söndag 16 februari 2020

Om jag får en dödsdom imorgon

Temat för dagens inlägg har spökat en längre tid. Jag har börjat skriva om det och känt att jag inte orkar göra det rättvisa och därför slutat (med visst dåligt samvete istället). Jag ser i mina anteckningar att jag efter ha slötittat på Sofias Änglar började fundera på det här med hur jag skulle agera om jag fick veta att jag skulle dö snart. I programmet handlar det vanligen om en döende människas behov av att se till att efterlevande har en bra boendesituation (ofta av ekonomiska skäl, eftersom efterlevande sannolikt inte kommer ha råd att renovera på en inkomst).  Till mina bloggläsares fördel snappade mitt undermedvetna upp på det här dåliga samvetet och i veckan vaknade jag mitt i natten helt övertygad om att jag faktiskt hade fått en dödsdom och inte skulle leva mer än några månader till. Eftersom det var mitt i natten tog det ett tag innan jag insåg att jag inte faktiskt var döende (vad jag vet iaf) och därför kommer jag nu till skott med inlägget.

Den första tanken som slog mig när jag vaknade var huruvida mina FIRE-planer som alltså inte skulle förverkligas varit en felsatsning från min sida. Jag frågade mig själv spontant och helt direkt om det varit felaktigt av mig att "försaka mig" charterresor, restaurangluncher och liknande till fördel för en enklare livsstil. Svaret blev precis tvärtom. Det slog mig snarare att jag var väldigt tacksam framför allt över att vi valt ett billigare boende (för under halva vårt låneutrymme) som jag visste med säkerhet att min partner skulle ha råd med på egen hand. Jag kände mig även glad över min portfölj som skulle gå i arv till mannen och därigenom möjliggöra för honom att antingen bygga trygghet, växla ner arbetet eller ha lite roligt med vår unge. Vad han väljer att göra känner jag att jag inte bryr mig så mycket om däremot, men han får lite andrum när den där andra (om än mindre) inkomsten försvinner.

Den andra tanken jag hade var att jag faktiskt visst skulle vilja få möjlighet att göra en del saker som inte blivit gjorda. Då tänker jag framför allt på en ordentlig resa till ett specifikt resmål jag planerat för länge. Men själva grunden till att jag kan känna att jag har kraft och energi till att göra det är just att allt annat känns rätt så ordnat. Jag behöver liksom inte gå på möten hos banken och fundera på försäkringar hit och dit, istället kan jag slösa de pengar jag vill och familjen får det förspänt när jag väl trillat av pinn ändå. Det är rätt skönt när det praktiska är ordnat.

Sannolikt skulle jag dock vilja lära min man laga mat, eftersom min stackars unge annars skulle växa upp i tron att korv och pommes representerar hela kostcirkeln, men det kanske är sånt som kommer av sig själv om husmodern och projektledaren inte längre finns där och räddar upp vardagen?



Skulle du ångra din sparsamhet om du fick veta att du snart skulle dö? 


PS. Jag orkar inte göra ämnet rättvisa nu heller, förlåt. DS.