Spara OCH leva - samtidigt

Sparo skrev i veckan ett läsvärt inlägg om den tröttsamma bilden av att livskvalitet och spenderade pengar går hand i hand. Det fick mig att minnas ett av mina mer lästa inlägg om att leva här och nu eller sedan. Precis som i januari 2020, innan Covid hade lamslagit världen, är jag väldigt fascinerad över den upplevda konflikten. För måste det vara så torftigt att spara en stor andel av sin lön?

När jag skrev mitt förra inlägg fick jag en kommentar om att jag inte verkar ha så mycket emot att förvägra min familj diverse saker, sannolikt delvis på grund av att jag basunerat ut att jag aldrig skulle lägga 89 kr på pannkakor till barnen. Jag fick en släng av dåligt samvete och pratade därefter med min man en hel del om hur han ser på till exempel pannkakor för 89 kr.  Han förstod inte riktigt varför barnen skulle bli lidande för det och var ganska tydlig med att det handlar om vad som känns värt det för oss, men att Mini så klart kan resonera annorlunda i framtiden och använda sina egna pengar enligt eget tycke. Det i sin tur tänker jag är applicerbart på den upplevda konflikten mellan att leva och att spara. Min bild är nämligen snarare att de som inte sparar, som aldrig har tillräckligt med pengar och som beklagar sig väldigt mycket har missat just att veta vad som skapar värde för dem. Det finns inget som säger att man måste ge upp pannkakorna om det är just köpepannkakor man älskar, men att spara en stor andel av sin lön kräver ändå att man vet just vad som skapar värde. Om det är uteluncher med kollegor så kanske man inte samtidigt kan värdesätta dyra krogrundor på helgerna, ha ett dyrt gymkort och leva för charterresor. Dels tror jag inte att man fysiskt kan värdesätta allt på en gång och dels tror jag att man inte ens funderat över saken allt som oftast. 

Hur fungerar det här i praktiken då? Det finns ju faktiskt ingenting som säger att det måste vara allt eller inget. Vi har under sommaren varit och badat en hel del. På badplatserna har det funnits en kiosk eller kafé och många verkar köpa kaffe, läskedrycker, glass och delcatobollar där bara för att de kan. Det är ju absolut ett alternativ, men om man värdesätter läsk som ett exempel kan man ju lika gärna ta med en kylväska, några isklampar och en burkläsk från Willys. På så vis får man exakt det man värdesätter (läsken) men till en betydligt lägre kostnad. Jag har också insett att jag personligen inte tycker kalorierna och kronorna för en Sandwich eller Cornetto på stranden är värt det, vilket gör att jag i princip aldrig köper glass till mig själv när vi är iväg. Däremot brukar barnen få välja en glass en varm sommardag på stranden om de så önskar (och det gör de i princip alltid). Jag själv däremot kan tycka att det är mer värt att inta en Magnum hemma samma eftermiddag medan barnen leker på långt avstånd från vatten.  Bara genom att mer aktivt välja tillfället för glassen sparar jag en tjugolapp och får mer värde eftersom glassen kan intas i en lugnare miljö. Att vara (1) planerad och (2) eftertänksam räcker därmed långt och sparkvoten kan fortsätta hållas rätt hög. 

En annan aspekt som jag alltid tänker på när någon klagar över att det inte går att spara och att man ska leva också (och det hör jag var och varannan dag på jobbet) är att man tenderar att fokusera på konflikten eller det jobbiga. Om det nu är charterresorna till Mallis som lockar så är det väl dumt att fokusera på dem? Jag tycker att folk i största allmänhet borde ta sig an den lågt hängande frukten oavsett om det är skippa uteluncher med kollegorna, ett skifte till vegetarisk kost, semester närmare hemmet, eller att börja klippa håret själv. Jag har till exempel en familjemedlem som verkligen inte uppskattar smaken av mat. Det spelar liksom ingen roll om jag bjuder honom på ärtsoppa eller oxfilépasta med egengjord pasta. Han är nöjd ändå och brukar ofta prata om att mängden mat är viktigare än smaken. För honom tänker jag att det är rätt onödigt att lägga extra mycket pengar på fint kött eller goda ostar, för han märker ju ändå inte skillnaden. Men det är nog inget han själv tänkt på och därför lägger han nog mer pengar på mat än vad han skulle behöva. 

En annan aspekt som jag börjat reflektera allt mer över i samband med att jag försökt gå ner i vikt efter graviditeten är frekvens. Även den som värdesätter låt säga utelunchen med kollegorna lär värdesätta den 20 utelunchen i månaden mindre än den första och det gäller ju faktiskt allting. Jag uppskattar till exempel det (lilla) kött jag äter betydligt mer nu när vi äter vegetariskt större delen av veckan. Det här är en jättestor skillnad från tidigare. När jag startade den här bloggen vill jag minnas att jag åt kött minst sex gånger i veckan och då tror jag inte att jag såg det som något speciellt alls. Idag däremot känns det superlyxigt att äta en köttbit på restaurang eller från grillen. Det tankesättet tycker jag hjälper otroligt mycket både på vågen och i ekonomin. 

Den enda svagheten jag kan komma att identifiera i mitt resonemang är om det är impulsivitet som man värdesätter eller extremt dyra intressen. Från bloggvärlden har jag lärt mig att hästar är rejält dyrt till exempel och jag kan åtminstone föreställa mig att det finns en del där ute som tycker höjden av frihet är att vara impulsiv; köpa hämtmat varje kväll, glömma betala räkningar och slippa boka semestern i god tid. Det kan ju vara kostsamt att vara oplanerad. Men då kanske man får leva med att det är svårt att spara och leva, men för majoriteten med vanliga löner så är det nog inte det ens med lite extra inflation. 

Tycker du att det är svårt att spara och leva?