torsdag 29 april 2021

Varför inte bara säga upp sig?

Nu läste jag senast idag Fru EB:s hyllning till sitt kommentarsfält, men jag måste ändå skriva en sådan även jag (copycat som jag är). Ibland tar det ganska lång tid innan jag svarar er, men det beror inte på ointresse utan på att ni ger mig så mycket att tänka på och jag vet själv hur gärna man får ett genomtänkt svar när man lagt ner tid och energi på att kommentera. Dessutom brukar jag ofta behöva fundera på era förslag eller reflektioner och diskutera dem med min man innan jag kan skriva ner ett vettigt svar. Poängen är att ni verkligen bidrar till guldkant på min tillvaro och jag är tacksam över att genom er få utvecklas ytterligare både som snålis och som person. Jag kan med absolut säkerhet säga att det bara är er förtjänst att jag fortsätter skriva även när jag är tröttare än tröttast eller allmänt omotiverad. Nu till dagens ämne som föddes ur kommentarsfältet på mitt förra inlägg, nämligen vad som är läskigt med att sluta jobba. 

Jag har velat fram och tillbaka så mycket på sistone gällande att sluta jobba helt permanent om något år eller att skaffa mig en alternativ karriär, eventuellt via en periods utbildning. De senaste dagarna har jag också börjat fundera på varför inte fler av oss slutar jobba när barnen är små och krävande för att eventuellt ta upp en karriär senare i livet när det är mindre hektiskt. En av mina vänners mamma gjorde faktiskt precis så, att hon var hemma tills yngsta var tonåring och sedan började vikariera en del för att få pengar och sysselsättning. Nu när alla barnen är stora jobbar hon nästan heltid, tror jag. När jag läste era kommentarer igen idag så insåg jag själv att svaret på den frågan är att det är för läskigt att klippa banden till arbetslivet. Det innebär i praktiken att även en familj som vår, som klarar sig på en lön gott och väl, jobbar en massa mer än vi behöver för att jag inte är säker på hur vägen tillbaka skulle se ut om jag ändrade mig och faktiskt ville jobba framgent. För vem vill anställa någon som fokuserat på familjen de senaste 10 åren? Kanske någon som är på jakt efter dagmammor, men troligen inte så många andra. 

Det tar mig osökt in på rädsla nummer två, nämligen att familjens behov kommer ändras framöver. Som jag delade med mig av i mitt förra inlägg upplever jag redan nu att framför allt Minis förväntningar och krav ökar och det är faktiskt läskigt att nu, en sådär 35 år innan normal pensionsålder (när är ens normal pensionsålder numera?), kasta in handduken och säga att jag med säkerhet vet hur dyrt liv min familj kommer ha framöver. Mini kanske får för sig att satsa på ridning och därmed drömmer om en dyr egen häst och inackordering? Nu vet jag inte exakt hur dyr en häst är, men Fri2032 har onekligen skrämt mig en aning. En kollega till mig pratade i princip varje rast om hur hennes dotters simning påverkade familjens ekonomi negativt, alltså till den grad att det verkligen var ett problem. Tydligen behövdes nya baddräkter för tusentals kronor regelbundet och resor land och rike runt var och varannan vecka som också kostade multum. Det måste ju dock inte ens vara ett intresse, utan det kanske visar sig att Plutten har stora funktionsnedsättningar och behöver hjälpmedel i framtiden eller så stora begränsningar att hen inte på egen hand kan försörja sig även som vuxen. Då vore det ju tråkigt om mamma gått i pension innan 40 och enbart har sin tid att bidra med. Det kan låta långsökt att oroa sig för sånt, men jag har en mamma i min närhet vars vuxna dotter är i precis den situationen på grund av diverse diagnoser (och då inte typ av allvarligare fysiska slag, men i kombination gör de det orealistiskt för henne att få ett jobb någonsin) och jag vet att det är ett stort orosmoment för hela familjen. 

Även om jag upplever familjens behov som läskigare har jag också insett att jag själv kan förändras, vilket är det tredje osäkerhetsmomentet som jag lyckats identifiera. Ibland när jag pratar med någon som jag inte umgåtts med på några år slås jag över hur otroligt mycket jag själv förändrats med åren. Det var inte så länge sedan miljön var det sista jag tänkte på och som resor var det absolut mest centrala i mitt liv. Sedan kom barnen och prioriteringarna ändrades radikalt. Kan det kanske uppstå något liknande längre fram? Kanske får jag en fyrtioårskris och får för mig att jag måste uppleva Sydostasien varje år eller hoppa bungyjump och fallskärm i Sydamerika varje födelsedag? Det är så klart inte lätt att veta hur ens preferenser  kan komma att ändras och jag har egentligen en stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem, men inte desto mindre är det läskigt. Gissningsvis kan en del problem vara lättare att lösa, som en önskan om att slippa städa mitt eget hem (dvs skärp dig!), än andra som gäller lite större drömmar. Om drömmen till exempel skulle vara att resa jorden runt skulle det vara sorgligare att inte fullfölja den av ekonomiska skäl än om drömmen vore att ha matkasse varje vecka. 

Precis som vanligt har jag inte någon bra slutsats gällande rädslor eller hur jag ska våga ta steget att så småningom permanent lämna arbetslivet. Däremot känns det ganska bra att genom bloggen ha fått ventilera vad som faktiskt känns som hindrande så att jag får möjlighet att fundera på hur jag ska hantera mina egna rädslor. Lustigt nog har jag insett att jag inte känner mig överdrivet rädd för att vara sysslolös, vilket var något en arbetslös granne nyligen beskrev som det värsta med att inte ha ett jobb. Det gissar jag också skulle kunna förändras när väl barnen är utflugna och min man fortfarande vägrar komma hem från jobbet i tid eftersom han har så myyyyyycket att stå i. Men om sysslolöshet är ens största problem borde man ju rimligen kunna engagera sig ideellt i något som till exempel ungdomsidrott, skräpplockning, eller random lokal förening. Om inte det känns lockande kan jag redan nu lova att baka frukostbröd till hela grannskapet free of charge så att jag slipper känna mig uttråkad. 


Vad tycker du är skrämmande med att sluta jobba? Dela gärna med dig om det eller något annat du har på hjärtat som till exempel aktuell pensionsålder eller en gissning om vad den kommer landa på om en sådär 30-40 år. 

onsdag 21 april 2021

Hur blir man egentligen sådär nöjd?

För ett tag sedan pratade jag med en vän som jag lärt känna utanför FIRE-sfären, men som har liknande ambitioner som många av oss, nämligen frihet. Samtalet vi hade var närmast terapeutiskt och jag försökte hjälpa honom komma vidare, eftersom jag upplever honom fast i en rätt tråkig situation som han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Efter att ha lyssnat på mina argument ett tag kunde jag i hans blotta andhämtning höra just hur frustrerad han kände sig och han yttrade då något av en magisk mening i våra kretsar, nämligen: "Men det är ju lätt för dig att säga. Du är ju så himla nöjd hela tiden!" Det här är spännande av flera anledningar och dagens inlägg ska därför handla om det här med att vara nöjd. 

Som av en händelse har ämnet kommit upp flera gånger på sistone, däribland i Fru EB:s bok och i kommentarsfält i diverse bloggar. Jag tror likt många andra att det här med att vara nöjd (inte lycklig), är rätt så centralt för att både kunna nå FIRE och för att kunna må bra som FIRE. Det faller sig ganska naturligt, eftersom den som ständigt är missnöjd med sitt hem, sitt utseende, sin partner och så vidare sannolikt kommer lägga en massa pengar på att åtgärda problemet (och då menar jag inte terapi, utan snarare nya tapeter eller dieter). Samtidigt riskerar samma person nog att bli missnöjd ungefär samtidigt som frihetsmålet är uppnått och därmed att inte må underbart bra som fri. Kort sagt så är det nog rätt så centralt för individen, oavsett målsättning i livet, att hitta förnöjsamhet. 

Har min vän då rätt i att jag är nöjd hela dagarna? Jag önskar det vore så och till viss del kanske han har en poäng. Det han menade, och det utvecklade han också senare i samtalet, var att jag inte har någon dyr hobby, mår som bäst om jag får vara i fred i naturen eller med en biblioteksbok. Med andra ord är det inte så dyrt för mig att leva mitt liv och därmed också rätt så lätt att uppnå fyraprocentsregeln och ännu lättare för mig och min familj att tillfälligt klara oss på enbart en inkomst. För honom, och kanske framför allt för hans partner, ser det inte ut så och ens en kortare tid utan full lön skulle leda till att frihetsmaskinen utarmades. Jag är ganska långt ifrån att vara i hans situation. Faktum är att jag tror att vi sparar mer än hans familj även nu när jag är föräldraledig utan inkomst. Samtidigt kan jag relatera till en känsla av att inte vara helt nöjd och vilja ha mer, något som jag bara för något år sedan skulle ha haft svårt att förutspå. 

Vad är det då jag är missnöjd över? Som ni nog vet finns det en rad olika saker jag inte är superglad över, där kanske mitt jobb länge varit på första platsen. Att vara missnöjd med jobbet är dock inte ett enormt stort problem i sig, eftersom jag tack vare mitt frihetskapital inte känner mig fast på samma sätt längre utan roar mig mentalt med att veta att jag inte måste vara där som tidigare. Det som är ett desto större problem och som på sistone allt mer satt familjens tillvaro i gungning är barnen. Till följd av att Mini blir äldre, klokare och mer självständig börjar det för oss båda bli alltmer uppenbart att våra livsval påverkar barnen. Det är inte så att våra barn egentligen lider och de har det sannolikt bättre än snittet även i det här landet, men vi börjar få allt fler frågor om varför inte vi också bor i ett stort hus med pool som X, Y och Z och varför alla andra åker till Mallorca på påsklovet och inte vi. Det tjatas också allt mer om diverse prylar, kläder, husdjur och liknande samtidigt som Mini börjar sätta sig in att det inte är helt sant att vi inte har råd. Både jag och min man har plötsligt drabbats av dåligt samvete för våra livsval, alltifrån den vegetariska kosten till val av bostad och faktiskt inkomstnivå. Det var länge sedan som jag kom till insikt gällande att jag inte orkar jaga karriär eller satsa på högsta möjliga lönen, men jag har inte sett det som ett beslut som påverkar någon annan än mig själv. 

Som en del i att hantera det här och vara lite proaktiva har jag och min man börjat fråga Mini vad som varit bra med en viss dag och vad hen är tacksam för. Det här är en svår övning, men faktiskt galet effektiv även för mig. Jag märker rätt så tydligt att jag nu kan vika ihop mina kläder och vara tacksam över den sköna amningstoppen eller gravidbyxorna som är helt galet bekväma (gravidbyxor är enligt mig guds gåva till mänskligheten för övrigt). Jag försöker också påminna mig själv om hur fint det är att ta en fika när Mini är på förskolan eller vilken tur jag har som har en liten trädgård att odla sallat i. Än så länge vet jag inte om Mini känner sig mer tacksam än tidigare. Ibland känns det dessutom som att hen missförstår konceptet lite och uttrycker tacksamhet för saker som faktiskt inte ger någon glädje. Jag fick till exempel höra att hen är tacksam över att jag lagar så hälsosam mat, vilket är ironiskt med tanke på hur mycket ilska jag får ta emot när väl maten ska inmundigas. 

Vad är det då som gör att jag ändå försöker? Ibland (rätt ofta till och med) känns det som att det vore enklare att tömma våra aktiekonton och köpa oss en exklusiv villa för 6-7 miljoner istället för att lära mig själv eller mina barn att vara nöjda med det vi faktiskt har. Men risken med det är att vi alla bara vill ha ännu mer. Ibland när jag roar mig med det otroligt billiga nöjet att iaktta folk slås jag nämligen av att alla andra också bara vill ha mer. Vi har bekanta som flyttar vartannat år för att uppgradera sig, grannar som kommer hem med nya fordon oftare än vi tvättar bilen och vänner som ständigt är på jakt efter nästa resa eller kick som ska göra livet fulländat. Det låter nästan som ett skämt, men jag tror att de flesta av oss är så upptagna med att jaga lycka att vi nog inte ens förstår vad vi håller på med eller varför vi gör det. I vanlig ordning vet jag inte om jag kommer lyckas lära familjen att vara nöjd. Ni är trots allt många som varnat mig för att det är dyrt med äldre barn och plötsligt börjar jag förstå varför. Jag kanske inte själv kommer sluta vara nöjd med hembakade kanelbullar och biblioteksböcker, men om jag fortsätter vara en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete för allt mina barn inte har så kommer inte heller jag förbli så värst nöjd ändå. 

Vissa dagar funderar jag på om det vore lättare att vara nöjd och tacksam om vi flyttade till ett område med något lägre standard eller till och med ut på landet för att knappt ha någon alls att jämföra oss med. För visst är det så att jämförelse är relevant här. Jag tycker objektivt att jag tjänar tillräckligt med pengar och att vi lever ett rätt bra liv. Men om jag däremot jämför mig med mitt syskon med högst inkomst eller med grannen med flashigast villa är det lätt att få en annan känsla. När jag ser Minis missnöje är det till 100 % kopplat till att hen jämför sig med sin omgivning. Det handlar i princip aldrig om något som Mini själv kommit på att hen vill ha, utan om att hen har sett eller hört någon kompis som har något och att avund då uppstår. Och jag minns faktiskt hur det där var, vilket kanske är kärnan till varför jag har så svårt att leva det liv som jag upplever som tillräckligt bra och istället går och är missnöjd för att mina livsbeslut inte leder till att Mini får allt som Mini vill ha. Nej, att vara nöjd är inte allltid lätt. Men om det är något jag ska sträva mot tills jag dör så blir det nog ändå det, snarare än ett allt flashigare hem eller finare garderob. 


Är du nöjd? Har du några tips för hur man blir det? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet! 

torsdag 15 april 2021

Kan det bli för sent att byta jobb?

Innan jag börjar pladdra på om dagens ämne måste även jag få säga att jag (äntligen) läst Sparboken och gillat den ganska exakt så mycket som jag hade förväntat mig. Trots att jag är övertygad om att jag läst alla Fru EB:s inlägg och följt henne i princip sedan start så innehöll boken tips som var nya för mig och tack vare att den är förlagslös (tror jag i alla fall) så upplever jag den som mer personlig än många andra böcker. Den som gillar hennes blogg lär älska boken. Jag är inte den som skriver bokrecensioner så jag kommer inte mala på alltför mycket om den här och nu, men jag kommer definitivt rekommendera den till folk. Faktiskt även till den som likt mig inte alls känner igen sig i klädkapitlet för så underhållande och bra är boken som helhet. Den är lite som en buffé (eller smorgasbord som amerikanerna skulle ha sagt) och man kan ta med sig det som faller en i smaken och skita i det som inte passar in på ens liv. Jag funderar också på att testa den på någon som inte läst bloggen för att se om den är lika skoj då, jag tror att den går hem även då nämligen. Dagens ämne är dock inte så värst kopplat till boken, även om den gjorde mig så otroligt mycket tryggare i mina livsval. Idag tänkte jag nämligen skriva lite om det här med att byta jobb. 

Som jag har skrivit tidigare så närmar sig FIRE med stormsteg, eller ja, allt är ju så klart relativt, men det närmar sig i alla fall. Det har fått mig att klura rätt mycket på om jag orkar byta karriär eller ge mig in i jobbcirkusen igen. I skrivande stund har jag inte helt landat i frågan, men jag har under en längre tid fascinerats över att jag tvekar eftersom det "ändå bara är några år till FIRE". Jag är alltså i trettioårsåldern och tycker ändå att det kanske är lite sent att byta jobb, ungefär som tanterna på mitt jobb brukar tänka när de närmar sig 63-årsdagen. Objektivt kan jag förstå mitt eget resonemang. Att byta jobb, gå igenom platsbanken (om det ens finns någon sådan numera?), skriva brev och fjäska på intervjuer tar ändå en hel del tid och kanske framför allt energi. Att vara ny på jobbet, kanske med provanställning, kräver också en viss insats och det kan vara rätt dränerande det med. Man måste ju lära känna sina kollegor och sätta sig in i arbetsuppgifterna, och gissningsvis även organisationskulturen. Sånt är inte alltid jätteroligt, under distansarbetets Coronaår kan det kanske vara jäkligare än någonsin (eller enklare, vad vet jag).  Samtidigt tycker jag att mina egna tankar är totalt irrationella eftersom pengarna på banken ska göra mig trygg, inte lat.  Och där någonstans måste jag vara självkritisk nog att inse att mina pengar faktiskt gjort mig lite bekväm. Jag vet att jag i tidigare inlägg skrev att det kan vara jobbigt att ha pengar om de hindrar en från att kunna säga att man måste stanna kvar på en kvävande arbetsplats. Men som det visar sig upplever jag att mitt kapital gör att jag nästan känner att det är skitsamma om jag stannar kvar på en dålig arbetsplats. Lite som att ett år eller fem hit eller dit inte gör någon skillnad. 

Och det där med uthållighet är ju spännande. En god vän till mig sa nyligen till mig att jag är världsmästare på att stå ut. Hon menade det som något dåligt tror jag, men jag ser också det som något positivt, eftersom jag är övertygad om att det är anledningen till att jag lyckats så bra under min sparresa. Nu vill jag inte påstå att det bara är bra att stå ut, men det gör det sannolikt lättare för äktenskap att hålla och att undvika dyra renoveringar. När det kommer till arbetsplatser däremot är jag mer tveksam om det är en positiv egenskap. En person med lite starkare självbevarelsedrift och som var övertygad om sina möjligheter att hitta något bättre skulle kanske bara lämna den dränerande arbetsplatsen och använda sitt kapital till att möjliggöra uppväxling av jobbletande eller kanske söka sig till något så otryggt som ett vikariat. 


onsdag 7 april 2021

Hur skulle jag kunna spara ännu mer?

Ju närmare friheten kommer, desto viktigare känns det att ha bra koll på familjens ekonomi. Som jag tidigare skrivit har vi därför börjat klura allt mer på hur vi vill leva, men en sak som också kommit upp är vilka ytterligare besparingar som vore möjliga. Det här inlägget ska därför behandla potentiella sparmöjligheter som min familj ännu inte realiserar. 

Jag tror att de flesta inom FIRE-kretsen rätt tidigt inser styrkan i att ha låga utgifter. För att dra ner på utgifterna leder som bekant inte bara till att man kan spara mer idag, utan även till att man inte får samma behov av pengar för att klara sitt uppehälle i framtiden (givet att man fortsätter att leva på liknande sätt). Med det sagt så finns det besparingar som är svårare eller till och med omöjliga att göra när man fortfarande arbetar, medan det finns andra som man inte gärna vill göra när man forfarande arbetar. Det finns även en tredje kategori som rör sparområden som man kanske aldrig vill komma till, men egentligen kan göra om man bara måste. Sedan finns det ju så klart också en del besparingar som de allra flesta av oss kan göra här och nu, men av någon anledning inte kommit sig för att göra ändå. Under de senaste veckorna har jag funderat allt mer på vilken sparpotential vi har, dels innan FIRE och dels efter FIRE. Till slut har det utmynnat i någon typ av lista som följer här: 

1) Vi skulle kunna odla mer och på ett smartare sätt, kompostera fram egen jord och prioritera de dyrare råvarorna som vitlök, tomater och jordärtskockor. När vi väl har odlat dem skulle vi också kunna bli bättre på att frysa och förädla så att de räcker under hela året. På samma sätt skulle vi också kunna plocka mer ätbart i skogen och ta tillvara på ännu mer äpplen och annan trädgårdsfångst från grannar, släkt och vänner. Just nu känner jag att orken tryter lite för att satsa storskaligt på odling, men jag kan inte tänka mig annat än att frihet samtidigt som barnen sover hela nätter skulle kunna ha en positiv effekt på detta. (Även fast det inte gick så jättebra förra året.)

2) Vi skulle också kunna dra ner på onyttigheter. Jag upplever att familjen lägger orimligt mycket pengar och kalorier på godis, chips och liknande, men just nu har jag faktiskt inte orken att göra något åt det. Det är alltså vi vuxna som framför allt lever ohälsosamt, men i en tid utan familj och vänner och när jag sover extremt dåligt känns socker som livets glädje och jag orkar därför inte dra ner nämnvärt på det för närvarande. Min förhoppning är att det här ska förändras längre fram, särskilt om jag ska kunna komma i mina prebaby-kläder som just nu mest ligger och påminner mig om att jag är lat. Notera att jag inte pratar om den här bebisen, utan om kläderna jag hade innan Minis ankomst... 

3) Det är lite utav en sorg för mig att jag av Coronaskäl inte kan gå och kolla efter varor på kort datum eller vara en extraprisjägare som småhandlar i stadens alla butiker för att få lägsta möjliga matkostnader, men det är ju så läget är nu. Fördelen med detta är att det finns stor potential till lägre kostnader framledes och det är ju inte enbart enbart negativt. Jag ser framför mig att jag kan roa eventuella hemmavarande barn med att jaga mejerivaror med röd lapp och samtidigt få mina 10 000 steg per dag. Låter det inte som en dröm-aktivitet för dig? Nåväl, vi är ju alla olika. 

4) På samma sätt som Corona påverkat min matkostnad negativt så har pandemin även lett till att jag drar mig för att shoppa begagnade kläder och prylar på Marketplace och loppisar. Jag vill helt enkelt undvika folk så gott det går. Det har var redan innan Corona ett av mina sämre områden, men nu är det en rätt stor skillnad. Under framtida frihet tänker jag mig dock att det skulle kunna bli ändring på detta, vilket säkerligen skulle frigöra en del pengar. 

5) Lite av samma anledning, men också av tidsbrist (eller kanske lathet), har jag svårt för att sälja av saker och då framför allt barnsaker. Om jag bara skulle orka lägga upp annonser på framför allt Tradera så skulle det kunna komma in en del pengar. I nuläget hamnar allt istället hos diverse välgörenhetsorganisationer, men det av störst värde har jag låtit ligga kvar i någon slags förhoppning att jag i framtiden kommer palla sälja det.  

6) Jag skulle också kunna bli ledare för barnens aktiviteter för att spara in på terminsavgifter. Det här har lustigt nog typ varit en ganska dyr kategori sedan Mini blev typ två år och vi började med aktiviteter. Så potential finns absolut, ork däremot absolut inte för nu. 

7) Vi skulle också kunna byta elbolag ofta. Det verkar knappt finnas några begränsningar på hur mycket man kan spara in på det om man bara orkar, trots det har vi varit lite dåliga på att ta oss tiden (läs: jag, min man kommer aldrig någonsin byta avtal för att spara pengar).

8) När vi pratar om vad som inte är aktuellt så länge jag har ett jobb så är kläder ett intressant område.  Jag tror nämligen att jag i princip har kläder för 10-20 år framöver om jag bara accepterar att inte se helt respektabel ut. Jag skulle alltså i ordets striktaste mening inte behöva köpa kläder igen, men lär i viss utsträckning fortsätta med det så länge jag måste gå till jobbet. (Den som har läst Fru EBs bok eller blogg för den delen inser här att det finns rätt fundamentala skillnader i inställning till kläder mellan oss.)

9) Jag skulle också om det verkligen krävdes kunna sänka kraven och vara mindre av en moraltant när jag handlar mat. Det skulle till exempel kunna innebära att sluta med REKO, ekologiska produkter och svenska livsmedel. Här tror jag att jag skulle kunna spara rätt mycket, men är i nuläget inte alls beredd att göra det. Däremot, om allt krisar ordentligt när jag väl står utan anställning så är det ändå ett grepp att ta vid. 

10) Jag skulle också rätt enkelt kunna öka inkomsterna med hjälp av några uppdrag för kommunen eller mystery shopping. Det är i och för sig inte någon besparing, men skulle möjliggöra ett ökat sparande nu och ett minskat uttag post-FIRE. Som jag skrivit tidigare känns dock bara tanken på det sjukt jobbigt för närvarande, men det är ju trevligt att ha i åtanke att det finns en möjlighet om jag bara skulle orka eller vilja. 


Hur skulle du kunna spara ännu mer? 

fredag 19 mars 2021

När friheten kommer tidigare än beräknat

Jag har inte sagt upp mig eller vunnit på Lotto, däremot befinner jag mig plötsligt mer än fem år in i min sparresa. Även om jag själv tycker mig vara superduperung, inser jag att jag blivit äldre och att kapitalet ökat i takt med min stigande ålder (och kanske även tack vare nästan orimligt bra börstider). På sistone har jag därför funderat lite på hur jag ska gå vidare utifrån de förutsättningar som jag har nu, vilket är vad det här inlägget ska handla om. 

Det är nästan lite roligt hur oplanerad jag varit gällande när och hur jag ska nå FIRE. Jag vet inte egentligen om jag ens hade satt ett riktigt mål för belopp, utan har istället fokuserat på att spara så mycket som möjligt och att sätta höga delmål. Det här brukar vara en rätt dålig strategi för de flesta, men det har faktiskt fungerat för mig, sannolikt tack vare att jag har varit rätt så naturligt sparsam redan innan jag upptäckte FIRE. Trots det har jag nog mentalt varit inställd på att jag kommer behöva jobba till runt 2030, vilket ändå är rätt länge till. Samtidigt har föräldraledigheten och den växande portföljen fått mig att landa i att det nog ändå är runt tre miljoner jag behöver för att ha möjlighet att dra mitt strå till stacken i det här hushållet finansiellt, men med en man som gillar sitt jobb så är det nog inte så sannolikt att de där pengarna i praktiken kommer behövas alls. Utan att jag reflekterat så mycket över det har jag nu passerat två miljoner, samtidigt som jag bor i ett hus med låg belåning och lever med en man som är god för runt samma belopp som jag själv. Vad det i praktiken betyder är att mitt mål (om ingen stor börskrasch väntar inom kort) bör gå att nå med enkelhet inom fem år, men sannolikt tidigare än så. 

När jag först insåg det här inföll ett glädjerus och jag kände mig också lättad. De pengar som jag har stretat ihop har faktiskt i sig själva blivit så pass starka att den väldigt passiva avkastningen överskrider mina nyinsättningar, vilket gör att jag känner att jag till viss del redan nått mitt mål. Jag skulle kunna gneta på, sluta spara helt och gå i pension vid 50 som rätt så stenrik, jag skulle kunna plugga i fem år till drömyrket (om jag nu visste vad det var) utan att oroa mig för pengar och jag skulle kunna jobba deltid under många år utan att spara en krona och ändå ha en rejäl pension långt innan snittkvinnan med under medellön (vilket alltså är min kategori). Det här har väckt en massa tankar och jag är i full gång med att sortera bland dem, men vad som står klart är att det inom de närmaste åren är centralt att jag och familjen bestämmer oss för hur vi vill leva. På något vis så har vi hamnat i ett läge där vi har alla möjligheter i världen, men om vi till exempel känner en önskan (inte ett behov) av att uppgradera vårt boende kommer det påverka kalkylen och dessutom vore det klokt om jag hade kvar min trygga anställning innan vi slog till på det boendet. Jag har också funderat mycket på om jag ska byta jobb för att se om jag kan hitta det där jobbet som gör att jag inte längre ser behovet av FIRE eller om jag till och med ska skola om mig i jakten på yrket som gör mig hel (dela gärna med dig i kommentarsfältet om du har ett sådant). 

Som ni hör finns det många frågetecken, men det som jag tycker är så spännande är att även jag blivit ett exempel på att det går snabbare än man tror att nå frihet. När jag skriver de sista raderna på det här inlägget (i vanlig ordning kräver mina barn att skrivandet blir lika sammanhängande som köttfärs ungefär) har jag precis tagit en paus från att rensa ett förråd. Pausen beror på att jag blev helt överväldigad av uppgiften när jag insåg just hur kaotiskt förrådet var. På sätt och vis tror jag att det förklarar varför jag inte hade klarat av att sätta ett tydligt mål för när och hur jag ska nå FIRE. Om jag hade suttit där för drygt fem års sedan med ett litet barn och sagt till mig själv att jag behöver samla ihop tre miljoner kronor för att kunna vara mer med hen när hen växer upp, så hade jag nog börjat gråta och tröstat mig med en fin body eller två från Polarn och Pyret istället. Nu sitter jag här en solig vårdag, njuter av hembakat fikabröd som min man slängt ihop en vardagskväll efter jobbet och lyssnar på en väldigt söt bebis som jollrar bredvid mig. Och trots det, trots att jag inte slitit för brödfödan idag (om man inte räknar det trista rensandet) så kommer jag med största sannolikhet nå FIRE under de närmaste åren. Jag vet att många tycker att jag har ett för litet kapital för att klara mig, särskilt med tanke på mina två barn, men det är åtminstone tillräckligt för att ge mig sinnesro.  Sinnesro att våga lämna min man om jag skulle vilja (vilket jag absolut inte vill), sinnesro att kunna bli sjukskriven, arbetslös eller faktiskt dö utan att oroa mig för min familj. Pengar ger frihet. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte alltid vi uppskattar att ha den friheten (eftersom det är skönt att ha något att skylla på för att stanna kvar i en dålig relation eller  på en giftig arbetsplats), men inte desto mindre är det en frihet att ha möjligheter. Därför känner jag mig för stunden närmast nykär i livet, även fast jag och min man kommer behöva lägga ner ett gediget arbete framöver på att bestämma oss för hur vi faktiskt vill leva framöver. Jag tror det blir bra. Och om det inte blir bra, blir det ändå lättare med ett par miljoner på kontot än utan. 


Hur långt in i friheten har du kommit? 

Dela gärna med dig om hur det känns att ha kommit så långt på resan som du har, eller dela med dig om vad som helst. Ni, mina kära läsare, är nämligen otroliga på att sprida såväl kunskap som inspiration till både mig och varandra. Tack för det. 

fredag 12 mars 2021

Mina minsta besparingar

Hej på er! Jag ber om ursäkt för mitt högst sporadiska bloggande, men får skylla på en liten människa som helt plötsligt inte kan sova på annat sätt än mage mot mage mot sin mamma så jag har sällan fria händer att skriva numera. När jag skrev mitt förra inlägg hade jag ändå för avsikt att skriva om ett annat ämne, nämligen mina små (närmast löjliga) sparknep. Det är därför dagens tema. 

Även om jag prisat att vara otrogen mot varumärken roar det mig varje gång jag borstar tänderna att min tandkrämsbesparing som jag varit rätt så nöjd med eftersom bytet inledningsvis kändes som en så stor uppoffring (Ica Basic istället för Pepsodent) sparar oss typ tre kronor per tub och jag gissar att det går åt max två tuber i månaden. Total årlig besparing blir därmed 72 kr. Det är nog relativt säkert att påstå att min tidiga pensionering inte kommer att vara tack vare tandkrämsbytet. 

Min nästa besparing upptäcktes under Coronas mest akuta jästbrist. Jag kom nämligen på att det går utmärkt att minska jästmängden. Nu får ett jästblock räcka till två plåtbröd istället för ett. Det här tycker jag är extra roligt för att min supersparar-kollega Sparo skrev för ett tag sedan i sitt kommentarsfält att han var sparsam, men inte extremt snål (taget friskt ur minnet) och därför inte minskar ner jästmängden för att spara en krona. I praktiken betyder det att jag nu kan kalla mig ännu mer sparsam än självaste Sparo, vilket gör mig lite stolt. Det allra bästa är dock att tipset tycks generera större och större besparingar ju längre tid som går, eftersom jästpriset ökar titt som tätt. När jag senast handlade kostade en kub med färsk jäst nästan tre kronor. Det är en rejäl ökning från 1,80 som jag betalade för ett år sedan. Att baka sitt eget bröd istället för att köpa det på Willys upplever jag inte heller som någon alltför stor besparing, men den är definitivt ändå större än den som halvering av jästmängden ger. 

Utöver det har jag blivit en elektricitetsfascist. Jag tinar till exempel allt som oftast frysta saker i kylskåpet för att minska elförbrukningen och är en tjatmoster som regelbundet frågar min man vad han gör i tvättstugan eller badrummet när han i praktiken sitter vid köksbordet. Han är nämligen riktigt kass på att komma ihåg att släcka lampor efter sig. När jag jobbade brukade han lämna och jag hämta på förskolan. Det var inte helt ovanligt att alla lampor på nedervåningen var tända när jag kom hem på kvällen. Nu handlar ju det här om besparingar och inte om att gnälla på ens respektive, så för att slutföra resonemanget så läste jag nyligen om hur mycket man sparar på att vara en sådan som alltid släcker lampor, och det visade sig vara typ en krona i veckan. Inget jag blir rik på där heller med andra ord. 

Jag har också blivit expert på att hitta alternativa användningsområden för avfall. Nyligen konstaterade min man till exempel helt krasst att han tänkte göra mig sur genom att slänga en korvbröd-påse i återvinningen. För den som inte vet det så är korvbrödpåsar rätt bra påsar att förvara hembakat i och dessutom det enda köpebrödet som kommer innanför dörren i det här huset numera. Nu överlevde jag förvisso att han kastade en stackars påse, men mitt mål i livet (i brist på yrkesmässiga ambitioner) är att inte köpa fler avfallspåsar någonsin och att låta det gå rätt länge innan jag köper fryspåsar. Jag vill med andra ord använda de påsar som finns fler än en gång  definitivt. Besparing på detta? Med tanke på att det går åt två soppåsar i månaden i hela hushållet är den inte enormt stor. Kanske en krona i månaden på avfallspåsar och något liknande på fryspåsar. Sannolikt kommer inte den här besparingen leda till att hela familjen kan åka till Maldiverna när jag fyller 40, eller ens 100.

Som ni märker är det en hel del saker som jag gör utan att det är något som kommer göra mig rik. Turligt nog för mig drivs jag ofta inte bara av snålhet när jag gör saker som dessa, utan även av ett miljöengagemang. Inte desto mindre skulle jag vilja påstå att små, till synes oviktiga besparingar kan vara ett tydligt tecken på att ens mindset har ändrats och att man ser på resurser på ett annat sätt. Som jag konstaterade i början kommer jag inte bli rik på att byta tandkräm, men att faktiskt fundera lite på vilka produkter som man värdesätter att lägga mer pengar på kan vara desto mer belönande rent ekonomiskt. Jag tänker också att det är ett rätt fint tankesätt att värdesätta saker som för många bara är skräp. Om man verkligen lär sig laga och ta tillvara på saker som andra skulle ha slängt, tror jag att det finns mycket pengar att spara. Ja, även om varje individuell besparing förstås ofta är minimal.


Har du gjort några förändringar som lett till minimal besparing men som du ändå gör? Finns det något du aldrig skulle göra för att spara några kronor? Dela gärna med dig i kommentarsfältet! 

fredag 26 februari 2021

Mina bästa ekonomiska förändringar

Nu och då pratas det om saker en person kan göra för att boosta sparkvoten eller nå ekonomisk framgång på studs. Det är ofta tips som att sluta med köpkaffe och att ta med en matlåda till jobbet. De här tipsen bygger på en ursprungskonsumtion som är betydligt högre än vad min någonsin varit och därför har jag otroligt lite att hämta från dessa tips. Till följd av detta har jag börjat att allt oftare fundera på vilka förändringar jag gjort i mitt liv som lett till störst effekt på min privatekonomi. I det här inlägget tänkte jag spåna vidare kring detta. 

Det talas ofta om maten när det ska sparas pengar. Jag personligen gillar tanken på att köpa vettig mat, att producenten ska få en rimlig ersättning och att maten inte ska vara miljövidrig. Som många av er vet köper jag därför mycket mat via REKO och numera även Crowdfarming, samt allt oftare ekologiska livsmedel generellt. Trots det lägger min familj idag mindre pengar på mat än vad vi gjorde när vi inte hade barn och inte vägrade utländskt kött och liknande. Det beror framför allt på att vi dragit ner på  köttkonsumtionen rejält. Jag har inte gjort någon beräkning på vad det sparar oss, men jag skulle gissa att det är mer än en tusenlapp i månaden, varje månad hela året. Den här förändringen har kommit efter att bloggen startades, men har lett till en stor och framför allt permanent besparing. Om vi helt skulle sluta äta kött, vilket jag personligen gärna skulle göra, skulle vi spara ännu lite till eftersom det kött som vi köper idag i regel är ekologiskt och närproducerat med vissa undantag. För mig har det här varit en stor framgångsfaktor i kombination med mitt gamla tips att dra ner snittet på måltiderna. Vi brukar till exempel alltid köra någon slags vegetarisk biff minst en gång i veckan och den dagen kostar hela familjens mat en tjuga eller så. Med det sagt så undviker vi köttsubstitut och har använt baljväxter som ett sätt att få i oss protein och spara pengar. 

På samma tema upplever jag att familjens förändrade förhållningssätt till varumärken har haft en stor inverkan på vår ekonomi. När jag flyttade hemifrån upplevde jag att det var väldigt viktigt att det var "rätt" märke på alltifrån ketchup till tandkräm och det var nog först när jag och min man flyttade ihop som jag lärde mig att pröva de billigare alternativen först. Att inte automatiskt köpa Colgates tandkräm för att ens föräldrar gjorde det eller iPhone för att alla andra använder en sån har sina fördelar. Det betyder inte att jag alltid väljer det billigaste alternativet, men för många varor (tex tandkräm) har jag insett att budgetalternativet är precis lika bra. I de flesta andra fallen upplever jag att mellanklass-alternativet (typ Garant) duger för ändamålet. På samma tema är vi sällan heller helt bestämda på exakt vilket bröd eller yoghurt som ska köpas, utan vi kan utifrån veckans extrapris eller svinnlådan justera från Skånemejeriers vaniljyoghurt till Garants fruktyoghurt. 

Nu har ju jag nyligen skrivit om köpstopp och även fast jag inte har ett regelrätt sådant nu och inte heller har haft det tidigare så tror jag att en viktig faktor för oss ekonomiskt har varit att undvika shopping som problemlösning. Jag har länge försökt fundera i förväg på om det går att undvika köp genom att låna något, be om något från en släkting eller passa på att önska mig något i present (gäller både barn och vuxna). Min svärmor till exempel har allvarliga shoppingproblem och istället för att be henne sluta handla har vi insett att vi måste se till att hon handlar något som inte är helt värdelöst. (Ni anar inte hur många scarfs jag äger tack vare henne!) När jag i julas sålde in att hennes son ville ha strumpor i present blev hon skeptisk, men hon handlade ändå några par och vips så slipper vi köpa det själva. Min man brukar även be henne köpa byxor till Mini och choklad till mig (han vet att jag inte kan hålla mig), vilket gör att vi ofta slipper köpa sånt som vi annars tenderat att köpa på impuls. Med det sagt går det ofta att undvika köp helt och hållet. Böcker kan ju som bekant lånas på biblioteket, kläder som går sönder kan lagas och ligger och skräpar hos andra, och likaså slipmaskiner, krukor och annat man kan vilja ha. När utgångsläget blir att man ska försöka att undvika köp och annars köpa något begagnat så blir det betydligt lättare att spara pengar än om man springer till gallerian så fort ett problem dyker upp. 

Vi har också lärt oss att vi likt en treåring kan göra saker själv. För min del handlar det mycket om bak och matlagning med det senaste tillskottet att min man kan laga grymma asiatiska rätter, men det har även med mycket annat att göra. Jag har till exempel lärt mig (okej, kanske snarare tagit mig tiden) att laga kläder och min man har ägnat åtskilliga timmar åt att laga andra saker som är lite mer avancerade. Han har till exempel lagat några glappande leksaker och vitvaror som krånglat. Det är något jag aldrig hade ens övervägt att prova för några år sedan, men ju mer vi gör själva, desto mer möjligt känns det. Jag har till exempel otroligt svårt att tro att någon av oss kommer gå till frisören igen eller att vår fredagspizza kommer outsourcas på regelbunden basis. 

Det finns andra otroligt viktiga aspekter som spelar stor roll. Vi har ju till exempel valt att inte bo i villa och istället köpt ett boende som är billigare än vad banken tycker vi har råd med. För oss är det här dock inte någon förändring, eftersom vi alltid bott mindre än vi behövt. Däremot är det min upplevelse att våra inställningar förändrats med tiden och att vi tidigare hade en större ambition att i framtiden bo dyrare och i ett bättre område. I nuläget har jag svårt att tro att vi kommer välja att köpa något som är betydligt dyrare än nuvarande boende (som är värt ungefär hälften av vad  banken säger att vi har råd att köpa), vilket naturligtvis påverkar vår sparkvot positivt. 


Vilka val har du gjort som haft störst positiv inverkan på din sparkvot? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet! 


tisdag 23 februari 2021

Varför går du upp på morgonen?

I höstas skrev Fri2032 ett öppenhjärtligt inlägg om dilemmat gällande att vara öppen med FIRE eller inte. Jag tycker själv att jag är rätt så öppen gällande mina ambitioner, men funderade i samband med inlägget ändå på om mina närmaste vänner hade koll på just hur seriös jag faktiskt är och hur långt jag kommit. För inte alltför länge sedan, i ett ålderskrispräglat samtal, kom det sig naturligt att berätta mer om detta för min bästa vän. Det visade sig att hon nog inte riktigt greppat hur långt jag kommit och hennes första fråga efter att ha lyssnat en stund var: "Men om vi bortser från allt det där med barnen - om du inte har ett jobb att gå till - varför går du då upp på morgonen när du nått FIRE? 

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Mitt första svar blev något i stil med att jag redan nu känner att jobbet inte motiverar mig att gå upp på morgonen, vilket kanske förklarar att jag när jag inte är föräldraledig ramlar in allt senare under dagarna. Men hennes fråga var ändå relevant på många plan och det som efterföljde var några veckors funderande på den frågan. Även om jag varit inne på liknande spår verbaliserade någonstans ett avsnitt av Bortom ekorrhjulet vad jag är ute efter med FIRE. Även om kvinnan som intervjuades är långt ifrån ekonomiskt fri på det sätt jag önskar bli så verkar hon ha en harmoni och ett liv som liknar min målsättning. 

För att resonera lite djupare så önskar jag att den ekonomiska friheten gör mig fri på en rad olika områden. Jag vill faktiskt till stor del vara fri för min familjs skull, inte bara för att kunna baka bullar med fikasugna barn, utan även ifall något allvarligare händer. Det finns många barn, kanske framför allt lite äldre sådana, som mår dåligt psykiskt eller har olika typer av funktionsvariationer som gör att en vuxens närvaro behövs. Då tänker jag att jag gärna vill kunna finnas där utan att Försäkringskassan eventuellt går med på att betala mig för det. Jag vill också kunna hjälpa till med läxor, resonera kring livets stora frågor (just nu: varför kastar människor skräp i naturen fast det finns soptunnor i närheten?) och trösta när det är jobbigt. Jag vill också finnas till för mina föräldrar när de behöver hjälp och lika så för mina svärföräldrar och kanske framför allt ge dem möjligheten att få en god relation med mina barn. När min man fyller år brukar han få ett brev av sin pappa och i ett av de senare breven beskrev min svärfar att han nog jobbat lite mycket under sina barns uppväxt och indirekt att han ångrade det (det var en äldre man som skrivit brevet så det var kanske inte så känslosamt, men det var min mans ungefärliga tolkning av det). Nu var det en liten utsvävning, men jag önskar ändå möjliggöra för min svärfar att få en bättre relation med sina barnbarn än vad han kanske haft med sina egna barn. De läsare som är väldigt fokuserade på arbetslinjen kanske tycker att det är onödigt med ekonomisk frihet för att komma dit, men för en person som jag med rätt så begränsad energi, behövs inte bara lite  mindre arbete för att jag ska vara tålmodig med barnen eller ägna mina lediga dagar åt att besöka far- och morföräldrar som bor en bit bort. 

Jag vill även underlätta ett hållbart liv. Här märker jag en extremt stor skillnad på min vardag under arbetsveckor och nu, där jag nu tar mig tiden att gå och cykla i mycket stor utsträckning och undviker bilresor. Vår bil har faktiskt stått i två månader nu och jag tror inte den kommer användas särskilt mycket under de kommande månaderna heller. Jag märker också att jag bättre tar tillvara på maten vi köper, att mindre andel frukt och grönt går till spillo och att jag tänker igenom mina köp betydligt bättre än vanligt. Utöver detta har jag en dröm om att i framtiden lära mig ännu mer om miljön och göra det jag kan för att den ska bli bättre. Till viss del gör jag det redan nu när tid ges, men jag inser att mitt lilla barn tar mer och mer tid och att jag inte längre kommer kunna maratonamma mig genom en dokumentär om plastiga hav eller energikrisen. Och just det är något jag uppskattar otroligt mycket, men knappast kommer känna att jag har tid och energi för när jag jobbar igen. Utöver miljö- och klimataspekten hoppas jag även kunna leva mer hållbart på ett personligt plan. Under min föräldraledighet känner jag att jag fått tid och lust att ta hand om min egen hälsa bättre, röra på mig betydligt mer och äta bättre. Det är också något jag tyvärr tror kommer förändras när vi båda jobbar i stor utsträckning igen. 

Jag vill också leva långsamt. För den som ägnat hela sitt vuxna liv åt att effektivisera alltifrån brödbak till städning och som multitaskar så fort chansen ges, är det här en ganska oväntad insikt. Men om det är något jag insett allt mer de senaste månaderna så är det att jag vill göra saker långsammare. Jag uppskattar en långsam promenad, att laga mat långsamt med Mini eller att handla mat i mitt eget tempo. Det som är intressant för mig är att jag fortfarande gillar att tvätta, gå med skräp till återvinningen och laga mat, men jag motsätter mig att det ska gå så effektivt till hela tiden. För mig är FIRE ett sätt att få göra detta i ett för mig vettigt tempo och ändå ha tid till annat. 

Det leder mig in på arbetsfrågan, för det är kanske få som kliver upp ur sängen för att få laga lunch långsamt (även fast jag älskar att äta långsam frukost mer än någonting annat). Jag hoppas hitta en sysselsättning som inte kräver otroligt mycket tid av mig och som är i linje med mina värderingar, samt inte är i konflikt med familjelivet. Hade det funnits ett jobb där jag enkelt kunde vara ledig med barnen när det är lov, som tillåter långledighet under sommaren och som kan anpassas i omfattning utifrån barnens och mina aktuella behov så skulle anställning kanske fungera för mig. Men just nu har jag inte hittat ett sådant jobb och därför ser jag fram emot möjligheten att skapa mitt jobb. Jag ser också fram emot alla de möjligheter jag ser när jag är ledig och inte ägnar mina dagar åt att lyssna på kollegors tjafs eller utveckla arbetslagets metodik. Om det är något som är sant för mig och de vänner som varit föräldralediga så är det nämligen att vi blivit betydligt mer kreativa och uppfinningsrika när vi varit föräldralediga. Jag är övertygad om att en exit från arbetsmarknaden skulle förstärka den känslan och därigenom möjliggöra visst bidrag till statskassan genom inkomst av tjänst (och det är ju det allra viktigaste som vi alla vet). För den som inte lyssnat på avsnittet som jag refererar till i början så började kvinnan som intervjuades att skriva böcker bland annat när hon slutade jobba heltid. Nu är kanske inte det vägen för alla, men själva poängen var att hennes exit (som alltså inte var FIRE-style) från ekorrhjulet gjorde att hon fick inspiration att göra annat som också gav pengar i slutändan. Personligen skulle jag nog också uppskatta att vikariera enstaka pass inom skola eller äldreomsorgen utan att vara absolut beroende av inkomsten och ha möjlighet att tacka nej när det inte passar livet eller jag inte har lust. 

En sak jag också insett är att det är fullt möjligt att en tids frihet skulle kunna göra att jag känner att det här med RE i FIRE inte är för mig. Just nu känns det absolut inte som att jag kommer jaga heltidsjobb efter att jag nått min frihetssiffra, men jag är öppen för att saker förändras. Det skulle inte heller förvåna mig om jag skapade ett eget företag som jag var så passionerad för att jag inte kunde hålla mig från att jobba betydligt mer än jag tänkt mig. Men utifrån den trygghetsknarkande personligheten jag har så är det osannolikt att jag skulle må bra av att säga upp mig redan idag, vila ett år och sedan förhoppningsvis hitta en sysselsättning som ger en okej inkomst. Jag tror därför att kapitalet just för mig är extremt viktigt för att jag ska våga ta steget. För en lite tuffare person kanske det inte behövs några miljoner på banken för att det ska funka. På sistone har jag insett att den möjliga exitdagen nog infaller snabbare än jag tidigare hade tänkt mig, men det är något jag får skriva om en annan gång. För nu är jag nöjd med att jag identifierat ett antal skäl förutom min lön och mina arbetsuppgifter att gå upp på morgonen. 


Hur ser du på din vardag efter att du väl nått dina ekonomiska mål/FIRE? Tror du att du kommer känna att du har något syfte utanför din arbetsplats fyra väggar? Dela jättegärna med dig! 


söndag 14 februari 2021

Spara pengar med köpstopp

Som av en händelse skrev Efficient Badass om Deep Year här i dagarna, vilket tills nyligen var ett helt okänt begrepp för mig, men som nu kommit att betyda allt mer. I kort kan man säga att jag har som målsättning att under kommande månader köpa så lite som möjligt och att använda upp det jag redan har. 

Under de senaste månaderna har jag läst och hört allt mer om minimalism och köpstopp och jag tror att det var just kombinationen som fick mig att känna att det nu är dags att sluta lösa problem med konsumtion och rensa upp i förråden. Alternativt Minis äckligt fulla rum som orsakar mer konflikter här hemma än Donald Trump. Ett ganska naturligt ställe att börja på var köket och trots att jag hållit på i ett antal veckor så känns det inte som att frysarna blivit allt för tomma än och vårt extra torrskafferi är inte heller i närheten av tomt. Att äta upp allt vi har låter väldigt naturligt och den som är välorganiserad skulle inte ens spara pengar genom att äta upp saker, men vi är inte så välorganiserade. Som jag är övertygad om att jag skrivit om tidigare så har vi (jag) en tendens att övershoppa mat när det är kort datum eller extrapris, vilket leder till ett totalt kaos. Nu är målsättningen att äta upp det som går och faktiskt slänga det som inte går att äta. Förhoppningsvis kan vi börja om på nytt om ett par månader och då ha bättre koll på vad som finns i frysen. En positiv bieffekt av detta som redan märks är att vi lagar en hel del nya rätter baserat på en viss råvara som jag hittat i frysen, nu senast till exempel bruna bönor som jag inhandlat lite på känsla. 

Ett annat fokusområde för mig är kläder. Trots att jag definitivt köper mindre kläder än de flesta, känner jag ett stort behov av att bara använda det jag har framöver. Min förhoppning är att jag därigenom får lust att laga det som lagas kan och att jag lär mig mer av vad som faktiskt tillför något till mitt liv. Jag kommer inom det här området även försöka att sälja en del och då framför allt barnkläder som ändå har något slags andrahandsvärde. Det här gäller faktiskt också barnen som jag upplever har mer än de behöver för närvarande. Om allt går som det ska kommer även en hel del att  doneras till typ röda korset. Utöver detta kommer jag att mig an badrumsskåpet, som i mitt fall inte bara är är ett skåp utan även en hel plastback med diverse produkter. Här hoppas jag också att använda upp allt schampoo, diverse deodoranter och ansiktsmasker och sedan tänka efter både en och två gånger vad jag ska köpa tillbaka när det väl är slut. Förhoppningsvis kommer det kännas mentalt skönt att ha rensat upp där snarare än läskigt att eventuellt behöva köpa en deodorant till ordinarie pris. 

Så konstig som jag är gäller detta även medicinskåpet. Jag förstår att de flesta inte delar min enorma oro för att vara utan medicin, så därför kommer det kanske som en överraskning att vi säkert har 200 tabletter ibuprofen och lika mycket paracetamol hemma. Men så är läget och för någon som under arbetsveckorna har så mycket huvudvärk har det här känts jätteviktigt. Nu är det dock dags att använda upp det vi har och hoppas att produkterna inte är alltför utgångna. Det gäller även handsprit och plåster, samt diverse krämer. Ett sista område som jag lokaliserat är media. Jag tänker mig att jag först och främst ska anstränga mig för att läsa ut biblioteksböckerna och andra böcker jag lånat och sedan gå igenom den egna bokhyllan. Jag vill också se de inplastade filmerna vi har och bläddra igenom de matmagasin jag i ett tidigare liv faktiskt betalat för innan jag bestämmer om sakerna ska kastas eller ej. Här är det många som snabbt tänker att det är smart att bara göra sig av med alla filmer och tidningar och istället prenumerera på diverse streaming- och onlinetjänster. Vi har funderat på det, men landade efter en gratisperiod på Viaplay i att det blir lite väl mycket värdelöst tv-tittande när vi har en sådan tjänst så jag tror inte att vi kommer fortsätta. Det finns redan en hel del att se på SVT-play så jag är mer inne på att behålla de filmer vi vill se igen än att betala för att se dem på Viaplay eller Netflix när andan faller på. 

Vad är då syftet med det här? Framför allt egentligen att skapa mindre stress genom att få kontroll över vad som finns och vårda det vi har. Jag har rätt dåligt samvete över mat som blir gammal och kläder som inte lagas i tid. Jag köpte till exempel två amningsplagg på Sellpy med hål i som jag skulle laga, men inte har orkat ta tag i. Det är ganska dumt att köpa plagg till amning och inte orka laga dem förrän amningsperioden är över. Som inläggets titel avslöjar hoppas jag också spara pengar på att få koll på var olika saker finns, inte köpa nytt av lathet och att lära mig mer om vad jag faktiskt behöver och uppskattar. Vi kanske inte ska köpa kött alls? Det kanske är skönare att använda fast tvål än flytande och jag kanske hellre har två par byxor i rätt storlek och tvättar oftare än att ha fem i tre olika storlekar beroende på vilken viktklass jag nu befinner mig i. Det kan så klart också bli så att jag inser att jag älskar streamingtjänster och hatar fysiska filmer, vilket i slutändan blir lite dyrare. Men då har jag åtminstone lärt mig något om mig själv. 


Har du  testat att minimera inköp under en period? Hur gick det i så fall?


fredag 5 februari 2021

Hur man undviker restaurangmat till varje pris

Jag förstår att restaurangbranschen har det kämpigt och det finns många som får mycket glädje av att gå på restaurang eller av att äta en hämtpizza. Personligen kan jag på rätt restaurang och utan barn, känna att jag gladeligen spenderar pengar. Nu ser verkligheten dock inte ut så ens när det inte är pandemi, utan i praktiken består familjens restaurangmatsupplevelser snarare av pizza från den lokala pizzerian, nuggets på Max eller en helt okej kvarterskrog med Mini (under mycket stress ska tilläggas). Nu under pandemin har jag haft lättare att avstå och i det här inlägget tänkte jag dela med mig av mina strategier för det. 

1) Sänk kraven. De dagarna vi tidigare köpte hämtpizza hade jag orimligt höga krav på att det skulle bli en god måltid som alla var nöjda med. Det måste inte vara så. Därför är det inte alltför ovanligt att hämtpizzan ersätts med ugnspannkaka istället numera. Fördelen med det är (förutom den minimala kostnaden) att Mini blir lika glad som för skräpmat från Max. 

2) Ha backup-lösningar. För den som har lite självkontroll kan en fryspizza att ta fram när det krisar eller en infryst köttfärssås vara en jättebra lösning. Det kan dock bli problematiskt om man inte kan hålla sig borta från en dyrare (och ofta onyttigare) frysrätt bara för att den finns där, men självkontrollen är bättre i den här kretsen än hos gemene man så jag tror på dig. 

3) Delegera bort matlagningen till någon annan ibland. Jag är föräldraledig och lagar nästan all mat, vilket blir naturligt. Men jag inser att min impuls att köpa hämtmat ofta kommer från att jag vill slippa slava vid spisen ibland. Jag har därför trots att jag är hemma beordrat min man att laga mat någon gång i veckan ändå och alltid minst en helgdag. Det är SÅ skönt!

4) Lär dig laga bättre mat än restaurangen (eller åtminstone nästan lika bra). Under den här pandemitiden har framför allt min man förbättrat sina skills i köket otroligt mycket. Ibland kan jag bli chockad över det som han trollar fram när han får tid på sig. Han har dessutom någon slags bokstavskombination (eller kanske funktionsvariation?) som gör att han gärna gör samma rätt/sås/bröd/pizzadeg 10 gånger på rad med smärre justeringar, vilket leder till att han tenderar att bli fantastiskt bra på det han ger sig på. Mitt tips är därför att försöka bli en mästare i köket och därmed bli sugen på din egen (eller din partners/barns) mat istället för slumpvis takeout. Jag lovar att det funkar. 

5) Lär dig hata skräp. Alltså förutom att jag är allergisk mot allt McDonalds-skräp som ligger på gatorna så stör jag mig på allt avfall som genereras i mitt eget hushåll. I januari höll vi oss helt borta från alla typer av köpemat/fika och det är fantastiskt vad mycket mindre skräp det genererar. Så se det inte bara som att du slipper lägga 300 kr på familjens pizzor, utan du slipper även släpa fyra stora kartonger till återvinningen efteråt. Stor vinst i min bok! 

6) Prata ihop er (om ni är flera) eller klura själv på ditt varför. Jag har alltid tyckt att det varit lite dyrt och vi är båda helt med på att det i regel är lite mycket kalorier. Med det i bakhuvudet har vi numera lättare att påminna varandra om att vi inte tycker att kalorimängden är värd det och därför hjälper vi varandra att undvika köpet om någon av oss får en dum impuls. Tack vare detta har det gått åtminstone tre månader sedan vi senast köpte en trist hämtpizza av oklart ursprung. 

7) Intressera dig för råvaror. Det här hade nog inte motiverat mig som 20-åring, men just nu är jag sjukt intresserad av vilka råvaror som hamnar i min och mina barns kroppar och deras ursprung. Alldeles nyligen läste jag en artikel som jag så klart inte hittar om att efterfrågan på svensk mat ökat under pandemin, eftersom vi äter mindre på restaurang och att restaurangerna vanligen står för en stor andel importerad mat. Jag bifogar en länk som jag hittade, men som inte egentligen var min ursprungskälla. Det är lite lustigt egentligen att så många av oss är sjukt noggranna med vad vi köper på Ica, men ändå inte bryr sig ett skvatt varifrån köttet på McDonalds kommer eller hur besprutade grönsakerna från salladsbaren är. Jag tänker därför att en viktig morot för mig just nu är att jag har större kontroll över vad vi äter när jag lagar maten själv. Om du är intresserad av sånt kanske det argumentet även kan hjälpa dig. 

8) Planera bättre. Nu är det pandemi och vargavinter så jag hoppas faktiskt att ni som läser det här inte tillbringar allt för mycket tid på lekland, köpcentra och liknande, men jag vet med mig att det ofta är när vi är iväg som det blir köpmat av sämre kvalitet. Med anledning av detta kan jag inte låta bli att rekommendera er att planera. Att gå på McDonalds går faktiskt att undvika. Sedan en tid tillbaka är min favoritstrategi att se till att Mini får lunch innan biblioteksbesök, bad, cykelturer eller träning så att min man (som ofta är den som gör kortare utflykter med Mini) inte måste köpa något akut. Jag brukar också alltid packa med mig (eller dem) ett par vattenflaskor och någon frukt när jag vet att hunger och törst kan uppstå (dvs typ alltid). Tack vare detta har vi kunnat undkomma snabbmat eller dyra kioskköp vid mer akuta tillfällen. Det är när man ska vara borta lite längre som jag tycker det är svårare, men egentligen gäller samma princip. Det finns i princip alltid något att ta med och som duger. Det kanske inte är jättebra att äta mackor till lunch, men det är ändå okej någon gång ibland. Det här är ju även något jag skrivit om tidigare

9) Här och nu påminner man sig om att man inte vill få Corona. 


Har du några knep på hur man kan dra ner på köp av utemat? Är det ens något du vill göra? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet. 



lördag 30 januari 2021

Skippa den enkla vägen och börja spara pengar på riktigt!

Den som känner mig eller har följt mig en längre period vet att jag ibland blir lite irriterad på min omgivning (och kanske även mig själv). På sistone har min irritation alltför ofta uppkommit när någon ska försöka vara ekonomisk och i det här inlägget tänkte jag gnälla lite över detta. 

Jag följde i en ekonomigrupp till exempel en diskussion om huruvida fryspåsar eller hundpåsar var det smartaste att använda till blöjor rent ekonomiskt. Den som inte har blöjbarn och läser det här riskerar att stå som ett riktigt frågetecken, men det är vanligt att föräldrar stänger in dålig lukt i blöjor i ytterligare en plastpåse. Mitt problem med diskussionen är framför allt att det här i grund och botten är en väldigt onödig aktivitet och att det bästa svaret på frågan är att sluta. Om man inte står ut med lite dålig lukt (vilket man nog ofta gör efter att ha haft små barn ett tag) så finns det ju andra lösningar än ytterligare en plastpåse,  som att byta påse oftare, skyffla över bajs i toaletten där det hör hemma ändå eller skaffa en soptunna som är tät. Ett annat alternativ är tygblöjor som i regel luktar betydligt mindre. Den andra anledningen till att frågeställningen stör mig är att det här är en diskussion om en minimal besparing. Om man skulle byta till tygblöjor istället till exempel skulle besparingen bli otroligt mycket större. Samma föräldrar ägnar ofta otroligt mycket energi och tid på att leta efter och skicka vidare rabattkuponger från typ Pampers eller Libero. Nog allt sparar dessa kuponger en del pengar jämfört med att inte använda dem, men man skulle spara mer på att göra arbetet (att faktiskt tvätta) och använda tygblöjor. 

Mycket vanligt bland ekonomifokuserade personer är också att leta kuponger på diverse nätbutiker. Jag känner mig rätt så skyldig som tar upp det här, eftersom jag gör det själv regelbundet och dessutom brukar rekommendera mina vänner att googla: "Företag X rabattkod" eller liknande innan köp. Så vad är då problemet? Jo, i min värld känns det som att många som vill vara ekonomiska och kanske till och med beklagar sig lite över att de har så dålig ekonomi, lever under föreställningen att ett köp med rabatt är det bästa sättet att spara pengar. Alltför ofta hör jag också mammor som säger sig tjäna pengar på att köpa saker till rabatt. Då måste jag vara den som förstör stämningen nu och avslöja att man i princip aldrig tjänar pengar på att köpa något (förutom aktier) och att den största besparingen får man om man väljer att inte köpa den där bodyn eller plastleksaken. Vän av ordning kan invända att vissa köp är nödvändiga och att rabatt i så fall är bra och det är ju sant, men jag skulle vilja påstå att otroligt stor andel av de köpen vi gör i kläd- eller barnsakväg är rätt så onödiga. Då kan ingen rabattkod i världen göra en rikare. 

Det här med att köpa saker som inte behövs är tyvärr ofta återkommande. För många är de (vi?)  som ofta köper större volymer mat till ett rabatterat pris eller lägsta priset på kött för att kunna äta kött sju dagar i veckan. Alltså, ett alternativ till att jaga billig oxfilé är ju att helt enkelt inte äta oxfilé och ett alternativ till att storhandla livsmedel på extrapris är ju att bara köpa den mängden bananer/mjölk/laxfilé som går åt istället för att slänga hälften, även fast man då går miste om ett "klipp" eller "kap". Precis som  tidigare kan man ju ha invändningar även mot detta, men själva poängen jag ändå vill försöka få fram är att det finns andra sätt än extrapris att spara pengar. I vår familjs fall så lägger vi nu mindre pengar på mat med två barn än vad vi gjorde som ett DINK-par. Bakgrunden till det är helt enkelt att vi under DINK-åren snarare ville ha det bästa till ett lägre pris än göra det bästa av en duglig råvara. Att slopa köttet större delen av veckan har således gjort under för matbudgeten.

Nu har jag gnällt en massa, men poängen jag vill göra är att det är alltför många av oss som lägger energin på att spara småsummor för att rättfärdiga halvdana köp. Oftast finns det ett ekonomiskt smartare alternativ, som dock innebär viss uppoffring. Om man accepterar att lunchen får smaka lite halvtråkigt ibland sparar man betydligt mer med matlåda än om man jagar billigaste lunchrestaurangen eller letar efter kuponger för att komma ner i pris. Personligen tror jag mer på att göra riktiga uppoffringar som har effekt på ekonomin på riktigt. Vad sägs om att köra en köttfri månad, köpstopp eller ställa bilen på resor kortare än halvmilen? Jag vet inte om jag är ensam om detta, men jag känner flera personer som håller koll på bensinpriset och åker över hela stan för att tanka allra billigast. Precis som ni misstänker tycker jag att det är smartare (men jobbigare) att cykla till Willys och jobbet och därmed helt skippa bensininköpet. Men det är ju förstås inte lika enkelt.  Däremot blir du garanterat rik snabbare om du tar den omvägen. 



Vilka val gör du i din vardag? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

torsdag 28 januari 2021

För kassabok och bli rik?

Jag känner mig otroligt bloggfrustrerad just nu. Inte för att jag inte har något att skriva om eller för att ni som läser bloggen är dåliga på att kommentera, utan för att jag vill så mycket utan att faktiskt producera. Jag har otroligt många uppslag och inlägg som jag påbörjat, men lyckas aldrig skriva länge nog för att kunna publicera ett inlägg. Det är otroligt påfrestande mentalt, särskilt när man vill så mycket som jag. Idag tänkte jag ändå skriva ett kortare inlägg om något som jag och min man kommit överens om, nämligen att dokumentera våra köp. 

Jag vet att det här med kassabok är ett riktigt gammalt tips och jag har i perioder hållit på med detta även tidigare. Det har fungerat bra tills jag känt mig för trött för att fortsätta. Men av olika anledningar (främst Corona) är det inte längre jag som gör alla inköp och betalar alla räkningar så det är i nuläget väldigt mycket svårare att hålla koll på hur mycket pengar vi faktiskt behöver för att gå runt. Jag har därför letat fram excel och antecknar alla summor som går ut från kreditkort och våra respektive konton. Än så länge kan jag se att januari varit en riktigt snål månad, med enbart 12 000 kr ut hittills och då är boendekostnaden inkluderad. Det låter ju som att vi är riktigt duktiga, men då har vi inte kört (och således tankat) bilen en enda gång, ätit ute alls eller varit iväg på några nöjen. Det ska jämföras med förra månaden, då enbart kreditkortsutgifterna stod för närmare 17 000 kr. 

Vad är då fördelen med att föra kassabok? Den mest uppenbara är nog att få koll på läget. Det i sig var en viktig morot för mig när jag förde det på tal med min man. För det är nog fler än jag som tror sig ha en uppfattning om hur mycket pengar som går ut, men som kanske inte riktigt vet ändå. Gissningsvis underskattar de flesta hur mycket pengar de faktiskt spenderar, medan andra kanske överskattar det. Det roliga med kassaboken är att den har betydligt fler fördelar, där jag främst fascineras över att jag drar mig för att dra kortet, eftersom det känns onödigt jobbigt att gå in i kassaboken och föra in beloppet jag spenderat. Jag upplever alltså att jag blir mer sparsam och tänker två gånger innan jag näthandlar ännu en tröja till Mini eller en nötmix på Ica nära. Det jag också ser fram emot på sikt är att få klart för mig hur mycket pengar som går ut på olika kategorier. Jag har ju till exempel hatat vår bil en längre tid, men kanske kan kassaboken bli den som får oss att göra oss av med den. 

För att summera tror jag att kassaboken kommer bli min nya bästa vän och en riktig bra hjälp för att bli rikare framöver. Om jag förblir lika såld på den som jag är nu kommer jag tjata på mina vänner att börja. För det är som bekant svårt att dra ner på sina utgifter när man inte ens vet vilka utgifter man har. 


För du kassabok? Varför / Varför inte? 

torsdag 21 januari 2021

Spara pengar med tygblöjor

Redan när jag mentalt började skissa på det här inlägget förstod jag att det skulle fånga intresset för ungefär en procent av mina vanliga läsare. Tack vare att en del av er som ändå läser den här bloggen har små barn eller väntar barn, väljer jag trots detta att skriva det. Jag tänker också att jag kanske i framtiden kan fånga någon ny läsare som hamnar här med hjälp av Google. (Välkommen i så fall!) Ämnet för dagen är alltså tygblöjor och hur otroligt mycket billigare det är än mer miljöovänliga engångsblöjor från till exempel Pampers eller Libero. 

Egentligen skriver jag det här inlägget till stora delar för att jag själv varit otroligt skeptisk till tygblöjor av olika anledningar. Den främsta var att det kändes omständligt och jag oroade mig för huruvida jag skulle orka hålla på med något ytterligare som är jobbigt. Ni vet, det tar ju lite tid att baka eget bröd och skippa outsourcandet av städ och matlagning. Jag var därför lite rädd för att det skulle orsaka mig ett rejält energitapp. Jag kände mig också rädd för att framstå som en total hippie, eftersom mina fördomar sa mig att det bara är mammor med rastaflätor (inte för att det är något fel med rastaflätor!) och gårdar för självförsörjning som håller på med sånt. I korta drag kan man säga att min hippiefördom försvann ungefär efter fem minuter på sociala medier där jag istället fann helt vanliga föräldrar (för en gångs skull inte bara mammor!) som gjorde sitt yttersta för att hjälpa och stötta varandra i tygblöjevärlden. Jag upplevde inte heller folk som dömande mot dem som inte orkade köra tygblöjor till 100 % eller som hade tillfälliga motgångar och därför pausat användandet av tygblöjor. Vad gäller hur energikrävande det skulle visa sig vara så är min slutsats att den mesta energin gick åt till att lista ut ungefär hur det funkar med tygblöjor, vad som måste köpas och vad alla olika system  betyder. Att faktiskt tvätta blöjorna däremot känns faktiskt lättare än att kånka hem dem från mataffären och dagligen springa ut med sopor. Särskilt under Corona känns det väldigt skönt att slippa den biten och nu behöver jag ju inte heller vara sur på min man för att han aldrig sällan köper blöjor. 

Om jag skulle prata med en vän, vilket jag hoppas göra nästa gång någon av mina vänner är gravid, skulle jag säga att det smartaste och enklaste är att köpa hem några stycken av olika märken och prova hur man gillar dem. I kort kan jag säga att vi provat så kallade all-in-one (AiO)-blöjor som är typ som engångs, med skillnaden att man tvättar dem som de är istället för att slänga dem i soporna. Vi har även provat och fastnat för så kallade pocket-blöjor som är typ som en AiO med skillnaden att man kan ta ut och anpassa inlägget i blöjan efter aktuellt behov. Till exempel när barnet ska sova så kan man stoppa i två inlägg istället för ett som man kan ha om man bara är hemma och kan och vill byta oftare. Vi har insett att Plutten kissar rätt mycket så vi har helst i två inlägg om vi inte ska behöva byta typ varannan timme. Vi har också kommit fram till att vi gillar blöjor med knapp-knäppning, eftersom de håller bra och att det är bra med ett extra inlägg i hampa för att fånga upp mycket kiss. Alla blöjor jag köpt har varit i One Size, vilket betyder att de ska funka för hela blöjperioden, kanske med undantag de allra första veckorna. I och med att jag ändå är en ekonomibloggare med en önskan om att spara pengar har jag testat en del billigare märken och därför tänkte jag i kort gå igenom dem här. 

Alvababy var det första märket jag provade och jag handlade dem nya online via Babyleo. Det är en bra och prisvärd blöja, vars enda nackdelar jag kommit på är att de blivit lite noppriga i tvätten och att inläggen inte är lika absorberande som vissa konkurrenters. Det går dock att lösa genom att köpa till ett hampainlägg från valfri annan tillverkare, till exempel Geffen Baby eller Thirsties. Ett tips är att köpa blöjor i konstmocka och inte helt i bambu, eftersom bambu känns blött mot bebisens hud till skillnad från konstmocka. (Om man inte vill att det ska kännas blött det vill säga, för det är tydligen väldigt bra när man vill lära barnet att gå på potta.) 

Mama Koala var det andra märket jag provade och här var jag främst nyfiken eftersom det var så hypat i tygblöjegrupper. Det visade sig att deras pocketblöjor var ungefär lika bra, men något dyrare än Alvababys,  dock otroligt mycket finare. De är rent utsagt vackra att titta på och tycks ha ett otroligt högt andrahandsvärde. Jag upplever också dem som mindre noppriga än Alvababys och att de inlägg i bambu man kan köpa till håller inne mer kiss än Alvababys. Enligt vad jag kunnat läsa mig till så föredrar män den här blöjan, eftersom den passar en person med stora händer (när man packar blöjan alltså). 

EcoMini är ett nytt märke som jag precis fått möjlighet att prova (jag har alltså köpt blöjor därifrån, det här är i vanlig ordning inget sponsrat inlägg). Till ordinarie pris är deras pocketblöjor ganska mycket dyrare än Alvababys och något dyrare än Mama Koalas. Fördelen med dem är dock att inläggen är bättre än båda konkurrenternas så de håller längre utan att man måste köpa till extra inlägg. Precis som Alvababy upplever jag att de nopprar lite och de har inte lika vackra prints som Mama Koala (enligt mig alltså), men på grund av deras överlägsna inlägg märker jag att jag ofta väljer dem först ändå. Skulle jag börja om från början och inte redan ha köpt en ansenlig mängd blöjor, skulle jag välja att ha en större andel EcoMini. De har också en del tekniska fördelar som jag gillar, men det vore lite för detaljerat om jag skulle skriva om det. 

Jag har även provat ett par andra märken som dock är betydligt dyrare och därför inte känns lika ekonomiskt fördelaktiga att köpa. Det finns dock väldigt många märken och återförsäljare därute som man även kan ta hjälp från. Hade jag varit en total nybörjare idag hade jag sannolikt tagit kontakt med ägaren av EcoMini eller Fluffrumpan och bett om hjälp utifrån min situation. Något som är rätt speciellt i tygblöjevärlden är att företagen som säljer dem är så små och drivna av miljöengagemang att de verkligen tar sig tid för varje kund som önskar hjälp. Jag har även handlat av Lillamoln och det finns flertalet andra återförsäljare som säkerligen också är hjälpsamma för en nybörjare.  Än så länge har jag inte blivit besviken av någon återförsäljare. Något som överraskade mig, men som var avgörande för att få mig att våga lägga pengar på tygblöjor, var det otroligt höga andrahandsvärdet för tygblöjor. Jag har sett många få runt 80% av nypriset och alltid minst 50%. I praktiken betyder det att den som likt mig är lite lat och handlar allt nytt har en rätt bra kalkyl på byte till tygblöjor. Jag har lagt runt 5000 kr på mina och hade i ärlighetens namn inte behövt köpa riktigt så många som jag köpt, eftersom jag gillar att tvätta dem ungefär varannan dag ändå. När jag säljer dem lär jag få ut minst 2500 kr, vilket de facto betyder att vi skulle kunna klara oss på att lägga 2500 kr för att oss igenom Pluttens blöjperiod. Om vi skulle skaffa fler barn i framtiden skulle det dessutom bli i princip gratis. Jag vet inte hur mycket pengar en normal barnfamilj lägger på blöjor, men med Mini så köpte vi runt ett paket i veckan under 2,5 år. Även med lite rabattkuponger så landade det på ca: 10 000 kr för oss. Jag vet då också att Mini var relativt tidig med att sluta med blöjor, i alla fall jämfört med de andra barnen på förskolan. 

För att summera så skulle jag verkligen rekommendera tygblöjor för den som väntar barn eller har små barn.  Den som är sugen på tygblöjor och av någon anledning vill diskutera frågan vidare med någon som inte är ett proffs, får gärna höra av sig på ett eller annat sätt. Jag finns både på mail och i kommentarsfältet (som gissningsvis kommer vara ovanligt tomt). 


Har du testat tygblöjor på dina barn? Dela gärna med dig av dina åsikter oavsett ståndpunkt. 





PS. Man kan få rabatt hos de flesta återförsäljarna om man går med i blöjupproret, som är en förening. Det kostar 80 kr per år och hade sparat mig åtminstone 250 kr, eftersom jag köpt allt nytt. Det missade jag tyvärr, men jag skickar med det tipset till den som läser det här. 

söndag 10 januari 2021

Kan alla bli miljonärer innan 30?

Jag lyssnade på ett mycket bra avsnitt av Avanzapodden som behandlade deras miljonärer innan 30. Jag är lite stolt över att jag varit en av dem, även fast det tog lite längre tid att nå dit än vid 26-årsåldern som tydligen var snittet. Avsnittet fick mig i alla fall att fundera på om det är en riktig möjlighet för alla att bli det, naturligtvis givet att man har några år till 30-årsdagen. 

Precis som Johanna och Nicklas så föredömligt gjorde vill jag börja med att tydliggöra att det är självklart att inte absolut alla har möjligheter till det. Det finns ensamstående flerbarnsföräldrar, nyanlända, arbetslösa, personer med funktionsnedsättningar och säkert många fler som har sämre förutsättningar än andra. Men jag tänkte ändå sticka ut hakan och hävda att i princip alla skulle kunna bli miljonärer innan 30, eller åtminstone innan 35, bara man börjar.  Det här kanske är en provocerande slutsats för många, men sen så tänkte jag på mitt eget liv och funderade på om jag haft mycket bättre förutsättningar än andra och kom fram till att jag nog snarare haft sämre förutsättningar än många andra men ändå klarat det. Det mest återkommande tipset som framför allt Nicklas framförde i podden var nämligen att man ska passa på innan man har barn. Som de flesta av mina läsare vet, började min sparresa inte på allvar förrän Mini föddes. Det betyder i praktiken att den större delen av mitt kapital tillkommit efter det att jag fått barn, varit föräldraledig, jobbat deltid och vabbat en massa. Det var således möjligt ändå. Hur kommer det sig? 

Och här kommer vi till det jag tror varit min egen största framgångsfaktor, nämligen att jag sedan länge räknat ut optimistiskt vad jag bör kunna spara och sedan automatiserat det. Jag tror i likhet med Johanna Kull att de flesta ägnar sig åt en hel del ursäkter som gör att man tycker att en tusenlapp är ett vettigt sparande. Det är det inte, om man inte typ är student eller föräldraledig utan ersättning. För den som jobbar heltid och är en 500-lapp eller en tusenlapp inte alls svårt att spara. Det borde inte vara det minsta svårt att typ tiodubbla det faktiskt,  vilket även den omtalade Swedbank-rapporten visat. För att vara tydlig menar jag alltså att basen för min framgång varit det uttjatade rådet att betala sig själv först. I praktiken har jag alltid direkt när lönen eller föräldrapenningen kommit sparat och sedan behövt leva på resten. För det mesta har det gått bra, men ibland har det varit lite småjobbigt när börsen varit för rolig och jag glömt bort tråkiga saker som schablonsskatt som trist nog dras precis innan lönen kommer. Jag kan därför dra mig till minnes en månad då jag lite desperat sålde av gammal kurslitteratur för att betala januari månads skatt. Det här är mycket sällan förekommande nuförtiden (aldrig faktiskt) eftersom jag inte känner mig lika aktiesugen längre och därför brukar mitt transaktionskonto inte bli tomt vid månadens slut. Fördelen med det är att jag roligare månader kan köpa lite extra eftersom kontot inte tömts varje enskild månad. 

En förutsättning för att det ska fungera att spara till sig själv först i enlighet med någon slags budget krävs det att man är uppriktig mot sig själv. Nyligen påminde Micke mig till exempel i kommentarsfältet om att jag vid några tillfällen fått se sanningen i vitögat och insett att jag lagt rätt ansenliga summor på utemat och caféfika. Om man är uppriktig mot sig själv tror jag att det egentligen är rätt lätt att hitta förbättringsområden som möjliggör sparande om man vill. Ibland känner jag mig lite småsnorkig i den här bloggen och trots att det blir svårare och svårare att dra ner på utgifterna med tiden (inga tusenlappar på utekaffe här inte) så kan jag och min man båda garanterat minska familjens rörliga utgifter ganska lätt. Jag vet till exempel med mig att vi skaffat oss viss inflation i våra matinköp och utan någon större svårighet skulle kunna dra ner på kött, REKO och ekologisk frukt. Nu känner jag inte att jag behöver det, men det råder inga tvivel om att vi skulle kunna minska våra utgifter ytterligare på området mat. Det gäller även området barn där jag känner att jag köper alldeles för mycket nytt bara för att jag inte orkar jaga begagnat lika målmedvetet som till exempel Cosmonomics, som jag tycker är ett föredöme inom detta. 

Att betala sig själv först är ju bara en strategi, i praktiken måste man göra arbetet resten av månaden och det är kanske där många har det svårt. Här tänker jag att det finns många saker att överväga, däribland att transportera sig för egen maskin. En granne som arbetar betydligt längre bort än jag, berättade att han tycker det är genialt att cykla till jobbet eftersom han därigenom både sparar pengar och får ha barnen på förskolan under ett dagligt träningspass. Det synsättet skulle nog kunna göra en del för många. Jag vet till exempel att en kollega till mig kort innan min föräldraledighet började cykla till jobbet, vilket jag tjatat om en längre tid. Hon sa att hon hade tröttnat på mitt och en annan kollegas tjat, men att hon i slutändan chockades över att det tog ganska exakt lika lång tid att cykla som att ta bussen närmare en mil och då fick hon motionen klar på köpet. Att hon sparade pengar var bara en bonus. Här tycker jag det blir tydligt att något som görs av vana och bekvämlighet faktiskt leder till otroligt onödiga kostnader. Ett annat viktigt område som jag tror varit en viktig bakgrund till att jag kunnat upprätthålla ett bra sparande med tidvis väldigt låg lön och deltidsarbete är att vi hållit boendet litet och därmed kostnaderna låga. En vän till mig berättade i veckan att de funderar på om de ska flytta från sin tvåa till en fyra innan de får barn eller efter. Jag förklarade att jag tyckt det varit otroligt skönt med låga omkostnader under föräldraledighet och att jag därför inte skulle stressa en flytt bara för att en liten flyttar in i magen. Otaliga mammor lägger otroligt mycket energi på att inreda barnrum till barn som aldrig vistas i dem och ett barnrum är i mitt tycke därför en väldigt onödig kostnad. Min slutsats blir därför att det är klokt att hålla nere antalet kvadratmeter oavsett om man har barn eller ej och särskilt om man bor i en stor- eller medelstor stad där kostnaderna i regel är högre. 

Nu har jag skrivit massvis utan att ens gå in på detaljerna för vad som krävs för att bli miljonär. Avanzapodden förklarade att det i snitt tar 7,5 år om man sparar 8400 kr i månaden givet en årlig avkastning på 7%. Som ni vet har ju jag sparat betydligt mer än så och det har därför kortat ner tiden något, vilket var tur eftersom jag var i 25-årsåldern när jag ens började jobba heltid. För den som har ett hantverksyrke och som jobbat sedan 18-19-årsåldern - jag har till exempel en bekant som är snickare och tjänar betydligt bättre än jag utan studielån - är det därför inte ens särskilt svårt. Den som har studerat i några år får däremot öka sparkvoten rätt rejält för att nå till målet, men har sannolikt en högre lön som möjliggör det. Det tar till exempel lite drygt sex år att spara ihop en miljon med 8% avkastning om man sparar 10 000 kr i månaden. Personligen har jag alltid lyckats spara mer än så när jag jobbat heltid, men alla måste ju inte arbeta lika aktivt mot det målet. 

En framgångsfaktor jag inte pratat så mycket om heller är att vara sambo. Jag tycker personligen att sammanboende-skapet (det måste inte vara en kärleksrelation!) medför fler fördelar än barn nackdelar. Tack vare att vi varit två har vi kunnat dela på boendekostnaden som många hade haft själva samtidigt som vi kunnat köpa storpack i mataffären och turas om med matlagning, vilket minskat på hämtmatsinköpen. Jag märker nämligen direkt att jag blir betydligt mindre motiverad att laga mat och därför mer benägen att beställa hämtmat när min man är borta, men det kanske bara är jag. 

Dessvärre har det här inlägget redan blivit lite långrandigt, så jag kommer därför att avsluta här. Men det jag vill att alla (framför allt yngre personer) ska ta med sig är att det är fullt möjligt att bli miljonär på relativt kort tid. Jag kommer inte från någon rik familj, har inte en hög lön (om än högre än tidigare) och har barn, men har ändå klarat av att bli miljonär innan 30. För mig handlade det mest om att bestämma mig, inte vänja mig vid alltför dyra vanor och göra arbetet i min vardag. Det är inte alltid kul att cykla i regn eller att laga sin egen mat, men om du gör det de allra flesta gångerna så kommer det frigöra utrymme till sparande. Och varje krona är ju som bekant en början på en ny miljon. 


Blev du miljonär innan 30? Tycker du att en miljon känns överkomligt? Dela gärna med er av era tankar i kommentarsfältet! 


lördag 2 januari 2021

Hur gick det med nyårslöftena egentligen?

2020 var jag så fiffig att jag döpte om nyårslöftena till mål. Jag vet egentligen inte varför, men det låter som de var rätt så typiska nyårslöften ändå. Den här gången kan jag konstatera att det gick lite sisådär. I det här inlägget tänkte jag gå igenom varför. 

Mitt första och största mål var att nyspara 150 000 kr på börsen. Jag kan se att jag satt in 189 000 kr på Avanza, men det innefattar även barnbidrag och extrasparande från kontantinsatssparande (vilket redan bokats in som sparande under tidigare år så jag kan inte räkna det som sparande igen) så det är inte den riktiga siffran. I praktiken landade jag på 136 000 kr. Här är det lite speciellt eftersom jag inte visste att vi skulle få en bebis 2020 när jag formulerade målet. Tack vare bebisen har jag ju varit föräldraledig under en del av året och även sjukskriven en kortare period, vilket påverkat sparandet negativt. Samtidigt har det varit Corona, vilket påverkat sparandet positivt eftersom det inte blivit någon resa med familjen i år. Känner mig ändå helt säker på att jag hade uppnått målet med råge om jag hade arbetat heltid under året, men ångrar inte min bebis ändå. 

Graviditeten satte även vissa käppar i hjulet för mina kollektivtrafikresor. Det blev en del, framför allt kopplade till besök på sjukhus och behov av att ta mig till arbetsplatsen nu och då utan att svimma. Jag mådde under en period för dåligt för att hålla koll, men det finns en reell risk att de översteg 10 under året Corona till trots. Jag har även kört betydligt mer bil än tidigare år på grund av graviditeten. Jag känner därför att jag på det stora hela har misslyckats med tanken bakom målet, nämligen att minska mina kostnader för transport. 

Mitt tredje mål handlade om att dra ner på utemat och jag har inte riktigt koll på hur det gick heller, men min känsla är att det gått rätt kasst det med (så kasst att jag inte ens besvärar mig med att kolla kontoutdragen). Här kom Corona in i bilden igen genom att vi under våren aktivt försökt stötta våra favoritrestauranger (med köp av Corona-säker takeout ska tilläggas) och caféer. Under den första och tredje trimestern var jag även rätt sliten så då blev det också en hel del hämtmat av den anledningen. Vi har också jobbat hemifrån större delen av året och då var det lite kul att äta restauranglunch tillsammans i hemmets lugna vrå, vilket vi unnat oss några gånger. Efter bebisens ankomst däremot har vi definitivt lagt mindre än 500 kr per månad på utemat och fika. Här har vi snarare försökt orka stötta vissa ställen, eftersom jag tyckt det varit lättare att laga mat och baka själv. 

Mitt fjärde mål handlade om att rensa dator och telefon. Jag har gjort vissa rensningar på mobilen som verkar må rätt så fint, men inte av min dator som är totalt kaos. Alltså den funkar bra, men det är oordning och mycket som skulle kunna raderas. Jag har ingen bättre ursäkt än att jag inte orkat. Det är rätt mycket jag inte orkat det här året som ni märker. 

Det sista målet handlade om köpstopp av nya kläder. Jag konstaterade redan från början att det skulle bli svårt i och med att jag inte hade så många kläder i rätt storlek, vilket gjorde det svårt. Sen blev jag gravid och då blev det jättesvårt. Tack vare Sellpy lyckades jag dock förutom två snedsteg. Det ena var när jag köpte strumpor i panik i mars, vilket jag så här i efterhand kan erkänna berodde mycket på att vi var dåliga på att tvätta på grund av min bristande ork. Nu har jag aldrig brist på strumpor trots att jag tror att jag bara äger fem par. Jag känner dock att det var ett okej snedsteg. Det andra uppstod i oktober när jag i panik beställde hem en amningströja eftersom jag kladdade ner allt inom fem minuter (den som ammat en nyfödd bör kunna relatera). Tack vare H&Ms långsamma frakt hade det dock lugnat ner sig när den väl anlände så jag tog en promenad till närmaste butik och lämnade tillbaka den. Den enda ekonomiska förlusten av det var att de jävlarna stal min bonus när jag lämnade tillbaka den. 

Året 2020 gick med andra ord lite sisådär och lärde mig nog varför det här med mål eller löften inför det nya året är rätt så värdelösa. Det finns uppenbarligen en massa saker man inte kan kontrollera. Jag hade aldrig förutspått en pandemi och jag visste inte heller att jag skulle bli gravid eller att det skulle suga musten ur mig så mycket att bära ett barn. Med den bakgrunden tror jag att jag skippar några nya löften inför 2021 och istället håller mig ödmjuk inför att saker ändå inte blir som man tänkt sig. Med det sagt hoppas jag att året blir bättre, pandemifritt inom kort och att jag har energin att hålla uppe ett grundsparande. Om mitt liv är tillräckligt stabilt och jag inte utvecklar ett shoppingberoende tänker jag att jag borde kunna spara en 100 000 kr i alla fall, även fast året 2021 kommer bli betydligt magrare ekonomiskt för familjen än 2020 tack vare föräldraledighet under hela året. 


Hade du några nyårslöften 2020 och hur gick de i så fall? Har du satt några nya inför 2021? Dela jättegärna med dig i kommentarsfältet.