Hur blir man egentligen sådär nöjd?

För ett tag sedan pratade jag med en vän som jag lärt känna utanför FIRE-sfären, men som har liknande ambitioner som många av oss, nämligen frihet. Samtalet vi hade var närmast terapeutiskt och jag försökte hjälpa honom komma vidare, eftersom jag upplever honom fast i en rätt tråkig situation som han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Efter att ha lyssnat på mina argument ett tag kunde jag i hans blotta andhämtning höra just hur frustrerad han kände sig och han yttrade då något av en magisk mening i våra kretsar, nämligen: "Men det är ju lätt för dig att säga. Du är ju så himla nöjd hela tiden!" Det här är spännande av flera anledningar och dagens inlägg ska därför handla om det här med att vara nöjd. 

Som av en händelse har ämnet kommit upp flera gånger på sistone, däribland i Fru EB:s bok och i kommentarsfält i diverse bloggar. Jag tror likt många andra att det här med att vara nöjd (inte lycklig), är rätt så centralt för att både kunna nå FIRE och för att kunna må bra som FIRE. Det faller sig ganska naturligt, eftersom den som ständigt är missnöjd med sitt hem, sitt utseende, sin partner och så vidare sannolikt kommer lägga en massa pengar på att åtgärda problemet (och då menar jag inte terapi, utan snarare nya tapeter eller dieter). Samtidigt riskerar samma person nog att bli missnöjd ungefär samtidigt som frihetsmålet är uppnått och därmed att inte må underbart bra som fri. Kort sagt så är det nog rätt så centralt för individen, oavsett målsättning i livet, att hitta förnöjsamhet. 

Har min vän då rätt i att jag är nöjd hela dagarna? Jag önskar det vore så och till viss del kanske han har en poäng. Det han menade, och det utvecklade han också senare i samtalet, var att jag inte har någon dyr hobby, mår som bäst om jag får vara i fred i naturen eller med en biblioteksbok. Med andra ord är det inte så dyrt för mig att leva mitt liv och därmed också rätt så lätt att uppnå fyraprocentsregeln och ännu lättare för mig och min familj att tillfälligt klara oss på enbart en inkomst. För honom, och kanske framför allt för hans partner, ser det inte ut så och ens en kortare tid utan full lön skulle leda till att frihetsmaskinen utarmades. Jag är ganska långt ifrån att vara i hans situation. Faktum är att jag tror att vi sparar mer än hans familj även nu när jag är föräldraledig utan inkomst. Samtidigt kan jag relatera till en känsla av att inte vara helt nöjd och vilja ha mer, något som jag bara för något år sedan skulle ha haft svårt att förutspå. 

Vad är det då jag är missnöjd över? Som ni nog vet finns det en rad olika saker jag inte är superglad över, där kanske mitt jobb länge varit på första platsen. Att vara missnöjd med jobbet är dock inte ett enormt stort problem i sig, eftersom jag tack vare mitt frihetskapital inte känner mig fast på samma sätt längre utan roar mig mentalt med att veta att jag inte måste vara där som tidigare. Det som är ett desto större problem och som på sistone allt mer satt familjens tillvaro i gungning är barnen. Till följd av att Mini blir äldre, klokare och mer självständig börjar det för oss båda bli alltmer uppenbart att våra livsval påverkar barnen. Det är inte så att våra barn egentligen lider och de har det sannolikt bättre än snittet även i det här landet, men vi börjar få allt fler frågor om varför inte vi också bor i ett stort hus med pool som X, Y och Z och varför alla andra åker till Mallorca på påsklovet och inte vi. Det tjatas också allt mer om diverse prylar, kläder, husdjur och liknande samtidigt som Mini börjar sätta sig in att det inte är helt sant att vi inte har råd. Både jag och min man har plötsligt drabbats av dåligt samvete för våra livsval, alltifrån den vegetariska kosten till val av bostad och faktiskt inkomstnivå. Det var länge sedan som jag kom till insikt gällande att jag inte orkar jaga karriär eller satsa på högsta möjliga lönen, men jag har inte sett det som ett beslut som påverkar någon annan än mig själv. 

Som en del i att hantera det här och vara lite proaktiva har jag och min man börjat fråga Mini vad som varit bra med en viss dag och vad hen är tacksam för. Det här är en svår övning, men faktiskt galet effektiv även för mig. Jag märker rätt så tydligt att jag nu kan vika ihop mina kläder och vara tacksam över den sköna amningstoppen eller gravidbyxorna som är helt galet bekväma (gravidbyxor är enligt mig guds gåva till mänskligheten för övrigt). Jag försöker också påminna mig själv om hur fint det är att ta en fika när Mini är på förskolan eller vilken tur jag har som har en liten trädgård att odla sallat i. Än så länge vet jag inte om Mini känner sig mer tacksam än tidigare. Ibland känns det dessutom som att hen missförstår konceptet lite och uttrycker tacksamhet för saker som faktiskt inte ger någon glädje. Jag fick till exempel höra att hen är tacksam över att jag lagar så hälsosam mat, vilket är ironiskt med tanke på hur mycket ilska jag får ta emot när väl maten ska inmundigas. 

Vad är det då som gör att jag ändå försöker? Ibland (rätt ofta till och med) känns det som att det vore enklare att tömma våra aktiekonton och köpa oss en exklusiv villa för 6-7 miljoner istället för att lära mig själv eller mina barn att vara nöjda med det vi faktiskt har. Men risken med det är att vi alla bara vill ha ännu mer. Ibland när jag roar mig med det otroligt billiga nöjet att iaktta folk slås jag nämligen av att alla andra också bara vill ha mer. Vi har bekanta som flyttar vartannat år för att uppgradera sig, grannar som kommer hem med nya fordon oftare än vi tvättar bilen och vänner som ständigt är på jakt efter nästa resa eller kick som ska göra livet fulländat. Det låter nästan som ett skämt, men jag tror att de flesta av oss är så upptagna med att jaga lycka att vi nog inte ens förstår vad vi håller på med eller varför vi gör det. I vanlig ordning vet jag inte om jag kommer lyckas lära familjen att vara nöjd. Ni är trots allt många som varnat mig för att det är dyrt med äldre barn och plötsligt börjar jag förstå varför. Jag kanske inte själv kommer sluta vara nöjd med hembakade kanelbullar och biblioteksböcker, men om jag fortsätter vara en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete för allt mina barn inte har så kommer inte heller jag förbli så värst nöjd ändå. 

Vissa dagar funderar jag på om det vore lättare att vara nöjd och tacksam om vi flyttade till ett område med något lägre standard eller till och med ut på landet för att knappt ha någon alls att jämföra oss med. För visst är det så att jämförelse är relevant här. Jag tycker objektivt att jag tjänar tillräckligt med pengar och att vi lever ett rätt bra liv. Men om jag däremot jämför mig med mitt syskon med högst inkomst eller med grannen med flashigast villa är det lätt att få en annan känsla. När jag ser Minis missnöje är det till 100 % kopplat till att hen jämför sig med sin omgivning. Det handlar i princip aldrig om något som Mini själv kommit på att hen vill ha, utan om att hen har sett eller hört någon kompis som har något och att avund då uppstår. Och jag minns faktiskt hur det där var, vilket kanske är kärnan till varför jag har så svårt att leva det liv som jag upplever som tillräckligt bra och istället går och är missnöjd för att mina livsbeslut inte leder till att Mini får allt som Mini vill ha. Nej, att vara nöjd är inte allltid lätt. Men om det är något jag ska sträva mot tills jag dör så blir det nog ändå det, snarare än ett allt flashigare hem eller finare garderob. 

Är du nöjd? Har du några tips för hur man blir det? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet!