Hur mycket pengar får det kosta att inte flytta?

Alltså först och främst, tack för er feedback på mitt förra inlägg! Jag var lite orolig för hur det skulle tas emot, särskilt efter att ha läst ett inlägg på en annan (manlig) blogg vid samma tillfälle, men känner att ni både har kommit med mentalt stöd, tips och dessutom att det fått en del av er andra att fundera lite. Det är alltid roligt att väcka tankar till liv hos andra människor och så klart även att få stöd att orka kämpa vidare. Någon efterfrågade ett uppföljningsinlägg och det ska jag försöka komma ihåg att skriva om när jag väl utvärderat lite mer. För nu kan jag säga att det på något mystiskt sätt blivit lättare att vara snällare mot sig själv, vilket känns skönt. Vi åt till exempel på Burger King i helgen i samband med att vi skulle göra några ärenden i stadens köpcentrum och slapp därför stressa hem för mat och i samband med att vi stod i en butik och dividerade ett köpbeslut var det faktiskt jag som sa att vi bara får bestämma oss och acceptera att det kanske inte är det optimala beslutet. Min man blev helt paff, men vi bestämde oss för en dyrare vara och släppte sedan analyserandet om det var värt det eller om köpet hade kunnat optimerats bättre. Skönt!

En sak som era kommentarer på något sätt ledde mig in på var att vi måste ta tag i praktiska saker som orsakar konflikter i vårt förhållande och där är ordningen rätt central. Bostaden är större än den förra, men inte sådär otroligt stor och har riktigt få förvaringsmöjligheter i sig själv. Vi skulle därför behöva en lösning på vart alla barnkläder och leksaker ska ta vägen, samt typ julpynt och liknande. Jag gissar att det är därför folk sällan bor kvar i vår radhuslänga i mer än två år. Vi flyttade in i här för runt ett år sedan under mantrat att vi skulle bo in oss innan vi förhastade en massa köpbeslut. Det låter väldigt bra och är säkert så för det flesta, men för folk som är så snåla som jag och så analytiska som min man, skapar det en del problem. Vi har helt enkelt hamnat i en situation där vi inte tagit tag i vårt boende, vilket lett till en del onödiga konflikter om var saker ska vara, vem som gjort vad och är ansvarig för vad. Med den där starka inspirationskänslan som ni gav mig, valde jag ändå att ta tag i det och diskutera förvaring och inredning med min man. Plötsligt blev han den snåla i förhållandet som inte alls gillar tanken på att vi ska lägga pengar på olika förvaringslösningar medan jag blev den analytiska som funderade på hur vi ska få mest nytta för pengarna.

Lustigt nog fick vår diskussion mig att tänka på ett inlägg jag läst i sociala medier under den tiden jag fortfarande hade sådana konton och var aktiv. Det handlade om en kvinna (självklart amerikansk) som förklarade att hon kände sig kluven till huruvida ett större boende skulle lösa alla hennes problem och var värt det, eller om det bara sabbar hennes väg till FIRE. Det roliga (för mig som europé) var att hon kände ett behov att byta upp sig från motsvarande typ 170 kvm till åtminstone 250 för att de skulle ha plats med båda barnen och en hund. Jag minns att hon fick mycket stöd av andra amerikaner när hon beklagade sig över att det var så svårt att bjuda över folk när man bodde så litet som de gjorde, medan några européer (övervägande britter) förfärades lite över storleken på hemmet och tyckte 170 kvm (eller vad det nu var) var mer än tillräckligt för en tvåbarnsfamilj. När man vill lösa sina problem med att bostaden är för liten finns det ofta tre lösningar att ta till.

• Den första som även den här kvinnan såg sig är nog en av de vanligare, nämligen att man flyttar till något större. Vad är det som är dåligt med det då? Jo, det kostar och dessutom riskerar man hamna i exakt samma problem igen någon månad eller något år senare. Huset blir trångt eller fullt igen. Inte kanske optimalt? 

• Det leder in oss på det andra alternativet som varmt förespråkas av många FIRE-personligheter, nämligen att man prylbantar lite och blir minimalist. Det här är ett spännande alternativ tycker jag, men har för oss nackdelen att mycket är kopplat till barnen och vi vill kunna återanvända Minis grejer även till nästa unge och även ha en del saker bara för att. Jag själv har tack vare FIRE inte köpt på mig så mycket på många år och känner inte att jag har sådär jättemycket som tar plats för egen del, men Mini har en hel del grejer alltså. 

• Då kommer vi in på det tredje alternativet som någon i inläggets kommentarsfält föreslog, nämligen att hon skulle ta dit en heminredare. Andemeningen i kommentaren var typ att man får mycket lådor och smarta tips som gör hemmet mer beboeligt för den summan hon hade tänkt sig att det nya huset skulle kosta utöver nuvarande boendes värde (det var någon miljon åtminstone). 

För att övertyga min man valde jag därför att kopiera den där kloka personens perspektiv i alternativ tre och förklara att det sannolikt är väldigt mycket billigare för oss att lägga pengarna på snickare, vettiga förvaringsalternativ och dylikt istället för att fördubbla våra boendekostnader genom en flytt. Det funkade på analytikern och vi spenderade därför söndagen på Ikea för att få viss inspiration. Vi köpte ingenting utöver korv med bröd så vi har inte faktiskt kommit till tillfället då alla pengar ska pungas ut, men det märktes en stor förbättring i våra samtal. Nu tror jag knappast att vi kommer släpa hem en faktisk heminredare, så extrema har vi inte blivit, men vi kommer nog faktiskt skaffa de där förvaringslösningarna som är så dyra eller kosta på oss ett helt nytt möblemang om det är det som krävs. Jag tog även lite hjälp av en vän som är intresserad av inredning på riktigt och fick några förslag på möbler som skulle kunna underlätta, till exempel att använda dagbäddar som barnsängar så att vi även får lite förvaring i sängen och möjlighet till extrasängar ifall vi får besök. Om det är någon som har några grymma tips på specifika möbler eller förvaringslösningar mottages de tacksamt, även fast ni så klart inte har varit hemma hos oss och kan ge skräddarsydda råd. Det är också helt okej att säga åt mig att sälja alla mina böcker eller barnkläder, men mera oklart om jag kommer lyssna. 

Vad var då poängen med det här något spretiga inlägget? Jo, att precis som att det kan vara värt att inte vara dumsnål i sin relation så kan det även vara klokt i det egna hemmet. För innan man springer på visningar för två extra rum, kanske det kan finnas en annan, billigare lösning. Jag är inte säker på att den amerikanska kvinnan som ville flytta till större, valde att följa rådet om heminredaren. Men sannolikt är det ofta det smartaste tipset. Om man inte blir inspirerad av Kondo på Netflix det vill säga. 

Vilken lösning tycker du är den bästa på upplevd platsbrist? 

Hur mycket pengar får ett förhållande kosta?

Det här är inte ett inlägg som ska handla om dejtingkostnader eller att prata om ekonomi i ett nytt förhållande och det är nog tur eftersom jag inte har någon erfarenhet från de senaste typ 10 åren vad gäller just det. Istället tänkte jag skriva lite om den kostnad som uppstår för att vårda ett förhållande. Jag förstår att två extremt likasinnade personer som båda är med på FIRE nog egentligen inte behöver reflektera över sådana kostnader, men för många av oss tror jag att vi ibland hamnar i situationer där vi får låta förhållandet eller husfriden kosta en del pengar. 

Det här kan ju handla om hur många olika situationer som helst. Personligen bär jag alltid med mig att det är billigare att hålla ihop än att ta smällen av att bli ensamstående, både på grund av höga engångskostnader för flytt och nytt bohag och för höga löpande kostnader i form av dubbla boenden och kanske bilar. Just den här gången slogs jag på lördageftermiddagen av att jag inte orkade bli sur på min man ännu en gång för att han aldrig planerar mat och föreslog därför att vi skulle äta ute. Det var alltså inte för att det kändes så trevlig eller gott att äta ute, utan jag orkade inte ha en diskussion med honom och Mini om vad vi skulle äta till kvällen. Vi har hamnat i en situation där ingen av oss någonsin har några idéer, vilket leder till att han alltid föreslår makaroner och köttbullar/korv, medan jag kör på med mer ambitiösa maträtter samtidigt som jag är irriterad på att han aldrig lagar något som kräver matlagning (och ingredienser). Det hade också fördelen att diskberget minskade och vi slapp ägna halva kvällen åt att diska undan efter matlagningen. 

En kollega till mig berättade att de har hemstädet som en sån här kostnad de tar för att slippa slå ihjäl varandra. Han sa att de nog inte skulle orka bo ihop utan städet och att det därför är det sista han skulle dra in på. Egentligen är jag instinktivt emot att både outsourca matlagning och städning, men utifrån perspektivet att rädda ett slitet förhållande under småbarnsåren kanske det ändå är värt det? En annan diskussion min man och jag haft på sistone är att han känner att min sparsamhet gör vårt gemensamma liv tråkigt. Han upplever att vi behöver mer spontanitet i vår konsumtion och mindre uppstyrning. För att tillfredsställa honom gick jag för husfridens skull med på att gå på ett lokalt kafé och slösa hutlösa pengar på fika som varken han eller jag uppskattade i slutändan. Det hade väl en halvtaskig effekt på vårt förhållande på det stora hela eftersom han visste att det var något som jag helst hade sluppit och som i slutändan inte ens var givande. Samtidigt hade det kunnat göra oss lite gladare om stället hade visat sig vara bra, och då hade vi kanske hittat ett nytt favoritfik att fly till när vi vill unna oss. 

Jag har även funderat en del på kostnaden för att hålla romantiken vid liv i ett långt förhållande och då särskilt under småbarnsåren eftersom det är där vi befinner oss. Jag kan vara hur dygdig som helst i den här bloggen och låta som att jag är säker på min sak, men verkligheten ser ut som sådan att jag ofta är ganska dumsnål. Kanske gäller det särskilt när det kommer till min relation. Vi går absolut aldrig ut på någon dejt på tu man hand, vilket till stora delar beror på att jag inte velat eller orkat ta smällen av att skaffa en barnvakt som träffar Mini ofta nog för att det inte ska kännas hemskt för Mini att vi försvinner iväg ibland. Det skulle alltså vara en via typ förmedling och inte farmor/mormor. Blotta tanken på att betala för tiden vi är iväg stressar mig något enormt, eftersom då måste inte bara maten/filmen/bakverken vara värda pengarna de kostar utan även barnvaktskostnaden. Okej, att umgås med min man borde i sig kunna betala för barnvakten, men jag vet själv att det inte alltid blir så beroende på humör och energinivå hos oss. Jag minns till exempel en födelsedagsmiddag vi var på för typ två år sedan när vi för en gångs skull hade barnvakt. Det var dock typ en torsdag eller fredag och vi båda var helt mosiga i huvudet och jag minns att det enda vi orkade prata om var maten. Kvällen avslutades med att jag föreslog att vi gick hem tidigt och lade oss samtidigt som Mini istället för att gå vidare på stan. 

Det leder in mig på nästa aspekt av det hela, nämligen att jag är så vansinnigt sliten. Min man säger att han är det med, men jag somnar bokstavligen talat efter maten varje dag och vaknar sen till när Mini kommer och vill bli nattad av mig eller min man går och lägger sig. Det är vid ett sådant tillfälle jag skriver det här inlägget. Det sista han sa till mig innan han somnade var att han imorgon kommer behöva lägga mycket tid (och energi) på att städa, varpå jag kontrade med att jag måste baka veckans bröd och knäckebröd, lägga en hel del tid i trädgården, samt storhandla inför veckan. Han suckade lite och sa typ: "Men måste du verkligen det?". För mig är det inte världens uppoffring att baka lite grann, men fler än han har lyft om det är vettigt att vi (jag) lägger så mycket manuellt arbete på allt i hushållet. Min bästa kompis föreslog till exempel att vi beställer mat och får den levererad av typ Willys. Jag kände mig inombords halvt förfärad när det kom upp, men lovade att tänka på saken. Men ikväll undrar jag för första gången på riktigt om inte vårt förhållande tar skada av att vi ska fixa allting själva så kostnadseffektivt som möjligt hela tiden. Det kanske inte är brödbakets fel eller handlingen (som dessutom sker via cykel av miljö- och ekonomiskäl) och därför blir rätt fysiskt påfrestande dessutom, utan alla delarna tillsammans. Kanske borde jag bli bättre på att låta min egen och min mans låga energinivå få styra när så är fallet för att skapa lite mindre konflikter i vardagen och för att frigöra tid för återhämtning såväl enskilt som tillsammans? 

Jag skriver det här helt utan facit. Faktum är att jag inte ens själv vet hur jag ska göra imorgon eller om jag tittar på det här ur ett för enkelt perspektiv. Kanske handlar alla problem egentligen om att vi har en kass relation och är för olika vad gäller det som är viktigt? Någonstans tror jag ändå inte det. Vi har känts rätt lika på de mest väsentliga planen tidigare. Jag gissar att jag i min ständiga strävan efter ekonomisk perfektion eller kanske snarare effektivisering har glömt att värdesätta min egen tid och har gått lite för långt utan att han har följt med. Det är egentligen ganska lustigt om man har i åtanke att frihetslängtan handlar om just att styra över sin tid för de allra flesta av oss. Men för att göra det kanske man måste kompromissa med hämtpizza de där dagarna man är helt slut? Man kanske borde acceptera att köpa en Pågen-limpa istället för att baka eget rågbröd? Man kanske till och med rent utav skulle skaffa sig hemstäd varannan vecka för att inte behöva bråka om vem som gjorde rent tvättstället sist? 

Lägger du några extra pengar på att få förhållandet (och familjelivet) att fungera smidigare? 

PS. Var snälla mot mig nu. Det tog faktiskt för en gångs skull lite mod att dela med sig av mina problem och funderingar. Det är mycket lättare att vara det dygdiga aset som påpekar hur enkelt det är att klippa sig själv och baka limpor. 

Kan FIRE rädda haven?

Okej, redan när jag skrev ner frågeställningen insåg jag att det här inlägget kommer få rätt få sidvisningar. I och med den senaste tidens väldigt positiva respons vad gäller såväl antal sidvisningar som kommentarer, väljer jag att kosta på mig det och skriver om ämnet i alla fall. I vanlig ordning inser jag att frågan är otroligt mycket mer komplex än jag ger sken av, men jag tänker ändå allt mer på de positiva effekterna som min familjs FIRE-ambitioner har på miljön.

I skrivande stund har jag just avbrutit en National Geographic-dokumentär om plast i haven för att jag blev så vansinnigt äcklad av att se hur världshaven ser ut och hur nedskräpning påverkar korallreven. Korallreven har det kämpigt som det är i och med blekning till följd av global uppvärmning, så jag kan inte låta bli att känna mig lite less på att även skräpdumpning förstör dessa miljöhjältar. Om jag nu lägger min ilska åt sidan funderar jag lite på hur vi som konsumenter kan påverka detta?

Plastpåseskatten har diskuterats flitigt det senaste året och jag vet att Sparo skrivit om det flera gånger. Många är irriterade på dess existens, medan andra är kritiska till alternativet tygpåse (som tydligen är sämre för miljön enligt vissa). Personligen har den här familjen inte påverkats överhuvudtaget, eftersom vi typ alltid använt oss av tygpåsar som man ändå lyckas få i olika reklamsammanhang nu och då. De flesta har min man släpat med sig hem från konferenser eller liknande där det är standard att få någon slags "goodie-bag" vare sig man vill eller inte. Utöver det var jag faktiskt väldigt tidig med att köpa sådana där veggio-påsar (till rätt hög kostnad ska medges) bara för att jag ville stötta initiativ att leva mer skräpfritt (öka efterfrågan) och samtidigt minska min egen familjs avfallsmängd. Nu har jag läst och sett att det finns betydligt billigare alternativ på bland annat Lidl och att de börjar bli allmänt accepterade. Vi är alltså inte längre ensamma med de där påsarna och personalen tittar inte snett på oss längre när vi försöker handla så avfallsfritt som möjligt. I övrigt har ju Coop och vissa Ica-butiker numera kompost-påsar (som många av oss ändå behöver) att använda för plastfria inköp av frukt- och grönt. Willys däremot satsar på påsar som enbart kan återvinnas, dvs de blir till rätt värdelöst skräp ändå.

För att återgå till nedskräpning och haven så undrar jag om inte FIRE generellt har en rätt positivt effekt på miljön och nedskräpning. För sedan vi blev seriösa med FIRE har, som jag skrivit om tidigare, vår avfallsmängd minskat rätt rejält. Det beror på många saker, dels att mer mat äts upp och vi därmed får mindre kompost och mindre mängd förpackningar att göra sig av med. Vi har även börjat använda mer återvändningsbara  produkter istället för engångsmaterial, till exempel tygnäsdukar och handdukar istället för papper och även tvättlappar av frotté. Samtidigt känner jag att jag värdesätter det avfall som ändå dyker upp på ett annat sätt än tidigare. Jag odlar till exempel i mjölktetror och resthinkar och värdesätter de plastpåsar/kartonger/förpackningsmaterial som ändå dyker upp och återanvänder så mycket som möjligt. Jag skulle till exempel aldrig köpa speciella kuvertpåsar att skicka varor i utan använder de som dyker upp när vi väl handlar något. I veckan skickade jag till exempel ett par sålda byxor i en apoteket-förpackning som jag fick när jag hämtade ut en babybox. På samma sätt slänger vi inte kartonger utan återanvänder dem när vi ska skicka tyngre saker eller förvara urväxta barnkläder. För mig har det här krävt viss omställning, medan andra har haft det lite lättare. Min man har till exempel i hundra år sagt att "snart kommer de börja ta betalt för platspåsar" och sparat alla som vi fått vid olika inköp. Han fick rätt typ ett decennium senare och har därigenom tryggat familjens framtida behov av påsar till brännbart i många år framöver. Jag har till och med sagt åt honom att jag aldrig mer kommer köpa några påsar och att vi därför får ta hand om de vi har.

För mig har nyckeln till en minskad avfallsmängd varit eftertänksamhet. För när man väl tänker innan man handlar så går det så otroligt mycket lättare. Jag har till exempel i mitt tidigare liv slängt brödpåsar från till exempel korvbröd samtidigt som jag köpt speciella påsar till mitt hembakade bröd. Hur dumt är inte det när man bara tänker efter? På samma sätt ser jag hur många som helst som drar till återvinningen med SUV:en och dumpar hela påsar med skräp samtidigt som de köper påsar till sina brännbara sopor. Ibland blir jag faktiskt sugen att plocka upp påsar vid pantstationen och försörja hela familjens behov av brännbar-påsar för årtionden. Jag har inte gjort det än, men det är nästan skrattretande om man tänker på hur många som tar bilen för att dumpa återvinning och slänger sånt som de nästa dag köper på nytt för att de behöver. Det måste inte bara vara plastpåsar, utan kan även vara potentiella odlingskärl (numera odlar ju nästan alla dessutom) eller disktrasor. Det här är en lärandeprocess och jag är långt ifrån fullärd, men jag är tacksam för att vi enligt bästa förmåga faktiskt jobbar på att minska vår avfallsmängd. För om det är något jag inte vill bidra till så är det de där plastiga haven därute. Ibland gör man rätt skrev också ett tips om detta när det kom till braständare. Där visar han även väldigt konkret att det har potential att spara en del pengar.

I samma anda är det sannolikt ännu viktigare att vi lär oss att ta hand om det vi har och använda det som fungerar. Sparo skrev ett inlägg om detta och jag uppmuntrar alla till att tänka efter innan man ersätter något i gott skick med en likvärdig produkt bara för att. Är du tillräckligt seriös med FIRE är det säkert inte ett främmande koncept, men det finns otroligt många därute som inte känner på samma sätt. Min närmaste granne lade nyss ut en elgräsklippare till försäljning till exempel där han förklarade att han köpt en ny likvärdig produkt och därmed "råkat" ha en elgräsklippare till övers. Till viss del förstår jag människans behov av förbättring, men samtidigt är snålheten en riktigt praktisk hjälpbräda när man vill minska det beteendet.

Nu ska jag försöka titta klart på plast-dokumentären, men för att sammanfatta mina tankar så tror jag att det finns många miljövinster i att eftersträva FIRE. För oss är minskad avfallsmängd definitivt en av dem och jag tror att en del av er därute vare sig ni aktivt försöker eller inte, skapar en mindre skräpmängd bara genom att tänka ekonomiskt. Nyckeln är nämligen att se till att färre saker tillverkas, både vad gäller engångsmaterial och prylar i allmänhet. Det kan vara en plastkruka som slipper tillverkas för att en mjölktetra återanvänds eller en dator som inte tillverkas för att en annan används något år längre. Att ge naturen bättre förutsättningar kan faktiskt vara en riktig win-win-sak.


Har du några tips på hur vi kan minska nedskräpningen och spara pengar samtidigt? 




PS. För den som är hardcore-återvinnare och sugen på även de minsta monetära inkomsterna, kan jag tipsa om appen PantaPå. Där kan man få en femma i veckan för att panta icke-pantbara produkter (alltså inte typ läskburkar utan konserver och liknande) som man återvinner. Man kan också ge sig själv rabatt, till exempel på Skogaholmslimpa (10 kr) för varje pantad Skogaholms-påse. För mig är det här också ett initiativ som jag gärna stöttar bara för att jag gillar idén om att göra fler saker pantbara på ett eller annat sätt.

PS 2. Kom ihåg vilka miljövinster en liten handling egentligen kan göra. Om du börjar använda ditt bakplåtspapper två gånger istället för en gång halverar du mängden avfall från bakplåtspapper och även din kostnad för varan. Det är bara ett exempel på hur små handlingar kan leda till större effekter.

Har vi råd att vara med våra barn?

För att inleda det här inlägget med något positivt så kan jag berätta att Frihetsmamman som det ser ut nu ska bli dubbelmamma. Det är lite läskigt, men också alldeles underbart. Precis som sist (om än inte riktigt lika omvälvande) ledde detta plus på stickan till en del funderingar och omprioriteringar. Till viss del har ni redan tagit del av detta när ni läste om mina villafunderingar, men nog allt har vi även börjat fundera på annat relaterat till det liv som växer inom mig.

Den stora frågan som många (att döma av min mammagrupp åtminstone) tycks fundera på är hur länge man har råd att vara hemma. För mig var det förra graviditeten och denna lite utav en chock att en så stor andel av föräldrarna tycker att ett endaste år är rimligt. Vi får alltså 480 dagar föräldrapenning, slipper ta ut dagar första året (och sex månader innan förlossningen) men skyddar ändå SGI och får barnbidrag, men samtidigt kan vi inte stanna hemma i mer än så länge vi måste (de får inte börja förskolan innan ett år vanligen) innan vi skjutsar iväg dem till förskolan på heltid. Samtidigt har vi inte några större betänkligheter kring att skaffa en nyare bil med ordentligt med plats för barnen och den säkraste bilbarnstolen eller den finaste vagnen. Vi har ju föga förundrande lite annorlunda idéer i vanlig ordning och tänker att tiden med det här kommande barnet och Mini är viktigare än att vi uppgraderar bilen så att vi kan storhandla smidigt och åka bekvämt till olika aktiviteter. Jag tycker därför att ett vettigt alternativ skulle kunna vara att stanna hemma med sina barn utan bil och istället lägga de pengarna bilen kostar på att stanna hemma någon extra månad. Hur ska vi i familjen präktig göra då? Jag tänker mig att vi ser det här som en tillfällig exit och att vi försöker stanna hemma så länge vi bara kan om det inte är så att det visar sig ha negativa effekter på familjens hälsa på något sätt. En sak jag åtminstone är helt bestämd på är att jag vägrar låta pengar vara direkt avgörande för när bebisen kommer börja förskolan.

Den här frågan om hur länge eller mycket tid man kan spendera med sina barn är ju inte bara kopplad till den första tidens föräldraledighet, utan även annat. Många av mina kollegor sliter för att få till heltidsarbetet samtidigt som de knappt träffar sina barn. Så småningom blir barnen så stora att de inte ens vill träffa sina föräldrar. Är inte det lite sorgligt? Nu inser jag förstås att det inte alltid är en fråga om pengar. Mitt eget deltidsarbete blev ju som ni minns inte en total succé både på grund av att Mini påverkades av den heltidsnorm som hennes kompisars föräldrar levde efter och att min arbetsgivare inte alls hade rutin på hur man skulle minska arbetsbördan för den som inte är där lika mycket som andra. Jag minns till exempel hur jag behövde ägna lika mycket åt dötid som alla andra, typ att gå på möten om rutiner, delta i utvecklingsarbete och dölånga APT:er. Det ledde till att jag hade väldigt mycket mindre tid för mitt faktiska arbete än mina kollegor. Utöver det finns det ju många med yrken som tenderar att kräva visst engagemang. Jag har vänner och en respektive som i normalfallet arbetar betydligt mer än heltid för heltidslön. Om min man skulle gå ner till 80%, skulle han garanterat jobba minst 100% till exempel. Jag gissar att det här är resonemang ni känner igen från FIRE-världen där väldigt stor del andel aldrig ens provar på deltidsarbete, utan kör så det ryker tills de helt kastar in handduken.

En annan aspekt av att vara förälder som jag tänkt mycket på de senaste månaderna är när något går snett. Jag har en väninna med fyra barn där flera av barnen har diagnoser och behöver mycket extra stöd i vardagen. Hon har berättat för mig om vänner i samma situation som faktiskt behöver finnas för barnen i skolan, delta aktivt i möten och lägga större delen av sin vardag åt sina barn. Om jag förstått henne rätt så finns det inte jättemycket stöd att få från samhället utöver omvårdnadsbidrag (typ så heter det iaf) som inte direkt ersätter en medelhög inkomst från arbete. Det leder till att många försöker bli sjukskrivna för att kunna vara med sina barn, vilket hon berättat sällan går igenom. Nu är jag medveten om att problem av typen funktionsvariationer och mobbing inte är något man kan eller ska behöva utgå från att ens barn kommer drabbas av på samma sätt som få av oss räknar med att våra småbarn ska drabbas av cancer. Detta till trots kan jag inte låta bli att få lite ont i magen av hennes berättelser. För om Mini skulle behöva mig eller min man på heltid så har vi faktiskt förutsättningar för att säga upp oss utan att bråka om olika typer av bidrag från staten. Det känns väldigt skönt.

Sammanfattningsvis upplever jag att vi i den här kärnfamiljen har väldigt goda förutsättningar för att vara med våra barn. I den optimala världen skulle alla föräldrar ha det, men det kanske kräver rätt stora omprioriteringar från nuläget. Just i FIRE-familjen kanske många av oss snarare måste lära sig att prioritera det här och nu snarare än att vänta tio år.

Har du råd att vara med dina barn?
Tror du andra i din omgivning upplever att de har det? 


PS. Jag är medveten om att alla inte lever i en kärnfamilj med två medelinkomsttagare. Det finns många som skulle ha betydligt svårare att prioritera tid med barnen, till exempel ensamstående unga mammor. (Även fast många av dem så klart lyckas trots sämre förutsättningar)

Vem har råd att bo i villa egentligen?

Jag inser att dagens rubriksättning är lite halvtaskig, särskilt med tanke på att villapriserna varierar rätt rejält mellan orter och även mellan olika stadsdelar. Samtidigt var det precis den frågan jag ställde mig när jag var på promenad genom min stad med Mini för att köpa lite ost till de hembakade frukostbröden.

För att inkludera er lite mer vill jag illustrera ungefär vad det var jag såg på min promenad. Vi vandrade genom ett finare, relativt centralt område i min stad. Jag skulle våga svära på att max 1% av dess invånare är födda utomlands, men det skulle kunna vara ännu färre än så. På uppfarterna står nyare tyska bilar för allra minst 400 000 kr styck, och många av dem är dessutom SUV:ar. Varför man har ett behov av en SUV när man dels kan cykla och dels bor ett av de plattare och snöfattigare landskapen i Sverige är mig ett mysterium, men inte desto mindre verkar det vara det normala här. Trädgårdarna är relativt stora, runt 1000 kvm och innehåller alla en robotgräsklippare som bekvämt sköter trädgården medan ägarna är på arbetet. I vissa fall finns en studsmatta, ofta en fin uteplats och en jacuzzi. Det är sällan vi ser människor i de här trädgårdarna. Faktum är att vi aldrig sett någon i några av de dyraste och finaste villorna som är utrustade med såväl jacuzzi som pool. Om någon syns är det nästan uteslutande barn i 5-10- årsåldern som leker med varandra utan sina föräldrars närvaro. Vissa villor är förvisso lite slitna, särskilt de som är byggda på 20-talet, men de allra flesta verkar hållas i fint skick och genom fönsterrutorna kan man ana nyrenoverade kök med köksöar och tv-apparater som är typ lika stora som en bioskärm på landet. De här villorna kostar med Stockholmsmått inte skjortan direkt. Vi pratar om priser i klassen 5-8 miljoner, där det nedre intervallet vanligen innebär vissa renoverings"behov". Notera min speciella användning av ordet. Det var inte ett misstag.

Jag vet inte hur mycket jag tidigare berättat om våra inkomster eller förutsättningar. Men man kan säga att banken skulle tillåta oss att köpa en sån där villa, särskilt om vi gjorde oss av med lite investeringar och inte satsade på det mest flashiga alternativet. Banken tycker alltså att det är okej att två personer med barn i de tidigare 30+, ger sig själva en skuld på runt fyra miljoner. Nu var jag av nyfikenhetsskäl tvungen att kolla på SBABs hemsida och de ger oss möjlighet att låna 4, 3 miljoner plus vad vi nu kan få fram i kontantinsats. Vi ligger redan idag med över miljonen i boendet och som ni vet är vår buffert något i överkant som det är, så för oss vore det inga problem att köpa något för sex miljoner med andra ord. Det här betyder att jag borde kunna svara på min egen fråga med ett "vi". Men det känns ändå inte helt rätt. För även om jag inser att min grundregel att vi alltid ska kunna klara oss på en inkomst trots att vi är två som lever ihop och för närvarande arbetar, så känns det inte som att det kan vara helt sunt att dra på sig så stora lån i så ung ålder. Faktum är att jag undrar rätt så desperat hur mycket pengar de personer som gör så har? Vi skulle få ut närmare 60 papp netto om vi både lyckades arbeta heltid en och samma månad och inte vabba eller vara sjuka. Det senaste halvåret tror jag inte det hänt en enda gång, men det skulle väl kunna göra det teoretiskt sett. Jag förstår att våra löner inte direkt är fantastiskt höga, men utifrån relativt ung ålder och att vi inte bor i ett storstadsområde, gissar jag att det ändå är rätt okej inkomster. Att lägga till en tysk SUV känns ännu mer belastande för privatekonomin.

Min fundering idag är lite vad som är normalt. Nu gissar jag att mina läsare oftare än andra har en mer konservativ syn på konsumtion och flashigt leverne, men hur stora inkomster skulle ni tro att folk har som skaffar sig ett bostadslån på flera miljoner per vuxen och ett billån på flera hundra tusen? Tror ni att de flesta i vår situation skulle köpa en sån där villa och bil? Tror ni de skulle få ont i magen när permitteringar orsakar en 10 %-ig minskning i inkomst? Tror ni att en sjukskrivning skulle innebära att man måste sälja BMW:n?

Jag för min del har ju aldrig testat på det där consumer sucker-livet som framför allt Fru EB varit så duktig på att dela med sig av sina erfarenheter av. Det innebär kanske att jag inte riktigt kan greppa eller uppskatta vad som är normalt, men både jag och min man föreställer oss alltid att de som bor och lever sådär är väldigt mycket rikare än vi. Vi tänker oss inte att folk lånar 85 % av bostadens värde eller köper en bil på kredit. Vi har inte riktigt någon aning om var de här personerna jobbar för vi bor inte i någon direkt närhet till välbetalda företag (vad vi vet), men vi antar att betydligt högre löner finns där ute någonstans i vår närhet.

Om du orkat läsa så här långt förtjänar du faktiskt en guldstjärna. Om du dessutom kan kommentera med en okvalificerad gissning på hur höga inkomster folk har för att pumpa ut 20 000 kr i fasta utgifter (boende, bil och liknande) så förtjänar du minst två. Om du har några andra insikter som kan förklara vad som krävs för att man ska på riktigt ha råd att bo lite dyrare och köra en lite dyrare bil är du också hemskt välkommen att kommentera. Inte primärt för att jag vill övertala mannen att öka vår skuldsättning, utan för att jag vill förstå omvärlden lite bättre.

Dags att slakta bufferten?

De allra flesta brukar ha en åsikt om temat buffert och däribland jag själv. Rent objektivt får jag acceptera att jag är konservativ, eftersom jag typ alltid föreslår större summor än alla andra. Vissa pratar om en månads inkomst, andra om tre, några om utgifter istället och vissa (enstaka) om årslöner. Trots att jag har sett det som att jag har en åsikt, har jag inte egentligen sett till att ha en buffert av korrekt storlek. Det blev jag varse under årets deklaration.

Nu kommer jag vara lite extrem och säga att ni som förespråkar så lite som möjligt och att vara fullinvesterade (vilket typ alla tjatar om i aktievärlden) är helt fel ute. Det gäller även er som inte har ett hus som kan behöva ett takbyte akut eller en ny luftvärmepump. Varför då? Jo, för alla tänker sig en buffert som en viktig sak till typ ett trasigt kylskåp. Och visst är det sant att kylskåp kan gå sönder, men för mig är en buffert betydligt viktigare som  krockkudde vid utebliven inkomst. Då menar jag inte om du permitteras och får klara dig på 90 % (vilket säkert kan vara ett problem för vissa iofs) av din lön, utan snarare om du får leva utan inkomst alls. Kan det verkligen hända? Jo, det kan det. Personligen var jag med om det för ett tag sedan när jag fick vänta på ersättning från socialförsäkringen i flera månader. I mitt fall drog jag inte ens ner på sparandet under perioden, eftersom min man arbetade på som vanligt, men om jag hade varit helt ensam (särskilt med barn) hade det varit en jäkla plåga att sitta med buffert på 10 000 kr som var tänkt till trasigt kylskåp, men i slutändan måste räcka till mat, hyra och liknande under flera månader. I mitt fall så kom ersättningen så småningom in på mitt konto, men den hade garanterat kunna utebli eller ta ännu längre tid på sig, särskilt i tider som dessa när man dagligen kan läsa om överbelastade myndigheter. Och ja, alla kan hamna där. Även sjuksköterskor och läkare som ofta får höra att de inte kan bli arbetslösa. Det kan de faktiskt. Eller så hamnar de ofrivilligt i en situation där de inte orkar jobba, kanske på grund av att ha slitit ut sig fullständigt under Corona-krisen?

Vad var det med deklarationen som fick mig att reagera över mig själv då? Jag blev på riktigt chockad över våra ränteintäkter 2019. Jag råkade alltså inse att vi tillsammans har en bra bit över en halv miljon i buffert.  Det är lite i överkant även för mig. Vi skulle klara oss i flera år på de pengarna, vilket kanske inte direkt är tanken med bufferten.  Samtidigt måste jag säga att när Corona slog ner som en blixt från klar himmel, kändes det rätt skönt att ha mycket pengar tillgängliga. Så vad är då rimligt? Jag tänker kanske en kvarts miljon, vilket för oss motsvarar ett år i utgifter eller ett rätt omfattande renoveringsbehov. I och med att vi bor i ett radhus och inte på en mjölkgård gissar jag att våra akuta renoveringskostnader knappast kommer komma upp i de summorna, men vi kan ju bli arbetslösa, långtidssjukskrivna eller jävligt less på omvärlden precis som alla andra.

I och med att börsen just nu går orimligt bra är jag osäker på om det är vettigt att pytsa in allt på börsen just nu. Jag tycker faktiskt att den går oförtjänt bra och borde sjunka framöver. Men samtidigt tyckte jag att reaktionerna var orimliga åt andra hållet för typ en månad sen, men inte stoppade det bolag som Ica och Axfood (som ju tjänar pengar även under sämre tider) att sjunka för det. Slutsatsen jag drar av det är att jag inte är något vidare börsmedium och därmed inte borde lägga för stor vikt vid mina egna subjektiva tankar om hur den kommer gå.

Hur stor buffert har du och vad tänker du dig att den ska räcka till? 

Älskling, har vi drabbats av livsstilsinflation?

Jag har velat lite fram och tillbaka om jag ska blogga eller inte och hade nästan helt landat i att sluta, men så plötsligt de senaste dagarna har jag haft flera uppslag till inlägg som jag inte riktigt tagit tag i igen. I och med att inspirationen tycks vara åter tänkte jag ge mig på att pröva och se hur det känns. Dagens rubrik kommer från vår förra helg och det är faktiskt min man som uttalat orden efter en längre (dyrare) shoppingrunda på stan.

Som en hel del andra där ute har jag fått mig en liten tankeställare under Coronatiden. Det beror på att det plötsligt blivit så uppenbart att allting kostar och att konsekvenserna blir stora när intäkterna uteblir. Det låter faktiskt rätt löjligt när jag läser vad jag skrivit själv, men jag har länge känt ett behov av att stötta det lilla konditoriet på landsbygden, favoritrestaurangen och REKO-bönderna. Däremot har jag inte brytt mig så mycket om huruvida KappAhl finns kvar i min stad, cafékedjan lägger ner eller Intersport går i konkurs. Ju större ett företag eller en verksamhet varit, desto mindre engagerad har jag känt mig i dess existens och personalens arbeten. Nu har det i takt med varsel och företagsrekonstruktioner lite lustigt nog ändrats. Det beror på flera saker, dels på att jag inser att mina medmänniskor och grannar riskerar arbetslöshet (utan klara nya möjligheter till arbete) men också för att jag inser att det ändå skapas en hel del värde av många företag. Jag kan inte säga att jag skulle sakna elscootrarna om de försvann permanent, men vi köper ändå en del kläder på KappAhl, löparskor på Intersport och äter mat på flertalet restauranger i vår stad. Kort och gott kan man säga att jag insett att till och med snålisar som vi får ut något av att kunna cykla till stan och akut köpa nya gummistövlar till mini när det behövs eller ett par byxor till mamman när två av tre par går sönder samma vecka. Internet är nog inte tillräckligt egentligen. 

Som en direkt konsekvens av att jag insett värdet av många företag har vi som familj börjat äta ute oftare, vi har köpt te från den lilla lokala tebutiken och olivolja från delikatessen. Vi har också insett värdet av att läsa välskrivna artiklar och har testat en prenumeration av tidning och kommer sannolikt fortsätta med det en längre tid. Vi har också haft mer kontakt med personalen inne i butikerna och upplevt att vi fått bra hjälp med våra köpbeslut, vilket egentligen var anledningen till att min man reagerade på vår livsstilsinflation. Hans fråga dök upp efter att vi båda pratat glatt om att det ändå känns rätt skönt att få hjälp med skoutprovning, val av te och att inte leta efter lägsta priset lika mycket längre. Det har vi även slutat med vad gäller mat till viss del. Vi orkar inte springa i flera butiker längre och pallar sällan att handla på Willys eftersom det är så utplockat där jämfört med Coop och Citygross. Efter att ha lyssnat in hans fundering gällande vår livsstil svarade jag att det kanske till viss del stämmer. Det känns faktiskt lite konstigt efter att ha satsat på besparingar av typen fast tvål istället för flytande för att spara in en tia i månaden. Fast egentligen är det väl bara naturligt att man med tiden inte orkar köra student (eller Miljonär innan 30-) style och värdesätter sin tid framför lägsta pris i matbutiken. Samtidigt ligger nog en del i svaret åtminstone för mig i att jag på riktigt börjat förstå att saker och ting kostar. Det är inte gratis med journalistik bara för att man kan läsa mycket utan avgift på Expressen. Det är inte gratis att driva en butik i en medelstor stad bara för att den drivs av en kedja. Det är heller inte gratis att göra en film, även om de ofta finns att låna på bibliotek eller typ Cineasterna. 

Vad är då grejen med det här inlägget? Det är nog att konstatera att vår familjs liv kan få kosta lite pengar till någon annans fördel. Vi måste nog inte optimera allt, baka allt själva, enbart se på Svt Play eller söka lägsta pris på gummistövlar på internet. Vi kan också kosta på oss att spendera lite pengar. Kanske särskilt i en tid där oron är stor, konsumtionen bromsat in och vi faktiskt inte behöver känna någon större ekonomisk oro (åtminstone inte på grund av Corona). 

Har du drabbats av livsstilsinflation? Hur känns det?