onsdag 21 april 2021

Hur blir man egentligen sådär nöjd?

För ett tag sedan pratade jag med en vän som jag lärt känna utanför FIRE-sfären, men som har liknande ambitioner som många av oss, nämligen frihet. Samtalet vi hade var närmast terapeutiskt och jag försökte hjälpa honom komma vidare, eftersom jag upplever honom fast i en rätt tråkig situation som han inte riktigt vet hur han ska ta sig ur. Efter att ha lyssnat på mina argument ett tag kunde jag i hans blotta andhämtning höra just hur frustrerad han kände sig och han yttrade då något av en magisk mening i våra kretsar, nämligen: "Men det är ju lätt för dig att säga. Du är ju så himla nöjd hela tiden!" Det här är spännande av flera anledningar och dagens inlägg ska därför handla om det här med att vara nöjd. 

Som av en händelse har ämnet kommit upp flera gånger på sistone, däribland i Fru EB:s bok och i kommentarsfält i diverse bloggar. Jag tror likt många andra att det här med att vara nöjd (inte lycklig), är rätt så centralt för att både kunna nå FIRE och för att kunna må bra som FIRE. Det faller sig ganska naturligt, eftersom den som ständigt är missnöjd med sitt hem, sitt utseende, sin partner och så vidare sannolikt kommer lägga en massa pengar på att åtgärda problemet (och då menar jag inte terapi, utan snarare nya tapeter eller dieter). Samtidigt riskerar samma person nog att bli missnöjd ungefär samtidigt som frihetsmålet är uppnått och därmed att inte må underbart bra som fri. Kort sagt så är det nog rätt så centralt för individen, oavsett målsättning i livet, att hitta förnöjsamhet. 

Har min vän då rätt i att jag är nöjd hela dagarna? Jag önskar det vore så och till viss del kanske han har en poäng. Det han menade, och det utvecklade han också senare i samtalet, var att jag inte har någon dyr hobby, mår som bäst om jag får vara i fred i naturen eller med en biblioteksbok. Med andra ord är det inte så dyrt för mig att leva mitt liv och därmed också rätt så lätt att uppnå fyraprocentsregeln och ännu lättare för mig och min familj att tillfälligt klara oss på enbart en inkomst. För honom, och kanske framför allt för hans partner, ser det inte ut så och ens en kortare tid utan full lön skulle leda till att frihetsmaskinen utarmades. Jag är ganska långt ifrån att vara i hans situation. Faktum är att jag tror att vi sparar mer än hans familj även nu när jag är föräldraledig utan inkomst. Samtidigt kan jag relatera till en känsla av att inte vara helt nöjd och vilja ha mer, något som jag bara för något år sedan skulle ha haft svårt att förutspå. 

Vad är det då jag är missnöjd över? Som ni nog vet finns det en rad olika saker jag inte är superglad över, där kanske mitt jobb länge varit på första platsen. Att vara missnöjd med jobbet är dock inte ett enormt stort problem i sig, eftersom jag tack vare mitt frihetskapital inte känner mig fast på samma sätt längre utan roar mig mentalt med att veta att jag inte måste vara där som tidigare. Det som är ett desto större problem och som på sistone allt mer satt familjens tillvaro i gungning är barnen. Till följd av att Mini blir äldre, klokare och mer självständig börjar det för oss båda bli alltmer uppenbart att våra livsval påverkar barnen. Det är inte så att våra barn egentligen lider och de har det sannolikt bättre än snittet även i det här landet, men vi börjar få allt fler frågor om varför inte vi också bor i ett stort hus med pool som X, Y och Z och varför alla andra åker till Mallorca på påsklovet och inte vi. Det tjatas också allt mer om diverse prylar, kläder, husdjur och liknande samtidigt som Mini börjar sätta sig in att det inte är helt sant att vi inte har råd. Både jag och min man har plötsligt drabbats av dåligt samvete för våra livsval, alltifrån den vegetariska kosten till val av bostad och faktiskt inkomstnivå. Det var länge sedan som jag kom till insikt gällande att jag inte orkar jaga karriär eller satsa på högsta möjliga lönen, men jag har inte sett det som ett beslut som påverkar någon annan än mig själv. 

Som en del i att hantera det här och vara lite proaktiva har jag och min man börjat fråga Mini vad som varit bra med en viss dag och vad hen är tacksam för. Det här är en svår övning, men faktiskt galet effektiv även för mig. Jag märker rätt så tydligt att jag nu kan vika ihop mina kläder och vara tacksam över den sköna amningstoppen eller gravidbyxorna som är helt galet bekväma (gravidbyxor är enligt mig guds gåva till mänskligheten för övrigt). Jag försöker också påminna mig själv om hur fint det är att ta en fika när Mini är på förskolan eller vilken tur jag har som har en liten trädgård att odla sallat i. Än så länge vet jag inte om Mini känner sig mer tacksam än tidigare. Ibland känns det dessutom som att hen missförstår konceptet lite och uttrycker tacksamhet för saker som faktiskt inte ger någon glädje. Jag fick till exempel höra att hen är tacksam över att jag lagar så hälsosam mat, vilket är ironiskt med tanke på hur mycket ilska jag får ta emot när väl maten ska inmundigas. 

Vad är det då som gör att jag ändå försöker? Ibland (rätt ofta till och med) känns det som att det vore enklare att tömma våra aktiekonton och köpa oss en exklusiv villa för 6-7 miljoner istället för att lära mig själv eller mina barn att vara nöjda med det vi faktiskt har. Men risken med det är att vi alla bara vill ha ännu mer. Ibland när jag roar mig med det otroligt billiga nöjet att iaktta folk slås jag nämligen av att alla andra också bara vill ha mer. Vi har bekanta som flyttar vartannat år för att uppgradera sig, grannar som kommer hem med nya fordon oftare än vi tvättar bilen och vänner som ständigt är på jakt efter nästa resa eller kick som ska göra livet fulländat. Det låter nästan som ett skämt, men jag tror att de flesta av oss är så upptagna med att jaga lycka att vi nog inte ens förstår vad vi håller på med eller varför vi gör det. I vanlig ordning vet jag inte om jag kommer lyckas lära familjen att vara nöjd. Ni är trots allt många som varnat mig för att det är dyrt med äldre barn och plötsligt börjar jag förstå varför. Jag kanske inte själv kommer sluta vara nöjd med hembakade kanelbullar och biblioteksböcker, men om jag fortsätter vara en sån där mamma som ständigt har dåligt samvete för allt mina barn inte har så kommer inte heller jag förbli så värst nöjd ändå. 

Vissa dagar funderar jag på om det vore lättare att vara nöjd och tacksam om vi flyttade till ett område med något lägre standard eller till och med ut på landet för att knappt ha någon alls att jämföra oss med. För visst är det så att jämförelse är relevant här. Jag tycker objektivt att jag tjänar tillräckligt med pengar och att vi lever ett rätt bra liv. Men om jag däremot jämför mig med mitt syskon med högst inkomst eller med grannen med flashigast villa är det lätt att få en annan känsla. När jag ser Minis missnöje är det till 100 % kopplat till att hen jämför sig med sin omgivning. Det handlar i princip aldrig om något som Mini själv kommit på att hen vill ha, utan om att hen har sett eller hört någon kompis som har något och att avund då uppstår. Och jag minns faktiskt hur det där var, vilket kanske är kärnan till varför jag har så svårt att leva det liv som jag upplever som tillräckligt bra och istället går och är missnöjd för att mina livsbeslut inte leder till att Mini får allt som Mini vill ha. Nej, att vara nöjd är inte allltid lätt. Men om det är något jag ska sträva mot tills jag dör så blir det nog ändå det, snarare än ett allt flashigare hem eller finare garderob. 


Är du nöjd? Har du några tips för hur man blir det? Dela hemskt gärna med dig i kommentarsfältet! 

37 kommentarer:

  1. Hög igenkänning! Det är som en ständig kamp. För två månader sedan drabbades jag hårt. Kan inte säga vad det var som triggade. Kanske PMS, kanske Corona, kanske något flashigt instagraminlägg. I samband med det hörde jag Michael Dahlgren tala om lyckostunder. Det fick mig att tänka till och jag utmanade mig själv att dokumentera 1 per dag. Har skrivit tackssmhetsjournsö tidigare men aldrig lyckats hålla i någon längre tid. Nu har jag istället gjort det med bilder på mitt instagram och jag har insett hur mycket det finns att känna lycka inför. Jag har också insett att väldigt mycket av "Dagens lyckostund" handlar om sånt som nödvändigtvis inte behöver kosta pengar.
    @Frugalahedonisten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter ju som en bra idé, jag frågar faktiskt även Mini vad som varit bra med dagen, samt vad som hen är glad och tacksam för. Det kanske är lite samma sak? Bra tips hur som helst!

      Radera
  2. Jag tycker nöjdheten är en kamp och varierar från dag till dag. Att ligga kvar i sängen några minuter varje morgon och fundera på vad man är tacksam över är ett trick, en mental tacksamhetsdagbok.
    Ett annat gött trick är att bo i ett radhusområde som vi. Alla har samma :)


    Vår son är sju och har kommit upp i jämförelseåldern. Jag upplever inte att våra val påverkar honom ö h t än. Kläder köps beg eller på rea och han ser ut som alla andra ungar. Han fick sina första märkesskor nu men från Stadium Outlet. 249 kr - helt ok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En rolig anektdot på temat. Vi har grannar som verkligen bara konsumerar och alltid verkar rastlösa. Vi skaffade ju ny bil i höstas och denna fick de syn på för en månad sedan. Jag fick ge en rundvandring och visa allt och där och då bestämde de sig för att det var dags för en ny - vilket nu också skett. Keeping up with the jonses...

      Radera
    2. Haha, ja, vi kanske borde flytta till ett rent radhusområde istället för att bo i ett inrymt radhus i stort villaområde.

      Ni har kanske lyckats bättre med uppfostran än vi för vi har det faktiskt extremt kämpigt för närvarande med allt som Mini villhöver och saknar. Men det kanske blir bättre sen? Eller så blir det inte det. Jag vet faktiskt inte.

      PS. Gillar bilhistorien. Låter ganska typiskt!

      Radera
  3. Ungarna kommer alltid att jämföra sig med andra. Vilket en del vuxna aldrig slutar göra heller. Någon på fejan åker reser flott, någon har skaffat en pool, någon har en stuga i fjällen, och någon har ny bil. Vilket blir " alla andra har råd att åka till fjällen, skaffa ny bil och pool och resa ". Så även om ni skulle skaffa högre inkomst och låta ungarna få allt de vill ha så vill de bara ha mer. Att uppskatta att föräldern är hemma och kan baka bullar kommer nog inte att komma förrän de är vuxna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså jag gillar den här kommentaren! Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag var ett sånt där barn som var väldigt mycket i barnomsorgen när jag växte upp och jag minns SÅ tydligt hur avundsjuk jag var på mina kompisar som blev hämtade tre-halv fyra och som hade föräldrar tillgängliga för att skjutsa runt dem osv. Jag blev alltid hämtad sist! Någonstans har jag nog utgått från att MINA barn skulle känna exakt likadant, men det kanske kräver att man först har föräldrar som aldrig är tillgängliga? Jag är nämligen en baddare på att baka och när det är barnkalas här så är det hembakat för hela slanten, vilket jag närmast sett som en hygienfaktor. När Mini däremot går på andra kalas så tror jag knappt någonsin att någon bakat något själv. Det är tårtor med superhjältar på från Maxi, ballerinakakor och Pågengifflar som gäller. Jag vet inte varför det är så viktigt för oss (och då faktiskt verkligen oss båda), men det är klart att det har sitt pris. Ändå så ser jag det som idealet, att mamma är hemma och bakar bullar och att mat lagad från grunden står på bordet klockan fem. Men då kanske man inte också ska drömma om stora pooler och Thailandsresor?

      Radera
  4. Vissa är nog inte kopplade till att bli nöjda lika lätt. Jag är en sån! Försöker och kämpar men är liksom hela tiden på väg till nåt nytt eller någon ny utmaning. Det är en väldigt bra tillgång i yrkeslivet och liknande men kanske inte lika bra i min privata vardag. Dock så känns ju svensson-jämförelser kring bil, pool och resor lite blasé, men så är mitt barn ännu lyckligt ovetande om den delen av livet tack vare sin ringa ålder. Det ska bli spännande att se hur han reagerar i framtiden, fördelen är väl att vårt umgänge inte skiljer sig så mycket från vår egen "nivå".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig om att det i jobbet är bra att inte vara nöjd. Jag tror att det också är en anledning till att jag lär mig så mycket nytt hela tiden och alltid strävar efter en förbättring där, men gissningsvis vinner min arbetsgivare mer på det än jag själv gör. För mig vore det nog bättre om jag vore nöjd med min kunskapsnivå.

      Radera
  5. Låter som ni bor i fel område - jag vet inte exakt vad du menar med 'lägre standard' på bostadsort men det finns gott om område som är bra (enligt min mening) där inte alla åker till Mallorca eller har en stor villa. Vi har inte ens bil

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår att du inte förstår det! Skumt formulerat av mig! Men tänker att det kanske är större risk att känna sig missnöjd om man bor i Danderyd och tittar sig runt än om man bor i Botkyrka och själv har liknande standard på sitt boende? Förstår du vad jag menar?

      Radera
    2. Ja jag förstår vad du menar absolut och håller med - jag tycker definitivt att det låter som en bra ide att flytta om det är normalt för de flesta att åka till Mallis på påsklov där ni bor. Som någon som har bott i Botkyrka (Tullinge) förut var det mest begreppet 'område med lägre standard' jag reagerade på - man kan bo bra där också

      Radera
    3. Vet inte angående områden. Har flera i min omgivning med sämre ekonomiska förutsättningar som poängterar att de bor i "fina" områden, typ Täby och Lidingö. Så jag trodde det var faktist var vanligt att vissa ville bo i områden som är "bättre" än dom själva. Viss andra vill flytta ifrån enklare områden, trots att jag upplever att det är där deras gelikar bor. Man är låginkomsttagare/outbildad men vill inte bo i ett område där andra låginkomsttagare/outbildade bor.

      Radera
    4. Det kan man absolut göra och det är egentligen ironiskt att jag tog Stockholmsexempel som jag egentligen inte alls är värst insatt i, men om jag hade skrivit om min egen småstad så hade nog ingen som inte själv bor här fattat. :P

      Radera
    5. Beror ju mycket på skolor förstås om man har barn

      Radera
  6. Samtidigt så tycker jag att det är lite snålt att inte resa utomlands någonting med barnen om man har möjlighet att göra det - det är ju verkligen en upplevelse och utvecklande - framförallt när de blir lite äldre. Jag håller inte med FruEBs approach där

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan man tycka. Jag tycker nog att resandet eller bristen på det främst har att göra med att det inte är så najs att resa med små barn (vill däremot göra mer när de blir äldre) och att jag ändå vill vara miljömedveten. Det känns inte som att charterresor tre gånger om året är försvarbart utifrån det perspektivet. Jag tror att EB också är inne på att göra riktade resor, kanske framför allt med enskilda barn istället för alla familjemedelemmar varje enskild gång och gärna med tåg och längre perioder. Med det sagt så har faktiskt Mini varit utomlands betydligt fler gånger i sitt liv än jag hade varit innan jag blev kanske 20 år, så vill inte påstå att det går någon nöd på mina barn. :)

      Radera
    2. håller med om charter tre ggr om året förstås. Jag menar mer en resa utomlands per år till ett intressant ställe

      Radera
    3. Det gillar jag också tanken på. Jag tänker mig kanske något i stil med Familjen Fri där, resor utrikes långt bort ibland och närmare ibland. Vi har tidigare rest med flyg, men min tanke är att nästa resa utomlands som alla ska med på kanske får bli med bil istället.

      Radera
  7. "Livet ÄR inte rättvist"! är ett mantra som mina barn fick lära sig tidigt. Jag minns inte om det var från oss föräldrar, från förskolan eller från en kompis (vars föräldrar har hög inkomst och fötterna ordentligt på jorden). Alla är olika, och vill olika!

    Själv fick jag en aha-upplevelse på en skolavslutning för ett av barnen. Vi bor i stockholmstrakten och många är inflyttade från resten av landet. Så fort "den blomstertid" var utsjungen och fröken omkramad så skickades många klasskompisar till mormor i Värmland eller farmor i Skåne i en månad innan föräldrarnas semestrar började. Klart att mina barn tyckte att det var orättvist! De skulle ju inte åka nånstans utan vara kvar på fritids, med avbrott för nåt dagsommarläger med fotbollsklubben.
    Men så sa en annan förälder, så att mitt barn hörde: "tänk så bra ni har det som har hjälp av mor- och farföräldrar under skolåret!"
    Ja, vi fick hjälp i vardagen, de andra fick det ett par veckor i juni. Väldigt orättvist, på nåt sätt.

    Och den där jämförelsen är intressant, särskilt nu när Mini har ett syskon. VILL Mini verkligen att det ska vara millimeterrättvist och lika? Tex gå och lägga sig samma tid? Tror inte det. De kommer utveckla olika intressen och då tvingas spela ett musikinstrument eller fotboll bara för att det ska vara lika och rättvist bara för att ett syskon älskar att spela, det blir inte poppis.

    För eran del, varje gång Mini tycker något är orättvist så ta fram vad de andra barnen tycker är orättvist till Minis fördel. Jag kan tänka mig
    hembakta bullar
    en utflykt en vardag till ett ställe där det annars är jättemycket folk
    blir aldrig hämtad sist på dagis
    pyssla en hel eftermiddag utan att behöva plocka undan för middagen innan det är färdigt
    Titta på daggmaskar på väg hem utan att behöva skynda sig
    och massor av andra saker

    Vad jobbigt att flytta vartannat år, även om man då får det ordentligt städat och utrensat!

    Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina tips, de ska jag verkligen ta med mig! Efter att jag hade skrivit det här så råkade det plötsligt kännas som att det här med tacksamhetsträning funkade för Mini som ofta spontant tar upp saker som hen är tacksam för.

      Angående det du skriver om bullar och att inte bli hämtad sist på förskolan så har era kommentarer till det här inlägget fått mig att reflektera sjukt mycket över varför jag själv värdesätter sådant. Jag insåg då att min egen erfarenhet av att alltid bli hämtad sist satt sina spår och det jag gör nu är egentligen att göra precis tvärtom från mina egna föräldrar som aldrig hade tid för mig. Lustigt nog upplever jag att Mini uppskattar de gånger som hen blir hämtad sist på förskolan, vilket är raka motsatsen till hur jag själv kände som barn. Men även det är kanske något som beror på situation (vi har en väldigt bra förskola) och perioder.

      Radera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Nackdelen när man som förälder är i ekorrhjulet är att man bara kör på och tror att man kan köpa barnen nöjda. Men som bekant så är det aldrig nog utan det ska bara vara mer och bättre/finare hela tiden. Jag tror att det ör viktigt att man pratar med barnen om att man behöver och kan göra val och att alla väljer olika. Beroende på ålder behöver man också prata om att många faktiskt mår dåligt även om det ser fint ut på ytan. När man inte springer lika fort i ekorrhjulet finns det ju tid att prata lite mer med barnen, inte bara om det som ska konsumeras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet ju egentligen att det är så, men det kan ibland kännas som att gränsdragningen är svår. Med ett frihetskapital på 6 miljoner för hela familjen tex blir en inackorderad häst i stadsstall väldigt svårt att få råd med om vi slutar jobba och som jag skriver om i inlägget är en villa för sex-sju miljoner rätt otänkbart med ett frihetskapital på 6 miljoner för familjen som helhet. Det som är väldigt svårt nu när det plötsligt inte är lika långt bort i tiden är att lista ut vilken nivå vi vill ligga på i framtiden. MI30 får ju regelbundet kritik för att han jobbade för länge och med facit i hand så gjorde han ju på många sätt det. Samtidigt som risken för oss yngre är att preferenserna i framtiden ändras. Jag kanske även själv kommer vilja resa lite lyxigare framledes eller får för mig att jag vill flytta till rivieran. Då är det ganska jobbigt att stå långt ifrån arbetsmarknaden och just DET är nog faktiskt min största rädsla, att ha svårt att komma tillbaka till arbetslivet om jag ändrar mig. Tycker du har en väldigt bra lösning på det problemet som jag är avis på förresten!

      Radera
  10. Jag tillhör till stor del kategorin nöjd. Tycker allt som oftast att gräset är grönast exakt där jag står. Sen blir det ju förändringar ändå, en utbildning tar slut, en projektanställning upphör, en relation tar slut... Oftast helt onödiga förändringar om du frågar mig haha.
    Min förnöjsamhet är rakt nedstigande i minst tredje generationen. Sen Corona kom och jag blev arbetslös kunde jag på riktigt fatta vilken superkraft det är. Och när jag nu snart ska börja jobba är jag så opepp, det är ju detta med förändringar (som allt som oftast blir bra sen).
    Men jag är så klart inte alltid nöjd. Relationer som verkar "perfekta" och fina naturupplevelser som andra men inte jag får uppleva kan göra mig orimligt avundsjuk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis! Kan inte säga så mycket mer än att det låter alldeles underbart och jag avundas dig! Då har vi ju alla ett levande bevis på att det faktiskt är fullt möjligt. Du får tipsa oss andra om hur man når ditt framgent!

      Radera
  11. Nöjd ja, kunde varit/bli bättre, ja jobbar på det hela livet är en livslång skola.

    Tänka i särskilda banor där du inte hamlar i konflikt sinnesmässigt. Samtidigt förstärka men också påminna dig själv hur bra du faktiskt har det jämfört med väldigt många andra i tredje världen eller ja tom i den rika världen som lever lön till lön i det eviga ekorrhjulet/konsumtion/aldrig bli nöjd Mount Everest. Lära sig uppskatta det små ögonblicken och vara närvarande i nuet och inte stirra sig blind i framtiden eller det förflutna. Sluta jämföra sig själv med andra, uppskatta gärna det någon gör bra eller det de har men låt det stanna i positiva ordalag. Ha någon stund varje dag där du varvar ner från allt behöver inte vara särskilt länge men att du släpper på alla tankar du har en stund.

    Mina barn är ännu för unga men såsmåning om kommer nog de undra också varför de inte kan få vissa saker eller göra vissa. Är väldigt mänskligt att jämföra sig med andra kruxet är hur du väljer att bli påverkad av det mentalt positivt eller negativt eller neutralt. Fick inte särskilt mycket upplevelser av det andra barn fick nu i efterhand uppskattar jag dock de upplevelser som jag fick även om det säkert varit häftigare att åka utomlands än åka till närmaste strand. Att lära sig att livet inte alltid är rättvist är också en viktig del av livet föräldrarna har också sista ordet i hur pengarna används (samråd med barn där de påverkas vore klokt men inget jag någonsin fick vara delaktigt i)

    Allt är ju lätt i teorin men mycket svårare att applicera i verkligheten men övning ger färdighet.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du låter väldigt sund Anonym-M! Jag tar ändå med mig flera saker av det du säger, däribland att livet inte är rättvist (kanske ska jag börja säga det till Mini?), att försöka ta med sig att det finns folk som verkligen på riktigt har det värre och försöka förhålla sig till fenomenet på ett medvetet sätt. Det betyder inte att det är lätt. Men nästan allt känns bättre när man vet att man inte är ensam. :)

      Radera
  12. Grymt viktigt ämne, att vara nöjd! Ska träna mer själv.

    Vi bor i ett radhusområde, med hyresrätter bredvid. Kanske delvis därför det går bättre.

    En annan anledning kan vara att vi är öppna med barnen hur vi prioriterar. Till 14-åringen handlar vi fortfarande majoriteten av kläderna begagnat och hon är nöjd. Ville mest säga att det kan gå :) Om än vi kanske haft mer tur än skicklighet.

    /Erik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör mig glad att höra att det kan gå bra! Jag tror att vi måste fortsätta jobba på det helt enkelt. Som jag skrev till en annan har vi faktiskt haft bättre dagar med Mini nu. Jag tycker det känns som att hen blir bättre och bättre på att se det positiva.

      Radera
  13. Övning ger färdighet, så att styra sina tankar in mot exempelvis tacksamhet kommer givetvis att ge resultat. Det vi gör ofta kommer så småningom alldeles automatiskt.
    Kan man kanske tillochmed uppnå känslan att vara nöjd trots att man inte är nöjd tro?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din sista mening är mycket intressant! Kanske handlar det snarare om att man BLIR nöjd om man dagligen fokuserar på det man är tacksam för? Eller vad tror du? Tror absolut att övning ger färdighet, precis som du är inne på. :)

      Radera
  14. Tror det är en träninssak att känna sig nöjd, att man måste öva sig. Tror jag blivit bra/bättre på det. Nu kommer jag klaga lite...
    Träffade en kompis i helgen som jag skulle vilja hjälpa att bli mer nöjd på ett subtilt sätt. Hon ger mig en del oumbedd kritik på ovidkommande saker, och hon kritiserar andra. Mest maler hon dock på om sitt ex, barnafadern. Klaga, klaga, kritik, kritik. Tror det är lätt att man bekräftar nån som håller på så och man förstärker tendensen. Nu är min plan iaf att försöka få henne att ändra fokus. Hade inte så mkt med ekonomi att göra men tror det är lätt att få dessa mönster.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också det, men det kanske underlättas om man slipper se folk runt en som har det så himla mycket bättre hela tiden? Jag gissar att de flesta skulle få perspektiv av en resa till Afrika till exempel.

      Det andra du skriver om tror jag också att du har en poäng gällande. Kanske ta upp det med vederbörande en gång mer ordentligt snarare än att varje gång ämnet kommer upp säga emot? Svår situation, men jag hoppas det löser sig!

      Radera
  15. kollegans 12åriga dotter skrev önskelista till födelsedagen....
    De va apple dator+tele, märkeskläder och så toppa hon de med en insatslägenhet i grannstaden :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojdå, så illa är Mini inte än iaf. Men det kanske kommer? :P

      Radera
  16. Jag kände mig fattig hela vår uppväxt, med föräldrar som prioriterade att vara hemma framför att jobba och köpa grejer.

    Som vuxen har jag kompenserat för det och njutit av att tjäna pengar och inte behöva titta så mycket på prislappar i mataffären, samtidigt som jag först nu kan känna att det de gjorde var rätt. Så nu när jag blivit förälder är det också ärvda kläder och leksaker som gäller och inga extravaganser för vår bebis. Ett litet nedskalat liv med ett fotavtryck som planeten klarar av.

    Men jag bävar inför att ha ett större barn för jag minns verkligen hur jobbigt det var att vara utanför och inte ha råd, och inte ha prylar som alla kompisar tog för givet. Det kommer bli många principer som ställs mot varandra framöver.

    SvaraRadera