompisar bjuder in en att köpa kläder (me&i), kryddor (alpnaering), aloe vera (Forever living), smink (Oriflame och Mary Kay) och plast (tupperware)? Jag hatar dem. Jag har aldrig gillat dem. Inte ens innan jag började intressera mig för privatekonomi på allvar, men nu har jag kommit till en punkt där jag blir galen bara jag hör talas om dem. 

Vad är det då som gör mig så avigt inställd? Ett stort problem med dessa tillställningar och företag är att de verkligen försöker skapa ett behov av något man aldrig tänkt varit ett problem. De kan stå där och förklara varför man verkligen är i behov av en plastburk med särskilt bra lock, en pulverblandning som gör en friskare och gladare (jo, tjenare!!), en tröja för kvinnor som fött barn och andas fantastiskt bra, en lotion för bråkiga muskler eller en ögonkräm som piggar upp och gör dig 10 år yngre (I wish!). Den snabbtänkte kan ha vissa invändningar mot min kritik, eftersom det är ju just det som ALLA företag som gör reklam håller på med. Ja, ni har rätt i det. Men det som gör de här företagen och produkterna särskilt vidriga i min mening är att de använder sig av socialt tryck för att få folk att konsumera onödigt dyra produkter som de egentligen inte vill ha. Det funkar på samma sätt som jultidningar fast året runt, flera gånger om. Nu har jag inte så många vänner i största allmänhet och inte så många som har homeparties i synnerhet, men ändå så är det jobbigt för mig att säga nej alternativt enbart köpa lite när det väl är dags. Min bästa kompis som ordnar sådana här tillställningar ett par gånger om året har det mycket värre. Hon går ett par gånger i månaden och eftersom alla går på allas så måste alla alltid "stötta" varandra tillbaka och köpa på allas events. Förstår ni innebörden av detta? Tack vare att man vill hänga med i sociala sammanhang "måste" man shoppa för flera tusen i månaden och alltid "stödköpa" på nästa persons event. För annars kommer ingen på mitt event nästa gång. Det är också många (typ min mamma) som går på sådana här events för att de inte har så många vänner och tror det vara en bra chans att skapa en umgängeskrets. Då kan jag säga att man inte kan gå hem tomhänt, för det ger minsann inga nya vänner! 

Nu är jag inte jätteinsatt i hur de här tillställningarna går till för alla de olika företagen. Men jag vet att tex Me&I har köpkrav på 1300 kr för att slippa frakt dessutom. När jag varit på de här tillställningarna har folk till en följd av detta sett till att shoppa för 1300 kr så "sparar" de pengar på frakten. (Min strategi har istället varit att teama ihop mig med en storshoppare som får fri frakt och så köper jag något litet på deras frakt). En bättre strategi vore naturligtvis att inte köpa något alls. Men jag måste erkänna att det är svårt. Nu är det dags igen och jag har inte lyckats hitta någon bra ursäkt (kanske kan sjukt barn funka?) och jag surfar därför runt på företagets hemsida för att hitta något litet som kanske ändå eventuellt vore användbart. För jag kan ju inte komma dit och bara fika, det vore väl ofint av mig? 

Apropå fika. Det som jag också stör mig på är att absolut alla risker och alla kostnader ligger hos värdinnorna och personerna som visar produkterna. Om de inte lyckas få någonting sålt och har 5 mils resväg går de back på ett party. Värdinnorna går garanterat back efter fikaköp/bak, trots att de får typ 20% rabatt på en vara eller vad det nu är för storslaget de olika företagen erbjuder. 

Nej, usch vad jag stör mig på dessa events. Världen vore definitivt en bättre plats utan dem (och kvinnors plånböcker mer välfyllda). 

Brukar du gå på liknande tillställningar? Vad har du för strategi för att slippa eller för att inte ryckas med i hysterin? 

fredag 16 november 2018

Rädda maten!

Nu när jag ändå kommit ut som en ganska oklok konsument kan jag lika gärna fortsätta bekännelserna. Jag brukar vara ganska duktig på att köpa mat med kort-datum-rabatt, eftersom jag inte är en sån där känslig person som oroar mig över bakterier och magsjuka. Men ibland är jag lite dålig på att faktiskt ta hand om den där maten när jag väl kommer hem. Därför tänkte jag komma med en förklädd uppmaning till er alla där ute (dvs egentligen till mig själv) att bara se till att göra det på en gång.

Nu senast köpte jag köttfärs med kort datum för 49.90 kr/kg  och då gäller det att se till att sprätta upp den där plastlådan, paketera till vettig storlek för hushållet och platta köttfärsen så att den går snabbt att tina upp sen. Sen är det bara att ösa in den i frysen (om du inte bor i mitt hushåll där det aldrig finns plats i den där jäkla saken och man varje gång måste ägna en halvtimme åt att klämma, trycka och till slut äta ett paket glass innan något går in). Summan av den här vansinnigt uppenbara uppmaningen är att bara ta tag i saker (framför allt livsmedelshantering) på en gång så kan du ägna dig åt bättre saker sen. Typ att titta på Maträddarna på Svtplay eller läsa FEBs blogg.

Det var allt för idag. (Ibland slås jag över hur galet uppenbara tips jag ger andra. Det finns en risk att det bara är jag och mina kompisar i studentkorridoren som har problem av den här typen).

Mvh.
För trött för att ställa en konstruktiv fråga. Men så är det ju fredag, varpå jag hoppas på förlåtelse.

torsdag 15 november 2018

Frihetsmamman kommer ut ur garderoben

För någon dag sedan lyssnade jag på Lyxfällan-podden. Där pratade de om olycklig shopping och konstaterade att det var ett kvinnligt problem med överdriven shopping. Magnus förklarade att det förvisso händer att män råkar överkonsumera, men då är det för att de inte har koll på att de redan har en borrmaskin (tror jag) eller dylikt och köper några extra. Jag kände mig så vansinnigt träffad när jag hörde det här. Nu är jag förvisso inte man och ofta vet jag om att jag har en specifik sak, men jag brukar ganska ofta inte orka leta rätt på den och köper istället en ny (oftast efter att ha skällt på mannen lite för att han städat bort min sak nu igen).

Innan pajkastningen börjar vill jag vara tydlig med att det här nästan till 100% handlar om saker som ändå går åt. Vi pratar alltså pasta, schampoo, nässpray , huvudvärkstabletter och tandkräm (strumpor ibland också, ska erkännas). Jag har i ärlighetens namn rätt stora problem med det här och det bottnar delvis även i att jag gärna köper på mig saker till ett bra pris. Då blir det ännu svårare att hitta det jag letar efter! Min chef som gillar att vara positiv hade beskrivit mig som prismedveten. Vill man vara lite mer rak på sak kan man också säga hoarder, för det är det jag är.

Tack vare den här bloggen har jag nu bestämt mig för att skärpa mig! Ni som läser den fungerar nämligen lite som en sån där präktig syster som alltid gör allt rätt och som man både ser upp till och hatar på samma gång. Jag sa därför åt mannen i huset att för tusan se till att hitta min samling med barntandkräm i helgen. Jag hotade med att ungen annars fick gå till förskolan utan borstade tänder och att tandtrollen snart skulle komma på besök. Det funkade på honom och han letade ganska raskt fram min gömma i ett förråd. Som grädde på moset hittade han även schampoo för ett halvår, body butter för ett år och tandborstar för en hel livstid. Jag kan därmed lägga Ica basic på hyllan en tid framöver och unna mig Svenssson-märken på mina hygienprodukter. Han hittade också en Dolce Gabbana-parfym så det blev lite som att fylla år på samma gång. Grattis till mig!



Det här var bara en av lådorna (en djup sådan) och efter en tömning till badrumsskåpet. Men om du har liknande problem som jag själv så tycker jag det är dags för dig att likt mig komma ut ur garderoben och börja använda upp det du har. Kanske är det dags att erkänna att bunkrandet gått till överdrift och att hoarding inte är så värst upphetsande. Förhoppningsvis sparar det lite pengar (tillfälligt åtminstone) och gör samtidigt hemmet lite mindre överväldigande.

Händer det att du av lathet eller sparsamhet köper nytt fast du redan har produkten hemma? 

onsdag 14 november 2018

FIRE på andras bekostnad?

Idag tänkte jag behandla ett ämne som är ganska komplext och riskerar att komma in på nationalekonomi, snarare än privatekonomi. Jag ska dock göra mitt bästa för att få fram de privatekonomiska aspekterna av resonemanget och att inte göra det för politiskt.

Nyligen skrev Aktiepappa ett inlägg som i grund och botten gick ut på att kritisera det stora stöd som vi svenskar ger inhemsk livsmedelsproduktion. Aktiepappa likställde i sitt inlägg svensk livsmedelsproduktion med den amerikanska bilindustrin som han menade fått orimligt stöd just för att den var amerikansk. Det finns flera anledningar till varför den här liknelsen är orättvis (framför allt på grund av att svensk lagstiftning omöjliggör konkurrens på lika villkor) och detta behandlas även i kommentarsfältet till inlägget. Detta till trots upplever jag att många som eftersträvar ekonomiskt oberoende resonerar i liknande banor. Miljonär innan 30 har fört liknande resonemang ett flertal gånger, och det gör även Studenten A (indirekt) i ett gästspel hos FEB.

I grund och botten tycker jag att alla ovanstående har en poäng i sina resonemang, eftersom det alltid finns argument som kan stödja att man gör på det ena eller det andra sättet.  Rent ekonomiskt (och det här är ju en ekonomiblogg) kan jag förstå att man tycker att det är svårt att försvara köp av svensk fläskfilé för 199 kr/ kg när man regelbundet kan köpa dansk för 49 kr/ kg. På samma sätt kan jag förstå att det kan vara svårt att köpa Arlas mjölk för 10 kr/l när Garants kostar 9 kr/l för samma innehåll (10% rabatt, fantastiskt!) eller att handla ekologiska produkter när konventionella är billigare. Jag har själv resonerat på samma sätt och låtit plånboken bestämma, vilket så klart bidragit till att jag kunnat komma upp i sparkapital snabbare än vad jag annars hade.

Men är det rimligt att alltid jaga lägsta priset i alla lägen? I min värld är det här en värderingsfråga. Om det är så att du känner att ekologiska livsmedel bidrar till en bättre värld och det är sådant du vill köpa så tycker jag att du ska köpa det trots att det fördröjer tiden till ekonomiskt oberoende. Jag resonerar på liknande sätt vad gäller annan typ av konsumtion. Låt säga att du tycker att Aftonbladet (om nu någon nu känner så?) bidrar till viktig granskning av samhället så tycker jag du ska köpa lösnummer eller bli pluskund eller vad det nu heter. Om du tycker att FFF bidrar till ett bättre samhälle tycker jag också att du ska köpa hans bok när den kommer, eller någon annan författares du gärna stöttar. Anledningen till att jag känner så här är att jag landat i jag aldrig vill nå FIRE på någon annans bekostnad. Jag vill därför stötta de produkter och tjänster som jag värdesätter. Det här kan även dras till det privata livet. Om jag känner att jag vill dra ner på utemat och mina kompisar tycker jag är tråkig kan det hända att de sponsrar mig en utemiddag eller drinkar på villkoret att jag följer med. Det kan lätt bli så att man låter sig lockas av detta, men det som gör det svårt är vetskapen om att jag faktiskt har råd att betala själv. Då känns det faktiskt som att jag genom detta når FIRE på mina kompisars bekostnad och det är inte intressant för mig.

Jag tycker därför att vi alla borde hitta det där som är viktigt för oss och inte kompromissa allt för mycket med det. Jag personligen värdesätter inhemsk livsmedelsproduktion och kommer därför inte springa till Lidl och köpa Bordsguld eller tysk köttfärs. Du kanske värdesätter Aftonbladets funktion i samhället eller den lokala oberoende klädbutiken och ska då istället göra vad du kan för att stötta dem. Annars känns det för mig som att vi når våra mål genom att försaka vår inre kompass och på andras bekostnad. Observera att det här inte handlar om att vi ska gynna/unna/stötta företag som vi vill ha kvar för vår egen skull (typ handla på lokala Ica för annars har vi inte kvar någon butik), utan snarare att vi ska göra det som känns etiskt rätt enligt vår kompass.

Upplever du att stävan efter frihet har fått dig att ta avsteg från dina värderingar? 


PS. Jag är medveten om att det här är ett komplex resonemang som har många sidor. Jag är också medveten om att det finns många som känner att FIRE-rörelsen själv är oetisk och går ut på att leva på andras bekostnad till exempel om man pratar om landstingsskatt. Men det var inte det som det här inlägget gick ut på, så jag väljer att inte sväva ut gällande det just idag.