fredag 23 september 2022

Varför kan inte alla bli ekonomiskt oberoende?

I mitt privata liv får jag titt som tätt frågor om hur jag resonerar kring prisökningarna. Jag misstänker att jag får extra många frågor om det eftersom jag har ett rykte av mig att vara sparsam (snål?) och ekonomiskt medveten. Därför blir de flesta lite besvikna när jag säger att jag inte ändrat något alls utan beter mig precis som innan vårt bolån blev betydligt dyrare och elräkningen högre. För mig är det lite som att jag nu skördar frukten av att ha en låg kostnadskostym i grunden, vilket fått mig att fundera på varför inte alla strävar mot ekonomiskt oberoende. 

För någon dag sedan tog jag en kvällspromenad till en mataffär. Jag skulle med ett extrapris i botten köpa ingredienser till familjens fredagsmiddag. Det kunde jag inte för basvaran, en köttdetalj, var slut. Det förvånade mig för det var tisdag och en affär som inte så många verkar handla i. Då slog det mig att det väldigt ofta är så just nu, att extrapriserna och kort datum-varorna är slut, och att det kanske ligger något i att gemene man ändrat sina vanor till följd av inflationen. Jag plockade istället på mig varor som mest var för mitt eget nöjes skull, som chips och godis, och gick till kassan för att betala. Väl där insåg jag att ett av extrapriserna inte gick in och funderade en kort stund på om jag skulle påkalla personalen till självscanningen för att få ytterligare sju kronor i rabatt. Jag brukar vara nitisk med sånt, men valde att låta bli för en gångs skull. Helt plötsligt kände jag att det inte var värt de extra minuterna det skulle ta att påkalla personalen. I nära anslutning till det här blev ett av mina barn sjuka. Det var ett tag sedan vi behövde tänka på vab eftersom en av oss varit föräldraledig under så lång tid, men jag minns det som att det ofta blev rätt hårda diskussioner mellan mig och min man om vem som skulle stanna hemma och att jag oftast var den som gav med mig till slut, men att jag då kände mig rätt bitter under tiden. Nästan alltid satt jag och försökte jobba minst 2-4 timmar hemifrån, ibland så mycket som en hel arbetsdag, och jag minns att de här dagarna var så sjukt stressiga. För det kändes som att min chef mest var irriterad för att jag inte var på kontoret och jobbade 100% samtidigt som Mini verkade väldigt besviken på sin mamma som var mentalt frånvarande. Så min uppoffring gjorde egentligen ingen nöjd och jag fick inte ta emot den tacksamhet från jobbet som jag själv tyckte jag var värd. Som ett resultat av det minnet, och av att jag nu bryr mig mindre om pengar än tidigare, valde jag att inte inleda någon större diskussion med min man och jag valde också att bara vara hemma med min sjuka unge. Det är vid ett sådant tillfälle som jag skriver det här. Barnet tittar på tv och sitter i soffan här bredvid mig. Jag är kanske inte lika involverad i det tecknade programmet som hen, men jag är inte stressad och jag har inte dåligt samvete gentemot min arbetsgivare. 

Till viss del har vi ju så klart den extra "fördelen" att ha varit föräldralediga länge och är därför vana vid att sakna åtminstone en halv inkomst. Så även om det blir sjukt mycket vab (som det brukar bli efter inskolning på förskola) kommer vi med största sannolikhet få mer pengar in än vad vi haft de senaste åren, särskilt om det är jag som stannar hemma och inte min man. Men jag tror ändå inte att det framför allt handlar om det, utan snarare att vi har så mycket utrymme i vår ekonomi att vi i praktiken inte skakas mycket alls av en tripplad bolåneränta eller högre livsmedelspriser. Den som minns mitt genom tiderna mest lästa inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa, kanske kan dra slutsatsen att det ändå är rätt många som faktiskt inte har det utan extremt låga räntor som stöd. Idag känns en 50%-ig belåningsgrad på ett litet boende inte alls så dumt ändå, även fast villadrömmen fortfarande finns här. Faktum är att vi till och med har möjlighet att vara greedy när andra är fearful och därför överväger att ge oss in på villajakten på allvar nu när marknaden är orolig. Det är definitivt inte alla som känner så. 

Om vi bortser från min egen ekonomiska situation så känner jag ändå att det är lite tråkigt att det blivit såhär. Det råder verkligen panik i samhället och i princip allt handlar om hushållens privatekonomi. Jag lyssnade på ett avsnitt av Charlie och Mathias podd (På riktigt) och de menade att det här kommer bli en rejäl kris med anledning av att den drabbar alla, och då kanske framför allt medelklassen. Det finns ingen anledning att misstro deras slutsats, men jag kan tycka att det finns en anledning att ifrågasätta varför det behövt bli så. Just nu är tydligen den populäraste varan att lägga upp på Blocket ett spabad till exempel, vilket min man gick igång på eftersom han de senaste åren varit mycket road över att många inte verkar kunna lägga undan pengar utan känt ett behov av att bränna allt som kommer in på just spabad och uppvärmda pooler. För om man nu idag känner att man inte vet hur man ska klara bolåneräntan känns det inte som att man borde ha lagt en halv miljon på att installera en pool eller ett antal tiotusen på ett spabad för ett år sedan. Och om man inte kan hantera en räntekostnad på låt säga 5% så tycker jag nog att det är dumt att utöka bolånet för något så onödigt som ett bad. 

Frågan nu är vilken värld vi just nu hade befunnit oss i om fler vore ekonomiskt sinnade och strävade efter ekonomiskt oberoende. Den som följt mig länge vet att jag inte på något sätt strävat efter att påverka folk att gå i mina fotspår, utan jag har tyckt att vi gott kan förbli en begränsad skara som njuter av varandras sällskap medan resten dividerar om köksrenovering och charterresor. Men nu börjar jag inse att världen nog hade varit betydligt bättre om fler hade varit som jag. Och som dig. För då hade lågkonjunkturen sannolikt inte slagit lika hårt när folk fortsatt köpa samma typer av varor i mataffären, besöka sina lokala kaféer och butiker. På så vis skulle inte två av tre restauranger i anslutning till min arbetsplats behövt slå igen. De hade kanske inte startats från början, men det hade nog inte blivit lika hattigt för företagarna om folk hållit en jämn konsumtionsnivå. Nu låter det som att jag försöker sälja att allt kan fortsätta precis som vanligt för alla alltid och så är det kanske inte. Men om jag ska gå tillbaka till mitt eget exempel så innebär en 10%-ig kostnadsökning ungefär 2000-2500 kr i högre kostnader i månaden. Nu gick räntorna upp rejält i veckan så det kommer garanterat bli värre, men i praktiken just nu pratar vi om ett sparande som minskar med en dryg tusenlapp per vuxen i vårt hushåll. Vi kan fortfarande lägga undan mer än jag tjänar på en månad, men inte lika mycket som vi annars hade kunnat spara. Och det känns okej. Vi behöver inte förklara för barnen varför de bara får popcorn som fredagsmys numera och vi kan fortfarande planera för nästa sommars semester som kan få kosta ungefär lika mycket som den förra (och den var extravagant). Life goes on. Och jag önskar att det gjorde det även för alla Minis kompisar och för mina kollegor. 

Nu ser det kanske inte ut så och så kommer det med största sannolikhet aldrig heller att se ut, men om jag fick komma med ett förslag till alla därute som kan påverka andra så vore det att lobba för åtminstone en 20%-ig slack i livet. Vi har i mitt tycke pratat alldeles för mycket om ett sparande på 5-10%, men tydligen glömt bort att det inte handlar om kapitalet det sparandet bygger upp i framtiden, utan snarare om styrkan i att leva på mindre än man får in. För visst är det ändå rätt så trevligt att inte alls behöva ändra sin levnadsstandard när man är föräldraledig, råkar bli sjukskriven eller inflationen stiger till 10%, utan istället bara justera ner sitt sparande? Då har man ändå nått någon slags grad av ekonomiskt oberoende och det är fantastiskt skönt. 


Tror du världen skulle bli bättre eller sämre om folk i största allmänhet hade mer utrymme i sin ekonomi? Dela med dig av det, eller något helt annat. 

15 kommentarer:

  1. Som blivande separerad med två barn så är detta relevant. Har precis börjat kolla på de löpande utgifterna och konstaterar att jag hamnar på ca +/- 0. Har som tur är sparande och buffert mm. Då är dock de löpande utgifterna baserade på hyresrätt, som jag har valt att bosätta mig i i väntan på en mer passande bostadsrätt/mindre villa.

    I hjärta vill jag tro på att världen skulle bli bättre, men förnuftet säger mig att det alltid kommer finnas klyftor dock kan man höja levnadsstandarden. De som har det sämst i Sverige har det många gånger bättre än medianmänniskan i u-länderna. Sen handlar det om driften, viljan och kunskapen att vilja förändras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tråkigt att du kommer gå +/- 0. Personligen hade jag nog också kört på hyresrätt i din sits, däremot alltid svårt att veta hur bekvämt man ska tillåta sig själv ha. En kollega till mig med två barn varannan vecka berättade tex att hon insett att det var helt onödigt med en stor trea till henne och två barn när de ändå bara är med henne hela tiden, så en tvåa hade räckt bra. Då känns det ju lite surt att betala flera tusenlappar extra helt i onödan. Men för oss med äldre barn så känns det nog ändå bra med mer plats, åtminstone om man vill kunna bo kvar på medellång sikt.

      Angående det andra du skriver så tänker jag att du har helt rätt. Jag tror inte heller att ALLA skulle kunna nå en stor nivå av frihet, men jag önskar ändå att fler kunde det. Tack för att du delade med dig!

      Radera
  2. Du tänker och skriver så himla bra. Jag har hunnit framtill andra ändan av livet och har levt sparsamt det senaste 15 åren. Den rådande situationen som är nu, känns inte som den drabbar mig nämnvärt som "fattig". Men så har jag aldrig ägt något spabad heller. Kan bli lite sur när de billiga varorna tar slut så snabbt, samtidigt känna lite skadeglädje när medelklassen får dra åt svångremmen efter år av sanslöst konsumerande, nyttigt för dem, nyttigt för planeten. Önskar ingen att få gå från hus och hem men lite svårare tider och mer eftertanke är välkommet. Finns ingen generation som har kunnat konsumerat så mycket, renoverat, köpt nya prylar och nu är köpfesten över förhoppningsvis./M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver att det är nyttigt för dem och planeten och det har du nog rätt i. Såg nyss på ekonomibyrån och de sa något liknande, dvs att det är positivt att vi yngre som aldrig varit med om höga räntor eller kriser faktiskt får känna hur det känns och fundera på om ständigt växande bolån är så jäkla najs och om en bostad verkligen ska ses som en investering/kassako. Och det kan man ju sannerligen fråga sig nu.

      Radera
  3. Att dra ner på konsumtionen får så många bra ringarpåvattnetgrejjer både i ens eget liv och i stort. Tid, hälsa, relationer, kontroll, valmöjligheter. I stort bättre för miljön, färre sjukskrivningar, färre ekonomiska relationsbråk - ett mer resilient samhälle helt enkelt.

    Vi kommer inte ändra på något större vi heller. De goda vanorna och de låga kostnaderna har vi redan. Så det är alltså dags att skörda frukterna för oss också. Snarare är det väl så att det är rea på börsen och vi har möjlighet att förbättra våra framtidsutsikter ytterligare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra skrivet, IGMR! Rea it is, hoppas kunna få viss lön kommande månader och shoppa rätt sorts saker, aktier.

      Radera
  4. Jag som person har det nog i alla fall bättre mentalt med mer utrymme i ekonomin än om vi hade spenderat allt vi sparat direkt. Sedan sålde jag också av hälften av fond/aktie-depån i våras för att ha extra mycket "utrymme" och inte behöva känna stress om det blir några år med recession och börsnedgångar. Liksom du var inne på diskuterade maken och jag också om det snart istället kan vara läge att investera i en fastighet, (sommarstuga) men vi kom fram till att vi framförallt har nog med arbete som det är för tillfället. Men om maken blir av med jobbet skulle en billig stuga kunna bli ett intressant projekt. Sedan tror vi också att kategorin sommarstugor med renoveringsbehov fortsatt har en del fallhöjd kvar efter covid-hypen. Jag har försökt energieffektivisera här hemma, annars har vi inte gjort mycket för att dra ned på utgifter, eftersom vi är nöjda med vår sparkvot och en potentiell tusenlapp extra på mat i månaden inte gör någon större skillnad där för oss (har bundna bolån så där blir det inte heller någon ökad kostnad). Jag är hyfsat optimerad i övrigt; betalar bara för de eventuella streamingtjänster som aktivt används, köper mycket kläder begagnat, cyklar till jobbet, etc. Vet att det finns mer att spara in på om man anstränger sig, men jag minns min pappa under 90-talskrisen och känner tacksamhet och glädje att jag inte behöver lägga all min energi på sparande som jag uppfattade att han gjorde (vilket förmodligen behövdes) utan kan ha kvar lugn i sinnet och förhoppningsvis sprida glädje till mina barn och andra omkring mig. Tänker också att vi kommande år kommer ha ekonomiskt utrymme att låta barnen vara med och bestämma saker att göra på semestrarna och om de verkligen uttrycker vilja att få en ny sak kan jag köpa det även om de inte fyller år just då (handlar hittills om 2-4 grejer/år à typ 50 kr). Jag försöker helt enkelt ha en bra grund i hur jag spenderar pengar, av såväl ekonomiska som miljömässiga skäl, men tycker det är mycket värt att inte behöva snåla när det väl gäller sådant som tillför livskvalitet till mig eller andra i familjen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den mentala biten är viktig. Jag tror att vi underskattar den. Den här känslan av att inte alls behöva bry sig över att det blev mycket VAB en månad eller att bilen går sönder. Det är nog värt mycket, eller jag tycker det iaf. Senast var elpriset. Det känns otroligt skönt att inte oroa mig för 6-8 kr/kwh, vilket jag hört många andra göra.

      Radera
  5. Jag fick information om att bindningstiden för delar av mitt bolån går ut nu i november. Sedan är allt rörligt men med tanke på att de bundna räntorna är ännu högre nu fortsätter jag nog med rörligt. Även om räntorna dubblades från dagens nivåer så skulle det inte utgöra något problem för mig. Jag har tillräckligt låga lån och övriga kostnader så jag klarar högre kostnader utan problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt för dig! Tror också på rörligt just nu och tycker det låter klokt designat. Personligen ska jag ha det eventuellt permanent högre ränteläget i åtanke när jag funderar på att köpa upp mig till en dyrare bostad. Saker är inte som de varit och lär så aldrig åter bli. Amortering nya ledordet kanske?

      Radera
  6. Du skriver så bra och "matiga" inlägg att jag går tillbaka och läser dem om och om igen :)

    Något jag reflekterat över på sistone, är hur mkt jag ändrat mig från att vilja göra fynd till att helst inte köpa något alls. Och där märker jag en skillnad mellan mig och mina kollegor, som har shopping som intresse. Jag försöker att inte framstå som ett ufo med min ovilja att köpa nyproducerade kläder ("har du köpt nya jeans igen? Vet du hur mkt vatten som går åt till att göra jeans?" tänker jag men säger inte). Inte nog med miljöaspekten, man lägger ut pengar och man får mer kläder att ta hand om och förvara - fast man egentligen inte behöver nya jeans.

    Angående höjda kostnader känner jag mig inte värst orolig. Jag har så låga utgifter, litet hus med litet lån och bundet elavtal... Mitt ex lägger gärna ut pengar på barnen (i gymnasieålder) för att bespara sig besvär, så vill de ha snabbmat äter de helt enkelt hos pappa och det tror jag han fortsätter med :) De har sina egna pengar till kläder och nöjen, så jag räknar nog med att de fortsätter betala det mesta själva och rättar mun efter matsäck.
    //Ingela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här blir temat för morgondagens inlägg. Du får gärna dela med dig av hur kollegorna resonerar (om du vet). Jag misstänker att det finns väldigt mycket pengar att spara under kategorin "prylar". Det är kläder, dammsugare, kaffemaskiner och annat som inte alls behövs i den omfattning som vi får för oss. Tack för att du tog dig tid att skriva. Jag har funderat en hel del på det du skrev, även fast det tog ett tag innan jag svarade. :)

      Radera
    2. Jag vet inte hur kollegorna resonerar och vågar inte fråga... Känner mig redan ganska märklig i sammanhanget :) Dessutom har jag alltid samma typ av kläder på jobbet och känner inget behov alls av att uttrycka min personlighet på det sättet. Lundhagsbyxor och t-shirt i funktionsmaterial är min egna "uniform" som förskollärare, jätteskönt att aldrig behöva stå och fundera på morgonen över klädval.

      Radera
  7. Jag har inget att dela med mig av just nu förutom att jag verkligen gillar din blogg 🙂 //Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lisa! Jag gillar dina kommentarer och uppskattar alltid när du tar dig tid att dela med dig.

      Radera