tisdag 23 februari 2021

Varför går du upp på morgonen?

I höstas skrev Fri2032 ett öppenhjärtligt inlägg om dilemmat gällande att vara öppen med FIRE eller inte. Jag tycker själv att jag är rätt så öppen gällande mina ambitioner, men funderade i samband med inlägget ändå på om mina närmaste vänner hade koll på just hur seriös jag faktiskt är och hur långt jag kommit. För inte alltför länge sedan, i ett ålderskrispräglat samtal, kom det sig naturligt att berätta mer om detta för min bästa vän. Det visade sig att hon nog inte riktigt greppat hur långt jag kommit och hennes första fråga efter att ha lyssnat en stund var: "Men om vi bortser från allt det där med barnen - om du inte har ett jobb att gå till - varför går du då upp på morgonen när du nått FIRE? 

Jag måste erkänna att jag blev lite paff. Mitt första svar blev något i stil med att jag redan nu känner att jobbet inte motiverar mig att gå upp på morgonen, vilket kanske förklarar att jag när jag inte är föräldraledig ramlar in allt senare under dagarna. Men hennes fråga var ändå relevant på många plan och det som efterföljde var några veckors funderande på den frågan. Även om jag varit inne på liknande spår verbaliserade någonstans ett avsnitt av Bortom ekorrhjulet vad jag är ute efter med FIRE. Även om kvinnan som intervjuades är långt ifrån ekonomiskt fri på det sätt jag önskar bli så verkar hon ha en harmoni och ett liv som liknar min målsättning. 

För att resonera lite djupare så önskar jag att den ekonomiska friheten gör mig fri på en rad olika områden. Jag vill faktiskt till stor del vara fri för min familjs skull, inte bara för att kunna baka bullar med fikasugna barn, utan även ifall något allvarligare händer. Det finns många barn, kanske framför allt lite äldre sådana, som mår dåligt psykiskt eller har olika typer av funktionsvariationer som gör att en vuxens närvaro behövs. Då tänker jag att jag gärna vill kunna finnas där utan att Försäkringskassan eventuellt går med på att betala mig för det. Jag vill också kunna hjälpa till med läxor, resonera kring livets stora frågor (just nu: varför kastar människor skräp i naturen fast det finns soptunnor i närheten?) och trösta när det är jobbigt. Jag vill också finnas till för mina föräldrar när de behöver hjälp och lika så för mina svärföräldrar och kanske framför allt ge dem möjligheten att få en god relation med mina barn. När min man fyller år brukar han få ett brev av sin pappa och i ett av de senare breven beskrev min svärfar att han nog jobbat lite mycket under sina barns uppväxt och indirekt att han ångrade det (det var en äldre man som skrivit brevet så det var kanske inte så känslosamt, men det var min mans ungefärliga tolkning av det). Nu var det en liten utsvävning, men jag önskar ändå möjliggöra för min svärfar att få en bättre relation med sina barnbarn än vad han kanske haft med sina egna barn. De läsare som är väldigt fokuserade på arbetslinjen kanske tycker att det är onödigt med ekonomisk frihet för att komma dit, men för en person som jag med rätt så begränsad energi, behövs inte bara lite  mindre arbete för att jag ska vara tålmodig med barnen eller ägna mina lediga dagar åt att besöka far- och morföräldrar som bor en bit bort. 

Jag vill även underlätta ett hållbart liv. Här märker jag en extremt stor skillnad på min vardag under arbetsveckor och nu, där jag nu tar mig tiden att gå och cykla i mycket stor utsträckning och undviker bilresor. Vår bil har faktiskt stått i två månader nu och jag tror inte den kommer användas särskilt mycket under de kommande månaderna heller. Jag märker också att jag bättre tar tillvara på maten vi köper, att mindre andel frukt och grönt går till spillo och att jag tänker igenom mina köp betydligt bättre än vanligt. Utöver detta har jag en dröm om att i framtiden lära mig ännu mer om miljön och göra det jag kan för att den ska bli bättre. Till viss del gör jag det redan nu när tid ges, men jag inser att mitt lilla barn tar mer och mer tid och att jag inte längre kommer kunna maratonamma mig genom en dokumentär om plastiga hav eller energikrisen. Och just det är något jag uppskattar otroligt mycket, men knappast kommer känna att jag har tid och energi för när jag jobbar igen. Utöver miljö- och klimataspekten hoppas jag även kunna leva mer hållbart på ett personligt plan. Under min föräldraledighet känner jag att jag fått tid och lust att ta hand om min egen hälsa bättre, röra på mig betydligt mer och äta bättre. Det är också något jag tyvärr tror kommer förändras när vi båda jobbar i stor utsträckning igen. 

Jag vill också leva långsamt. För den som ägnat hela sitt vuxna liv åt att effektivisera alltifrån brödbak till städning och som multitaskar så fort chansen ges, är det här en ganska oväntad insikt. Men om det är något jag insett allt mer de senaste månaderna så är det att jag vill göra saker långsammare. Jag uppskattar en långsam promenad, att laga mat långsamt med Mini eller att handla mat i mitt eget tempo. Det som är intressant för mig är att jag fortfarande gillar att tvätta, gå med skräp till återvinningen och laga mat, men jag motsätter mig att det ska gå så effektivt till hela tiden. För mig är FIRE ett sätt att få göra detta i ett för mig vettigt tempo och ändå ha tid till annat. 

Det leder mig in på arbetsfrågan, för det är kanske få som kliver upp ur sängen för att få laga lunch långsamt (även fast jag älskar att äta långsam frukost mer än någonting annat). Jag hoppas hitta en sysselsättning som inte kräver otroligt mycket tid av mig och som är i linje med mina värderingar, samt inte är i konflikt med familjelivet. Hade det funnits ett jobb där jag enkelt kunde vara ledig med barnen när det är lov, som tillåter långledighet under sommaren och som kan anpassas i omfattning utifrån barnens och mina aktuella behov så skulle anställning kanske fungera för mig. Men just nu har jag inte hittat ett sådant jobb och därför ser jag fram emot möjligheten att skapa mitt jobb. Jag ser också fram emot alla de möjligheter jag ser när jag är ledig och inte ägnar mina dagar åt att lyssna på kollegors tjafs eller utveckla arbetslagets metodik. Om det är något som är sant för mig och de vänner som varit föräldralediga så är det nämligen att vi blivit betydligt mer kreativa och uppfinningsrika när vi varit föräldralediga. Jag är övertygad om att en exit från arbetsmarknaden skulle förstärka den känslan och därigenom möjliggöra visst bidrag till statskassan genom inkomst av tjänst (och det är ju det allra viktigaste som vi alla vet). För den som inte lyssnat på avsnittet som jag refererar till i början så började kvinnan som intervjuades att skriva böcker bland annat när hon slutade jobba heltid. Nu är kanske inte det vägen för alla, men själva poängen var att hennes exit (som alltså inte var FIRE-style) från ekorrhjulet gjorde att hon fick inspiration att göra annat som också gav pengar i slutändan. Personligen skulle jag nog också uppskatta att vikariera enstaka pass inom skola eller äldreomsorgen utan att vara absolut beroende av inkomsten och ha möjlighet att tacka nej när det inte passar livet eller jag inte har lust. 

En sak jag också insett är att det är fullt möjligt att en tids frihet skulle kunna göra att jag känner att det här med RE i FIRE inte är för mig. Just nu känns det absolut inte som att jag kommer jaga heltidsjobb efter att jag nått min frihetssiffra, men jag är öppen för att saker förändras. Det skulle inte heller förvåna mig om jag skapade ett eget företag som jag var så passionerad för att jag inte kunde hålla mig från att jobba betydligt mer än jag tänkt mig. Men utifrån den trygghetsknarkande personligheten jag har så är det osannolikt att jag skulle må bra av att säga upp mig redan idag, vila ett år och sedan förhoppningsvis hitta en sysselsättning som ger en okej inkomst. Jag tror därför att kapitalet just för mig är extremt viktigt för att jag ska våga ta steget. För en lite tuffare person kanske det inte behövs några miljoner på banken för att det ska funka. På sistone har jag insett att den möjliga exitdagen nog infaller snabbare än jag tidigare hade tänkt mig, men det är något jag får skriva om en annan gång. För nu är jag nöjd med att jag identifierat ett antal skäl förutom min lön och mina arbetsuppgifter att gå upp på morgonen. 


Hur ser du på din vardag efter att du väl nått dina ekonomiska mål/FIRE? Tror du att du kommer känna att du har något syfte utanför din arbetsplats fyra väggar? Dela jättegärna med dig! 


15 kommentarer:

  1. Wow! Är vi samma person? Vilket fantastiskt Fire-inlägg! Att inte ha något annat än jobbet att stiga upp för känns väldigt tragiskt. Har man ett jobb som man verkligen älskar förstår jag att man "flyger" upp på morgonen, men jag tvivlar på att det var detta som din bästa vän syftade på. Annars är det väl vanligt att det känns som att man går upp bara för att man måste till jobbet, men det är ju inte detsamma som att man skulle ligga kvar annars. Själv tycker jag att det känns lättare att stiga upp när jag slipper stressa iväg på morgonen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är faktiskt lustigt hur ofta jag läser ett inlägg av någon annan och funderar lite om det inte var jag som skrev det där. Kul när man hittar något man känner igen sig i, tycker jag.

      Vad gäller det där med att hitta drömjobbet som man rusar upp till på morgonen så är jag faktiskt riktigt less på alla poddare och bloggare som pratar universallösningen om att hitta det rätta jobbet som de är passionerade för. För det finns faktiskt många jobb som i princip ingen känner stor passion för och det finns många som har svårt för att känna passion utifrån de strikta ramar som många arbeten har. Jag gillar till exempel att jobba inom vården i teorin, men avskyr samtidigt svårigheterna att få semester, behov att jobba högtider och tidiga mornar. Är jag då tillräckligt passionerad för att jobba inom vården?

      Håller för övrigt med dig om att det är lättare att stiga upp när man inte måste. Ser fram emot dagen då mina barn kan ta hand om sig själva på morgonen och jag inte själv heller behöver gå upp. Det och FIRE kanske inträffar ungefär samtidigt. :)

      Radera
  2. Jag känner igen mig i "långsamt". Jag gillar att baka, göra egen musli, och laga mat (ibland). Det vill jag göra mer av, i lugn och ro. Sedan vill jag vandra! Jag älskar att dra på mig funktionskläder till frukost och sedan vara ute till sena eftermiddagen. Vovven hänger på såklart.
    Sedan vill jag läsa massor!

    Jag längtar efter FIRE, även om ett roligt jobb tills det inträffar är att föredra :-).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner även jag igen mig i det du skriver. Drömmen är också en hund, utan att behöva lämna den ensam om dagarna eller betala en förmögenhet för något dagis. Djur är riktigt underbara! Håller även med om det sista du skriver, men frågan är ju också hur mycket energi man ska lägga på nytt jobb när friheten inte är dölångt bort.

      Radera
  3. Det här med 100% RE känns rätt långt borta för mig. En av anledningarna till att jag vill uppnå FI är just att kunna ägna tiden åt det som gör mig tillfreds med livet. I det ingår ett viss mått av utmaningar och en stor lust att lära. Bristen på syfte som eventuellt skulle dyka upp vid FIRE kan nog fungera som en kreativ förlösning som man går miste om när man tuffar på i arbetslivet.

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker också det! Sen vet jag inte om min kreativitet innebär att jag skriver sju blogginlägg i veckan istället för runt ett, eller om jag börjar lära ut piano till småbarn, men nog allt ger tristess vidgade vyer.

      Radera
  4. Din kommentar om långsamt fick mig nästan att börja gråta! (Ja - lite emotionell o mkt på jobbet just nu, ha, ha!) Känner SÅ igen mig gällande "multitaskandet" o effektiviteten... Man plockar upp bilnyckeln ur fickan långt innan man är framme vid bilen, pausar en serie för att SPRINGA ner till tvättstugan o hänga en tvätt osv osv.
    Tack för fint inlägg! /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår verkligen vad du menar! Vet i ärlighetens namn inte hur många gånger jag varit arg på min man för att han inte kan passa på att slänga återvinningen när han ändå ska springa eller promenera eller att han inte kan passa på att ta disken när han lagar mat (du vet de där pauserna man har när något kokar eller bara steks). Han fattar inte alls grejen med det, men jag däremot har nu börjat uppskatta att göra EN sak i taget. Förutom disken som jag faktiskt tycker är smidig att ta under tiden man lagar mat. :)

      Radera
  5. Varför går du upp på morgonen?

    för att gå på toa...

    SvaraRadera
  6. Intressant inlägg - mycket bra! Jag är lite nyfiken på din definition av ekonomisk frihet - som ensamstående pappa till 3 barn behöver jag omkring 20000 i månaden så enligt regeln blir det ju 6 miljoner som behövs. Dit har jag inte kommit ännu men är frilansare så har kunnat trappa ner i alla fall och välja lite själv hur mkt jag jobbar men det är ju inte ekonomisk frihet (ännu). Kanske behöver vi ett annat begrepp än FIRE? Undrar också hur du ser på faktumet att din 'drömroll' är lite husfruaktigt (kanske med lite verksamhet vid sidan om) - verkligen inget fel på det och jag tänker ofta på att den bästa lösningen logistikmässigt är tyvärr oftast en person som jobba och en hemma (eller ännu bättre far eller morföräldrar nära) men samtidigt tycker jag det är viktigt men jämställda roller och att pappor kan ta 'mer plats' hemma och vara minst lite delaktigt på att ta hand om barnen - jag tänker också på de förebilder man ska ge barnen beträffande könsroller?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka bra frågor du tar upp, tack för det!

      Jag är faktiskt lite osäker på hur mycket jag skrivit om det, men jag tror att det varit runt 10 000 i månaden som varit målet hela tiden, dvs 3 miljoner för mig. Då är det 20 000 kr som jag tänkt som budget för hela familjen (jag vill kunna finansiera hälften mao), men med ett barn och när vi bodde mindre så gick det i regel inte åt så det baserades nog snarare på en killgissning av hur våra liv skulle komma att kosta i framtiden. Utifrån vad jag kan se så stämmer det relativt bra med vår livsstil just nu. Anledningen till att jag inte varit för fokuserad på målet eller skrivit så mycket om de där tre miljonerna är att jag tänkt att det varit så långt borta. Tidigare var min uppfattning att jag skulle sluta jobba strax före 40, men nu inser jag att åtminstone de tre miljonerna lär komma betydligt tidigare än så. Det har lett till en del funderingar på hur mycket energi jag ska lägga på att skola om mig/byta jobb/ändra livet i övrigt. Jag känner liksom att kniven inte riktigt finns mot strupen så som jag gjorde tidigare, vilket i sig är väldigt skönt.

      Hemmafrufrågan är väldigt intressant. De som känt mig länge skulle nog förvånas över mina nya ideal. Alltså inte över att jag bakar, lagar mat och pysslar, men att jag inte lägger någon större vikt vid karriär eller kräver att min man tar hälften av föräldraledigheten och halva ansvaret för hushållet. Personligen upplever jag att det har att göra med att jag insett hur verkligheten ser ut. Min bästa kompis jobbar förvisso deltid, men tar hand om alla barnen själv medan hennes man fokuserar på jobbet och egna intressen. Hon brukade innan Corona säga att hennes mamma var den andra föräldern som hon diskuterade inköp med och frågade om hon kunde åka bort och träffa vänner eller dylikt. Vad jag vill säga med det är att jämställdheten garanterat blir lika skadad i många förhållanden där kvinnan arbetar i hög utsträckning. Och om jag måste välja mellan att göra det mesta hemma och jobba samtidigt eller att ta störst ansvar hemma och inte jobba så vinner alternativ nummer två. Och så har det sett ut sedan vi fick barn. Jag har tagit ansvar för att mat handlas, att den lagas, att det finns kläder i rätt storlekar, att det tvättas och att det finns tårta på födelsedagen. När jag måste göra det samtidigt som jag jobbar så är jag ofta rätt sur och stressad. När jag gör det ändå på dagarna så att jag får lite ledig tid på kvällarna som nu så är jag mycket gladare och relationen bättre. Nu vill jag inte påstå att jag gör allt. Min man har börjat laga mat på riktigt under de senaste månaderna och är grym på att städa, men tidsmässigt och ansvarsmässigt har jag alltid gjort mer. Jag tror också att du har rätt i att det bästa i praktiken för många vore om en förälder inte jobbade.

      Du pratar också om förebilder. Jag måste erkänna att jag inte funderat så mycket på det på sistone. Tidigare skulle jag sagt att det bästa vore om vi levde helt jämställt och barnen tog efter oss. Frågan är hur realistiskt det är. Jag vill hellre ha ojämställda barn som är lyckliga än barn som är konsumtionsslavar i sin jakt på att alla ska göra lika lite (eller mycket) i sina förhållanden. Jag ser min livsstil som ett alternativ till slit-och-släng/shop til you drop/stressa ihjäl dig-samhället och den läxan är nog viktigare för mig att mina barn lär sig än att pappor också kan köpa barnkläder och komma ihåg friluftsdagar.

      Jag lovar att tänka mer på frågan och återkomma om jag ändrar mig för det är väldigt intressanta ämnen du tar upp. Det är för övrigt anledningen till att jag inte gett upp bloggen för länge sedan, att ni som läser får mig att fundera och tänka om. :)

      Radera
  7. Tack för bra svar - låter sunt! Och bra sparat :) Kanske ska ändra min benämning till FC = financially comfortable! :) Och lite avis blir man ju på ni som får förhållanden att funka och behöver därmed 'bara' bidra med hälften ekonomisk :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, i vissa perioder har jag och min man haft det riktigt dåligt och då brukar vi halvt på skämt och halvt på allvar säga att vi stannar ihop för ekonomins skull. Just nu känns det dock bra, men det är helt klart det absolut största orosmolnet i mitt exit-datum som jag tänkt skriva om framöver.

      Radera
  8. Glöm inte att underhållsladda bilen bara, inte kul när batteriet är slut och man behöver bilen :)

    SvaraRadera