Kan det bli för sent att byta jobb?

Innan jag börjar pladdra på om dagens ämne måste även jag få säga att jag (äntligen) läst Sparboken och gillat den ganska exakt så mycket som jag hade förväntat mig. Trots att jag är övertygad om att jag läst alla Fru EB:s inlägg och följt henne i princip sedan start så innehöll boken tips som var nya för mig och tack vare att den är förlagslös (tror jag i alla fall) så upplever jag den som mer personlig än många andra böcker. Den som gillar hennes blogg lär älska boken. Jag är inte den som skriver bokrecensioner så jag kommer inte mala på alltför mycket om den här och nu, men jag kommer definitivt rekommendera den till folk. Faktiskt även till den som likt mig inte alls känner igen sig i klädkapitlet för så underhållande och bra är boken som helhet. Den är lite som en buffé (eller smorgasbord som amerikanerna skulle ha sagt) och man kan ta med sig det som faller en i smaken och skita i det som inte passar in på ens liv. Jag funderar också på att testa den på någon som inte läst bloggen för att se om den är lika skoj då, jag tror att den går hem även då nämligen. Dagens ämne är dock inte så värst kopplat till boken, även om den gjorde mig så otroligt mycket tryggare i mina livsval. Idag tänkte jag nämligen skriva lite om det här med att byta jobb. 

Som jag har skrivit tidigare så närmar sig FIRE med stormsteg, eller ja, allt är ju så klart relativt, men det närmar sig i alla fall. Det har fått mig att klura rätt mycket på om jag orkar byta karriär eller ge mig in i jobbcirkusen igen. I skrivande stund har jag inte helt landat i frågan, men jag har under en längre tid fascinerats över att jag tvekar eftersom det "ändå bara är några år till FIRE". Jag är alltså i trettioårsåldern och tycker ändå att det kanske är lite sent att byta jobb, ungefär som tanterna på mitt jobb brukar tänka när de närmar sig 63-årsdagen. Objektivt kan jag förstå mitt eget resonemang. Att byta jobb, gå igenom platsbanken (om det ens finns någon sådan numera?), skriva brev och fjäska på intervjuer tar ändå en hel del tid och kanske framför allt energi. Att vara ny på jobbet, kanske med provanställning, kräver också en viss insats och det kan vara rätt dränerande det med. Man måste ju lära känna sina kollegor och sätta sig in i arbetsuppgifterna, och gissningsvis även organisationskulturen. Sånt är inte alltid jätteroligt, under distansarbetets Coronaår kan det kanske vara jäkligare än någonsin (eller enklare, vad vet jag).  Samtidigt tycker jag att mina egna tankar är totalt irrationella eftersom pengarna på banken ska göra mig trygg, inte lat.  Och där någonstans måste jag vara självkritisk nog att inse att mina pengar faktiskt gjort mig lite bekväm. Jag vet att jag i tidigare inlägg skrev att det kan vara jobbigt att ha pengar om de hindrar en från att kunna säga att man måste stanna kvar på en kvävande arbetsplats. Men som det visar sig upplever jag att mitt kapital gör att jag nästan känner att det är skitsamma om jag stannar kvar på en dålig arbetsplats. Lite som att ett år eller fem hit eller dit inte gör någon skillnad. 

Och det där med uthållighet är ju spännande. En god vän till mig sa nyligen till mig att jag är världsmästare på att stå ut. Hon menade det som något dåligt tror jag, men jag ser också det som något positivt, eftersom jag är övertygad om att det är anledningen till att jag lyckats så bra under min sparresa. Nu vill jag inte påstå att det bara är bra att stå ut, men det gör det sannolikt lättare för äktenskap att hålla och att undvika dyra renoveringar. När det kommer till arbetsplatser däremot är jag mer tveksam om det är en positiv egenskap. En person med lite starkare självbevarelsedrift och som var övertygad om sina möjligheter att hitta något bättre skulle kanske bara lämna den dränerande arbetsplatsen och använda sitt kapital till att möjliggöra uppväxling av jobbletande eller kanske söka sig till något så otryggt som ett vikariat.