Förmågan att planera skillnaden mellan rik och fattig?

Det är med viss förfäran jag inser att det här inlägget påbörjades i juni och att det nu är september. Det har gått så lång tid att jag knappt minns vad jag ville skriva eller vad det var som föranledde att jag började klura på det här. Detta till trots tänkte jag ge mig in på att skriva lite om hur viktigt det är att planera och agera på planerna för att spara pengar. 

För att det här inlägget inte ska bli för abstrakt kan vi gå tillbaka till en fin sommardag som jag och familjen delade vid en närliggande utomhuspool. Ja, som ni kanske förstår var det rent ekonomiskt inte det smartaste beslutet att välja att bada i pool istället för gratis hav/sjö, men det där med rutschkanor och andra exotiska lekmöjligheter triggar inte bara barnet i familjen utan även pappan så vi befann oss på ett sådant ställe. Inför besöket som var vårt första på aktuell plats googlade jag lite och läste att matutbudet innanför grindarna var rätt begränsat och inte heller av sådan art att det kändes lämpligt för en gravid kvinna och ett växande barn. Vi (läs: jag) valde därför att göra en egen lunch, packa vettiga mellanmål och egna drycker. Eftersom den här turen var rätt spontan och jag själv inte sådär galet sugen på att åka så kan jag inte påstå att det var världens bästa mat som gjordes och familjen bidrog även till rätt mycket nedskräpning genom att jag tog med butiksköpta festisar och andra engångsartiklar.

Det som var roligt med besöket var att min man som innan gnällt lite över att jag var så tråkig och inte bara kunde vara spontaaaaaan, blev helt förfärad över utbud och kostnad för mat och fika på stället. En hamburgare (typ sunkig Sibylla-puck) kostade 85 kr, pommes 30 kr och en burk med läsk eller festis 20 kr. Ville man vara lite ekonomisk och slå till på en kokt korv med bröd istället fick man punga ut 25 kr. Vilket klipp! Plötsligt fick jag en väldigt tacksam man, även fast Mini garanterat gärna hade käkat lite skräp till orimliga priser. Hur agerade då snittgästen? Om man bortser från några ungdomstjejer som var på plats utan föräldrar så verkade kutym vara att man faktiskt betalade och köpte det som såldes på plats. Vissa hade med sig klämmisar och barnmat hemifrån till de riktigt små barnen, samt någon mellisfrukt, men de flesta köpte lunch och fika på plats. Personligen kan jag uppleva restaurangmat eller fika som en härlig upplevelse och därmed värt att betala för, men det är skillnad på att gå och köpa en delicatoboll för 20 kr på badplatsen och att gå på ett gemytligt konditori och äta en närproducerad blåbärsbulle. Den kritiske kanske kan säga att folk inte visste att det var dåligt utbud och kommer agera annorlunda nästa gång. Det köper jag dock inte, eftersom jag tjuvlyssnade på folks konversationer och fick veta att det var mindre folk än vanligt och att de fått bättre platser än tidigare. Jag kan därför inte göra annat än att dra slutsatsen att de allra flesta var fullt medvetna om badplatsens begränsningar, men ändå valde att åka dit med sina luftmadrasser, filtar, klämmisar och liknande, dock utan mat och dryck. 

Det här vet ju vi frälsta stämmer om så mycket annat. Hur många är vi inte som har kollegor som lagar mat åt familjen varje kväll, men ändå hamnar i att de måste köpa en dagens för 119 kr på kvarterskrogen eftersom de glömde eller inte fick mat över till matlådan? Det är inte särskilt svårt att göra lite extra mat till dagen därpå när man ändå lagar mat och för den som vet med sig att man är dålig på det kan man ju alltid frysa storkok i förväg eller köpa typ Dafgårds färdigrätter för 24 kr styck att ta till när det verkligen krisar. För mig är det här vanligen inget problem och när jag levt ensam har det varit vansinnigt enkelt även att implementera. För oss uppstår vanligen problemet när jag försöker uppfostra min familj att det inte alltid är mamman i huset som ska planera, inhandla och laga mat till familjen. Då brukar vi synda och slösa helt onödiga pengar. Det här blir ett litet sidospår, men en del av er har frågat hur det har gått efter mitt inlägg om kostsamma förhållanden och en rätt stor skillnad är att jag lämnar över en del stafettpinnar till min man. Jag accepterar inte längre att han utgår från att jag ska ha tagit fram och förberett mat och det är flera gånger som han kommit hem från jobbet (han jobbar numera på kontoret enligt arbetsplatsens skit-i-Corona-riktlinjer) och frågat varför maten inte är klar eller ens in the making. (Jag brukar kontra med att fråga honom samma sak för övrigt.) Då hamnar vi i hämtpizza-träsket där han naturligtvis själv får stå för hämtandet. 

Så hur viktigt är det då att planera och tänka i förväg? Jo, jag tror det är döviktigt. När jag var på Camp FI i Stockholm förra året så blev jag helt golvad över hur välplanerade folk var och utifrån bilderna från motsvarigheten i Malmö är jag tämligen säker på att man kunde se samma tendenser där. (Visst var det någon som bakade bullar åt deltagarna?!?) Folk hade med sig hemgjorda sallader, egengjort fika och kranvatten i mängder. Kranvatten liksom! Hur ofta händer det? För att jämföra så var jag på ett liknande event för föräldralediga mammor i huvudstaden några år tidigare och då minns jag att jag i princip var den enda bland närmare 100 deltagare som hade tagit med mig egengjord mat. De andra köpte antingen på närliggande kafé eller handlade sallad på Stockholm central. Föräldralediga mammor är i regel inte sådär jättetäta så jag hade gissat att fler skulle ha ordnat lite mat eller tagit med sig en termos med kaffe. Nu vill inte jag med det här inlägget dissa allt dåligt folk gör eller få det att framstå som att FI-ers är perfekta människor (jag såg faktiskt även en köpemacka eller två under Camp FI), men själva poängen är att jag är övertygad om att gemene man skulle kunna spara otroligt mycket mer pengar med hjälp av lite planering. 

Hur ska då detta gå till? Ja, det beror ju på vilka problem man har och svaga punkter. Men för den som är beroende av kaffe eller energidryck (och det minns jag är många från min studietid) kan man ju till exempel börja ta med en termos eller handla drycken på Ica istället för Pressbyrån. För den som glömmer matlådan dagligen kanske lösningen är att köpa hem 10 Dafgårdslådor att ha i frysen hemma (om jobbet inte har plats) och skriva en lapp på dörren. Man kanske inte måste gå från att slösa pengar på utemat och hämtkaffé till linsgryta och kranvatten, utan det kanske är en tillräcklig förbättring med ett mellansteg. Min familj har också en massa saker att arbeta på och därmed rätt stor potential att spara mer pengar. Jag tror att vi skulle komma långt med veckomatsedel och ett litet lager med mat. I detta nu försöker jag träna min man på att skriva upp saker han gör slut på i köket till exempel (för att undvika utbrott när jag inser att typ mjölet är slut och jag står mitt i brödbaket), men det skulle gå att optimera ännu mer om man alltid köpte mjölet till bra pris och vi (han) istället skrev upp när det bara fanns ett paket kvar eller så. 

När jag ändå är igång kan jag inte låta bli att ge mig in i Swedbank-diskussionen och Allas-diskussionen, den senare som även behandlades på Uppesittarkväll. Min hypotes är nämligen att även de som känner sig ekonomiskt trängda skulle kunna spara tusenlappar varje månad på bättre planeringsförmåga. Om jag har rätt i det antagandet betyder det både att folk har möjlighet att 1) spara en hel del varje månad och 2) att bli miljonärer innan 65. Med det sagt finns det ju så klart människor därute med riktigt dåliga förutsättningar, men de flesta med jobb eller som lever tillsammans med någon skulle kunna se till att bli betydligt rikare än de är idag. Och någonstans, även om man inte kan kalla medelsvensson för fattig, blir det för individen skillnaden mellan rik och fattig(are). 

Hur viktigt tror du det är att planera för att kunna nå ekonomisk frihet?