Varför kan inte alla bli ekonomiskt oberoende?

I mitt privata liv får jag titt som tätt frågor om hur jag resonerar kring prisökningarna. Jag misstänker att jag får extra många frågor om det eftersom jag har ett rykte av mig att vara sparsam (snål?) och ekonomiskt medveten. Därför blir de flesta lite besvikna när jag säger att jag inte ändrat något alls utan beter mig precis som innan vårt bolån blev betydligt dyrare och elräkningen högre. För mig är det lite som att jag nu skördar frukten av att ha en låg kostnadskostym i grunden, vilket fått mig att fundera på varför inte alla strävar mot ekonomiskt oberoende. 

För någon dag sedan tog jag en kvällspromenad till en mataffär. Jag skulle med ett extrapris i botten köpa ingredienser till familjens fredagsmiddag. Det kunde jag inte för basvaran, en köttdetalj, var slut. Det förvånade mig för det var tisdag och en affär som inte så många verkar handla i. Då slog det mig att det väldigt ofta är så just nu, att extrapriserna och kort datum-varorna är slut, och att det kanske ligger något i att gemene man ändrat sina vanor till följd av inflationen. Jag plockade istället på mig varor som mest var för mitt eget nöjes skull, som chips och godis, och gick till kassan för att betala. Väl där insåg jag att ett av extrapriserna inte gick in och funderade en kort stund på om jag skulle påkalla personalen till självscanningen för att få ytterligare sju kronor i rabatt. Jag brukar vara nitisk med sånt, men valde att låta bli för en gångs skull. Helt plötsligt kände jag att det inte var värt de extra minuterna det skulle ta att påkalla personalen. I nära anslutning till det här blev ett av mina barn sjuka. Det var ett tag sedan vi behövde tänka på vab eftersom en av oss varit föräldraledig under så lång tid, men jag minns det som att det ofta blev rätt hårda diskussioner mellan mig och min man om vem som skulle stanna hemma och att jag oftast var den som gav med mig till slut, men att jag då kände mig rätt bitter under tiden. Nästan alltid satt jag och försökte jobba minst 2-4 timmar hemifrån, ibland så mycket som en hel arbetsdag, och jag minns att de här dagarna var så sjukt stressiga. För det kändes som att min chef mest var irriterad för att jag inte var på kontoret och jobbade 100% samtidigt som Mini verkade väldigt besviken på sin mamma som var mentalt frånvarande. Så min uppoffring gjorde egentligen ingen nöjd och jag fick inte ta emot den tacksamhet från jobbet som jag själv tyckte jag var värd. Som ett resultat av det minnet, och av att jag nu bryr mig mindre om pengar än tidigare, valde jag att inte inleda någon större diskussion med min man och jag valde också att bara vara hemma med min sjuka unge. Det är vid ett sådant tillfälle som jag skriver det här. Barnet tittar på tv och sitter i soffan här bredvid mig. Jag är kanske inte lika involverad i det tecknade programmet som hen, men jag är inte stressad och jag har inte dåligt samvete gentemot min arbetsgivare. 

Till viss del har vi ju så klart den extra "fördelen" att ha varit föräldralediga länge och är därför vana vid att sakna åtminstone en halv inkomst. Så även om det blir sjukt mycket vab (som det brukar bli efter inskolning på förskola) kommer vi med största sannolikhet få mer pengar in än vad vi haft de senaste åren, särskilt om det är jag som stannar hemma och inte min man. Men jag tror ändå inte att det framför allt handlar om det, utan snarare att vi har så mycket utrymme i vår ekonomi att vi i praktiken inte skakas mycket alls av en tripplad bolåneränta eller högre livsmedelspriser. Den som minns mitt genom tiderna mest lästa inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa, kanske kan dra slutsatsen att det ändå är rätt många som faktiskt inte har det utan extremt låga räntor som stöd. Idag känns en 50%-ig belåningsgrad på ett litet boende inte alls så dumt ändå, även fast villadrömmen fortfarande finns här. Faktum är att vi till och med har möjlighet att vara greedy när andra är fearful och därför överväger att ge oss in på villajakten på allvar nu när marknaden är orolig. Det är definitivt inte alla som känner så. 

Om vi bortser från min egen ekonomiska situation så känner jag ändå att det är lite tråkigt att det blivit såhär. Det råder verkligen panik i samhället och i princip allt handlar om hushållens privatekonomi. Jag lyssnade på ett avsnitt av Charlie och Mathias podd (På riktigt) och de menade att det här kommer bli en rejäl kris med anledning av att den drabbar alla, och då kanske framför allt medelklassen. Det finns ingen anledning att misstro deras slutsats, men jag kan tycka att det finns en anledning att ifrågasätta varför det behövt bli så. Just nu är tydligen den populäraste varan att lägga upp på Blocket ett spabad till exempel, vilket min man gick igång på eftersom han de senaste åren varit mycket road över att många inte verkar kunna lägga undan pengar utan känt ett behov av att bränna allt som kommer in på just spabad och uppvärmda pooler. För om man nu idag känner att man inte vet hur man ska klara bolåneräntan känns det inte som att man borde ha lagt en halv miljon på att installera en pool eller ett antal tiotusen på ett spabad för ett år sedan. Och om man inte kan hantera en räntekostnad på låt säga 5% så tycker jag nog att det är dumt att utöka bolånet för något så onödigt som ett bad. 

Frågan nu är vilken värld vi just nu hade befunnit oss i om fler vore ekonomiskt sinnade och strävade efter ekonomiskt oberoende. Den som följt mig länge vet att jag inte på något sätt strävat efter att påverka folk att gå i mina fotspår, utan jag har tyckt att vi gott kan förbli en begränsad skara som njuter av varandras sällskap medan resten dividerar om köksrenovering och charterresor. Men nu börjar jag inse att världen nog hade varit betydligt bättre om fler hade varit som jag. Och som dig. För då hade lågkonjunkturen sannolikt inte slagit lika hårt när folk fortsatt köpa samma typer av varor i mataffären, besöka sina lokala kaféer och butiker. På så vis skulle inte två av tre restauranger i anslutning till min arbetsplats behövt slå igen. De hade kanske inte startats från början, men det hade nog inte blivit lika hattigt för företagarna om folk hållit en jämn konsumtionsnivå. Nu låter det som att jag försöker sälja att allt kan fortsätta precis som vanligt för alla alltid och så är det kanske inte. Men om jag ska gå tillbaka till mitt eget exempel så innebär en 10%-ig kostnadsökning ungefär 2000-2500 kr i högre kostnader i månaden. Nu gick räntorna upp rejält i veckan så det kommer garanterat bli värre, men i praktiken just nu pratar vi om ett sparande som minskar med en dryg tusenlapp per vuxen i vårt hushåll. Vi kan fortfarande lägga undan mer än jag tjänar på en månad, men inte lika mycket som vi annars hade kunnat spara. Och det känns okej. Vi behöver inte förklara för barnen varför de bara får popcorn som fredagsmys numera och vi kan fortfarande planera för nästa sommars semester som kan få kosta ungefär lika mycket som den förra (och den var extravagant). Life goes on. Och jag önskar att det gjorde det även för alla Minis kompisar och för mina kollegor. 

Nu ser det kanske inte ut så och så kommer det med största sannolikhet aldrig heller att se ut, men om jag fick komma med ett förslag till alla därute som kan påverka andra så vore det att lobba för åtminstone en 20%-ig slack i livet. Vi har i mitt tycke pratat alldeles för mycket om ett sparande på 5-10%, men tydligen glömt bort att det inte handlar om kapitalet det sparandet bygger upp i framtiden, utan snarare om styrkan i att leva på mindre än man får in. För visst är det ändå rätt så trevligt att inte alls behöva ändra sin levnadsstandard när man är föräldraledig, råkar bli sjukskriven eller inflationen stiger till 10%, utan istället bara justera ner sitt sparande? Då har man ändå nått någon slags grad av ekonomiskt oberoende och det är fantastiskt skönt. 

Tror du världen skulle bli bättre eller sämre om folk i största allmänhet hade mer utrymme i sin ekonomi? Dela med dig av det, eller något helt annat.