onsdag 30 september 2020

Att vara öppen med FIRE eller inte - ett dilemma

En av de svårare sakerna med min strävan efter FIRE upplever jag är att avgöra vilka jag ska vara uppriktiga med och vilka som inte ska känna till det. Det är en rätt tuff balansgång där jag känner att jag gång på gång gått på minor när jag valt att vara uppriktig. Ni minns kanske till exempel min diskussion med en tidigare kollega angående om mitt sparande var skäl nog att slösa pengar på vad jag anser vara onödigt. Nyligen började jag reflektera kring det här igen, fast i en motsatt situation. Jag kände plötsligt att jag bara önskade att jag kunde skrika ut "Vi lever så här av val, inte av fattigdom". 

För att vara tydlig så tycker jag öppenhet har tydliga fördelar. Den första jag kan se är att jag känner mig mer ärlig och öppen med vem jag är när jag är tydlig med varför jag inte vill följa med ut på lunchen, väljer att ha en liten och billig bil eller föreslår hemmaträff framför en utekväll. Det känns som jag inte lever enligt mina värderingar om jag inte kan berätta tydligt varför jag gör saker utan istället är vag eller till och med ljuger om att jag har det lite tajt nu och därför inte vill följa med. Personligen har jag alltid värdesatt öppenhet och uppriktighet, även när det inte varit det smidigaste, så just därför tar det emot en hel del för mig att gå en annan väg. En annan viktig fördel jag ser med att vara uppriktig är att jag slipper att andra tycker synd om mig. På min arbetsplats sticker jag inte direkt ut som fattiglapp, eftersom ingen är särskilt välbetald, men på Minis förskola blir det gång på gång jobbigt att vi väljer enklare bil, enklare cyklar och billigare kläder. Det är aldrig någon som säger något till oss vuxna, men det märks att Mini börjar tycka att det är lite jobbigt att de andra alltid "slår hen" i flådighetstävlingen. Personligen är det här det som mest har överraskat mig, både att det börjar i så tidig ålder och att jag tycker det är så jobbigt att Mini får det "sämre" än andra barn. Det har för övrigt också varit de största och jobbigaste diskussionerna jag och min man har haft, där han allt mer ifrågasätter att Mini blir lidande av vår livsstil. Jag däremot har hittills sagt att det är omgivningen som är fel, inte vår livsstil. Det vore därför skönt att helt enkelt kunna förklara för de andra föräldrarna att vi har ambitionen att sluta arbeta, eller minska på arbetet rejält inom något år. Det känns liksom bättre än att förklara för en fem-åring att en Monarkcykel är löjligt dyr. En tredje aspekt som jag gillar med öppenhet är att det möjliggör inspiration till andra. Nu är det bara två personer i mitt liv som jag påverkat rätt rejält med mina egna ambitioner, men det har varit otroligt givande att se andra ändra sina beteenden och öka sina sparkvoter. Gemensamt för de personerna är att de inte trivs på sina jobb och gärna skulle göra en tidig(are) exit från arbetsmarknaden. 

Nyligen lyssnade jag på en föreläsning med Farbror Fri. En lyssnare undrade vilka nackdelar han och familjen såg med sin livsstil. Min känsla var att frågeställaren var ute efter ett svar om att han gärna skulle vilja resa mer eller gå på café oftare, men föga förvånande (för mig) var det inte alls utebliven konsumtion som var nackdelen enligt Oskar utan något helt annat. Han beskrev det som jobbigt att andra människor inte förstår varför familjen lever som de gör och han tog även upp att man riskerar få en del kritik för sitt beslut. Vi redan frälsta kommer kanske ihåg kritiken familjen Fri och Åsa Axelsson fått ta emot efter att ha släppt sina böcker och medverkat i typ Expressen. Sånt slipper man ju helt om man helt sonika väljer att vara helt tyst om sina planer. Man slipper bli kallad parasit (för att man inte betalar inkomstskatt som en vanlig arbetare) och man slipper försvara sin livsstil. Det är alltså en klar fördel med att vara tyst och anonym. En lite lustig fördel som min man ofta tar upp är att anonymitet minskar risken för att bli brottsutsatt. När man har en billig bil och halvsunkiga kläder så ser man inte ut att ha mycket att stjäla rent fysiskt (till exempel i ens hem) samtidigt som riskerna för att bli utsatt för ekonomisk brottslighet lär minska. Stora delar av mig ångrar även att jag varit uppriktig med delar av min familj, eftersom jag nu har ett syskon som roar sig ordentligt på min bekostnad när jag gör något avvikande. Jag upplever mig ofta kritiserad om jag berättar att jag lånat något av en kompis, inte tycker en viss kostnad är rimlig eller inte låter Mini få något särskilt. Särskilt utskrattad blir jag om jag frågar om de inte har någon barnjacka att sälja till oss (eftersom samma syskon har äldre barn än vi) innan jag köper en helt ny. Hade mina syskon och föräldrar inte känt till våra planer hade de aldrig tyckt det vore märkligt att jag först frågade dem efter diverse barnutrustning, även fast det helt klart bara gynnar oss alla om jag köper av dem istället för att de måste gå igenom en Traderaförsäljning och vi handla nytt. 

För att summera känns det som att såväl öppenhet som anonymitet har sina fördelar, men att det nog ändå är enklast att vara väldigt diskret med sina planer om man ska passa in i samhällets normer. Det utesluter inte att vara öppen med några väl utvalda personer, men jag tänker att jag kommer passa mig för att berätta för förskoleföräldrarna i ren frustration eller sprida ordet bland kollegorna. Tyvärr kan jag inte göra något åt att min familj redan känner till våra exit-planer, men jag behöver inte göra det värre genom att låta ännu fler människor i vår omgivning känna till det. Sen blir det ju en helt annan sak när (om?) vi väl når frihet för då blir det nog svårt att låtsas vara arbetslös eller liknande, men det problemet får vi ta när det kommer. 


Är du uppriktig med folk i din omgivning om dina planer? Varför, eller varför inte? 


44 kommentarer:

  1. Nej, jag är inte uppriktig med mina planer om Fire men många vet att jag sparar ganska mycket. Jag har motiverat det med att jag inte vill vara beroende av en arbetsgivares nycker i den senaste rundan. Jag har också rest en hel del pre-Corona. Mina föräldrar vet min ekonomiska situation men inte varför utan ser det mer som att jag är snål.

    Om det stör att människor ser dig som fattig så tänker jag att det mer handlar om att ändra budskapet och kanske garderoben. Om du ursäktar med att det är tajt när du inte hänger med på en lunch så bidrar du till bilden av fattig. Om du gör det ibland, tex en gång i månaden och istället för pengar skyller på att du har med dig matlåda som måste ätas upp idag så ger du en annan bild.

    Halvsunkiga kläder som du uttrycker det är nog ett större problem om du inte vill framstå som fattig. Nu vet jag inte vad du menar med halvsunkiga. Om du menar trasigt och urtvättat så är det nog dags att ta det till återvinningen. Jag har en ganska liten garderob, dvs jag skulle klara mig max 1,5 vecka utan att tvätta och presentabel ut och dit räknar jag inte att gå omkring med träningskläder. Många av plaggen är sk märkesplagg men märkesplagg som kan användas i åratal och vars pris per användning är löjligt låg. Dessutom gäller det att köpa klassiska plagg som funkar år efter år. Som ex köpte jag när jag skulle ut på resande T-shirt från HM och Lindex. Efter en halvårs användning så kunde jag slänga dem för de var helt enkelt sunkiga, noppiga och sömmarna var vridna. Mina t-shirts som ingick i min normala garderob från Mexx och Esprit såg fortfarande ut som nya. Jag har en svart kofta från Filippa K som jag använt i åratal och som fortfarande ser ut som ny. Jag köpte faktiskt en till i marinblått för en månad sedan. Jag fick lagat tejpen i min goretex jacka som jag nog köpt för 7-8 år sedan och postade på Instagram om det. Engångskostnaden för jackan var absurd men priset per användning numera är ören. Jackan ser fortfarande ut som ny utåt sett och ingen kan gissa dess ålder om jag inte berättar.

    Tricket är klassiska plagg som kan matchas i olika outfits.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev lite förvånad när jag upptäckte att det var min mans tanke om sunkiga kläder som fick mest uppmärksamhet. Men för att förtydliga så sticker jag inte direkt ut på jobbet, utan jag har rätt vanliga kläder som duger på ett enklare kontor. Däremot under Corona och hemarbete så har jag jobbat i min mans reklam-t-shirts och leggings. Jag känner mig inte heller det minsta besvärad över att träffa grannarna klädd så (inte kanske om jag bjuder hem dem på fika, men när de går förbi trädgården) och jag åker och handlar på Willys i rufsigt hår och vilka kläder som helst utan att jag blir besvärad av det. Det handlar nog mer om att barnen ständigt tävlar med nya, fina grejer. Till exempel så önskade sig Mini en keps och fick välja fritt på Ica Maxi. Men sen så hade alla andra en annan slags keps av något märke som var coooooolt och då var den nya kepsen inte längre bra nog. Där avviker vi nog och köper inte kepsar för flera hundra kronor och får ett besviket barn. Jag tror absolut att kvalitet kan löna sig, men jag skäms inte heller för att jag har kläder från H&M och KappAhl, även fast det blir alltmer märkeskläder även för mig nu när jag gått över till enbart second hand. :)

      Radera
    2. Det beror nog på att enligt forskning så formas människors bild av dig på några sekunder när de ser dig. Och de får en helt annan bild av dig om du är hyfsat propert klädd enligt klädkoden på din arbetsplats eller om du är klädd i reklam t-shirt eller leggings med rufsigt hår oavsett om det sker i arbetslivet eller privatlivet. Budskapet du ger i de flesta medelklassgetton är att du är fattig om de inte vet att du är så rik att du inte behöver bry sig för då blir du excentrisk istället.

      Sen kan jag tycka det ger en sorglig bild av samhället att 5-åringar bryr sig om specifika märken. Det kanske inte är hela världen om man har ett besviket barn. Livet kommer vara fullt av besvikelser och vad ger man för budskap till sina barn om man köper allt de vill ha för att de inte ska bli besvikna.

      Radera
    3. Jo, men det är jag med på. Det jag kan fråga mig själv ibland är huruvida det spelar någon roll vad folk tycker om mig. Jag är bara en vanlig småbarnsmamma utan vare sig en önskan eller större chanser till någon större befordran på nuvarande arbete. Så det gör nog inte så mycket om jag har märkeskläder eller går klädd i jeans och linne från H&M. :)

      Vad gäller det sista du skriver så håller jag med helt och fullt, men jag tänker att det kanske visar på att vår bostadsort/stadsdel inte är den rätta för oss. Jag minns att jag såg någon dokumentär (om minimalism kanske?) där några berättade att de flytt sitt boende för att grannarna var för snobbiga. Det skulle kanske jag också kunna göra och bosätta mig ute på landsbygden istället. :)

      Radera
    4. Att flytta till landet har löst många knutar för mig. En annan typ av grannar med livsstilar som ligger närmare vår, och fysiskt långt till närmaste köpcentrum/restaurang/mataffär/café/whatever. Även om grannarna har fler och dyrare bilar/båtar än oss så har vi en finare trädgård, och alla äldre hus på vår väg är utbyggda sommarstugor, dvs. max 120 kvm och väldigt olika varandra. Monsterkåkarna ligger ute vid vattnet - de brukar vi fnissa lite åt när vi är ute med hundarna. Hemmajobb betyder dessutom att jag aldrig passerar centrum och ännu mindre Stockholms innerstad, och för videmöten behöver man bara se ok ut på överkroppen. Jag försökte klä upp mig första arbetsdagen efter semestern, men det slutade ändå med att jag klafsade runt i stövlar och öste vatten ur pannrummet, så vad var poängen med det? ;) Vad vårt läge betyder för förskole- och skolmiljön vet jag inte än, men jag hoppas på lägre krav på statusprylar än inne i Stockholm!

      Radera
    5. Apropå din egen kommentar "men jag tänker att det kanske visar på att vår bostadsort/stadsdel inte är den rätta för oss." och FruLugns så tror jag att det handlar en del om just detta - bostadsplats. paradoxalt nog upplever jag att det är lika chill här på landet som på östermalm - båda ställena härbärgerar excentriker och på Ö-malm vet man att den som går i sleten gammal rock och gummistövlar troligtvis är tio gånger tätare än den ängsligt märkesutsmyckade lilla kvinnan. Och jag som träffat dig kan intyga att det inte är ditt yttre som skulle föranleda folk att tro att du är en frugal weirdo. Tvärt om!

      Gällande barnen har jag ett litet knep. Basnivån är såpass låg (de köper/får mest begagnat, vi reser lite/ingenting för tillfället, begagnade mobiler fr. Inrego etc) att vi gott och väl har råd att då och då ge dem en enstaka märkespryl. Tweeniens (numera tonåringens) DrMartens i klassisk modell från förra hösten, äldsta barnets svindyra ritplatta, minstingens nya gympakläder i nya klassen, enbart fina märken från topp till tå. Det lugnar ner dem och "späder ut" intrycket av en mer frugal livsstil.

      Radera
    6. Fru EB: Tack för att du bekräftar att jag inte ser allt för excentrisk och/eller sunkig ut! Det känns som att jag misslyckats lite med att få fram det här, åtminstone att döma av råden jag får. Oavsett tror jag att både du och Fru Lugn har en poäng. Min personlighet trivs nog bättre där typ du bor, och jag skulle nog där fundera mindre på hur jag uppfattas och avvika mindre tack vare att man oftast har mindre behov av materiell status på landsbygden. Jag är själv uppväxt på landet och minns att mitt allra största problem (fram tills jag blev typ 16 och började gymnasiet i den stora staden) var att mina föräldrar jobbade så mycket att jag varken träffade dem eller kunde få skjuts till olika aktiviteter. Åtminstone där vi bodde var heltidsarbete inte alls lika mycket norm och jag kände mig mer avvikande för att mina föräldrar kom hem klockan sex från jobbet (och jag fick långa dagar i barnomsorg) än för att jag hade billiga kläder. Så olika det kan vara.

      Fru Lugn: Jag tror du kan vara min själsfrände och jag är galet avundsjuk på era livsval (trots att de innefattar närhet till storstan;). :)

      Radera
  2. På sätt och vis är jag öppen men inte helt. Brukar skämtsamt säga till folk att jag ska gå i pension om några år eller när en kostnad uppkommer så säger jag något i stil med "Jävla skit, detta försvårar ju pension vid 40". Vissa har nog börjat förstå av detta och en bekant frågade helt appropå om jag var miljonär.

    Som MFIS skrev ovan så har du nog satt dig lite i den här fällan själv. Säg aldrig att du inte gör något för att det är "lite tight just nu". Då kan du ju lika gärna säga (i folksögon) jag går på soc-bidrag och har spelat bort alla pengar på onlinecasino, till och med folk som inte har råd idag i sverige gör saker även fast det är "lite tight" och därför sitter många i skiten.

    Ange andra bra skäl till saker, om de inte finns bra skäl mer än att snåla, överväg om du faktiskt ska göra det. Jag tycker det är trevligare med hemmakväll, man kan ju höra vad varandra säger och jag kan köpa precis vinet jag vill dricka osv. Ibland kan du ju skarva lite, "Tyvärr har jag med mig en matlåda jag måste äta upp, vill ju inte kasta den och bidra med matsvin annars hade jag följt med ut och äta lunch".

    Sen ibland är det värt att satsa lite pengar på att inte se fattigt ut samt få en bild av vad man offrat för sin livstil. Följ med ut på en lunch någongång. Det är stor skillnad i folks uppfattning om du absolut aldrig följer med eller nästan aldrig (1 gång per år). Dessutom får du se vad du missar, vilket ofta är en dyr ganska dålig lunch i jämförelse med din matlåda. Detta medför att matlåda känns extra bra en ganska långtid. Ha inte trasiga och söndertvättade kläder om du inte trivs i dem. Gör en budget, håll dig till den och köp få kläder med kvalitet som du roterar istället för att se ut som en uteliggare. Om du ska gå omkring i urtvättade bandtröjor så se till att äga stilen. Sen kanske den viktigaste när någon frågar varför du inte gör X(ex lunch ute) inte äger Y(ex senaste iphonen) eller uppgraderar Z (byter din gamla skoda mot en ny BMW), så säg att du inte tycker det är värt det och ge skäl till detta utöver bara pengarna. Så i exempletbil kan man säga något i stil med (om det är sant): "jag tycker inte det är värt att lägga en årslön på en bil som jag ändå inte njuter av att köra mer än den jag har idag. Då lägger jag hellre pengarna på en resa eller en månad extra semster" eller helt enkelt jag prioriterar annat.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har aldrig sagt att det är lite tajt just nu, utan det var mer ett hypotetiskt alternativ. Hittills har jag varit uppriktig med alla där ämnet kommit upp, men inte aktivt tagit upp det själv. Har nog bara sagt typ "Nej, jag tycker inte det är värt det med sushi-lunch iom att vi bara har en halvtimmes lunch" och övertalat närmaste kollegan att stanna kvar på kontoret med mig. Eller så har jag föreslagit att de hämtar mat till kontoret istället. Det är dock inte så att jag aldrig följer med utan jag brukar kanske käka ute en gång i månaden, men då oftast för att något hänt på arbetsplatsen och jag känner att jag behöver komma bort därifrån och prata igenom det ostört med en kollega. Ofta faktiskt på mitt initiativ. Mina kollegor vet däremot vilka ställen jag följer med till och vilka ställen jag hoppar, så om de vill ha med mig föreslår de inte sushi eller pizzeria.

      Som jag skrev till MFIS så brukar jag inte på jobbet se ut hur som helst. Faktiskt inte avvikande alls, men på min fritid är jag inte den som går omkring i finkläder hemma med undantaget när jag är gravid och typ bara äger snofsigare gravidkläder. :) Tack för att du delade med dig av dina tankar förresten, alltid kul att läsa och jag gillar din strategi. Den känns ganska svensk, lite lagom ärlig liksom. :)

      Radera
  3. Liknande fråga men ur annat perspektiv kom upp på en annan ekonomiblogg för ett tag sedan. Och jag som varit ensamstående mamma har bara en sak att säga. När barnen blir vuxna är det inte saker de kommer säga sig ha saknat, utan föräldrarnas tid och engagemang. Mina barn är vuxna idag, så jag har facit hehe. Ni jobbar för att i framtiden kunna ge era barn tid. Vilken gåva är bättre än det?
    Ett bra argument för att platsa inom normen som brukar innefatta matlåda, mindre bilar, begagnade kläder m.m. är faktiskt miljöperspektivet. Och det brukar folk ha svårt att argumentera emot. Köp klassiska märkeskläder på second hand om ni hittar? Även när jag var ensamstående köpte jag för min börs ganska dyra kläder, men sällan. Kvalitet lönar sig. Självklart skall man få göra sina egna val, bestämma själv och strunta i vad andra tycker. Fast ibland får man kanske rucka lite på det, för barnens skull./ Horsewood9

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det gläder mig!

      Jag handlar enbart second hand till mig själv så då blir det en del halvfina märken, men jag kan inte påstå att det är så viktigt för mig. Kläder är inget intresse, utan det handlar mer om hållbarhet (både vad gäller plagget och miljöns alltså). :)

      Radera
  4. Ett mycket intressant inlägg och frågeställning! Själva har vi valt att vara ganska anonyma av anledningen att jag inte känner mig redo för ev påhopp och tillrättavisningar om hur andra anser att vi bör spendera och leva våra liv. Jag är annars en öppen person också, men i detta fall är jag mer försiktig eftersom jag hört andras åsikter i pengafrågor. Av den anledningen tänker jag också lite efter hur vi framstås genom exempelvis val av kläder, inredning och att då och då följa med på fika, restaurang eller utelunch. Balans är nyckelordet, att inte låta det bli för ofta eller dyrt, men tillräckligt för att inte anses avvika alltför mycket. En äldre bil motiverar vi genom att den används så sällan och inte har glädje av en nyare - vi prioriterar annat. Boendet är bra placerat utifrån jobb och förskola och vi kommer därför "undan" med ett mindre och billigare alternativ, även att vi är öppna med att vi aktivt letar större men inte hittat något ännu hjälper säkert till att legitimera vårt nuvarande boende.
    Jag försöker nog, som många också skrivit i kommentarerna ovan, att välja andra förklaringar (som fortfarande är sanna) än ekonomi om jag avstår något eller gör ett annat val, just för att jag inte vill utmärka mig som "snål" eller "för sparsam".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt! Jag tänker att vi också kanske skulle kunna prata om att vi letar större boende för där vi bor nu är inte vårt "här ska vi dö"-boende direkt. I övrigt gillar jag tanken på att hitta andra förklaringar, även fast ingen lär bli särskilt inspirerad av dem. Tack för att du delade med dig förresten!

      Radera
  5. Miljörargumentet är super .... eftersom ofta bra för plånboken också ... och hälsan. Tänk,

    - Vegetarisk mat framför kött
    - Träning framför hemmakväll med vin och ost
    - Matlåda framför dålig utelunch
    - Hemester framför totalt meningslös charter

    Listan kan göras oändligt lång och nästan allt kan försvaras med att man bryr sig om miljön. Även de mest hårdnackade slösarna brukar acceptera det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. En sak som jag ofta motiverar mig själv med för att hålla mig borta från lunchhaket är att man inte har koll på ursprunget där. I min egen mat vet jag ju varifrån allt kommer och det är värt mycket för mig. Dock osäker på huruvida det är något som det är socialt accepterat att dela med sig av. De flesta verkar inte bry sig om köttursprung eller hur långt avokadon rest...

      Radera
  6. Privat har jag varit öppen med mina planer och inte mött något motstånd eller sura kommentarer. På jobbet har jag inte pratat så mycket om det men jag försöker i allmänhet hålla isår på mitt jobb och privatliv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som en klok uppdelning och roligt att ingen är negativ i ditt privata liv. :)

      Radera
  7. Frågeställningen är väl bla att din bedömning om reaktionerna på ert sparande och därmed ert sätt att leva var felaktiga, helt eller delvis. Eller iallafall väsentligt större än vad du trott åt det negativa hållet.

    Tycker du borde ställa dig frågan hur det kommer sig att du gjorde en sådan felbedömning? Är det även andra saker i ditt liv som du felbedömt i motsvarande omfattning?

    Är det dags för en revidering av hur du ser på människor, hur de reagerar och därmed hur du ska agera framöver?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har svårt att svara på din fråga, för jag jag vet inte riktigt vad du menar. Vad är det jag felbedömt utöver min familjs reaktioner? Tycker du att jag borde ha dåligt samvete över det?

      Jag vet inte riktigt vad det är jag ska revidera heller, men om du vill ta en djupare diskussion om det är det bara att maila mig.

      Radera
  8. Lika lite som de vänner och bekanta som lever hand ur mun motiverar sina planer för att fortsätta leva så, lika lite motiverar jag mina planer om Fire... Haha hur skulle det var om de slösaktiga säger "jo jag tror väl att pengar det löser sig alltid liksom så därför bränner jag mkt på onödiga grejer"
    Jag har nog alltid varit sparsam så de som känner mig länge vet att det är så jag är. På jobbet innan hemarbete har det ändå varit en del som tagit med sig matlåda så det är inga problem. Mina föräldrar vet ungefär hur mycket pengar jag har och jag har väl halvt på skämt sagt att jag ska gå i pension om 10 år.
    Reagerar lite på att ditt barn redan nu tycker det är viktigt med märkeskläder!! Och alla kläderna går antingen sönder direkt, försvinner på dagis eller får mystiska fläckar! Kanske har jag tur för min femåring gillar kläder med olika seriefigurer på och dessa finns även i billiga affärer. Vi reser annars en del (har vänner utomlands och släkt med landställen), och vi gillar att äta ute (då billiga alternativ) så jag tycker barnen får en väldigt lyxigt liv. Jag undviker att säga att jag inte har råd om jag tycker aktiviteten nån föreslår är för dyr. Jag brukar i såfall tacka nej och sen föreslå nåt billigare alternativ nästa gång. Som småbarnsförälder blir ändå ganska mycket av aktiviteterna ganska enkla och billiga, t.ex. ses i parken eller gå hem till nån på fika. Och sen är vi väl rätt måttfulla, gör mycket grejer men matsäcken är alltid med. Men visst inte heller jag vill bli tagen för en snåljåp/fattiglapp.
    Det är lite svårt också att avgöra om du är extrem eller ej, det lutar väl lite åt att jag tycker det är mer viktigt att man har tid och energi åt sina barn än att dessa får allt de vill ha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Angående förskolekläder så håller jag med dig helt. Vi tog faktiskt upp det med personalen för ett tag sedan och de höll med om att det var ett problem hos dem. De upplevde dock att det var rätt sent i åldrarna och att det är värre när det kommer i 1-2 årsgrupperna som också kan hålla på att tjata om märken, men då ffa POP. Vår unge har en del POP och senast för en timme sedan suckade jag över att de nya (begagnade förvisso) byxorna fått hål i knäna som allt annat. Så det är verkligen inte värt det ekonomiskt att köpa annat än det mest tåliga och billiga i min mening. :)

      Jag ska också säga att vi inte upplever att det är ett problem rent socialt att eftersträva FIRE med barn. Precis som du säger så är ju ofta aktiviteter rätt billiga och vi själva måste också vara hemma mest hela tiden pga barnen så vi kan inte resa jorden runt eller åka på spahelger hela tiden. Det är typ barnkalas som kan bli olika dyra, men där känner jag mig faktiskt otroligt mycket mer stolt över ett hemmakalas med hembakat fika (till 100%, haha) än att boka in 12 ungar på Leos lekland med trist glass och billig saft. Det kändes som att de rika föräldrarna i vårt område var rätt imponerade över nivån på fikat som vi hade på senaste kalaset åtminstone, vilket var glädjande för den här mamman som hade bakat hela veckan innan kalaset.

      Radera
  9. Det verkar som det går miljarder i bidragsfusk. Kanske det skulle vara möjligt med lättnader för de som arbetar hårt på den svenska arbetsmarknaden, om inte detta enorma slöseri med skattepengar förekom. Människor pressas allt hårdare och skuldbeläggs om de inte ställer upp på den svenska arbetslinjen som verkar ha som mål att förslava den arbetande befolkningen och ge dem dåligt samvete för detta dårskap som politikerna så gärna framhåller som den enda vägen. Inte undra på att folk bränner ut sig och går i väggen. Tycker inte att man ska ha något som helst dåligt samvete för att man vill ha FIRE.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan man kanske tycka. Jag har inte personligen dåligt samvete för mina planer, men det sticker ju i ögonen på vissa som det verkar.

      Radera
  10. Att säga sig vara minimslist och eller värna om miljön brukar funka när man i första hand vill snåla in på onödiga utgifter, har till och med lyckats indoktrinera barnet att tänka på miljön. För mig är det inget problem att gå i deltidsfire eftersom jag har svamlat lite om att man i min ålder kan ta ut tjänstepension. Hade jag varit yngre hade jag nog startat ett litet hobbyföretag så hade folk kunnat få tro att jag försörjde mig på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill iofs starta ett litet företag framöver så det känns inte otänkbart heller för mig. Tror du har rätt i att din ålder gör det lite lättare, även ditt yrke och möjligheter till flexibelt arbete därigenom.

      Radera
  11. Minns att någon annan bloggare sa till grannen att hen bytt till andra arbetsuppgifter som möjliggjorde mer jobb hemmifrån.

    Själv har jag hittills hållit det för mig själv, ja och sambon som är helt med på planen såklart. Men jag har ett hyfsat tag kvar så får se hur det blir när det närmar sig. Jag tror nog att det är mest nackdelar med att vara öppen/ärlig med det. Eftersom det inte stämmer överens med samhällsnormen så ser nog många det som konstigt, parasiterande eller rent av oansvarigt ifall det skulle skita sig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, då är vi inne på samma plan. Får fejka arbetslöshet om inte annat ;)

      Radera
  12. Skriver för mkt som vanligt... del 1: Det känns som att du har funderat mycket över upplevt negativa aspekter av ert sparande den senaste tiden. Rätta mig gärna om jag har fel, men kan det vara så att pendeln har slagit över lite för mycket åt ena hållet? Om det är flera saker som skaver så kanske det är läge att släppa lite lite på kontrollen, bara för att se vad som händer om de upplevda konflikterna försvinner/minskar. Jag kanske bara projicerar mina egna upplevelser på din situation, men såhär i efterhand så kan jag tydligt se att jag själv var dumsnål under ganska lång tid, och att jag mådde betydligt bättre när jag släppte efter lite och började spendera lite mer pengar, men fortfarande i enlighet med mina värderingar. Den största skillnaden infann sig när jag blev mer spontan och inte krävde av mig själv att allt skulle optimeras in i minsta detalj hela tiden. Då hade jag ingen familj så det drabbade bara mig, men ändå.

    Som flera andra har skrivit så tror jag att det mest handlar om att kunna stå för det man säger oavsett hur vag man är. Säg inte att du inte har råd/har det tight om det inte stämmer. Säg att du prioriterar andra saker och kanske till och med vad de sakerna är (gärna någon större "investering" som svennebanan vet kostar en del (växthus, renovering, vara ledig från jobbet när Mini har lov, gå ned i tid för att hämta tidigare på fritids... vad vet jag, välj och vraka bland det som är sant och som skulle bita på den som ifrågasätter)). Det sociala spelet är en total bajsmacka ibland, men man kommer undan med det mesta bara man inte sticker ut alldeles för mycket. Att ha liknande kläder som andra (fast du har ett plagg av varje istället för 25), följa med ut och äta ibland (fast inte varje dag och inte på de dyraste ställena), att ha ett bra och fint boende (fast mindre och billigare än andra), osv., kommer man långt med.

    Jag tänker på MMMs "Position of Strength" - du vill att andra ska se dig som någon som står stadigt på jorden och säger att såhär tycker jag och såhär gör vi, utan att för den delen bli stämplad som kuf (det sista är mitt eget tillägg). Om man ger intryck av att man är svag eller har det dåligt ställt så kommer andra att tycka synd om en och försöka "hjälpa till" genom att försöka få en att bete sig mer som dem. Jag hade till och med en kompis som tyckte att min mamma såg snäll och rik ut när jag var liten, samtidigt som vi inte köpte juice för det "hade vi inte råd med". Tricket? Välklädd, vänlig och rak på sak. Hel, ren och tydlig kommer man långt med. Ge inte andra chansen att ifrågasätta. Välklädd behöver inte ens betyda dyra märken, speciellt inte idag när det är mer accepterat än någonsin att ha en egen utmärkande stil, bara man gör den till sin egen och står för den. På många ställen räcker det med jeans och kavaj för att vara mer uppklädd än kollegorna.

    För barnen är det nog jobbigare. Jag hörde "vi har inte råd" så många gånger under min uppväxt att jag hade svårt att släppa loss de gånger jag fick välja ex. kläder. Vi stod i affären och tittade på kläder när mamma hade bestämt sig för att "nu var det dags att faktiskt köpa något!" och frågade om och om igen, "har vi råd med det här?" med låg röst för att ingen runt omkring skulle höra. I efterhand så är det absurt, för jag hade mer kläder, mer leksaker och mer böcker än alla mina kompisar. De hade mer resor, sommarstugor, fritidsaktiviteter och husdjur. Två föräldrar, syskon och kusiner. Det var de senare sakerna jag saknade och var avundsjuk på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns två delar till men de går inte att lägga upp. Testar att länka till ett inlägg med hela kommentaren: https://villalugnet.wordpress.com/2020/10/02/ett-svar-till-frihetsmamman/

      Radera
    2. Har svarat på din blogg som du sett. Tack för långt svar!

      Radera
  13. Kul tråd! Lite allmän input om kufhet, som kommit upp i tråden: Jag är inte i närheten av FIRE men däremot framstår jag nog lite som en kuf i andras ögon. För mig är det otroligt svårt att tänka att jag skulle klä upp mig eller försöka framstå som mindre kuf för att saker skulle bli smidigare socialt för mig, eller för att platsa i en grupp. Min uppfattning är att människor i allmänhet gillar kufar och inte bara det: om man själv göder sin kufhet lite och inte skäms över den, kan det bli så att andra människor öppnar upp lite om sin egen kufhet. Det kan ge upphov till spännande samtal, mer förtrolighet i samspel med andra människor, eller bara att man helt enkelt får det lite roligare. Om ngn berättar för mig t ex om sitt extrema sparande (eller ngt annat som går en bra mit utanför normen) blir jag i regel fruktansvärt nyfiken och vill veta mer. Jag tror de flesta fungerar så. Och de som istället blir skeptiska/sura, kanske man ändå inte har så stor lust att fördjupa sin kontakt med. Så tänker jag.

    Så mitt generella "råd" är att inte att tona ner en eventuell kufhet utan istället framhäva den :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar ditt sätt att resonera och tycker egentligen att du har rätt, samt att det är värt rätt mycket att få vara "sig själv" inför andra. Om man ska klä upp sig för att duga så känns det inte riktigt som man vistas i rätt sammanhang. Men jag är med på att det är enklare att passa in och jag förstår de som förespråkar just det också.

      Radera
    2. Word! Jag skulle aldrig orka göra om mig för att passa in, jag är som jag är, fast även jag väljer ju mina strider. Vet inte riktigt om jag förstår de som anpassar sig för att passa in? Kanske beror på vilka människor man har omkring sig? Nåja, var och en gör ju som de tycker passar dom bäst i den situation de befinner sig i.

      Radera
    3. Kul att vi är flera som resonerar likadant vad gäller att vara sig själv, Marie. Gissar att det delvis beror på olika personligheter, men säkert också på karriär/yrkesväg. I mitt jobb kan det säkert handla om hur gulligullig man är mot chefen när vi pratar om befordran/vidareutveckling, men kan lova att klädstil är mindre viktigt. Om man jobbar inom marknadsföring förstår jag att man kan känna att det är väldigt viktigt att till exempel se ut på ett visst sätt för att passa in, men även inte vara för tydlig med sina pensionsplaner. Det kan säkert sabba ens avancemang och därmed innebära extra lång tid till FIRE - något man ju vill undvika till varje pris om man hänger här ;)

      Radera
  14. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  15. Hej. Spännande tankar. Vi har tur att bo i ett område där alla/många har "vanliga" kläder. Men det börjar dyka upp att kompisar har den telefonen / sparkcykeln / dataspelet. Mina barn är äldre så då är det lättare att föra en dialog om varför vi inte köper allt. Vanliga kommentaren "alla andra har ju" visar efter ett tag att någon har en sak och en annan något annat, man har inte allt. Jag har inte sagt något om mitt sparande annat än att jag sparar till pension. "Man vet ju inte hur mycket man kommer få då" har känts accepterat. Att det sen också (förhoppningsvis) innebär tidigare pensionsålder har jag inte sagt något om.
    /M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att du har rätt och är inne på något viktigt! Visst är det så att alla inte får allt (förutom vissa), vilket är lätt att glömma. Särskilt för mindre barn. Sen råkar nog Minis bästa kompis vara en sån där person som faktiskt typ får allt och som därmed gör att Mini känner sig otillräcklig. Personligheten hade jag föredragit en annan bästa vän, men det är tyvärr inte upp till mig :P Förhoppningsvis blir det bättre när skolan drar igång sen. :)

      Radera
  16. Begagnade barnkläder känns som en självklarhet. Hade lyxigt förut då en bekants barn är ett år äldre samt att de inte ville köpa begagnat. Så klädkontot för dottern var nästan gratis.
    Nu har dock min dotter växt om deras dotter:(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får sätta henne på diet ;)

      Nej, men det låter vettigt. Även fast jag tycker ffa byxor blir svårare och svårare. På något vis tycks det gå hål och nötas på allt. Gissar att det är anledningen till second hand-butikens skrala utbud.

      Radera
  17. Håller med om att det kan mkt väl beror på var någonstans ni bör - varför har ni valt att bo just där. Sedan är det bara jag som tycker det är anmärkningsvärt att man köper barnkläder från syskon istället för att bara får dem grattis inom familjen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Närheten till våra arbeten. Skönt att åtminstone en av oss kan gå till jobbet på någon minut och hämta fort på förskolan när Mini är sjuk.

      Jag har inget emot att betala för mina syskons grejer. Om de känner att de gärna vill få in lite pengar för sina saker (rätt mycket faktiskt, ett syskon vill ha rätt bra betalt) så är det ändå rätt värt för mig att slippa jaga på Marketplace och för hen att lägga ut sakerna där. Känner likadant inför nära vänner som jag köpt någon overall och liknande av. Bara skönt för oss båda liksom. :)

      Radera
  18. Folk borde väll vara tacksamma för din och andra med liknande livsstil. Du örslar inte med resurser, köper aktier som någon "måste" äga. Sen som grädde på moset när du når ditt mål är det någon annan som får jobb när du slutar!!
    Och du köper mat mm för att överleva och betalar avkastningsskatt. Så skatten kommer man ju inte undan.
    Sen kommer du inte belasta det allmänna pensionssystemet heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag gillar hur du tänker. Ser framför mig hur jag kallar chefen till möte och säger att jag vill börja med mer välgörenhet och göra gott här i världen och därför vill donera mitt jobb till någon annan. Undrar lite hur han skulle ta det. :)

      Radera