Att vara jämförelsevis fattig

Nu blev det visst lite väl lång tid mellan inläggen igen. Jag hade påbörjat ett Black Friday-inlägg som kortfattat gick ut på att uppmuntra mina följare att inte handla så mycket alls. Jag följde mitt eget exempel, men misslyckades med att publicera inlägget som nu kanske får vänta till nästkommande år istället. Jag ber om ursäkt för det. Åter till dagens ämne,  något som jag reflekterat över tidigare och berört i bloggen, men som ändå fortfarande är spännande; ekonomisk jämförelse. 

Jag har ofta reflekterat över hur märkligt det kan bli vid ekonomisk jämförelse. Som ett inledande exempel så har jag vid det här laget vant mig vid ganska dåliga löneökningar och det känns faktiskt oftast inte ens så förargelseväckande längre. Tills jag i år insåg att min närmaste kollega med mindre erfarenhet, kortare utbildning och betydligt mindre kunskap fick en löneökning som var mer än dubbelt så stor som min egen fast vi gör samma jobb. Och trots att jag under mitt lönesamtal fick ett högre resultat enligt organisationens scoring-system. Efter att jag insåg det har jag haft det betydligt svårare att vara lika hjälpsam som jag vanligtvis är, både mot henne och andra. Så trots att jag var neutral från början så blev jag efter att ha jämfört mig otroligt besviken och kanske till och med arg. Som det slumpade sig så berättade en nyanställd kollega för mig nyligen att hon kände sig otroligt nöjd med sin lön när hon började jobba hos oss. Hon fick till och med en högre lön än hon bett om när hon var på intervju. Eller ja, så kände hon åtminstone tills hon hörde att hon låg en bra bit under alla andra på avdelningen. Då kände hon sig plötsligt inte så nöjd längre. 

För att dra det här snäppet längre så brukar min man ibland hamna i perioder av att han stör sig på att han (med en väldigt lång utbildning och fler högskolepoäng än absolut alla jag känner) inte tjänar så mycket mer än en rörmokare eller gruvarbetare. Han betalar inte ens statlig skatt. Han har otroligt mycket ansvar, behöver vara tillgänglig i tid och otid och skulle med största sannolikhet kunna byta inriktning på karriären och tjäna otroligt mycket mer, vilket gör att det känns ännu jobbigare. Den här jobbiga jämförelsefällan har jag också hamnat i till och från, eftersom jag egentligen vet med mig att jag skulle ha legat på en betydligt högre lön om jag hade gått i en annan riktning efter examen. Men av olika anledningar gjorde jag inte det och nu är det desto svårare att gå tillbaka och försöka bli välbetald på riktigt. 

Jag har också funderat över känslan att jag privat inte vågar säga hur mycket jag sparar i månaden, eftersom alla kollegor eller bekanta kommer tycka att jag en någon slags übermensch i sparande. Men när jag istället läser andra bloggar eller pratar med större delen av min familj som har mycket mer välbetalda jobb än jag så känner jag mig istället som att jag underpresterar i sparande. Det är alltså samma belopp, men beroende på vem jag pratar med eller jämför mig med så blir känslan helt olika. 

Jag förstår att jag framstår som väldigt ambivalent nu, men plötsligt så stod jag där en eftermiddag på Pluttens förskola och tänkte på min lön igen. Jag hade känt mig stressad så jag hade bara dragit på mig första bästa ytterkläder och rusat från hemmakontoret till förskolan. Väl där såg jag hur en av Pluttens barnskötare underhöll fem barn i 11 minusgrader. Hon försökte hålla alla påklädda, roa dem och om någon av dem hade bajsat på sig skulle hon få rusa in och byta blöja mitt i alltihopa. Jag vet inte vad just den barnskötaren tjänar, men hon är ganska ung och medellönen för en barnskötare är tydligen 26 000 kr på heltid. Hon kan inte jobba hemifrån. Hon blir med största sannolikhet sjuk oftare än kontorsråttan, eftersom många föräldrar inte verkar visa någon som helst hänsyn till vare sig de egna barnens hälsa eller personalens. Hon måste börja jobba tidigt på morgonen enligt ett schema som sätts av någon helt annan. Hon måste vara runt söta, men högljudda barn och hantera föräldrar som har åsikter om fläckar på kläder och om barnens aktiviteter är tillräckligt pedagogiska. Och så kommer jag där. I mina mjukisbyxor och gummistövlar. Jag hade jobbat från soffan större delen av dagen för att underlätta hämtandet av barn och matlagning och för att det var kallt och lite mysigt. Och så kände jag mig plötsligt alldeles för överbetald. Om man jämför alltså. Jag tjänar med största sannolikhet mer än än hennes kollega, den enda behöriga förskolläraren på avdelningen. Fast jag jobbar från soffan och alltid kan ta rast (även fast det inte alltid känns så). 

Nu förstår jag att ni börjar tröttna på att läsa, men jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. För just nu är vi ju kollektivt fattiga. Jag kanske inte själv anslutit mig fullt ut till klagokören, men merparten av mina kollegor lider ju nu av de höga priserna. Trots att en del av dem har pool, välbetalda partners, och att alla faktiskt tjänar bättre än barnskötarna som tar hand om våra barn när vi inte vobbar. Vi känner oss fattiga jämfört med tidigare. Det diskuteras överallt. Och precis som att jag känner mig fattig när jag jämför mig med kollegan med betydligt högre lön än jag så misstänker jag att barnskötaren kan känna sig fattig om hon jämför sin inkomst med min. Och den som jobbar som timvikarie inom lokalvård eller på förskola kanske känner sig fattig jämfört med barnskötaren. Och timvikarien är i sin tur med största sannolikhet i ett betydligt bättre läge än textilarbetarna i Bangladesh eller Myanmar som syr våra billiga kläder till slavlöner. 

Jag tror att vi alltid kommer jämföra oss. Och fast jag en kylig decemberdag kom på mig själv med att vara överbetald kommer jag med största sannolikhet fortsätta att känna mig irriterad över att min chef värdesätter min kollega högre än mig. Men också tacksam för att jag inte syr kläder åt H&M i Bangladesh. Jag önskar att jag inte skulle jämföra så himla mycket, men jag tror inte att jag någonsin faktiskt kommer att sluta. Det är faktiskt ännu en sak som gör att jag längtar bort från arbetslivet. Jag vet inte om det beror på mig och mitt ekonomiska intresse, men av någon anledning har jag alltid haft rätt bra koll på vad mina kollegor tjänar och i princip alltid brukar jag känna mig underbetald jämförelsevis. Jag verkligen drömmer om att slippa plåga mig igenom lönesamtal och känna det som att allt jag gjort under året sammanfattas till en procentsats som är under eller över snittet. På mitt förra jobb alltid över snittet. Som ett resultat kände jag mig som lite bättre än snittet-bra på mitt jobb. På senare år, på mitt aktuella jobb, snarare lite sämre än snittet. Det gör att jag känner mig som en lite sämre än snittet-person på jobbet. Och det skadar självbilden lite även fast jag djupt nere vet att jag är otroligt bra på mitt jobb och att min prestation på jobbet inte avgör mitt värde som människa. Men ja, pengar kan ha den inverkan på människor. Hur ologiskt det än må verka. 

Brukar du jämföra din lön/ekonomi/buffert/aktieportfölj/sparkvot med andras? Eller lever du mer som jag önskar att jag kunde leva? Dela med dig av det. Eller något annat. 

PS. Och var beredd på att jag kommer jämföra mitt kommentarsfält med andra bloggares. Typ Sparos där det bara väller in kommentarer. Så hjälp mig att inte få komplex.