Varför är det så svårt att sluta spara?

Som utlovat kommer här ett inlägg på ämnet att sluta spara pengar. Något som visade sig vara en aning svårare än planerat. Bakgrund: jag bestämde mig för ungefär ett halvår sedan att jag skulle ta ett sabbatsår och unna mig studier för personlig utvecklings skull. Eftersom det skulle bli rätt så skralt i kassan under tiden som student bestämde jag mig för att sluta börsspara i förväg och lägga undan motsvarande det tidigare börssparandet på ett buffertkonto istället. Det låter som en ganska simpel aktivitet, men för någon som ägnat det senaste decenniet ungefär åt att spara så mycket som bara möjligt, visade det sig vara lättare sagt än gjort. 

Jag har inte haft något beroende som jag behövt avvänja mig från. Men jag tror att känslan jag hade när den 25 kom första månaden var liknande. Det var svinjobbigt. Jag minns att jag kände mig stressad. Jag kände mig nästan irriterad på världen. Som att någon annan tvingat mig att utsätta mig för detta. Mot min vilja. Jag höll i ett tag, men så småningom kom någon börsdipp (minns inte ens vilken) och jag kunde inte stoppa mig själv från att pytsa in några tusen i någon specifik aktie. Lättnaden jag kände efteråt var total. Men sen följde...ångest. Jag kände mig värdelös som inte ens kunde sluta spara. Ironin i det hela är slående. Man sparar för att kunna sluta arbeta. Men kan inte sluta spara ens när målet är nått och man de facto ska sluta arbeta. 

Jag försökte hantera de här känslorna av att vilja spara på alla möjliga sätt jag kunde komma på. Jag började i excel och räknesnurror. Varför då kanske du undrar? Jo, för att ett sparande på 10 000 kr i månaden när man har  flera miljoner, spelar väldigt liten skillnad. Jag minns inte exakt, men jag tror att jag kom fram till att om jag fortsätter spara 10 000 i månaden i fem år till så blev skillnaden mindre än en miljon i slutbelopp jämfört med att inte spara alls. Matematiskt kunde jag förstå att det inte var rimligt att skjuta upp ledighetsbelöningen, att det inte var värt det för att ha en miljon till om fem år. Men det tog inte känslomässigt. Vad testade jag istället då? Jag gav mig ett undantag. Jag fick inte spara av min lön, men däremot när jag sålde saker på Vinted. Så vad gör en sparberoende person? Jo, den börjar lägga ut tusen annonser fast det ofta inte ens var lönsamt. Jag la ut saker för 30 kr istället för min vanliga gräns på 50 kr i något slags försök att få in pengar att spara. Och det fungerade. Jag minns inga exakta belopp, men jag vet att jag aldrig sålt så mycket som det här året och då har vi ändå nästan halva året kvar. Särskilt aktiv var jag i februari då jag fick in flera tusen och skickade nästan lika många paket med Postnord. Som av ett mirakel försvann inte ett enda heller. Vilken grej! 

Någongång när jag var som mest försäljningsaktiv började min man oroa sig lite för mig. När jag berättade hur lite pengar det gav och han insåg hur ofta jag försvann till postombudet om kvällarna, sa han att jag behöver hitta en ny strategi. Så då ägnade jag mina postombudspromenader åt att klura på hur jag skulle kunna hantera det här på något annat sätt. Till slut bestämde jag mig för vad en klok PT eller hälsocoach skulle ha rekommenderat och började trappa ner istället. Jag trappade ned rätt rejält, men tillät mig ha kvar ett månadssparande på tusen kronor. Jag hör hur bisarrt det låter. Om jag upptäckt att 10 000 i månanden i fem år inte gör någon skillnad, vad har jag du för illusioner om den här tusenlappen i ett halvår? Ja, ni har förstås rätt. Det är skitlarvigt, men det är en strategi för att känna att jag ändå sparar lite grann och tar del av börsens upp- och nedgångar. Och det har faktiskt funkat. Jag säger inte att det är en perfekt strategi, men den är helt okej. Hade jag istället planerat för en definitiv exit hade jag nog byggt strategin på den grunden, men istället gjort en tydligare trappa. Typ spara 8000 i ett halvår, spara 5000 i ett halvår och spara 2000 i ett halvår och sedan sluta spara och sluta jobba. Nu hade jag inte riktigt den tiden på mig och behövde rent krasst få ihop pengar till mina levnadsomkostnader under tiden jag avser studera, så det blev inte min strategi just den här gången. Men jag tror på den. 

Så ja, det här med att spara kanske kan bli något av ett beroende. Och inte nödvändigtvis något som det är så himla lätt att sluta med. Tänk på det, innan du slutar jobba.

Tror du det skulle vara enkelt för dig att sluta spara? 

När det blir slitningar i relationen

 Hej på er!

Mitt i sommaren. Solen skiner, folk badar, Instagram svämmar över av jordgubbar och solnedgångar... och här kommer jag och skriver om relationsproblem. Jag ber om ursäkt. Eller egentligen inte. För är det inte lite så sommaren är? Helt fantastisk och samtidigt ett enda långt stresstest för parrelationen. Man umgås konstant, fattar tusen små beslut om dagen och får ovanligt gott om tid att reta sig på varandras egenheter. Det här inlägget kan också vara en direkt konsekvens av värmen. Jag blir nämligen ungefär dubbelt så lättretlig när temperaturen passerar 25 grader. Så om jag framstår som ovanligt småaktig idag skyller vi helt enkelt på vädret. 

Here we go. Jag och min man har varit tillsammans så länge att vi i princip blev vuxna ihop. Det är mestadels väldigt fint. Vi har byggt upp ett liv tillsammans och jag tror faktiskt att en ny relation skulle innebära betydligt fler ekonomiska konflikter än den här brukar göra. Men den senaste tiden har jag börjat störa mig på honom på ett sätt som känns... oproportionerligt. 

Det började med telefonen. Eller rättare sagt: hans ovilja att köpa en ny telefon. Först blev batteriet allt sämre. Jag ringde och fick inget svar eftersom telefonen hade dött. Han skulle hämta ut ett paket, men telefonen dog på vägen så han kom hem tomhänt. Han skulle hämta mina biblioteksböcker, men telefonen dog innan han kom fram och han hade därför inte tillgång till upphämtningsnumret. Istället fick han försöka övertala bibliotekspersonalen att lämna ut böckerna ändå eftersom han hade min kod och kunde mitt personnummer. Mot alla odds gick de faktiskt med på det.

Som om inte det vore nog slutade ladduttaget fungera också. Vid det laget tänkte jag att en normal människa hade köpt en ny telefon. Inte min man. Nej, det var ju otänktbart. Han köpte istället en trådlös laddare. På pappret en fantastisk lösning. I praktiken mindre fantastisk, eftersom telefonen vibrerar av laddplattan så fort det kommer ett sms eller han får en notis. Så istället för att ladda ligger den bredvid laddaren och laddar... absolut ingenting.

Skärmen är dessutom sprucken, men det bryr jag mig faktiskt inte det minsta om. Han får gärna använda en telefon som ser ut att ha överlevt ett mindre krig. Jag vill bara kunna få tag på honom när jag ringer. Jag vill att han ska kunna hämta ut saker han lovat att hämta. Och jag vill inte behöva fundera på om ett sms från mig, eller att jag snuddar vid laddaren när jag går och lägger mig, råkar bli det som gör honom helt okontaktbar resten av dagen.

Kulmen kom under vår roadtrip. Vi byggde någon slags MacGyver-lösning i bilen med laddare, telefonhållare och en massa kreativitet. Men det fungerade inte heller eftersom bilen ju vibrerar. Och rör sig. Till slut satt jag bokstavligen och höll hans telefon mot laddaren i exakt rätt vinkel i flera timmar för att den över huvud taget skulle få ström. Där någonstans gick min gräns. Jag sa att nu räcker det. Köp en ny telefon. Jag erbjöd mig till och med att betala den. Hans svar? "Nej." Inte "vi kan fundera på det". Inte "kanske efter semestern". Bara ett bestämt "nej". Han tycker nämligen  att de 3 000 kronorna telefonen kostade begagnad borde räcka längre än fyra år och tänker därför pressa ut minst ett år till ur den. Det är ju viktigt med PPA (Pris Per Användning) vet ni. Jag börjar misstänka att telefonen själv inte riktigt delar den ambitionen.

Sedan har vi bilen. Vi behövde göra en reparation för drygt 10 000 kronor. Mycket pengar, absolut. Men diskussionerna... De tog aldrig slut. Kanske kunde vi hitta en billigare verkstad. Kanske kunde vi läsa på mer. Kanske kunde han lära sig göra jobbet själv via Youtube. Kanske fanns det ytterligare alternativ. Kanske blir vi lurade av bilfirman.  Till slut hörde jag mig själv säga något som tjugoåriga jag hade svimmat av: "Jag betalar hela reparationen själv om vi bara kan sluta prata om det." Inte för att 10 000 kronor är småpengar. Utan för att jag inte orkade ägna ännu en sommarkväll åt att diskutera olika lösningar när pengar faktiskt kunde lösa problemet direkt. Och där slog det mig. Jag har förändrats. När vi var 20 hade vi inget val. Då var tid gratis och pengar en bristvara. Nu känns det nästan tvärtom ibland.

Jag vill alltså köpa mig ur vissa problem. Inte alla. Men de problem där lösningen faktiskt finns och kostnaden är rimlig. Tid och energi är också resurser. Kanske de mest begränsade vi har. Hans bild är att jag blivit slösaktig. Min bild är att han fortfarande lever kvar i ekonomin vi hade när vi var 20 år. Samtidigt vet jag att jag inte alltid har rätt. Ibland är det han som glatt köper den dyra grädden trots att det är extrapris på ett annat märke (och jag specificerat i förhand exakt vilken han ska köpa) eller glömmer att jag skickat med rabattkuponger. Då är det plötsligt jag som står där och undrar hur svårt det kan vara att spara 15 kronor när jag ju förberett honom så väl.  Så vi är nog båda ganska inkonsekventa. Kanske handlar det egentligen inte om att någon av oss har rätt eller fel. Vi har bara olika saker vi tycker är värda att spara på. Eller olika uppfattning om vilken energi saker tar? För mig är det hur enkelt som helst att kolla ett reklamblad och mestadels köpa saker på extrapris. Att lista ut hur jag lagar en bil själv däremot, inte så enkelt. Jag promenerar dessutom mycket så det gör mig inget att gå till fyra affärer i veckan. Så kanske är det han som sparar pengar? Och jag som sparar tålamod? Och just nu leder till det till en jäkla massa friktion!

Hur gör ni när ni har helt olika syn på pengar i en relation? Går det att mötas någonstans på mitten, eller får man helt enkelt acceptera att vissa diskussioner kommer tillbaka med jämna mellanrum?