Nu läste jag senast idag Fru EB:s hyllning till sitt kommentarsfält, men jag måste ändå skriva en sådan även jag (copycat som jag är). Ibland tar det ganska lång tid innan jag svarar er, men det beror inte på ointresse utan på att ni ger mig så mycket att tänka på och jag vet själv hur gärna man får ett genomtänkt svar när man lagt ner tid och energi på att kommentera. Dessutom brukar jag ofta behöva fundera på era förslag eller reflektioner och diskutera dem med min man innan jag kan skriva ner ett vettigt svar. Poängen är att ni verkligen bidrar till guldkant på min tillvaro och jag är tacksam över att genom er få utvecklas ytterligare både som snålis och som person. Jag kan med absolut säkerhet säga att det bara är er förtjänst att jag fortsätter skriva även när jag är tröttare än tröttast eller allmänt omotiverad. Nu till dagens ämne som föddes ur kommentarsfältet på mitt förra inlägg, nämligen vad som är läskigt med att sluta jobba.
Jag har velat fram och tillbaka så mycket på sistone gällande att sluta jobba helt permanent om något år eller att skaffa mig en alternativ karriär, eventuellt via en periods utbildning. De senaste dagarna har jag också börjat fundera på varför inte fler av oss slutar jobba när barnen är små och krävande för att eventuellt ta upp en karriär senare i livet när det är mindre hektiskt. En av mina vänners mamma gjorde faktiskt precis så, att hon var hemma tills yngsta var tonåring och sedan började vikariera en del för att få pengar och sysselsättning. Nu när alla barnen är stora jobbar hon nästan heltid, tror jag. När jag läste era kommentarer igen idag så insåg jag själv att svaret på den frågan är att det är för läskigt att klippa banden till arbetslivet. Det innebär i praktiken att även en familj som vår, som klarar sig på en lön gott och väl, jobbar en massa mer än vi behöver för att jag inte är säker på hur vägen tillbaka skulle se ut om jag ändrade mig och faktiskt ville jobba framgent. För vem vill anställa någon som fokuserat på familjen de senaste 10 åren? Kanske någon som är på jakt efter dagmammor, men troligen inte så många andra.
Det tar mig osökt in på rädsla nummer två, nämligen att familjens behov kommer ändras framöver. Som jag delade med mig av i mitt förra inlägg upplever jag redan nu att framför allt Minis förväntningar och krav ökar och det är faktiskt läskigt att nu, en sådär 35 år innan normal pensionsålder (när är ens normal pensionsålder numera?), kasta in handduken och säga att jag med säkerhet vet hur dyrt liv min familj kommer ha framöver. Mini kanske får för sig att satsa på ridning och därmed drömmer om en dyr egen häst och inackordering? Nu vet jag inte exakt hur dyr en häst är, men Fri2032 har onekligen skrämt mig en aning. En kollega till mig pratade i princip varje rast om hur hennes dotters simning påverkade familjens ekonomi negativt, alltså till den grad att det verkligen var ett problem. Tydligen behövdes nya baddräkter för tusentals kronor regelbundet och resor land och rike runt var och varannan vecka som också kostade multum. Det måste ju dock inte ens vara ett intresse, utan det kanske visar sig att Plutten har stora funktionsnedsättningar och behöver hjälpmedel i framtiden eller så stora begränsningar att hen inte på egen hand kan försörja sig även som vuxen. Då vore det ju tråkigt om mamma gått i pension innan 40 och enbart har sin tid att bidra med. Det kan låta långsökt att oroa sig för sånt, men jag har en mamma i min närhet vars vuxna dotter är i precis den situationen på grund av diverse diagnoser (och då inte typ av allvarligare fysiska slag, men i kombination gör de det orealistiskt för henne att få ett jobb någonsin) och jag vet att det är ett stort orosmoment för hela familjen.
Även om jag upplever familjens behov som läskigare har jag också insett att jag själv kan förändras, vilket är det tredje osäkerhetsmomentet som jag lyckats identifiera. Ibland när jag pratar med någon som jag inte umgåtts med på några år slås jag över hur otroligt mycket jag själv förändrats med åren. Det var inte så länge sedan miljön var det sista jag tänkte på och som resor var det absolut mest centrala i mitt liv. Sedan kom barnen och prioriteringarna ändrades radikalt. Kan det kanske uppstå något liknande längre fram? Kanske får jag en fyrtioårskris och får för mig att jag måste uppleva Sydostasien varje år eller hoppa bungyjump och fallskärm i Sydamerika varje födelsedag? Det är så klart inte lätt att veta hur ens preferenser kan komma att ändras och jag har egentligen en stor tilltro till min egen förmåga att lösa problem, men inte desto mindre är det läskigt. Gissningsvis kan en del problem vara lättare att lösa, som en önskan om att slippa städa mitt eget hem (dvs skärp dig!), än andra som gäller lite större drömmar. Om drömmen till exempel skulle vara att resa jorden runt skulle det vara sorgligare att inte fullfölja den av ekonomiska skäl än om drömmen vore att ha matkasse varje vecka.
Precis som vanligt har jag inte någon bra slutsats gällande rädslor eller hur jag ska våga ta steget att så småningom permanent lämna arbetslivet. Däremot känns det ganska bra att genom bloggen ha fått ventilera vad som faktiskt känns som hindrande så att jag får möjlighet att fundera på hur jag ska hantera mina egna rädslor. Lustigt nog har jag insett att jag inte känner mig överdrivet rädd för att vara sysslolös, vilket var något en arbetslös granne nyligen beskrev som det värsta med att inte ha ett jobb. Det gissar jag också skulle kunna förändras när väl barnen är utflugna och min man fortfarande vägrar komma hem från jobbet i tid eftersom han har så myyyyyycket att stå i. Men om sysslolöshet är ens största problem borde man ju rimligen kunna engagera sig ideellt i något som till exempel ungdomsidrott, skräpplockning, eller random lokal förening. Om inte det känns lockande kan jag redan nu lova att baka frukostbröd till hela grannskapet free of charge så att jag slipper känna mig uttråkad.
Vad tycker du är skrämmande med att sluta jobba? Dela gärna med dig om det eller något annat du har på hjärtat som till exempel aktuell pensionsålder eller en gissning om vad den kommer landa på om en sådär 30-40 år.
Vi köpte en fjällstuga för några år sedan. Tack vare att vi hade sparat så mycket och att vi hade koll på vår ekonomi så visste vi att vi hade råd med den extra kostnaden. Det var en sak vi inte hade en aning om när barnen var små att vi skulle vilja göra. Men allt eftersom våra semestrar mer och mer tillbringades i fjällen, vinter och sommar så växte drömmen fram. Nu berikar den vårt liv så mycket att de extra 1 eller 2 år i arbetslivet som det kanske kommer att innebära absolut är värt det. Och vi kommer ändå att sluta arbeta några år tidigare än den nuvarande beräknade pensionsåldern 65. Då kommer vi dessutom kunna vara ännu mer i vårt älskade fjällhus och under tiden har vi nytta av den hela familjen. Så något man inte har en aning om att man vill ha pengar till när man är 35 kan mycket väl uppstå 10-15 år senare. Hade vi extremsparat innan barnen och under småbarnsåren så hade vi redan kunnat sluta jobba men skulle inte vilja byta den friheten mot att inte ha stugan.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig! Ja, jag kan verkligen tänka mig att det förändras en del så det är nog inte helt fel med lite marginal.
RaderaJag tycker det är skrämmande att helt förlita sig på en inkomst man redan har undanstoppad på banken. Alltså det känns på något vis tryggare med ett företag (som såklart kan gå i konkurs eller avskeda mig) som ger mig lön varje månad, än att jag plockar ut pengar från ett konto varje månad.
SvaraRaderaFör mig har det (även om jag avskyr att erkänna det) varit väldigt upplyftande att se hur vansinnigt mycket pengar jag gör av med varje månad. Speciellt hästarna, som jag uppskattat kostade mig runt 40' om året, hittills kostat 9000 kr i snitt tillsammans, vilket gör att de på ett år kostar 54' vardera. Det är hysteriskt mycket pengar... Speciellt som jag tycker att jag inte lägger så jättemycket mer pengar på dem förutom stallhyra, hovslagare och veterinär. Mycket nyttig övning!
En övning jag brukar göra ibland är att tänka efter vad jag ville för fem år sedan eller vad jag ville för tio år sedan. 2011 var jag så less på livet i stan, jag ville tillbaka till mina rötter och ha häst på egen gård. 2016 var jag kräkless på livet som gårdsägare och flyttade under året tillbaka till Uppland och en gård där jag bara hyrde in mig, dvs nån annan gjorde jobbet. Det är alltså två ganska stora förändringar bara de senaste tio åren. Så hur sjutton ska jag veta vad jag vill om 25 år?!
Däremot tänker jag att det alltid lär behövas pengar, så jag fortsätter spara och så får vi se vart det tar vägen helt enkelt. :-)
"En övning jag brukar göra ibland är att tänka efter vad jag ville för fem år sedan eller vad jag ville för tio år sedan. 2011 var jag så less på livet i stan, jag ville tillbaka till mina rötter och ha häst på egen gård. 2016 var jag kräkless på livet som gårdsägare och flyttade under året tillbaka till Uppland och en gård där jag bara hyrde in mig, dvs nån annan gjorde jobbet. Det är alltså två ganska stora förändringar bara de senaste tio åren. Så hur sjutton ska jag veta vad jag vill om 25 år?!"
RaderaDet här tror jag är en extremt viktig punkt för de flesta som planerar för fire och jag har verkligen inget svar. Kanske är den bästa lösningen att helt enkelt spara mer än man tror sig behöva så att man lättare kan fluffa till livet med en extra häst eller sommarstuga? Ytterst oklart vad som är bäst, men det är en möjlig lösning åtminstone.
PS. Mini får inte bli hästintresserad låter det som ;)
Planen är att hoppa av arbetslivet nästa år (kommer att vara 45 år då). Oroar mig för att det kommer en större börsnedgång som antingen sabbar mina planer på att hoppa av om ett år, eller som gör att jag får se mitt kapital minska drastiskt efter avhoppet. Funderar mycket på tillgångsallokering och hur mycket av kapitalet jag törs ha på börsen. Oroar mig för hur 1 år till i arbetslivet ska påverka min psykiska ohälsa, kontra hur avhoppet kommer att påverka. Hoppas ju att jag kommer att må bättre, men tänk om jag bara mår sämre? Oroar mig för att jobbstressen ska ersättas med pengastress... Kan tänka mig att fortsätta jobba, men isåfall med något som är på deltid och är relativt fritt. Men först hade jag bara velat vara ledig och vila upp mig. Osäker på om det kommer att ta en månad, ett halvår eller ett år. Känner mig konstant trött, utmattad och deprimerad i dagsläget. Har precis fått upp lönen rejält, så hade varit bra om man orkade stå ut ett år till.
SvaraRadera/M
Förstår oron för börsfall, det är ju sjukt jobbigt om börsen går ner just då, åtminstone psykiskt. Hoppas allt går vägen och vad kul att det närmar sig! Du får berätta hur det känns sen och lycka till!
RaderaJag har svårt att tänka längre än ett år i framtiden, och jag kan förstå att du och jag nog har diametralt olika personligheter, men är det inte bara att testa? Det känns som väldigt många inom FIRE-kretsen är trygghetsnarkomaner deluxe. Det finns väl många som säger upp sig utan nytt jobb, säsongsarbetar, startar företag, gör något annat en tid utan att ha särskilt mycket pengar på banken?
SvaraRaderaSen är jag med på att det finns något läskigt att kapa banden till yrkeslivet, kan inte tänka mig att jag skulle göra det för att vara hemma med barn. Mitt jobb intresserar mig nog trots allt mer än småbarnslek och hushållsarbete. Jag vill nog inte heller ha ett äktenskap där enbart min man yrkesarbetar, det hade retat mig något så fruktansvärt. Men, som sagt, man är ju olika så det kanske är drömmen för någon annan. :)
Utifrån det du skrivit i bloggen hittills så tror jag också det! Men jag tror också generellt att vi är trygghetsnarkomaner och bör fundera över det. Sen vet jag inte om det betyder att vi alltid borde sluta jobba tidigare, men det kan nog vara en vettig lösning för många. Min rädsla med det är lite att jag skulle tappa min lust och kreativitet, eftersom jag tror att tryggheten ger en frihetskänsla som föder kreativiteten.
RaderaVad gäller det sista du skriver så är det väldigt viktigt. Alltså jag vet inte riktigt hur jag känner. Den här veckan har jag varit lite tokig på att vara hemma med barnen, samtidigt som jag verkligen inte längtar till jobbet och hatar tanken på att inte få vara ledig på sommaren eller vid lov. Jag och min man har därför under helgen funderat mycket på vilka typer av jobb som skulle passa mig utifrån de referenspunkterna. Tror dock inte att jag har några problem med att leva på min man ekonomiskt (det gör jag iofs nu), eftersom han lever på mig på många sätt. Vi är ju en enhet som är beroende av varandra hur vi än gör. :)
Enda skrämmande om jag skulle sluta jobba helt är om jag kalkylerat fel på kostnader som stiger med åren och det inte räcker med 4% uttag, samtidigt som aktierna avkastar allt mindre över tid. Det skulle antingen leda till att man behöver leva ännu snålare (vilket skulle tära för mycket på mig som redan är hyfsat ekonomiskt lagd och således inte överdriver på särskilt mycket - enligt mig själv :p). ELLER så skulle det leda till att man måste krypa tillbaka till arbetsmarknaden. Tror dock inte det är hopplöst att få ett arbete även med 15 år ur spelet. Kan ju bara hitta på att man varit egenföretagare och inte har några färska referenser, eller delge någon anhörig. Sen är det bara ta något timvik som diskplockare, städare eller inom hemtjänsten eller något. Eller så startar man eget inom något simpelt som ger några tusenlappar per månad.
SvaraRaderaDet som jag är rädd för kan alltså lösas ganska lätt genom att återgå delvis till någon form av arbete. Så egentligen kanske rädslan ligger i att våga inse att man kan ha haft fel? Att planen inte fungerade och det inte blev det du kämpat för i xx antal år.
Bra och relevant fråga då många som uppenbarligen har möjlighet och någonstans drömmer om att inte lönearbeta ändå fortsätter. Jag fegar ju samtidigt genom att planera deltidsarbete (40-60%) genom hela arbetslivet efter 30+ - men jag tror också jag kommer trivas bäst med det :-)
För övrigt räknar jag med en pensionsålder på som lägst 70 år om 40~ år.
/Arbetsplanen
"Så egentligen kanske rädslan ligger i att våga inse att man kan ha haft fel? Att planen inte fungerade och det inte blev det du kämpat för i xx antal år."
RaderaDet där är spännande! Den här föräldraledigheten har jag känt mig betydligt mer nöjd med att vara hemma än sist och jag längtar absolut inte alls tillbaka till jobbet, men trots det funderar jag en del på det där. Tänk om jag hatar det när det väl händer? Kanske framför allt om det sammanfaller med en tid då mina barn inte längre behöver mig. Så länge de är relativt små, gissar jag att jag inte kommer känna mig sysslolös men kan ju bli annat sen.
Tror för övrigt du har rätt om pensionsåldern! Jag var övertygad om att den var 68 redan idag iofs. :P
I fallet med en person (kvinna?) som slutar för att ta hand om barnen - jag skulle gärna ha en mer jämn fördelning mellan föräldrarna. Men det är säkert många som vill ha en mer 'gammaldags' uppdelning. Sedan tar du ju upp en viktig/intressant punkt dvs att det är egentligen mycket lättare när man inte har barn att beräkna hur mycket pengar man behöver ha, både när barnen är barn och även när de är vuxna - klurigt!
SvaraRaderaJag tycker fortfarande att frilansa är en bra mellanväg - frihet och inkomst :)
Ja, det är många som tar upp det och innan jag själv fick barn med befintlig man så kände jag också så. Nu känner jag lite att jag får laga efter läge och utifrån att jag lever med den jag gör så är det närmast en utopi att vi skulle jobba halvtid båda två. :)
RaderaSkrämmande med att sluta jobba? För mig är det inte ekonomin utan att jag trivs med mitt jobb. Har oftast roliga, utvecklande arbetsuppgifter. Flera av mina kollegor umgås jag även med privat. Har förhållandevis stor möjlighet att styra mina arbetstider. Min man är i en liknande situation. Vi sparar inte för att vi vill gå i tidig pension, vi sparar för att vi inte vet vad annars vi skall göra med pengarna. Sen kanske det slutar med att någon av oss hoppar av jobbcirkusen tidigare än staten har angett.
SvaraRaderaSom mamma till barn i låg- och mellanstadiet vill jag säga att det inte bara är aktiviteter som kan kosta. Även äldre barn behöver föräldrarnas tid. Dessutom har de en massa lov där man måste sysselsätta dem, särskilt när de slutat fritids. Då kan det vara bra att ha pengar så att man kan ta tjänstledigt eller ha en arbetssituation där man styr mer över sin tid. Eller att helt ha slutat jobba.
Det har du nog rätt i! Det är ju en viktig motivation för mig som i dagsläget har otroligt svårt att få semester på sommar och vid lov, eller egentligen alltid men särskilt när andra vill vara lediga. Drömmen är absolut att ha förutsättning att vara hemma med dem då, men det är svårt just nu av allt annat än ekonomiska skäl.
RaderaJag kanske inte skrivit det tidigare, men 80% av mitt sociala liv kommer faktiskt från mina nuvarande och tidigare arbetsplatser, så även jag har fått en del därifrån. Det kanske är en fara med att sluta jobba mao, även fast jag inte tror jag skulle sakna arbetsuppgifterna i sig.
Ett barn med funktionsnedsättning kanske tvärtom innebär att det bästa för familjen är att en förälder stannar hemma? En väns vän löste vardagslivet så när de fick barn med Downs syndrom, de verkade inte ångra sig över att Thailand-resorna etc rök. Hos oss är det min man som vill vara hemma-pappa (2 dagisbarn utan funktionshinder) Jag tror absolut vi klarar oss på min inkomst, men vi känner båda att vi borde spara ihop ett semi-FI-kapital först. Lite oklart varför och hur mycket vi ska spara när vi antagligen inte kommer använda det. Men det är klart, om jag skulle ledsna på jobbet eller om vi (mot förmodan) skulle skilja oss är det väl bra att ha reserver.. ska man räkna på att kapitalet ska klara hälften av våra utgifter då?
SvaraRadera/L
Tack för att du delar med dig! Kul att höra om ett förhållande i liknande sits där det inte är en stackars kvinna (hehe) som får offra sig. Jag tänker att din man är fire när ert kapital eller hans klarar halva ert liv. Gissningsvis behövs alltså inte så mycket så länge du jobbar och kan ta 100% av kostnaderna. Vi har iofs redan nu tillsammans mer än 3 miljoner i cash/börs som är halva vår fire-siffra och ändå strävar jag efter att nå att mitt kapital är just 3 miljoner, vilket i praktiken betyder att hela familjen kommer ha runt sex miljoner investerat och då faktiskt är fire all together. Det här är uppenbarligen något jag borde fundera vidare på, snällt att du tog upp det!
RaderaHej!
SvaraRaderaJag läser din blogg med stor behållning! Vill ge dig beröm för att du är så öppen med dina tankar och funderingar, även de som inte alltid bara är glada tillrop. Det är just frågorna (och kommentarerna till dessa) som är givande för mig.
Dessutom tänker vi i flera avseenden lika.
Status är en aspekt du inte tar upp. Antag att man har ett "fint" jobb och växlar om till ett annat, i andras ögon "mindre fint" men som har andra kvaliteter t ex flexibilitet, mindre ansvar?
Det kan vara ett skäl till att inte våga kliva av, andras bild.
Mest av allt ville jag egentligen komma med uppmuntrande tillrop att fortsätta våga dela med dig av dina frågor och funderingar. Och hoppas kommentarerna fortsätter hålla god nivå.
Tack, vad fint sagt och jag håller med dig helt gällande kommentarerna som ger mig mycket att tänka på!
RaderaDär tog du upp något som jag tror är OTROLIGT viktigt för många, men inte för mig. Nu kanske jag inte är helt insatt i vilka mina läsare är, men jag tycker generellt att det verkar som att många inom sfären har välbetalda jobb med hög status. Det har ju som bekant inte jag, men om jag hade haft det länge så hade jag nog känt av det problemet mer. Hur känner du där? Påverkar status dig mycket när du funderar på att kasta in handduken eller "byta ner dig" jobbmässigt?
Tack så hemskt mycket för din fina kommentar och att du delar med dig! Det betyder mycket för mig.
Undrar lite varför du skriver att du inte har ett "välbetalt jobb med högstatus". Du har skrivit liknande förut och jag tror du har bättre jobb än du tycker. Dessutom tror jag du har ut över 20k efter skatt, så en lön man kan leva på. Typ alla akademiker som ej är chefer är väl lika ohögstatus-aktiga?
RaderaVilken bra fråga, Anonym! Nu vill jag av integritetsskäl inte gå in på mitt jobb eller min bakgrund alltför mycket, men som jag ser det så beror det på utgångsläget. Jag tycker själv att mitt jobb är av låg status, men det beror på att jag jämför mig med min familj till stor del och tidigare kursare eller vänner. MEN med det sagt minns jag ett samtal jag och flera kollegor hade en fikarast där de flesta av oss skojade om att vårt jobb hade så låg status, men en kollega inte alls höll med. Hon beskrev sig som familjens stjärna (typ, inte det ordvalet, men ungefär så) eftersom hon hade lyckats ta kandidatexamen och få en fast anställning på kontor på heltid. Hon berättade att hennes syskon och hela släkten arbetade inom lokalvård, transport eller som undersköterskor och att hon tyckte att hon hade ett fantastiskt bra jobb i jämförelse (hennes ord, inte mina).
RaderaNär jag valde karriär så funderade jag på om jag skulle bli läkare, advokat eller finansanalytiker, jag övervägde inte undersköterska eller lokalvårdare. Utifrån det perspektivet, att jag var så "säker" på att jag skulle skaffa mig en utbildning och ett jobb som många respekterade så upplever jag idag att jag har ett jobb av låg status. Jag får också ofta frågan av släkten om jag inte ska skaffa mig ett ordentligt jobb snart, vilket säger en del om hur de ser på min nuvarande sysselsättning. Med det sagt så inser jag att jag ändå har det rätt så bra. Jag tjänar numera strax över 30 tkr brutto och får därmed ut över 20 tkr som du skriver. MEN det är fortfarande en lägre lön än medelsvensken och utifrån mina extremt många högskolepoäng en ovanligt låg lön. Jag hade sannolikt tjänat bättre som lärare än vad jag gör tex, och jag hör ofta om att lärarlönerna är så låga.
Jag skulle inte säga att jag tycker att alla akademiker som inte är chefer är av låg status. Det brukar låta väldigt flashigt tycker jag när någon beskriver att den är läkare, forskare eller arkitekt. Men som sagt, det är ju högst personligt. Jag för min del upplever inte att jag ger upp någon status om jag kastar in handduken imorgon. Jag kan lika gärna beskriva mig som hemmamamma som mitt yrke. :)
Jag kan oroa mig för hur jag själv kommer att bli och hur jag kommer att uppfattas. Att bli mer inaktiv, ineffektiv, få mindre input i mitt liv och långsiktigt bli obetydlig och ointressant som ingen vill prata eller hänga med. Eller att sakna de intellektuella utmaningarna som arbetslivet kan ge. Är övertygad om att man äger sin egen vidareutveckling såklart, men kommer jag att driva den gentemot mig själv när det är helt upp till mig? Min farsa gjorde en sån resa under sin pension, han gick vid 60, var aktiv i början i föreningar och kommunpolitik och sånt, men efter några år blev det mest korsord. Det är inget ont med det, han trivdes bra med livet, men vi runtomkring märkte stor skillnad. Han liksom tappade kontakten med världen runtomkring och hade inte så mycket att prata om. Jag inbillar mig att jag har så många intressen så att jag knappt har tid att jobba, men det där är ändå en farhåga nånstans. Att tappa drivkraft och hamna i marginalen. Att bli nån som ingen riktigt behöver. Känns lite skumt på samma gång att hänga upp så mycket identitet och värde på ett lönearbete, men jag har ändå svårt att helt släppa de där tankarna. Jag planerar exit om några år och tänker att för min egen del är det helt avgörande att då gå TILL nånting, inte FRÅN nånting...
SvaraRaderaIntressant det där, jag upplever personligen precis tvärtom, att eftersom jag är mitt jobb, dvs mitt jobb äger mitt liv, så har jag marginaliseras och har inte så mkt att komma med i övrigt. Personligen avskyr jag folk som pratar om sina arbeten och undviker därför själv ämnet i sociala sammanhang men eftersom jag lever ensam utan barn och i princip inte har tid för hobbies eller annat så finns det liksom snart inte längre nåt att säga mer än att prata börsen (vilket ingen i min närhet vill) eller prata vaccin eller väder. För mig känns det som att jag måste ut ur ekorrhjulet för att få tillbaka min identitet.
RaderaSpännande Henkster, men nu måste jag fråga dig om din familjesituation. Har du barn och partner? Det känns som att det är svårt att bli totalt oviktig så länge man har en familj som behöver en och därmed också att man naturligt kommer behålla viss form och aktivitetsnivå. Eller jag kanske tänker fel, men jag upplever att mitt behov av mina föräldrar och svärföräldrar har varit enormt under graviditet och föräldraskap hittills och om det är något jag önskar ge mina barn så är det att kunna finnas där för dem som vuxna. Det är klart att det inte är lika viktigt som när de ammas eller är fyra år och behöver en förälder som lagar mat och kommer ihåg allt, men ändå viktigt. Mina föräldrar har inte varit en så aktiv del av mitt liv egentligen någonsin när jag tänker på det. Det mesta var jobbigt för dem och jag upplever än idag att det är en stor uppoffring för dem om vi ber dem komma på besök eller om vi ber dem om hjälp med typ barnpassning eller liknande. Så vill jag inte vara själv.
RaderaFör ett tag sedan pratade jag med en coach som instruerade mig att vid en framtida eventuell arbetsintervju svara på frågan: "Vem är Frihetsmamman?" med mina yrkesmässiga ambitioner och yrkestitel. Jag förstår att det är naturligt i den situationen, men gud vad det känns märkligt efter att ha ägnat så otroligt mycket tid åt att separera min person från vad jag GÖR. Så jag tycker att det låter dumt att identifiera sig med sitt arbete, åtminstone om det inte är ens hela liv som jag ibland upplever det är för min man... Vem är du utanför jobbet?
Personligen ser jag framför mig att jag skulle kunna sysselsätta mig med diverse ideella engagemang vid behov. Det finns alltid föreningar som behöver ledare och styrelsemedlemmar och en del av dessa brinner jag mycket för personligen, men är idag inte särskilt aktiv i. Med det sagt tror jag att det kan bli som för din pappa. Särskilt om det man gillar göra är typ att titta på tv och man saknar många nära relationer, vilket ofta är fallet för äldre män (ingen absolut sanning, men utifrån min erfarenhet). För att försvara din pappa lite så misstänker jag att det kan ha en del med åldern att göra också. Även folk som arbetar är mindre pigga vid 65 än 45 och tidig pension gissar jag (likt MI30 om du läst hans senare inlägg) banar väg för ett mer aktivt pensionärsliv.
Det mest skrämmande vore att blir svårt att få ett jobb senare om jag skulle vilja/behöva. Jobbar inom IT och inställningen är lite att man inte har nåt att erbjuda om man inte arbetat på mer än kanske ett år. Vissa legitimationsyrken, typ lärare, sjuksköterskor tror jag man komma tillbaka till även om man varit borta från arbetsmarknaden ett tag.
SvaraRaderaÄr inte alls orolig för att barnen kommer kräva dyra aktiviteter eller att jag eller min man kommer få mycket dyrare vanor.
Det där har jag också tänkt mycket på! Skulle jag veta med absolut säkerhet att jag bara kunde börja jobba igen skulle jag nog ta friår i ett decennium eller så.
RaderaPratade faktiskt med en sjuksköterska nyligen som hade sagt upp sig när hon inte fick jobba som hon ville och det var hur lätt som helst att komma tillbaka 10 år senare när familjesituationen var bättre, så tror du har helt rätt i ditt resonemang. Du kanske ska byta bransch redan nu och satsa på sjuksköterskeyrket? ;)