fredag 9 december 2022

Att vara jämförelsevis fattig

Nu blev det visst lite väl lång tid mellan inläggen igen. Jag hade påbörjat ett Black Friday-inlägg som kortfattat gick ut på att uppmuntra mina följare att inte handla så mycket alls. Jag följde mitt eget exempel, men misslyckades med att publicera inlägget som nu kanske får vänta till nästkommande år istället. Jag ber om ursäkt för det. Åter till dagens ämne,  något som jag reflekterat över tidigare och berört i bloggen, men som ändå fortfarande är spännande; ekonomisk jämförelse. 

Jag har ofta reflekterat över hur märkligt det kan bli vid ekonomisk jämförelse. Som ett inledande exempel så har jag vid det här laget vant mig vid ganska dåliga löneökningar och det känns faktiskt oftast inte ens så förargelseväckande längre. Tills jag i år insåg att min närmaste kollega med mindre erfarenhet, kortare utbildning och betydligt mindre kunskap fick en löneökning som var mer än dubbelt så stor som min egen fast vi gör samma jobb. Och trots att jag under mitt lönesamtal fick ett högre resultat enligt organisationens scoring-system. Efter att jag insåg det har jag haft det betydligt svårare att vara lika hjälpsam som jag vanligtvis är, både mot henne och andra. Så trots att jag var neutral från början så blev jag efter att ha jämfört mig otroligt besviken och kanske till och med arg. Som det slumpade sig så berättade en nyanställd kollega för mig nyligen att hon kände sig otroligt nöjd med sin lön när hon började jobba hos oss. Hon fick till och med en högre lön än hon bett om när hon var på intervju. Eller ja, så kände hon åtminstone tills hon hörde att hon låg en bra bit under alla andra på avdelningen. Då kände hon sig plötsligt inte så nöjd längre. 

För att dra det här snäppet längre så brukar min man ibland hamna i perioder av att han stör sig på att han (med en väldigt lång utbildning och fler högskolepoäng än absolut alla jag känner) inte tjänar så mycket mer än en rörmokare eller gruvarbetare. Han betalar inte ens statlig skatt. Han har otroligt mycket ansvar, behöver vara tillgänglig i tid och otid och skulle med största sannolikhet kunna byta inriktning på karriären och tjäna otroligt mycket mer, vilket gör att det känns ännu jobbigare. Den här jobbiga jämförelsefällan har jag också hamnat i till och från, eftersom jag egentligen vet med mig att jag skulle ha legat på en betydligt högre lön om jag hade gått i en annan riktning efter examen. Men av olika anledningar gjorde jag inte det och nu är det desto svårare att gå tillbaka och försöka bli välbetald på riktigt. 

Jag har också funderat över känslan att jag privat inte vågar säga hur mycket jag sparar i månaden, eftersom alla kollegor eller bekanta kommer tycka att jag en någon slags übermensch i sparande. Men när jag istället läser andra bloggar eller pratar med större delen av min familj som har mycket mer välbetalda jobb än jag så känner jag mig istället som att jag underpresterar i sparande. Det är alltså samma belopp, men beroende på vem jag pratar med eller jämför mig med så blir känslan helt olika. 

Jag förstår att jag framstår som väldigt ambivalent nu, men plötsligt så stod jag där en eftermiddag på Pluttens förskola och tänkte på min lön igen. Jag hade känt mig stressad så jag hade bara dragit på mig första bästa ytterkläder och rusat från hemmakontoret till förskolan. Väl där såg jag hur en av Pluttens barnskötare underhöll fem barn i 11 minusgrader. Hon försökte hålla alla påklädda, roa dem och om någon av dem hade bajsat på sig skulle hon få rusa in och byta blöja mitt i alltihopa. Jag vet inte vad just den barnskötaren tjänar, men hon är ganska ung och medellönen för en barnskötare är tydligen 26 000 kr på heltid. Hon kan inte jobba hemifrån. Hon blir med största sannolikhet sjuk oftare än kontorsråttan, eftersom många föräldrar inte verkar visa någon som helst hänsyn till vare sig de egna barnens hälsa eller personalens. Hon måste börja jobba tidigt på morgonen enligt ett schema som sätts av någon helt annan. Hon måste vara runt söta, men högljudda barn och hantera föräldrar som har åsikter om fläckar på kläder och om barnens aktiviteter är tillräckligt pedagogiska. Och så kommer jag där. I mina mjukisbyxor och gummistövlar. Jag hade jobbat från soffan större delen av dagen för att underlätta hämtandet av barn och matlagning och för att det var kallt och lite mysigt. Och så kände jag mig plötsligt alldeles för överbetald. Om man jämför alltså. Jag tjänar med största sannolikhet mer än än hennes kollega, den enda behöriga förskolläraren på avdelningen. Fast jag jobbar från soffan och alltid kan ta rast (även fast det inte alltid känns så). 

Nu förstår jag att ni börjar tröttna på att läsa, men jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. För just nu är vi ju kollektivt fattiga. Jag kanske inte själv anslutit mig fullt ut till klagokören, men merparten av mina kollegor lider ju nu av de höga priserna. Trots att en del av dem har pool, välbetalda partners, och att alla faktiskt tjänar bättre än barnskötarna som tar hand om våra barn när vi inte vobbar. Vi känner oss fattiga jämfört med tidigare. Det diskuteras överallt. Och precis som att jag känner mig fattig när jag jämför mig med kollegan med betydligt högre lön än jag så misstänker jag att barnskötaren kan känna sig fattig om hon jämför sin inkomst med min. Och den som jobbar som timvikarie inom lokalvård eller på förskola kanske känner sig fattig jämfört med barnskötaren. Och timvikarien är i sin tur med största sannolikhet i ett betydligt bättre läge än textilarbetarna i Bangladesh eller Myanmar som syr våra billiga kläder till slavlöner. 

Jag tror att vi alltid kommer jämföra oss. Och fast jag en kylig decemberdag kom på mig själv med att vara överbetald kommer jag med största sannolikhet fortsätta att känna mig irriterad över att min chef värdesätter min kollega högre än mig. Men också tacksam för att jag inte syr kläder åt H&M i Bangladesh. Jag önskar att jag inte skulle jämföra så himla mycket, men jag tror inte att jag någonsin faktiskt kommer att sluta. Det är faktiskt ännu en sak som gör att jag längtar bort från arbetslivet. Jag vet inte om det beror på mig och mitt ekonomiska intresse, men av någon anledning har jag alltid haft rätt bra koll på vad mina kollegor tjänar och i princip alltid brukar jag känna mig underbetald jämförelsevis. Jag verkligen drömmer om att slippa plåga mig igenom lönesamtal och känna det som att allt jag gjort under året sammanfattas till en procentsats som är under eller över snittet. På mitt förra jobb alltid över snittet. Som ett resultat kände jag mig som lite bättre än snittet-bra på mitt jobb. På senare år, på mitt aktuella jobb, snarare lite sämre än snittet. Det gör att jag känner mig som en lite sämre än snittet-person på jobbet. Och det skadar självbilden lite även fast jag djupt nere vet att jag är otroligt bra på mitt jobb och att min prestation på jobbet inte avgör mitt värde som människa. Men ja, pengar kan ha den inverkan på människor. Hur ologiskt det än må verka. 





Brukar du jämföra din lön/ekonomi/buffert/aktieportfölj/sparkvot med andras? Eller lever du mer som jag önskar att jag kunde leva? Dela med dig av det. Eller något annat. 









PS. Och var beredd på att jag kommer jämföra mitt kommentarsfält med andra bloggares. Typ Sparos där det bara väller in kommentarer. Så hjälp mig att inte få komplex. 

30 kommentarer:

  1. Som en med väldigt låg inkomst, skulle förmodligen räknas till de allra "fattigaste" i Sverige eftersom jag ligger under existensminimum ett snäpp. Är inte alls avundsjuk att en del har höga löner. Vad som retar mig är högskolefieringen som har skett under ett antal år där universitet- och höskoleutbildningar har urholkats och producerar alltför mycket meningslöst dravel som inte har någon betydelse och på bekostnad av att arbetaryrken sjunker i status. Där behoven finns i samhället finns det inte folk som vill göra de utbildningar som erbjuds. Samtidigt kan de söka till högskola där det produceras byråkrater som breder ut sig alltmer i organisationer där de många gånger är ett gissel och en onödig kostnad. Resultatet blir att vi har fått en stort antal människor som är en växande parasit på samhällskroppen, det kan reta mig att de överhuvudtaget har lön. Sen finns det också högstatusyrken där det inte utbildas tillräckligt med folk, som t ex läkaryrket som jag aldrig skulle missunna en hög lön.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har läraryrket hög status? Jag ser det närmast som ett lågstatusyrke, eller varför skulle det annars vara svinlätt att komma in på lärarprogrammet, men jättesvårt att komma in på läkarprogrammet.

      Allt det andra du tar upp har jag faktiskt inte tänkt så mycket på. Men så är det kanske, att det finns en massa onödiga utbildningar. Tycker ofta att jag läser helt orimliga krav för vissa yrken när jag kollar på jobbannonser, vilket kanske hör ihop med att vi ska vara lite överutbildade för allt. Men jag är inte så insatt.

      Radera
  2. Mycket intressant inlägg. Jag tror vi människor är hopplösa på att jämföra oss, det går som inte att sluta... Häromdagen träffade jag tex en bekant och blev avundsjuk (dock bara några sekunder) på att hen hade radhus med bubbelpool. Det vill jag också ha! Sen tänkte jag ett varv till och insåg att jag trivs där jag bor nu och verkligen inte har behov av en bubbelpool. Det räcker gott och väl med att bubbla nån gång på spa. Nu var dessutom hens bubbelpool avstängd pga drog för mycket el...

    Att jämföra sparkvot har jag fått ge upp. Jag sparar helt enkelt för lite (och nu är det ännu mindre än tidigare för Daisy har börjat kosta mer pengar) och blir ledsen över att jag inte "lyckas" som mina bloggkollegor. Men sen tänker jag att mitt sparande är min variant på att leva det liv jag vill göra nu, samtidigt som jag sparar en del för framtiden. Men det är svårt att inte jämföra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker du Fri2032 gör ett superbra jobb och det som gör ditt sparande och dina inlägg så bra är att du (tror jag) gör allt själv (sparandet, betalar räkningarna osv) och dessutom även satsar på annat samtidigt (hästarna).

      Radera
    2. Jag kan bara instämma med Anonym. Det är få som jag inspireras så mycket av som dig. Du prioriterar det som är viktigt för dig och gör dig lycklig (hästarna) och du lyckas ändå spara! Hade jag haft ditt intresse hade jag inte kunnat spara en krona, så verkligen, hatten av!

      Radera
    3. Men oj vad generad jag blev nu. Tack både anonym och Frihetsmamman för de fina kommentarerna. <3

      Radera
  3. Bra inlägg beträffande att jämför på ett postivit sätt (dvs vara tacksamt för hur man har det) - tröttsamt annars med 'middle class gnäll'

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men ibland kan ju medelklassen också få känna sig lite gnällig. Nu kanske jag går hårt åt gemene man i bloggen till och från, men jag har på sistone varit lite allmänt gnällig och det är inte ett så attraktivt drag, men likväl något som även bortskämda människor kan behöva vara till och från. Det gäller att försöka påminna sig själv om det som är bra också, men det är inte alltid så himla lätt.

      Hoppas du trots det fortsätter läsa och hittar något positivt att ta med dig från bloggen! :)

      Radera
    2. Absolut - sorry jag menade absolut inte att bloggen var gnäll - jag menade att det blir rent allmänt i samhället lätt middle class gnäll så det är uppfriskande när någon påpekar att man har det rätt bra egentligen :) Gillar dina inlägg - genomtänkta!

      Radera
  4. Jätteintressant inlägg som vanligt. Jag jämför lön mindre nu sedan min sparkvot överstiger de flesta jag känner. Nu jämför jag mer hälsa och trivsel på jobb. Jag är frisk och trivs väldigt bra på mitt jobb. De flesta jag känner arbetar fler timmar men tjänar också betydligt mer än vad jag gör. Vem gnäller minst? Vem har det bäst? Jag tycker jag som hinner leva, göra roliga grejer, umgås med vänner, läsa böcker, träna och ofta är pigg och glad :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att trivas på jobbet är ju jätteviktigt så det låter väldigt positivt att du gör det. Får jag fråga vad det är som gör att du trivs? Ibland funderar jag på vad det är som gör att jag själv inte gör det för efter pandemin har mycket blivit bättre. Jag kan jobba hemifrån typ så mycket som jag känner för och kan ha digitala möten istället för fysiska vilket gör att jag slipper resa en massa. Två "problem" som löst sig av sig själv tack vare pandemin, men ändå är jag inte nöjd. Det beror delvis på lönen och att jag känner mig jämförelsevis underbetald, men också på ständiga omorganisationer och nya processer och kvalitetskrav. Men kanske borde jag lära mig att uppskatta det som är bra istället för att fokusera på det som stör mig och därigenom bli lyckligare precis som du.

      Radera
    2. Vi har också omorganisationer och nya kvalitetskrav hela tiden men jag har nog vant mig vid det. Allt annat har blivit bättre. Lite tur men också jag som har kommit till insikt med vad jag gillar att jobba med, vad jag är bra på och framförallt vad jag inte är bra på. Valt att gå mot arbetsuppgifter jag trivs med även om det anses som mindre fint. Jag är ingen ledare och har valt bort personalansvar. Gått ner 10 % i arbetstid. Bra schema som passar mitt liv. Möjlighet att jobba hemifrån men som jag oftast väljer att inte göra då jag trivs med att få lite miljöombyte. Jobbar i större grupp vilket ger större valmöjligheter att välja kollegor som passar mig bättre. Barnen har blivit lite större. Det bästa av allt som bara var ren tur. Fick ny chef. Världens bästa chef både human och kompetent. Lönen kunde dock vara högre men jag har haft det tufft tidigare med kollegor, kunder, arbetstider, chefer osv så uppskattar mer så mycket att jag nu trivs så jag nästan längtar till måndagar 🤪

      Radera
  5. Väldigt tänkvärt inlägg som vanligt.
    Jag tror att jag bestämde mig i 25-årsåldern för att sluta jämföra mig med andra. Jag mådde inte bra av det. Jag bestämde mig istället för att jämföra mig med mig själv; var är jag nu? Vad har jag nu? Vad vill jag? Hur kan jag uppnå det?
    Många som jämför sig med andra känns hela tiden så missnöjda och tar gärna på sig offerkoftan också. Inte klädsamt.
    Och beträffande kommentarsfältet så läser jag 100 gånger hellre några få kommentarer här: tänkvärda och generösa, än din nämnda bloggranne....
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag borde ha gjort det i 25-årsåldern jag med, kanske kan sikta in mig på att nå dit i sådär 45-årsåldern istället?

      Jag håller helt med om att det bara är skadligt, men just på jobbet så kan jag tycka att det blir så tydligt att lönen representerar betydligt mer än bara en siffra. Jag tänker alltså inte på beloppen på ett sådant sätt att jag översätter några tusenlappar i konsumtion, men som att arbetsgivaren tycker att jag är 10% sämre på jobbet än mina kollegor eller kanske till och med hälften så bra som den som får dubbelt så stor löneförhöjning. Det här är nog det konstigaste jag sett mig själv skriva till och med, men själva poängen är att pengar tenderar att representera något mer än bara ett belopp på banken. Utan kan representera skicklighet i det egna yrket, ambition, driv, intelligens eller vad det nu är. Och det är DET som blir det jobbiga. Förstår du hur jag menar? Men så är jag också den personen som tyckt det varit pinsamt att berätta för mina kollegor om mina löneförhöjningar de senaste åren eftersom de varit klart under snittet och de sett lika förvånade ut varje gång.

      Håller för övrigt med om att tonen och engagemanget i kommentarsfältet är väldigt mycket viktigare än antal kommentarer. Med det sagt så känns det alltid lite läskigt när jag (som idag) skriver om något där det känns som att jag skäms lite för mina egna tankar och jag i princip inte får några svar. Oftast när jag skrivit om den typen av ämnen så har dock gensvaret varit väldigt bra, men jag är alltid lite rädd på förhand att ingen ska ha något att säga alls om saken och jag därmed känna mig ännu konstigare. Om det är det minsta förståeligt.

      Radera
    2. Det här med lön... är det ens rimligt att man ska få en lön jämfört med vad kollegor presterar? Tänk om de tillhör bottenskiktet, då får du lön strax däröver om du är bättre. Oavsett hur mycket bättre. Borde du inte få lön efter DINA prestationer, oavsett vad andra gör?
      Okej, vad är rimligt? Ja, om du anser att du är väldigt bra på ditt jobb, då kanske du ska ta statistik som är för likvärdiga yrken i hela landet och ha lön i översta percentilen? Din lön ska sättas av din prestation, inte efter hur dina kollegor prestererar, väl?
      Så, sluta jämför dig med enstaka kollegor, fundera på vad du är värd och begär lön efter det.
      /C

      Radera
  6. Håller med ovanstående. Läser mycket hellre dina inlägg och få trevliga kommentarer än din raljerande, gubbiga bloggranne!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, anonym! Vad snällt skrivet. Jag tycker också kommentarsfältet här är underbart. Hoppas få träffa er alla en vacker dag! :)

      Radera
  7. Tror nog inte jag jämför speciellt mycket, jag har i och för sig väldigt dålig koll på andras löner. Jag har senaste tiden snarare börjat inse, åtminstonne vad jag tror, att många gnäller över höga priser och att pengarna inte räcker trots två heltidslöner. Vår ända inkomst just nu är mitt csn och bostadsbidrag, vi går nog lite back varje månad. När jag läser så är det många i min kommande branch som tycker lönerna är väldigt dåliga, nu vet jag att det är stor skillnad mellan olika delar av landet men min handledare berättade att hens lön är strax över 40 000kr/mån. Med en sån heltidslön hade vi kunnat spara en hyfsad slant varje månad, så tänk då när vi har två löner att leva på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här tror jag är en perspektivfråga. Du tar upp något jätteviktigt, att vi gärna vänjer oss, vilket i sig skapar någon slags intern norm. Min bästa kompis gav mig tex idén att leva som student under några år efter examen, vilket jag fortsatte och nästan gör fortfarande. Alltså hon tipsade om det när jag kanske pluggat ett år eller så och hon något liknande. Hon själv hade glömt bort att det var hennes egen plan tills jag påminde henne om det för något år sedan. Så hennes perspektiv av vad som var mycket pengar ändrades svinfort, medan mitt inte gjort det på samma sätt ens idag. Jag och min man brukar ibland fundera på om vi ens skulle kunna göra av med hela våra nettolöner om vi ville det. Det är nästan 60 000 i månaden (om vi inte skulle vabba alls åtminstone) och jag vet inte riktigt hur man bränner så mycket pengar i månaden. Vi har inte ens gjort det under våra dyraste semesterresor vad jag vet.

      Nu tycker du att 40 är mycket (och jag också), men det hade du kanske inte gjort om du fortsatt din tidigare yrkesbana och fått upp lönen samtidigt som din sambo hade jobbat. Då hade du kanske vant dig och tyckt att det inte går att leva utan 60 000 netto. Nu tror jag inte det för du är ju du, men många gör ju just exakt det. På samma sätt som man med åldern ofta successivt går upp i vikt och inte fysiskt ser skillnaden själv för att det går så långsamt så kan man nog med varje löneförhöjning (för dem av er som får några som är bättre än inflationen åtminstone) öka sin levnadsstandard (=konsumtion) lite och därmed förskjuta perspektivet gradvis. Eller vad tror du?

      Radera
    2. Ja det är nog som du skriver att många ökar på sina kostnader succesivt och därför inte riktigt märker det. Om man inte håller koll på utgifterna, så som många missar att göra, så märks det inte direkt att man dragit kortet och köpt en latte eller en utelunch med jobbet. Men många bäckar små...

      Nej som du skriver så skulle jag nog inte öka på kostnaderna med ökad lön, men det är nog för att jag är snål eller ekonomisk kanske man kan säga :). När jag tog examen så låg jag kvar på studentbudgeten rätt länge, var först när jag skaffade bil och flyttade från lägenhet på 36kvm till radhus på 92kvm som en större ökning skapades. Men efter det så har det legat rätt still, tror vi legat runt 20-25k i månaden i snitt i år för hela familjen.

      Radera
  8. Lön är egentligen två olika saker. Dels är det en inkomst som ska betala levnadsomkostnader, sparande och ”lyxkonsumtion/självförverkligande”. Men det ses också som arbetsgivarens styrmedel för vilka prestationer denne vill belöna och uppmuntra. Den senare gör lönen otroligt känslig. Som medarbetare överskattar man i regel sin betydelse i maskineriet och ser inte själv var man brister. Lönesättande chefer ser i bästa fall bara tendenser, inte alla detaljer (som kan vara viktiga).
    Jag gick från att vara nästan högst betald i min grupp, med i mitt förhållande ganska lagom ansvar och presterande/ansträngande i arbetet. Till att få högre ansvar och jobba hårt väsentligt högre grad med exakt samma lön. Sämre anställningstrygghet till och med. Men det har också fått mig att växa. Jag har fått tillgång till helt annat kapital. Jag tvingades byte arbete och fick en väsentligt högre lön senare.
    Visst kan jag önska mig tillbaka till den lugnare och relativt välbetalda tiden ibland. Men ångrar ändå inte steget jag tog.
    Om lönen är retfull så får man tänka vad man får för den. Inte vad andra har. Om man fortsätter reta sig så är det effektivaste att byta jobb och se om gräset är grönare där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt sakligt skrivet. Jag håller med i sak, men det som stör mig är att det i så fall är viktigt att få återkoppling gällande vad som är bra och mindre bra, medan jag överpresterar enligt min chef och själv föreslagit områden som jag behövt jobba på men han bara sagt att han inte håller med. Då är det ganska jobbigt att få en lägre löneökning än andra som presterat sämre enligt samma chefs egen utvärdering och väldigt svårt att faktiskt bli bättre.

      Jag inser också att det finns fördelar med att sticka och det kommer vara mitt fokusområde framöver. /Frihetsmamman

      Radera
  9. Jag är förskollärare och log åt din beskrivning av förskolan. Vissa dagar tycker man ganska synd om sig själv ute på gården, andra dagar tycker man synd om de som måste jobba inomhus hela dagar. Jag tänker ofta som du gör, att "å ena sidan.... Men å andra sidan..."

    När jag jobbat några år i förskolan kom vårt fackombud med en utskrift där man kunde jämföra sin lön med andra med samma utbildning som var i samma ålder och jobbat lika länge. Det blev en chock för mig, jag låg flera tusen kronor under andra. Jag tog upp det med chefen på lönesamtal och hon försökte slå ifrån sig, men faktum fanns svart på vitt. Tydligen var jag fortfarande lönesatt som en timanställd barnskötare.

    Numera ligger jag bland de som har högst lön i området (lång tid i yrket och ansvarsområden utöver grunden), och jag pratar gärna lön med kollegor. De enda som vinner på att vi inte gör det är vår arbetsgivare, tänker jag. Då kan folk klandra sig själva för att antagligen inte vara bra nog och fortsätta jobba på utan att "bråka" om de pengar som ska fördelas ut på oss i förskoleområdet.

    Underbara Clara har skrivit ganska mkt på sin blogg om avundsjuk kontra avundsfrisk, och hur hon började använda sin avundsjuka som drivkraft för sig själv - och dessutom var "unnig" och talade om för den andra vad hon var avundsjuk (inte missunsam) över. De blir glada och man känner sig själv som en lite bättre människa än bara en missunsam surkart.
    //Ingela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med om att det främst är arbetsgivaren som vinner på att vi inte pratar lön, men ibland kan jag önska att jag inte gjorde det för då skulle jag inte ha insett hur underbetald jag är och vara bitter över det. /frihetsmamman

      Radera
  10. (Jag fortsätter på en ny kommentar, jag skriver på mobilen vilket är besvärligt och lite risky).

    Jag jämför absolut ekonomi med andra. Jag har bra lön för en förskollärare i min kommun, dålig jämfört med många andra kommuner. Jag har låg konsumtion och hög andel sparande jämfört med "vanliga människor", men är "just a baby" i FIRE-sammanhang. Jag tycker ju att det här med sparande är så intressant att jag automatiskt jämför i mitt eget huvud, för alla är verkligen inte så intresserade av att verkligen prata ekonomi.

    Ofta söker jag nog efter bekräftelse för att jag valt och fortsätter välja rätt väg för mig. När en kollega skrattar åt mig för att jag lagar kläder, skor och saker funderar jag på om det är hon eller jag som är knäpp, "det är väl bara köpa nytt!" Men jag tycker det är en intressant utmaning att laga snyggt och praktiskt, jag sparar pengar och miljö - och fortsätter i trygg förvissning om att det här är rätt för mig. Jag tror dessutom det är viktigt att inte bli så uppställd, att iaf ha grundinställningen att man kan lösa saker och lära sig något nytt.

    Jag känner mig ofta ensam om mitt tankesätt gällande pengar, sparande osv bland de jag möter i min vardag, så jag tror det är därför det blir så mkt _jämförande_ i mitt huvud - det blir liksom ingen connection, och inga samtal om ekonomi på det sätt jag skulle vilja prata. Därför betyder din blogg och andra liknande bloggar så mkt! Jag blir så glad när du skriver nya inlägg, men de får mig alltid att fundera så mkt i flera dagar hit och dit, fram och tillbaka, så det blir svårt att lämna en sammanhängande kommentar. Jag gillar verkligen ditt sätt att skriva och tycker det är mkt mer intressant än korta inlägg om ett mer rakt-på-sak-ämne, men sådana inlägg är ju lättare att lämna ett svar på (om du jämför antal ;-))
    //Ingela

    SvaraRadera
  11. Vad är man beredd att satsa för att få en hög lön ? Långa dagar ? Helger ? Behöver man passa in i "klubben" också, dvs rätt kläder, bil, boende etc ? Och framförallt hur mår man ?
    Grunden ska väl vara att man trivs med sig själv ? Samt att sluta straffa sig själv !

    Men klart att sträva efter att växa är nog nyttigt emellan åt, sant ibland behöver man också få må bra över det man ådstakommit.

    Pandan
    Var nöjd det som livet ger,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skrev på mobil, så stavning blev som det blev
      Pandan

      Radera
  12. Gillar ditt inlägg! Man får dock skilja mellan jämförelser som inte ger något utom olycka och gnäll, och jämförelser som ger värdefull inforamtion om vad i sitt liv man kan ta tag i och förbättra.
    Tycker du ska ta upp skillnaden i löneökning med din chef och om du inte får en mycket bra förklaring även ta upp saken med facket. I och med att du har bevis på att du ligger bättre till i organisationens kvalitetssystem så behöver din chef faktiskt förklara sig.
    Ett utmärkt sätt att få upp sin lön är annars att byta arbetsplats.

    SvaraRadera
  13. Jag borde nog egentligen försöka sluta att jämföra lön. För antingen känner jag mig bara mindrevärdig om jag har låg lön i förhållande till den andra eller så känner jag mig generad om min lön är högre. Egentligen är jag nöjd, jag klarar mig ju gott och väl på min lön, problemet är bara hur andra värderar den. Min partner och jag har samma yrke och han tjänar likt många andra med samma yrke, mer än mig. Men jag är samtidigt nöjd med att inte ha en massa ansvar som andra har. Så ja, jag borde vara nöjd.

    SvaraRadera
  14. Väljer oftast att jämföra till min egen fördel, jag har en okej lön för branschen men jobbar deltid så får ut mindre än kollegor. Men jag är ju ist rik på tid. Viktigare enl mig så då blir jag vinnare i den jämförelsen.

    Något annat jag värderar högt är trygghet. Tack vare sparsamt levande och trots att jag alltid haft låg lön så har jag en rejäl slant på Isk och är skuldfri vilket ger stor trygghet jämfört med hur många vänner och bekanta har det med nu ökande räntor osv.

    Kanske har jag tom lika mycket att röra mig med varje månad som mer högavlönade vänner just pga skuldfriheten.

    Synd att man inte pratar mer pengar med vänner för även om jämförelse kanske inte alltid är nyttigt så ger det absolut nya synvinklar och tips på hur andra lagt upp sin ekonomi. Och vore vi mer vana att prata pengar skulle det inte heller vara så tabu. Tur det finns bloggar som denna!

    SvaraRadera