måndag 31 juli 2023

Är det egentligen så himla svårt att minska sina transportkostnader?

Under en långpromenad under en av sommarens allra sista lediga dagar lyssnade jag på en podd som handlade om Malmös 2030-mål (klimatneutralitet). Under avsnittet tog en av programledarna upp att hon idag med större barn kan se fördelarna med att äga färre bilar och transportera sig på miljövänliga sätt, men att det tidigare kändes extremt främmande med små barn som skulle släpas till förskola och skola, och all efterföljande stress. Hon sa att det var riktigt svårt att komma i tid till jobbet som det var och att inte ha haft en bil till sin hjälp hade varit betydligt svårare. Personligen är vi ju i ungefär den situationen, men har ändå valt att resa bilfritt nästan uteslutande, vilket fick mig att fundera på om det är så himla svårt egentligen. Och vad man kan göra för att göra det lättare för sig. 

Grunden till att leva ett liv där bilen används så lite som möjligt har för oss varit att designa livet på ett så smart sätt som möjligt. I praktiken betyder det att vi varit väldigt selektiva med var vi bosatt oss. Det har nämligen underlättat avsevärt för oss att bo nära och kunna leva lokalt i staden där vi bor. Men den som dock har ett strikt ekonomiskt perspektiv till lägre transportkostnader kan fundera ett varv extra på om det är värt att bosatta sig längre bort från jobb, aktiviteter och skola och därigenom få högre transportkostnader men lägre boendekostnader i övrigt. För ett antal år sedan, innan pandemin och hemarbete, var vi själva inne på att flytta till landet. Men det valde vi till slut bort för att framför allt jag tyckte det skulle bli för jobbigt med alla transporter, och dessutom dyrt. Jag är dessutom rätt bekväm av mig och skulle kunna  låta bli att göra saker just för att jag vet att det kostar att ta bilen och att det är svårt att hitta parkering till exempel. Nu bor vi därför relativt nära båda våra arbeten. Men långt viktigare än att vi bor nära våra arbeten är att vi bor nära Minis skola och flera förskolor, varav en är Pluttens. Vi kan dessutom promenera hem efter en utekväll på stan (och sådana har vi ju väldigt många av!)  eller om vi (som jag alldeles nyligen) tappat bort cykelnyckeln. Vi kan också rätt så enkelt cykla till biblioteket, biografen och mataffären. Det mesta finns rätt nära med andra ord. 

Att bo nära är således en sak som underlättat i att få ner transportkostnaderna i vår familj. Men många som bor nära oss med liknande förutsättningar har ändå rätt höga transportkostnader och väljer bilen nästan hela tiden. Nyligen hade Mini en vanligtvis bilburen kompis över och jag bad då föräldrarna att hen skulle komma till oss med cykel för att vi skulle kunna hitta på mer saker under tiden. Det visade sig att barnet som ändå går i skolan och är i samma ålder som Mini inte alls var så värst cykelvan. Barnet trillade under dagen omkull, hade svårt att starta efter att ha stannat, blev trött och hade inte alls koll på trafikvett som vilken sida man cyklar på. Då slog det mig just hur viktigt det varit för oss att barnen tidigt lärt sig vistas i trafiken och att bygga upp deras fysiska förmåga och uthållighet. Jag vet inte hur gammal Mini var när hen lärde sig cykla, men en av våra grannar med liknade transportfilosofi lyckades lära sin nyblivna treåring att cykla utan stödhjul till diverse aktiviteter, däribland förskolan på daglig basis. Det finns andra sätt så klart, vi använder till exempel cykelstol flitigt och äger även en cykelvagn. Men så småningom blir barnen för stora för att släpas runt på och då är det viktigt att de både fysiskt fått in vanan att för egen maskin transportera sig längre sträckor och vet hur de ska bete sig i trafiken för att det ska kunna ske på ett säkert sätt. 

Jag tror också att det är viktigt att kunna planera och samköra olika aktiviteter. Vi har sedan urminnes tider kombinerat mathandling med långpromenader, vilket gör att vi slipper ta bilen vid stor- och inte-så-stor-handling. Ibland inser vi att vi saknar en viktig ingrediens till kvällens middag och då brukar en av oss (vanligen min man) passa på att kombinera dagens träning med handling och springa till mataffären. Vi brukar också passa på att hämta ut paket eller handla i samband med att vi söver Plutten eller är på väg hem från jobbet (den som inte hämtar då så klart). I den mån det är möjligt brukar jag även passa på att sköta vissa ärenden under mina raster på jobbet, eftersom jag arbetar centralt. Det kan bland annat handla om att lämna en bok på biblioteket eller lämna in ett paket hos ett ombud. 

En ytterligare aspekt som jag tror jag även skrivit om tidigare är att ha en positiv syn på att transportera sig med cykel eller till fots. En kollega till mig cyklar betydligt längre från hemmet till jobbet än jag, men beskriver det som gratis motion. Och om man väljer att se på det som gratis motion eller som en möjlighet till träning när barnen  har barnomsorg, blir det ju mycket roligare än om man mentalt går omkring och ser det som en uppoffring. För visst är det trist att cykla till jobbet när det spöregnar, vilket det tydligen ska göra idag när det här publiceras. Men då får man vara nöjd med att man ändå tog sig ut och fick både frisk luft och motion trots spöregn. Jag tror också att man ska våga ifrågasätta hur tidsbesparande bilen faktiskt är. Jag vet med säkerhet att det går snabbare för mig att cykla än att ta bilen till jobbet till exempel på grund av köer och svårigheter att hitta parkeringsplatser. Det är inte likadant för alla. Men ofta är nog bilen inte riktigt lika tidseffektiv som vi tror, särskilt inte för oss med kortare pendlingsavstånd. 

Jag tror därför inte alls att det är så himla svårt att minska sina kostnader för transport om man bara vill. Det säger sig självt att den som lever som vi inte behöver fler än en bil (om ens någon), vilket innebär en halverad kostnad jämfört med familjen som tror sig behöva två. Det är också en möjlighet att minska de rörliga utgifterna för transport markant och där besparingen dessutom blir tydlig på en gång. Så våga låta bilen stå och ta dig an regnet. Det kan vara värt att lägga några hundralappar extra på sköna regnkläder om du inte redan har gjort det och bra vinterdäck så småningom. Men det kan det vara värt tycker jag. 


Använder du bilen mer än du skulle vilja? Vad kan du göra åt det? Dela med dig av det eller något helt annat. 


torsdag 27 juli 2023

Vem har råd att bli sjukskriven?

När jag var gravid med Plutten mådde jag rätt dåligt under en period. Jag blev som ett resultat av detta sjukskriven, en erfarenhet som fick mig att fundera på huruvida vanligt folk egentligen har råd att bli det. För det är ju faktiskt både kostsamt och kan ta tid att få ersättning, om man ens får det överhuvudtaget. Innan jag blev sjuk vet jag med mig att jag har funderat på hur folk hamnar i situationen att de går från ett bra jobb till rejäl utsatthet, till exempel hemlöshet. Det är väl kanske inte jättevanligt, men ibland läser man om personer som tidigare haft till synes vanliga liv och sedan hamnat rejält i skiten och är beroende av socialtjänst eller lever på gatan. Jag har alltid trott att det skulle vara kopplat till missbruk och allvarligare psykisk ohälsa, men efter att ha varit sjuk själv i vad som jag då upplevde som en längre period slog det mig att mycket kan gå åt helvete rätt snabbt. 

Det första problemet jag upplevde under min sjukskrivning var att jag mådde så dåligt att jag sket i allt. Symptomen kom plötsligt och  lamslog mig helt. Jag lyckades knappt ringa vårdcentralen för att få en läkartid och när jag väl orkade det så hänvisade de mig till mödravården istället. Jag minns inte riktigt hur jag gick tillväga för att till slut få en läkartid, men jag tror att min man var involverad och arg och att jag själv till sist kan ha fått ett utbrott på en stackars barnmorska. Nästa pärs kom när jag träffade den där läkaren som sjukskrev mig, men verkligen skrev världens sämsta läkarintyg. Jag insåg direkt att det var osannolikt att Försäkringskassan skulle godkänna det där värdelösa intyget, eftersom det mest stod vad som var bra med mig och inte det som var dåligt. Jag skickade åtminstone en kopia på det till min chef och eftersom jag aldrig hade varit sjukskriven tidigare så utgick hen väl sannolikt från att jag inte var hittepåsjuk. Efter det här ägnade jag en ganska lång period åt att inte göra någonting alls. Jag ansökte inte om någon ersättning från Försäkringskassan utan koncentrerade mig på att att överleva. Så småningom insåg jag att jag hade varit hemma i över en månad utan att ens ha ansökt om någon ersättning och då upptäckte jag att min arbetsgivare inte hade sjukanmält mig. De skulle kolla upp hur det där funkade och lyckades efter en vecka eller så skicka in en anmälan, varpå jag försökte lista ut hur jag fick en blankett för att ansöka om pengar. Efter en lång tid i kundtjänst så fick jag hjälp med hur jag skulle göra och efter några dagars postgång åt båda håll så hade en ansökan om sjukpenning kommit in till Försäkringskassan. Tyvärr var det ju pandemi och ungefär 100 års handläggningstid så det dröjde betydligt mer än 30 dagar ytterligare innan jag fick några pengar. Jag tror att jag friskanmälde mig ungefär tre dagar efter att jag fått en stor klumpsumma utbetald från Försäkringskassan. 

Egentligen är det inte så värst intressant hur jobbig erfarenhet jag hade av att vara sjukskriven, utan snarare hur länge man klarar sig utan pengar. Jag hade förvisso min man, men ett stort antal räkningar som stod i mitt namn och om jag minns rätt så betalade inte han dem, utan det gjorde min buffert. Även i sparkretsar pratas det ofta om att man inte behöver en större buffert (man kan ju alltid sälja lite aktier), men våren/sommaren 2020 var det inte så roligt att sälja aktier för att betala hyran. Det var inte heller något jag hade haft ork att göra. Det var bökigt nog att logga in på räntekontot för att plocka ut delar av den och faktiskt trycka på "skicka" på internetbanken. Lustigt nog minns jag inte att jag oroade mig för pengar under min sjukskrivning, eftersom jag visste att jag hade en välfylld buffert och den kom verkligen till användning. Jag kommer faktiskt ihåg ett tillfälle när jag låg i min säng och reflekterade över att jag verkligen inte var i stånd att arbeta. Det hade inte spelat någon roll om Försäkringskassan hade sagt definitivt nej till min ansökan om pengar eller om min man hade skjutsat mig till jobbet och sagt åt mig att skärpa mig. Jag hade inte kunnat jobba ändå. Det är en ganska läskig känsla. Men också en skön. För det är väl därför man sparar pengar, särskilt i en buffert? 

Nu har jag inte ens  skrivit om det här med att ersättningen som man får (om man får någon alls) från Försäkringskassan är betydligt lägre än lönen. Personligen hann jag av naturliga skäl inte känna av det där så värst mycket, utan jag minns bara en enorm tacksamhet över att jag fick några pengar alls när jag var sjukskriven. Men för många måste det svida rejält att inte ens få ut 80% av lönen. Här blir det ju väldigt tydligt att låga utgifter är att föredra, då man kan fortsätta leva livet som vanligt även vid lägre inkomster. För den som inte har låga utgifter är ändå en buffert att föredra. För visst kan man kanske dra ner på sina utgifter om det skiter sig, men jag är otroligt tacksam över att inte ha behövt fundera på om jag skulle ta bort Minis streamingtjänst eller mitt gymkort när jag var sjukskriven. Inte heller behövde jag byta ut fredagtacosen mot ärtsoppa och förklara för Mini varför vi plötsligt inte kunde äta lördagsgodis eller betala för fotbollsspelandet. Jag behövde inte heller kämpa mig igenom en tobaksavvänjning eller sälja av saker. 

Sammanfattningsvis kan det bli dyrt att vara sjukskriven och något som många inte riktigt tar höjd för, men där bufferten kan spela en desto viktigare roll - om man bara ser till att skaffa sig en sådan. 

måndag 17 juli 2023

Ljuva sommar - eller?

Sommar, sol och sköna dagar. Eller nja, det regnar ju mest och är inte alls så värst soligt alls. Det är många som är besvikna över vädret och rusar iväg på charterresor till ett (i mitt tycke) inte alltför härligt södra Europa därifrån många tvärtom flyr till kylan och avundas oss och våra behagligare temperaturer. Är det inte lite lustigt ändå? Att gräset alltid tycks vara grönare på andra sidan.

Själv har jag inte så mycket emot det lite sämre vädret. Jag hoppas att det bidrar till en okej skörd för våra bönder och lägre (dvs mindre ökande) livsmedelspriser i höst och vinter än det annars hade blivit. Jag misstänker att de importerade grödorna kommer bli betydligt dyrare till följd av den sydeuropeiska hettan. Eller syd och syd. Även Polen och Tyskland kokar och både de nationerna är stora livsmedelsproducenter, så inflationen blir knappast hjälpt av vädret Europa (exklusive Skandinavien) upplever just nu. På det privata planet är jag just nu mest fascinerad över stressen som många av oss upplever att ha en fantastisk sommar, präglad av resor och upplevelser. Och då menar jag faktiskt inte "alla andra" utan även vi. Vi har varit på resande fot en rätt stor andel av ledigheten som tack vare föräldrapenning blivit något längre än min arbetsgivares strikta maximala fyra veckor. Och ändå var det första min man kom att tänka på när vi kom hem från den senaste turen vad vi skulle boka in härnäst. Det har minst sagt inte varit en ekonomisk sommar och vi har mer än en gång behövt diskutera vilket förhållningssätt som vi vill ska råda under diverse ledigheter. 

Samtidigt upplever jag stora inre konflikter gällande framtiden. Min man är sugen på fler barn och på grund av vår stigande ålder känns det som att det är viktigt att landa i ett beslut i den frågan så snart som möjligt. Jag känner mig också osäker på om jag är larvig som fantiserat om en villa i flera år utan att faktiskt göra slag i saken. Ett samtal med min pappa, en väldigt ekonomisk herre, bidrog till en känsla av att jag kanske väntar lite väl länge på grund av en orimlig rädsla för såväl dålig ekonomi som att vara fastbunden i ett hus som inte enkelt och billigt kan säljas om vi ändrar oss. Utöver det känns det också lite märkligt att vara så extremt nära de kalkylerade FIRE-summorna och ändå inte riktigt veta vad jag ska göra när väl jag är där.

Jag har också reflekterat jättemycket över livsstilsinflation den här sommaren. Både min egen och andras. Men det ämnet är så intressant att jag borde vika det åt ett enskilt inlägg framöver. För egentligen är jag ju en enkel människa. Jag har alldeles nyss bakat en kaka med Plutten. En mjuk kaka som skulle innehålla hallon och filmjölk, men som i slutändan gjordes på 2021 års skörd av blåbär och en skvätt mjölk. Plutten råkade bryna matfettet istället för att smälta det, så kakan får säkert en alldeles ny och spännande smak. De senaste dagarna har jag smugit iväg och läst när barnen roat sig med studsmattan eller Disney +-abonnemanget som jag råkade glömma avbryta efter att ha sett färdigt på de serier jag ville se och sommarens resor avslutats. Under bara helgen har jag därför läst två böcker som självklart lånades på biblioteket. På eftermiddagarna har vi ätit en himmelsk chokladkaka som jag hittat receptet till i en kokbok på biblioteket. När barnen somnat har jag och mannen roat oss med public service, både utländsk och svensk, och tittat på diverse serier. Favoriten är helt klart Morden i Midsomer som är ett lika viktigt inslag under sommaren som jordgubbar. Jag tror att det kan ha varit sommarens bästa dagar i mitt tycke. Trots att det mest regnat och jag gått ungefär 1500 steg per dag. Och kortet, det har inte dragits en enda gång under helgen. Den erfarenheten påminde mig om att det inte måste vara så dyrt att leva och njuta. Något jag tror vi ofta glömmer. Midjemåttet däremot, det kommer få bli höstens problem. 

Jag hoppas ni har en fin sommar vad ni än tar er för. Och att ni kommer ihåg att njuta av det lilla. Oavsett om det är en deckare från biblioteket, en egenbakad fikabuffé eller en löprunda i duggregn. Det måste verkligen inte vara dyrt att njuta och om det är något år man ska passa på att stanna hemma är det nog i år, när vår valuta lika gärna kan användas som toapapper som att växlas in till euro eller danska kronor.