Varför jag hatar banker

Ibland känner jag mig som en total hycklare rent privatekonomiskt och det gäller framför allt när det kommer till uppgifter som kräver någon slags förhandling. Det beror framför allt på att jag tycker det är så sjukt jobbigt och det blir bara värre och värre med åldern, inte bättre. Till följd av detta är jag den där turisten som betalar vad som står på prislappen även i Thailand (inte för att jag varit där, men ni förstår principen) om ingen knuffar på mig och skäller på mig tills jag prutar ner priset lite. I Sverige är det ju inte direkt läge att förhandla om mjölkpriset eller tröjan på H&M, men när det kommer till vissa saker ska man faktiskt förhandla även här. Den största effekten av sådan förhandling får man hos arbetsgivaren och banken. Trots att alla vet att det är förhandlingsläge där så tycker jag det är sjukligt jobbigt att sitta mittemot chefen och diskutera lönen (trots att jag vet att jag presterar sjukt bra på jobbet!) eller i telefonen med banken. Nu senast var det dags för banklåneräntan som jag så motvilligt skjutit upp en längre tid. 

Scenariot är ungefär som vanligt. Jag sitter där och ska kvartalsvis betala min ränta och inser att den stuckit iväg trots att jag ändå har en sån där rabatt och alltså inte betalar listränta. Jag inser att jag nog borde kolla på snitträntorna och inser att min banks är betydligt lägre än min ränta och blir lite sådär lagom irriterad. Jag har en lågt belånad bostad, men inte ett jättelågt lån och vi har gemensamt en del tillgångar hos banken. Jag förstår att de skulle föredra om jag hade mitt Avanzasparande där, men en uppriktig bankman berättade vid senaste tillfället att det inte skulle göra någon större skillnad med något sparande eller flytt av befintligt kapital dit. Trots att jag vet att jag inte kan blunda för min irritation tar det typ en vecka innan jag tar mig för att ringa och när jag väl gör det är det två dagar kvar tills lånet läggs om, det är med andra ord rätt bråttom. Jag ringer lunchtid och får veta att banken inte har någon tillgänglig bankman och att jag i så fall får försöka igen imorgon bitti. Och "ju tidigare jag ringer, desto större chans har du att få prata med någon". Bara här bli jag lack. Alltså adrenalinet pumpar och jag känner mig typ förbannad under resten av dagen. 

Detta till trots så gör jag som kundtjänstkvinnan sagt och ringer tidigt på morgonen till banken. De ska höra av sig klockan 11.15 och jag sitter på helspänn tills de faktiskt ringer upp klockan 13.30. Alla har faktiskt inte jobb som möjliggör att sitta och vänta på en banksnubbe, så här blir jag också rätt irriterad, även fast mitt jobb möjliggör sådant väntande. När han väl ringer spelar bankmannen mycket förvånad över att jag vill sänka min ränta och diskussionen blir ganska tråkig där jag pratar om belåningsgraden och befintlig sparande och han håller med, men säger att det typ inte gör någon skillnad. Till sist föreslår han så generöst en sänkning med 10 punkter, men med den fantastiska dealen att göra det till 15 punkter om jag börjar spara 1000 kr i månaden hos dem. Jag skrattar lite för att jag tycker det är en så dålig deal att han blir lite osäker och frågar mig om jag har utrymme att spara något alls och jag förklarar att jag kan lösa det här lånet utan några problem och att min sparkvot inte direkt är låg, men att jag är väldigt osugen på att byta ut Avanza mot kuckelimuck-storbank. Jag förklarar att jag däremot inte har några problem att byta ut storbanken mot Avanza som erbjuder bättre ränta via Stabelo. Tyvärr är det lite av en lögn, eftersom jag inte lyckats med Stabelo riktigt på grund av deras rätt stela villkor för anställningsform.  

Så vad  gör jag? Jag accepterar de 10 punkterna, flyttar inte mitt sparande och förklarar för bankmannen att de har en för dålig hemsida, app och dessutom för kasst utbud samt villkor vad gäller courtage för att jag ska överge Avanza. Jag avslutar samtalet med ett tomt hot om att jag inför nästa kvartal kommer se över ett byte till annan aktör. Eftersom jag känner mig själv inser jag att jag sannolikt inte kommer byta bank eller ens ringa igen vid nästa kvartal och att jag därför blir kvar med de dåliga villkoren tills jag antingen tar tag i ett byte till SBAB (för att slippa förhandla) eller uppfyller Stabelos villkor. Eftersom jag återigen är irriterad ringer jag också min man och föreslår att vi löser lånet på bostaden så att bli slipper "ha med de där jävlarna att göra igen". Han förstår min frustration, men förklarar att det nog inte är det smartaste rent ekonomiskt. Nu kanske någon tycker att jag borde överlämna förhandlandet till honom. Då ska jag berätta om den gången jag faktiskt försökte det för några månader sedan. Jag hör hur han pratar med banken som förklarar att de inget kan göra åt räntan och han svarar: "Okej, tack så mycket ändå." och lägger på (!). Han kom alltså inte med ett endaste motargument utan var tacksam för samtalet som gav absolut ingenting... 

Gillar du banker? Skulle du kunna överväga att lösa lånet bara för att slippa banken?