Är det bra att älska sitt jobb?

Det svenska företaget Madlady skapade nyligen diskussion om huruvida man måste älska och ge allt för sitt jobb. Det är en välkommen debatt tycker jag, eftersom vi allt för sällan pratar om det jobbet är för de allra flesta, nämligen ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet (och en jäkla massa prylar man inte behöver). På samma tema läste jag ett inlägg från en jobbsökande person som fått frågan om varför hon brinner för att sälja skruvar (ungefär så här, jag hittar inte inlägget längre) och hon helst av allt skulle ha svarat "Det gör jag inte. Jag vill bara ha tak över huvudet". Så hur är det? Är det bra att älska sitt jobb och måste man ens göra det? 

Det Madlady gjorde var att kräva att jobbsökare såg deras lagerjobb som ett kall och inte planerade byta jobb, stanna hemma vid sjukdom eller börja studera framöver. Huvuddelen av kritiken gällde att de uttalade att man ska gå till jobbet även när man är sjuk, men jag tror det var fler än jag som ändå började reflektera över arbetsgivares stora önskan att alla ska brinna för just deras företag, förvaltning eller myndighet. För jag tror verkligen inte att merparten av alla arbetare där ute gör det, utan de är där för att få mat och husrum. Om de skulle vinna en miljard, skulle en stor andel sluta jobba, och om de inte skulle det, kanske det skulle bero på att de gillar rutiner och sällskap, snarare än att de verkligen brinner för att ge Finspång de allra renaste trapporna, vara den allra trevligaste receptionisten på Piteå vårdcentral eller vara Göteborgs mest tillgängliga och tillmötesgående arbetsförmedlare. 

En annan sak jag funderar på är om det ens är bra för arbetsgivaren att söka personer som är så här engagerade. Jag brukade själv vara otroligt engagerad i mitt jobb, men kan ärligt säga att jag blivit bättre på jobbet av att bry mig mindre. Förutom att jag inte är så upptagen med sidoprojekt av typen "Lean i vardagen" eller organiserar "APT på tema normkritik", så har jag blivit snabbare och effektivare av att bry mig lite mindre om varje enskild uppgift och våga göra fel. Jag tänker mig att den som anställs av Madlady och inte får stanna hemma när den är sjuk eller får börja plugga när ryggen tar stryk, riskerar att bli en medarbetare som går in i väggen eller kör slut på sin kropp helt och är så noggrann när den packar varor att den aldrig blir klar. Jag funderar också på om det ens är rimligt att tro att ett jobb ska väcka ett sådant engagemang, när alla vet att det finns tusen fler av samma art? 

På (nästan) samma tema så har Avanza nu förstört sin podd och gjort om den som länge varit aktiv till en grabbig finanspodd där det känns som att man skulle behöva 90 hp i finans för att hänga med och istället skapat en ny "tjejpodd" där förra programledaren för Avanzapodden Felicia pratar med en annan tjej som inte tycks ha något som helst intresse för ekonomi om lyssnarnas "inga dumma frågor om pengar". I avsnitt fem pratar de lite löst om huruvida det är vettigt att betala barn för saker och då kommer det fram att sidekicken Douglas minsann hellre skulle golfa än jobba om han kunde, men att han fattar att han ändå måste jobba och därför gör det för pengar. Felicia däremot insinuerar att hon älskar sitt jobb och att hon skulle göra det även om hon inte fick betalt, när hon sarkastiskt säger att hon hellre skulle yoga än jobba. Och det kanske är så att om man jobbar som privatekonom på en cool bank som Avanza kanske det ändå är rimligt att man älskar sitt jobb och känner sig superspeciell, eftersom få personer har det jobbet. Tidigare sparekonomen Nicklas Andersson är ju ett exempel på någon som uppenbarligen inte längre behövde  jobba, men gjorde det ändå för att han brann för sparande och investeringar. Men är det rimligt av ett företag som Madlady att förvänta sig att deras lagerpersonal är lika engagerade som Nicklas Andersson eller Felicia Schön? När de enkelt kan byta jobb imorgon och göra exakt samma sak på H&Ms lager och sälja samma sak, fast för ett annat företag. Måste de ändra övertygelse då att det är lite billigare byxor som är bättre för kunderna där ute? Lite som en uppenbarelse och efterföljande jobbyte. Jag vet inte. Men jag tror att det ändå är ett sundhetstecken att vi börjar prata om det här. 

För de flesta av oss gör inte så himla mycket skillnad på jobbet. Stanna där. Ta in innebörden av det jag skriver nu. Men vi gör inte bara väldigt lite skillnad, vi är dessutom helt utbytbara. Och även om vi inte är det rakt av för att det tar tid att lära upp personal eller hitta ersättare som håller måttet, så vill gärna arbetsgivare ge sken av att vi är det. Och när det är så, när ingen chef gråter för att du drabbas av ALS eller går till konkurrerande verksamhet, så tycker jag att vi ska ifrågasätta varför just vi förväntas brinna för våra jobb så till den grad att vi bränner ut oss, pajar våra kroppar eller får dåliga relationer med våra barn för att vi väljer jobbet framför vab eller långa sommarlov med våra barn. 

Har du tips på någon podd där man varken blir behandlad som en finansvalp med ekonomiutbildning eller som en liten dum flicka utan något som helst ekonomiintresse?