När friheten kommer tidigare än beräknat

Jag har inte sagt upp mig eller vunnit på Lotto, däremot befinner jag mig plötsligt mer än fem år in i min sparresa. Även om jag själv tycker mig vara superduperung, inser jag att jag blivit äldre och att kapitalet ökat i takt med min stigande ålder (och kanske även tack vare nästan orimligt bra börstider). På sistone har jag därför funderat lite på hur jag ska gå vidare utifrån de förutsättningar som jag har nu, vilket är vad det här inlägget ska handla om. 

Det är nästan lite roligt hur oplanerad jag varit gällande när och hur jag ska nå FIRE. Jag vet inte egentligen om jag ens hade satt ett riktigt mål för belopp, utan har istället fokuserat på att spara så mycket som möjligt och att sätta höga delmål. Det här brukar vara en rätt dålig strategi för de flesta, men det har faktiskt fungerat för mig, sannolikt tack vare att jag har varit rätt så naturligt sparsam redan innan jag upptäckte FIRE. Trots det har jag nog mentalt varit inställd på att jag kommer behöva jobba till runt 2030, vilket ändå är rätt länge till. Samtidigt har föräldraledigheten och den växande portföljen fått mig att landa i att det nog ändå är runt tre miljoner jag behöver för att ha möjlighet att dra mitt strå till stacken i det här hushållet finansiellt, men med en man som gillar sitt jobb så är det nog inte så sannolikt att de där pengarna i praktiken kommer behövas alls. Utan att jag reflekterat så mycket över det har jag nu passerat två miljoner, samtidigt som jag bor i ett hus med låg belåning och lever med en man som är god för runt samma belopp som jag själv. Vad det i praktiken betyder är att mitt mål (om ingen stor börskrasch väntar inom kort) bör gå att nå med enkelhet inom fem år, men sannolikt tidigare än så. 

När jag först insåg det här inföll ett glädjerus och jag kände mig också lättad. De pengar som jag har stretat ihop har faktiskt i sig själva blivit så pass starka att den väldigt passiva avkastningen överskrider mina nyinsättningar, vilket gör att jag känner att jag till viss del redan nått mitt mål. Jag skulle kunna gneta på, sluta spara helt och gå i pension vid 50 som rätt så stenrik, jag skulle kunna plugga i fem år till drömyrket (om jag nu visste vad det var) utan att oroa mig för pengar och jag skulle kunna jobba deltid under många år utan att spara en krona och ändå ha en rejäl pension långt innan snittkvinnan med under medellön (vilket alltså är min kategori). Det här har väckt en massa tankar och jag är i full gång med att sortera bland dem, men vad som står klart är att det inom de närmaste åren är centralt att jag och familjen bestämmer oss för hur vi vill leva. På något vis så har vi hamnat i ett läge där vi har alla möjligheter i världen, men om vi till exempel känner en önskan (inte ett behov) av att uppgradera vårt boende kommer det påverka kalkylen och dessutom vore det klokt om jag hade kvar min trygga anställning innan vi slog till på det boendet. Jag har också funderat mycket på om jag ska byta jobb för att se om jag kan hitta det där jobbet som gör att jag inte längre ser behovet av FIRE eller om jag till och med ska skola om mig i jakten på yrket som gör mig hel (dela gärna med dig i kommentarsfältet om du har ett sådant). 

Som ni hör finns det många frågetecken, men det som jag tycker är så spännande är att även jag blivit ett exempel på att det går snabbare än man tror att nå frihet. När jag skriver de sista raderna på det här inlägget (i vanlig ordning kräver mina barn att skrivandet blir lika sammanhängande som köttfärs ungefär) har jag precis tagit en paus från att rensa ett förråd. Pausen beror på att jag blev helt överväldigad av uppgiften när jag insåg just hur kaotiskt förrådet var. På sätt och vis tror jag att det förklarar varför jag inte hade klarat av att sätta ett tydligt mål för när och hur jag ska nå FIRE. Om jag hade suttit där för drygt fem års sedan med ett litet barn och sagt till mig själv att jag behöver samla ihop tre miljoner kronor för att kunna vara mer med hen när hen växer upp, så hade jag nog börjat gråta och tröstat mig med en fin body eller två från Polarn och Pyret istället. Nu sitter jag här en solig vårdag, njuter av hembakat fikabröd som min man slängt ihop en vardagskväll efter jobbet och lyssnar på en väldigt söt bebis som jollrar bredvid mig. Och trots det, trots att jag inte slitit för brödfödan idag (om man inte räknar det trista rensandet) så kommer jag med största sannolikhet nå FIRE under de närmaste åren. Jag vet att många tycker att jag har ett för litet kapital för att klara mig, särskilt med tanke på mina två barn, men det är åtminstone tillräckligt för att ge mig sinnesro.  Sinnesro att våga lämna min man om jag skulle vilja (vilket jag absolut inte vill), sinnesro att kunna bli sjukskriven, arbetslös eller faktiskt dö utan att oroa mig för min familj. Pengar ger frihet. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte alltid vi uppskattar att ha den friheten (eftersom det är skönt att ha något att skylla på för att stanna kvar i en dålig relation eller  på en giftig arbetsplats), men inte desto mindre är det en frihet att ha möjligheter. Därför känner jag mig för stunden närmast nykär i livet, även fast jag och min man kommer behöva lägga ner ett gediget arbete framöver på att bestämma oss för hur vi faktiskt vill leva framöver. Jag tror det blir bra. Och om det inte blir bra, blir det ändå lättare med ett par miljoner på kontot än utan. 

Hur långt in i friheten har du kommit? 

Dela gärna med dig om hur det känns att ha kommit så långt på resan som du har, eller dela med dig om vad som helst. Ni, mina kära läsare, är nämligen otroliga på att sprida såväl kunskap som inspiration till både mig och varandra. Tack för det.