onsdag 25 augusti 2021

Är det dags att slopa de små besparingarna?

I ett klimatsammanhang nyligen hörde jag talas om problemet med att vi fokuserar på saker som vi enkelt kan göra och inte på saker som har stor effekt. Exemplet som gavs var att många ägnar mycket energi åt att sopsortera, vilket kan ta mycket tid och energi, medan de samtidigt kör bil även kortare sträckor. Om man bara skulle göra en sak för klimatet så kanske det rent krasst därför borde vara att sluta sopsortera om det kräver en bilresa för att bli av med det sorterade avfallet. Det fick mig att tänka på min egen privatekonomi och en diskussion som jag och min bättre hälft haft gång på gång de senaste månaderna. 

Tänk er situationen att något är trasigt och vi måste antingen laga eller köpa en ny produkt. Den har vi varit i ett antal gånger och vi (läs: jag)  har vid samtliga tillfällen googlat en massa olika lösningar och diskuterat sinsemellan. Eftersom jag går omkring och tycker att min man är oengagerad i vårt familjeliv i största allmänhet har jag ett flertal gånger vägrat att vara den som fattar ett beslut och ser till att problemet löser sig. Som en ett resultat av detta brukar (föga förvånande) absolut ingenting hända, trots all den energi vi lagt på research och diskussioner. Ganska logiskt. Som det slumpade sig infann sig det där klimatsammanhanget samma dag som vi slöshoppade utemat för 400 kr. Det var ett beslut som vi fattade ganska lättvindigt och som inte krävde så mycket tankeverksamhet. Samtidigt har vi den senaste veckan intensivt dividerat om hur vi ska agera gällande en trasig pryl som kostar runt 500 kr ny eller 200 kr att laga. Då slog det mig att det är ganska löjligt att tjafsa om en femhundring fram och tillbaka i flera veckor, samtidigt som vi  på fem minuter kastar bort 400 kr på helt okej indisk hämtmat. 

Efter en viss tids funderande insåg jag att det är lite så där jag jobbar generellt. Jag har till exempel ofta stört mig på att mina frekventa biblioteksbesök regelbundet leder till utemat åtminstone för Mini, eftersom det uppstår någon slags skrik och panik-hunger så fort vi cyklat till biblioteket och bränt några kalorier. Sånt går ju naturligtvis att planera bort, men detta till trots måste jag medge att det inte är direkt ovanligt att situationen uppstår att jag bränner mer pengar än jag sparar på en viss handling. Ett annat exempel från alldeles nyligen var när jag skulle lämna in textilier för återvinning på H&M (200 bonuspoäng, yey!), men Mini blev så trött och hungrig av den fysiska aktiviteten och det därför bara krävdes någon slags förtäring och hela familjen i slutändan åt lunch på stan. 

Hur kritisk jag än må vara till mitt eget agerande så inser jag att jag inte är ensam. Vare sig när det kommer till klimatet eller ekonomi. Jag vet ju att jag ofta tänker att andra personer lätt skulle kunna spara om de bara gjorde x, y eller z och ännu oftare har konkreta förslag på hur de skulle kunna minska sina klimatavtryck. För att exemplifiera så är min svärmor otroligt nöjd med sin elcykel som skulle göra hennes liv så otroligt mycket mer hälsosamt och smidigt, men den där cykeln ersätter tyvärr inte en endaste bilresa utan bara de resor hon tidigare gjorde med vanlig cykel. Inte så värst miljövänligt, bra för plånboken eller hälsosamt med andra ord. 

Vad betyder det här i praktiken då? Den slutsatsen jag drar rent ekonomiskt är att jag måste bli bättre på att fokusera på de saker som faktiskt har en riktig effekt. Det är tyvärr inte alltid så lätt att göra det, eftersom det till exempel kan vara så att vanan att cykla istället för att köra bil har en riktigt bra effekt på det stora hela, men den en enskild dag kan ha en riktigt negativ effekt om cykelturen leder till utemat för en hel familj. Jag tänker svårigheterna till trots att det jag kommer göra framöver är att reflektera mer kring det jag gör och därefter förhoppningsvis välja bort en del saker som tar mer energi än det är värt för de små besparingarna. Här och nu vet jag inte exakt vad jag ska prioritera bort förutom kanske att ta med båda mina barn på stan som på riktigt aldrig är lyckat. Jag gissar att jag ändå kommer kunna skala bort en del om jag bara tänker mig för. 


Lägger du din tid och energi på en del handlingar som har liten effekt? Vad tror du att du skulle kunna ändra antingen för din ekonomi eller klimatet?

fredag 2 juli 2021

Hur når man den optimala livsbalansen?

I samband med att Fri2032 i dagarna summerade sina utgifter skrev hon indirekt om att man ju också ska leva här och nu, och som av en händelse ägnade även Cosmonomics ett helt inlägg åt detta nyligen. Dessutom fick jag en klok kommentar på mitt senaste inlägg där en läsare berättade om hur de valt att gå ner i tid för att ta tillvara på småbarnsåren och leva här och nu. Det är alltså många som fått mig att fundera lite extra på hur jag vill leva här och nu och balansen mellan arbete, fritid, familjetid och hushållssysslor. 

Okej, redan när jag börjar skriva det här inlägget så inser jag att det kommer bli brett och spretigt, och sannolikt inte heller så muntert. Men jag är beredd att ändå göra ett försök. Ett problem jag upplever mig ha är att jag är lite för bra på Marshmallowexperimentet och alltså gladeligen skjuter upp belöningen till framtiden. Jag är nog den enda jag känner som valt att ta ut lägstanivådagarna först istället för sjukpenningdagarna (i den mån det går alltså) för att jag vill spara de dagar som ger mig mer ersättning tills jag fått nästa löneförhöjning. På samma sätt var jag också väldigt strategisk inför eventuell framtida graviditet och såg till att inte gå ner i tid av rädsla att sänka min sjukpenninggrundande inkomst. Det finns även andra exempel på detta, en del kopplade till rena konsumtionsbeslut där jag låter en halvtrasig pryl "duga" ett tag till för att jag ska kunna få en ännu bättre sak senare när jag väl köper en ny. Rent yrkesmässigt funkar jag på samma sätt och jag kämpar alltid på lite till på bekostnad av mig själv här och nu. Jag kämpade mig till exempel blodig inför förra löneförhandlingen för att min chef sedan skulle ge mig en kass löneförhöjning med motiveringen att jag redan tjänar så bra. Så mycket var det alltså värt att skippa långa kafferaster och jobba effektivare än de flesta andra. 

Det finns en del problem med att fungera så här. Framför allt så upplever jag att jag hela tiden är väldigt fokuserad på nästa steg och prestationen i sig. Jag har varit föräldraledig rätt länge nu och i dagarna när min chef hörde av sig och frågade om mina framtidsplaner fick jag en stark känsla av att jag hela tiden kämpat mig igenom den här föräldraledigheten. Jag har tänkt på allt som ska göras, fokuserat på att få tvätten ren, maten lagad och ibland faktiskt på att överleva veckan. Alltid med något slags mantra att det blir bättre sen när väl x, y, z är gjort. När jag tänker tillbaka på den här tiden känns det som att jag uppskattat den väldigt lite och absolut inte njutit av den. Det är rätt sorgligt att känna så, särskilt eftersom min lilla bebis snart inte ens är en bebis längre. Jag upplever dessutom att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna fungera på ett annat sätt. Under en tid (för länge sedan) gick jag i terapi och min terapeut konstaterade efter några träffar att jag nog aldrig kommer kunna vara "helt vanlig" och istället får acceptera att vara mer effektiv och fokuserad än mina kollegor och därför hitta strategier för att vara på detta sätt utan att gå in i väggen. 

Att acceptera att man är som man är när man inte vill vara på det sättet känns rätt sorgligt. Jag är i nuläget livrädd över att gå tillbaka till mitt jobb och återigen bli ett effektivitetsmonster som ska ta mig igenom ett antal arbetsuppgifter, familjens aktiviteter och sysslor på effektivast möjliga sätt och konstant med andan i halsen. Just nu försöker jag träna på att inte göra det i mitt familjeliv och tillåter mig själv att spontanköpa takeout och servera halvfabrikat och istället verkligen vara med barnen och njuta av årstiden. Som en konsekvens slutade juni månads utgifter för mat på dryga 7000 kr. Det har nog aldrig hänt förut, men känns faktiskt helt okej. Jag har också tagit tag i en del inköp som vi planerat för länge, men som jag ändå undvikit med motivering att befintlig pryl duger. 

Men vad har då min misslyckade jakt på optimal livsbalans att göra med ekonomi och FIRE? Här kommer jag tillbaka till inledningen av inlägget där jag beskrev kommentaren på bloggen om hur en läsare ändå nått en vettig balans och accepterar att jobba mer när hennes barn är större och mindre nu. För det här är ju det ständiga dilemmat för mig. Jag skulle ju någonstans vilja svara min chef att jag aldrig kommer tillbaka eller åtminstone att jag bara kommer jobba halvtid de kommande sju åren eller så. Men det sa jag ju så klart inte, utan istället planerar jag för att gå tillbaka på heltid och kämpa på igen, förvisso med min man hemma istället. Min bästa kompis frågade mig för ett tag sedan om det inte ändå vore bättre att jag efter att min man börjar jobba igen väljer att faktiskt gå ner rejält i tid och jobba som mest 75 %, men kanske ännu mindre. Hon känner mig tillräckligt väl för att våga vara tuff mot mig och ifrågasatte mina tankar på att känna efter hur det känns och jobba heltid ett tag åtminstone. Det är förvisso härligt med människor som är brutalt ärliga mot en, men det gör det inte lättare för mig att bestämma hur jag faktiskt ska lägga upp mitt arbetsliv kommande år. För på ett plan så håller jag med Arbetsplanen om att det är vettigast att tidigt skörda frukten av sitt sparande och gå ner i tid på jobbet så fort man kan, men likväl känns det svårt att ta steget när man väl är där. Jag är alltså medveten om att det enda vettiga för mig vore att gå ner i tid och försöka nå en livsbalans eller att vidareutbilda mig till något helt annat, men jag tycker ändå att det är svårt att äta den där marshmallowen idag istället för att åtnjuta en miljon marshmallows om några år. Men kanske är det så här livet är. En enda stor jakt på en balans och en känsla som aldrig infinner sig. Det kanske inte ens är möjligt att hamna helt rätt vad gäller tid för sin familj, egen utveckling och egen återhämtning. Svaret på den frågan får jag sluta det här inlägget med att konstatera att jag absolut inte har. 


Har du nått en bra balans mellan arbete och privatliv? Dela gärna med dig i så fall. Eller om du inte har det. Det skulle nog göra mig lite muntrare det med. 

fredag 18 juni 2021

Är man fri om man är beroende av en partner?

På sistone har jag fått allt fler kommentarer på bloggen angående sparande och jämställdhet där jag har fått en del vettiga frågor om hur jag resonerar i mitt eget förhållande och kanske även en del mer skeptiska kommentarer. Jag har även sett liknande funderingar i andra bloggar så jag utgår från att intresset för den här frågan ändå inte är helt obefintligt. I vanlig ordning har jag inte kunnat ge ett så bra svar på det, så jag tänkte istället resonera vidare i detta inlägg. Min fundering är alltså hur fri man kan vara om man ändå på något plan är beroende av en partner. 

Jag har de senaste åren arbetat på olika scenarier som i kort går ut på att välja mellan att sluta jobba efter att (1) en ansenlig men inte fyraprocentregel-godkänd summa pengar har uppnåtts, att (2) sluta efter att jag utifrån nuvarande ekonomisk situation uppfyller fyraprocentsregeln (för halva familjens utgifter) eller (3) nå ett belopp där jag klarar mig även om min man lämnar mig för en fräsch Barbie-liknande blondin imorgon. Jag vet idag att jag är i mål enligt scenario ett och att det inte är jättelångt till scenario två. Vad jag dock har otroligt dålig koll på är hur mycket pengar som skulle krävas för scenario tre, eftersom jag inte vet vilket typ av boende jag skulle köpa, hur bostadsmarknaden utvecklas framgent och om jag skulle behöva betala det helt med cash på grund av stelhet bland bankerna vid nylån till fria typer. Till följd av detta gillar jag inte alls att fundera på scenario tre, det är helt enkelt för mycket osäkerhet som mest gör mig deprimerad. Som mamma kan jag ändå känna att de kritiker som tagit upp detta inte har helt fel. Jag är ju någonstans ansvarig för två små individer som inte vill hamna på gatan bara för att mamma och pappa slutar älska varandra. 

Samtidigt tycker jag att det inte är helt självklart att det bara är dåligt att vara beroende av varandra i en relation. Nyligen läste jag i Lev Lokalt (Oskar Lindbergs nya bok) att det är lustigt att så många av oss (alla?) gladeligen är beroende av en arbetsgivare, men tycker det är jobbigt att vara beroende av flera grannar, vänner och familjemedlemmar för att till exempel renovera huset, få en barnfri kväll eller för att få hjälp med något annat. Vi tycker det är rimligare att bli mer beroende av arbetsgivaren än att ställa oss i tacksamhetsskuld till grannen för att den ställer upp med barnpassning eller skjutsar till varannan fotbollsträning. För mig var det här något jag aldrig tänkt på tidigare. Precis som många andra har jag upplevt det som extremt jobbigt att vara skyldig andra något och därför gärna lagt pengar på saker som inte hade behövts i ordets striktaste mening.

Det här fick mig att fundera vidare på min parrelation och jag insåg då att pengar är det minsta beroendeförhållandet jag och min man har, även fast jag i detta nu lever på hans lön. Han är till exempel hopplös på att hålla koll på saker och jag tror att han verkligen inte skulle ha en aning om vilka räkningar som ska betalas, när förskolan är stängd eller när det är barnkalas om jag dog imorgon. Jag tror också att han skulle glömma att tvätta innan det är slut på kalsonger och missa ta med badkläder till simträningen. Ibland frågar jag honom hur han skulle klara av att hantera sitt liv om jag skulle dö och han brukar alltid med stort allvar svara att han inte skulle klara det utan sina föräldrar eftersom det är för mycket att ta hand om för honom. Jag vill på intet sätt påstå att min man är en ohjälpsam fossil, utan det finns andra områden jag inte har någon koll på och är totalt beroende av honom i. Varenda gång en lampa går sönder i bilen eller däcktrycket ska kollas blir jag svettig och jag lämnar därför gladeligen över det till honom precis som däckbyten på alla våra fordon och andra smutsiga sysslor. 

Nu var ju inte syftet med det här inlägget att diskutera jämställdhet och hushållssysslor, men min poäng är att vi genom åren blivit allt mer beroende av varandra. Det påminns jag om i princip dagligen, nu senast när jag letade efter tejp och behövde fråga honom var den fanns. Vad det här beroendet betyder i praktiken är att det finns viss friktion som redan nu skulle göra det jobbigt att separera, samtidigt som vi båda har personligheter som nog gör en separation mer osannolik än vissa andra. Min man hade också ett möte med sin chefs chef för ett tag sedan där han fick höra att han blivit extremt viktig för organisationen och att de ser det som att han inom kommande 5-10 år kommer klättra till organisationens ledning om han vill och orkar. När han tog upp det här med mig insåg vi båda att det är en osannolik utveckling utan min inblandning i hans och barnens liv. Skulle vi få för oss att separera och han vill fortsätta karriärklättra så får vi med andra ord hoppas att den där blondinen har lika bra koll på vilka byxor som är trasiga eller vad som är Minis drömpresent på födelsedagen som jag har. 

Utifrån det här har jag nog kommit fram till att det just i mitt fall känns lite onödigt att bygga upp ett jättestort hängslen- och livrem-kapital som tryggar familjen i alla situationer. På sätt och vis är jag ju inte helt fri eftersom det finns situationer som jag skulle behöva återgå i arbetslivet och jag inser att det vore klokt att ha vissa strategier för hur det skulle gå till vid behov. Jag tänker till exempel att jag skulle kunna driva ett företag med viss inkomst eller åtminstone som är aktivt och ha det som täckmantel när jag är fri eller att jag gör upp en plan för en utbildning jag skulle kunna ta om det behövs längre fram och ha klart för mig hur den skulle finansieras. Med det sagt tycker jag ändå att jag skulle vara ekonomiskt fri, även om min man behöver finansiera halva livskostnaden och gör det med hjälp av lönearbete. Och jag kommer också känna mig fri även om han likt idag betalar allting och våra gemensamma besparingar bara får växa av egen kraft. Samtidigt är vårt gemensamma kapital ganska exakt dubbelt så stort som mitt enskilda. Det betyder att vi båda egentligen är helt okej fria den dag jag själv uppnår 4%-regeln, även om vi inte kan åka jorden runt varje år eller köpa en svindyr villa. Det finns med andra ord en del fluff ekonomiskt, även om vi inte pratar några enorma tjänstepensioner eller villor i Stockholmsområdet. 

Inför att jag färdigställde det här inlägget så kom det in en del kommentarer (på min uppmaning) och jag hade rätt trevliga diskussioner med många av er som fick mig att fundera ännu mer på hur viktig min roll i familjelivet varit för att min man har kunnat lyckas så bra på jobbet. Som det slumpade sig lyckades min bättre hälft dessutom i samma veva glömma bort någonting som var jätteviktigt för Mini, vilket ledde till en hätsk diskussion mellan oss föräldrar, där jag frågade honom hur det kommer sig att han kan ha stenkoll på jobbet, men vara så lost hemma. Vi vet ju svaret på den frågan förvisso, men för mig blev det ändå en viss påminnelse om hur viktigt det arbete jag utför hemma är. På samma ämne funderade en anonym läsare i kommentarsfältet om hennes önskan att gå ner i tid ordentligt eller eventuellt sluta jobba helt beror på arbetsfördelningen hemma. Den kommentaren har jag inte kunnat släppa helt. Jag känner ju absolut att jobbet är dränerande i sig själv, men nog allt påverkar allt hemarbete min känsla av att vår familj behöver ha en förälder hemma. För det tycker jag nog egentligen. Jag förstår inte hur familjer klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid, kanske pendlar och orkar ha en aktiv fritid. I den här familjen är vi typ stolta om barnens kläder är relativt hela, någon orkar laga mat och deklarationen skickas in i tid. 


Hur resonerar du kring behov av kapital? Vågar du räkna med att någon annan täcker halva hyran eller tycker du att det är viktigt att vara helt självförsörjande? 

tisdag 8 juni 2021

Måste allt handla om pengar?

Jag vet att titeln känns en aning malplacerad i en ekonomiblogg, men det är ändå en fråga jag ställt mig själv allt oftare i samband med att jag funderat på en eventuell sysselsättning efter att min FIRE-siffra är uppnådd. Jag tycker mig höra och läsa att det är viktigt att jobba, att det finns alternativ som gör arbetslivet drägligare och att det finns roliga sätt att tjäna pengar, men tänk om man inte vill tjäna pengar? Är det något fel på en då?

Jan Bolmeson har flera gånger provocerat mig när han pratat om att det är så lätt och roligt att tjäna pengar och att man inte ska slösa bort livet på extremsparande. Hans ständiga råd är att jobba med sin hobby istället, eller åtminstone att man gör något som man brinner för. Jag tycker egentligen inte att han har fel i att det är en god idé att hitta ett jätteroligt jobb som man gärna utför, men tanken på att det är möjligt för alla provocerar mig lite. För mig personligen (utifrån mina preferenser och hobbies) känns det ganska ouppnåeligt, även fast jag absolut förstår att en del kan försörja sig som bloggare och liknande. Jag tror dock inte att jag som skriver på svenska om sparande kommer bli tät på några blogginlägg nu och då och jag har inga planer på att uppmuntra mina följare att investera i afrikanska träd så den inkomstkällan ryker den också tyvärr. 

Samtidigt tar andra bloggare som jag vanligen har mer gemensamt med regelbundet upp att även vi som strävar mot FIRE vill jobba, men kanske i en annan form eller under andra premisser. Det tycker jag mig också läsa mig till i mitt kommentarsfält nu och då, men jag har börjat fundera allt mer på om jag håller med. Visst är det så att den som når FIRE har rätt så mycket driv och uthållighet och gissningsvis skulle kunna lyckas med diverse arbetsuppgifter, men jag personligen har insett att jag nog egentligen mest är i behov av att känna att jag gör någon nytta. Den nyttan måste inte nödvändigtvis inbringa skattemedel eller fylla mitt sparkonto. I nuläget kan den nyttan vara något så simpelt som att ha lagat Minis byxor eller att ha bakat ett gäng limpor, men i framtiden tror jag säkert att jag skulle kunna vilja skala upp det till att odla hela familjens grönsaksbehov under 4-5 månader eller så. Det som dock slår mig är att jag är mer engagerad i tanken på att spara pengar än att tjäna dem. När jag här om dagen frustade runt i trädgården och svor över skadedjur sa min man faktiskt något om hur mycket lättare det är att tjäna pengar än att odla sig till en besparing. Och han har ju rätt. Jag förstår det jag med, men någonstans känner jag mig nästan rebelliskt trött på att allt ska handla om att tjäna pengar. Hur får man in tillräckligt för att köpa rätt kläder, bo fint och ha en beundransvärd fritid? Då känner jag mig istället benägen att verkligen arbeta för brödfödan och odla min egen mat eller sy kläder av gamla lakan bara för att slippa vara som alla andra. 

En annan aspekt av pengar som jag är less på är att det tjatas om allt som extremsparare går miste om. Den senaste tiden har jag och min man typ följt alla våra impulser. Vi har ätit ute flera gånger, beställt takeout flera gånger i veckan, köpt nyproducerade kläder av bekvämlighet och fler av varje exemplar än vad som egentligen behövs. Vi har bytt ut köksredskap till hållbara alternativ, bokat roliga aktiviteter med vänner, betalat semestrar och bjudit folk på diverse middagar. Hur har det då påverkat budgeten? Knappt alls. Vi lyckas alltså inte bränna 20 000 i månaden ens när vi outsourcar matlagningen och går på kafé stup i kvarten. Miljonär innan 30 skrev ett tänkvärt inlägg där han föreslår att man frågar sig om det som skaver under extremsparande-åren är allt man inte konsumerar eller om det är tiden man ändå jobbar. För mig är det solklart att sparandet inte är någon större uppoffring. Jag skulle kanske vilja bo på ett annat sätt och det skulle kunna bli dyrt, men det är nog den enda konsumtionen jag känner att jag av ekonomiska skäl går miste om här och nu. En större garderob eller fler handväskor skulle inte göra mig lyckligare, en finare bil definitivt inte heller. Och om det som gör en glad eller nöjd inte kostar så värst mycket pengar så kanske inte pengar måste ta över ens liv. Då kanske det är okej att inte fokusera så mycket på pengar. 

Men visst är det ändå så att pengar behövs för att man ska kunna välja att inte fokusera på dem. Jag tror egentligen att jag inte insåg det på allvar förrän min bästa vän ställde den där frågan om varför jag går upp på morgonen. Det jag i praktiken gör nu är att jag väljer att fokusera på sparande och på pengar för att mitt framtida liv ska handla desto mindre om pengar. För pengar i sig är ju faktiskt inte så himla roliga. Så drömmen om FIRE handlar inte bara om friheten att slippa APT:er, semesterplaneringar och småprat om kollegans renoveringar, utan även om att slippa fundera på om jag odlar för att det är kul eller för att spara någon hundralapp. Att ta bort pengar från ekvationen gör att det är lättare att på allvar känna vad man gör av glädje och inte för att det sparar en pengar eller ger pengar in. 


Tycker du att pengar har en för stor roll i ditt liv? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet.

tisdag 25 maj 2021

Sparande som motivation

Jag vet att det var länge sedan jag senast skrev. Till stor del beror det på att det inlägget jag jobbat på sedan jag senast publicerade är så jobbigt att jag inte riktigt landat i ett färdigt inlägg. Till följd av detta väljer jag att gå vidare med ett något mer lättsinnigt inlägg som handlar om att använda sparandet i sig som motivation för att uppnå annat man vill uppnå.

Egentligen har jag funderat på ämnet tidigare, men då kanske främst när det kommer till mina möjligheter att spara mer genom att dra ner på socker, snacks och kött och som en konsekvens få bättre hälsa. De tankarna har inte lett till någon konkret handling, men det har däremot min önskan att leva mer minimalistiskt gjort. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så är jag galet less på saker som ligger och skräpar och det känns som att vi ägnar hela helgerna åt att plocka och flytta på grejer. Min man har samma upplevelse, men har om möjligt ännu svårare att göra sig av med grejer än jag och då ska vi inte ens tala om Mini. Kort sagt har det här känts som ett mission impossible utan dess like. 

Av någon outgrundlig anledning så närmade sig jag och mannen varandra i den här frågan och har som en konsekvens börjat rensa ut en del, varav nästan allt hittills gott till välgörenhet. Några få saker har lagts i en "Sälja"-kasse istället för "Skänka"-kassen och en hel del har också Slängts. Om ni undrar varför jag blandar in versaler mitt i meningarna så beror det på att jag använt mig av de fyra S:en (Spara, Sälja, Skänka, Slänga) och försöker visa det med hjälp av versaler. Utöver problemet med att jag aldrig lyckas lämna en Skänka-kasse till välgörenhet utan att Mini tjatar till sig något nytt plagg har jag dessutom problem med att faktiskt orka ta tag i försäljningar. Min upplevelse är att typ allt jag väljer att försöka sälja blir sålt till sist på Tradera, men att det kan kräva prisjusteringar och ett antal omstarter. Så egentligen är Tradera inte en dum grej alls, det är bara att jag ska komma mig för att faktiskt lägga ut saker på auktion. 

För att motivera mig själv till detta har jag startat en ny kapitalförsäkring på Avanza. Jag har döpt den till "sålda saker" och tänker mig att alla intjänade korvören ska hamna där när väl jag orkat lägga upp en annons och fått prylen såld. Sedan tidigare håller jag faktiskt koll på inkomster från försäljningar i ett Excel-ark och jag kunde därför vara så pedagogisk för mig själv att jag flyttade över de pengar som inkommit från försäljningar under detta år. Så nu är vi igång och om inte pengarna kan vara motiverande, då vet jag inte vad som kan motivera mig.


Har du något separat sparkonto som morot för något? Dela gärna med dig av det eller skriv om jämställdhet för det är ämnet för inlägget som aldrig blir klart. 

torsdag 29 april 2021

Varför inte bara säga upp sig?

Nu läste jag senast idag Fru EB:s hyllning till sitt kommentarsfält, men jag måste ändå skriva en sådan även jag (copycat som jag är). Ibland tar det ganska lång tid innan jag svarar er, men det beror inte på ointresse utan på att ni ger mig så mycket att tänka på och jag vet själv hur gärna man får ett genomtänkt svar när man lagt ner tid och energi på att kommentera. Dessutom brukar jag ofta behöva fundera på era förslag eller reflektioner och diskutera dem med min man innan jag kan skriva ner ett vettigt svar. Poängen är att ni verkligen bidrar till guldkant på min tillvaro och jag är tacksam över att genom er få utvecklas ytterligare både som snålis och som person. Jag kan med absolut säkerhet säga att det bara är er förtjänst att jag fortsätter skriva även när jag är tröttare än tröttast eller allmänt omotiverad. Nu till dagens ämne som föddes ur kommentarsfältet på mitt förra inlägg, nämligen vad som är läskigt med att sluta jobba. 

Jag har velat fram och tillbaka så mycket på sistone gällande att sluta jobba helt permanent om något år eller att skaffa mig en alternativ karriär, eventuellt via en periods utbildning. De senaste dagarna har jag också börjat fundera på varför inte fler av oss slutar jobba när barnen är små och krävande för att eventuellt ta upp en karriär senare i livet när det är mindre hektiskt. En av mina vänners mamma gjorde faktiskt precis så, att hon var hemma tills yngsta var tonåring och sedan började vikariera en del för att få pengar och sysselsättning. Nu när alla barnen är stora jobbar hon nästan heltid, tror jag. När jag läste era kommentarer igen idag så insåg jag själv att svaret på den frågan är att det är för läskigt att klippa banden till arbetslivet. Det innebär i praktiken att även en familj som vår, som klarar sig på en lön gott och väl, jobbar en massa mer än vi behöver för att jag inte är säker på hur vägen tillbaka skulle se ut om jag ändrade mig och faktiskt ville jobba framgent. För vem vill anställa någon som fokuserat på familjen de senaste 10 åren? Kanske någon som är på jakt efter dagmammor, men troligen inte så många andra. 

Det tar mig osökt in på rädsla nummer två, nämligen att familjens behov kommer ändras framöver. Som jag delade med mig av i mitt förra inlägg upplever jag redan nu att framför allt Minis förväntningar och krav ökar och det är faktiskt läskigt att nu, en sådär 35 år innan normal pensionsålder (när är ens normal pensionsålder numera?), kasta in handduken och säga att jag med säkerhet vet hur dyrt liv min familj kommer ha framöver. Mini kanske får för sig att satsa på ridning och därmed drömmer om en dyr egen häst och inackordering? Nu vet jag inte exakt hur dyr en häst är, men Fri2032 har onekligen skrämt mig en aning. En kollega till mig pratade i princip varje rast om hur hennes dotters simning påverkade familjens ekonomi negativt, alltså till den grad att det verkligen var ett problem. Tydligen behövdes nya baddräkter för tusentals kronor regelbundet och resor land och rike runt var och varannan vecka som också kostade multum. Det måste ju dock inte ens vara ett intresse, utan det kanske visar sig att Plutten har stora funktionsnedsättningar och behöver hjälpmedel i framtiden eller så stora begränsningar att hen inte på egen hand kan försörja sig även som vuxen. Då vore det ju tråkigt om mamma gått i pension innan 40 och enbart har sin tid att bidra med. Det kan låta långsökt att oroa sig för sånt, men jag har en mamma i min närhet vars vuxna dotter är i precis den situationen på grund av diverse diagnoser (och då inte typ av allvarligare fysiska slag, men i kombination gör de det orealistiskt för henne att få ett jobb någonsin) och jag vet att det är ett stort orosmoment för hela familjen. 

Även om jag upplever familjens behov som läskigare har jag också insett att jag själv kan förändras, vilket är det tredje osäkerhetsmomentet som jag lyckats identifiera. Ibland när jag pratar med någon som jag inte umgåtts med på några år slås jag över hur otroligt mycket jag själv förändrats med åren. Det var inte så länge sedan miljön var det sista jag tänkte på och som resor var det absolut mest centrala i mitt liv. Sedan kom barnen och prioriteringarna ändrades radikalt. Kan det kanske uppstå något liknande längre fram? Kanske får jag en fyrtioårskris och får för mig att jag måste uppleva Sydostasien varje år eller hoppa bungyjump och fallskärm i Sydamerika varje födelsedag? Det är så klart inte lätt att veta hur ens preferenser  kan komma att ändras och jag har egentligen en stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem, men inte desto mindre är det läskigt. Gissningsvis kan en del problem vara lättare att lösa, som en önskan om att slippa städa mitt eget hem (dvs skärp dig!), än andra som gäller lite större drömmar. Om drömmen till exempel skulle vara att resa jorden runt skulle det vara sorgligare att inte fullfölja den av ekonomiska skäl än om drömmen vore att ha matkasse varje vecka. 

Precis som vanligt har jag inte någon bra slutsats gällande rädslor eller hur jag ska våga ta steget att så småningom permanent lämna arbetslivet. Däremot känns det ganska bra att genom bloggen ha fått ventilera vad som faktiskt känns som hindrande så att jag får möjlighet att fundera på hur jag ska hantera mina egna rädslor. Lustigt nog har jag insett att jag inte känner mig överdrivet rädd för att vara sysslolös, vilket var något en arbetslös granne nyligen beskrev som det värsta med att inte ha ett jobb. Det gissar jag också skulle kunna förändras när väl barnen är utflugna och min man fortfarande vägrar komma hem från jobbet i tid eftersom han har så myyyyyycket att stå i. Men om sysslolöshet är ens största problem borde man ju rimligen kunna engagera sig ideellt i något som till exempel ungdomsidrott, skräpplockning, eller random lokal förening. Om inte det känns lockande kan jag redan nu lova att baka frukostbröd till hela grannskapet free of charge så att jag slipper känna mig uttråkad. 


Vad tycker du är skrämmande med att sluta jobba? Dela gärna med dig om det eller något annat du har på hjärtat som till exempel aktuell pensionsålder eller en gissning om vad den kommer landa på om en sådär 30-40 år. 

onsdag 21 april 2021

Hur blir man egentligen sådär nöjd?

För ett tag sedan pratade jag med en vän som jag lärt känna utanför FIRE-sfären, men som har liknande ambitioner som många av oss, nämligen frihet. Samtalet vi hade var närmast terapeutiskt och jag försökte hjälpa honom komma vidare, eftersom jag upplever honom fast i en rätt tråkig situation som han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Efter att ha lyssnat på mina argument ett tag kunde jag i hans blotta andhämtning höra just hur frustrerad han kände sig och han yttrade då något av en magisk mening i våra kretsar, nämligen: "Men det är ju lätt för dig att säga. Du är ju så himla nöjd hela tiden!" Det här är spännande av flera anledningar och dagens inlägg ska därför handla om det här med att vara nöjd. 

Som av en händelse har ämnet kommit upp flera gånger på sistone, däribland i Fru EB:s bok och i kommentarsfält i diverse bloggar. Jag tror likt många andra att det här med att vara nöjd (inte lycklig), är rätt så centralt för att både kunna nå FIRE och för att kunna må bra som FIRE. Det faller sig ganska naturligt, eftersom den som ständigt är missnöjd med sitt hem, sitt utseende, sin partner och så vidare sannolikt kommer lägga en massa pengar på att åtgärda problemet (och då menar jag inte terapi, utan snarare nya tapeter eller dieter). Samtidigt riskerar samma person nog att bli missnöjd ungefär samtidigt som frihetsmålet är uppnått och därmed att inte må underbart bra som fri. Kort sagt så är det nog rätt så centralt för individen, oavsett målsättning i livet, att hitta förnöjsamhet. 

Har min vän då rätt i att jag är nöjd hela dagarna? Jag önskar det vore så och till viss del kanske han har en poäng. Det han menade, och det utvecklade han också senare i samtalet, var att jag inte har någon dyr hobby, mår som bäst om jag får vara i fred i naturen eller med en biblioteksbok. Med andra ord är det inte så dyrt för mig att leva mitt liv och därmed också rätt så lätt att uppnå fyraprocentsregeln och ännu lättare för mig och min familj att tillfälligt klara oss på enbart en inkomst. För honom, och kanske framför allt för hans partner, ser det inte ut så och ens en kortare tid utan full lön skulle leda till att frihetsmaskinen utarmades. Jag är ganska långt ifrån att vara i hans situation. Faktum är att jag tror att vi sparar mer än hans familj även nu när jag är föräldraledig utan inkomst. Samtidigt kan jag relatera till en känsla av att inte vara helt nöjd och vilja ha mer, något som jag bara för något år sedan skulle ha haft svårt att förutspå. 

Vad är det då jag är missnöjd över? Som ni nog vet finns det en rad olika saker jag inte är superglad över, där kanske mitt jobb länge varit på första platsen. Att vara missnöjd med jobbet är dock inte ett enormt stort problem i sig, eftersom jag tack vare mitt frihetskapital inte känner mig fast på samma sätt längre utan roar mig mentalt med att veta att jag inte måste vara där som tidigare. Det som är ett desto större problem och som på sistone allt mer satt familjens tillvaro i gungning är barnen. Till följd av att Mini blir äldre, klokare och mer självständig börjar det för oss båda bli alltmer uppenbart att våra livsval påverkar barnen. Det är inte så att våra barn egentligen lider och de har det sannolikt bättre än snittet även i det här landet, men vi börjar få allt fler frågor om varför inte vi också bor i ett stort hus med pool som X, Y och Z och varför alla andra åker till Mallorca på påsklovet och inte vi. Det tjatas också allt mer om diverse prylar, kläder, husdjur och liknande samtidigt som Mini börjar sätta sig in att det inte är helt sant att vi inte har råd. Både jag och min man har plötsligt drabbats av dåligt samvete för våra livsval, alltifrån den vegetariska kosten till val av bostad och faktiskt inkomstnivå. Det var länge sedan som jag kom till insikt gällande att jag inte orkar jaga karriär eller satsa på högsta möjliga lönen, men jag har inte sett det som ett beslut som påverkar någon annan än mig själv. 

Som en del i att hantera det här och vara lite proaktiva har jag och min man börjat fråga Mini vad som varit bra med en viss dag och vad hen är tacksam för. Det här är en svår övning, men faktiskt galet effektiv även för mig. Jag märker rätt så tydligt att jag nu kan vika ihop mina kläder och vara tacksam över den sköna amningstoppen eller gravidbyxorna som är helt galet bekväma (gravidbyxor är enligt mig guds gåva till mänskligheten för övrigt). Jag försöker också påminna mig själv om hur fint det är att ta en fika när Mini är på förskolan eller vilken tur jag har som har en liten trädgård att odla sallat i. Än så länge vet jag inte om Mini känner sig mer tacksam än tidigare. Ibland känns det dessutom som att hen missförstår konceptet lite och uttrycker tacksamhet för saker som faktiskt inte ger någon glädje. Jag fick till exempel höra att hen är tacksam över att jag lagar så hälsosam mat, vilket är ironiskt med tanke på hur mycket ilska jag får ta emot när väl maten ska inmundigas. 

Vad är det då som gör att jag ändå försöker? Ibland (rätt ofta till och med) känns det som att det vore enklare att tömma våra aktiekonton och köpa oss en exklusiv villa för 6-7 miljoner istället för att lära mig själv eller mina barn att vara nöjda med det vi faktiskt har. Men risken med det är att vi alla bara vill ha ännu mer. Ibland när jag roar mig med det otroligt billiga nöjet att iaktta folk slås jag nämligen av att alla andra också bara vill ha mer. Vi har bekanta som flyttar vartannat år för att uppgradera sig, grannar som kommer hem med nya fordon oftare än vi tvättar bilen och vänner som ständigt är på jakt efter nästa resa eller kick som ska göra livet fulländat. Det låter nästan som ett skämt, men jag tror att de flesta av oss är så upptagna med att jaga lycka att vi nog inte ens förstår vad vi håller på med eller varför vi gör det. I vanlig ordning vet jag inte om jag kommer lyckas lära familjen att vara nöjd. Ni är trots allt många som varnat mig för att det är dyrt med äldre barn och plötsligt börjar jag förstå varför. Jag kanske inte själv kommer sluta vara nöjd med hembakade kanelbullar och biblioteksböcker, men om jag fortsätter vara en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete för allt mina barn inte har så kommer inte heller jag förbli så värst nöjd ändå. 

Vissa dagar funderar jag på om det vore lättare att vara nöjd och tacksam om vi flyttade till ett område med något lägre standard eller till och med ut på landet för att knappt ha någon alls att jämföra oss med. För visst är det så att jämförelse är relevant här. Jag tycker objektivt att jag tjänar tillräckligt med pengar och att vi lever ett rätt bra liv. Men om jag däremot jämför mig med mitt syskon med högst inkomst eller med grannen med flashigast villa är det lätt att få en annan känsla. När jag ser Minis missnöje är det till 100 % kopplat till att hen jämför sig med sin omgivning. Det handlar i princip aldrig om något som Mini själv kommit på att hen vill ha, utan om att hen har sett eller hört någon kompis som har något och att avund då uppstår. Och jag minns faktiskt hur det där var, vilket kanske är kärnan till varför jag har så svårt att leva det liv som jag upplever som tillräckligt bra och istället går och är missnöjd för att mina livsbeslut inte leder till att Mini får allt som Mini vill ha. Nej, att vara nöjd är inte allltid lätt. Men om det är något jag ska sträva mot tills jag dör så blir det nog ändå det, snarare än ett allt flashigare hem eller finare garderob. 


Är du nöjd? Har du några tips för hur man blir det? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet!