Goda nyheter!

Nu ska jag berätta en rolig sak, nämligen att vi till sist köpt oss en ny bostad. Vi bestämde oss till sist efter tips från er bland annat för att köpa ett mindre radhus i tremiljonersklassen som ligger relativt centralt. Vad är fördelarna med det då? Jo...

1) Det ligger rätt så nära båda våra arbetsplatser, vilket leder till att det är lättare att jobba heltid och inte ha vårt barn boendes på förskolan. Vi valde alltså att prioritera läge framför storlek och större trädgård i och med att vi hade fått lägga betydligt mer på en friliggande villa i samma område.

2) Vi lånar inte ihjäl oss. Även om jag inte är lika rädd för lån som många andra så känns det skönt att veta att vi tack vare helt okej bostadskostnader kommer att kunna leva på en lön även fortsättningsvis, oavsett om det är min eller mannens. Jag känner faktiskt att vi inte alls gör oss skyldiga till livsstilsinflation, vilket känns ruggigt skönt. Särskilt eftersom vi under resans gång faktiskt var rätt nära att bara köpa en villa för 5 miljoner för att få precis ALLT vi ville ha.

3) Vi slipper omfattande trädgårdsskötsel och städning. Även om jag är alldeles för snål för att ens överväga RUT-tjänster så känns det skönt att inte ens behöva fundera på om det är värt det. Vår lilla trädgård och bostad bör vi kunna ta hand om själva (läs mannen bör fixa att städa själv, jag hatar att städa). Här kommer hela FIRE-tänket in. Det handlar ju inte bara om att spara pengar utan även energi!

4) I och med att vi köpt en bostadsrätt kommer det sannolikt vara lättare att sälja och förknippat med färre kostnader (typ lagfart/pantbrev) som man gärna slipper. Jag tänker att ett hus kanske blir aktuellt längre fram om vi hittar det perfekta objektet eller är mer säkra på VAR vi vill bo. Det är vi inte riktigt nu. Personligen drömmer jag om en gård på landet och att själv sluta jobba eller bara jobba 40-60 % varpå pendling känns mer okej än med små barn fem dagar i veckan.


Även om husköpet känns positivt så leder det även till en del negativa saker, som en viss hysteri vad gäller inköp av trädgårdssaker, möbler osv. Men det får vi sura över en annan gång. Idag får jag vara nöjd och glad.



/Frihetsmamman

Gör mitt kapital att jag har råd att slösa pengar?

Det här är delvis ett gnällinlägg för vilket jag ber om ursäkt i förväg, men utöver att jag är smått irriterad så tycker jag att det här är ett spännande fenomen i sig. Fenomenet är vanligt förekommande och jag kan erkänna att jag gör mig skyldig till detta gång på gång själv. Diskussionen uppstod med en kollega/kompis som jag vanligtvis tycker väldigt mycket om och därför har varit rätt uppriktig mot gällande mina FIRE-ambitioner. Frågan jag ställer er är redan här om min kollega har en poäng? 

Nu förstår ju ni så klart inte alls vad jag pratar om så jag börjar med att backa. Situationen är som följande. Min kollega bor i en lite billigare stadsdel rätt långt från stan, medan jag bor i en mer central stadsdel. I hans stadsdel hålls under helgen en utställning om något som jag skulle kunna tycka vore intressant att besöka, men inte jätteintressant. Till följd av detta skrev jag till honom och frågade om det finns gratis parkering i hans stadsdel. Jag har aldrig varit där själv tidigare, men trodde att det sannolikt skulle vara gratis i och med att det ligger så långt borta från stan. Han svarade i princip: "Nej, men du som har så mycket pengar på banken borde väl ha råd att betala för parkering." Det här gick jag igång på direkt, eftersom samma kollega slösar rätt stora belopp pengar på köpelunch, kioskköp på jobbet och dylikt. Så jag svarade honom att jag inte förstod varför det faktum att jag inte käkar lunch ute på daglig basis, shoppar kläder som andra eller slösar pengar på energidryck har med saken att göra. Där någonstans slutade diskussionen, men det blev väldigt klart att min kollega tycker att jag har råd att lägga pengar på parkering i och med att jag inte köper lunch och annat på daglig basis som han gör.

Om man ska titta på situationen objektivt tycker jag inte att mina pengar på Avanza har något alls med parkeringsutgifter att göra. Min man sa direkt när jag berättade om samtalet något i stil med: "Det här misstaget gör de fattiga hela tiden. De tror att de rika är rika för att de har höga inkomster och inte för att de är sparsamma och tänker över sina utgifter." Som vi alla vet så stämmer ju det här i grund och botten. Det är viktigare att hålla koll på sina kostnader än sina inkomster, eftersom det för de flesta är lättare att kontrollera utgifterna. Men ändå har folk svårt att ta till sig av detta. Min kollega vet med sig att han för samma jobb tjänar runt 20% mer än jag som det är. Han vet att jag har jobbat deltid det senaste halvåret och att vi båda har barn. Han vet att jag har pluggat betydligt längre än han och därför har större studieskulder och han vet att han har haft fler år i arbetslivet och därmed hittills tjänat betydligt mer än jag. Ändå är det väldigt lätt för honom att attackera mig för mitt sparande som om jag vore en H&M-arvtagare med helt andra förutsättningar.

Personligen kommer jag tillbaka till min pappas talessätt om att det är just att jag inte lägger pengar på parkering (eller energidryck/utelunch/kioskvaror) som gör att jag har mitt sparkapital. Jag må vara skeptisk till att leva på andra och därför gärna betala för min egen mat eller köpa dyrare varor som ger till mer pengar till producent. Men jag ser ingen anledning att slösa pengar på ett parkeringshus om jag inte måste.


PS. Jag inser redan på förhand att gemene man tycker att min kollega har en poäng. Men jag är ändå nyfiken på om ni redan frälsta tycker att jag tar det här med FIRE för långt.

Pengar föder pengar

En sak som jag tänkt på genom åren är hur mycket det verkligen stämmer att pengar föder pengar. Innan min FI-resa startade hade jag nog ganska enkelt resonerat att det hade att göra med inkomster, dvs att det för personer med höga inkomster är lättare att tjäna ännu mer pengar. Till exempel kan en hög lön möjliggöra att ta lån för att köpa en fastighet att tjäna pengar på. Likaså kan jag föreställa mig att en person med högre inkomster åtminstone teoretiskt skulle kunna spara mer och därmed lättare kunna kräva mer av sin arbetsgivare och säga upp sig om det inte fungerar.

Motsatsen till det är kanske att det är dyrt att vara fattig. För väldigt länge sedan läste jag en bok om en kvinna som fick vänta ett tag på ersättning från Försäkringskassan (supervanligt för övrigt för er alla därute som tror att en buffert är till för trasiga vitvaror!!) och till följd av detta hamnade i en riktigt ond spiral som ledde till att hon hamnade hos socialen och inte hade mat att äta. Det berodde alltså på att det helt enkelt kan vara riktigt dyrt att vara fattig. En person med riktigt små marginaler har kanske inte möjlighet att bunkra köttfärs när det kostar 49 kr /kg utan köper istället ett mindre paket för högre priser när denne verkligen vill ha köttfärs. På samma sätt kanske man handlar extramycket mat vid lön och inte innan och åtminstone i min stad är priserna betydligt bättre veckorna innan lön än just vid lön. I min familj har vi noll problem med att lägga 10 000 kr på mat en månad och 500 kr en annan, det huvudsakliga är att vi totalt sett inte lägger för mycket pengar under en längre tid. Så är det troligen inte för en person som kämpar med att spara 500 kr. Det är därför lättare för oss att handla när bra tillfällen ges än för en fattigare person.

En annan kategori som är spännande är gruppen människor som har höga inkomster, men som gör sig fattiga ändå och därför inte alls låter sina pengar föda pengar. När jag påbörjade det här inlägget för typ hundra år sedan var det på inspiration av en Lyxfällandeltagare som tjänade riktigt bra. Betydligt bättre än jag och mer än min man också om jag inte minns fel. Dessutom bodde han i en rätt billig stad och hade lämpat över sina barn på exfrun så han hade väldigt små kostnader för sina barn och allt som annars kan komma av arbete på oregelbundna arbetstider (typ barnvakter eller behov av deltidsarbete). Detta till trots hade snubben sina (förvisso låga) bolån hos Bluestep (!). Här pratar vi räntor på typ 6% (minns inte exakt) istället för 1,5% eller vad man normalt betalar idag. Det berodde på dålig kreditvärdighet, eftersom han satt i system att betala allt försent och hade hamnat hos Kronofogden. På samma sätt hade han som den fattiga låginkomsttagaren svårigheter att handla vid bra tillfällen, utan tänkte mer här och nu.

Slutsatsen av det här blir att pengar förvisso föder pengar, men att det nog inte har så himla mycket med inkomster att göra som en yngre version av mig själv hade trott. Istället handlar det om att personer som har marginaler, sparar pengar regelbundet och planerar väl lättare kan se till att göra sig själv ännu rikare. Det betyder inte att det är lika lätt för alla. Men när man väl har en bra grund, kanske en rejäl buffert, så spelar det ju inte ens någon roll om man är riktig låginkomsttagare, föräldraledig eller vad det nu kan vara. Oavsett så blir det lättare att låta ens pengar föda pengar. Men det är ju ingen nyhet för er.


Har du några exempel på hur pengar fött pengar i ditt liv?

Spara pengar med vegetarisk kost

Precis som tidigare så är motivationen och orken för bloggen inte på topp. Något som däremot får större engagemang och där motivationen är större är familjens kost och då särskilt vegetarisk sådan. Om någon minns mina mål för 2019 så var ett av dem att jag skulle äta mer vegetariskt och hitta bra rätter. En del av er har tipsat om rätter och jag har även googlat en massa, läst bloggar och pratat med kollegor. Det som varit avgörande i att upprätthålla ett intresse är att jag slutat försöka tillfredsställa mitt barns önskemål. Förhoppningen är att knodden lär sig acceptera det hen erbjuds, om än så annat än korv och makaroner. 

För den som är lite nyfiken så började inte det här med vegetarisk kost så bra. I ärlighetens namn så blev det främst vegetarisk pizza (superbilligt för den som är sugen på att göra egen), vita bönor i tomatsås  för 3.90 på Willys (medan ungen åt makaroner och korv) och pannkakor. Jag höll målet, men kanske inte på det sättet jag avsåg. Så småningom blev jag lite less på mig själv och jag började då leta recept. Som det visade sig så finns det faktiskt recept därute som uppfyller min önskan om att inte vara en kompromiss. Jag upptäckte till exempel det här receptet som jag tycker är godare är vanlig köttfärssås och dessutom inte särskilt dyrt, även fast belugalinser är dyrare än tex röda linser. Nu senast insåg jag hur mycket man kan göra med en falafelbas. Med stöd av detta recept gjorde jag fantastisk falafel som friterades och serverades i pitabröd och eftersom en sats visade sig räcka hur långt som helst fortsatte jag och fryste ner, samt gjorde om till biffar. Portionskostnaden visade sig bli mindre än en tia per portion och då lyxade jag ändå till det med fetaost till. 

Utöver detta har jag fått tillbaka lusten att baka bröd. Jag har kommit på hur lätt det är att baka allt bröd själv genom att göra i långpanna och min älskade assistent. Min nya taktik är därför att på fredagar eller lördagar göra en deg som kalljäses över natten och sedan slängs in i ugnen på morgonen. De flesta recept jag provat kommer härifrån. Förresten så måste jag medget att ni läsare hade rätt. Planering är A och O och ALLT går om man är lite förutseende. Knodden däremot käkar hellre rågrut, men det är ännu billigare än mitt egna mjuka bröd så inte mig emot. Troligen lessnar nog ungen till slut. 

Nu är det här ju en ekonomiblogg och ingen husmorsblogg, varpå jag rimligen bör komma till någon ekonomisk slutsats. Och den är enkel. Det är verkligen billigt att köra vegetarisk mat som bas. Vi har till och med blivit så snofsiga att vi handlar en massa ekologiska produkter av miljöskäl, men ändå sjunker matkostnaderna. Helt ärligt har jag svårt att förstå varifrån Konsumentverket får sina beräkningar. Om man bara drar ner snittet, lagar mat själv och skippar uteluncher blir det verkligen svårt att nå upp till deras normalnivåer. Då har vi ändå en del allergier i vårt hushåll. Det känns som att Sparo ligger närmare vad som borde vara rimligt än Konsumentverket (inte riktigt kanske, men ändå). Min familj lägger nästan hälften av matbudgeten på utemat och fika (bättring utlovas!) och ändå ligger vi på halva Konsumentverkets budgeterade kostnader för vår familj på tre. Är inte det märkligt? 

Kör ni på vegetarisk kost för att minska kostnaderna? Hur funkar det i så fall för er? 

PS. Eftersom jag i princip även har blivit miljöaktivist (enligt min man åtminstone) känns det numera fullt rimligt att den andelen kött som inhandlas kommer vara ekologisk. Ju mindre andel kött vi köper, desto godare och finare kött kan vi kosta på oss. Fiffigt va? 

Frihetsmammans etiska (ekonomiska) dilemma

Hej på er och förlåt för att jag hållit mig borta så länge. Jag har börjat skriva inlägg flera gånger, men inte lyckats avsluta dem. Trots att jag knappast är någon Shakespeare brukar det ta flera timmar för mig att få till ett inlägg värt att publicera och jag har inte riktigt haft kraften till att göra något som är publicerbart på sistone. Eftersom några av er till och med mailat mig och undrat vart jag tagit vägen, inser jag att mina små texter ändå har viss betydelse för några personer. Det gläder mig! Tack för att ni hört av er och för att ni fortsatt kika in här ändå. Nu till dagens ämne, här behövs lite input från er. 

För några dagar sedan befann jag mig i ett köpcentrum tillsammans med min unge och man nära stängning. Jag skulle hämta ut kläder från en kedja. Min unge var rätt trött, men hade inte somnat i vagnen som jag trott och därför var jag och hen grinigare än vanligt vid tillfället. Eftersom kedjan fått för sig att erbjuda ytterligare rabatt på reapriset en dag efter att jag gjort beställningen valde jag att beställa hem samma produkter igen och returnera de första på en gång. Jag skäms lite för att vara snål (men det sparade mig typ 80 kr så helt värt det i min mening) och valde därför att låtsas "prova" kläderna innan returen och fick således ställa mig i kö igen. När väl damen i kassan kom ihåg hur det här med retur av e-beställningar gick till så lyckades hon inte ge tillbaka mig pengarna och fick ta hjälp av någon annan som till sist kom fram till att de måste sätta in pengarna på mitt vanliga kort istället. Sagt och gjort trodde jag och skenade iväg till sura barnet. När jag sedan var på väg till nästa affär, som skulle stänga om ganska exakt 3 minuter, tittar jag på kvittot och inser att summan att få tillbaka är högre än den jag ens betalade från första början. Jag frågade då min man vad jag skulle göra. Han sa i princip: "Släpp det och shoppa vidare". Jag gjorde som han sa och rusade in på nästa affär och blixthandlade strumpbyxor.

Eftersom jag har en ganska stark känsla av vad som är rätt och fel tyckte jag dock att det här kändes jobbigt. När jag väl var färdig med mina strumpbyxor hade den felande butiken stängt och det är osannolikt att jag kommer gå tillbaka till den butiken de kommande månaderna, eftersom den ligger rätt långt ifrån vår bostad. Jag kan dock inte låta bli att ha dåligt samvete för detta, eftersom jag vet att jag fått ett par hundra kronor tillbaka som jag aldrig borde ha fått. Samvetet blir dessutom ännu tyngre av att jag är aktieägare i det här bolaget och känner att jag på så vis vinner på att företaget upptäcker sina brister i rutiner. Jag undrar därför vad ni andra hade gjort. Ni är likt jag intresserade och motiverade av att spara pengar, varpå det mest rationella är att resonera som min man och behålla pengarna. Samtidigt gissar jag att fellow FI-ers ofta inte vill leva på andra och vara schyssta medmänniskor.

Vad hade ni gjort?






PS. Jag har nu konstaterat (loggat in på internetbanken) att jag faktiskt fått pengarna på kontot, jag har alltså "tjänat" pengar på att handla. Jag hoppades lite på att jag bara hade missförstått kvittot. Det visade sig bero på att jag fått tillbaka ordinarie pris på reavaror.

Hur ska man orka spara pengar?

Förra helgen hängde jag en massa med min bästa kompis, ni vet hon som har en massa barn och inte är världens bästa på ekonomi (men världens bästa när det kommer till allt annat ungefär). Vi pratade en hel del om hennes ekonomi och jag föreslog en del åtgärder som de skulle kunna göra utan att offra så mycket. Hon var med på det och planerar att byta ut Telia mot Vimla och även att säga upp ett mobilt bredband, samt några andra onödiga löpande kostnader. Hur upplyft hon än kände sig av våra samtal så kunde jag se att det var något som störde henne mot slutet av vår tjejhelg och hon förklarade varför. "Frihetsmamman (så sa hon ju så klart inte), jag har ett jobb, flera barn, ett stort hus, pendlar och sköter nästan allt hushållsarbete själv. Jag behöver ta tag i min vikt, renovering av hus, prylbantning och mycket annat. Hur ska man orka styra upp sin ekonomi också?"

Jag tycker hon lyfter något intressant här. För jag misstänker att alla vi med barn känner igen oss i att det är svårt att ta tag i större förändringar samtidigt som man kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Personligen så är jag hjälpt av två saker, nämligen att jag bestämt mig för att pengar och ekonomi kommer först. Det betyder så klart inte att det är viktigare än allt, men det är viktigare för mig än viktnedgång, att ha ett välstädat hem, prylbantning och andra projekt som man gärna drar igång. Den andra stora fördelen är att jag började med det här (om än i mindre skala) innan jag fick barn och jag utvecklade ett enormt intresse och engagemang för frågan redan under min föräldraledighet. Om jag istället skulle ha hittat bloggar och börjat läsa böcker som heltidsarbetande mamma med barn i förskolan är jag tveksam till att jag skulle ha orkat så mycket. Kanske hade jag aldrig ens tagit mig igenom den första boken.

Efter att hon hade lyft det här ämnet så funderade jag en stund och kom sedan med ett förslag. Eftersom jag vet att ekonomi aldrig kommer bli lika viktigt för henne som för mig, medan hon däremot verkligen prioriterar hälsa och viktnedgång till exempel, så föreslog jag att hon skulle försöka hitta beröringspunkter mellan de olika sakerna som är viktiga. Som The Simplicitas skriver så är till exempel Portionen under tian en bra start och även ett hälsosamt alternativ. På samma sätt kan prylbantning inbringa en del extra pengar som hjälper området ekonomi om man bara ser till att sälja saker. På så vis är det kanske även lättare att ta sig tiden och energin till att göra något sådant.

I övrigt så visste jag inte riktigt vad jag skulle tipsa om. Jag var kluven mellan att föreslå att ta tag i saker som inte innebär någon uppoffring (som telefonabonnemanget) eller de saker som verkligen gör skillnad men också smärtar. I slutändan blev det lite av varje, men jag försökte verkligen lägga visst fokus på att få henne att tänka två gånger på huruvida hon skulle köpa en hund som kommer orsaka att de behöver köpa en ny, större bil eller inte. Det återstår att se hur bra det gick.


Vilka tips skulle ni ge en nybörjare som inte vet hur den ska orka ta tag i ekonomin? 

Har ni några smarta spartips som jag kan vidarebefordra? 

Borde jag bli hemmafru?

Den roliga effekten av min idol Åsa Axelssons bok är att allt fler personer i min närhet har börjat diskutera möjligheten att en i paret helt slutar arbeta eller starkt reducerar sin arbetstid till förmån för att göra mer saker själv. Vi pratar alltifrån bakning och saftning till att sy egna kläder och handla varor till reducerat pris på tisdagsmorgnar. Jag tycker det är fantastiskt. Inte främst för att jag tror att så många kommer göra det i praktiken, men för att det är bra att ändå ifrågasätta normen om två heltidsarbetande föräldrar som kämpar hårt för att få den heltidsarbetande vardagen att gå ihop. För är det verkligen sant att det viktigaste är att jobba så många år som möjligt och i så hög omfattning som bara går?

Jag tillhör gruppen som nästan känner mig inspirerad av amerikanernas hemmafruliv. Inte för att jag per automatik tycker att kvinnan ska vara hemma och sköta barnen, men för att jag tror att det för många familjer (inte nödvändigtvis alla) är rimligare att spendera mer tid tillsammans inom familjen än i öppna kontorslandskap och på pendeltåg. När frågan om vad jag skulle göra efter att ha nått FIRE dyker upp i min umgängeskrets eller på nätet känns det för mig aldrig som en svår fråga att besvara. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha svårt att fylla dagarna med matlagning, bakning, tillagning av sylt och saft och lagning av trasiga kläder. Jag är ingen höjdare på att sy, men skulle säkert kunna lära mig med tiden. Vad som är knasigast är att jag inte kan föreställa mig att det skulle kännas tråkigt ens när jag läser mina egna ord. Objektivt inser jag ju att det inte låter alltför upphetsande att ägna sitt liv åt att baka och laga mat åt enbart den egna familjen, men det är ändå det roligaste jag kan tänka mig.

I helgen var jag på Willys ensam och råkade komma hem med kort datum-nötfärs. Då kunde jag i vanlig ordning (älskar kort datum!) inte hålla mig från att köpa hem drygt två kilo. Eftersom min man (inte så oväntat) blev sur för ännu ett impulsköp nu när vi vill rensa frysen valde jag att direkt göra något med färsen. Jag sa därför åt man och barn att roa sig på eget håll och så satte jag mig i köket och gjorde en miljard köttbullar i ugn. Jag har inte gjort köttbullar i ugn förr, men det var rätt smidigt att bara göra som vanligt och slänga in i ugnen (250 grader, varmluft) på ugnspapper. Efter 8-10 minuter hade jag en massa köttbullar och sen var det bara att göra om. Anledningen till att jag gjorde detta var att min unge är inne i en köttbullsfas där makaroner och dessa runda skapelser är allt som duger. Och personligen vill jag typ kräkas när jag äter Mamma Scan/Garant/Icas version i butik. Poängen med det här är inte att påvisa hur enkelt det är att göra köttbullar i ugn. Det vet säkert ni andra redan. Men det som var så härligt var att jag kände mig så himla kick ass-bra efteråt. Jag känner mig aldrig så nöjd på jobbet ens när jag presterat riktigt bra i chefens ögon som när jag har lyckats riktigt bra med en sats kanelbullar, gjort ett riktigt gott bröd eller fått till en grym pastasås.

Frågan som därför successivt har väckts är om jag helt enkelt borde hoppa av ekorrhjulet redan nu, göra en Åsa (minus sjukskrivning) och bara ägna mig åt sånt som är tillfredsställande. Jag är dock inte helt säker på att det skulle kännas lika tillfredsställande om jag helt ägnade mig åt det. För som Alfons farmor konstaterade i Lycklige Alfons så måste man ha tråkigt också för att ha roligt. Hur jag än vrider och vänder på det är jag riktigt glad över det sparade kapital jag faktiskt har. Tack vare det kommer ränta-på-ränta göra mig rätt rik med tiden ändå. Jag måste bara stå ut med min man och leva på honom i en sådär 20 år först.


Överväger du hemmafru/hemmaman-livet innan att ha uppnått FIRE på riktigt?