Hej på er!
Mitt i sommaren. Solen skiner, folk badar, Instagram svämmar över av jordgubbar och solnedgångar... och här kommer jag och skriver om relationsproblem. Jag ber om ursäkt. Eller egentligen inte. För är det inte lite så sommaren är? Helt fantastisk och samtidigt ett enda långt stresstest för parrelationen. Man umgås konstant, fattar tusen små beslut om dagen och får ovanligt gott om tid att reta sig på varandras egenheter. Det här inlägget kan också vara en direkt konsekvens av värmen. Jag blir nämligen ungefär dubbelt så lättretlig när temperaturen passerar 25 grader. Så om jag framstår som ovanligt småaktig idag skyller vi helt enkelt på vädret.
Here we go. Jag och min man har varit tillsammans så länge att vi i princip blev vuxna ihop. Det är mestadels väldigt fint. Vi har byggt upp ett liv tillsammans och jag tror faktiskt att en ny relation skulle innebära betydligt fler ekonomiska konflikter än den här brukar göra. Men den senaste tiden har jag börjat störa mig på honom på ett sätt som känns... oproportionerligt.
Det började med telefonen. Eller rättare sagt: hans ovilja att köpa en ny telefon. Först blev batteriet allt sämre. Jag ringde och fick inget svar eftersom telefonen hade dött. Han skulle hämta ut ett paket, men telefonen dog på vägen så han kom hem tomhänt. Han skulle hämta mina biblioteksböcker, men telefonen dog innan han kom fram och han hade därför inte tillgång till upphämtningsnumret. Istället fick han försöka övertala bibliotekspersonalen att lämna ut böckerna ändå eftersom han hade min kod och kunde mitt personnummer. Mot alla odds gick de faktiskt med på det.
Som om inte det vore nog slutade ladduttaget fungera också. Vid det laget tänkte jag att en normal människa hade köpt en ny telefon. Inte min man. Nej, det var ju otänktbart. Han köpte istället en trådlös laddare. På pappret en fantastisk lösning. I praktiken mindre fantastisk, eftersom telefonen vibrerar av laddplattan så fort det kommer ett sms eller han får en notis. Så istället för att ladda ligger den bredvid laddaren och laddar... absolut ingenting.
Skärmen är dessutom sprucken, men det bryr jag mig faktiskt inte det minsta om. Han får gärna använda en telefon som ser ut att ha överlevt ett mindre krig. Jag vill bara kunna få tag på honom när jag ringer. Jag vill att han ska kunna hämta ut saker han lovat att hämta. Och jag vill inte behöva fundera på om ett sms från mig, eller att jag snuddar vid laddaren när jag går och lägger mig, råkar bli det som gör honom helt okontaktbar resten av dagen.
Kulmen kom under vår roadtrip. Vi byggde någon slags MacGyver-lösning i bilen med laddare, telefonhållare och en massa kreativitet. Men det fungerade inte heller eftersom bilen ju vibrerar. Och rör sig. Till slut satt jag bokstavligen och höll hans telefon mot laddaren i exakt rätt vinkel i flera timmar för att den över huvud taget skulle få ström. Där någonstans gick min gräns. Jag sa att nu räcker det. Köp en ny telefon. Jag erbjöd mig till och med att betala den. Hans svar? "Nej." Inte "vi kan fundera på det". Inte "kanske efter semestern". Bara ett bestämt "nej". Han tycker nämligen att de 3 000 kronorna telefonen kostade begagnad borde räcka längre än fyra år och tänker därför pressa ut minst ett år till ur den. Det är ju viktigt med PPA (Pris Per Användning) vet ni. Jag börjar misstänka att telefonen själv inte riktigt delar den ambitionen.
Sedan har vi bilen. Vi behövde göra en reparation för drygt 10 000 kronor. Mycket pengar, absolut. Men diskussionerna... De tog aldrig slut. Kanske kunde vi hitta en billigare verkstad. Kanske kunde vi läsa på mer. Kanske kunde han lära sig göra jobbet själv via Youtube. Kanske fanns det ytterligare alternativ. Kanske blir vi lurade av bilfirman. Till slut hörde jag mig själv säga något som tjugoåriga jag hade svimmat av: "Jag betalar hela reparationen själv om vi bara kan sluta prata om det." Inte för att 10 000 kronor är småpengar. Utan för att jag inte orkade ägna ännu en sommarkväll åt att diskutera olika lösningar när pengar faktiskt kunde lösa problemet direkt. Och där slog det mig. Jag har förändrats. När vi var 20 hade vi inget val. Då var tid gratis och pengar en bristvara. Nu känns det nästan tvärtom ibland.
Jag vill alltså köpa mig ur vissa problem. Inte alla. Men de problem där lösningen faktiskt finns och kostnaden är rimlig. Tid och energi är också resurser. Kanske de mest begränsade vi har. Hans bild är att jag blivit slösaktig. Min bild är att han fortfarande lever kvar i ekonomin vi hade när vi var 20 år. Samtidigt vet jag att jag inte alltid har rätt. Ibland är det han som glatt köper den dyra grädden trots att det är extrapris på ett annat märke (och jag specificerat i förhand exakt vilken han ska köpa) eller glömmer att jag skickat med rabattkuponger. Då är det plötsligt jag som står där och undrar hur svårt det kan vara att spara 15 kronor när jag ju förberett honom så väl. Så vi är nog båda ganska inkonsekventa. Kanske handlar det egentligen inte om att någon av oss har rätt eller fel. Vi har bara olika saker vi tycker är värda att spara på. Eller olika uppfattning om vilken energi saker tar? För mig är det hur enkelt som helst att kolla ett reklamblad och mestadels köpa saker på extrapris. Att lista ut hur jag lagar en bil själv däremot, inte så enkelt. Jag promenerar dessutom mycket så det gör mig inget att gå till fyra affärer i veckan. Så kanske är det han som sparar pengar? Och jag som sparar tålamod? Och just nu leder till det till en jäkla massa friktion.
Så nu är jag nyfiken.
Hur gör ni när ni har helt olika syn på pengar i en relation? Går det att mötas någonstans på mitten, eller får man helt enkelt acceptera att vissa diskussioner kommer tillbaka med jämna mellanrum?
