onsdag 5 oktober 2022

Kraften i att inte köpa någonting alls

Efter några tyngre, mer filosofiska inlägg är det nu dags för ett mer konkret sådant om hur man kan spara mer pengar. Jag vet att tiderna för många känns tuffa nu och att andra önskar öka sitt sparande i sämre börstider. Personligen är det här en tid i mitt liv som jag egentligen önskar öka mitt sparande rejält, eftersom jag tror att det kommer löna sig på sikt. Ett rätt så enkelt sätt att spara mer är att konsumera mindre. För de allra flesta tror jag att en period av köpstopp eller köpfritt kan hjälpa till rejält på traven och därför ska det här inlägget handla om det fantastiska i att köpa (nästan) ingenting alls. 

Min svärmor är bra på att göra fotoböcker till vår familj. Vi brukar få minst en om året som ofta följer en specifik period, som en resa eller årstid. Nyligen fick vi ännu en som var från den här sommaren vilket fick våra barn att vilja titta på de gamla böckerna. Det var roligt att se vad vi haft för oss, men en sak som slog mig (de andra verkade inte tänka på det) var att jag har precis samma kläder idag som Minis första år i livet. Och inte bara då, utan min garderob ser ut att ha sett ganska så exakt likadan ut det senaste decenniet eller så. När jag tittade på bilderna på Mini insåg jag också att Pluttens favoritkläder i mångt och mycket är desamma som Mini hade för en himla massa år sedan. Jag kommer ihåg min svärmors förvirring när jag bad henne köpa könsneutrala kläder till sitt första barnbarn så att kläderna skulle kunna användas till framtida syskon, men det är ett beslut som jag fortfarande känner mig nöjd med. 

Alla vet att i princip alla av oss måste köpa saker och så även jag, men det kan nästan kännas revolutionerande att begränsa sin konsumtion så markant att hela ens tankesätt bara måste förändras. Idag har jag inga regelrätta köpstopp med tydliga regler att förhålla mig till, men jag har haft ett år utan nykonsumtion till exempel och kan faktiskt rekommendera det varmt. Särskilt för den som får en glädjekick av att klicka hem saker eller att gå i affärer. Jag vet i och för sig inte hur mycket folk i största allmänhet shoppar, men när jag sitter och pratar med mina kollegor tycker jag det verkar som att många köper en pryl så fort ett visst behov dyker upp eller så fort de känner för det. Min upplevelse är att fokuset de har snarare är att få prylen till bästa möjliga pris än att ifrågasätta behovet från första början. Och i ärlighetens namn är det något jag känner igen mig i. Jag har till exempel en vindjacka som jag inte är helt nöjd med, men som jag köpte för knappa året sedan och när jag såg en kampanj på en jacka från Haglöfs kunde jag för en stund lura i mig själv att en ny vindjacka i annan längd och färg skulle kunna göra mitt liv så himla mycket bättre och att priset i sig rättfärdigade köpet. Någon annan gång har fått stoppa mig själv från att köpa barnkläder som jag nästan bara inte kan låta bli att köpa trots att vi har massvis av Minis gamla grejer till Plutten. "De kostar ju nästan ingenting och strumpor är ju alltid bra att ha!" eller "Det skulle ju vara så fint med en x, y, z och det är ju faktiskt på extrapris."

I det senaste avsnittet av Avanza-podden pratade de om budgetkalkylen från konsumentverket som jag faktiskt hade missat. Tydligen kan man importera rimliga utgifter för kläder, fritid och hygienartiklar istället för att själv sitta och addera siffror i ett eget excelark. Det som blev tydligt av den övningen för mig är att det normala är att spendera en hel del på både det ena och det andra och att det därför bör gå att förbättra sin ekonomi avsevärt genom att ändra sina konsumtionsmönster och faktiskt köpa mindre. Jag är verkligen inget proffs på att handla secondhand och är ofta ute i sista minuten just med barnkläder eftersom jag alltid tycks överrumplas över hur tidigt vinterskor faktiskt behövs eller att vinteroverallen växtes ur tidigare än jag trodde. Men trots det kommer vi inte i närheten av de summor som beskrivs av konsumentverket. Till viss del beror det på att vi i extremt stor utsträckning begränsar inköpen till oss vuxna. Min man brukar ibland skratta åt att det tog mig fem olika beställningar av vinterjackor för att jag skulle hitta en som kändes acceptabel i förhållande till sitt pris medan jag utan att blinka åker till affären och låter Mini välja vinterstövlar efter eget smak och tycke. Jag åker kanske inte till den allra dyraste affären och jag skulle nog säga ifrån om det blev alldeles för dyrt, men jag föredrar på det stora hela att köpa bra grejer som ungarna trivs i till dem medan jag själv kan anpassa vilket väder jag är ute i och inte behöver bry mig alltför mycket om att bli accepterad av min omgivning. Men med det förhållningssättet ligger vi på 1/12 av vad konsumentverket tycker är rimligt. 

Att tänka efter före har även andra fördelar. Det är verkligen lättare att hålla koll på sina saker om man inte har lika många prylar och det är lättare att vårda och ta hand om det man har. Jag pluggade utomlands en termin som ung och var då väldigt fascinerad över hur väl jag tog hand om min handduk (den enda jag hade) och vilken fantastiskt bra koll jag hade på samtliga plaggs tvättråd och huruvida de närmade sig behovet av tvätt. Att äga färre saker gjorde att jag tog bättre hand om det jag hade och som pricken över i:et kände jag mig lugnare. Jag tror även att det kan vara väldigt bra för den som önskar nå ekonomisk frihet och spendera mindre. 

Men hur gör man då konkret för att shoppa mindre? Jag tänker att man antingen kan ge sig själv regler som att man måste vänta ett dygn eller att man har någon annan som accountability partner och faktiskt frågar hen om det är ett verkligt behov eller något man bara inbillar sig. Jag har ju delat med mig av min fantasi om en symaskin som jag insåg att jag egentligen inte behövde när väl jag väl fick tillåtelse att köpa en. Där har vi ett bra exempel på hur en annan person kan få en att vänta med sina inköp eller inse att det upplevda behovet faktiskt är inbillat. För när det kommer till så himla mycket därute är det så lätt att vara blind för ens egna svagheter samtidigt som man ser alla andras tydligt. Jag kan säga till en vän tusen gånger att hen tar alldeles för mycket skit från sin partner, köper på tok för mycket kläder eller velar för mycket gällande yrkesval, men sedan när det kommer till mig själv är det så himla mycket svårare att objektivt ge sig själv liknande kritik. En annan strategi kan vara att fokusera på allt man redan har. Känns det som att du behöver en ny mössa? Börja med en inventering av det du har för att du inte ska råka köpa något i onödan. Dessutom kan det vara ganska glädjande att shoppa hemma, vilket jag tydligen insåg redan för flertalet år sedan. Upptäck vad du redan har, bli glad på nytt och låt därefter bli att köpa något på Zalando eller Adlibris. 

Det var allt för nu. Jag ska försöka låta bli att köpa prylar även framgent. Vad gör man inte för att upprätthålla en 50%-ig sparkvot i inflationstider? 


Tror du att du skulle kunna spara mycket genom att köpa färre prylar? Dela med dig av det eller något annat uppfriskande. Jag behöver diskutera annat än arbetsplatskonflikter och kvalitetsutvecklingsarbete med någon.

fredag 23 september 2022

Varför kan inte alla bli ekonomiskt oberoende?

I mitt privata liv får jag titt som tätt frågor om hur jag resonerar kring prisökningarna. Jag misstänker att jag får extra många frågor om det eftersom jag har ett rykte av mig att vara sparsam (snål?) och ekonomiskt medveten. Därför blir de flesta lite besvikna när jag säger att jag inte ändrat något alls utan beter mig precis som innan vårt bolån blev betydligt dyrare och elräkningen högre. För mig är det lite som att jag nu skördar frukten av att ha en låg kostnadskostym i grunden, vilket fått mig att fundera på varför inte alla strävar mot ekonomiskt oberoende. 

För någon dag sedan tog jag en kvällspromenad till en mataffär. Jag skulle med ett extrapris i botten köpa ingredienser till familjens fredagsmiddag. Det kunde jag inte för basvaran, en köttdetalj, var slut. Det förvånade mig för det var tisdag och en affär som inte så många verkar handla i. Då slog det mig att det väldigt ofta är så just nu, att extrapriserna och kort datum-varorna är slut, och att det kanske ligger något i att gemene man ändrat sina vanor till följd av inflationen. Jag plockade istället på mig varor som mest var för mitt eget nöjes skull, som chips och godis, och gick till kassan för att betala. Väl där insåg jag att ett av extrapriserna inte gick in och funderade en kort stund på om jag skulle påkalla personalen till självscanningen för att få ytterligare sju kronor i rabatt. Jag brukar vara nitisk med sånt, men valde att låta bli för en gångs skull. Helt plötsligt kände jag att det inte var värt de extra minuterna det skulle ta att påkalla personalen. I nära anslutning till det här blev ett av mina barn sjuka. Det var ett tag sedan vi behövde tänka på vab eftersom en av oss varit föräldraledig under så lång tid, men jag minns det som att det ofta blev rätt hårda diskussioner mellan mig och min man om vem som skulle stanna hemma och att jag oftast var den som gav med mig till slut, men att jag då kände mig rätt bitter under tiden. Nästan alltid satt jag och försökte jobba minst 2-4 timmar hemifrån, ibland så mycket som en hel arbetsdag, och jag minns att de här dagarna var så sjukt stressiga. För det kändes som att min chef mest var irriterad för att jag inte var på kontoret och jobbade 100% samtidigt som Mini verkade väldigt besviken på sin mamma som var mentalt frånvarande. Så min uppoffring gjorde egentligen ingen nöjd och jag fick inte ta emot den tacksamhet från jobbet som jag själv tyckte jag var värd. Som ett resultat av det minnet, och av att jag nu bryr mig mindre om pengar än tidigare, valde jag att inte inleda någon större diskussion med min man och jag valde också att bara vara hemma med min sjuka unge. Det är vid ett sådant tillfälle som jag skriver det här. Barnet tittar på tv och sitter i soffan här bredvid mig. Jag är kanske inte lika involverad i det tecknade programmet som hen, men jag är inte stressad och jag har inte dåligt samvete gentemot min arbetsgivare. 

Till viss del har vi ju så klart den extra "fördelen" att ha varit föräldralediga länge och är därför vana vid att sakna åtminstone en halv inkomst. Så även om det blir sjukt mycket vab (som det brukar bli efter inskolning på förskola) kommer vi med största sannolikhet få mer pengar in än vad vi haft de senaste åren, särskilt om det är jag som stannar hemma och inte min man. Men jag tror ändå inte att det framför allt handlar om det, utan snarare att vi har så mycket utrymme i vår ekonomi att vi i praktiken inte skakas mycket alls av en tripplad bolåneränta eller högre livsmedelspriser. Den som minns mitt genom tiderna mest lästa inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa, kanske kan dra slutsatsen att det ändå är rätt många som faktiskt inte har det utan extremt låga räntor som stöd. Idag känns en 50%-ig belåningsgrad på ett litet boende inte alls så dumt ändå, även fast villadrömmen fortfarande finns här. Faktum är att vi till och med har möjlighet att vara greedy när andra är fearful och därför överväger att ge oss in på villajakten på allvar nu när marknaden är orolig. Det är definitivt inte alla som känner så. 

Om vi bortser från min egen ekonomiska situation så känner jag ändå att det är lite tråkigt att det blivit såhär. Det råder verkligen panik i samhället och i princip allt handlar om hushållens privatekonomi. Jag lyssnade på ett avsnitt av Charlie och Mathias podd (På riktigt) och de menade att det här kommer bli en rejäl kris med anledning av att den drabbar alla, och då kanske framför allt medelklassen. Det finns ingen anledning att misstro deras slutsats, men jag kan tycka att det finns en anledning att ifrågasätta varför det behövt bli så. Just nu är tydligen den populäraste varan att lägga upp på Blocket ett spabad till exempel, vilket min man gick igång på eftersom han de senaste åren varit mycket road över att många inte verkar kunna lägga undan pengar utan känt ett behov av att bränna allt som kommer in på just spabad och uppvärmda pooler. För om man nu idag känner att man inte vet hur man ska klara bolåneräntan känns det inte som att man borde ha lagt en halv miljon på att installera en pool eller ett antal tiotusen på ett spabad för ett år sedan. Och om man inte kan hantera en räntekostnad på låt säga 5% så tycker jag nog att det är dumt att utöka bolånet för något så onödigt som ett bad. 

Frågan nu är vilken värld vi just nu hade befunnit oss i om fler vore ekonomiskt sinnade och strävade efter ekonomiskt oberoende. Den som följt mig länge vet att jag inte på något sätt strävat efter att påverka folk att gå i mina fotspår, utan jag har tyckt att vi gott kan förbli en begränsad skara som njuter av varandras sällskap medan resten dividerar om köksrenovering och charterresor. Men nu börjar jag inse att världen nog hade varit betydligt bättre om fler hade varit som jag. Och som dig. För då hade lågkonjunkturen sannolikt inte slagit lika hårt när folk fortsatt köpa samma typer av varor i mataffären, besöka sina lokala kaféer och butiker. På så vis skulle inte två av tre restauranger i anslutning till min arbetsplats behövt slå igen. De hade kanske inte startats från början, men det hade nog inte blivit lika hattigt för företagarna om folk hållit en jämn konsumtionsnivå. Nu låter det som att jag försöker sälja att allt kan fortsätta precis som vanligt för alla alltid och så är det kanske inte. Men om jag ska gå tillbaka till mitt eget exempel så innebär en 10%-ig kostnadsökning ungefär 2000-2500 kr i högre kostnader i månaden. Nu gick räntorna upp rejält i veckan så det kommer garanterat bli värre, men i praktiken just nu pratar vi om ett sparande som minskar med en dryg tusenlapp per vuxen i vårt hushåll. Vi kan fortfarande lägga undan mer än jag tjänar på en månad, men inte lika mycket som vi annars hade kunnat spara. Och det känns okej. Vi behöver inte förklara för barnen varför de bara får popcorn som fredagsmys numera och vi kan fortfarande planera för nästa sommars semester som kan få kosta ungefär lika mycket som den förra (och den var extravagant). Life goes on. Och jag önskar att det gjorde det även för alla Minis kompisar och för mina kollegor. 

Nu ser det kanske inte ut så och så kommer det med största sannolikhet aldrig heller att se ut, men om jag fick komma med ett förslag till alla därute som kan påverka andra så vore det att lobba för åtminstone en 20%-ig slack i livet. Vi har i mitt tycke pratat alldeles för mycket om ett sparande på 5-10%, men tydligen glömt bort att det inte handlar om kapitalet det sparandet bygger upp i framtiden, utan snarare om styrkan i att leva på mindre än man får in. För visst är det ändå rätt så trevligt att inte alls behöva ändra sin levnadsstandard när man är föräldraledig, råkar bli sjukskriven eller inflationen stiger till 10%, utan istället bara justera ner sitt sparande? Då har man ändå nått någon slags grad av ekonomiskt oberoende och det är fantastiskt skönt. 


Tror du världen skulle bli bättre eller sämre om folk i största allmänhet hade mer utrymme i sin ekonomi? Dela med dig av det, eller något helt annat. 

fredag 16 september 2022

Varför inte Moderaterna kommer göra dig rik

Valet är över. Vi verkar inte ha ett så värst tydligt resultat och definitivt inte någon tydlig majoritetsregering i sikte. Jag tillhör gruppen som velade in i det sista och faktiskt bestämde mig på vägen till vallokalen. Och det var dessutom rätt kort innan stängning. Så nu har ni en uppfattning om hur politiskt övertygad jag är. Men dagens inlägg ska inte handla om politik, rubriken till trots. Den ska handla om bilden av att politiken är avgörande för vår ekonomi och varför jag ställer mig kritisk till just det. 

Redan på valnatten börjar en kompis och jag skriva om det otydliga valresultatet. Vi har en diskussion fram och tillbaka om vad det innebär och vad fördelarna respektive nackdelarna blir. Till slut skickar han en kommentar som både irriterar och fascinerar mig på samma gång, nämligen att fördelen med valresultatet är att han ökar sina chanser att nå FIRE. Han förklarade att han behövde en blå regering med lägre ISK-skatt och ytterligare jobbskatteavdrag för att kunna nå FIRE. Är det verkligen så? Spelar politiken så stor roll? Är det faktiskt politikerna som avgör huruvida en person kan spara ihop ett större kapital? Den som är tillräckligt politiskt nitisk skulle säkert kunna ge honom rätt. Om Nooshi Dadgostar skulle bli statsminister skulle skatterna på en hel del områden sannolikt stiga och ISK-skatten skulle kunna bli betydligt högre. För den som (till skillnad från min vän) tjänar riktigt bra skulle inkomstskatterna säkert också bli betydligt högre. För den som är lite mer verklighetstrogen är en vänsterpartistisk statsminister garanterat lite mindre realistisk. Och under en socialdemokratisk regering har det definitivt gått ganska enkelt att bygga kapital. Jag om någon är ett exempel på det. Jag hade i princip ingenting när Socialdemokraterna tog makten 2014, men det gick ändå att skrapa ihop ett par miljoner som "under medelinkomsttagare" på under ett decennium. Så det går även utan en moderat statsminister. Det är jag ett levande exempel på. 

Men vad är det då som gör att jag menar att det inte är politiken som är avgörande för om man når FIRE eller inte? För tveklöst är det ju så att även jag skulle gynnas av lägre ISK-skatt och ett ytterligare jobbskatteavdrag för medel- och låginkomsttagare. Jo, jag tänker att mina egna val är desto viktigare än politikernas. Det kan låta självklart, men är nog inte det för väldigt många. Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga "om bara jag fick upp lönen så skulle jag kunna spara", "om bara elpriset inte vore så högt skulle jag kunna spara", "om inte min fru vore så slösaktig" osv. Och i praktiken skulle det ju kunna vara så, men det som ger framgång i jakten på ekonomisk frihet är snarare kreativitet och att vara kritisk till saker andra säger och även saker man alltid själv har tagit som sanning. 

I praktiken kan det här betyda så himla mycket olika saker för olika personer. Ibland så känner jag  mig till och med dum som lägger energi på saker som att plocka äpplen hos grannar och göra mos, eller cykla till jobbet även när det spöregnar. Men anledningen till att jag gör det varje enskild gång är ju inte att det är viktigt för min FIRE-resa varje dag, utan snarare att mitt tankesätt är annorlunda än de flestas. Det handlar inte om att spara en 50-lapp en gång, utan om att alltid ställa sig frågande till huruvida en utgift är nödvändig eller om problemet kan lösas på ett annat sätt. Ni som läser det här vet säkert redan det. Men om ni kommer till punkten att ni faktiskt glömmer bort att man kan ta bilen när det regnar eller att den omedelbara reaktionen på att barnens sylt är slut inte är att åka till Ica då har ni kommit långt. 

Jag har förresten lagat en massa kläder på sistone. Mestadels Minis, som tyvärr redan till stor del är urvuxna eftersom jag lagar så sällan, men Plutten kommer få ärva. Det är typexemplet på en syssla som alltid känns helt värdelös om man har i åtanke tiden lagningen tar och priset för att köpa nya eller begagnade byxor. När jag började laga kläder för runt två år sedan så ville jag lösa tidsproblemet med att köpa en symaskin. Min man sa nej till det. Han lovade att han personligen skulle köpa en maskin till mig om jag visade att jag fortsatte laga kläder ett tag. Nu har jag visat honom det. Nu vill han köpa en maskin. Men nu vill inte jag det istället. Det är för att jag kommit på att det inte gör så mycket om jag syr lite för hand medan vi tittar på Agenda eller en lördagsfilm. Jag har också insett att det inte alltid är helt rätt att köpa sig till en besparing. Det är inte omöjligt att konsumera sig till en ekonomisk besparing. Bilisten som köper en elcykel kan säkert göra det för att ge ett exempel. Men impulsen att ett problem ska lösas genom att köpa något är inte sund. Ofta så löser man faktiskt problem bättre genom att plocka bort saker än att lägga till dem. Den som inte hinner cykla med en vanlig cykel på grund av gympass, hämtning och lämning av barn eller husdjur , fotbollsträningar och liknande kanske skulle dra ner på vardagens måsten istället för att minska tiden för cykling genom att lägga till eldrift. 

Det finns många sätt att tänka annorlunda. Det finns många val att göra annorlunda. Personligen tror jag att det är otroligt mycket viktigare att komma dit än vad Sveriges statsminister heter. Jag tror till och med att det är kontraproduktivt att sätta sitt hopp till diverse reformer eller skattesänkningar, eftersom det lätt blir till en ursäkt att inte få igång sparandet här och nu. Med det sagt så gör alla så klart som de vill. Men jag vågar mig på att gissa att den som hittar en metod att nå ekonomisk frihet under rådande förutsättningar är den som kommer vara som mest framgångsrik. Oavsett om framtiden innebär lägre ISK-skatt eller en återinförd fastighetsskatt. 



tisdag 6 september 2022

Är det för mycket begärt att vi får offra oss lite?

Jag misstänker att jag kan göra någon upprörd med dagens inlägg. Jag känner mig nämligen väldigt annorlunda, lite socialt utanför. Det är hög inflation och valtider. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att det talas om att det är så synd om olika grupper och att standardsamtalet i fikarummet är hur jobbigt livet är med de nya, högre priserna. Men sedan fastnade jag framför tv:n en söndagkväll och slötittade på Agenda som handlade om elpriserna och energipolitiken i Tyskland kontra Sverige och jag började då fundera på varför tyskarna pratar om hur de ska begränsa sin energiförbrukning medan vi i Sverige pratar om hur skattebetalarna ska kompensera oss så att vi kan leva precis som vanligt. Är det verkligen rimligt att livet ska fortgå som om ingenting har hänt samtidigt som världen är upp och ner? 

Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag växte upp på den svenska landsbygden. Inte i Norrlands inland, men likväl i en mindre kommun utan en närliggande kollektivtrafik och där folk i största allmänhet har minst en bil per person med körkort. Jag vet inte hur många gånger jag försvarat för mina storstadsvänner att man måste ha bil på landsbygden och att det är viktigt att bensinpriserna inte blir alltför extrema för alla stackarna som är bilberoende. Lite som en politiker som tjatar om att hela landet ska leva. Nyligen hälsade jag på en vän som bor kvar i området och plötsligt började jag titta på hembygden med andra ögon. De avstånd jag som barn upplevde som så långa inser jag att jag låtit Mini cykla sedan 4-5-årsåldern. Och trots att vi idag bor i en stad så är det helt normalt att det tar en 20-30-40 minuter för oss att cykla till våra jobb, fritidssysselsättningar och diverse affärer på daglig basis. Hade jag gjort det i min ungdom hade jag enkelt kunna spontant köpa en godispåse, gå på kafé eller träffa typ alla mina kompisar även utan en bil. Om jag dessutom hade ägt en elcykel hade jag kunnat relativt smidigt ta mig till resten av mina vänner eller till regionbussarna. Om mina föräldrar hade haft en ellådcykel hade de kunnat storhandla, veckohandla eller skjutsa oss till fotbollen med cykel. Men det hade de ju så klart inte. De hade istället två bilar. 

Någon dag efter mitt Agenda-tittande handlade någon annan nyhetssändning om en familj som precis som jag under min uppväxt var beroende av två bilar i familjen. Paret beskrev att de vanligen tidigare för flexibilitetens skull tagit två bilar till sina jobb (fast de arbetade på samma arbetsplats) en mil bort från hemmet, men att de inte längre har råd med det eftersom bensinpriserna är så höga. De pratade också om fritidsaktiviteter och att de känt ett behov av att skjutsa barnens vänner eftersom de bor på landet och inte vill att barnen ska känna sig exkluderade. Allt det här är saker mitt tidigare jag skulle ha skrivit under på och relaterat till, men med mina nya glasögon började jag fundera på om det inte till viss del även här handlar om att vi är orimligt bortskämda. Skulle jag idag flytta ut på landsbygden och ha en mil till jobbet skulle jag så länge som möjligt transportera barnen med en lådcykel eller elcykel med cykelvagn. Skulle jag köpa en till bil skulle jag sannolikt lättare kunna räkna hem kostnaden för en elbil, eftersom jag skulle köra den mer och kunna ladda bilen i hemmet i stor utsträckning. Ibland brukar jag själv surfa efter boenden på landet på Hemnet. Föga förvånande skulle vi kunna få en villa med pool och stor trädgård för mindre än vi betalat för vårt radhus och då pratar vi inte direkt några jätteavstånd från staden, utan runt 15 km. Med andra ord skulle vi kunna sänka boendekostnaden (eller höja familjens standard) i utbyte mot högre transportkostnader, vilket är något som sällan nämns i debatten. 

I Sverige möts nämndes ännu en tid senare att elpriserna skulle sjunka markant om Sverige sparade in 5% av sin elförbrukning. Den siffran gjorde mig ännu mer förbannad över att vi inte pratar om att spara el utan istället hoppar in direkt på subventioner. För även jag (eller kanske vi)  som är snål på det mesta, däribland elförbrukningen skulle kunna spara 5% genom att dra ner på min mans duschar, korta tiden jag själv duschar, sänka inomhustemperaturen ytterligare och minska användandet av tvättmaskinen något genom att systematiskt ha "skräpkläder" direkt när jag kommer hem så att min yngsta inte hinner kladda ner mig med yoghurt eller typ snor. Och då har jag, till skillnad från flera grannar, ingen uppvärmd pool. Inte heller har jag någon utomhusbelysning, jag badar i princip aldrig i badkar, har ingen motorvärmare (eftersom jag i princip aldrig kör bil) och det är inte direktverkande el som värmer min bostad. Ja, priserna är höga och jag kan till och från känna ett uns av obehag över det. Men jag tycker fortfarande inte så värst synd om mig själv eller övriga svenskar. Vi hade vad som då kallades för skyhöga kostnader även i vintras. Det var innan Ukraina. Och redan då talades det flitigt om att det skulle bli värre. Man skulle kunna tro att folk beställt sig en värmepump då eller installerat sig några solceller. Det verkar som att många missade det ändå och nu är så illa tvungna att förlita sig på statligt stöd ännu en vinter. 

Mitt resonemang är som vanligt förenklat och det finns så klart alltid personer som blir lidande utan att ha haft några förutsättningar att ta höjd för de ökade kostnaderna. Däribland vissa företag som får sina förutsättningar försämrade märkbart, vilket tyvärr späder på inflationen för resten av oss ännu mer. Men med det sagt så finns det många av oss som skulle kunna offra oss för att ta igenom den här tiden finfint. Min kompis till exempel kanske skulle låta barnen ta skolbussen hem ibland istället för att skjutsa dem hejvilt för att det är det som de alltid brukar. Paret som tog två bilar till jobbet kanske skulle investera i en cykel så kan den som inte hämtar barnen ta cykeln hem istället. Den som har en tvååring med blöjor skulle kunna potträna istället för att jaga kuponger på Facebook. Den som äter drygt 80 kg kött per år skulle kunna köpa hem några förpackningar baljväxter och sänka sina kostnader för livsmedel markant. Och i princip alla skulle kunna sänka inomhustemperaturen och sin förbrukning av varmvatten. Poängen är att det finns sätt att dra ner sina kostnader oavsett om det gäller elen eller fredagsmiddagen, men att man måste offra sig lite på vägen. Men med det sagt så väljer ju alla själva vad de ska göra. Det går ju bra att fortsätta gnälla i fikarummet medan man surt betalar dyr diesel för att köra fyra km till arbetsplatsen och ännu lite till för parkering. Eller så plockar man fram cykeln från garaget och sparar flera hundra i veckan bara genom att förflytta sig för egen maskin och så kan man fortsätta konsumera el som förut eller äta lika mycket kött som tidigare. Det är upp till var och en. Jag för min del tänker satsa på att offra mig lite och sitta tyst under eftermiddagsfikat istället. 

Hur kommer du hantera elpriset och alla andra kostnadsökningar? 

fredag 26 augusti 2022

Att göra sparande roligt

Jag blev lite glad när jag läste Fru EB:s inlägg om greedflation. Förutom att det alltid är roligt att läsa om när andra håller med en så gladdes jag åt det vansinnigt tydliga tipset att hålla sig borta från restauranger. Som det slumpar sig så kommer jag idag med ett tips på hur man kan göra det på ett roligt sätt. Det enda som behövs är ett lånekort på biblioteket, alternativt en kompis med en överfull kok-bok-hylla eller en internet-anslutning med tillhörande elektronikpryl att surfa med. 

Jag har nämligen börjat roa mig med att låna kokböcker på biblioteket och därigenom gjort matlagningen mycket roligare än tidigare. Det här går att tillämpa både mer eller mindre ekonomiskt. Om man till exempel ser det här som ett sätt att hålla sig borta från dyra restauranger kan man ta vilken kokbok som helst och känna sig ganska trygg i att kostnaden per skalle blir betydligt lägre än krogen. Den som däremot önskar kompetensutveckla sig inom ämnet "lägre matpriser" kan istället med fördel låna böcker som de längst ner på bilden. Förhoppningsvis blir det både spännande och gott, åtminstone antingen eller. 



Jag har också insett värdet i att variera sig. Oavsett om man äter som en kung eller piga i sitt vanliga liv så är det väldigt roligt att laga och smaka saker som man normalt sätt inte skulle laga och äta. När jag är på restaurang, vilket inte händer så värst ofta numera, brukar jag dra mig för att välja något alltför exotiskt som jag kan bli besviken på. Men det gör faktiskt inte så mycket om en pastarätt med oliver eller en panerad kålrot blir mer spännande än god om man inte betalat 289 kr för rätten utan snarare 28,90 för fyra. Då kan man gott kosta på sig att tugga i sig ändå eller som i mitt fall göra resterande till matlådor åt min man. 

Egentligen är det här ett tips som kan appliceras på mycket mer än bara ekonomi. Jag vet inte hur många jag hört säga att de "skulle vilja äta mer vegetariskt" eller att de "önskar att gå ner i vikt". Det finns kokböcker och bakböcker på i princip alla teman så det är fullt möjligt att ge sig själv fyra veckor med "mer vegetariskt" eller färre kalorier utan att det kostar någonting extra alls. Det behövs ju egentligen inte ens en kokbok för det utan går ypperligt med att surfa runt på hemsidor av typen Ica eller Coop, alternativt koket.se. Det finns ju redan mer recept därute än vad en vanlig person någonsin skulle kunna ta sig igenom. Personligen är jag dock svag för kokböcker och innan jag upptäckte FIRE köpte jag fler än jag vill medge. Dessutom tycker jag de är överskådliga, men även en dator eller mobil med internetuppkoppling kan definitivt göra jobbet. 

Något av det bästa jag fått av det här är att jag tycker matlagning är roligt igen. Det ska erkännas att det till och från under det senaste året känts ganska trist att komma hem från jobbet och laga mat. Antingen så är det nyttigare och så är barnen sura eller så är det mindre nyttigt och så blir vi vuxna mindre exalterade. Men genom att relativt systematiskt laga en ny vegetarisk rätt varannan dag under några veckor så fick jag tillbaka lusten att laga mat igen, vilket om något kan leda till enorma besparingar från slentrian-takeout. 


Håller du dig borta från restauranger just nu? Dela gärna med dig av tips och trix för hur du gör det eller något helt annat. 

fredag 19 augusti 2022

Slit och släng - eller spara en peng

Jag tror mig ha skrivit om att jag för ett par år sedan blev lite extra kär i min man när han lagade vår tvättmaskin. Nu var det dags igen när vårt kylskåp började läcka vatten. Gamla Frihetsmamman gjorde som hon brukade och började surfa runt bland olika modeller, jämförde priser och funderade ordentligt på energiklasser och försökte sig på en mental kalkyl på elpriser i förhållande till vitvarupriset. Men sedan kom jag på att det är rätt tråkigt att pytsa ut en massa pengar på en kyl överhuvudtaget och ännu tråkigare att fortsätta med mina efterforskningar. Jag valde därför att göra något som inte är så likt mig, nämligen att försöka hitta felet på egen hand och se om jag kunde laga den. 

Det hela började med ett orimligt långt rotande efter manualen i vårt orimligt röriga hem. När jag till sist hittade den var den inte på svenska så jag fick välja mellan diverse utländska språk, turligt nog var ett av dessa engelska och ännu turligare stod det vad jag skulle göra just vid mitt problem. Dessvärre förstod jag inte alls vad det stod att jag skulle göra. Så även om det var positivt att de skrivit någonting var det lite mindre positivt att jag var så begränsad i kylskåpslingo. Turligt nog för egen del kunde jag googla mig till ungefär vad det handlade om och även lokalisera något så fiffigt som Youtube-filmer på vad som skulle kunna vara fel och hur man fixar det, vilket för övrigt inte alls var samma sak som kylskåpstillverkaren skrivit. Jag blev ändå försiktigt positiv. När jag sedan tvingade min man att assistera mig i att släpa fram åbäket, tog mig en titt på baksidan och insåg att Youtube med största sannolikhet hade rätt (och kylskåpstillverkaren fel), då blev jag lyrisk. Ett gediget och rent ut sagt äckligt arbete inleddes och felet tycks nu vara helt åtgärdat så grattis till mig. 

Nu är det här ju inte en DIY-blogg, men det jag lärde mig när jag med största sannolikhet lagade (egentligen städade) vårt kylskåp var att det kan vara helt möjligt att fixa någonting som man tror är bortom räddning och hur otroligt belönande det är. Jag blev nästan lite hög av att ha sparat in (åtminstone tillfälligt) tio papp och rätt stolt över mig själv. Jag messade min bästa kompis och frågade om hon inte tycker att jag ska bli rörmokare eller kanske elektriker för att få arbeta med mina händer och tydligt kunna se frukten av mitt arbete. Hon tyckte det lät som en bra idé. Det gjorde inte jag själv när euforin lagt sig. Istället började jag tänka på mitt förra kylskåp som skrotades av ganska så exakt samma anledning. Det i sin tur fick mig att fundera på hur många av oss som kasserat kylskåp med helt reparerbara fel. Och det resonemanget behöver ju inte stanna med kylskåp. Hur många gånger kasserar vi inte saker som vi skulle kunna fixa efter lite tid tillsammans med Youtube? Och hur mycket kastar vi inte och ersätter med nytt fast vi vet exakt hur vi ska fixa dem, som kläder, bara för att vi inte orkar? Inte superbra för miljön och inte superbra för våra plånböcker. För att inte tala om alla som kasserar saker bara för skojs skull. För visst är det skoj med nya köksluckor eller en fräsigare ugn? 

Vad har allt det här med FIRE att göra kanske du undrar om du orkat läsa så här långt. Jo, jag vet att jag till och från gnäller över att jag blivit så analytisk efter att jag blev troende (på FIRE), men vissa gånger är det ju riktigt fantastiskt. Alltså jag tror verkligen inte att Frihetsmamman pre FIRE ens skulle tänkt tanken att försöka sig på något så komplext (jag skämtar inte ens) som att försöka googla sig till hur hon lagar ett kylskåp. Hon skulle ha slängt. Precis som så många andra där ute. Så tack FIRE, både från mig och miljön och du där ute, försök fixa något på egen hand nästa gång det faktiskt skulle kunna vara möjligt. Det finns pengar (och naturresurser) att spara. Och vem vet, kanske får du lite personlig utveckling på köpet?


Har du reparerat något som gjorde dig stolt? Var god dela med dig. Eller skriv om något helt annat. 

fredag 12 augusti 2022

Spara OCH leva - samtidigt

Sparo skrev i veckan ett läsvärt inlägg om den tröttsamma bilden av att livskvalitet och spenderade pengar går hand i hand. Det fick mig att minnas ett av mina mer lästa inlägg om att leva här och nu eller sedan. Precis som i januari 2020, innan Covid hade lamslagit världen, är jag väldigt fascinerad över den upplevda konflikten. För måste det vara så torftigt att spara en stor andel av sin lön?

När jag skrev mitt förra inlägg fick jag en kommentar om att jag inte verkar ha så mycket emot att förvägra min familj diverse saker, sannolikt delvis på grund av att jag basunerat ut att jag aldrig skulle lägga 89 kr på pannkakor till barnen. Jag fick en släng av dåligt samvete och pratade därefter med min man en hel del om hur han ser på till exempel pannkakor för 89 kr.  Han förstod inte riktigt varför barnen skulle bli lidande för det och var ganska tydlig med att det handlar om vad som känns värt det för oss, men att Mini så klart kan resonera annorlunda i framtiden och använda sina egna pengar enligt eget tycke. Det i sin tur tänker jag är applicerbart på den upplevda konflikten mellan att leva och att spara. Min bild är nämligen snarare att de som inte sparar, som aldrig har tillräckligt med pengar och som beklagar sig väldigt mycket har missat just att veta vad som skapar värde för dem. Det finns inget som säger att man måste ge upp pannkakorna om det är just köpepannkakor man älskar, men att spara en stor andel av sin lön kräver ändå att man vet just vad som skapar värde. Om det är uteluncher med kollegor så kanske man inte samtidigt kan värdesätta dyra krogrundor på helgerna, ha ett dyrt gymkort och leva för charterresor. Dels tror jag inte att man fysiskt kan värdesätta allt på en gång och dels tror jag att man inte ens funderat över saken allt som oftast. 

Hur fungerar det här i praktiken då? Det finns ju faktiskt ingenting som säger att det måste vara allt eller inget. Vi har under sommaren varit och badat en hel del. På badplatserna har det funnits en kiosk eller kafé och många verkar köpa kaffe, läskedrycker, glass och delcatobollar där bara för att de kan. Det är ju absolut ett alternativ, men om man värdesätter läsk som ett exempel kan man ju lika gärna ta med en kylväska, några isklampar och en burkläsk från Willys. På så vis får man exakt det man värdesätter (läsken) men till en betydligt lägre kostnad. Jag har också insett att jag personligen inte tycker kalorierna och kronorna för en Sandwich eller Cornetto på stranden är värt det, vilket gör att jag i princip aldrig köper glass till mig själv när vi är iväg. Däremot brukar barnen få välja en glass en varm sommardag på stranden om de så önskar (och det gör de i princip alltid). Jag själv däremot kan tycka att det är mer värt att inta en Magnum hemma samma eftermiddag medan barnen leker på långt avstånd från vatten.  Bara genom att mer aktivt välja tillfället för glassen sparar jag en tjugolapp och får mer värde eftersom glassen kan intas i en lugnare miljö. Att vara (1) planerad och (2) eftertänksam räcker därmed långt och sparkvoten kan fortsätta hållas rätt hög. 

En annan aspekt som jag alltid tänker på när någon klagar över att det inte går att spara och att man ska leva också (och det hör jag var och varannan dag på jobbet) är att man tenderar att fokusera på konflikten eller det jobbiga. Om det nu är charterresorna till Mallis som lockar så är det väl dumt att fokusera på dem? Jag tycker att folk i största allmänhet borde ta sig an den lågt hängande frukten oavsett om det är skippa uteluncher med kollegorna, ett skifte till vegetarisk kost, semester närmare hemmet, eller att börja klippa håret själv. Jag har till exempel en familjemedlem som verkligen inte uppskattar smaken av mat. Det spelar liksom ingen roll om jag bjuder honom på ärtsoppa eller oxfilépasta med egengjord pasta. Han är nöjd ändå och brukar ofta prata om att mängden mat är viktigare än smaken. För honom tänker jag att det är rätt onödigt att lägga extra mycket pengar på fint kött eller goda ostar, för han märker ju ändå inte skillnaden. Men det är nog inget han själv tänkt på och därför lägger han nog mer pengar på mat än vad han skulle behöva. 

En annan aspekt som jag börjat reflektera allt mer över i samband med att jag försökt gå ner i vikt efter graviditeten är frekvens. Även den som värdesätter låt säga utelunchen med kollegorna lär värdesätta den 20 utelunchen i månaden mindre än den första och det gäller ju faktiskt allting. Jag uppskattar till exempel det (lilla) kött jag äter betydligt mer nu när vi äter vegetariskt större delen av veckan. Det här är en jättestor skillnad från tidigare. När jag startade den här bloggen vill jag minnas att jag åt kött minst sex gånger i veckan och då tror jag inte att jag såg det som något speciellt alls. Idag däremot känns det superlyxigt att äta en köttbit på restaurang eller från grillen. Det tankesättet tycker jag hjälper otroligt mycket både på vågen och i ekonomin. 

Den enda svagheten jag kan komma att identifiera i mitt resonemang är om det är impulsivitet som man värdesätter eller extremt dyra intressen. Från bloggvärlden har jag lärt mig att hästar är rejält dyrt till exempel och jag kan åtminstone föreställa mig att det finns en del där ute som tycker höjden av frihet är att vara impulsiv; köpa hämtmat varje kväll, glömma betala räkningar och slippa boka semestern i god tid. Det kan ju vara kostsamt att vara oplanerad. Men då kanske man får leva med att det är svårt att spara och leva, men för majoriteten med vanliga löner så är det nog inte det ens med lite extra inflation. 


Tycker du att det är svårt att spara och leva?

fredag 29 juli 2022

När dålig ekonomi blir en del av ens självbild

För ovanlighetens skull känns det som att ekonomiska tankeställningar och möjliga bloggämnen poppar upp på daglig basis i min vardag, vilket gör att frekvensen för mina inlägg är ovanligt hög. Inläggen är kanske inte riktigt så kvalitativa och genomarbetade som tidigare, vilket beror på att jag försöker lära mig att inte överarbeta dem och därmed fastna på produktionsstadiet. Om det funkar kanske jag kan upprätthålla viss kontinuitet i bloggandet även när jag inte är ledig framöver. 


Jag och barnen var i veckan ute på en sån där gratis aktivitet som jag skrivit om tidigare. Det är lite roligt för i förra veckan när vi var på samma ställe gick jag in på ett café som ligger precis bredvid och som tycks vara standardhållplatsen för de andra familjerna. De går alltså först på en gratis kommunal aktivitet och avslutar sedan med en lunch tillsammans. Mysigt kan man tycka. Så även jag, åtminstone i teorin. Av nyfikenhet spanade jag in menyn och såg att en dagens lunch kostade runt 150 kr. En barnportion pannkakor gick på 89 kr. Jag skrattade då lite åt att folk faktiskt var beredda att betala det och sms:ade min man om prisnivån och vi både roades lite av att det faktiskt på allvar finns folk som är beredda att betala 89 kr för två pannkakor och lite sylt. Det är ju rätt mycket pengar även om det vore en lite matigare lunch, men för något som man enkelt kan ta med hemifrån och äta på närliggande parkbänk för runt en tia i tillverkningskostnad och då till hela familjen är det extremt dyrt. Som det slumpade sig den här gången noterar Mini att en vän till familjen just satt och åt lunch där. Eftersom jag inte är helt asocial gick även jag fram och pratade med mamman som kom med en snabb redogörelse över deras sommarsemester som inte bara inkluderade dyra luncher, utan tydligen även flygresor till USA för en veckas vistelse, Europaresor och inrikes weekendresor med tåg norrut. Att en familj reser är i sig kanske inte så märkligt. Även om det ekonomiskt och miljömässigt är något klokare att vara längre på varje plats än att flyga kors och tvärs över jordklotet under en kort tid. Vi har själv gjort en längre resa den här sommaren. Men det som förvånade mig var att den här familjen i princip pratar om sin dåliga ekonomi varje gång vi ses. Hur går det ihop?

Den här familjen tillhör snarare min mans bekantskapskrets än min egen så jag var tvungen att lyfta det med honom senare. Han lät ungefär lika förvånad som jag och berättade att deras ekonomiska situation inte förbättrats så vitt han vet utan pappan i familjen är även fortsättningsvis arbetslös och de har även nu det lite kämpigt utan en inkomst från honom. Det här har märkts en del i vår relation till familjen. Vi brukar till exempel se till att bjuda dem på mat när vi ses snarare än tvärtom så att de inte skulle känna sig ekonomiskt stressade över att ses. De gånger de bjudit över oss har vi sett till att fråga om vi ska ta med något, vilket vi också sedan har gjort. Jag har alltså haft lite utav en bild att de varit i behov av stöd och att ekonomin är påfrestande. Men efter det här besöket blev jag osäker på om det är min bild av deras ekonomi som är felaktig eller om det är deras egen. För kanske är det så att de känner sig fattigare än de är och därför så ofta pratar om den ansträngda ekonomin, eller så inser de bara inte att de inte alls har en så låg materiell standard som de tror i och med att de faktiskt ändå har råd att flyga kors och tvärs över hela världen och bjussa ungarna på uteluncher som jag aldrig skulle få för mig att göra trots några miljoner på banken. Eller så är det mig och min verklighetsuppfattning som är frånvänd. Som jag lyfte under matinlägget nyligen så har jag lite inställningen att det inte är så synd om folk i största allmänhet, medan majoriteten inte tycks hålla med. Det kanske är normalt att känna sig fattig om man bara har 7500 kr att leva på efter att hyran är betald. Det kanske är jobbigt att neka barnen pannkakor för 89 kr och pinsamt att ta med sig matsäck till badplatsen istället för att köpa hamburgare och pommes för 95 kr? Eller så kommer det sig av framtidsutsikter och vetskapen av att man inte måste neka ungarna allt möjligt utan väljer att göra det och fördelarna som kommer av det. Jag kanske hade mått jättedåligt över att barnen inte fick 89 kronors pannkakor om jag visste att det vore omöjligt för mig att putsa ut de där pengarna ens om jag ville? 

Oavsett vad som ligger närmast sanningen tycker jag ämnet är intressant. För ibland tror jag att man fastnar i en självbild trots att ens verklighet ändrats med åren. Jag har till exempel känt min man väldigt länge och ibland behöver jag påminna honom om att han inte är en student med en inkomst på 2000 kr i månaden längre. Då brukar jag även påminna honom om det kapital han (och vi) sparat ihop på egen hand trots att han började på 0 och att han därför kanske kan unna sig en ny telefon när den gamla blivit näst intill obrukbar istället för att hålla ut ett år till. Det kanske är samma för våra vänner. De kanske känner sig fattiga fast de inte har det så dåligt som de hade som studenter, eller så kanske de jämför sig med fel personer och tror sig ha det sämre än de har det. Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att hoppas att de en dag kommer att vända sin ekonomiska ångest till någon slags handling och därigenom få en långsiktigt bättre ekonomi i framtiden. 


Hur tror du att man får en rättvisande självbild av ens ekonomi? Dela gärna med dig av det eller något helt annat i kommentarsfältet. 



tisdag 26 juli 2022

Hur kan man hantera skenande matpriser?

När jag skrev om inflation nyligen (här) var det flera som skrev om matpriserna och det stämmer ju. Mat har blivit dyrare. Men hur kan man egentligen göra för att hålla kostnaderna nere trots att i princip allt är dyrare i butiken? Och är det verkligen så synd om svensken som det låter i media?


Min man och jag står och lagar mat tillsammans samtidigt som han ger mig en briefing om vad han hört på jobbet och vad han läst i media under dagen. Jag lyssnar lite halvt oengagerat tills han börjar prata om fattigdom och att vanligt folk tydligen ska få det svårt att köpa mat och värma sina hus på grund av inflationen. Det påminner mig om något jag läst i Aftonbladet om en tjej som känner att hon måste dumpstra för att hon bara har 7500 kr över efter att hyran är betald. Som det slumpar sig har vi den här diskussionen samtidigt som jag står och formar ärtbiffar och jag medger att även solroskärnorna och bönorna de innehåller har blivit dyrare (även fast jag personligen inte hunnit märka av det eftersom jag bunkrade under pandemin). Men är maten ändå så dyr? För om vi säger att man faktiskt levde efter Portionen under tians recept på daglig basis innan inflationen inleddes (kanske för att man var fattig på riktigt) och därmed spenderade mindre än 30 kr per dag och person på mat innan inflationen eskalerade, spelar det då så stor roll om det blir 33 kr istället? För vissa absolut. Men för de flesta inte alls. Anledningen till att det känns värre är garanterat att den stora merparten av befolkningen lade mycket mer pengar på mat och en 10% prisökning känns garanterat värre om man går från 10 000 i månaden till 11 000 än om den går från 3600 kr till knappa 4000. 

Jag tror att sanningen är att i princip alla som bor i Sverige och har någon slags inkomst skulle kunna passa på att minska sina matkostnader inflationen till trots om de bara ville. Det betyder inte att man måste det. Personligen har jag inte själv några direkta planer på att aktivt försöka minska våra kostnader, tvärtom så passar vi på att köpa mer ekologiskt och närproducerat än tidigare. Men jag är inte så verklighetsfrånvänd att jag känner mig som ett offer för att falukorven eller nötfärsen blivit lite dyrare än ifjol. Vi lever idag ganska omedvetet efter principen att snitta ner matkostnaderna. Det är egentligen en väldigt enkel princip som jag skrev om när bloggen var väldigt ny, men som väldigt få av mina närstående förstår när jag delar med mig av. Själva idén är att ha jättebilliga maträtter en del av tiden så att man kan ha dyrare annan tid. Men av någon anledning så är konceptet med lördagsgodis och helgvin väldigt etablerade, men inte vardagsvego och helgkött. Konstigt egentligen. Det är ju samma principer, men ändå tycker många att de måste äta kött sju dagar i veckan, helst vid dagens alla olika måltider. Vid inläggets slut lägger jag in några länkar till av undertecknad kvalitetssäkrade billiga recept, samtliga utan kött. 

En annan aspekt som slår mig när det pratas matpriser är folks totala brist på flexibilitet. Jag orkar knappt titta på sociala medier för det flödet är nästan fullt med folk som vill sänka sina kostnader, men så fort de får tips så slås jag av hur oflexibla folk är när det kommer till att lösa problemet. Nästan aldrig är det till exempel en köttätare som kan tänka sig att laga vegetarisk kost eftersom "gubben"/tonårsdottern/treåringen eller vem det nu kan vara inte gillar det. Det finns inget som säger att man måste servera bönbiffar sju dagar i veckan om barnen nu inte älskar det. Men om en bönbiffsrätt drar ner kostnaden med låt säga 100 kr per gång så skulle man kunna spara in närmare en tusenlapp på att äta vegetariskt två gånger i veckan till exempel. Jag vet inte hur andra uppfostrar sina barn, men mina barn får inte mat de älskar varje dag i veckan. Det är lite gnälligt till och från, men jag tror det är lika bra att vänja sig vid att det är så det är rätt så ofta. Flexibiliteten syns även på andra områden. Vi äter oftast frukten som är på erbjudande eller i säsong till exempel. En nära vän till mig blev väldigt förvånad över att Mini inte själv får välja vilken äppelsort eller exakt vilken frukt som inhandlas. För henne är det självklart att släpa med alla barnen till Ica och låta dem välja vad de vill att hon ska köpa hem. Det kan man ju så klart göra, men då får man vara beredd på att bara svälja prisökningar. Om man istället låter barnen välja mellan nektariner och vindruvor den här veckan när de är på extrapris och erbjuder ananas när den kommer på extrapris nästa vecka så blir det betydligt billigare än om man köper exakt det man allra helst vill ha exakt när man vill ha det. Detsamma gäller ju mycket annat än frukt. Vi brukar välja mejeriprodukter nästan uteslutande efter kort datum. Ena veckan kan det till exempel bli en massa kvarg till mellanmål/frukost/nattmål medan det istället kan bli filmjölk eller vaniljyoghurt den andra veckan. Sånt håller dessutom väldigt bra så man kan lätt köpa upp ett litet lager på extrapris eller vid kort datum på ens favoritprodukter. 

Ett mycket ekonomiskt tips som tjatats sönder av diverse experter, men där jag också tror att den stora merparten skulle kunna göra mycket, är matsvinn. Även jag som tycker mig vara jättemedveten och inte det minsta kinkig råkar slänga mat till och från för att jag glömt en förpackning vindruvor eller inte vet vad jag ska göra med den sista skvätten gräddfil. När jag umgås med kollegorna verkar det däremot snarare vara standard att slänga hela måltider. "Ojdå, jag glömde matlådan så jag går ut och köper lunch. Tråkigt att jag får slänga gårdagens rester bara därför." När de väl köper med sig mat noterar jag dessutom ofta att de bara äter upp hälften, men ingen har än så länge kommit på tanken att spara andra halvan till dagen därpå utan allt kastas friskt ner i arbetsplatsens kärl för matavfall. Många av dem har till och med alltid för vana att kasta gårdagens rester på en gång eftersom ingen ändå vill äta dem. Den som gör så borde faktiskt gnälla mindre på inflationen och mer på sin egen uppfostran i mitt tycke. 

Ett ytterligare område där möjlighet finns att spara in pengar är utemat. Som jag beklagat mig över tidigare upplever jag att restaurangerna höjt priserna orimligt mycket och om du som jag tidigare lagt en del pengar på utemat är det ett ganska enkelt spartips att minska på det. För halverar man antalet restaurangbesök så sparar man lätt in de där extra kronorna som mjölken kostar mer än tidigare eller den dyrare falukorven. Den som är beredd att ta till överkurs kan också bli något av en extraprisjägare. Jag brukade vara riktigt bra på det förut, men pandemin ändrade mina vanor rejält, och nu är jag glad om jag orkar ta mig till två olika affärer under en vecka istället för fem. 

För att ändå dra någon slags slutsats känner jag att det absolut är förståeligt att det känns att priserna har gått upp en del. Det gör det även för oss. Men jag tycker kanske inte riktigt att mjölkpriset är en orsak till så stark medial uppmärksamhet som jag sett, snyfthistorier i tidningen eller att göra det till den politiskt viktigaste frågan. Det är inte synd om nästan någon av oss i Sverige och det finns definitivt de som har det värre på andra ställen, som i östra Afrika eller Ukraina till exempel. 


Har du några tips på hur man kan dra ner sina matkostnader (om man så önskar)? Eller tycker du att det känns onödigt? Dela gärna recept, reflektioner eller vassa sparhacks i kommentarsfältet så blir det roligare för oss alla. 



Recept: 

Piroger

Svarta bönbiffar

Purjolökssoppa 

Linsbiffar

Zucchinifritters

Gula ärtbiffar

Dhal

Morotsbiffar

fredag 22 juli 2022

Allt måste inte kosta pengar

Det är sommar. Vädret är bättre än i december och det är många glada sommarminnen de flesta av oss känner att vi vill ge våra barn. Det är lätt att det drar iväg rent pengamässigt och det här inlägget ska handla lite om vad du kan göra för att undvika detta. 

Det är en fin julikväll. Det talas om värmerekord och jag är ledig. Jag sitter och fantiserar om en ny bok. Trots lite sömn, ett stökigt hem och en ständig upplevelse av tidsbrist finns det inget som påminner mig så mycket om mig själv som att läsa. Ibland när jag tittar mig i spegeln nuförtiden känner jag inte igen mig själv överhuvudtaget (gammal, grå etc), men när jag ligger och läser en onsdag och inser att klockan passerat midnatt och jag trots detta fortfarande ligger kvar i vardagsrumssoffan och sträckläser en bok så känner jag mig exakt som den jag var även innan barnen och innan jag träffade min man. Åter till fantasin. Jag surfar runt och tänker mig att jag ska köpa en bok som det är lång kö till på biblioteket, en bok som jag längtat efter att läsa. Jag råkar se att det är rea på nätbokhandeln och tänker att jag kanske borde köpa något till Mini också när jag ändå beställer till mig själv. Jag sitter och tittar på olika alternativ och väljer till slut ut något. Då slår det mig att det nog  är orättvist och jag börjar leta efter något till Plutten också. Innan jag hinner slutföra köpet som blivit nästan tre gånger så dyrt som det från början var inser jag att jag sitter och köper saker för sakens skull. Mini har inte önskat sig någon bok. Plutten fattar inte ens skillnaden mellan en köpebok och en biblioteksbok. Minis bokhylla svämmar redan över av böcker. Mini vet inte ens vad som finns i den. För att inte tala om att jag slösat bort närmare en timme på att leta efter böcker till mina barn istället för att faktiskt läsa vilket var det som från början gjorde att jag började tänka på att köpa en bok. Det som är intressant här är känslan av att jag borde ge något till mina barn. Något som de inte önskat sig. Jag har ofta den känslan. När vi sprang in på Ica Maxi i början på semestern inför en längre bilresa fick jag samma känsla och höll på att köpa med mig två böcker till dem i bara farten som semesterläsning. De läste naturligtvis inte en enda (fysisk) bok under den resan. De var för upptagna med att leka istället. Jag tror att det här kommer av en upplevelse av att jag borde konsumera snarare än av en faktisk önskan eller behov och jag tror att det sitter djupt hos många av oss. 

Den där känslan av att man borde göra en massa saker kommer tillbaka under ledigheten. Det känns som att jag borde gå på restaurang med barnen när vi sitter på en färja fast vi har förberett och tagit med oss mat och resan inte ens är särskilt lång. Det känns som att jag åtminstone borde ta dem på café en tråkig tisdag när vädret är dåligt fast jag lika gärna kan baka med dem hemma. Det känns som att jag borde köpa en massa födelsedagspresenter när någon fyller år trots att jag inte har en aning om vad det skulle vara. Konsumtionsnormen är stark. Så vad gör man? Egentligen tror jag att det handlar om att analysera sitt eget beteende och stoppa sig själv innan man går för långt. Det är svårt att säga nej till tjatande barn som vill ha en svindyr glass på stranden så det måste man kanske inte, men man kan fundera på varför man slentrianköper en till sig själv fast man har 30 glassar i frysen och inte ens gillar någon av de som säljs på badplatsen. På samma sätt kan man fundera på ett billigare eller gratis alternativ till det man vill göra. Vill man ha en rolig dag kan man scrolla efter kommunala aktiviteter eller cykla till biblioteket med barnen och låta dem låna så många böcker som de vill. Just biblioteken verkar vara en grundbult när det kommer till aktiviteter för barn i stora delar av landet. Mitt bibliotek har till exempel en bokutmaning där barnen får låna egna böcker, recensera och sedan vid sommarens slut få en gratis (nåväl skattefinansierad) bok att ta med sig hem. Mini blev otroligt begeistrad över detta. 

Vi har även deltagit i andra liknande aktiviteter från andra aktörer. Det finns verkligen mycket att ta del av helt kostnadsfritt. Sedan finns det även en del föreningar som erbjuder lovaktiviteter till viss avgift, men till en bråkdel av kostnaden för en dag för familjen på Liseberg. Därtill finns det så klart aktiviteter man egentligen kan göra året runt, men som är trevligare när det är varmare. En picknick utomhus är ett sådant alternativ, att titta på solnedgången är ett annat. En kväll var jag ute och sprang och jag råkade bevittna en solnedgång. Det slog mig då hur dumt det är att jag och min man innan barnen aldrig tog en cykeltur ut och drack bubbel medan vi tittade på solnedgången. Det är något som rekommenderas. Gratis och alldeles underbart på samma gång. 

Det finns även andra billiga nöjen som passar såväl gamla som unga. Jag vet att besöksstatistiken på bloggar generellt går ner under sommaren, men jag är väl kanske normbrytande på så vis att jag passar på att njuta lite extra av bloggar och poddar som finns att lyssna på helt gratis. Inte för att ge någon dold klapp på axeln till mig själv, men jag slås nu och då av en tacksamhet för att det finns så många där ute som väljer att ge sin tid till att skapa innehåll som jag värdesätter utan att ta betalt för det. Utöver de vanliga ekonomibloggarna läser jag just nu en köpfrihetsblogg och Minimalisternas blogg som ganska väl sammanfattar mina största intressen just nu. Jag har också lyssnat slut på Våra barns klimat-podden, en stor del av The minimalists Podcast, Avanzapodden och klimatekot. Om någon har något bra podtips som rör enkelt leverne, klimat, ekonomi eller minimalism tar jag tacksamt emot det för övrigt. Det finns också kostnadsfria föreläsningar och bokcirklar på medborgarskolan ( till exempel denna) och andra liknande organisationer. 


Har du några sommartips på aktiviteter som inte kostar skjortan? 

fredag 15 juli 2022

Inflation, inflation och ännu mera inflation

Mitt senaste inlägg kom ut strax före kriget bröt ut i Ukraina. Jag tror att det var Cosmonomics som skrev ett träffande inlägg om det fantastiska med att Putin bestämmer sig för att starta ett jäkla krig när väl ljuset i tunneln från pandemin börjar komma. Kort sagt blev jag lite deppig. Men ja, nu förlorar folk sina liv, fattiga tvingas svälta till följd av högre matpriser och vanliga människors levnadsstandard sjunker. Och det för oss osökt in på dagens ämne, inflation. 

Mycket blir dyrare. Det tycker jag märks i diverse ekonomiforum där det är allt vanligare att folk frågar efter tips om hur man kan få in extra pengar, dra ner på matkostnader eller till och med billigare lån. Jag gillar inte osäkerhet och har äckligt bra koll på priser, så jag märker det och påverkas jag med. Till och från hamnar jag i funderingar på om det är smartast att handla massvis (inte mjölk utan typ mjöl och en ny bil) innan priserna går upp ännu mer eller om jag ska undvika köpa någonting alls nu när det är så dyrt. Den funderingen tror jag är ganska typisk för ett samhälle präglat av hög (men inte Zimbabwe-hög) inflation. Samtidigt blir jag lite sugen på att inte alls bidra till någon ytterligare inflation och vill nästan starta en pakt som går ut på att göra folket till så självförsörjande som bara möjligt och därtill undvika fossila transporter. 

I dagarna (ganska exakt två månader efter att de inledande två styckena skrevs) läste jag en artikel om greedflation och tydliga tecken på att företag överprissätter när alla ändå accepterar inflationen. Och det tror jag är sant. För ett par dagar sedan var min man iväg och kom hem senare än planerat, varpå matlagningen inte hade påbörjats i tid. Vi sms:ade snabbt om vi skulle skrota planerna på hemgjorda köttbullar och färskpotatis till fördel för pizza med hemkörning. Jag kollade snabbt den senaste menyn på nätet och noterade att pizzerian vi varit relativt trogna det senaste året hade höjt priserna med runt 25% från senast vi handlade där. Kort sagt så blev det ingen pizza. Lite av irritation, lite av trots. För livsmedelspriserna  och elpriserna har inte ökat med 25% de senaste månaderna och jag har svårt att tro att de där pizzabagarna som inte kan någon svenska och har jobbat i flera år  på samma ställe plötsligt har krävt en stor löneförhöjning. Nej, de passar på. För att alla andra höjer priserna och för att de kan. Men det gör att min egen pizza (om än även den dyrare) till ännu lite mer värd att anstränga sig för att göra. 

Och är inte det lite det fina i kråksången? Visst "lider" även min familj av inflationen, men otroligt mycket mindre än de personer som konsumerar som om det inte fanns någon morgondag. En chockhöjning (hur man nu kan bli chockad om man valt rörlig ränta?) av bolåneräntan påverkar inte vårt kassaflöde sådär enormt när vi ändå har ett rätt litet bolån. För den som är restriktiv med bilkörning, oavsett el- eller förbränningsmotor, så påverkar inte kraftigt höjda drivsmedelspriser alls lika mycket som för den som skjutsar barnen till skolan och småhandlar med bil fem gånger i veckan eller den som bilpendlar långt. Med andra ord har den extrema inflationen inte så negativ inverkan på mitt liv som jag uppfattar det som att den har på andra, däribland mina kollegor. På jobbet har jag hört talas om folk som "måste leva på havregrynsgröt" de barnfria veckorna, men samtidigt har råd att köra bil och betala för parkering varje dag. Överlag upplever jag att inflationen är en stor snackis, vilket i sig säkert bidrar till att folk påverkas och mår dåligt över den. 

Med det sagt så påverkas även jag mentalt. I och för sig mer av börsnedgången än av dyrare pasta, men jag har känt ett större behov av att arbeta heltid och planerar faktiskt att gå tillbaka till heltidsarbete under hösten för att se hur det känns och försöka öka på sparandet om börsen håller sig lite lägre ett längre tag. Jag har också känt mig mer osäker kring mina framtida planer på att helt lämna arbetsmarknaden, vilket är något av en u-sväng efter att större delen av året ändå ha tänkt att permanent exit nog är det bästa utifrån att jag verkligen älskar att vara ledig även under längre perioder. Men det får bli ett separat inlägg. Det var allt för nu. 


Hur påverkas du av inflationen? 


PS. Om någon fortfarande tittar in här får den gärna ge ett livstecken så att jag vet om det är lönt att skriva igen. DS

söndag 20 februari 2022

En ny fas i livet

Det råder börsturbulens och precis som tidigare plågar det främst mig på så sätt att jag vill köpa, köpa, köpa. Jag känner med andra ord inte riktigt igen mig i de panikartade trådarna på sociala medier gällande huruvida, när och vad man ska sälja. Med det i åtanke är det lite dålig tajming för att mig att ha bestämt mig för målsättningen att sluta spara, men det är ändå där någonstans jag känner att jag befinner mig nu och det är också ämnet för dagens inlägg. 

Nu har förvisso börsen svängt och jag är därmed en bra bit från all time high, men detta till trots gissar jag på att min årliga avkastning på befintligt kapital alla framtida positiva normalår kommer överstiga de summor jag kommer kunna nyspara på börsen. Mannen och jag har därför diskuterat ungefär vilken utgiftsnivå vi vill ligga på för att veta vad fire-målet är och insett att vi faktiskt lär behöva känna efter vilken nivå som känns lagom. Till följd av detta befinner vi oss i en ganska trevlig fas där vi testar diverse streamingtjänster, matkassar, att handla mat på nätet, att beställa hämtmat av tidsbrist och unna oss att handla i en dyrare men mer välsorterad och lugnare mataffär med mera. Med andra ord har vi börjat leva lite mer som folk gör mest. Det finns utgifter vi vägrar dra på oss, men då kanske snarare av miljöskäl än ekonomiska sådana. I den kategorin finner ni till exempel parkeringsavgifter på arbetsplatsen (cykeln duger bra), kostnader för matsvinn (rester funkar) och vi köper inte heller nu prylar i någon större utsträckning även fast åtminstone jag nyligen unnat mig hörlurar som funkar utan att jag håller sladden i en specifik position. 

Vad är då målet med detta? Jo, jag känner någonstans att jag är less på att fokusera på framtiden och istället vill hitta något som känns hållbart både i längden och trevligt nu och utan att prova så vet jag ju inte riktigt vilken fire-siffra eller inkomstnivå som krävs för att leva det liv jag vill leva. Hur går det då? Jo, jag har väl insett att viss utgiftshöjning kan leda till ökad livskvalitet, men det handlar nog inte om några enorma höjningar. Vi har till exempel märkt att vi tycks göra av med närmare 12 000 på mat, bränsle, försäkringar och nöje istället för 10 000 som vi alltid hållit oss till tidigare. På det tillkommer det för boendet budgeterade 10 000 och runt 2000 i CSN, fackavgifter och a-kassa. Om vi istället satsar på att hålla oss till runt 30 000 så kommer vi med största sannolikhet kunna leva rätt så gott även med äldre och dyrare barn. I och med att min man får ut en bit över 30 000 när väl han arbetar heltid betyder det att jag skulle kunna sluta imorgon, eller mer sannolikt ta tjänstledigt för studier utan studiemedel alternativt söka mig till nytt jobb på deltid. Spontant känns ett väldigt frilansande upplägg likt Fru EBs (ledsagning) som en absolut dröm, men jag gissar att en anställning på 40-60% också skulle kunna kännas acceptabelt. 

Det för osökt in mig på nästa förändring som jag planerar att ta mig an, nämligen att jobba deltid i olika omfattningar och se hur mycket som är lagom. Alltså lagom för både min egen stimulans och sociala behov, men också för mina barn. För just nu känns det som att deltidsarbete skulle kunna vara något just eftersom mina barn är väldigt sociala och verkar trivas i skol- och förskolemiljöer och därför sannolikt inte skulle bli jätteglada om jag tvingade dem att hålla sig till skolpliktstider och 15-timmars förskola de kommande 10 åren.  Samtidigt vill jag ju träffa dem (även fast det inte alltid känns så när de vaknar pigga och glada, samt jättehungriga klockan sex på morgonen eller vägrar ta på sig ytterkläder när de ska ut i snön) och vill därför inte råka jobba bort för stor del av småbarnsåren när de ännu inte hatar mig. Helt klart en tuff balansgång. Första anhalten är 80% arbete som alltid är en början, även fast jag har svårt att föreställa mig att det skulle vara mitt långsiktiga lagom. Jag och familjen befinner oss därför i en ny fas i livet och det är en av anledningarna till att jag inte har så mycket att skriva om. Till och med jag själv saknar mina tidiga inlägg med konkreta områden jag sparat i pengar på och där jag förfärades över kollegor och liknande. Jag har inte riktigt modet att stänga ner bloggen, men jag har full förståelse för att det inte är så intressant att läsa mina väldigt sporadiska och oinspirerande inlägg. 

Jag väljer därför att avsluta det här inlägget med ett litet tips som jag alldeles nyligen upptäckte själv. Efter en ganska lång frånvaro från H&Ms e-handel upptäckte jag nämligen nyligen att det är möjligt att handla från Sellpy via H&M under kategorin preloved. Jag misstänker att H&M inte ens själva vill att man gör det för då får man bonuspoäng, kan använda rabatter för inlämnad textil och får fri frakt och retur som medlem, men för mig som ogärna köper så mycket nyproducerat är det en ganska trevlig deal som jag gärna delar med mig av. 

onsdag 12 januari 2022

Är det det här som är baksidan av ekonomisk frihet?

Jag är inte ekonomiskt fri så rubriken kanske är missvisande, men den senaste tidens ledighet har givit mig tid att fundera allt mer på vad som är fel i mitt liv. Det kanske inte har framgått i text rakt ut, men jag mår inte helt bra och känner att jag ägnar väldigt mycket tid åt att grubbla, men att jag inte riktigt kommer någon vart. Plötsligt slog det mig att det ständiga funderandet kanske är orsakat av min ekonomiska frihetsjakt?

Okej, jag ska göra mitt bästa för att förklara ett resonemang som inte är jätteenkelt. Men jag själv upplever kort och gott att anledningen till att det gått så bra att spara mycket pengar är att jag lärt mig vad som skapar värde i mitt liv. Jag har till exempel slutat gå till frisören och eftersom det var något jag bokstavligen hatade att göra blev det en ganska uppenbar vinst av att bara reflektera lite mer än tidigare och inte göra saker för att alla andra gör det och för att jag alltid gjort det tidigare. Jag avslutade också tidigt Spotify med anledning av att jag använde tjänsten så lite (inte ens en gång varje månad periodvis) och jag har lärt mig att verkligen förstå att en kort stunds glädjekick när en ny bok dök upp i brevlådan inte var så värt när exakt samma bok gick att låna från biblioteket med den stora fördelen att den sedan inte tog plats i hemmet och behövde konkas runt på vid flytt eller ommöblering. Jag har också insett att jag njuter mer av en finare middag på restaurang med en god vän (mer sällan) än av att slentrianmässigt (eller ens överhuvudtaget) gå på McDonald's med två ungar som härjar runt och dessutom släpar hem värdelösa plastleksaker efteråt. Tack vare att jag reflekterat över vad som skapar värde har jag alltså lyckats spara en massa pengar, vilket är väldigt positivt. 

Samtidigt har den här livsoptimeringen gjort att saker som jag tidigare gjorde av slentrian periodvis lett till en del dåligt samvete. Det var något som också slog mig när jag läste Fru EB:s senaste inlägg som innehöll en viss grad av dåligt samvete. Egentligen är det rätt lustigt att vi såhär några år senare kan må dåligt över saker vi skulle ha gjort utan att blinka tidigare. När det kommer till just pengar så känns det lite som att jag knäckt koden. Har man väl lärt sig att översätta sin tilltänkta konsumtion till tim- eller dagslön är det faktiskt svårt att sluta, vilket gör att jag ibland (nästan) önskar att jag inte hade fattat det. När en vän till mig pratade om en impulsmiddag på 20 minuter med två stressade barn för 500 kr kunde jag bara tänka på en halv dagslön som försvann. Och jag tänker inte bara så när andra pratar utan även när jag själv köper något som inte håller måttet, (nu senast ett par märkesjeans för en knapp tusenlapp som gick sönder inom en månad) det vill säga att jag sålt min själ till djävulen (=min arbetsgivare) förgäves och dessutom alldeles i onödan slösat min egen tid och planetens resurser.  

Egentligen är resonemanget som jag redogjort för fram till nu inget nytt, utan jag tror mig ha skrivit en del om det tidigare och en del av mina läsare har bett mig ta det lite lugnt och acceptera att jag inte är perfekt. Spontana hämtpizzor kan ju vara okej i tid av kris och ingen (förutom möjligtvis min guru Sparo) är helt fri från (konsumtions)synd. Jag har därför tränat lite på det här och känner att jag till viss del ändrat på mig eller åtminstone att jag kan värdera min egen tid högre och därför tillåter mig själv att vara lat till och från. Det som däremot är det nya som jag funderar på är om inte det ständiga analyserandet om vad som är värdeskapande rent konsumtionsmässigt även smittat av sig till andra aspekter av mitt liv. Jag funderar till exempel väldigt mycket på meningen med livet och vad mitt bidrag på jorden är. Det kanske låter helt orelaterat, men den analytiska processen går till på ungefär samma sätt och jag kan ägna väldigt mycket tid åt att fundera på huruvida jag bidrar till något annat än min egen ekonomiska frigörelse. Lite som att min egen existens är som den där hårklippningen som jag bävade inför i så många år, men ändå gjorde för att alla klipper sig ju hos frisören. Just att bidra och meningen med livet är ju ganska djupa frågor, men det är inte bara där jag fastnar. Jag har också funderat mycket över relationer, vilka som är värda att faktiskt anstränga sig för och vad jag annars skulle göra om jag skulle ta mig att byta karriär. Inför varje möjlig utbildning eller potentiellt nytt jobbbyte grubblar jag så mycket att jag inte kommer någonstans alls. Jag har en vän som jag ibland känner att jag vill skrika åt att han bara ska göra något istället för att år ut och år in prata om allt han skulle kunna göra. Sen inser jag att han ju är som jag och att jag istället borde skrika åt mig själv, men det kan jag ju inte heller göra.  

Nu inser jag till och med själv att det här låter väldigt deppigt. Jag är inte säker på att jag är riktigt så låg eller djup som jag får mig att framstå, men helt klart är att jag har en analytisk förmåga som jag inte besatt för 10 år sedan. Jag har ju aldrig varit en slösa, men jag gör ändå väldigt lite numera utan att analysera konsekvenserna av mitt agerande och så brukade jag inte vara innan jag upptäckte FIRE och satte mig på någon slags ekonomisk diet.  Även om det åtminstone i teorin låter sunt att fundera över sitt eget värdeskapande och vilket värde man sätter på aktiviteter och relationer i ens liv så kan inte jag låta bli att längta tillbaka till ett liv där jag inte var smart nog att fundera över så mycket alls utan istället gjorde saker för att alla gjorde så och för att det var så jag brukade göra dem. Så ja, kanske är det här baksidan av att jag mötte FIRE som andra möter Gud? Fast med fördelen att jag har ett par miljoner på banken.