söndag 10 januari 2021

Kan alla bli miljonärer innan 30?

Jag lyssnade på ett mycket bra avsnitt av Avanzapodden som behandlade deras miljonärer innan 30. Jag är lite stolt över att jag varit en av dem, även fast det tog lite längre tid att nå dit än vid 26-årsåldern som tydligen var snittet. Avsnittet fick mig i alla fall att fundera på om det är en riktig möjlighet för alla att bli det, naturligtvis givet att man har några år till 30-årsdagen. 

Precis som Johanna och Nicklas så föredömligt gjorde vill jag börja med att tydliggöra att det är självklart att inte absolut alla har möjligheter till det. Det finns ensamstående flerbarnsföräldrar, nyanlända, arbetslösa, personer med funktionsnedsättningar och säkert många fler som har sämre förutsättningar än andra. Men jag tänkte ändå sticka ut hakan och hävda att i princip alla skulle kunna bli miljonärer innan 30, eller åtminstone innan 35, bara man börjar.  Det här kanske är en provocerande slutsats för många, men sen så tänkte jag på mitt eget liv och funderade på om jag haft mycket bättre förutsättningar än andra och kom fram till att jag nog snarare haft sämre förutsättningar än många andra men ändå klarat det. Det mest återkommande tipset som framför allt Nicklas framförde i podden var nämligen att man ska passa på innan man har barn. Som de flesta av mina läsare vet, började min sparresa inte på allvar förrän Mini föddes. Det betyder i praktiken att den större delen av mitt kapital tillkommit efter det att jag fått barn, varit föräldraledig, jobbat deltid och vabbat en massa. Det var således möjligt ändå. Hur kommer det sig? 

Och här kommer vi till det jag tror varit min egen största framgångsfaktor, nämligen att jag sedan länge räknat ut optimistiskt vad jag bör kunna spara och sedan automatiserat det. Jag tror i likhet med Johanna Kull att de flesta ägnar sig åt en hel del ursäkter som gör att man tycker att en tusenlapp är ett vettigt sparande. Det är det inte, om man inte typ är student eller föräldraledig utan ersättning. För den som jobbar heltid och är en 500-lapp eller en tusenlapp inte alls svårt att spara. Det borde inte vara det minsta svårt att typ tiodubbla det faktiskt,  vilket även den omtalade Swedbank-rapporten visat. För att vara tydlig menar jag alltså att basen för min framgång varit det uttjatade rådet att betala sig själv först. I praktiken har jag alltid direkt när lönen eller föräldrapenningen kommit sparat och sedan behövt leva på resten. För det mesta har det gått bra, men ibland har det varit lite småjobbigt när börsen varit för rolig och jag glömt bort tråkiga saker som schablonsskatt som trist nog dras precis innan lönen kommer. Jag kan därför dra mig till minnes en månad då jag lite desperat sålde av gammal kurslitteratur för att betala januari månads skatt. Det här är mycket sällan förekommande nuförtiden (aldrig faktiskt) eftersom jag inte känner mig lika aktiesugen längre och därför brukar mitt transaktionskonto inte bli tomt vid månadens slut. Fördelen med det är att jag roligare månader kan köpa lite extra eftersom kontot inte tömts varje enskild månad. 

En förutsättning för att det ska fungera att spara till sig själv först i enlighet med någon slags budget krävs det att man är uppriktig mot sig själv. Nyligen påminde Micke mig till exempel i kommentarsfältet om att jag vid några tillfällen fått se sanningen i vitögat och insett att jag lagt rätt ansenliga summor på utemat och caféfika. Om man är uppriktig mot sig själv tror jag att det egentligen är rätt lätt att hitta förbättringsområden som möjliggör sparande om man vill. Ibland känner jag mig lite småsnorkig i den här bloggen och trots att det blir svårare och svårare att dra ner på utgifterna med tiden (inga tusenlappar på utekaffe här inte) så kan jag och min man båda garanterat minska familjens rörliga utgifter ganska lätt. Jag vet till exempel med mig att vi skaffat oss viss inflation i våra matinköp och utan någon större svårighet skulle kunna dra ner på kött, REKO och ekologisk frukt. Nu känner jag inte att jag behöver det, men det råder inga tvivel om att vi skulle kunna minska våra utgifter ytterligare på området mat. Det gäller även området barn där jag känner att jag köper alldeles för mycket nytt bara för att jag inte orkar jaga begagnat lika målmedvetet som till exempel Cosmonomics, som jag tycker är ett föredöme inom detta. 

Att betala sig själv först är ju bara en strategi, i praktiken måste man göra arbetet resten av månaden och det är kanske där många har det svårt. Här tänker jag att det finns många saker att överväga, däribland att transportera sig för egen maskin. En granne som arbetar betydligt längre bort än jag, berättade att han tycker det är genialt att cykla till jobbet eftersom han därigenom både sparar pengar och får ha barnen på förskolan under ett dagligt träningspass. Det synsättet skulle nog kunna göra en del för många. Jag vet till exempel att en kollega till mig kort innan min föräldraledighet började cykla till jobbet, vilket jag tjatat om en längre tid. Hon sa att hon hade tröttnat på mitt och en annan kollegas tjat, men att hon i slutändan chockades över att det tog ganska exakt lika lång tid att cykla som att ta bussen närmare en mil och då fick hon motionen klar på köpet. Att hon sparade pengar var bara en bonus. Här tycker jag det blir tydligt att något som görs av vana och bekvämlighet faktiskt leder till otroligt onödiga kostnader. Ett annat viktigt område som jag tror varit en viktig bakgrund till att jag kunnat upprätthålla ett bra sparande med tidvis väldigt låg lön och deltidsarbete är att vi hållit boendet litet och därmed kostnaderna låga. En vän till mig berättade i veckan att de funderar på om de ska flytta från sin tvåa till en fyra innan de får barn eller efter. Jag förklarade att jag tyckt det varit otroligt skönt med låga omkostnader under föräldraledighet och att jag därför inte skulle stressa en flytt bara för att en liten flyttar in i magen. Otaliga mammor lägger otroligt mycket energi på att inreda barnrum till barn som aldrig vistas i dem och ett barnrum är i mitt tycke därför en väldigt onödig kostnad. Min slutsats blir därför att det är klokt att hålla nere antalet kvadratmeter oavsett om man har barn eller ej och särskilt om man bor i en stor- eller medelstor stad där kostnaderna i regel är högre. 

Nu har jag skrivit massvis utan att ens gå in på detaljerna för vad som krävs för att bli miljonär. Avanzapodden förklarade att det i snitt tar 7,5 år om man sparar 8400 kr i månaden givet en årlig avkastning på 7%. Som ni vet har ju jag sparat betydligt mer än så och det har därför kortat ner tiden något, vilket var tur eftersom jag var i 25-årsåldern när jag ens började jobba heltid. För den som har ett hantverksyrke och som jobbat sedan 18-19-årsåldern - jag har till exempel en bekant som är snickare och tjänar betydligt bättre än jag utan studielån - är det därför inte ens särskilt svårt. Den som har studerat i några år får däremot öka sparkvoten rätt rejält för att nå till målet, men har sannolikt en högre lön som möjliggör det. Det tar till exempel lite drygt sex år att spara ihop en miljon med 8% avkastning om man sparar 10 000 kr i månaden. Personligen har jag alltid lyckats spara mer än så när jag jobbat heltid, men alla måste ju inte arbeta lika aktivt mot det målet. 

En framgångsfaktor jag inte pratat så mycket om heller är att vara sambo. Jag tycker personligen att sammanboende-skapet (det måste inte vara en kärleksrelation!) medför fler fördelar än barn nackdelar. Tack vare att vi varit två har vi kunnat dela på boendekostnaden som många hade haft själva samtidigt som vi kunnat köpa storpack i mataffären och turas om med matlagning, vilket minskat på hämtmatsinköpen. Jag märker nämligen direkt att jag blir betydligt mindre motiverad att laga mat och därför mer benägen att beställa hämtmat när min man är borta, men det kanske bara är jag. 

Dessvärre har det här inlägget redan blivit lite långrandigt, så jag kommer därför att avsluta här. Men det jag vill att alla (framför allt yngre personer) ska ta med sig är att det är fullt möjligt att bli miljonär på relativt kort tid. Jag kommer inte från någon rik familj, har inte en hög lön (om än högre än tidigare) och har barn, men har ändå klarat av att bli miljonär innan 30. För mig handlade det mest om att bestämma mig, inte vänja mig vid alltför dyra vanor och göra arbetet i min vardag. Det är inte alltid kul att cykla i regn eller att laga sin egen mat, men om du gör det de allra flesta gångerna så kommer det frigöra utrymme till sparande. Och varje krona är ju som bekant en början på en ny miljon. 


Blev du miljonär innan 30? Tycker du att en miljon känns överkomligt? Dela gärna med er av era tankar i kommentarsfältet! 


lördag 2 januari 2021

Hur gick det med nyårslöftena egentligen?

2020 var jag så fiffig att jag döpte om nyårslöftena till mål. Jag vet egentligen inte varför, men det låter som de var rätt så typiska nyårslöften ändå. Den här gången kan jag konstatera att det gick lite sisådär. I det här inlägget tänkte jag gå igenom varför. 

Mitt första och största mål var att nyspara 150 000 kr på börsen. Jag kan se att jag satt in 189 000 kr på Avanza, men det innefattar även barnbidrag och extrasparande från kontantinsatssparande (vilket redan bokats in som sparande under tidigare år så jag kan inte räkna det som sparande igen) så det är inte den riktiga siffran. I praktiken landade jag på 136 000 kr. Här är det lite speciellt eftersom jag inte visste att vi skulle få en bebis 2020 när jag formulerade målet. Tack vare bebisen har jag ju varit föräldraledig under en del av året och även sjukskriven en kortare period, vilket påverkat sparandet negativt. Samtidigt har det varit Corona, vilket påverkat sparandet positivt eftersom det inte blivit någon resa med familjen i år. Känner mig ändå helt säker på att jag hade uppnått målet med råge om jag hade arbetat heltid under året, men ångrar inte min bebis ändå. 

Graviditeten satte även vissa käppar i hjulet för mina kollektivtrafikresor. Det blev en del, framför allt kopplade till besök på sjukhus och behov av att ta mig till arbetsplatsen nu och då utan att svimma. Jag mådde under en period för dåligt för att hålla koll, men det finns en reell risk att de översteg 10 under året Corona till trots. Jag har även kört betydligt mer bil än tidigare år på grund av graviditeten. Jag känner därför att jag på det stora hela har misslyckats med tanken bakom målet, nämligen att minska mina kostnader för transport. 

Mitt tredje mål handlade om att dra ner på utemat och jag har inte riktigt koll på hur det gick heller, men min känsla är att det gått rätt kasst det med (så kasst att jag inte ens besvärar mig med att kolla kontoutdragen). Här kom Corona in i bilden igen genom att vi under våren aktivt försökt stötta våra favoritrestauranger (med köp av Corona-säker takeout ska tilläggas) och caféer. Under den första och tredje trimestern var jag även rätt sliten så då blev det också en hel del hämtmat av den anledningen. Vi har också jobbat hemifrån större delen av året och då var det lite kul att äta restauranglunch tillsammans i hemmets lugna vrå, vilket vi unnat oss några gånger. Efter bebisens ankomst däremot har vi definitivt lagt mindre än 500 kr per månad på utemat och fika. Här har vi snarare försökt orka stötta vissa ställen, eftersom jag tyckt det varit lättare att laga mat och baka själv. 

Mitt fjärde mål handlade om att rensa dator och telefon. Jag har gjort vissa rensningar på mobilen som verkar må rätt så fint, men inte av min dator som är totalt kaos. Alltså den funkar bra, men det är oordning och mycket som skulle kunna raderas. Jag har ingen bättre ursäkt än att jag inte orkat. Det är rätt mycket jag inte orkat det här året som ni märker. 

Det sista målet handlade om köpstopp av nya kläder. Jag konstaterade redan från början att det skulle bli svårt i och med att jag inte hade så många kläder i rätt storlek, vilket gjorde det svårt. Sen blev jag gravid och då blev det jättesvårt. Tack vare Sellpy lyckades jag dock förutom två snedsteg. Det ena var när jag köpte strumpor i panik i mars, vilket jag så här i efterhand kan erkänna berodde mycket på att vi var dåliga på att tvätta på grund av min bristande ork. Nu har jag aldrig brist på strumpor trots att jag tror att jag bara äger fem par. Jag känner dock att det var ett okej snedsteg. Det andra uppstod i oktober när jag i panik beställde hem en amningströja eftersom jag kladdade ner allt inom fem minuter (den som ammat en nyfödd bör kunna relatera). Tack vare H&Ms långsamma frakt hade det dock lugnat ner sig när den väl anlände så jag tog en promenad till närmaste butik och lämnade tillbaka den. Den enda ekonomiska förlusten av det var att de jävlarna stal min bonus när jag lämnade tillbaka den. 

Året 2020 gick med andra ord lite sisådär och lärde mig nog varför det här med mål eller löften inför det nya året är rätt så värdelösa. Det finns uppenbarligen en massa saker man inte kan kontrollera. Jag hade aldrig förutspått en pandemi och jag visste inte heller att jag skulle bli gravid eller att det skulle suga musten ur mig så mycket att bära ett barn. Med den bakgrunden tror jag att jag skippar några nya löften inför 2021 och istället håller mig ödmjuk inför att saker ändå inte blir som man tänkt sig. Med det sagt hoppas jag att året blir bättre, pandemifritt inom kort och att jag har energin att hålla uppe ett grundsparande. Om mitt liv är tillräckligt stabilt och jag inte utvecklar ett shoppingberoende tänker jag att jag borde kunna spara en 100 000 kr i alla fall, även fast året 2021 kommer bli betydligt magrare ekonomiskt för familjen än 2020 tack vare föräldraledighet under hela året. 


Hade du några nyårslöften 2020 och hur gick de i så fall? Har du satt några nya inför 2021? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet. 

torsdag 31 december 2020

Spara pengar med minimalism eller tvärtom?

Vän av ordning bör inleda dagens inlägg med att erkänna att det är nyårsafton. Den bör också medge att det vore mer vettigt att skriva om 2020s misslyckade nyårslöften, men det känns alltför deprimerande så jag tänkte fokusera på det som legat till grund för mest diskussioner här hemma på sistone, nämligen om det är ekonomiskt smart att behålla saker eller ej. 

Det finns två olika läger här hemma. Vi har på ena sidan min man som tycker att det kan vara bra att ha en massa olika saker, alltifrån plastpåsar till konstiga verktyg och klädesplagg. På andra sidan står jag som mentalt känner att det vore väldigt skönt att sälja och donera saker, men som samtidigt vet att det i regel är jag som tar ansvar för nya inköp och att det är rätt jobbigt. För att ge min man lite stöd så har han haft rätt ett antal gånger. De började faktiskt ta betalt för de plastpåsar från H&M och liknande ställen som agerat soppåsar i hushållet i flera år (typ tre år efter att han sagt att det snart skulle komma, men ändå) och likaså 3D-glasögonen till bion som han förvarade inför framtiden. Han hade också rätt i att vi så småningom skulle intressera oss för att laga kläder och jag medger att jag saknar min favoritklänning som bara hade en trasig resår. Samtidigt blir det svårare att hitta de barnkläder vi faktiskt använder när vi har en massa vi inte gillar och som Plutten växt ut. Detsamma gäller typ allting annat, såväl wokpannan som Minis vaccinationsdokument. 

Nu är det här ju en ekonomiblogg så jag kommer därför lägga min energi åt sidan och fokusera på de rent ekonomiska aspekterna av frågan. Om vi ska inleda med mina argument så känns det som att vi relativt ofta köper nya saker för att vi inte hittar de gamla. Ibland minns vi inte ens om det finns en gammal. Nyligen frågade till exempel en vän mig om jag ville köpa en av deras gamla overaller till Plutten. Då började jag fundera på om vi hade en sådan i storlek 86, men insåg snabbt att jag inte hade en aning. Det föranledde att min man fick lägga ett par timmar åt att leta på vinden, men utan resultat. I det läget är det ganska lätt att köpa en för att slippa leta mer, vilket som bekant är ekonomiskt korkat. I den bästa av världar kan det också generera en del pengar att sälja av saker, men än så länge är jag inte riktigt beredd att vara en sådan där duktig mamma som säljer varenda bebisbody på Facebook så de auktioner jag startar på Tradera (för att slippa allt tjafs och prutande på Marketplace, hatar't) är i regel enbart med mer värdefulla saker i nyskick. Gissningsvis kommer vi därför inte kunna finansiera nästa kontantinsats med försäljningar av prylar. 

Min man å andra sidan tycker det är dumt att göra sig av med saker vi inte vet med säkerhet att vi inte behöver. Han tycker därför att det är okej att sälja de barnkläder vi inte gillar, men att det är dumt att skänka dem (det får vi ju inget för rent ekonomiskt och man vet ju aldrig om man ändrar sig) och ännu dummare att göra sig av med våra favoriter. Bakgrunden vad gäller just barnkläder är att vi inte vet med säkerhet att Plutten är vårt sista barn. Båda två velar fortfarande vad gäller den saken och om jag känner oss rätt kommer vi inte bestämma oss säkert förrän vi typ är fyrtio eller jag är gravid redan. Vi har samma problem med gravidkläder, just nu tar de bara plats men de skulle ju kunna vara användbara vid en eventuell framtida graviditet. Han har också svårt för att göra sig av med saker av värde som inte används. Där tror jag att det är ett klassiskt fall av att ha svårt att acceptera en sunk cost. Vi blir liksom inte rikare av att förvara träningsmaskiner, men det är väldigt jobbigt att acceptera att tusenlappar lagts på något som de facto aldrig används. Då känns det skönare att behålla den i förrådet och hoppas att träningsandan faller på eller att vi får bättre betalt för den i framtiden. 

Jag upplever dessutom att jag personligen värdesätter mina saker mer om jag har färre. Jag har haft fördelen att spendera några terminer utomlands och har vårdat såväl frottéhanddukar som femkronorsmuggar från Ikea som om de vore gjorda av rent guld. Det är något jag saknar nu när det känns som att vi dränks i barnkläder och lagahögen bara växer för var dag som går. Då är det lätt att känna att vi lika gärna kan kasta allt och köpa nytt, vilket allt som oftast är det sämre alternativet rent ekonomiskt (och alltid miljömässigt). Samtidigt som jag skriver det påminns jag om hur jobbigt jag tyckt det varit att leta efter begagnade barnkläder och gravidkläder på nätet, scrolla i facebookgrupper och Traderas app. Kanske är det lika bra att göra som min man tycker och lägga ner minimalismen och istället satsa på att förvara ditten och datten tills jag vet om jag ska bli fembarnsmamma, soffpotatis eller boxningsproffs. På så vis slipper jag i alla fall köpa en massa nytt om jag lär mig hitta bland allt (förutom möjligtvis förvaring). 


Tycker du att ägande av mindre eller mer är mest ekonomiskt för dig? 





Och just ja, gott nytt år! 

onsdag 23 december 2020

Varför storbanker är lurendrejare

Jag vet att det är jul och att folk har juliga och mysiga saker för sig, men trots det kan jag inte låta bli att engagera mig i ekonomiska frågor. Den här gången har jag varit så påträngande på min bästa kompis liv att hon (till slut) varit så vänlig att skicka mig en screen shot på deras sparande och i samma ögonblick som hon gjorde det insåg jag varför storbanker är riktiga lurendrejare. 

Min bästa vän med make är ärliga och hårt arbetande människor, men inte superintresserade av ekonomi. Faktum är att de är så ointresserade att det tagit ett par år att få tillgång till dessa uppgifter. Det visade sig sedan i alla fall att Swedbank har varit så vänliga att de sålt på dem en massa skräp. Här kommer en redogörelse för varför jag påstår det: 

1) De har rekommenderats att ha sitt sparande i en kapitalförsäkring som inte bara är så kass att den kostar dem 120 kr i fast avgift varje år utan dessutom en rörlig avgift på 0,75% av kapitalets värde. Det här kostar den här barnfamiljen många hundralappar varje år till vilken nytta då? Absolut ingen. 

2) När man säljer en sådan bedräglig kontoform kan man ju hoppas på att de åtminstone levererar bra fonder. Men icke. De har en snittavgift på 1,35 % men när jag kollar på innehaven i deras aktiva fonder så visar sig de vara i princip identiska med deras indexlösning Swedbank Access. Slump? Knappast. Men betalt ska de ha ändå tydligen. Och det som om det vore en framgångsrik aktiv fond. 

3) De har rekommenderat sina kunder räntesparande i barnsparandet. Kan ni förstå något så dumt? Hur kommer det sig då? Jo, de frågade nämligen min kompis hur mycket risk de ville ta. Får en person den frågan så bör man som bankperson förklara att risk handlar om tid och inte hur nervös man är som person. Det har deras missat och därav en hög andel räntor i barnsparandet. Dessutom i ett konto som schablonbeskattas. Logiskt? Nej. 

4) De har även hjälpt paret att hitta en lösning på att den ena parten i förhållandet varit föräldraledig mycket mer än den andra och satt upp ett kompenserande pensionssparande till denne. Det var ju vänligt, men de missade att informera paret om att de som gifta makar måste ordna med det juridiska så att inte det delas på hälften vid eventuell framtida separation. De var väldigt snabba på att ordna ett sparande, men missade därigenom hela syftet med sparandet som ju faktiskt var att kompensera en part för dennes pensionsförlust. 


När jag insåg detta förstod jag plötsligt varför människor som granskar och synliggör bankernas brister behövs och varför böcker som Mer pengar för pengarna kommer till. Min slutsats av min bästa kompis erfarenhet av sin "rådgivare" på banken är att det bästa vore om alla likställde dem med bilsäljare. Alla vet att bilsäljare vill pracka på folk bilar, men alldeles för få personer inser att deras bankman gör detsamma med tvivelaktiga produkter. För den som läser detta och inte är så engagerad i ekonomiska frågor (okej, ni lär vara i minoritet men ändå) föreslår jag därför att inte lita på bankmannen alls, utan tänk att de råd du får är ungefär lika välmenande som råd från din värsta fiende. 



Hur gillar du storbankerna och deras "rådgivare"? 





PS. Det här rör bara sparande. Jag skulle ha kunnat förlänga listan avsevärt om vi även pratat om bolån.

torsdag 17 december 2020

Är målet med friheten att jobba på annat sätt?

Åtminstone bland dem som pratar om FIRE öppet och får medial uppmärksamhet så är det vanligt att prata om FI snarare än RE och att skjuta in att man gärna vill jobba, men på ett annat sätt. Inledningsvis under min sparresa kändes det här väldigt konstigt (man sparar väl inte pengar för att jobba till kass timpenning på annat håll?), men ju äldre jag blir, desto mer börjar det där locka ändå. 

Som jag har skrivit om tidigare har jag under Corona-tiden börjat värdesätta andras arbete och till och från mer aktivt försökt stötta enskilda verksamheter som jag uppskattar. Jag har även efter att en bloggkollega övertygat mig börjat att handla mycket på REKO och uppskattar kontakten med dessa företagare mycket. Det känns skönt att kunna besöka gårdar och se hur produktion, särskilt köttproduktion, går till och jag måste säga att de allra flesta företagare jag kommer i kontakt med känns som väldigt bra människor. Det här har blivit en sån stor del av familjens liv att Mini kan fråga om det inte är dags att åka till Anna och köpa ägg, till Eva att köpa mjölk eller till Göran och köpa nötfärs. Eftersom jag är lite nördig har jag inte bara besökt olika gårdar utan även spanat in företagen på allabolag.se. Vad jag vanligen upptäcker är att det är rätt små företag jag har att göra med som gissningsvis inte gör några enorma vinster. Spontant kan jag tycka lite synd om personer som anstränger sig för att driva företag, kanske producera mat eller guida folk till rätt miljövänlig produkt, men som ändå inte tjänar så mycket pengar. Anledningen till den känslan är att jag kanske lite fördomsfullt utgår från att de önskar tjäna pengar för den rätt omfattande tid de lägger på sitt arbete. Någonstans där slogs jag av att alla faktiskt inte måste tjäna en massa pengar för att arbeta och att jag faktiskt är en av dem.

Tolka mig rätt, jag är inte direkt ekonomiskt oberoende, men om något enstaka år kommer jag ha en rätt grundläggande nivå ekonomiskt även utan lönearbete och skulle då kunna utföra något annat slags arbete även om det betalar sig dåligt. Jag är heller inte så verklighetsfrånvänd att jag inte förstår att det är rätt få som driver företag utan en ambition att försörja sig på det åtminstone på sikt eller till viss del. Samtidigt har jag fått en känsla av att jag har att göra med personer som inser att de är värdeskapande på ett annat sätt än ekonomiskt och i samband med det börjat fundera allt mer på om jag inte själv skulle vilja vara det. Jag har inte direkt en solklar affärsplan eller ens en idé om vad jag skulle kunna bidra med (förutom eminenta blogginlägg inom ett område ingen någonsin skulle betala för) men idéen att ändå göra något lockar. Som det känns just nu är det främst lockande att göra något som kan anpassas enkelt och inte binder upp en på samma sätt som min arbetsplats semesterplanering, men jag måste erkänna att jag också inspireras mer och mer av alla dem som bosätter sig i obygden och ordnar sysselsättning åt sig själva. En fördel med livsstilsföretagande kan ju alltså vara just att det går att bedriva på platser med dålig arbetsmarknad och låga boendekostnader, vilket kanske inte är fallet för en plastikkirurg eller raketingenjör (om det nu finns sådana). 

Den som älskar sitt jobb eller känner att den bidrar till mer gott än en marknadsförare eller telefonförsäljare kanske tycker det låter onödigt att spara halva lönen under 10-15 år för att skapa värde i samhället. Den personen har absolut en poäng, även fast alla så klart inte har möjlighet att få ett fast jobb man brinner för och som innebär stora förbättringar för samhället. Samtidigt är det något extra lockande med att göra det under friare former och sina egna premisser. Investeringsundersköterskan har på sätt och vis gjort det på ett annat sätt när hon arbetar som timanställd med möjlighet att avböja arbete, men för många vore nog en enskild firma en enklare lösning för att göra just det. På så vis kanske man på friare dar kan sälja tvättbara amningsinlägg från källaren i Grums eller egenodlade purjolökar i den lokala REKO-ringen utan att känna någon press på att bli rik av det. Under tiden jag klurar på min egen framtid kommer jag fortsätta handla de där amningsinläggen och purjolökarna av andra och passa på att känna tacksamhet för att det finns någon som odlar mat åt mig trots att det är mycket möda för lite deg. Jag kommer även kosta på mig själv att betala lite extra för frakt när jag beställer mig en vattenflaska i stål eller en tygblöja från en mindre aktör och känna mig lite extra glad över att folk vågar sig på att vara en miniaktör i en värld fylld av jättar. Sen får vi se vad det gör med sparkvoten, men kanske skulle ett framtida livsstilsföretag i liten skara ändå göra att jag skulle våga mig på att sluta lite tidigare tack vare en viss inkomst under väldigt liten press. 


Vill du jobba när du är fri? I så fall på vilket sätt? 





PS. Om någon tycker jag skriver osammanhängande så är det tack vare att min man avbrutit mig minst varannan mening under hela inläggets gång. Vi är nu osams. 

tisdag 8 december 2020

Är det dags att sluta spara nu?

Jag vet inte om jag är ensam om att inte bara spara på pengar utan även på en rad andra saker. Till viss del kanske det kan förklaras med min personlighet, men det är inte att jag kan låta bli att undra om den ekonomiska aspekten flyttat över på vissa andra områden. Här följer en kort genomgång av mitt sparande. 

1) Först och främst så sparar jag på bonuspoäng. Så till den grad att de inte alltför ofta förfaller för att de blir gamla. Det är ju inte bara tråkigt utan rent av ekonomiskt korkat. Jag är fortfarande arg över att jag i ett tidigare liv lät en miljard miles förfalla. Mitt råd till mig själv och alla andra är därför att tömma såväl Coop-poäng som miles och filmstaden-bonus. På så vis slipper man dessutom att en pandemi försätter företaget i konkurs eller omöjliggör utnyttjande av de hårt intjänade poängen. 

2) Jag har liknande tendenser när det kommer till föräldrapenningdagar. Här är jag i alla fall så pass smart att jag inte rusar tillbaka till jobbet när jag får barn, utan problemet är att jag stannar hemma utan ersättning i hög utsträckning och sedan hamnar i situationen att jag måste ta ut typ 200 föräldrapenningdagar inom 220 kalenderdagar på grund av att barnet snart fyller fyra. Eller ja, det har ju bara hänt en gång. Men det blev lite besvärligt att hinna ta ut alla dagar och i slutändan fick vi vara hemma med ersättning sju dagar i veckan och under långa perioder för att ta ut alla dagar. För än så länge är jag allergisk mot tanken på att låta föräldrapenning förfalla som bonuspoängen i ovanstående punkt. Bättring utlovas med nästa barn. 

3) Jag har även haft samma tendenser med cashback. Efter att någon informerade mig om att ersättningen förfaller inom två år på de flesta sidorna har jag nu dock börjat ta ut pengarna från Refunder och liknande ögonaböj. 

4) Semesterdagar är dessvärre ännu ett sådant område. Kan ni fatta något så dumt som att en frihetssträvare sparar semesterdagar till framtiden? Till viss del har det här så klart med föräldrapenningen att göra, i och med att jag behövt ta ut de dagarna så har jag låtit bli att ta semester. Men det finns också en liten röst inom mig som säger att det kan vara bra att ha dessa dagar sen. Som nu när jag gick på föräldraledighet så tog jag ut någon vecka för att at ta ut den mängd jag måste ta ut, men en hel del dagar sparades återigen. Varför? Särskilt korkat eftersom jag tjänat in dagarna när jag jobbat heltid, men har tankar på deltidsarbete i framtiden vilket i så fall innebär att jag får ut mindre pengar sen när jag väl tar ut dem. 

5) Som jag erkänt tidigare brukar jag även spara på mat. Hela frysen är full och när min man en morgon berättade att en säkring gått och frysen varit utan ström ett okänt antal timmar höll jag på att kräkas. Tänk ironin i att köpa mat till bra priser (tex svinnsmart) eller plocka bär i skogen i timmar och så råkar ett strömavbrott förstöra hela ansamlingen? Nästan så att det är bättre att köpa det man vill ha för stunden till ett högt pris än att låta en hel frys förfallas vid strömavbrott. 

Frågan är hur jag kommer vidare? Min man tycker en frysrensning är en bra idé och det kan jag nog hålla med om. Problemet är ju dock större än vårt frysskåp och det känns därför som att jag borde ge mig själv i hemläxa att ta ut lite mer semesterdagar. För jag kommer aldrig få ta ut sex veckors semester på sommaren eller kunna åka på långresa över julen. Min arbetsplats möjliggör typ några extra dagars ledighet i oktober på sin höjd, helst en dag i veckan på villkoret att hundra procent av ens arbetsuppgifter utförs de övriga fyra dagarna och att skolorna inte har lov just då. Har jag sagt att det är en viktig anledning till att jag inte vill jobba? Det är helt enkelt orimligt svårt att vara ledig ens när man är det och vanligen får man betala för det när man väl är tillbaka. Nåväl, det är nog dags att sluta spara nu oavsett varför jag gjort som jag gjort. 


Sparar du mer än bara pengar? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

tisdag 1 december 2020

Låt någon annan sätta guldkant på din tillvaro

Jag vet inte om jag är den enda som har en lång lista med gamla poddavsnitt att ta igen. Jag gillar egentligen poddar, men lyssnar bara när jag är ute och går utan Mini och det händer ungefär en gång i veckan numera och tidigare en gång i halvåret typ så jag ligger lite efter. För ett par veckor sedan lyssnade jag ikapp ett två år gammalt avsnitt av Lyxfällan-podden som handlade om att sätta guldkant på tillvaron till låg eller ingen kostnad. Jag tyckte faktiskt att det var ett väldigt bra avsnitt och började fundera lite kring hur jag skulle kunna sätta guldkant på min egen tillvaro. 

Det bästa med avsnittet var nästan att många av tipsen var väldigt Corona-säkra så de passar utmärkt nu. De föreslog till exempel att man ska skippa caféet och istället ses över en promenad, vilket jag tycker känns som ett alldeles utmärkt förslag i dessa tider. För visst är det ändå så att sociala sammanhang tenderar att innebära kostnader, i mitt fall vanligen i form av restaurangbesök och caféer.  Jag vet inte om jag minns så mycket mer av avsnitten än detta och huvudbudskapet som gick ut på att varje person ska fundera på vad som är guldkant för en själv och därefter hitta ett ekonomiskt sätt att möjliggöra det. Om det är middag med vänner kan man ju till exempel turas om att bjuda varandra på mat och om det är långa samtal kan man ju ta dem över en promenad istället för på ett café. 

Som det slumpade sig så samtalade jag ett tag senare med Mini om att det är viktigt att kommunicera vad man vill och inte bara bli sur på andra människor för att de inte gör som man vill. Det fick mig att fundera lite på hur mycket jag delat med mig med min man om hur vi (eller kanske snarare han) skulle kunna sätta guldkant på mitt liv. För när min man ska göra mig lite extra glad har han historiskt försökt med rätt misslyckade presenter. Jag minns till exempel när han kom hem med praliner med enbart alkoholsmaker efter att han hade försökt förklara för personalen att jag inte gillade alkohol-praliner. Jag undrar fortfarande vad som gick snett där. När jag tänker på vad som skulle göra mig glad idag är det nämligen inte alls några presenter utan snarare att han ansträngde sig på andra sätt. Han är till exempel rätt bra på att laga asiatisk mat och jag uppskattar i allmänhet sjukt mycket när han lagar mat på egen hand och jag slipper hjälpa till. Där snackar vi guldkant på ett mycket enkelt sätt (enligt mig, inte honom). För den som lever i en mer jämställd relation är det kanske inte lika mycket guldkant som för mig, men då finns det säkert andra saker som är lyxigt och som ens partner kan bidra med. Jag avskyr till exempel att byta lakan, men älskar att gå och lägga mig i rena lakan så för mig skulle en härlig överraskning vara att min man hade bytt lakan och städat sovrummet. Andra favoriter vore att han frivilligt och utan tjat masserar mig eller drar iväg med båda barnen och säger: "Sov du, eller läs en bra bok. Vi är borta i x timmar." Jag vet också många som uppskattar tända ljus eller ett bubbelbad, vilket inte alls måste vara dyrt om inte bubblorna kommer från Rituals som alla tjatar så mycket om. 

Poängen är att som trött småbarnsmamma finns det mycket som skulle sätta guldkant på min tillvaro och de sakerna kostar mycket sällan pengar. Många andra kanske känner att hämtmat från lokala restaurangen gör det eller att shoppa en massa kläder, men så känner inte jag utifrån min livssituation. Däremot kräver det att min man får kännedom om vad som sätter guldkant på min tillvaro och naturligtvis även att jag får kännedom om vad som skulle glädja honom. Det är något jag tror att vi rätt sällan pratar om och som enkelt skulle kunna skapa guldkant utan en massa pengar. Jag vet hur många par som helst som slänger iväg barnen till mormor för att gå på spa eller hotell över helgen för att få den där guldkanten. Som ammande mamma i Corona-tider känns det så klart inte superaktuellt ändå, men personligen skulle jag få betydligt mer glädje av tre ostörda timmar hemma eller av att kunna njuta av en god måltid som jag inte alls behöver handla eller bidra till själv. Det kanske egentligen är så som många känner, men det är lättare att planera en spahelg än att berätta att man önskar att ens partner bakade sitt supergoda surdegsbröd lite oftare. 

Vad som är guldkant för mig bygger ju sedan naturligtvis på vad jag inte har så gott om i mitt liv just nu och för den som läser det här kanske det är något helt annat. Oavsett så tror jag att i princip alla av oss skulle kunna sätta rätt mycket guldkant på våra liv utan att slösa en massa pengar. För den som lever i en parrelation och särskilt som är förälder gissar jag att det vore löjligt enkelt om vi bara kommunicerade det. 

Vad skulle sätta guldkant på din tillvaro? Brukar du vara tydlig med din partner om hur hen kan bistå med detta?