fredag 2 juli 2021

Hur når man den optimala livsbalansen?

I samband med att Fri2032 i dagarna summerade sina utgifter skrev hon indirekt om att man ju också ska leva här och nu, och som av en händelse ägnade även Cosmonomics ett helt inlägg åt detta nyligen. Dessutom fick jag en klok kommentar på mitt senaste inlägg där en läsare berättade om hur de valt att gå ner i tid för att ta tillvara på småbarnsåren och leva här och nu. Det är alltså många som fått mig att fundera lite extra på hur jag vill leva här och nu och balansen mellan arbete, fritid, familjetid och hushållssysslor. 

Okej, redan när jag börjar skriva det här inlägget så inser jag att det kommer bli brett och spretigt, och sannolikt inte heller så muntert. Men jag är beredd att ändå göra ett försök. Ett problem jag upplever mig ha är att jag är lite för bra på Marshmallowexperimentet och alltså gladeligen skjuter upp belöningen till framtiden. Jag är nog den enda jag känner som valt att ta ut lägstanivådagarna först istället för sjukpenningdagarna (i den mån det går alltså) för att jag vill spara de dagar som ger mig mer ersättning tills jag fått nästa löneförhöjning. På samma sätt var jag också väldigt strategisk inför eventuell framtida graviditet och såg till att inte gå ner i tid av rädsla att sänka min sjukpenninggrundande inkomst. Det finns även andra exempel på detta, en del kopplade till rena konsumtionsbeslut där jag låter en halvtrasig pryl "duga" ett tag till för att jag ska kunna få en ännu bättre sak senare när jag väl köper en ny. Rent yrkesmässigt funkar jag på samma sätt och jag kämpar alltid på lite till på bekostnad av mig själv här och nu. Jag kämpade mig till exempel blodig inför förra löneförhandlingen för att min chef sedan skulle ge mig en kass löneförhöjning med motiveringen att jag redan tjänar så bra. Så mycket var det alltså värt att skippa långa kafferaster och jobba effektivare än de flesta andra. 

Det finns en del problem med att fungera så här. Framför allt så upplever jag att jag hela tiden är väldigt fokuserad på nästa steg och prestationen i sig. Jag har varit föräldraledig rätt länge nu och i dagarna när min chef hörde av sig och frågade om mina framtidsplaner fick jag en stark känsla av att jag hela tiden kämpat mig igenom den här föräldraledigheten. Jag har tänkt på allt som ska göras, fokuserat på att få tvätten ren, maten lagad och ibland faktiskt på att överleva veckan. Alltid med något slags mantra att det blir bättre sen när väl x, y, z är gjort. När jag tänker tillbaka på den här tiden känns det som att jag uppskattat den väldigt lite och absolut inte njutit av den. Det är rätt sorgligt att känna så, särskilt eftersom min lilla bebis snart inte ens är en bebis längre. Jag upplever dessutom att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna fungera på ett annat sätt. Under en tid (för länge sedan) gick jag i terapi och min terapeut konstaterade efter några träffar att jag nog aldrig kommer kunna vara "helt vanlig" och istället får acceptera att vara mer effektiv och fokuserad än mina kollegor och därför hitta strategier för att vara på detta sätt utan att gå in i väggen. 

Att acceptera att man är som man är när man inte vill vara på det sättet känns rätt sorgligt. Jag är i nuläget livrädd över att gå tillbaka till mitt jobb och återigen bli ett effektivitetsmonster som ska ta mig igenom ett antal arbetsuppgifter, familjens aktiviteter och sysslor på effektivast möjliga sätt och konstant med andan i halsen. Just nu försöker jag träna på att inte göra det i mitt familjeliv och tillåter mig själv att spontanköpa takeout och servera halvfabrikat och istället verkligen vara med barnen och njuta av årstiden. Som en konsekvens slutade juni månads utgifter för mat på dryga 7000 kr. Det har nog aldrig hänt förut, men känns faktiskt helt okej. Jag har också tagit tag i en del inköp som vi planerat för länge, men som jag ändå undvikit med motivering att befintlig pryl duger. 

Men vad har då min misslyckade jakt på optimal livsbalans att göra med ekonomi och FIRE? Här kommer jag tillbaka till inledningen av inlägget där jag beskrev kommentaren på bloggen om hur en läsare ändå nått en vettig balans och accepterar att jobba mer när hennes barn är större och mindre nu. För det här är ju det ständiga dilemmat för mig. Jag skulle ju någonstans vilja svara min chef att jag aldrig kommer tillbaka eller åtminstone att jag bara kommer jobba halvtid de kommande sju åren eller så. Men det sa jag ju så klart inte, utan istället planerar jag för att gå tillbaka på heltid och kämpa på igen, förvisso med min man hemma istället. Min bästa kompis frågade mig för ett tag sedan om det inte ändå vore bättre att jag efter att min man börjar jobba igen väljer att faktiskt gå ner rejält i tid och jobba som mest 75 %, men kanske ännu mindre. Hon känner mig tillräckligt väl för att våga vara tuff mot mig och ifrågasatte mina tankar på att känna efter hur det känns och jobba heltid ett tag åtminstone. Det är förvisso härligt med människor som är brutalt ärliga mot en, men det gör det inte lättare för mig att bestämma hur jag faktiskt ska lägga upp mitt arbetsliv kommande år. För på ett plan så håller jag med Arbetsplanen om att det är vettigast att tidigt skörda frukten av sitt sparande och gå ner i tid på jobbet så fort man kan, men likväl känns det svårt att ta steget när man väl är där. Jag är alltså medveten om att det enda vettiga för mig vore att gå ner i tid och försöka nå en livsbalans eller att vidareutbilda mig till något helt annat, men jag tycker ändå att det är svårt att äta den där marshmallowen idag istället för att åtnjuta en miljon marshmallows om några år. Men kanske är det så här livet är. En enda stor jakt på en balans och en känsla som aldrig infinner sig. Det kanske inte ens är möjligt att hamna helt rätt vad gäller tid för sin familj, egen utveckling och egen återhämtning. Svaret på den frågan får jag sluta det här inlägget med att konstatera att jag absolut inte har. 


Har du nått en bra balans mellan arbete och privatliv? Dela gärna med dig i så fall. Eller om du inte har det. Det skulle nog göra mig lite muntrare det med. 

22 kommentarer:

  1. Det enda jag har konstaterat är att känslan för hur mycket balans man har växlar kraftigt. Så istället för att tänka ut hur jag vill ha det för en längre tid så tänker jag väldigt mycket just nu. Just nu vill jag ha det så här, just nu känns balansen arbete ut/pengar in lagom. Sen kan det ändra sig, men det kommer jag ju att märka då.

    Idag är det sista arbetsdagen innan semestern, så just nu känns balansen väldigt bra...

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis till semestern! Visst är det roligt hur de där kommande typ fyra veckorna av semester idag känns jättelånga och värda att fira, medan den kommande kvarvarande månaden av föräldraledighet kan kännas otroligt kort? Fyra veckors ledighet av fem veckors total betald semester är ju långt liksom.

      Låter bra att tänka på hur det ser ut här och nu, jag borde definitivt bli bättre på det.

      Radera
  2. Livsbalans ja, vem har den :-) Jag känner igen mig mycket i det du skriver, jag är också den som kämpar på med heltid och slår knut på mig själv. Jag har nyligen bytt jobb och har en provanställning men så fort den omvandlats till en fast anställning kommer jag att gå ner i tid för första gången någonsin.

    Det som slår mig (och jag har läst din blogg länge) är att jag uppfattar det som att du arbetar väldigt mycket obetalt i hemmet, kanske inte i det praktiska där ni i alla fall gjort någon sorts uppdelning men definitivt projektledandet (som det tyvärr fortfarande är i de flesta parrelationer). Jag tycker att du ska fundera på att gå ner i tid, men gör det inte när din man är föräldraledig. Mitt förslag är att du jobbar heltid medan han är föräldraledig och därefter går ni båda ner i tid lika mycket (oavsett om han älskar sitt jobb eller inte).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att höra att du bestämt dig för deltid, Hanna! Jag hoppas det blir precis så bra som du tänkt dig. Du får gärna dela med dig om hur det känns sen när du väl provat.

      Vad gäller obetalt arbete så har du ju så klart rätt. Jag håller med dig om att jag är familjens kalender och läste en där boken "familjens projektledare säger upp sig" och kunde konstatera att jag kände igen mig mycket. Jag tycker dock det är svårt att råda bot på. Jag har egentligen inget emot att tvätta eller vattna trädgården, men tycker det är jobbigt att hålla koll på allt hela tiden. Med jobbigt menar jag att det är det som tar min energi och som normalt påverkar min sömn och stressnivå. Jag brukar liksom inte må dåligt över att ta Mini på träning eller dammsuga, men att komma ihåg att anmäla Mini till träningen eller komma ihåg att farmor kommer på besök den nionde och att vi måste ha städat innan dess är desto jobbigare.

      Radera
  3. Jag undrar spontant om någon (med jobb, hem och familj med småbarn) har en bra livsbalans på riktigt... Jag har nog aldrig mött någon även om det ser ut så på utifrån! Jag är också föräldraledig nu, men planerar att gå tillbaka till 80% (även om min man då är föräldraledig). Det känns jättebra! Jag är också ett prestationsmonster (framförallt på jobbet) och det är en ständig jakt på att försöka vara effektiv som möjligt. Jag har lyckats bli bättre på hemmaplan att tillåta mig själv att bara ta det lugnare, men det har tagit ett par år med delvis tvång att behöva ta det lugnare för mig att nå dit. Jag hoppas att det nya mindsetet ska kunna följa med även på jobbet! För en lugnare takt för mig på jobb hade med största sannolikhet ändå varit mer effektivt än många av mina kollegors takt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det sista du skriver tycker jag är spännande. Jag har vid två olika tillfällen på jobbet varit med om att jag faktiskt har jobbat mindre i tid än mina kollegor, men jämförts med dem i siffror och båda gångerna har jag gjort lika mycket eller mer på betydligt mindre tid. Lustigt att se chefens min den gång hen inte ens kom ihåg att jag jobbade deltid, men det säger en del om hur effektiviteten kan variera.

      Du skriver att du blivit bättre på hemmaplan. Kan du exemplifiera hur du gjort för att bli bättre? Jag känner nämligen själv att jag ALLTID glömmer bort det. En så länge är det närmaste jag kommit att jag ersatt paniktankar när jag insett att jag glömt planera mat och klockan närmar sig fem med tanken "Det är okej, vi är två föräldrar som ska ta ansvar för sådant och fiskpinnar är också mat". :P

      Radera
    2. Verkligen! Synd bara att det inte syns i lönen (iallafall inte på de arbetsplatser där jag varit), för då skulle det vara "orättvist" trots att vi presterar helt olika, och har olika kunskap och kompetens...

      Ja, det tycker jag, men inte utan uppoffring. Jag har varit tvungen att sänka mina (egna) krav på exempelvis städning, och prioriterar hårt efter "sista deadline först"-principen. Vi skaffade robotdammsugare som även moppar golven, det gör att vi i princip bara dammsuger där den inte kommer åt sporadiskt, men det är ändå rent och sparar oss mycket tid. Vi köpte även en skaftdammsugare som vi satt upp lättillgängligt, så det underlättar med. Dammtorka gör vi sporadiskt och inte lika ofta som förr (varje vecka eller oftare då), vi köper färdigt bröd ofta trots att vi skulle kunna baka själva. Köttbullar och fiskpinnar med pasta, eller för den delen mackor eller gröt, anses numer vara helt ok kvällsmat att servera då och då. Hittar vi inte det vi behöver begagnat så köper vi nytt utan att hålla koll i månader för att det kanske ska komma ut på andrahandsmarknaden. Vi gör veckoplaneringar och beställer mat på nätet och kör bara och hämtar, vilket också sparar tid.
      Det är några av sakerna. Det finns fortfarande massor av utvecklingspotential kvar, men mycket handlar nog om att jag (varit tvungen att) kalibrera om min egen inställning och sänka kraven för hemmet.
      Och jag håller med - det är bådas ansvar att se till att maten hamnar på bordet :)

      Radera
    3. Så tänkvärt inlägg och tänkvärda kommentarer!

      Jag kämpar också med tankarna om städning, ordning, effektivitet och mat mm men har långt kvar. Försöker tänka att jag ska fokusera på relationerna i första hand men är svårt när man man är ”monstereffektiv”.

      Har också skaffat robotdammsugare som våttorkar. Tog bort städningen är istället då det kändes som att det gjorde att jag hade en orimlig bild av hur det ska se ut i en trebarnsfamilj. Var till slut bara nöjd direkt efter själva städningen. Nu kör vi bara dammsugaren och våttorkar ytorna tillsammans ibland. Och så turas vi om att ta badrum och kök.

      Är också föräldraledig och ska börja jobba till hösten, 50% och så är min man hemma 50%. Har sparat massor av föräldradagar för att kunna jobba halvtid så länge det går. Men känner samtidigt igen mig så mycket i det du skriver om att inte ha njutit av denna ledighet. Så detta inlägg kom mycket lägligt då jag har lite tid kvar att vara ledig på.

      Kan förövrigt rekommendera ljudboken Lev enklare. Så fin bok och ännu bättre som ljudbok där författaren själv läser upp den. Den tangerar det här inlägget mycket bra!

      Radera
  4. Väldigt tänkvärt inlägg, som alltid! Som jag upplever det så är det inte pengar jag lider brist på, trots att jag bara har en dryg halv miljon, utan snarare brist på tid. (Jag fattar att det inte är alla som har en halv miljon, förutom här i FIRE-communityt.) Trots att jag har väldigt mycket ledig tid är det lätt att uppleva en stress av allt som jag skulle vilja hinna med. Jag tror att jag skulle behöva ändra synsätt och skilja på det som verkligen MÅSTE göras och det JAG TYCKER ska göras. Dygnet har bara 24 timmar och då gäller det att fylla det med det man helst vill göra förutom alla absolut nödvändiga måsten. Att det finns en lång lista på saker man KAN göra innebär inte att måste hinna med allt på listan.

    SvaraRadera
  5. Nej, ingen balans alls. Har de senaste 17 åren arbetat enormt mycket i stora projekt med motivationen att förbättra företaget (med min chefs uppmuntran). Utmattningssyndrom i vintras som blev ännu värre när min chef erkände att nu är det dax att ge upp. Har mycket dåligt samvete för att jag inte varit riktigt närvarande när mina barn växte upp. De har fått betala ett högt pris för min urusla tidsinvestering. Jag är 2/3 från fire, men planerar att försöka arbeta 50% nu. Tänker försöka ta igen lite av tiden jag förlorat med barnen och tänka på min hälsa. Hade en kollega som pratade dagligen om sin pension i 15 år, gick sen bort ett år efter pensionen. Tankeställare! Går inte att ändra på vad som redan har hänt och vad som kommer hända imorgon är det ingen som vet. Men idag skall jag plocka jordgubbar. Mvh från en som bara levt i framtiden.

    SvaraRadera
  6. Mycket intressant inlägg som vanligt.
    Jag tycker jag har en ganska bra balans i mitt/vårt liv. Vi har otroligt långt kvar till FI(RE) men vi sparar på en sådan nivå som också gör att vi lever.
    Vi kommer komma dit en dag men det är också viktigt att inte bara tänka på framtiden som alla här säger.
    När vår dotter föddes så var jag hemma i 14 månader och när jag började jobba var min man hemma i ett år. När han började jobba igen gick både han och jag ner till 80%. Allt för att spendera mer tid tillsammans med vår dotter. Jag kan inte ens tänka mig att en dag jobba 100% igen och inte han heller.
    Vist förlänger vi tiden till att uppnå friheten till 100% men samtidigt vet vi inte hur långt livet är.

    SvaraRadera
  7. "Men kanske är det så här livet är. En enda stor jakt på en balans och en känsla som aldrig infinner sig." tror det ligger mycket i detta och det är nog biologiskt. Vad skulle hända om mänskligheten hade nöjt sig med mat ibland, medellivslängd på 40 år, boenden som raserar av djur och väder, och ett konstant hot av "banala" sjukdomar i sin vardag?

    Det är nog tur på ett sätt att vi aldrig blir 100% nöjda, för vad finns det då kvar att leva för? Kan nästa dag bli bättre om du är 100% nöjd idag? Kommer det finnas motivation kvar att ens vilja göra något alls?
    Jag tror lösningen här är att det måste få vara lite jobbigt också. Det måste finnas krav och utmaningar. Det måste finnas hot och saker att akta sig ifrån. Det måste finnas något att kämpa med, att sträva efter att lösa eller förbättra. Men allt detta måste finnas i rimlig grad. Blir man utbränd, deprimerad, får magbesvär, sömnproblem och/eller är konstant bitter är det för mycket av det negativa.

    Jag tycker inte alls jag har en bra balans mellan arbete och fritid/privatliv i nuläget. Har egentligen aldrig känt att heltid är för mig, kanske kortare perioder i så fall.

    Jag är också i grunden en person som ofta lever i framtiden, men det är något jag försöker ändra på. Det går att räkna på framtiden i pengar, tid, trygghet, utnyttjandegrad och möjligheter. Men det är svårt att räkna på framtida känslor :-)

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
  8. Jösses så mycket klokt och intressant att läsa: tår-ögt berörd och vardags-smörjd blir jag, i mitt balanslösa liv.

    SvaraRadera
  9. Balansen skiftar ofta och man får ständigt välja att säga ja eller nej. När orken finns och balans finns kan jag köra på men när den inte finns är det viktigt att varva ner sänka kraven och tacka nej. Att lära känna sig själv och ens signaler när det är dags att ta ett eller flera steg tillbaka är en väldigt god egenskap som man behöver träna upp. Hjärnan lurar sig själv hela tiden att det är okej och man mår okej men innerst inne vill den bara sluta upp med det den gör och varva ner.
    Som någon nämnt är familjelivet hektiskt sjukdomar, gnäll, ilska, envishet, logistik, mat men även skratt, glädje, en känsla av sammanhang och välbefinnande. Finns flera parametrar men fick nog med de största.

    Du verkar redan delvis ha svaret på din egna fråga gå ner i tid till 75%.(laglig rätt om barnen är yngre än 8 enligt föräldarledighetslagen §5 antingen med föräldrapenning för att skydda SGI eller utan då blir SGI lägre.)

    Prova skadar icke dock meddela 2 månader innan så kan de ej neka. Du får kanske den balansgång som behövs jag tyckte 75 % var lagom när jag hade äldsta sonen. Hade viljat ha mer nu i efterhand spädbarnsmånaderna går så fort. Gjorde inte samma sak när dottern kom utan tog ledigt helt 4 månader. Visst mindre pengar men det var det värt (bästa tillfället att lägga in pengar vid nedgången 2020 men pengar är inte allt, var mer eller mindre samma period dessa hände) bandet jag fick bygga upp till min dotter och se utvecklingen helt och hållet är obeskrivligt missade mycket av detta när min son var i samma ålder(nu föddes han förvisso andra sidan jordklotet).

    Svarade förresten på ditt svar på min kommentar i det förra inlägget. Hade problem med att få kommentaren publicerad provade åtskilliga gånger men lyckades till slut.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
  10. Varierande balans mellan jobb/liv, men egentligen inte sämre än tidigare i livet. Det är inte alltid livet balanserar bra, vi har trots allt en 3-åring med lite utmanade sömnmönster och vilja av stål. Vi har blivit väldigt bra på att sänka och anpassa kraven. Jag tycker, som du vet, att deltidsjobb är det som krävs för att saker ska lira. Vi jobbar 80-90% resp 75-80%. Nu 6 veckor sommarledigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis till lång sommarledighet! Låter underbart! Vet inte vad man skulle göra utan lite fp att glappa ut året med!

      Radera
  11. Såg att du (frihetsmamman) svarat ytterligare en kommentar från 8 juni, besvarat den också nu.

    Får man/kan få pop out notice när gamla kommentarer får svar?

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte så tekniskt lagd, men tror att man kan få det om man skapar ett konto för det. Kanske någon annan vet bättre?

      Radera
  12. Efter första barnet blev det deltid i ett halvår och sedan så snabbt som möjligt tillbaka till heltid. Jag kände visserligen inte ngn direkt stress över att få ihop vardagen men så himla mycket tid med sonen blev det ju inte. Varför jag bestämt skulle jobba heltid vet jag inte ens. Jag hade massor med föräldradagar och får dessutom 90% av lönen av arbetsgivaren på den föräldralediga delen så jag kan inte skylla på pengarna. Visserligen älskade jag mitt jobb men en timme hit eller dit gjorde knappast skillnad för tillfredsställelsen på jobbet. Det var nog bara den duktiga flickan sin skulle visa att jag minsann klarade att jobba heltid trots att jag var ensamstående med barn.
    Nu är jag föräldraledig med andra barnet och börjar jobba igen i augusti. Jag kommer att börja på 70 %, en dag ledig, en lång dag då min mamma hämtar och tre kortare dagar. Tycker att dottern är för liten för långa dagar fem dagar i veckan. Så gjorde jag med sonen också. Skillnaden den här gången är att jag inte har några som helt planer på att gå upp i heltid igen. Vet inte var jag kommer landa, 75 eller 80 % skulle jag tro. Jag så många dagar kvar både från den här föräldraledigheten och den förra så jag tror att sgi:n kommer att vara skyddad för flera år framöver. Och skulle den sänkas får det bli så. Jag har råd! Nu har jag ett jobb som är ok men som jag inte älskar så kanske känns det lättare av den anledningen men jag vill också tro att jag har landat i mig själv och inser att jag vill ha tid med mina barn när de är små. Jag vill att de ska minnas vår tid tillsammans inte all tid den spenderade på förskolan.

    SvaraRadera
  13. Min man och jag brukar leka med tanken på att vi bara plötsligt ”fick” 10 miljoner kr (dvs nådde fire i ett svep). Hur skulle livet se ut då? Skulle vi köpa ett dyrare hus? Nej - vi trivs alldeles utmärkt där vi bor - en himla skön känsla att få landa i, att vi trivs där vi bor och skulle bo kvar även om vi plötsligt fick mycket mer pengar. Och jobbet då? Jo men 60% var skulle vi nog vilja jobba, ledig en dag i veckan och kortare dagar övriga fyra.

    Och så inser man att vi ju kan nå dit redan nu. Vi behöver inga 10 miljoner…
    Sakta men säkert närmar vi oss. Först gick en ner till 90%. Sen båda. Sen båda på 85%. Nu siktar vi på 75% var. Hoppas vi ”vågar” gå mot strömmen och landa på önskvärda 60 var!

    SvaraRadera
  14. Ja det där med balans är svårt, vi har som jag säkert skrivit många gånger en väldigt krävande 4åring och så en betydligt "lättare" 1åring. Oftast så äter jag och sambon i omgångar och att försöka involvera äldsta i städning ellee liknande för att få sådant gjort slutar allt som oftast i utbrott och massa skrik, så då drar vi oss för det istället...har varit föräldraledig i merparten av barnens liv (både jag och mamman sammtidigt) men det är svårt att få ihop allt.

    SvaraRadera
  15. Hejsan!

    Ett sätt att få betalt för att vara högpresterare är att starta eget och konsulta. Kanske är något att fundera på.

    SvaraRadera